Kårstadristningens skeppstyp Nordén, Arthur
Fornvännen 28, 77-84
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1933_077 Ingår i: samla.raa.se
KÅRSTADRISTNINGENS SKEPPSTYP
AV
A R T H U R N O R D E N
Såväl hänsynen till skeppsbildernas typ som rimformernas och språkinnehållets vittnesbörd föranleda de bägge bearbe- tarna av den norska Kårstadinskrifton, arkeologen professor Shetelig och språkmannen professor Magnus Olsen, att i stort hänföra inskriften till tiden omkring 200—400 e. Kr.; om skeppstypen enbart får fälla utslaget, anses ristningen icke kunna vara mycket yngre än 200-talet1.
Jag finner, såsom jag å annat ställe (Arkeologiska studier, till- ägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf 1932, sid. 64 ff. med bild av ristningen) framhållit, ingen anledning att träda i någon oppo- sition mot denna datering; vad jag velat säga är blott, att jag icke kunnat anse, det professor Shetelig i sitt anmärkningsvärt fåordiga uttalande till fullo utnyttjat de arkeologiska möjligheterna för rist- ningskronologiens fastställande. Härvidlag har jag å nyss anfört ställe pekat på tvenne av professor Shetelig förbigångna moment:
formen på det å ristningen förekommande hakkorset, vartill fullt adekvata motsvarigheter hittills äro kända blott från ett par brak- tealer av C-typ (400-talets slut, 500-talet), samt formen å j-runan, som enligt professor von Friesens bekanta utredning är tänkbar först under 400-talet. Det återstår emellertid att pröva, huru de för Kår- stadristningen så karakteristiska skeppsbilderna ställa sig till en dylik av runologiska och ornamentala skäl föranledd framflyttad tidfästning av inskriften. En dylik omprövning må motiveras även med det skälet, att professor Shetelig förbigått ett skarpt tidsbestämt svenskt bildskepp, vars bidrag till förståelsen av Kårstadskeppens typ och tidställning är av betydande intresse: det å en gravkist-
i Bergens Museums Arbok 1929, sid. 42.
7 8 A R T H U R N O R D E N
häll från Smiss i Eke socken på Gotland inristade skeppet, fig. 22 (uppmärksammat i Shetelig-Olsens avhandling om Kårstadristnin- gen, sid. 45, men där diskuterat enbart av professor Olsen och då i annat sammanhang än det kronologiska). Det kan tilläggas, att ännu ett norskt bildskepp kommit i dagen, som ävenledes står Kår- stadskeppen nära och därför också av professor Shetelig samman- ställts1 med Kårstadskeppen, dock utan närmare diskussion av de- taljerna: skeppet från hällristningen på Roskar i More, fig. 23.
Vill man i korta drag ange, vad som utmärker de speciella Kår- stadskeppen, fig. 21:2, som typ betraktade, kan detta sägas vara:
skeppen ha kraftigt språng,
botten- och relingskonturer äro förlängda,
de senare förgrenas i ändarna till hornliknande klykor, medan bottenkonturernas mjukt uppåtböjda "snablar" avslutas med runda
"bollar".
Rent ristningstekniskt tillkommer den för skeppstypens bestäm- ning oväsentliga detaljen, att skrovet är avbildat "fyllt" (i motsats till de med blotta konturlinjerna uppdragna, "öppna" ristnings- skeppen).
Då nu professor Shetelig (sid. 36) gör gällande, att denna typ av skepp "bestämt" avviker från alla de i bronsålderns hällristnings- material föreliggande skeppstyperna, kan häremot invändas, att såväl å bohuslänska som å östgötska hällristningar dock före- komma skeppsbilder — låt vara ibland med öppet skrov —, som komma Kårstadbilderna bra nära; jag tillåter mig så t. ex. att peka på den hos Baltzer I, pl. 30, nr 1 återgivna, ofullbordade skeppsbilden, som både har den långsträckta, låga, med språng för- sedda skrovformen och den upptill flikaktigt kluvna relingsstäven gemensam med Kårstadskeppen. Och till Kårstadskepp av typ 1. 3, fig. 21, finnas fullt kongruenta motstycken å hällristningarna. Så- tillvida finns det intet hinder att tillskriva Kårstadristningens skeppsbilder en hög ålder.
