Skådespelerskor i politiken En innehållsanalys om mediers gestaltningar av kvinnliga och manliga politiker

Skådespelerskor i politiken

En innehållsanalys om mediers gestaltningar av

kvinnliga och manliga politiker

Inledning

Forskningsöversikt

Medier och gestaltning ... 5

Tidigare forskning om kvinnliga politiker i media... 5

Kvinnliga politiker med opolitisk agenda... 6

Kvinnliga politikers provocerande... 7

Könsmaktsordningen ... 8

Samarbete som begränsande princip för ”jämställdhet”... 8

Jämställdhet - hot mot de biologiska skillnaderna?... 9

Den manliga normen i politiken... 9

Teori

Feministisk teori... 10

Genus... 10

Kvinnor utesluts som politiska subjekt... 11

Maktperspektivet ... 12

Maktens två första ansikten... 13

Makten över tanken ... 13

Maktutövande genom omformulering - mitt eget begrepp... 13

Könsneutrala politiska institutioner... 14

Gestaltning ... 15 Gestaltningarnas effekter ... 15 Gestaltningsdefinitioner ... 16

Forskningsdesign

Utformning av frågor – är frågorna rimliga indikatorer? ... 19

Metodreflektion ... 20

Kritiska reflektioner (reliabilitet och validitet) ... 21

Resultat

Svar och analys... 22

Avslutande slutsatser – diskussion

Appendix/bilagor

Inledning

”Mona Sahlin söker desperat efter ett sätt att möta opinionskrisen för Socialdemokraterna och för henne själv. Är lösningen att byta till ”mönstrade strumpbyxor” eller att göra en politisk

vänstersväng?” (Dagens Nyheter 090427).

Ingressen till den politiska analysen med rubriken ”Att byta klädstil räcker inte mot blodflödet i S” följs av några meningar där läsaren även informeras om att en f.d. modebloggare har gett Mona Sahlin råd angående klädval. Trots att uppgifterna angående kläder är ovidkomliga för tidningsanalysen, är detta ett talande exempel på hur kvinnliga politiker kan gestaltas i nyhetstidningar. Mediers framställningar av manligt och kvinnligt influerar enligt Kroon (2005) vår syn, attityd och våra förväntningar på vad det innebär att vara man och kvinna. Genom att anlägga ett genusperspektiv på rapporteringen uppmärksammas hur gestaltningarna av såväl män och kvinnor, ”manligt” och ”kvinnligt” som skilda väsen, konstrueras i media.

Kvinnor har som grupp mindre politisk makt och inflytande än män. Feminister kallar det för olika saker - patriarkat, könsmaktsordning, genussystem. Den gemensamma synen är att kvinnor systematiskt underordnas. Och det handlar just om en ordning, som upprätthåller en hierarki och maktobalans mellan könen. Trots att maktordningen är avgörande för kvinnors och mäns

möjligheter och rättigheter, bygger det politiska systemet på föreställningen att medborgarna deltar i politiken som maktlika och könlösa individer (Wendt Höjer & Åse, 1996:7). Feministisk politisk teori och forskning utmanar och synliggör de ständiga beslutsprocesser som avgränsar kvinnors deltagande i den etablerade politiken (Eduards & Rönnblom 2008:11-12).

Problemformulering

I egenskap av opinionsbildare har media en av de formella maktpositionerna inom samhället. En statligt offentlig utredning (SOU 2007:108) rapporterar om mäns och kvinnors tillgång till ledande positioner i olika samhällsområden gällande mediesfären. Politiker, chefer inom näringsliv, myndigheter och storföretag är exempel på tongivande opinionsbildare som är uppbyggt av en ”massiv manlig församling”. Det är männens livserfarenheter, prioriteringar och problemformuleringar som dominerar samhällsdebatten går det att läsa i utredningen. Inom politisk kommunikationsvetenskap övervägs likaså råmaterialet från de ledande opinionsbildarna vara den mest legitima källan för journalister (Bennet 1996; Cook 1998; Tuchmann 1978; Hall et. Al 1978: i Lawrence 2000:4). Då nyheter ofta definieras utifrån dessa källor (Hall et. al 1978: i Lawrence 2000:4), samtidigt som nyhetsproduktionen rutiniseras, reflekteras åsikter,

angelägenheter och aktiviteter hos politiska eliter ganska så trovärdigt (Graber 1993:111; i Lawrence: 2000:5). Kvinnor, icke-elitkällor, småföretagare och ”vanligt folk” syns mer sällan (Nord och Strömbäck 2004:161) och marginaliseras därmed i nyheterna. Enligt den här principen underordnas även kvinnor systematiskt i mediegestaltningarna, liksom att journalister kan

betraktas som väktare för den rådande politiska ordningen, samtidigt som de till synes är neutrala i sitt yrkesutövande.

Presenterar media i sin nyhetsrapportering en bild av kvinnor vilken i längden kan försvåra en maktbalans mellan män och kvinnor? Könsmaktsordningen är dynamisk, där uttrycken ser olika ut i olika sammanhang, men utgångspunkten i studien är liksom i Rönnbloms avhandling att ”vårt samhälle kännetecknas av en ordning i vilken män som grupp på olika sätt överordnas kvinnor som grupp” (Rönnblom, 2002:5). Om kvinnliga politiker i media eventuellt framställs genom könsmaktsordningen som grund, kan kvinnors villkor och möjligheter till ett jämlikt

medborgarskap påverkas. Ur en fullvärdig demokratisk synpunkt blir det problematiskt, där alla människors värde är lika. Samtidigt kommer problematiken med könsmaktsordningen inte till någon lösning, om villkorsskillnaderna vilken maktobalansen grundar sig på inte erkänns.

Framställningarna av politiker i dagsmedier är även väsentliga att belysa eftersom rapporteringen kan befästa ordningen, och således hindra att förmedla samt medvetandegöra föreställningar om de könsbetingade villkoren. Studien ska således förmedla på vilket sätt könsmaktsordningen genom mediagestaltning kan komma till uttryck i kontexten av svensk partipolitisk elit.

Syfte

Frågeställningar

1. Kan man skönja skillnader i personporträtten av de manliga och kvinnliga politikerna genom gestaltningarna?

Avgränsning

Här visar jag mina avgränsningar och definitioner av de begrepp som kommer att användas i studien.

Medierna kommer i studien att företrädas av och avgränsas till tidningsartiklar. Vidare har jag valt att studera en tidning, motivering till besluten finns i kapitlet ”Metod”. Studien avgränsas vidare till att undersöka fenomenet könsmaktsordningen genom kvinnliga och manliga politiker som företrädare av olika regeringspartier. Då jag finner det intressant att undersöka förekomsten av könsmaktsordningen i till synes neutralt material, utan politiskt ställningstagande, har jag har valt att ta artiklar ur redaktionellt material i ”Politik”-delen. I uppsatsen kommer alltså begrepp som inom statsvetenskapen redan är definierade och vedertagna, men eftersom de enligt feministisk teori grundar sig på den manliga normen är de således inte är fullvärdigt demokratiska. I uppsatsen utgår jag också ifrån att den liberala demokratin, är den icke-fullvärdiga demokratin argumenteringen sker emot.

Med politik menas kvinnors och mäns kollektiva handlingar i syfte att bevara eller förändra

Forskningsöversikt

I det här avsnittet kommer jag att beskriva de empiriska studier som berör de mest väsentliga teman för min studie. Först kartläggs medieforskningen gällande gestaltning, där medias makt synliggörs. Därifrån gör jag en koppling till forskning som berör rapporteringen kring kvinnliga politiker, vilket mynnar ut i studier gällande

könsmaktsordningen, vilkas resultat har varit inspiration till min studie.

Medier och gestaltning

Modern medieforskning visar att massmediernas sätt att beskriva det politiska livet kan ha betydelse för hur människor bedömer politiska ledare och hur de uppfattar verkligheten i mer bred bemärkelse (Strömbäck 2000:199-250). Fokus för forskningen är de föreställningar som människor utvecklar om orsakerna till olika händelser, beteenden, handlingar osv. (Nilsson 2004:353). Resultaten från studier av Shanto Iyengar (1991) och Shah, Domke och Wackman (2001) påvisar att sätten som journalistik och tidningsjournalistik gestaltar verkligheten på, medför ett maktutövande på människors tänkande. Detsamma visar en serie undersökningar av Cappella och Jamieson (1997), som berör mediernas betydelse för misstron för politiker och politik. Resultaten där var ett återkommande mönster där vissa typer av gestaltningarna

aktiverade cynism bland läsarna. Nyhetsgestaltningen gjorda av journalister aktiverar därmed vissa slutsatser, idéer, bedömningar och kontraster gällande problem, politisk hållning och politiker (Ibid:158-160). Sammanfattningsvis kan sägas att medierna har inte bara makt över vilka frågor människor anser vara viktiga utan även över hur människor uppfattar verkligheten, vilka associationer och tankebanor som aktiveras vid mediekonsumtionen. Det blir inga direkta effekter vad gäller människors beteenden, men genom att de påverkar de kognitiva

tankeprocesserna kan de indirekta effekterna på handlandet bli betydande (Strömbäck 2000:236).

