Från Kivik till Eggjum. II. Runristningar med gengångarbesvärjelser Nordén, Arthur
Fornvännen 29, 97-117
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1934_097 Ingår i: samla.raa.se
FRÄN KIVIK T I L L EGGJUM
II
RUNRISTNINGAR MED GENGANGARBESVÄRJELSE
AV
A R T H U R N O R D E N
För en rätt förståelse av den h ä r skildrade företeelsens täm- ligen olikartade former ä r det nödvändigt att g ö r a en distinktion. Den med m a g i s k a medel företagna omvårdna-
den av de döda h a r väl alltid ytterst haft ett prohibitivt syfte, medvetet eller omedvetet, ty i g r u n d e n d o m i n e r a r väl ä n d å g e n g å n g a r s k r ä c k e n över de k ä n s l o r , som bestämma de efterlevan- des inställning mot de döda. Men denna p r o h i b i t i v a m a g i k o m m e r att ta sig olika ut, allteftersom den så att s ä g a positiva s i d a n : fram- skapandet av trivsel åt den döde i graven, betonas mera, den nega- tiva: inläggandet av giller, fällor, hinder för g e n g å n g a r e n , mindre.
1 regel finnas väl bägge momenten i varje väl genomtänkt och utförd b e g r a v n i n g s a k t ; den döde får behålla vigselring och b r ä n n v i n s p l u n t a i kistan, s å att h a n ej skall h a något som d r a g e r honom till h a n s gamla h e m : må h a n trivas bra, d ä r h a n ä r ! Men h a n tages ut u r dödshuset genom fönstret eller i vidriga fall genom ett hål i väggen, för att h a n ej skall hitta in i hemmet, om h a n vill återvända, och man s t r ö r vägen full mod linfrö, för att h a n på g e n t ä r d e n skall tvingas fördröja sig, antingen h a n nu r ä k n a r fröna — och de döda k u n n a b a r a r ä k n a till tre! — eller lockas att äta dem. "Och s å g å r solen o p p ! "
N ä r den av ålder rikt utvecklade1 dödsmagion i Norden u n d e r 200-
1 G e o r g S v e r d r u p , Fra gravskikker til dödstro i nordisk sten- ålder. Skrifter utg. av Det norske Vidcnskabs Akademi i Oslo 1927, II. B.
Gravskikker og dödstro i nordisk stenålder, Nord. tidskr. 1927.
7 — Fornvännen 1934.
9 8 A R T H U R N O R D E N
talet e. Kr. fick tillgång till ett nytt uttrycksmedel nämligen runskrif- ten, togs detta snabbt i bruk såsom ett särdeles välkommet besvär- jelsemedel just mot gravarnas gengångare. Runorna, som på kon- tinentalt och danskt område huvudsakligen ristats på bruksföremål eller på små trollstavar av en från Holland bäst känd typ, tjänade där rena praktiska ändamål eller en "nyttomagi" av mera så att säga positiv syftning än dödsmagien i Norge och Sverige. I dessa bägge senare länder hade den gamla seden att resa stenar inne i gravarna och på dessa stenar anbringa magiska bildtecken hämtat livskraft ur den samtidigt blomstrande hällristningsseden, och såsom ovan, i uppsatsens förra avsnitt, påvisades, har denna till ristade bildtecken knutna magi kvarlevat i nordiska bygders gravskick un- der 300-talet e. Kr., då runskriften där mött företeelsen. Hur den främmande innovationen därvid sammanflödat med den tusenåriga nordiska bildstens-magien och liksom denna ställts i gravkultens, d. v. s. närmast gengångarbesvärjelsens tjänst, må belysas genom en granskning av ett antal bekanta runstenar från urnordisk tid, vid vars tillkomst gengångarbesvärjelsen som yttersta syftemålet synes ha) varit den drivande kraften. En näranog programmatiskt till- rättalagd utgångspunkt har denna granskning i tvenne fynd från en begränsad bygd på Gotland, där i en kistgrav från 300-talet e. Kr.
den bronsålderspräglade bildmagien ännu visar sig kvarleva — jag syftar på Smissgraven i Eke socken med dess skeppsbild på ena vägghällen, (Fvn 1933, fig. 22), medan i en annan dylik kistgrav från samma århundrades slut eller omkr. 400, vid Kylver i Stånga socken, föga mer än en mil från Smiss, r u n r a d e n jämte ett b e s v ä r - j e l s e o r d sueus intagit bildideogrammets plats.
S v e n s k a r u n r i s t a d e h ä l l a r i e l l e r o v a n p å g r a v a r .
1. Seden är t. v. tidigast känd från Gotland, där den bekanta Kylverstenen enligt finnarens utsago2 ursprungligen låg mitt i en kistgrav med runorna uppåt. Men emedan graven redan då var
2 Skolynglingen Josef Enström i brev till Hans Hansson, som vid sin undersökning av graven fann hällen insatt som gavelhäll i kistans norra kortvägg, se H. H a n s s o n i Ant. tidskr. f. Sverige 18:2, sid. 4.
F R Å N K I V I K T I L L E G G J U M 99
s I liemi w • ri n
Fig. 7. Samstava och inverterade runor å Nolebystenen.
ramponerad3, ä r det möjligt att t o j ek blocket från början tjänstgjorde
som vägghäll (så var fallet med Smiss-hällen). Ett remändbeslag av b r o n s tidfäster graven till omkr. 400 e. K r .
Runskriften utgöres av futhar- ken, tydligen använd i bokstavs- magiskt syfte, samt ett hittills otol- kat sucus (o-runan fullt säker, von Friesens betänkligheter har jag svårt att förstå). I likhet med B r å t e , Sv. runinskr., sid. 10 f.,
anser jag ordet vara en besvärjelseformel, enär formeln "ger samma läs- ning framlänges och baklänges, vilket var eftersökt i trollrunor". Jag ser däri magi, utövad av de efterlevande till skydd mot den dödes hemsökelser.
Ljudsammanställningen ingår i en mängd ord för söva: susa, sussa, surra ( = no. dial., "faa baarn til at sovo"); jfr det fht suson, "sjunga klagosång över en död", ott ord som genom Nolebystenen (se nedan) får ytterligare stöd.
2. D e n västgötska F y r u n g a - eller Nolebystenen k a n — e h u r u uppgifter om fyndförhållandena s a k n a s — med sin obetydliga stor- lek, sin orcgelbunda form och s i n a finmcjslade r u n o r k n a p p a s t lia varit ämnad för a n n a t b r u k än att i n l ä g g a s i en grav.4
Omkr. 200 m. sv. om den plats, där stenen (till år 1894) funnit en fristad i en modern stenmur, har vid odling anträffats en grav från järnåldern (K. E. Sahlström).