Likväl kan det ej nekas till att just dessa för Kårstadskeppen så särskilt karakteristiska, klykaktigt kluvna "relingsstävar" (om detta något oriktiga beteckningssätt här får användas) bilda ett för det
1 H. S h e t e l i g : Det norske folks liv og historie gjennem tiderne, 1930, sid. 86.
K .1 K S T A D R I S T N 1 N G E N S S K E I ' 1' S T Y 1> 79
Fig. 21.
Olika skopjistyper å Kårstad- ristningen.
oomtvistligt äkta b r o n s å l d c r s s k e p - pet mindre typiskt tillbehör1. D ä r - emot å t e r k o m m a de å tvenne bild- f r a m s t ä l l n i n g a r av skepp, vilkas u r s p r u n g i r o m e r s k j ä r n å l - d e r är höjt över allt tvivel: en n o r s k och en svensk.
H ä r må först den s v e n s k a bild- ristningen något n ä r m a r e behand- las.
Ristningen befann sig vid an- träffandet å en vägghäll i en av Sune Lindqvist u t g r ä v d stenkist-
g r a v vid Smiss i E k e socken å Gotland. Graven, som innehöll helt bevarat skelett, k a n med hjälp av ett r i k t i n v e n t a r i u m (fibulor, pär- lor, a r m r i n g a r , kam, d r y c k e s h o r n b e s l a g , benplatta, s l ä n d t r i s s a , inv.
St. H . M. 16.113) fullt s ä k e r t tidfästas till per. V : 1, d. v. s. tiden 250—350 ( A l m g r e n - N e r m a n , Ä l t e r e E i s e n z e i t G o t l a n d s I I , sid.
90, 94).
Det ä r uppenbart, att r i s t a r e n avsett att framställa blott ett skepp.
Detta ä r inristat i den lösa s a n d s t e n s p l a t t a n med en kniv, som läm- nat en djup och förhållandevis bred s n i t t s k å r a . Men s t r a x u n d e r köllinjen och parallell med denna löper en a n n a n s n i t t s k å r a , som ä r g r u n d a r e och s m a l a r e , som vore den löst u p p d r a g e n med k n i v s - udden. Vad r i s t a r e n menat med denna linje, är svårt att avgöra.
Det k a n h a varit ett trevande första försök till r e l i n g s k o n t u r e n s u p p d r a g a n d e , då skeppsristningen p l a n e r a d e s , och som avbrutits.
Det k a n ha varit början till ett nytt skepp, som ej utförts. I a k t t a - gelsen att den följer framstammens u p p å t d r a g n a linje men icke a k t e r s t a m m e n s synes mig k n a p p a s t berättiga till det a n t a g a n d e t , att den skulle u t g ö r a ett misslyckat och därför övergivet första försök
1 Så även S h e t o 1 i g - O 1 s o n, a. a. sid. 45. — Därvid måste jag dock lägga vikt vid, att det är just den k 1 y k a k t i g a, alltså utpräglat vinkliga formen, som avses. En mera hornlik klyvning av "rolingsstävens" ände är däremot tämligen vanlig å hällristningsskeppen, som även ha att uppvisa en annan typ av upptill splittrad "rolingsstäv": små, obetydliga flikar, ibland utåtrullado som blomkalkskonturcr. Verkliga horn förekomma också, dock alltid monterade å underlag. Baltzer har flera präktiga exempel härpå.
8 0 A R T H U R N O R D E X
Fig. 22.
Gravkisthäll med skeppsbild från Smiss i Eke sn, Gotland. Uppm. av förf.
att teckna skeppets bottenkontur1: r i s t a r e n skulle då ha funnit, att linjen skulle komina att löpa för långt från r e l i n g s k o n t u r e n , och h a n finge därför t ä n k a s ha sökt ett nytt läge för bottenlinjen, n ä r - m a r e r e l i n g s k o n t u r e n s linje.