Tidigare forskning om kvinnliga politiker i media

sättet. Resonemanget finns även hos Carroll och Schreiber (1997) som har studerat tidningars framställningar av kvinnor i den amerikanska kongressen1. I studien hittades mycket begränsat med stöd mot anklagelserna att kvinnliga politiker framställs trivialiserande och fördomsfullt. Det största problemet var istället att framställandet av kvinnorna i kongressen karaktäriseras mer av försummelse skillnad mot förtroende. Problemet blir då inte vad som är där, utan vad som inte är där. Det rapporteras inget om att kvinnor i kongressen är aktiva och viktiga deltagare i annan lagstiftning än områden som rör kvinnors hälsa, abort och en handfull andra relaterade områden. När kvinnor framställs verkar journalister istället fokusera på vad kvinnor gör kollektivt eller på de problem kvinnor har gemensamt. Bristen på rapportering om vad kvinnorna i kongressen gör för att påverka lagstiftning betyder istället att porträtteringen förstärker, och inte utmanar, bilden av att kvinnor arbetar med ”kvinnosaker” (Carroll och Schreiber: i Norris, 1997:145-146). Resultaten från studier gjorda av Byström, Robertson och Banwart (2001) styrker den bilden. Kvinnliga kandidater i amerikanska senatval bevakades mer rent kvantitativt, men att det skedde med fokus på de kvinnliga kandidaternas privata liv. De beskrevs i egenskap av mor eller hustru, medan de manliga kandidaterna beskrevs i egenskap av sitt yrke. En annan studie av samma forskare (2003) har också kommit fram till att kvinnliga politiker framställs just i egenskap av kvinnor och inte i samband med politiska frågor. Journalisterna ställer andra frågor till de

kvinnliga politikerna än till de manliga politikerna (Jarlbro 2006: 60-61). Vad författarna menade, och vad som är intressant gällande den senare nämnda gestaltningsteorin, var att vissa tankebanor kunde ledas i vissa riktningar hos medborgare. Hur skulle t.ex. kvinnorna som har så mycket privata angelägenheter med barn och familj hinna sköta landets politiska affärer? (Ibid:62).

Kvinnliga politiker med opolitisk agenda

En kvinna i politiken beskrivs ofta som en kvinnlig politiker och inte bara som en politiker. Kroon (2008) har forskat kring problematiken hur kvinnliga politiker ska kunna bygga sina egna yrkesprofiler på ett sätt som inte reproducerar en ojämlik maktobalans mellan könen i media. Wendt Höjer (2005) menar att kvinnor i politiken har genom historien framställts på olika sätt som avvikande eller ”fel”. Wendts fortsatta förklaring är att kvinnor i politiken anses agera politiskt på fel sätt, deras frågor är egentligen inte politiska, och deras drivkraft är i grunden inte heller politisk. Det är en mycket gammal tanke om att kvinnor som ger sig in i politiken

egentligen inte är intresserade av sakfrågorna utan vill ha något annat – uppmärksamhet, en karl, framgång (Wendt 2005). Traditionellt har kvinnor också stått för emotionella och yttre attribut,

1

medan männen har representerar tankeförmåga, vilket än idag efterlevs av medierna. Kvinnliga politiker förknippas också i media systematiskt med kön och sexualitet (Jacobson och Broman Norrby et.al 2004:7-9), vilket Wendt instämmer i. Företrädare för kvinnor i politiken

uppmärksammas ofta med anspelningar på diskussioner av sexualitet, kropp, kläder och utseende. Kvinnorna reduceras till sitt kön, och att kvinnokroppen görs till ett objekt, vilket även Kroon (2008) har kommit fram till i sin forskning. Enligt Wendt sker detta på många olika sätt, exempelvis genom den ofta förekommande granskningen och värderingen av kvinnornas kroppar. De är antingen för snygga eller för fula, för kvinnliga eller för okvinnliga. Av den granskning som sker har kvinnor svårt att falla väl ut. Kroon (2008) skriver att ur ett

”professionellt varumärkesperspektiv” är det värre för en kvinnlig politiker att göras ful och manhaftig än att den nya frisyren omdiskuteras. Att framstå som okvinnlig tycks vara en värre medial bestraffning än att omtalas som kvinnlig politiker. Det finns också enligt Wendt (2005) en annan form av sexualisering i medier, som är mer smygande. Det finns i språket och genom de ord som används. Det handlar inte bara om att kvinnor enligt Wendt ofta beskrivs som

”mediekåta”, utan det finns också en tjusning med att använda dubbeltydiga ord som handlar om de politiska sakfrågorna. Kvinnorna är ofta ”villiga”, ”ställer alltid upp”, ”säger aldrig nej”, de flirtar och bjuder upp.

Kvinnliga politikers provocerande

symboliskt eller reellt. Före detta justitieminister Thomas Bodström uppfattas exempelvis inte som mindre skicklig för att han beskrivs som sexig, dvs. han förlorar inte i politisk auktoritet (Wendt, 2005). Enligt Kroon ligger det också en paradox i att som kvinnlig politiker vara

strategisk i relation till medier. Att konfrontera enligt ett manligt beteendemönster riskerar att slå tillbaka då kvinnan i maktposition kan anses vara okvinnlig eller för ”manlig”. Att inte

konfrontera medieretoriken kan riskera att kvinnan inte anses nyhetsvärdig och marginaliseras istället på olika sätt (Kroon, 2008).

Könsmaktsordningen

Eftersom min utgångspunkt är att könsmaktsordningen systematiskt underordnar kvinnor har jag läst tre böcker som skildrar hur maktobalansen mellan kvinnor och män kan komma till uttryck. I Wendt Höjers bok ”Rädslans politik” (2002) analyseras den offentliga politiken av våld mot kvinnor, där även den ”demokratiska ordningens funktionssätt aktualiseras” – vilket betyder vem som tillåts agera och på vilka villkor; vilka frågor som definieras som politiska och vilka som inte gör det. Det blir till slut blir det en fråga om demokrati och medborgarskap. Wendt Höjer menar att den offentliga politiken kring mäns våld mot kvinnor kan beskrivas i termer av villkorlighet: endast om våldet kan formuleras i termer av annat än kön, blir det en legitim fråga (Ibid: 205). Här konkretiseras könsmaktsordningen genom könsneutralisering och avpolitisering av våldet, och kvinnors deltagande begränsas därigenom i demokratin. Jag har dels blivit inspirerad genom två svenska forskare inom området teoretisk feministisk politik. I avhandlingen ”Ett eget rum” av Rönnblom (2002) och i boken ”Förbjuden handling” av Eduards (2002) behandlar de

demokratins könspolitiska gränser genom analyser av hur begreppen kön och

jämställdhetsbegreppet konstrueras, uppfattas, värderas och diskuteras i den etablerade politiken. Jag kommer nedan att presentera de resultat om bärande principer för könsmaktsordningen, vilka dessutom är intressanta för uppsatsens teorikapitel.

Samarbete som begränsande princip för ”jämställdhet”

uppmärksammas målet. På så sätt finns det risk att användningen av uttrycket jämställdhet i diskussioner om kön underförstått kan innebära att det råder fredsplikt mellan kvinnor och män (Eduards 1995: I Rönnblom 2002:213). Problematiken omformuleras och blir ett problem vi alla är överens om, i en fråga om enighet och samverkan (Wendt Höjer 2002:195-196). Betoning på samarbete bidrar också till att dölja en könsmaktsordning, då samarbete tenderar att framhålla att kvinnor och män har lika stora möjligheter att gemensamt formulera ett jämställdhetsprojekt. Ingen grupp tillskrivs ha tolkningsföreträde (Rönnblom 2002:255).

Jämställdhet - hot mot de biologiska skillnaderna?

Värderingar om jämställdhet utesluter på olika sätt förekomsten av en könsmaktsordning. Jämställdhetsarbetet anses också innebära en viss risk, något som Rönnblom tolkar som att jämställdhet på något sätt kan utplåna skillnader mellan könen, vilka betraktas som naturliga. I denna essentialistiska uppfattning av kön ingår även en tydlig koppling till uppfattningen om naturlighet som heterosexuell (Rönnblom 2002:224-225). Detta påtalas av Eduards (2002) som menar att heteronormativiteten är väl sammanväxt med demokratins principer om lika behandling och könsneutralitet. Med denna neutralitet kommer en moralkod (Solheim 2001:31:i Eduards 2002:153) som poängterar alla människors likhet, vilken samtidigt ställs mot våra föreställningar om hur kön utgörs av individer med olika rättigheter och plikter. Båda synsätt signalerar harmoni, men blir motsägelsefulla.

Den manliga normen i politiken

Eduards (2002) menar att underordningen av kvinnor medför att problemet angrips genom att kvinnor ska få samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män i samhället.