Inskriften lyder5: runo f.-ilii raginakudu tojeka unapou: suhurah: susih ek6 bwati[i]n hakubo.
R u n o r r i s t a r j a g f r å n m a k t e r n a k o m n a . J a g f r a m -
3 Yttrycket i ynglingens berättelse, att "åtminstone de flesta av mellan- väggarna (i kistan) stodo då kvar" synes tyda på en tidigare skadegörelse av graven ( ? ) .
4 H u g o J u n g n e r , Västergötlands inskrifter med de äldre runorna, i Festskrift till H. Pipping, sid. 233, med referat av tidigare inlägg av S.
Bugge, E. Bråte och v. Friesen.
5 Avläsningen ovan avviker något från Jungners och ansluter sig till I.
Lindquists men grundar sig på förf:s eget studium av stenen.
• Ristningens h är, tycks dot, samstava med c, varefter ristningen vändes upp- och ned och ett k av samma typ som i tojeka är bundet vid e-runan;
eller måhända är den blott samstavad med den följande h-runan. Forts, av raden är alltjämt vänd upp- och ned.
100 A R T H U R N O R D E N
k a l l a r p å m a g i s k t s ä t t t r i v s e l7: S u h u r a h ! S u s i h ! J a g m a n a r i n g e n g å n g e r s k a n8.
Inskriftens Suhurah! Susih! utgöras uppenbarligen av besvärjelseform- ler av den lugnande sövande innebörd, som ovan inlades i Kylverstenens sueus. Om susih erinra fht. sisua (n.-ack. pl.), sisesang, "klagosång över en död", fsax. dådsisu ( = *död-), "hednisk klagosång över död", såsom Jungner framhållit — Nolebystenen brukar hänföras till 600-talet.
3. 1 mil från Nolebystenen inom samma socken anträffades
7 Unapou låter formellt icke återföra sig på annat än ett maskulint
*unapuR, u-stam i ackusativ, till betydelsen motsvarande det isl. unaö, neutr.,
"trivsel etc.', av isl. una, "trivas", got. wunan, "zufrieden sein". Då de fht., fs., fe. och ffri. formerna av samma verb alla betyda "bo" (ty. wohnen, eg.
"sich irgend wo erfreuen", "gewohnt sein"), är det ej uteslutet, att någon liknande bibetydelse ännu pä 600-talet kunnat vidhäfta det urnordiska be- greppet unapuR, vadan dettas betydelse å Nolebystenen vore "trivsel i bo- staden", här: "gravfrid", just vad man väntar sig till de vänligt sövande formlerna suhurah, susih, jfr latinets smurrus magiens, "incantationes"
( J u n g n e r , a. a. sid. 241). — Då w faller framför o och u på 600-talet, är tolkningen kronologiskt tillåtlig (jfr Tjurkö: wurte mot By: örte).
8 Detta alltjämt otolkado hakupo kan väl icke isärhållas från ordet haukopuR på den 1 mil från Noleby anträffade Vångastenen och upplöser sig alltså i en förled ha(u) och en efterled, som man nog, trots dess P, är berättigad att sammanställa med Nolobystenens eget (ragina)kudo, där ordet som bokant är identiskt med got. kunds, en parlicipbildning på den i "kön" o. d. föreliggande ordroten: stammande från, besläktad med, jfr got. airpa-kunds, "av jordisk härkomst", himina-kunds, "himmelsk", inna- kunds, "hörande till huset". Av såväl reell som formell betydelse för min tolkning av ordet är isländskans helkunda, gen. helkundu, en -dn-stam med betydelsen "gengångerska", belagd i det fornisländska ortnamnet Helkundu-
heiör, jfr feng. helcund (se M a g n u s O l s e n i Germ. nanmstudier till E.
Liden, sid. 228). Då w faller mellan två vokaler under 600-talet, jfr Eggjum- stenens ni v de ur *mawede, nAseu ur "nawa-saiwi, nAnim ur *nawa-wimi, Setrekammens niAR ui'mawiR, synes man formellt berättigad att som förled i ba(u)kubu-liaukobin< ansätta ett *hä < *hawa av »/lama fl( en sidoform till *hauhaii, "hög" (jfr Hellquist, NoB 1916, s. 128). Ortnamnet Hdby, Bhl, kanske anger, att adj. hdr undergått samma substantivering som haugr, då Hdby väl kan uppfattas som en parallell till lagspråkets Höghaby "gammal by med gravhögar". Eftorleden voro ett *kunpå(n), bildat till got. adj.
kunds, å Nolebystenen i vok.?-ack.? s. med fallet -n, å Vångastenen i geni- tiv på -MÄ motsvarande gotiskans genitivändelse -ur till ön-stammarna (A.
Noreen, Altscbw. Gr. § 246:2). Betydelsen blir alltså i förra fallet "den som stammar från gravhögen: "gengångerskan", i senare fall "gengångorskans".
Då nu, så vitt jag kan se, ekhwatin måsto upplösas i ek hwati in, ansluter jag hakupo antingen såsom objekt till den presenform, som måste dölja sig i verbet (jfr ristarens fahi, tojeka<*toj(i)-eka!) och läser: " j a g ma-
F R Å N K I V I K T I L L E G G J U M 101
Vångastenen, v a r s enda i n s k r i p t i o n u t g ö r e s av ordet h a u k o b u a ' g e n g å n g e r s k a n s ' (underförstått: s t e n ) .
Stenen är c:a 1 ra lång, 73 cm. bred och 3 dm. tjock och har av tidigare bearbetare (Wimmer, Jungner) antagits härröra ur en grav; vid anträffan- det 1791 befann den sig inmurad högt uppe i kyrktornets innervägg Formen visar dock, att den mycket väl kan ha stått rest i eller ovanpå en grav. Jag räknar helst med den sistnämnda möjligheten och tänker mig följande sam- manhang: En fruktad kvinna har dött utan att ha fått komma i jorden. För hennes väntade genfärd har en kenotafgrav iordningställts och försetts med en invigd sten, som skulle avisera henne om gravens läge och runmagiskt binda henne där. (Jfr nyisl. draugasteinn, se min uppsats om Räknebesvär- jelsen som galgbacksmagi, Fornvännen 1928, s. 349).
n a r g e n g å n g e r s k a n : i n ! " eller såsom en vokativ: "jag manar, gen- gångerska: in!" Då ett verb *hvetja in väl är föga sannolikt, föredrar jag den senare tolkningen. Ristaren har tydligen räknat med, att hans "trivsel"- besvärjelse, trots den sövande suhurah-susih-tormcin, möjligen icke kunde ha åsyftad effekt på den tydligen elakartade häxa, som han fått i ujipdrag att fastbesvärja i graven, och så långt kommen i sin tankegång, har han redan sett henne utkommen ur gravhögen, och hon framstår för honom som en *hawakundo, icke som cn haugbui, vilket man närmast skulle väntat.