I framstammen glida botten- och relingslinjerna, efter att först h a n a l k a t s v a r a n d r a , å n y o isär, relingslinjen ä r böjd inåt och såväl för- som a k t e r u t utbildad med en flikighet, som s y n e s v a r a j u s t den egenartade s l a g s s t ä v p r y d n a d , som ä r så s t a r k t iögonenfallande hos K å r s t a d s k e p p e n men vilken, som f ö r u t n ä m n t s , g å r tillbaka till en liknande, t. o. ni. med t v ä r s t r ä v a mellan f l i k a r n a u t r u s t a d stävform u n d e r bronsåldern.2 B o t t e n k o n t u r e n s linje åter fortsätter i r a k r i k t n i n g uppåt, tills en avflagring i stenen avbryter den.
Om Smiss-stenens skeppsbild genom skrovets s t a r k t framträdande s p r å n g och f r å n v a r o n av s p o r r a r kommer typen hos den bevarade ekbåten från Nydamsmossen så n ä r a att identitet k a n a n s e s före- ligga — de tillhöra j u i stort s a m m a tid —, s å u t v i s a r åter den n o r s k a skeppsbilden från B o s k a r ( G u r s k o y , M e r e )3 en så tillvida
1 Jfr dock att det norska bildskoppot på Austrcimstenen likaledes är för- sett med cn tredje, till sin uppgift svårförståelig konturlinje.
2 Don med mindre klykor prydda relingsst&ven är å bronsåldersrist- ningarna mycket vanlig.
3 Jag känner densamma blott från jiublicoringen i H. S h e t e l i g s Det norske folks liv og historie, 1930, sid. 86, varifrån bilden är hämtad.
K A R S T A D R I S T N I N G E N S S K E I ' I ' S T Y P 81
Fig. 23.
Hällristning vid Roskar, Gurskoy, More i Norge.
avvikande typ, som skrovet saknar språng. I övrigt är teckningen densamma som på Smisshällen: två jämnlöpande konturlinjer, höga, mjukt uppåtböjda stävar, klykliknande stävavslutningar såväl i lör som akter. Om Koskarbilden kan man med full visshet säga, att den står ensam inom hela det kända hällbildsmaterialet. Tyvärr läm- nar bildens omgivning ingen bestämd hållpunkt för dateringen av denna märkliga skeppstyp; hällen upptager utom skeppet "bare et soltegn" (på klischén framträder dessutom fragmentet av ett par bågböjda linjer, som löpa parallellt och synas kunna tillhöra ett skepp av Kårstadtyp nr 1, det vore viktigt att få denna detalj un- dersökt å originalet). Shetelig för Roskurristningen "helt ned ved inngangcii til folkevandringstiden" ooh tager den som bevis för att
"skikken å hugge disse heilige tegn i fjellet har fortsatt sig inntil få hundreår for vikingetiden". Förmodligen har det varit likheten med Nydamsbåten, som varit utgångspunkten för denna Sheteligs datering, och även om skiljaktigheten i stävarnas resning mellan detta till 300-talet daterade nordiska fartyg och Roskarbilden kon- stituerar en viss typ-olikhet dem emellan, så är dock skrovets hela byggnad någonting för Nydams- och Roskarskeppen i så hög grad ge- mensamt, att ett sammanförande av skeppen i tid förefaller fullt be- rättigat.
Vi ha alltså här tvenne med god arkeologisk bevisföring date- rade nordiska skeppsristningar, som genom typens kontakt med det likaledes väl daterade Nydamsskeppet angiva en terminus ante quem
6 — Fornvännen 1933.
8 2 A R T H U R N O R D E N
Fig. 24.
Uppmätning av Nydamsskeppet (efter Acta archaeologica I ) .
för de å Kårstadristningen uppträdande skeppsbilderna, en gräns som icke kan ligga senare än 300 e. Kr. Då utvecklingen fram till Smiss-Nydams-typen bör ha tagit någon tid, kunde man kanske rent schematiskt sätta 200-talets mitt såsom senaste tidpunkt för Kår- stadskeppens tillkomst.