Jämställdhetspolitiken betyder att kvinnor kan få dessa förmåner och möjligheter som män, men inte något därutöver - mäns villkor är normerande. Eduards skriver att som kvinna ständigt behöva hålla sig till en norm, ta ställning för eller emot, innebär att ens politiska

handlingsutrymme begränsas. Män saknar en motsvarande referenspunkt och står därför betydligt friare som medborgare. Det demokratiska idealet om lika fördelning begränsar då kvinnors handlingsutrymme (Eduards 2002:157-158). Rönnbloms studie resulterar också i att ett mycket litet handlingsutrymme skapas för kvinnor. Förståelsen för jämställdhet verkar snarare fungera i motsatt riktning. Rönnblom menar att jämställdhet så långt som det är möjligt kopplas samman med samarbete och konsensus, inte med politiska intressekonflikter mellan kvinnor och män som grupper i samhället. Resonemanget kan också användas för att förstå den diskussion om

media. En slutsats som kan dras är att kvinnor har fått ta sin plats i politiken som individer men att kön inte har integrerats som en politisk dimension (2005:66:387). Wendt Höjer och Åse (1996:7) menar att detta innebär att en paradox inom feministisk politisk teori: ”samtidigt som kvinnor har mindre makt just på grund av sitt kön, erkänns inte könets politiska betydelse”. Det innebär också onekligen en ofullständig demokrati, vilket sammanfattar Wendt Höjers (2002) studie.

Teori

Kapitlet nedan syftar till att skapa ett teoriramverk på vilka grunder som kvinnliga respektive manliga politiker gestaltas i media. Perspektivet om könsmaktsordningen behandlas först genom Yvonne Hirdmans (1990) genusteori, vars definition av genus inbegriper en maktaspekt mellan könen (Holmberg 1993:70). Genusteorin har jag integrerat med feministisk politisk teori som tillsammans kan ge fruktbara förklaringar och beskrivningar gällande demokratins könspolitiska begränsningar. Därefter behandlas teorin om makten över tanken, som jag även har valt att integrera med feministiska tankar. Därefter behandlas gestaltningsteorin, vilken härrör från en tredimensionell syn på makt – makten över tanken - som enligt Steven Lukes (2008:36) innebär ”en grundlig kritik av inriktningen på beteende”. Avslutningsvis mynnar stycket ut gestaltningsdefinitioner, som senare kommer att användas som utgångspunkt vid genomgången av mitt empiriska material och för diskussionen i slutet av studien.

Feministisk teori

Genus

Eduards (2002) att kvinnor relateras till det passivt/icke-handlande gentemot det manliga som relateras till det aktiva/handlande på språklig, strukturell och symbolisk nivå (Ibid:146). Kvinnors politiska utrymme utmärks i förhållande till mäns av kvinnors mindre plats, inskränkta

rörelsefrihet och kontrollerade handlingar. Kvinnoförtrycket karaktäriseras således av kontroll i av kvinnors fysiska och mentala rörelseförmåga.

Hirdman hävdar att maktförståelse mellan kön bör baseras på en uppfattning av makt som ett rumsligt begrepp: att A begränsar B:s utrymme, A lägger beslag på/hindrar B:s rörelsefrihet, A tar plats på B: bekostnad. Det blir då en utgångspunkt där människor handlar utifrån sina intressen, dvs. ett maktperspektiv som inte står i motsättning till en ordning som genusordningen genererar. Mäns varande- dvs. det självklara sättet att ta plats kan då förstås som ett ”icke-intentionellt” beteende. Både män och kvinnor måste utgå från de föreställningar som finns för att forma rimliga liv i enlighet med de regler som finns. Följden blir enligt Hirdman, att enskilda individers handlande resulterar i ett ”cementerande” av genussystemet med hård segregering och hierarkier. Detta gäller för båda kön. På så sätt generaliserar genuskontrakten en förståelse för att den enskilda människan upprätthåller och lyder för att återupprätthålla ordningen (SOU 1990:44:79). Som exempel konstaterar Eduards i sin studie att det finns väl förankrade mönster av

föreställningar om kön i demokratin. Föreställningarna kan försiktigt påstås ge en viss tolerans för att kvinnor har en utsatt position i samhället (Eduards 2002:124), vilket följer Hirdmans resonemang om det rumsliga begreppet.

Hirdmans genussystem kritiseras bl.a. för att det symboliserar en oföränderlighet, som utesluter individers handlingsutrymme och möjligheter att påverka (Holmberg 1993:70). Utgångspunkten i uppsatsen är att könsmaktsordningen är dynamisk (Rönnblom 2002:5) och sedan teorin

presenterades 1990, har den etablerade jämställdhetsdiskursen medfört att den formella könsmaktsordningen har minskat och till viss del är upplöst på individnivå. Det innebär att kvinnor och män i stor utsträckning fortfarande anses vara lämpade för olika uppgifter som utförs i olika sfärer (Rönnblom 2002:36). Hur det mer konkret kommer till uttryck i den etablerade politiken förklaras nedan av Rönnblom (2002), Eduards (2002) och Wendt Höjer & Åse (1996).

Kvinnor utesluts som politiska subjekt

(Ibid:207). Uttrycken för det kategoriska och kausala tänkandet i den etablerade politiken skildras genom en ensidig fokusering av kvinnors särskilda och naturliga egenskaper (Rönnblom

2002:248). Kvinnor görs till de andra, de känslosamma, de svaga, de oerfarna, som kan tillåtas komma in i politiken om de överkommer dessa problem. Samtidigt presenteras dessa egenskaper som specifikt kvinnliga och naturliga, och därmed oöverkomliga (Ibid:208). Könsskillnaderna kan således betraktas som varken möjliga eller önskvärda att ändra på med hjälp av politisk praktik (Ibid:248). På så sätt undviks också att se frågor om könens likhet och olikhet att handla om makt. Genom att hänvisa till något som är naturligt befrias vi från att ifrågasätta varför samhället ser ut som det gör. Dessutom kopplas olikheten ihop med kvinnor, att det är kvinnor som är olika det vanliga, det etablerade (Wendt Höjer 2002 :226). Det finns inga behov av att ge män specifika egenskaper eftersom de blir kvinnors outtalade motsats, det normala behöver inte nämnas (ex Eisenstein 1988: i Rönnblom 2002:248). Detta leder också till att frågor om kön placeras i den privata sfären- dvs. kön avpolitiseras- , vilket gör ämnet

kvinnor/jämställdhet/könsmaktsordning svårt att tala om och utesluts som politisk dimension (Eduards 1992; Rönnblom 2002:249). Som tidigare nämnt kan frågor av kön paradoxalt kan betraktas som centrala för hur politik görs. Denna gränsdragning mellan offentligt och privat i betydelsen politiskt respektive icke-politiskt, är en central del i kritisk feministisk politisk teori (Wendt Höjer& Åse, se ex. Pateman 1988: i Rönnblom 2002:249).

En ytterligare problematik yttras i att den offentliga politiken begränsar kvinnors möjligheter att agera, då kvinnors erfarenheter måste vara likadana som mäns för att vara legitima. Kvinnor förnekas deras subjektstatus, de erkänns inte som legitima politiska subjekt. Det är en begränsning av kvinnors möjligheter att agera för förändring av sin egen verklighet, och att utifrån erfarenheter agera och ställa krav (Wendt 2002:207). Eduards (1992) anser att fenomenet är kärnan i könsmaktsordningen, vilken beskrivs med orden ”män har upprätthållit sin makt över kvinnor genom att skilja på kvinnliga erfarenheter från deras kollektiva politiska uttryck”

(Ibid:238). Det yttersta uttrycket för makt är just att den grupp som domineras av en annan grupp hindras att ifrågasätta systemet (Ibid: 255). Något som för oss till Lukes (2008) tankar om makt.

Maktperspektivet

Maktens två första ansikten

Den första dimensionen är makten över beslutsfattandet (se bl.a. Dahl 1963), som fokuserar på beteenden, beslut och synliga konflikter mellan intressen. Generellt är det den politiska makten som menas och samhället präglas då av pluralism. Den andra dimensionen – makten över dagordningen - symboliserar den svårfångade maktrelation som består i vem som formulerar dagordningen och bestämmer vad som tas upp till diskussion. Bakom synliga frågor och beslut döljer sig processer som påverkar i olika riktningar utan att dessa egentligen någonsin blir föremål för diskussion (se ex. Bachrach & Baratz 1962). Denna dimension av makt handlar om utrymme för påverkan snarare än rätten att fatta beslut (Strömbäck 2004:22-23). Inom medielogiken kallas den här dimensionen av makt ”agenda-setting”. Medias inflytande på publiken påverkas genom vilka historier som anses ha nyhetsvärde, hur händelser och problem skall förstås och hur mycket plats som tillfaller dem (Lawrence 2000:9-10).