Korrekturnot. Numera har O. v o n F r i e s e n i Nord. kultur, Runorna, s. 30, framlagt en ny tolkning av Nolebyinskriftons senare del: su hur(R) ah su sihni (u)itin hakuPo, "detta formulär (fvn. hurr m., trol. urn.
*hurruR, f.) och denna åsyn (åsynen av denna ristning) må visa på (att detta är) en grav (som sålunda ej må åverkas)." Tolkningen förutsätter då, syns det mig, att stenens inskrift varit synlig, eljest kunde den ju ej skräm- ma bort en gravplundrare; mon själv ansluter sig ju von Friesen till don vanliga uppfattningen att stenen "troligen ursprungligen varit nedlagd 1 en grav". Redan i denna inkonsekvens ligger en svaghet. Uppdelningen av det
med :-tecken sammanhållna suhurah och susih i flera ord synes mig strida mot ristarens mening mod skiljetecknen, och von Frieson når fram till sär- skilda ord-led blott genom att godtyckligt supponera runor, som stenen ju dock icke har. Därtill kommer, att orden icke synas mig särskilt välstyrkta eller till sin antagna bildning övertygande. Med tolkningen "fvn. * haugoör,
"högläggning" för liaukobun får Vångastenen så vitt jag förstår ingen begriplig mening; att de bägge inskrifterna här skulle ha nyttjat fc-runan i stället för p-runan synes mig också anmärkningsvärt, då ju Nolebystenen har kvar den vanliga g-runan i raginakudo. och don till 500-talet snarast hänförbara Vångastenen har den gamla <-runan: att både < och Y här skulle läsas som g verkar direkt otroligt. Ävor; ur ordbildningssynpunkt erbjuder ett *haugoör svårigheter. Det förutsätter väl en utgångsform haugön, som är okänd (jfr isl. heygia, got. hauhjan). Att dot utanför go- tiskan ingenstädes säkert anträffade jah skulle tillhört 000-talets västgötska språk, är även det föga troligt.
1 0 2 A R T H U R N O R D É S
4. Den västgötska Kinnevestenen ä r blott 7,5 cm. lång och fram- träder därigenom i eminent mening som ett besvärjelseredskap, icke som exempelvis minnessten eller dyl. Den anträffades å r 1843 vid plöjning intill små gravhögar.9
Inskriften, sinaluh, förefaller att genom sitt slut-h sidoordna sig de förut behandlade bcsvärjelseorden (se under 2 ovan). Med Jungner är jag böjd för att i SIR se en i svagton reducerad pres. konj. sijais (got) !> SIR
"vare du". Betydelsen bleve då: "vare du, sten! ett besvärjelscmedel (alu)"
(underförstått: mot gengångaren). Jfr den norska Elgesemstenens alu ooh Eggjumstenens Alu misurki. — Av Västergötlands fyra inskrifter med äldre
runor förefalla alltså tro ha haft en rent gravmagisk uppgift.
5. Samma syfte tilltror j a g även K r o g s t a s t e n e n från Olands hd, Uppland. P å dess ena sida ä r ristad bilden av en m a n med bägge h ä n d e r n a lyfta i avvärjande ställning samt alla f i n g r a r n a u t s p ä r r a d e . Ställningen är den typiska för avvärjandet av onda inflytelser, t. ex. de från "onda ögat"; från medelhavsländernas folk är gesten mod den fram- sträckta handen och de fem utspärrade fingrarna välkänd. "I Tunisien tror man sig skydda en brud mot fara från åskådarens blickar genom att framför bröllopståget bära cn jättelik hand, vid vilken fem brinnande ljus blivit fästa" (S. Agrell). Jag erinrar om don likartade förklaring, som torde gälla för den bekanta bällristningsfiguren vid Flyhov i Västergötland10
och dess gelikar å hällristningarna samt de om vissa hällristningsfigurer erinrande bilderna å jylländska gravurnor från äldre järnåldern.
Hittills har Krogstastencns figur närmast uppfattats som en porträttbild av den döde, jämförbar med Möjobrostenens ryttarbild, med vilken den att döma av vissa gemensamima drag i teckningen väl är samtidig. Jag har dock svårt att tro, alt denna tolkning är riktig. Den prägel av värdig pose- ring, som man väntar sig av on porträttbild och som Möjobroryttarcn äger, saknar don bortmotande, skrämmande, fientligt uppträdande Krogsla-mannen alldeles. För mig framstår han som cn översättning i bildform av den ano- nyme magiker, som vi å Nolebystenen sett framträda under formen "ek", jag, och som säger sig risla in de från Makterna komna runorna, manande den döde "in i" högen. I andra inskrifter framträder han ej längre anonym, han är den person, vars namn eller karakteristika ofta. utgör runinskrif- tens hela innehåll (Kårstadinskriftens ek aljamarkiit baijin. Vatnstenens rhoalle faiti, Bratsbcrgsstenens palir). Att namnmagien i dessa runrist-
ningarnas jag-formler har talrika motstycken inom de antika och orionta-
9 J u n g n e r , Gudinnan Frigg och Als härad, sid. 200.
10 Jfr dock O. A l m g r e n , Hällristningar och kultbruk, sid. 134 f., som i figurens handrörelse ser en välsignande åtbörd. Donna förklaring upp-
repad i uppsatsen "Hällristningsguden med de slora händerna", Bohusl. stu- dier tillägn. Oscar von Sydow 1933, sid. 57.
F R Ä N K I V I K T I L L E G G J U M 1 0 3
liska folkens trolldomskonst är känt: namnet har samma makt som perso- nen, som bär det11. I samma mån har hans bild den makten, så har Krogsta-
ristaren tydligen resonerat.
Inskriften, som alltid förbigås i den moderna runlitteraturen, erbjuder stora svårigheter, och någon erkänd tolkning finnes ej. Bredvid mansfi- guren på framsidan står cn serie runor, som väl sannolikt böra förstås som ordet mwstuingi, vad detta nu betyder. På motsvarande ställe på baksidan står ordot -laman.