Vill man leta efter analogier inom en .tidigare, före Nydamsbå- tens typ fallande skeppskonstruktion, har man att hålla sig till tvenne fynd, dels den nu försvunna furubåt, som anträffades sam- tidigt med ekbåten i Nydamsmossen och som var av ungefärligen samma typ som ekbåten med det viktiga undantaget, att den 15,7 m.
långa kölplankan i bägge ändarna var utdragen till en spets, en s. k. "sporre", dels till det högeligen märkliga fyndet av en bord- lagd båt av bronsålderstyp i mossen vid Hjortspringkobbel på ön Als i Danmark. Vore den av konservator Rosenberg utförda rekon- struktionen av Hjortspringkobbelskeppets stävar arkeologiskt fullt säkerställd — torvtäkten hade nu skadat bägge stävarna —•, skulle man vara benägen att finna släktskapen mellan Kårstadskeppet och Hjortspringkobbelskeppet mycket påfallande och i vida högre grad låta dateringen bestämmas av denna likhet än av hänsynen till den mera avlägset jämförbara furubåten från Nydamsmossen. Hjort- springkobbelfyndet tillhör århundradena närmast före Kr. f. — de mångfaldiga lösa föremålen: svärd, spjutspetsar, trädosor, sköldar o. s. v. låta tyvärr icke närmare tidfästa sig, då de sakna motsva- righeter i övrigt järnåldersmaterial1. Frändskapsdragen mellan Als- båten och Kårstadbilderna komma en att tycka, att en datering av Kårstadskeppen till 200-talet e. Kr. ingalunda är för långtgående i sin tillbakaskjutande tendens. (Jfr professor Sheteligs uttalande om
1 G. R o s e n b e r g : Forelobig Meddelclse om etc. i Nord. arkeologmötet i Stockholm 1922, sid. 56 ff. Samme förf. i Najr og Fjem 1923, sid. 57 ff.
[ B r ö n d s t e d : ] Oldtidsbaaten fra Als, i Nationalmuseets Bog om sjeldnc Fund (1925).
K Å R S T A D R I S T N I N G E N S S K E P P S T Y P 83
K å r s t a d r i s t n i n g e n , sid. 37: " F o r en arkeolog foles det unektelig mere tilfredsstillende om K å r s t a d r i s t n i n g e n k u n d e vsere e l d r e " än Nydamsbåten.)
Resonemanget skulle v a r a fullt bindande, om icke det i hällrist- n i n g s k o n s t e n nyttjade bildskeppet hade n å g o n t i n g av s a m m a kon- ventionella prägel som de av olika folk och tider b e g a g n a d e tros- symbolerna g ä r n a få och som gör, att de föga lämpa sig som e x a k t a m ä t a r e av utvecklingen på s m a k e n s eller teknikens område.
Dot vore förvisso förfelat att av formen på det " t r o n s a n k a r e " , som en stenhuggerifirma i å r på beställning levererar till en g r a v v å r d s - u t s m y c k n i n g , d r a g a bestämda s l u t s a t s e r r ö r a n d e de inom samtida sjöfart nyttjade a n k a r f o r m e r n a . Även om slutsatsen icke med s a m m a bindande kraft gäller en fjärran förgången, primitiv tids k o n s t n ä r l i g a s k a p a n d e , vid vilket s y m b o l e r n a s bundenhet vid det materiella tinget nog var s t ö r r e än vad den ä r hos ett långt h u n n e t kulturfolk, s å k v a r s t å r i alla fall m ö j l i g h e t e n , att den gängse schablonen för ett skepp, ristat i magiskt syfte, tillskurits efter tra- ditionella förebilder, icke efter "levande modell". P å denna förut- s ä t t n i n g vilar f. ö. hela antagandet, att den k l a r t b r o n s å l d e r s p r ä g - lade skcppsbilden på Himmelstadlundsristningen, varom j a g på a n n a t ställe1 y t t r a t mig, teoretiskt sett k a n t ä n k a s ha tillkommit samtidigt med r u n o r n a , e h u r u den med r u n o r n a faktiskt samtida skeppstypen icke hade mycken likhet med det "stolp"-försedda ristade skeppet.
Slutsatsen blir alltså den, att på K å r s t a d s k e p p e n s detaljer ingen absolut a v g ö r a n d e datering j u s t till 200-talet k a n b y g g a s . Om a n d r a d r a g i r i s t n i n g e n komma i strid med en dylik datering, bildar skepps- kronologien ingen bitskarpt avdömande i n s t a n s mot dem.
I själva verket finnas dylika d r a g i K å r s t a d r i s t n i n g e n .1
Korrektumot: Efter vad prof. Shetolig meddelar mig har vid en efter- granskning av den norska! skejipsristade bildstenen från Austroim upp- täckts, att även dess skeppsbild bär liknande "horn"-prydda stävändar som de här behandlade skeppen. Austreimskeppet bör därmed fullt ut kunna in- ordnas i donna lilla grupp av för 200—400-talon typiska skeppsbilder.