Makten över tanken

Den tredje dimensionen av begreppet makt handlar om utrymmet att påverka de tankegångar som ligger till grund för hur vi uppfattar verkligheten eller aspekter för den (Strömbäck 2004:23). Enligt Steven Lukes (2008) ligger makten i kunna att forma människors preferenser och tankar, vilket han kallar för ”Maktens tredje ansikte”. Lukes definition på makt är att A utövar makt över B genom att förmå honom att göra något som B själv inte vill göra, genom att influera, forma och bestämma hans önskningar (Lukes, 2008:35). A utövar inte bara sin makt genom att vinna i beslutsprocessen eller att hindra B från att föra fram sina frågor. A utövar sin makt genom att förändra B:s uppfattning i frågan (Ibid:51). Makten fungerar således genom att framkalla inre tvång. De som underkastas detta tvång påverkas att forma övertygelser och önskningar som gör att de samtycker eller fogar sig i att bli dominerade, med tvång eller ej (Ibid: 20-21), vilket också stämmer överens med Eduards (1992: 255) ovan nämnda definition av makt. Systemet tränger sig alltså på de enskilda individerna och maktens tredje ansikte utövas genom auktoritet och

manipulation. Resultatet blir att samförstånd uppnås i frågor där aktörerna egentligen borde ha olika uppfattning och intressen. Detta kan ske i frånvaro av en potentiell konflikt. En potentiell konflikt är en latent konflikt, som består av en motsättning mellan intressena hos dem som utövar makt och de verkliga intressena hos dem som utesluts (Ibid:37).

Maktutövande genom omformulering

medborgarskap. Rönnblom (2002) menar att uppdelningen mellan offentligt och privat tenderar att utesluta kvinnors problem samt intressen - ”könsintressen”- genom omformulering (Ibid: 249-50). T.ex. kan våld mot kvinnor länkas till det privata, till känslor och sexualitet, och kan därmed betraktas som ett könsintresse. Våldet mot kvinnor kan också legitimeras som politisk fråga genom att göras till andra mindre problem som visar sig på mångfasetterade sätt: det blir en fråga om sexualmoral eller individuella rättigheter, om klassamhället och alkoholism, om psykisk sjukdom eller föräldrar som svikit, om arbetslöshet, eller om bristen på poliser. Våldet tycks krävas förstås som något annat än ett uttryck för en könsmaktsordning (Wendt 2002:195-197). Här äger också vissa aktörer eller intressen makten över vad ett problem består av, genom det s.k. problemformuleringsprivilegiet. Det går att vara överens om att det finns ett problem, men inte vara överens om vad det problematiska består av. Beroende av vilken problemformulering som väljs väljer, eller vem som har problemformuleringsprivilegiet, styrs tankarna åt olika håll (Gustafsson:1989). Resonemanget går hand i hand med Lukes (2008) tankar om maktutövande genom auktoritet och manipulation (Ibid:37).

Könsneutrala politiska institutioner

Den latenta konflikten i demokratiska institutioner (Lukes 2008:37), består också av kvinnors krav på närvaro i demokratiska institutioner betraktas som ett könsintresse och som privata behov, medan mäns etablerade närvaro i samma institutioner sällan anses ha med kön att göra. Därmed utgår män att stämplas som kön och blir till en norm med intressen som är offentliga (Rönnblom, 2002:17; Wendt Höjer och Åse, 1999; Pringle 1997:37 i: Rönnblom: 2002:249-50). För att exemplifiera, osynliggörs våldets könsspecifika karaktär genom benämningen att det är samma våld som drabbar kvinnor och män (Wendt 2002: 195-197). Det ska behandlas lika och bör inrymmas i redan existerande könsneutrala våldskategorier. När våldet formuleras som samma som det normala (manliga) våldet bör/kan det behandlas av det offentliga. Denna tydliga likhetssträvan samexisterar också med att mäns våld mot kvinnor görs till ett våld som avviker från det normala, eller riktiga våldet. Valet för kvinnor då blir att stå mellan att inte finnas till och att framställas som avvikelse (Wendt 2002: 195-197). Kopplingen till makten över tanken blir att kvinnor får finna sig i att bli dominerade alternativt att ett samförstånd uppnås, i en fråga eller frågor där aktörer egentligen borde ha olika intressen eller uppfattningar (Lukes 2008: 37).

kön/individ; kön/kompetens; kön/könsneutralitet; könskonflikt/samarbete mellan könen (Eduards, 2002:153). Här ser vi ytterligare exempel på Hirdmans (1990) kausala och kategoriska tänkande. Om kön som enligt Rönnblom (2005) står för väsensskillnader istället för

villkorsskillnader (Ibid:385-386) blir det problematiskt att motsatserna förenas av att goda demokratiska principer ställs mot könets ”dåliga” principer, som är främmande i en

konsensusbaserad, kompetent och legitim demokratisk ordning. Genom motsatsparen utövas också makt genom att vinna i beslutsprocessen eller att hindra kvinnor från att föra fram sina frågor (Eduards, 2002:153). Den tredje maktens ansikte kan således se till att obekväma konflikter, synliga som dolda, överhuvudtaget inte uppstår (Strömbäck 2000:199-250).

Gestaltning

Gestaltningsteorin förklarar hur medierna gestaltar olika problem och beskrivningar av verkligheten, och hur dessa gestaltningar påverkar och uppfattas av medborgare och

mediekonsumenterna (Strömbäck, 2000:217). Teorin är även väsentlig för den journalistiska berättartekniken som ramar in och gestaltar det som nyheterna förmedlar (Petersson et al

2006:72). Journalisternas val av ämne, val av berättarperspektiv, val av källor och val av fakta och ord avgör hur en nyhet kan tolkas. En del av dessa val är medvetna, men en mycket stor del av dem är rutiniserade och är till synes objektiva. För att undvika att tolka nyheter som den objektiva ”sanningen”, och se dem som spegelbilder, bör läsaren enligt Strömbäck se nyheterna som

(re)konstruktioner av verkligheten. Det finns alltid en relation mellan rekonstruktionerna och verkligheten, men man kan inte sätta likhetstecken mellan dem (Strömbäck 2004:41).

Alla gestaltningar är begränsade, eftersom det är omöjligt att beskriva en obegränsad verklighet i en artikel. Enligt Entman (1993) handlar gestaltning om det om selection och salience, vilket innebär att välja vissa aspekter ur en upplevd verklighet och göra dessa mer framträdande i en

kommunicerande text. Detta innebär enligt Entman att: gestaltningarna definierar problem, ger vägledningar om problemets orsak, uttrycker värderingar eller moraliska omdömen, samt ger en bild av möjliga lösningar (Entman 1993:52). Gestaltningarna blir därmed en tolkning av

verkligheten, och således öppna för subjektivitet och medveten styrning. Detta leder till att den eller de som har makten över nyheters gestaltningar, har en stor fördel ifråga om

problemformuleringsprivilegiet (Strömbäck 2000:217).

Gestaltningarnas effekter

Kathleen Hall Jamieson och Joseph N. Cappella (1997: i Strömbäck 2000:217) menar att ”framing the news is the question of slant, structure, emphasis, selection, word choice, and context. The effects of framing, if any, will be subtle ones”. Journalisternas gestaltningar kan alltså vara diskreta, men också omedvetna, då dessa är sammanlänkade med människors associationer till verkligheten. Associationerna är resultat av information, kunskap och

erfarenheter som vi tidigare har hämtat och lagrat i våra minnen (Strömbäck 2004:37), vilket styr och påverkar vilken information vi tar emot och hur vi tolkar situationer. Om och när

mediegestaltningarna finns och har effekter, så syns dessa på människors associationer. Mediernas eventuella gestaltningsmakt kan därför beskrivas som ”makten att via gestaltningar påverka vilka kognitiva scheman (läs: associationer) som aktiveras och därmed hur nyheterna eller

verklighetsbeskrivningarna tolkas” (Strömbäck 2000:218).

Således kan gestaltningarna vara försök till att påverka opinionen i en viss riktning, att t.ex. utmana eller bidra till ett befästande av en könsmaktsordning. De kan vara uttryck för sådant som uppfattas som självklart, eller vara djupa kulturella värderingar, normer eller myter (Ibid:2004:45) kan det på samma sätt återspeglas i gestaltningarna. Detta kan också ske genom språkliga

konstruktioner (Eduards 2002:146), t.ex. användandet och betoning av ord, där latenta meningsinnehåll framkommer. För att återkoppla till makten över tanken menar Strömbäck (2004) att medierna kan använda sin makt till att upplysa, men också till att sprida propaganda och fördunkla (Ibid:49), dvs. att genom gestaltningarna utmana eller befästa en

könsmaktsordning.

