Rökstensingressen än en gång Nordén, Arthur
Fornvännen 40, 57-59
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_057
Ingår i: samla.raa.se
IIOKSTENSINGRESSEN ÄN EN GAXG
I Fornvännen 1943 sid. 357 f. har prof. Erik Noreen i ett »Kritiskt bidrag lill tolkningen av svenska runinskrifter» givit skäl för sin uppfattning, att ingressmeningen i Rökstenstexten är att uppfatta som en tämligen regelbun- den halvstrof i ljödahättr och att meningen därför bör tolkas på ett an- nat sätt än vad som hittills skett, i det att ordet in, som hittills uppfattats som det vanliga kopulativt-advcrsativa 'och, men', i stället är att anse som det relativa prononiinet en, "sora". Noreen läser därför ingressmeningen sä:
JEft Vämöp stunda runan pän en Varinn fäpi, fåpiR (eft fceigign sunu:
Detta uppfattar alltså Noreen så:
»Efter Vamod stå de runor, som Varin ristade, fadern efter den döde so- nen» (jfr den hittillsvarande tolkningen: »Efter Vamod stå dessa runor, men Varin ristade dem, fadern efter den döde sonen»).
Noreens skäl äro dels av metrisk, dels av ortografisk och grammatisk art. För att nå fram till sin tolkning måste han dessutom söka övervinna den svårighet, som ligger däri, att ristningen har ett skiljetecken efter ordet pan angivande att ristaren själv avsett en pausering enligt del. tidigare läsningsmönstret, icke enligt det av Noreen föreslagna. Denna svårighet har Noreen själv varit uppmärksam på. En annan, av dock ännu mera avgörande art, har han däremot förbisett, den nämligen, alt ristaren har ett betydande stycke av rad 1 kvar, när han slutat satsen iiflnumii))stantani-
nanpan. Varför har han icke fyllt raden, om paa hör samman med det följande in till ett nytt satssaminanhang? Ja, man kan ju peka på, att stenytan i fortsättningen är svagt bruten bakåt och något ojämn, och att skriften såväl i radens början som i dess slutparti ansluter sig till den plana slenylan, icke till det bakåtsluttando ytterpartiet.
Men just detta, att ristarna i de med överdimensionerade runor skrivna
Ingresspartierna söker infoga sammanhängande och avslutade textavsnitt i
naturliga avsnitt av stenytan, iir utmärkande för såväl Rökstenen som Spar-
lösastenen. På den senare räcker radutrymmet icke till fiir hela den avsedda
texten (»Ejvisl, Eriks son, gav. Alrik gav»), men ristaren tvekar ändå ej
att söka få in alltsammans, även om det skall ske genom en våldsam hop-
trängning av runorna på slutet. På Rökstenen markerar han till yttermera
visso den logiska uppdelningen genom alt efler första radens sista ord paR
hugga in ett ordentligt utarbetat skiljetecken av samma typ och med samma
placering som inskriftens övriga skiljetecken (Noreen, som icke känner
5 8 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
donna detalj av självsyn, antyder en tvekan, om skiljetecknet ä r avsiktligt;
en g r a n s k n i n g mot originalet a v l ä g s n a r varje s å d a n tvekan. Del h a r n u k a r a k t ä r e n av en nägot ojämn p u n k t , placerad i r a d e n s mittre höjd, men i analogi med r i s t n i n g e n s övriga skiljetecken bör det från b ö r j a n h a varit tänkt sora ett litet k o r s ) .
Rökstenens r i s t a r e h o r alltså med överdimensionerade r u n o r och i påtag- lig a n s l u t n i n g till det av y t a n s form betingade u t r y m m e t för varje r a d in- huggit:
a l l m i ) l ~ l . i i i l a n i m i i : | i a u i n n a l i n l a p i l a p i l i a l I l a i l . iajlKUIIII
D å det i första radens slut finnes gott u t r y m m e för flera r u n o r , och dä ä a n d r a sidan r i s t a r e n genom y t t e r l i g a r e överdimensionering av r u n o r n a kun- nat få skriften alt fylla ut utrymmet, o m h a n n u verkligen velat föra baR s a m m a n med det följande in, s y n e s h a n s d i s p o s i t i o n av texten k n a p p a s t k u n n a förstås, såvida man inte r ä k n a r med, att h a n menat u t s a g a n så, som d ä r faktiskt s t å r :
Efter V a m o d stå r u n o r n a dessa.
Och V a r i n ristade dem, fadern, efter döde sonen.
Det hela b y g g e r på cn schablon, som g å r igen i den med Rökstenen un- gefär samtida östgötska O k l u n d a r i s t n i n g e n :
l.uiiar: i'a|iiniiiaii hissiR: insulhiustikiiR
» G u n n a r ristade r u n o r dessa. Och h a n flydde för ett brotts skull.»