6. Tanumstenen, B o h u s l ä n , läses av von F r i e s e n säkerligen defi- nitivt b r a w i j a n . h a i t i n a R w a s (Röstenen sid. 130).
Men medan von Friesen tidigare (a. a. sid. 134) tolkade detta som: "att förlora sin ro och jämvikt, ängslas och tvina bort blev honom ålagt (honom nämligen som åverkar bautastencn)" uppfattar han det numera alternativt, enligt vad han muntligt meddelat mig så: "trånad (hem till graven) vare honom (d. v. s. den gravlagdc) ålagd." Stenens besvärjelse riktar sig i detta fall mot den döde, icko mot cn främmande högbrytare; denna syn på Tanumstenens syftemål överensstämmer med den, för vilken jag här gör mig till tolk. Inskriften, som härrör från (iden före 450—475 (von Friesen), är anbragt på ett mäktigt block (h. ö. marken 2,35 m.) och har säkerligen aldrig varit dold inuti cn grav, väl däremot sannolikt stått ovanpå cn så- dan. Dess ursprungliga läge känner man ej (hittades i början av 1800-talet som spång över en bäck).
N o r s k a " a m u l e t t s t e n a r " a v t y p e n a l n , w e l u h a i i o. s. v.
7. Elgesemstenen (N I nr 7) låg halvannan m. djupt i en större gravhög, tillhörande ett gravfält av vidsträckt tidsomfattning: för- romcrsk järnålder-vikingatid.
Fynden i högen lämna enligt Shetelig (N I, III, sid. 67) ingen ledning för dateringen men Shetelig hänför av runologiska skäl inskriften till tiden 400—600. Den utgöres blott av ordet alu. Stenen bildar alltså en motsvarig- het till den västgötska Kinnovcstcnen. Stenen, vars mått icke äro små (1. 1,72 m., br. 0,90 m., tj. 0,18 m.), understryker möjlighoten av att även flera av do större stenblock med runristningar, som nu äro kända utan närmare fynduppgifter, kunna ha varit ursprungligen inlagda i gravar.
8. Liten rund grönsten (9 X 4 l/§ X 3 cm.) från Belgu i Jarls- bergs och Larviks amt (N I nr 43).
11 J o h a n P a l m e r , Betydelseutvecklingen av isl. heiör, i Acta phil.
scand. 5 (1930—31), sid. 300. Jfr F e i s t i Journ. of Engl. and Gorm. Phil.
21 (1922), sid. 60 ff.
104 A R T H U fl S O H D E N
Uppges ha funnits i den centrala dolen av en gravhög (uppgifterna ha dock framkommit i olika versioner och kanske stannar något tvivelaktigt över dem). På ena sidan står med äldre runor weluhali, av Bugge tolkat som "underfundighed (er) i stenen". Ordet verkar snarare som en samman- sättning "magi-sten", jfr två av Listerstenarnas wclAdAude, subst.?, men ännu större är överensstämmelsen med Ovorhornba;kbrakteatens nilald.
"list-produkt": runskrift-braktoat. Dock, det är oj lätt att giva tillfreds- ställande språklig förklaring av en dylik sammansättning.
9. A a r stadsstenen (N I n r 15) anträffades omkr. 1855 inne i en s t ö r r e gravhög, d ä r den stod u t a n f ö r en fyrkantig, av en t u n g takhall täckt k a m m a r e .
Inskriften läser Bugge: hiwigan I saralu I bingwinaRi "Hivig (satte) här värnet (d. v. s. det fridlysta minnesmärket). (Detta är [Thi]) ngvins (grav).
Denna tolkning av ordet alu, som låter det "beskyddande" övertaga funktio- nen av det "beskyddade", verkar dock föga övertygande, och det förefaller mig riktigare att sammanställa Aarstadstencns alu med Kinncvi-, Elgcsem- och Eggjumstcnarnas. Jag ser i Aarstadstencns saralu antingen en ren bcsvärjelseforraol, utan tvingande, grammatisk uppbyggnad men om man så vill en under slitningen förvanskad form av Kinncvistcnens siraluh. Eller också tänker jag mig möjligheten av cn läsning hiwigan ser, "må du vara 'hemtam' (här) !", där hiwigaR vore en avledning på -ign motsvarande got -eigs till stammen hiw- i ags. hiw-rseden, fht. htrdt, jfr ags. hlwisc, "familj"
( = got heiwa- i heiwafrauja). — Till denna önskan om trivsel i graven för den döde har så lagts besvärjelsen mot genfärd: alu. Det längst ned ristade ingwinaii kan vara namnet på den gravlagdc i genitivform med ett underförstått "ston", "grav" el. dyl.
10 och 11. De bägge r u n s t e n a r n a från Torviken (N 1 nr 20) voro bägge a n b r a g t a som v ä g g h ä l l a r i en g r a v k a m m a r e .
Hällen A innehåller ordet Indauwarijan (von Friesen, Röstenen, sid. 95), vari man allmänt ser ett namn, till vilket man dock icke lyckats finna nå- gon nordisk motsvarighet. Villo man därför söka cn annan tolkning, kunde man i ordets förled se det lapu, som förekommer på tro brakteater och som väl motsvarar det förutsatta feminina substantiv, varav det got. verbet lapön
"inbjuda", "kalla till", är avlett. I warijar fingo man då so en pluralform till det waruR, som möjligen på Torastadstonon kan betyda "stenhäll" (se N J II, nr 12); ordet är en u-stam, och den väntade plurala formen vore väl därför snarast 'wariun. men då u-atamimarna i yngre nordiskt språk ändas på -i*, finge formen med -o- uppfattas som en början till u'ets försva- gande. — Så uppfattad voro hällen A:s inskrift att anse som ett slags ge- mensamhetsrubrik för de bäggo i graven inställda magiskt syftande run- hällarna: "sten-värdar mod inbjudande besvärjelse", avsedda — så får man supplera tanken — att verka "tillbakalockande" på gengångaren, om denne lämnat graven. Jfr den motsvarande uppdelningen av Björktorpsstenens in-
FRÅN K I V I K T I L L EGGJUM 105 skrift, med "rubriken" upArAbAsba, "förbannelse", ensam på stenens fram-
sida.
Hällen B innehåller den egentliga besvärjelsen men är synnerligen svår- dechiffrerad, då runorna äro i hög grad sammanflätade.
Eggjumstenen.