1 Jag hänvisar här till min framställning i den ovan anförda uppsatsen
"Hällristningstraditionen och den urnordiska runskriften", i Arkeologiska studior tillägnade H. K. II. Kronprins Gustaf Adolf.
8 4 A R T H U R N O R D E N
Z U S A M M E N F A S S U N G .
A. N O R D E N : Der Schiffstyp der F e l s e n z e i c h n u n g von K å r s t a d . Der neue Ausblick iiber das friihoste Auftreten dor Runenschrift in Nor- wegen und Schweden, den die Entdeckung zwoier mit Felsenzoichnungs- bildorn verbundener urnordiscber Runeninschriften eröffnot hat, macht es notwendig, mit äusserster Schärfe diejenigen Ziige in den Felsenzoichnungs- bildern auszusondem, dio eine Datierung dieser Bilder erlaubon. In dio beiden Felsenzeichnungen, die norwegische bei Kårstad und die schwe- dische bei Himmolstadlund — erstere veröffentlicht in Bergens Museums Ars- bok 1929, letztere in Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf 1932 — gehen Schiftsbilder als Bestandteilc ein. Aber während die Schiffsbilder dor schwedischen Zeichnung von schabloncnniässigeii Bronzozeittypus sind und keine schärfer präzisiorte Datierung zulassen — als kultische Bildsymbole können ja dio heiligen Schiffe in stereotyper Form durch sehr länge Zeiträume hin fortgolebt haben — weist die nor- wegische Zeichnung eine Anzahl Schiffe von einem oigenartigen Typ, Abb.
21: 2, aut. Kennzeichnend fiir diesen Typ ist teils die starke Biegung des Schiffskörpers nach den beiden Enden zu, teils die als "Hörner" aus- gebildete, gabelähnlicho Verzweigung der beiden stark verlängerten und aufwärtsgczogcnon Konturlinien der Reling, teils cndlicb die Kugoln, welche die nach den beiden Enden hin verlängerto Kielkontur abschlicsson. Am bedcutungsvollsten ist dio Gabelung dor Enden der Relingstoven, dio dom Stevenschmuck das Aussehen von "Hömorn" gibt. Ganz ohne Gogcnstiicko bei den richtigen bronzozeitlichen Zeichnungen ist wohl dieses Detail nicht, aber in der besonderen Ausgestaltung, die diese "Hörner" in der Kärstader Zeichnung erhalten haben, scheinen sie der römischen Eisenzeit anzugehö- ren. Und hier scheint sich nun eine Möglichkeit zu bieten, ziemlich scbart die Kårstador Schiffe zu datieren: in einem schwedischen Kistengrab von Smiss in Kirchspiel Eke, Gotland, war eine Wandstcinplattc mit dem Schiffs- bild Abb. 22 versehen. Dio sehr reichen Beigaben lassen das Grab in die Per. V: 1, etwa 250—350 n. Chr., datieren, und die Rumpf form des Schiff s- bildos zeigt, dass der Ritzer ein Schiff vom Typ des Nydamer Bootes (Abb.
24), der Zeit um 300 herum angebörig, hat wicdorgebon wollen. Die "Hör- ner" an dem Vordorsteven dos Schiffes von Smiss bekunden die Verwandt- schaft mit den Kårstader Schiffen, im iibrigen aber erscheint der Kårstader Typ als der ältere, dank seinem Kontakt mit den Bronzezeittormen: den mit
"Sporen" versehenen Schiffen. Rein schematiscb gesehen, miissen also die Kårstador Schiffe spätestens dem 3. Jahrhiuidort zugewiesen werden, wie Prof. Shetelig bereits frtiher vorgeschlagen hat. Ein später angetrolfenes norwegisehes Felsenzoichnungsschift, Abb. 23, zeigt diesen speziedlon eisenzoitlichon Schiffstyp in einer neuen Variante. Andere Ziige dor Kårstador Zeichnung (Form dos Hakonkreuzcs. Form dor j-Rune) woisen jedoch auf das 5. Jahrh. als wahrschoinlichoro Fntstobungszoit der Zeich- nung.