E n l i g t min mening ä r o iakttagelser s å d a n a som dessa tillräckliga för att fälla tanken pä en u p p d e l n i n g av R ö k s t e n s i n g r e s s e n så som Noreen tänkt sig den. A n d r a skäl k o m m a h ä r t i l l . J a g å t e r g e r Noreens t a n k o g å n g :
»Ortografiska skäl tala för att in icke är 'och, men', vilket troligen g å r tillbaka på amit (von F r i e s e n , Rökstenen, s. 32)». Det ä r , s ä g e r Noreen
»rent ortografiskt något s a n n o l i k a r e , att in ä r det relativa en, sora h a r gammalt e».
Härtill ä r att genmäla, att Noreen tydligen förbisett, h u r u s o m a n d r a ined Rök mor eller mindre samtidiga inskrifter h a delta in "och, mon', i identiskt samma stavning som Rök. J f r S p a r l ö s a : in Atn IIAU kA( rAut At kiAltl,
»men (och) k ä m p a r n a s flock gav rött (guld) i gengäld», eller O k l u n d a : in sn flau saknn, r e s p . In sa fin in m[) pnn »och h a n flydde för e t t b r o t t s skull» . . . , »och han flydde in i don d ä r röjningen».
V a d det relativa en beträffar, s y n e s det s v å r t att belägga i Röktidens s p r å k b r u k , som h ä r i stället tycks h a föredragit suah, jfr S p a r l ö s a , som i ett med den d i s k u t e r a d e Rökstensmeningen parallellt parti av sin' text h a r kon- s t r u k t i o n e n : rAp runaR |)AR rAklnnkiitu [)Ar SHAJI AllrikR Inhu fA[ii, »tyd r u n o r n a , do h i m l a b u r n a , dem som Alrik L u m b e r ( ? ) ristade!».
L i k a s å k o n s t r u e r a r R ö k s t e n s m ä s t a r c n själv: ("de två s t r i d s b y t o n ) jaiR suaf) tunir sinum uanin munniiR. »do som tolv g å n g e r voro tagna», jfr samma r i s t a r e s ( » v a l k y r i a n s b ä s t s k å d a r föda på slagfältet») knnukaR luaiR likiR suu[i a likia, »som t j u g o k u n g a r l i g g a på».
Alltså: mycket n ä r a l i g g a n d e iakttagelser i R ö k s t e n s m ä s t a r e n s och h a n s
samtida östgötska och västgötska r i s t a r e k o l l c g e r s s p r å k b r u k motsäga pä
SMÄRRE MEDDELANDEN 59 det mest oomtvistliga sätt teorin om en annan innebörd i Rökristningens
ord in än den hittills hävdade.
Däremot är det ju faktiskt så, att den nyss citerade raden ur Sparlösa- texton har just den uppbyggnad, som Noreen vill inlägga i Rökstensingres- sen: 'tyd runorna do himlaburna, dem som Alrik Lumber (?) ristade', jfr Noreen: 'efter Vamod stå de runor, som Varin, fadern, ristade'. Tidens normala formel för on inskriftsingress är emellertid den, som framträder i den östgötska Oklundainskriften: kunar: fa|i innan pi-an: '(Immar ristade
runor dessa'. Attribueringen av ett demonstrativ-pronomen till substan- tivet är det vanliga i tidens inskriftsscbabloner: aft ubi santl slnin SUR ak Iki kiiiqil f, "efter Ubbe stånde sten denna, och Loke (?) lät göra' [eller:
'och Loke (?) gjorde (don), f(adern)'], varigenom texten nära nog verball .sammanfaller mod Rökstensingressen, (Dalby, Adelsö i Mälaren
1), aft ruit statr staln sasl (den danska Flcmlösestencn), slikiiR karhi kuhl han:
'Stygg gjorde minnesmärket delta' (den östgötska Kälvestensinskriften).
Mon är dot så, att redan på yttro kriterier den av Noreen förfäktade lös- ningen av inledningsraden i Rök måste avvisas, så försvinner beviskraften i Noreens andra argument: det metriska, vilket ju gick ut på, att meningen måste tillrättaläggas efler Ijödahåttr-strofens krav på orduppdelning i mot varandra rytmiskt avbalansoradc verser. All mot upphöjd stilvorkan syftande prosa har väl i alla tider och hos alla folk arbetat med de från poesin gäl- lande stilmedlen: rytm, rim-effekter av olika slag, ovanligt bildspråk o. d.
utan att därför nödvändigtvis behöva vara normaliserad vers.
Stockholm den 10 januari 1944.
Arthur Norden
1