Klaven till E g g j u m s t e n e n s tolkning h ä m t a r j a g i den lilla isär- ställda, upp- och nedvända runföljd, som a v s l u t a r inskriften; inver- teringen, som j u på m å n g a stenar (t. ex. i Nolebystenens r a d s l u t ) tjä- n a r påtagligt m a g i s k a syften, u n d e r s t r y k e r väl även på Eggjumste- nen den l i k a r t a d e m a g i s k a innebörden hos denna r u n g r u p p . Den om- fattar orden Alu12 m i s u r k i1 3, "skyddsmedel mot o g ä r n i n g s m a n n e n " .
Identiteten av den " o g ä r n i n g s m a n " , mot vilken stenens besvärjelse r i k t a r sig, s y n e s mig b ö r a fastställas u n d e r h ä n s y n till den omstän- digheten, att i varje fall stenen och med all sannolikhet även graven voro osynliga ovan jord. E n utifrån kommande, g r a v s k ä n d a n d e
" o g ä r n i n g s m a n " v a r alltså icke genom y t t r e tecken u n d e r r ä t t a d ens om befintligheten av graven, än mindre k u n d e h a n genom n å g r a mo- n u m e n t a l a egenskaper hos gravstället lockas att m i s s t ä n k a förefint- ligheten av ett r i k a r e g r a v u t s t y r . Mot g å r d e n s eget folk k a n skydds- magien ej r i k t a sig, då dessa j u visste, att intet av värde följt den döde i graven. R u n s t e n e n s förbannelse var ingen i tillfälle att se och låta sig b o r t s k r ä m m a s av. K o r t s a g t : r u n s t e n e n r i k t a r kraft- v e r k a n av s i n a m a g i s k a formler i n å t graven, icke u t å t ifrån densamma.
U n d e r s å d a n a omständigheter k a n det icke v a r a a n n a t än mot den döde själv såsom o g ä r n i n g s m a n , som den vänder sig med sitt besvär- jelseord: Alu. H ä r m e d stämmer att stenen tillretts med iakttagande
12 Som grund för min avläsning av Eggjumstenen ligger en gipskopia, som Bergens Museum vänligt nog ställt till förfogande i form av en gåva till St. H. M. Raden börjar 1. ned +, A — något från föregående rad enjam- berande s, som både Magnus Olsen och Lis Jacobsen laborera med, är jag trots de största ansträngningar ej i stånd att upptäcka, och töcknet torde nog komma att för framtiden avskrivas; 2. f, 1, endast fragment av stavens mittre och nedre partier skymta svagt, varjämte själva toppartiot synes bevarat. Från detta går en ytterst svagt skönjbar bistav åt vänster; 3. [\, u.
Huvudstaven nästan helt skönjbar, bistavons topparti likaså.
13 Jag ser i ordet dat. av samma mask. ia-stam yrkis, som ingår i fsv.
laghayrkir, A. N o r e e n , Altsch. Gr. § 395.
106 A R T H U R N O R D E N
av en magi, vari de från g e n g å n g a r s ä g n e r n a välkända besvärjelse- medlen s o 1 och s t å l spela den främsta rollen e h u r u h ä r i negativ mening, genom sin f r å n v a r o : "icke ä r av s o 1 sökt och icke med s t å l stenen s k u r e n " , lyder j u inskriftens k l a s s i s k a begynnelserad. Me- ningen k a n icke v a r a a n n a t än d e n : vid stenen h a r intet kommit, som varit ä g n a t att försvaga eller u t p l å n a den trolldomskraft, som inlagts i dess r u n o r , för att dessa med oavtrubbad effekt skulle träffa den fruktade, då h a n försökte t r ä n g a sig förbi stenen och dess formel. Och att m a n först h ä r , vid utgåendet u r graven, velat utnyttja den oförsvagade kraften i stål och eld som bindemedel mot den döde, därom vittnar, att m a n vid stenens sida i graven inlagt j u s t en s å d a n " s a x " , som r i s t a r e n s ä g e r ej h a kommit stenen vid14, och så n å g r a elddon.1 5
Ristaren ä r emellertid angelägen att framhålla för den döde, att stenen även efter runtextens a n b r i n g a n d e kommer att b e h a n d l a s med försiktighet, så att den icke genom blottande i ljus eller genom att a n f ö r t r o s åt olämpliga p e r s o n e r u n d e r t r a n s p o r t e n till graven och nedläggandet d ä r skall få den genom invigningen v u n n a kraften försvagad. R u n m ä s t a r e n v a r n a r :
E j m å n å g o n m a n s ä t t a s t e n e n b l o t t a d (på t r a n s p o r t - fordonet?)
e j h e l l e r m å s n ä r j d a o c h v i l l a d e m ä n l ä g g a d e n1 6
Väl inlagd i graven skall den med a n d r a ord gömma en magisk
14 Att "stenen ej är skuren (skorin) mod sax" förstås så, att dess runor inristats utan användande av järnredskap, man tänker sig väl snarast att det skott med skarpa stenar.
15 Eggjumgravcns enda innehåll utgjordes av en vid plöjningen i norra änden tillvaratagen j ä r n k n i v, tämligen läng, ett e l d s t å l och en f l i n t - b i t samt några små brottstycken av j ä r n jämte genomrostade träflisor.
16 Dot är mig ofrånkomligt att det — i annat fall obegripliga — hin, som står fristående längst t. v. under nedre raden, utgör objektet till undre radens lAgl (risliaren har först försökt få plats med ordet efter lAgi, och fragment av en stav synes här, som Lis Jacobson på fri hand supplerat till ett ba, en godtycklig konstruktion, som må uppges. Ristaren har i stället placerat sitt hin så, som om han tänkt fortsätta under den färdigristade raden men ångrat sig ooh valt ott nytt läge för raden, i stenens överkant Måhända är delta anledningen till att denna rad kommit att inledas med det i alla avseenden besynnerliga hin, som berett forskningen så mycken vedermöda och som måhända bäst låter bortförklara sig såsom det i rad D prövade och förkastade objektet till begynnelseradens lAgi.
F R Å N K I V I K T I L L E G G J U M 107
kraftlacldning, för vilken gravens nattliga " o d å d s m a n " skulle ha allt skäl att taga sig i akt.