Gestaltningsdefinitioner

Spelgestaltning: en av de återkommande gestaltningar som journalistiken använder sig av är skildringen om politik som spel och strategi. Journalistiken inriktas på vinnare och förlorare i kampen om väljarna, på kampanjer och på sättet att driva politik och på maktrelaterade eller personliga relationer mellan de politiska aktörerna. Politik tenderar att framställas som en kamp om makten, där makten framställs som ett självändamål snarare än för att förverkliga en viss politik. Politikens sakfrågor framställs samtidigt som ett medel att vinna röster eller makt (Petersson 2006:72). Även då journalistiken fokuserar på politiker som privatpersoner istället som företrädare för en viss politik ses det som spelgestaltning (Strömbäck 2004:167). Könspolitiskt skulle det betyda att de kvinnliga politikerna framställs som avvikande eller politiskt oetablerade i kampen om makten. Genom agendan med privata – och könsintressen kan de kvinnliga politikerna beskrivas att vara avvikande till skillnad från det etablerade beteendet med offentliga och allmänna politiska intressen. Spelgestaltningen kan spegla åsikter om vad de kvinnliga politikernas position är och vilken hur mycket politiskt utrymme de ska ha, samt vad som är det etablerade respektive oetablerade sättet att föra maktkampen på. Spelgestaltningen kan också påskina vem i politiken som anses vara subjekt i meningen: handlande och aktiv; till skillnad mot den med objektstatus som gestaltas som icke-handlande och passiv.

Trivia/skandalgestaltning: termen avser det banala som saknar relevans inom sakpolitiken, men som samtidigt berör politiker eller politik. Exempel på triviagestaltning är då rapporteringen fokuserar på en politikers klädstil eller brist på framtoning, men också då fokus riktas mot något trivialt inom politiken (Strömbäck 2004a: 279-280). En annan del av den här sortens gestaltning riktar in sig på sensationer i form av moraliskt eller juridiskt förkastliga beteenden hos politiker. Det kan även handla om mindre felsägningar eller att artikeln vinklas åt det sensationella spektrat (Strömbäck: 2004:176). Artikeln är ofta överraskande och med oväntat innehåll (Ghersetti 2004: i Nord och Strömbäck 2004:252). Ett feministiskt angreppssätt för trivia-skandalgestaltningen medför att kvinnliga politiker beskrivs de ”Andra”, vilket t.ex. kan yttra sig i personliga och emotionella omskrivningar än de manliga politikerna.

Forskningsdesign

Urval

För att kan svara på frågeställningen, vill jag genomföra jämförelser som mellan fall som är så lika varandra som möjligt, förutom den förklaringsvariabel som står i centrum för studien, nämligen könet. Jag använder mig då av ett så kallat strategiskt urval i en forskningsdesign som kallas ”mest lika” design (Esaiasson, 2007:113-114). Detta gör jag genom att försöka eliminera olikheter i form av tid och rum. Som företrädare för den partipolitiska eliten väljer jag att studera fyra politiker, två kvinnor och två män i rollen som partiordföranden/språkrör i nyss valda regeringspartier2. För att minska betydelsen av ideologin hos de valda politikerna representeras för enkelhetens skull två traditionellt politiska block. Maud Olofsson i Centerpartiet och Lars Leijonborg i Folkpartiet under valet 2006 är en undersökningsenhet och representerar det borgerliga blocket. Gudrun Schyman i Vänsterpartiet och Peter Eriksson i Miljöpartiet i valet 2002 är en

undersökningsenhet och får representera det röda blocket. Valet av de fyra politikerna sker också

på grund av deras likadana maktpositioner som partiordförande/språkrör. Inga politiker sitter således i opposition. Valet av partier i varder undersökningsenhet hade fått mer respektive mindre röster än föregående val 3 _{och inget parti är i majoritet i något block.}

Material

Mitt material består av tidningsartiklar från Dagens Nyheter (DN). Jag har valt DN då tidningens tongivande är väsentlig som en av Sveriges största dagstidningar. Perioden som undersöks är veckan innan riksdagsvalet 20024 respektive 20065 de tre veckorna efter valen. Då ökar möjligheterna för att artiklar med relevans för undersökningen inom samma tid och rum kan hittas. För att hitta artiklar har jag använt mig av Presstext. I dess avancerade sökningsmotor har artiklar hittats genom sökning av den respektive partiledarens namn i fritextsökningen de datum som gäller för just den politikern under avdelningen ”Politik”. Kriterier för inkludering har varit beskrivningar av politikern som enskild individ, vilket uteslutit beskrivningar etc. som sker tillsammans med andra. Vidare har jag sökt efter beskrivningar av och uttalanden av och om politikern, citeringar om/av politikern, vilket avgränsat antalet artiklar som framkommit i sökningsmomentet. Sökträffar för Maud Olofsson var 25 varav 21 gick under

inkluderingskriteriet, 16 av 18 för Lars Leijonborg, 18 av 29 för Gudrun Schyman, samt 16 av 24 Peter Eriksson. Sammanlagt ger det 71 artiklar. Grundprinciperna i urvalet av artiklar och

gestaltningsformer har medfört att artiklarna har en stor variation av utrymmet som var politiker får i varje artikel.

Eftersom studien ämnar undersöka material som når ut till många läsare dagligen, föll valet på DN som tillhör den idag traditionellt politiska blå-röda fållan. I inledningen till studien har jag valt att tolka det som att könsmaktsordningen är politiskt ofärgad, då det liberala politiska systemet bygger på föreställningarna att medborgare deltar i politiken som maktlika och könlösa individer (Wendt Höjer & Åsa 1996). DN som oberoende liberal tidning får i studien vara ambassadör för det liberala politiska systemet. Jag har också valt att studera en tidning då

intresset av mängden aktörer är större än mängden tidningar. Utifrån den motiveringen anser jag mig bäst kunna undersöka förekomsten av fenomenet inom det utrymme som uppsatsen ger.

3 _{2002 års valresultat för Vänsterpartiet 8,3% (-3,6), för Miljöpartiet 4,6 (+ 0,1) 2006 års valresultat för Centerpartiet}

7,88% (+1,69)och Folkpartiet 7,54% (-5,85) (www.val.se)

Metod

Den positivistiskt präglade skolan utgår ifrån att det finns en objektiv verklighet där fenomens förekomst enkelt och tillförlitligt mäts genom kvantitativa metoder. Likvärdiga och därmed jämförbara uppgifter uttrycks och beskrivs med hjälp siffror (Esaiasson 2007:223). Som en vetenskaplig motpol syftar den hermeneutiska traditionen på att ge förståelse för fenomen genom att tolka och beskriva den istället subjektiva verkligheten. Texter och andra mänskliga uttryck tillskrivs som avgörande i beskrivandet av hur den subjektiva världen kan förklaras, vilket kan göras genom kvalitativa metoder. I en kvalitativ innehållsanalys görs innehållet i synligt genom att systematisera eller kritiskt granska det (Esaiasson 2007:238-ff) och syftet för analysen är att besvara en avgränsad mängd av frågor: I mitt fall blir det Vad säger journalisten/gestaltningarna till läsaren, hur och med vilken Effekt? Det fästs också stor vikt vid varför journalisten kommunicerar så som denne gör. Metoden som används i min studie kallas för ”den simulerade intervjun”, vilken är en kvalitativ innehållsanalys med kvantitativa inslag (Bryder 1985: 82). Meningsinnehållet går på så sätt inte förlorat som vid ren kvantitativ innehållsanalys, som ofta kritiseras för att bortse från sammanhanget i texten.

Metoden går ut på att jag ställer frågor till materialet och hoppas på tillförlitliga svar, som kan vara giltiga i de ovan angivna teoretiska samband som jag avser att belysa. Viktigt att poängtera är också att det är en deltagarobservation som görs, där artiklarnas konversationer och beskrivningar om politikerna studeras (Bryder 1985:84). Arbetet inleds med att formulera frågorna, vilket sker genom en översiktlig genomläsning av materialet. Frågorna kan ha mer eller mindre precision, och de kan då täcka fler mindre områden. Generaliteten i frågeformuleringen kan höjas, med följden att svaren inte blir precisa, men möjligheterna för träffar ökar då (Ibid: 89).

Grundidén för den simulerade intervjun är enligt Bryder att få svar på ett antal teoretiskt berättigade frågor som en forskare kan ställa, och att det finns empiriska möjligheter att få svar. Genom att forskaren koncentrerar sig på latenta aspekter, i mitt fall könsmaktsordningen, i meddelanden tar metoden hänsyn till språkliga nyanser och hur dessa relaterar sig till den kommunicerande texten på olika sätt, vilket är av stor vikt för mig (Ibid:85).

Utformning av frågor – är frågorna rimliga indikatorer?

Sex frågor (se bilaga 1) nedan kommer att ligga till grund för den simulerade intervjun. De är framarbetade för att direkt svara mot uppsatsens forskningsfrågor, som är av beskrivande art och svarar på frågor som ”hur”. Fråga nummer 1-4 är utformade att uppmärksamma

undersökas, har utformats för att vara rimliga empiriska indikatorer på det fenomen jag vill undersöka (Esaiasson 2007:244). De berör tyngdpunkter i den feministiska teorin samt även bottnar sig i teorin om ”makten över tanken”. Frågorna är numrerade från 1-6 och

svarsalternativen skiljer sig sedan åt med bokstäver, detta för att undvika indikationen att alternativen har någon numerär betydelse. Flera svarsalternativ kan appliceras i en fråga, då fenomen av olika slag kan uppstå i en artikel.