E n g r a n s k n i n g av stenens övriga p a r t i e r befäster intrycket, att det ä r den döde själv man velat besvärja. Den r a m s e l i k n a n d e sats- g r u p p , till vilken orden Alu m i s u r k i fogats, är, så vitt j a g förstår den rätt, en formel med udden enbart riktad mot ett våldgästande s p ö k e :
F i s k e n s i m m a n d e u r l i k - s t r ö m m e n s s u n d . F å g e l n g a l a n d e f r å n h ö g a t r ä d e t :
T r o l l m e d e l m o t o g ä r n i n g s m a n n e n . J a g n å r denna tolkning genom att l ä s a :1 7
nHKASAKINr+hlNHhriflFMn, fiska OR kili nAuimisuemade m i * f HFM [MM X + r f r M n , fokl *f harn ui,bi gAlande
1—7. fiskR OR.
8. Huvudstaven väl bevarad, upptill t. b. försedd med ett fullt tydligt, snett uppåtriktat streck, Y, k Då man tidigare uppfattat runan som ett f, f har man inlagt ett andra snedstreck i ott utvittrat parti, vars nedre begräns- ningslinjo uppfattats såsom snedstreckets undre kant. Den sålunda fram- konstruorade f-, f-runan verkar dock föga sannolik, eftersom nedre sned- strecket kommer alldeles för långt ned och därtill lår en riktning, som icke är parallell med det övre streckets. Nedre snedstrecket har därtill ej ut- rymme att nå ända upp till staplarnas övre höjdlinje, vilket ristningens övriga f-runor ha. — Övervägande skäl tala för att runan är ett k.
9. Ett i tämligen sammanhängande fragment bevarat |, i.
10. Huvudstavens nedre parti helt bevarat, övre partiet skadat genom tvenne utvittringar. Staven står närmare den föregående runan än den efterföljande, den har med andra ord varit försedd med någon bistav t h., som krävt utrymme. Tänkbara möjligheter äro då: f k p. De båda senare läsningarna äro uteslutna, eftersom ytparticrna t. h. om staven äro så väl bevarade, att de skullo uppvisa åtminstone några spår av ifrågavarande öglor. Återstår läsningen f, 1 — fråga är f. ö. om icke snedstrecket upptill ännu finnes kvar å stenen, det skymtar t. ex. svagt å fotot hos Lis Jacobsen (pl. VI, e).
11. Huvudstav, fragmentariskt bevarad. Sannolikt ett |, i.
11 a.—26. nAiiimsueraadefokl.
27. Jf, A. Det kors, som övertvärar runan, framträder fullt tydligt på foto-
17 Varken don Shetelig-Olscnska avläsningcn av do skadade rungrupperna eller Lis Jacobsens konjektur till radens restitution synas mig alltid ut- nyttja vad som dock ännu låter iakttaga sig på stenen. De förträffliga bil- derna i Lis Jacobsens stora monografi motsäga flerstädes direkt hennes egen avläsning av runfragmenton. Nedanstående försök till en egen avläs- ning grundar sig på den mig tillgängliga gipskopian i Stockholm.
108 A R T H U R N O R D E N
I 234 56789I0IIIU2I3I4I5 I6I7I8I9P0 8 n n ?425?6?7?8?9 30 3l32333'i35 36 37 38 39 40 41 12 Fig. 8. Fisk-fågolbesvärjelson på Eggjumstenen enligt förf:s avläsning.
grafiet hos Lis Jacobsen, pl. IV: a, varför ingen tidigare velat räkna med det, är mig oförklarligt.
28. y , 1. 29. \\, h. Vänstra staven och snedstrecket tämligen väl bevarade, högra staven mera skadad ehuru skönjbar.
30. f, a. Huvudstaven till större delen bevarad, snedstrecken rätt säkra.
31. M, m, mycket fragmentariskt.
32. [\ u. Båglinjens nedre del urskönjbar, spår av övre delen.
33. | , i. Placering och utrymme i förhållande till andra runor gör det tydligt, att det knappast kan vara fräga om annat än i.
34. Fragmentarisk huvudstav, nedre delen bevarad. Plats finnes för cn åt höger utgående båge, varav spår nog låta iakttaga sig.
35. |, i. Nedre delen och toppartiet djupt ingraverade.
36—41. gAland.
42. Sannolikt fl, e (blott de två huvudstavarna synliga, då partiet är skadat av vittring, jfr suemade). Att det sista strecket skulle tillhöra ett l-|, s, är ett antagande (Olsen, Jacobsen) utan varje stöd.
S v å r i g h e t e r e r b j u d a h ä r t v e n n e genom v i t t r i n g s v å r t s k a d a d e runföljder.
Den första av dessa läser j a g som (oR) k i l i nAuims. I kili ser j a g en av propositionen betingad dativform av det ord, som före- ligger i sv. h y s e - k i l , Fiskebäcks-/ci7, isl. kili, m., "smalt sund",
" k a n a l " mht kél, "smal h a v s v i k " (jfr Kiel som tyskt o r t n a m n med gammal betydelse " k a n a l " , Kluge, E t y m . deutsch. W ö r t e r b u c h u n d e r
" K e i l " ) , no. keila, i., "smalt sund".1 8 I nAuims förelåge en s a m m a n - sättning av nA-, "lik", och en gen. av en antagen mask. i-stamuimR1 9
h ö r a n d e till den o r d g r u p p på uimi-, som M a g n u s Olsen i sin Eggjum- monografi samt i A r k f Nf 22, sid. 123 ff, n ä r m a r e behandlat. Stam- mens betydelse s y n e s h a haft s ä r s k i l t avseende på v å g o r n a s upp- vällande, jfr fht uuimi, " s c a t e b r a s fluviorum', och d ä r a v bildade n a m n återfinnas som beteckningar för floder (i T y s k l a n d ; även
18 No. dial. kjoyle 'moget liten vik med trängt grundt indlop': Falk och Torp, Nynorsk etymologisk Ordbok.
19 Beträffande bildningen jfr do till paradigmet hörande suipr, "snabb rörelse", sullr, "svullnad", flugr, "flykt" o. s. v.
F R A S K I V I K T I L L E G G J U M 1 0 9
norska älvnamn på Vim- finnas; Hellqvist för hit även det svenska F m [ m e r b y ] . Ett urn. nAuimR finge alltså tillerkännas betydel- sen "lik-ström", "lik-flod". Sedd mot bakgrunden av den folkloris- tiskt välbestyrkta80 föreställningen, att det är e b b e n, som hämtar och bortför de döda — liksom det är f l ö d e n, som kommer med de nya liven — kan väl detta ord "likströmmen" ej uppfattas annat än som en omskrivning för e b b e n.
Uttrycket "likströmmens sund", isl. kill*ndvims, väcker en er- inran om det dystra strandlandskap i Hels värld, där valan i sina ragnarökssyner skådar menedare, mördare och förförare vada i tunga strömmar och som hon kallar Nåstrgnd, "likstranden". Om den språkliga bildens geografi i detta fall äger någon konsekvens, synes denna fordra, att man söker "likströmmens sund eller vik"
någonstädes vid eller på vägen till den mytiska "likstrand", där menedare och andra brottslingar vada i tunga strömmar. Vad är detta för likstrand?
Otvivelaktigt äger Voluspås skildring ett direkt samband med ett drag i forntida nordisk rättsskipning: stadgandet att just det slag av brottslingar, som dikten uppräknar, skulle begravas ute i den av ebben torrlagda strandbrädden — uppenbarligen för att ebben enligt då gängse tro skulle ta de fruktade ogärningsmännens död- ningaskepnader med sig bort hinsides vattnen.
Så berättas det i Grettes saga21, att några dräpta bärsärkar och odådsmän fördes ut i den av ebbvattnet torrlagda stenstranden och begravdes i rosen där. Och i den norska Gulatingslagen22 stadgas
§ 23, att alla döda skola begravas i vigd jord utom odådsmän, för- rädare mot sina herrar, mordulvar, fredsbrytare, tjuvar och själv- mördare, vilka skola begravas, där "hav och grönt gräs mötas".
Denna form för gravsättning utanför flööarmål (den av ebbvattnet torrlagda strandremsan) eller också i detsamma har tillämpats på
20 Jag hänvisar (ill Feilberg, Ordbog över det jydskc Sprog, under "Ebb", och till där citerad litteratur.
21 Altn. Sagabibi. 8, ed. R, C. Boer, sid. 78: "vdru Peir foeröir i fladarurö eina och dysjaöir pdr". Längre fram i sagan berättas, att vanskapta skola begravas täckta av sten i flodmål, där varken människor eller djur färdas fram.
22 Om begravningar på havsstranden se Norges gamle Love 1,13, 392, 431, II, 296.
1 1 0 A R T H U R S O R D É S
många ställen i Norden. Så t. ex. finnas på Bornholm många järn- åldersgravar i "havstokken", strandbredden där böljorna bryta sig
(Vedel, Bornh. Oldt.-minder, 137).
Det ligger i sakens natur att föreställningar sådana som dessa huvudsakligen skola uppträda i kustbygder invid världshaven, där ebb och flod göra sig gällande — i detta sammanhang må erinras om att gården Eggjum är belägen i omedelbar närhet av Sognefjordens strand. I de forntida gravbruken längs Norges och Islands kust- bygder, sådana som de då och då skymta fram i den bevarade litte- raturen, låta nog också drag påvisa sig, som synas anknyta till denna föreställning om ebben som "dödnings-hämtare". Det är t. ex.
frestande att se en dylik tankegång bakom den förkärlek, varmed man i kustbygderna förlade gravhögar ute på näsen. Ett bekant exempel på denna gravsättningsform är Vestfoldkungarnas monu- mentala gravar vid Borre, belägna "på en otillgänglig udde i ha- vet". Den invändning, som här kan väntas, nämligen att ett dylikt val av gravläge kunde vara dikterat enbart av känslor, naturliga hos ett sjöfarande folk som norrmän och isländingar, mister i värde, då man närmare granskar det ceremonicl, under vilket gravsättningen i dylika näs-högar understundom skedde, och det därvid visar sig, att liket före högsättningen kunde lämnas ensamt i ett för ändamålet upp- fört tält på stranden under en natt, då ebb rådde. Ett dylikt till- vägagångssätt är känt från Egil Skallagrimssons gravläggning av fa- dern, den för sin "nattliga besatthet" fruktade Skallagrim, själv son till en man med samma nattliga besatthet, Kväll-Ulv (även Egil själv var ju på liknande sätt hamrammr. Händelsen har i detta samman- hang så stort intresse, att den förtjänar utförligare återges.
När den 83-årige Skallagrim — under bekanta dramatiska omstän- digheter — dött, var det ingen som förmådde rubba liket ur dess ställning mer än Egil. Han bröt omkull den hårt förstelnade döde och redde liket samt befallde männen att taga redskap (graf-töl) och bryta sönder väggen på sydsidan av huset. Genom hålet i väggen bars så den döde ut. "Utan uppehåll" bars han så ned på Båtskjuls- näset, där det tältades över liket om natten (var pd tjaldat yfir um nöttina), då ebb rådde. På morgonen, då floden hade kommit (um morgininn at flöSi) lades liket i ett skepp och roddes ut till Digra- ness, där Egil sedan lät göra en hög på spetsen av näset (ä framan- verSu nesinu). I högen lades Skallagrim med sin häst, sina vapen
F R A S K I V I K T I L L E G G J U M 1 1 1
och s i n a h a n t v e r k s r e d s k a p , "men icke ä r det omtalat, att n å g r a dyr- barheter lades med honom i högen".
Det omedelbara bortskaffandet av den döde, för v a r s väsens natt- sidor samtiden — då h a n ä n n u v a r i livet — h a d e sökt en rent n a t u r - mytisk förklaring, den vid likfärden i a k t t a g n a försiktighetsåtgärden
(gluggen i väggen!), likets inställande i ett tält vid s t r a n d e n , d ä r det skulle stå u n d e r natten, då ebben kom, den slutliga gravsättningen på ett isolerat n ä s , som nattetid skiljes från s t r a n d e n av ett "flöSar- mål", allt detta tyder på en konsekvent fullföljd s t r ä v a n att få den gamle "kväll-ulven" oskadliggjord efter h a n s död. Och i denna gen- g å n g a r m a g i ä r hela profylaxen byggd på ebbens spökebindande makt. Förmodligen låg s a m m a b e r ä k n i n g bakom de efterlevandes g r a v s ä t t n i n g av den fruktade Egil själv, då h a n vid hög ålder gått bort. H a n högsattes ute på ett n ä s , n u okänt, v a r s n a m n T j a l d a n e s ,
"tältnäset", antyder, att en l i k a r t a d ceremoni med likets nattliga insättande i ett tält u n d e r ebbtid ägt rum.2 3
F a s t h å l l a vi n u vid dessa fordom g ä n g s e föreställningar om ebb- vattnets "dödning"-hämtande m a k t och o g ä r n i n g s m ä n n e n s uppsam- lande hinsides livet på Ndstrgnd, " l i k s t r a n d e n " , synes Eggjumste- nens d u n k l a u t t r y c k icke k u n n a givas a n n a n innebörd än d e n n a :
"fisken, som s i m m a r bort u r den fjordpassage, d ä r ebbvattnet virvlar ut, må d r a g a g e n g å n g a r e n (eller: den dödes lik) med sig".