Genom den föreliggande forskningsdesignen strävar jag att i jämförelsen mellan kvinnliga och manliga politiker i så likartade situationer som möjligt, med de gestaltningsformer och teoretiska bakgrund som nämnts, att finna nya förbisedda aspekter gällande hur könsmaktsordningen kan komma till uttryck.

Metodreflektion

Idealet är givetvis att forskningsresultatet ska vara oberoende av vilken forskare det är som utför undersökningen. För att det ska vara möjligt finns kravet på genomskinlighet.

Forskningsprocessen ska vara således öppen för granskning av analysredskap och empiriskt material. Den föreliggande studien som innehåller kvalitativa inslag ska därför redovisas med största möjliga öppenhet. Jag som forskare har en skyldighet att få andra forskare att se det som jag har sett (Esaiasson 2007:24-25). Då jag öppet och tydligt visar mina tillvägagångssätt skapas en intersubjektivitet mellan läsaren och mig. Ytterligare ett vetskapligt ideal för forskning är värderingsfriheten, t.ex. vid bedömningen av latenta meningsinnehåll i artiklarna. Esaiasson (2007) påpekar att den forskare som lever upp till forskaroberoende- och

genomskinlighetsidealen även klarar kravet på värderingsoberoende (Ibid: 25).

I kvantitativa innehållsanalyser är det brukligt att ett värde alternativt kombinationer av värden registreras för en analysenhet Kritiken mot det enstaka värdet som registreras blir att olika typer av beskrivningar registreras samma värde. T.ex. då ett uttalande gestaltas som mer tongivande än ett annat, får samma värde (Johansson 1994). Jag tolkar det som svårt att få fram nyanserna i en text på det sättet när forskaren istället skulle kunna använda sig så fritt som möjligt av sina variabelvärden för att få fram nyanserna. En kvantitativt inspirerad lösning med kombinationen av värden löser delvis problemet med nyanserna, men mängden kombinationer av svarsalternativ blir mindre praktiskt.

(Esaiasson 2007:245), tillsammans med den kvantitativa innehållsanalysens fördefinierade svarsalternativ (Esaiasson 2007:228). För att kunna få fram nyanserna av tolkningen av en text, har jag valt att i vissa fall att angiva ett eller flera svarsalternativ. Kritiken mot det kvantitativa inslaget (Johansson, 1994) kan då också motas genom att helheten inte går förlorad. Det är också ett sätt att undvika ett värde har fått lika mycket plats som ett annat, när meningsinnehållet har haft olika betydelse. Fokus har hela tiden varit att få fram vad texten förmedlar. Den kvantitativa metoden kritiseras också för metodens fokus på det sagda och inte det outsagda, vilket den simulerade intervjun motverkar. Det på vanliga på förhand utarbetade kodschemat kritiseras också av Bergström och Boreus, som menar att forskarens uppmärksamhet endast riktas mot det som skall undersökas. På så sätt talar texterna ”till forskaren bara om sådant som forskaren på förhand har bestämt sig för att undersöka” (Bergström & Boreus:77-78). Då studien har fördefinierade alternativ, finns dock risken att nyanser kan ha förbisetts, vilket lett till att de sammanfattande kategorierna riskerar att förenkla istället för att upplysa.

Kritik mot det kvalitativt öppna förhållningssättet är att slutsatserna blir alltför beroende av vad som finns i materialet. Det går att uttala sig om det som finns i texterna, men inte om det som inte finns där. Det blir ett materialberoende som kan lösas genom att fundera igenom vilka andra svar som hade varit möjliga enligt Esaiasson (2007: 246). Det görs i det sista kapitlet för studien.

Kritiska reflektioner (reliabilitet och validitet)

interkodarreliabilitet, där en annan person får koda om materialet och sedan jämföras med det tidigare resultatet, hade varit att föredra. Detta eftersom jag vid det andra kodningstillfället kan ha mints vad jag själv valde under den första kodningen, vilket då kan ha påverkat svarsresultaten och likaså den slutgiltiga reliabiliteten. Resultatvaliditeten, att förekomsten av det som påstås mätas faktiskt blir mätt (Ibid: 64) – gällande om gestaltningarna av kvinnliga respektive manliga politiker i media bidrar eller förstärker en könsmaktsordning - bedömer jag bli relativt hög trots eventuella brister i urvals- och kodningsmomenten.

Antalet funna artiklar inom tidsperioden är sammanlagt fler för de kvinnliga politikerna än för de manliga politikerna. Det faktum kan påverka undersökningens resultat, då kategorin kvinnliga politiker ges mer underlag att dra slutsatser från. Jag kommer i studiens sista kapitel att diskutera hur antalet artiklar för respektive kategori kan påverkat ha resultatet.

En övrig reflektion är att gestaltandet av respektive politiker och block kan ha påverkats också av att Gudrun Schyman samt Peter Eriksson i valet 2002 fick förhandla till sig en plats i regeringen. Till skillnad mot Lars Leijonborg och Maud Olofsson, i egenskap av medlemmar i ”Alliansen”, vilket gör att undersökningsobjekten inte har exakt samma utgångspunkt som eftersträvat i en ”mest- lika”-design (Esaiasson 2007: 114), vilket därmed kan påverka gestaltningarna.

Resultat

I följande kapitel kommer studiens empiriska information att redovisas. I texten presenteras frågornas svarsresultat, vilka analyseras med hjälp av teorin samt redovisas med illustrerande exempel löpande i texten. Sammanställning och presentation av resultatet sker i form av tabeller, vilka hittas i Bilaga 2. Ibland representeras flera gestaltningar i en artikel, vilket medför fler antal gestaltningar än artiklar. För att lättare kunna dra slutsatser och få överblick av resultatet, har jag räknat ut procentandelen genom att dela totalsumman av en bokstavskategori med totala antalet artiklar inom respektive politikerkategori. Jag har sedan rundat av till en decimal, som i texten för enkelhetens skull kommer att anges i närmsta heltal. I de fall där ”ej svar”:s-alternativen har tillämpats, har totalsumman av en bokstav dividerats med summan av antal artiklar som använts i respektive fråga (dvs. artikelsumman som anges utan

parantes)

Svar och analys

Fråga 1: ”Vilket intresse/vilka intressen kan anses vara styrande för politikern i beskrivningen av denn*?

Därmed utgår män att stämplas som kön och blir till en norm med intressen som är offentliga (Rönnblom, 2002:17; Wendt Höjer och Åse, 1999; Pringle 1997:37 i: Rönnblom: 2002:249-50). Resonemanget återges i svarsresultaten till frågorna som visar att de kvinnliga politikerna har en mindre andel rent politiska intressen (56%) jämfört med de manliga politikerna (71%). De manliga politikerna gestaltas även med en större andel allmänintresse (11%) mot de kvinnliga politikernas dito (2%) i artiklarna. Nedan exemplifieras enligt min tolkning ett politiskt intresse (PI) i den manlige politikerns kommentar om oppositionens mål. Allmänintresset (AI) påvisas då det är eftersträvansvärt att så många människor som möjligt i ett samhälle har jobb. Uttalandena framställs neutralt då inga kommentarer görs i artikelns spelgestaltning i: ”Ökade krav i skolan och betyg redan i sexan” 061007 av Jällhage, Lenita

”- Utbildningsplatserna på högskolorna kommer inte att expanderas. Jag tycker att 50-procentsmålet är felaktigt (PI). Redan idag utbildar sig många ungdomar ut i arbetslöshet (AI), säger Lars

Leijonborg.

Enligt den feministiska teorin innebär maktförståelsen mellan de särhållna könen (SOU

1990:44:79) bl.a. att det som är Annorlunda, här ”könet”, därmed placeras i den privata sfären - dvs. kön avpolitiseras och privatiseras (Eduards, 1992 : i Rönnblom 2002:264: Rönnblom 2002:249). Svaren följer resonemanget där de kvinnliga politikerna framställs ha en något större andel privata intressen (28%) än vad de manliga politikerna har (17%). Kvinnors krav på närvaro i etablerade politiska institutioner betraktas enligt teorin bl.a. som privata behov (Rönnblom, 2003:17; Wendt Höjer och Åse, 1999; Pringle 1997:37 i: Rönnblom: 249-50). Nedan exemplifieras en spelgestaltning av privat intresse (PI) då den kvinnliga politikern föreslår sitt privata boende, som jag enligt teorin tolkat uppfylla ett privat behov i: ”Jag känner mig som en far till alliansen” 060920 av Carlbom, Mats

”…. – Vi pratade i juni det året om hur vi skulle träffas och lägga upp vårt samarbete. Maud sa: ”En variant är att vi åker upp till mig och träffas en längre stund”

oppositionen i: ”Talmannen gav Reinfeldt uppdraget att förbereda regeringsbildande” 060920 av Carlbom, Mats

”Till journalisterna efteråt gjorde Maud Olofsson klart att hon tänker kräva hälften kvinnor i den nya regeringen(KI). – Det är viktigt att en regering representerar det svenska folket (AI), sade hon. Och vi har 50 procent kvinnor i befolkningen. – Sveriges kvinnor har mycket att förvänta sig (KI), eftersom man inte under de här tolv åren (med socialdemokraterna) inte har levt upp till mål om jämställdhet (PI)”.

Sammanfattningsvis för resultatet till fråga 1 tenderar de kvinnliga politikerna gestaltas med mindre andel politiska - och allmänintressen än de manliga politikerna, samt att de gestaltas styras av mer privata - och könsintressen än de manliga politikerna.

Fråga 2 – ” Vilket politiskt beteende tillskrivs politikern?”

Enligt teorin görs villkoren för deltagande i demokratin inte synliga, vilket medför att kvinnors erfarenheter definieras som avvikande den manliga normen (Wendt 2002:207). Uttrycken för det kategoriska och kausala tänkandet (Hirdman 1990) i den etablerade politiken skildras genom en ensidig fokusering av kvinnors särskilda och naturliga egenskaper (Rönnblom 2003:248). I fråga nummer två indikerar svarsresultaten att gestaltningarna av de kvinnliga politikerna är till 41% politiskt avvikande på något sätt, till skillnad mot de manliga politikernas 21%. Samtidigt gestaltas de kvinnliga politikerna som politiskt etablerade i 59% av fallen, vilket ställs mot 79% av de manliga politikerna. Det understrukna begreppet nedan signalerar enligt min tolkning att den kvinnliga politikern är politiskt avvikande enligt teorin i: ”Socialdemokraterna: Allt gick uppåt för Persson” 020916

”- Ja, Gudrun Schyman beter sig som en jultomte, instämmer Daniel Ferreira”

Enligt teorin görs kvinnor bl.a. görs till de andra, de känslosamma, de oerfarna, som kan tillåtas komma in i politiken om de överkommer dessa problem. Samtidigt presenteras egenskaperna som specifikt kvinnliga och naturliga, och därmed oöverkomliga (Ibid: 208). Könsskillnaderna blir också enligt resonemanget varken möjliga eller önskvärda att ändra på med hjälp av politisk praktik (Ibid: 248). Könens olikheter upphör då att handla om makt, eftersom det som är naturligt befrias vi från att ifrågasätta. Dessutom kopplas olikheten ihop med kvinnor, att det är kvinnor som är olika det vanliga, det etablerade (Wendt Höjer 2002: 226).

”Centerledaren Maud Olofsson skapade viss förvirring genom att hävda att de borgerliga partierna inte får all information innan de utsett en finansminister. ”Helt uppe i det blå”, säger Sten Olsson, men tillägger att moderatledaren Fredrik Reinfeldt formellt är mottagare av informationen i egenskap av tillträdande statsminister.”

Eller att gestaltningen av den kvinnliga politikern som talar om könmaktsordningen tillskrivs som ”utspel” i: ”Regeringsfrågan: Vänsterkritik mot Schyman” 060930 av Eriksson, Göran.

”Kritiker inom vänsterpartiet håller fram några av Gudrun Schymans utspel som förklaring till tillbakagången för partiet.”

Ytterligare ett exempel på hur en kvinnlig politikers gestaltning kan tolkas som politiskt oetablerat, är då ett förklarande ”behövs” för att poängen med uttalandet ska framkomma i: ”Reinfeldt öppnar för samarbete med s,v och mp” 060921 av Karlsson Lars Ingemar

”.. – Sverigedemokraternas framgångar är beklämmande. Det är en reaktion på att

socialdemokraterna misslyckats med integrationsfrågorna, säger centerns Maud Olofsson och förklarar sig: - Vi har haft en statsminister som…”

Sammanfattningsvis för fråga 2 tenderar de kvinnliga politikerna i högre grad att gestaltas som politiskt avvikande jämfört med de manliga politikerna. Följaktligen indikerar svarsresultaten att de kvinnliga politikerna gestaltas i mindre grad som politiskt etablerade jämfört med de manliga politikerna.

Fråga 3- ”Hur kommenteras eventuella politikers uttalanden i artikeln?”

I fråga nummer tre gällande uttalanden finns en stor andel ”ej svar”- c-alternativet- då uttalanden inte gjorts i vissa artiklar (29% av totalt antal artiklar). Då 71% av artiklarna använts, skall

resultatet för fråga tre tolkas med viss reservation eftersom resultatet kunde blivit annorlunda om fler artiklar använts. Resultatet indikerar enligt min valda tolkning att 40% av de kvinnliga

Teorin påvisar att kvinnorna är de som är olika det vanliga och det etablerade (Wendt Höjer 2002:226) vilket orsakas av den manliga normen (Hirdman 1990: I Eduards 2002:43). I

kombination med det kausala tänkandet - att en A-sort är på ett A-sätt och fyller funktioner och platser med A-egenskaper (SOU:1990:43:77) förklaras de kvinnliga politikernas mindre politiska utrymme i förhållande till de manliga politikernas genom mindre plats, inskränkt rörelsefrihet och kontrollerade handlingar. Kvinnoförtrycket karaktäriseras således av kontroll av kvinnors fysiska och mentala rörelseförmåga (Eduards 2002) då de är på fel plats. Resonemanget exemplifieras i: ”Jobbsugen minister tar plats” 061007 av Jacobsson Cecilia, där en A-position som innehas av den kvinnliga politikern, en B-person, är avvikande, vilket framkommer i vad jag har valt att tolka det som att dennas förmåga kontrolleras och ifrågasätts genom citering (C) och kommentar (K) av dennas uttalande. På så sätt kan den kvinnliga politikerns uttalanden anses

oetablerade/avvikande.

” …Regeringen blev inte fullt så jämställd som Maud Olofsson hade önskat sig. – Någorlunda jämställd. Jag har åtminstone bidragit i mitt departement. Och så är jag vice statsminister, det betyder ju också något”. Riktigt vad det kommer att innebära att vara vice statminister vet hon inte riktigt än (K), (citat i texten) ”men det blir nog mycket representation(C)” ”.

”…Maud Olofsson tar också hand om energifrågorna. Några kärnkraftverk kommer inte att stängas under mandatperioden, och (citat i texten) ”omställningen blir en jätteutmaning(C)” ”.

I artikeln nedan exemplifieras hur uttalande av den kvinnliga politikern görs mindre trovärdig genom kommentarer (K) av politikerns uttalande, framställningen av den kvinnliga politikern som ambivalent (A) och emotionell (E). Rönnblom menar som tidigare angivet att uttrycken för det kausala och kategoriska tänkandet i den etablerade politiken skildras genom en ensidig fokusering av kvinnors särskilda och naturliga egenskaper som bl.a. emotionella varelser

(Rönnblom 2002: 248). I: ”Uppluckrad arbetsrätt skapar debatt mellan ministrarna” 061008 av Molin, Kari.

”Näringsminister Maud Olofsson anser att arbetsrättan bör luckras upp på sikt - ”jag tycker som Carl Bildt i den frågan”, sade hon. Något sådant står det inget om i regeringsförklaringen (K).”… ”- Njae(A), vi har bestämt att vi ska låta det…” ”…Är ni oense? – Nej, ”(skratt)” (E) men det är ingen överraskning att Carl Bildt och jag tycker lika i den här frågan.”

Fråga 4- ”Beskrivs eller kan politikern uppfattas ha objektstatus eller subjektstatus?”

politikerna var mer politiskt avvikande än de manliga politikerna. Dock fanns där en tendens till att vid uttalanden närmade sig de manliga politikerna de kvinnligas respektive siffror. De kvinnliga politikerna tenderar sammanfattningsvis att framställas som mer politiskt avvikande, samtidigt som de framställs som handlande och aktiva i större grad än de manliga politikerna.

Enligt Hirdman anses mäns varande- dvs. det självklara sättet att ta plats kan då förstås som ett ”icke-intentionellt” beteende och att båda könen förbehåller sig i grunden på ett sätt som genererar könsmaktsordningen (SOU 1990:44:79). När kvinnor uppträder i politiken, som en B-person på en A-plats (SOU:1990:43:77), kan det således medföra att det blir mer fokus när kvinnor gör något, vare sig det är på ett subjektivt eller objektivt sätt. Jag har valt att dels tolka siffrorna som ett tecken på att de manliga politikerna, som norm, inte utgör så stor reaktion hos journalisten som när en kvinnlig politiker gör det.

Samtidigt som V har haft de svårt, behåller den kvinnliga politikern sin subjektstatus genom att aktivt arbeta i: ”Veckans debatter kan avgöra” 020909 av Henrik Brors i:

”Vänsterpartiets Gudrun Schyman har haft det oväntat svårt i den här valrörelsen”. … ”Schyman fortsätter dock enträget med linjen att ett starkt vänsterparti behövs för att dra Göran Persson åt vänster”.

Eller där jag har valt att tolka spelgestaltningen av den kvinnliga politikern som dels då denna beskrivs aktivt subjekt, dels då uttalandet inte kommenteras, i: ”Svårt föra in utrikespolitiken i valrörelsen” 060915 av Carlbom, Mats.

”Centerledaren Maud Olofsson avvisar Jan Eliassons kritik: ”Natofrågan är ju avförd från dagordningen. Den säkerhetspolitiska doktrinen ligger fast. Det borde han känna till, för det är en överenskommelse mellan kristdemokraterna, moderaterna, centerpartiet och socialdemokraterna.”

I artikeln nedan har jag valt att tolka det som att den manlige politikern gestaltas som objekt, då denne utsätts för ett politiskt nederlag i: ”Så röstade väljarna hela Sverige runt. Det blåser borgerliga vindar medan s går tillbaka främst bland de äldre” 060918 av Schuck, Johan.

”I andra partier är det Lars Leijonborg som har råkat ut för liknande ras.”

I artikeln nedan har jag valt att tolka det som att den manlige politikern gestalta ett aktivt handlande i: ”Ulvskogs anklagelse om lögn retar Leijonborg” 060913 av Molin, Kari

Fråga 5 ”Hur framställs politikern som person?”

I den femte frågan får triviabeskrivningarna följande upppdelning: Kläder/utseende nämns något mer för de kvinnliga politikerna med 2,4% jämfört med de manliga med 1,6%. Brist på

framtoning kommenteras 1% hos de kvinnliga politikerna respektive 5% hos de manliga

politikerna. Brist på politisk karaktär/kontinuitet gestaltas för de kvinnliga politikerna med 11% respektive 12% för de manliga politikerna. En emotionell bild av de kvinnliga politikerna görs till 11%, men ingen större skillnad från de manliga politikernas som gestaltas som emotionella med 10%. Moraliskt eller juridiskt förkastligt beteende är något mindre hos de kvinnliga politikerna med 1% till skillnad mot de manliga politikernas 2%. Endast de manliga politikernas felsägning beskrivs, med 2% av artiklarna. Det kan också länkas till en intressant observation för

alternativet, där politikern inte beskrivs överhuvudtaget. Där finns en nämnvärd skillnad mellan de kvinnliga politikerna med 4% mot de manliga politikernas 15%. Attributbeskrivningar av hur något sker/görs får utfallet där 25% av de kvinnliga politikernas artiklar där de manliga

politikerna har en något mindre andel med 23%. Framtoningen av politikern framhålls i 28% av de kvinnliga respektive 25% av de manliga politikernas artiklar. En större andel där politikern gestaltas på intima eller personligt görs med de kvinnliga politikerna med 18% av artiklarna jämfört med 7% av beskrivningarna av de manliga politikerna.

Sammanfattningsvis väljer jag att tolka triviagestaltningen av de kvinnliga och manliga politikerna i artiklarna som relativt likartade, men det finns skillnader där teorin kan vara till stöd för analys. De kvinnliga politikerna har en något högre andel gestaltningar gällande utseende och klädsel, om politikern framställs som emotionell- vilket har direkt stöd i teorin att kvinnor är de andra, de känslosamma (Rönnblom 2002:248) som kan tillåtas komma in i politiken om de överkommer dessa problem. Egenskaperna presenteras också enligt teorin som specifikt kvinnliga och naturliga, och därmed oöverkomliga (Ibid: 208). De kvinnliga politikerna gestaltas också något mer i beskrivningarna av hur något görs samt politikerns framtoning hos den kvinnliga politikern. Svarsresultaten tenderar alltså marginellt att följa teoritanken att det inte finns några behov av att ge män specifika egenskaper då det normala behöver inte nämnas (ex Eisenstein 1988: i

Rönnblom 2003:248), vilket medför att de kvinnliga politikerna gestaltas mer i jämförelse. Gestaltning enligt min valda tolkning medför att den kvinnliga politikerns framtoning (F) är av vikt, där också en underliggande emotionell karaktär framträder i :”Vänsterpartiet: Schyman skyller ras på s” 020916 av Crofts, Maria

”.. Gudrun Schyman förklarade att hon var nöjd med resultatet och beskrev samarbetet med s i välvillig ton (F)”.

De manliga politikerna har en något större andel gestaltningar, vilka påvisar brist på politisk framtoning, brist på politisk karaktär, moraliskt förkastligt beteende och felsägningar.

Ur ”Regeringsfrågan. Perssons regering kunde pusta ut” 021003 av Bratt, Peter

exemplifieras hur brist på framtoning (BPK) samt framtoningen (F) av den manlige politikern:

”Peter Eriksson från mp släntrade upp i talarstolen med ena handen i fickan (BPK) och sa att mp arbetat för ”en koalitionsregering mellan miljöpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet”. När detta ledde till leenden insåg han sitt misstag och ursäktade sig (F) att han hade glömt bort

socialdemokraterna..”

Detta påvisar en triviagestaltning som innehar juridiskt förkastligt beteende (JFB), samt brist på politisk karaktär i: ”Eriksson (mp) fick tillbaka körkortet” 020915 av Eriksson, Peter6

.

”Det gick för fort på vägen för miljöpartiets språkrör Peter Erikssson. Han ertappades i juli med att köra 122,2 kilometer i timmen på en 90- sträcka. Eriksson fick 1800 kronor i böter och dessutom drogs körkortet in i två månader (JFB)”

De större skillnaderna i svarsresultaten är där artiklarna inte har framhållit någon triviagestaltning, de kvinnliga politikernas (4%) mot de manliga politikernas (15%). Med stöd från teorin (ex Eisenstein 1988: i Rönnblom 2003:248) – återigen där det normala inte behöver inte nämnas - framkommer en tänkbar förklaring till svarsresultaten. En annan större skillnad är de

personliga/intima gestaltningarna av politikerna. En intim och personlig (I/P) sida gestaltas av den kvinnliga politikern i: ”Fälldin sade nej till kärnkraften. Centerledaren Maud ringer sin mentor innan hon gjorde upp med alliansen” 060912 av Rydman, Annika.

”…Maud Olofsson talade ömsom på rikssvenska, ömsom på sitt modersmål västerbottniska(I/P). Hemmafansen var många. - Jag känner att människor här är stolta över mig, att jag är partiledare. Det känns jättebra, säger Maud Olofsson. Efter talet vill alla prata med henne och krama henne (I/P). Skolungdomar vill ha svar på sina frågor. Så sätter sig centerledaren helt sonika ner och skriver ner svaren på deras frågeformulär (A). ..”

De kvinnliga politikerna gestaltas mer än dubbelt så mycket i personlig/intim-kategorin än de manliga politikerna. Svarsresultaten väljer jag att tolka att följa teoritanken om att uttrycken för könsmaktsordningen i den etablerade politiken skildras genom en ensidig fokusering av kvinnors särskilda och naturliga egenskaper (Rönnblom 2002:248). Maktförståelsen består här av ”könet”,

6

det andra, placeras i den privata sfären och avpolitiseras (Eduards, 1992 : i Rönnblom 2002:264: Rönnblom 2002:249).

För att exemplifiera hur jag har valt att tolka trivia/skandalgestaltning i form av bl.a. utseende (K/U), beskrivning av hur något sker/görs(A), moraliskt förkastligt (MF) samt framtoning (F) av politikern i: ”Jobbsugen minister tar plats” 061007 av Cecilia Jakobsson.

Ingress: ”Sprittande av energi och arbetslust(A) stormar (F) Maud Olofsson in på

näringsdepartementet. – Byta möbler? Här har ni en snål centerpartist (MF). Jag sätter hit några foton av barna (I/P). Sen vill jag börja jobba!” Inget nytt statsråd strålade och sken så mycket (A)som centerledaren. Hon blir vice statsminister och näringsminister. Vid sin sida får hon en annan kortklippt centerkvinna med tuffa glasögon (K/U), infrastrukturminister Åsa Torstensson. ..” ”…Arbetsfrågorna förs till eget departement där moderaten Sven Otto Littorin blir chef. Men han fick trava med (A) till näringsdepartementet på Jakobsgatan i brist på egna lokaler, och gav Maud Olofsson anledning att leverera den nya regeringens första fräckis: - Än så länge ligger han under mig! (I/P)”

Fråga 6- ”Medför beskrivningarna i fråga nr 5 till att politikern antar en mindre etablerad/avvikande politisk roll i en artikel?”

I 21% av de kvinnliga politikernas artiklar framkommer svaret att triviagestaltningarna framställer dem som mindre politiskt etablerade/avvikande, medan 14% av de manliga politikernas artiklar ger samma svar. I 30% av de kvinnliga politikernas artiklar framställs de som politiskt etablerade, mot de manliga politikernas 52%. De artiklar där en politiker framställs som delvis

etablerad/avvikande är de kvinnliga politikernas siffra 49% mot de manliga politikernas 33%. Som beskrivits i fråga 5 är det en större andel artiklar av de manliga politikerna (28%) som inte givit svar än hos de kvinnliga politikerna (2,5%).