E g g j u m s t e n e n s besvärjelseramsa, som j u uttryckligen betecknades som ett "trollmedel mot o g ä r n i n g s m a n n e n " , innehåller emellertid i sin s e n a r e hälft även en anspelning på den m a g i s k a makten hos en f å g e l . Att det attributiva tillägget! innehåller ett Af h a m uibi
23 Pä liknande sätt förfors med "Thorolf med den onda blicken". Trots att hans lik uttogs genom en glugg i väggen, spökade han fruktansvärt vid sin gravhög och i huset. Då beslöt Arnkell, hans son, att uttaga liket ur hö- gen och gravsätta det på en i havet utskjutande bergudde. En tid rådde nu lugn. Men efter Arnkells död började spökerierna på nytt. Den nye ägaren beslöt då på nytt uttaga liket — det var fortfarande oförstört — samt brände det och kastade askan i havet. Först då slutade spökerierna: havet hade nu fått grepp om den döde. — Den onde Hrapp begrovs enligt sin önskan under dörrtröskeln men började spöka. Man beslöt då bortskaffa liket och begrava det på en öde havsstrand. Då spökade Hrapp i form av en sälhund. Först sedan Olof, som nu brukade Hrapps gård, hade utmanat gengångaren och nedlagt honom i brottning, kunde han få slut på ofoget.
Han utgrävde liket, brände det och strödde askan i havet (se W. G o l t h e r : Götterglaube und Göttersagen der Germanen, sid. 27 t.).
112 A R T H U R N O R D E N
^-Ålande synes mig redan av paleografiska s k ä l sannolikast, och an- tagandet g ö r e s ytterligare rimligt genom ett antal s c h a b l o n m ä s s i g a u t t r y c k inom konstpoesin, som n ä r a sammanfalla med detta Eggjum- stenens förmodade "fågeln galande från h ö g a trädet". "
F å g e l n s galande h a r säkerligen redan i u r g a m m a l tid uppfattats som ett verksamt skyddsmedel mot g e n g å n g a r e n s makt. E j blott i v å r a folksagor och folkvisor u t a n även i E d d a n möta vi denna föreställning: då Helge H u n d i n g s b a n e som död möter sin älskade i gravhögen, b r y t e r h a n plötsligt upp från kärleksbädden, d ä r de vila, av s k r ä c k för hanegället i V a l h a l l ( d ö r Salgofnir / s i g r p i ö ö veki).
Risken för g e n g å n g a r e n låg säkerligen lika mycket i själva galandet som i den därigenom bebådade soluppgången. Som bekant var det n o r d i s k a ordet för utförande av besvärjelser i sjungen, strofisk form j u s t gala. Associationen mellan den vålnadsbesvärjande magi- k e r n och den galande fågeln framkallas lätt nog genom den gemen- samma beteckningen för bådas läte.
D e n "fågel-fisk"-magi, som kommer till u t t r y c k i E g g j u m s t e n e n s besvärjelse, s y n e s alltså h a haft ett dubbelt syftemål:
f i s k e n k a n icke t ä n k a s h a haft a n n a n uppgift än att locka (ev. d r a g a ) den döde bort med ebben,25
f å g e l n s roll k a n icke h a varit en a n n a n än tuppens i de van- liga s p ö k h i s t o r i e r n a : den att förjaga spöket genom att bebåda sol- uppgången, att " g a l a " g e n g å n g a r e n tillbaka i graven.
F å g e l och fisk ä g a i språket något inbördes attraktivt, som tyd- ligen tidigt varit förnimbart, eftersom man redan på en r a k k n i v u r ett gravfynd2 8 från övergången mellan b r o n s å l d e r n s 4:e och 5:e
24 I HH, I, 5, tala två korpar till varandra sittande d hdm meiSi. Jfr Hjal- mars dödssång: Hrafn fhjgr austan / af horn meiöi. I HH, II, 49: er å asklimum I emir sitja. I HHj, 28: hagl i häva viöu.
25 I en forntysk ramsa säges om fisken: "Fisc vlot aftar themo wafare"
(påpekat av Erik Ilarding. Urn. gram., Bil. sid. 3).
28 F. H a n s e n , grävn.-berättelse i Fornvännen 1923, sid. 157, pl. III, fig. 2. — Fiskbildens roll i det arkeologiska materialet är eljest obetydligt framträdande och lämnar föga ledning. Jag erinrar om fiskbilden på en av Kiviksgravens vägghällar (nr 7) samt om do ornamentalt nyttjade fisk- bilderna på några spjutspetsar från bronsålderns tidigare delar (H. H a n s o n , Gotlands bronsålder, s. 19, S. M u l l e r , Oldtidens Kunst, s. 7, fig. 21).
Mot bronsålderns slut blir donna fiskbild något vanligare (Aarb. 1920, sid.
142 f.). Det ena Gallehushornet äger talrika bilder av fiskar, det andra hornet upprepar några gånger kombinationen fågel-fisk eller fisk-annat djur.
E R A N K I V I K T I L L E G G J U M 1 1 3
perioder finner fågeln och fisken sammanställda över en stiliserad skeppsbild. Dessa rakknivar äro gonom sitt konstanta uppträdande i gravar i viss utsträckning att anse såsom gravmagiska bruksföre- mål. Har den fågel-fisk-magi, som vi möta på Eggjumstenen, haft förelöpare redan under bronsåldern? och ha vi rätt att se en yttring av densamma i några av Gallehushornens bilder, där en fågel ses över en fisk?
Emellertid, redan ur Eggjumstenens "fågel-fisk"-besvärjelse sy- nes man berättigad att utläsa, att liket av den döde bragts ned i
"flodmålet", där gengångaren skulle lockas att följa fisken i ebb- vattnet, samt att den döde, för den händelse han skulle motstå "fis- kens" magiska dragkraft och i stället ämna gå upp i land, hotades med den spökeförjagande makten i "fågelns" galande. Samman- ställa vi denna iakttagelse med runtextens bokstavliga uppgift, att den döde var en misyrkir, en ogärningsinan, och erinra vi oss ytter- ligare den norsk-isländska rättshävden rörande ogärningsmäns gravsättning på ebbstränderna, komma vi onekligen till att miss- tänka, att den döde vid Eggjum varit just en sådan fruktad ogär- ningsman, som jordfästs i flodmålet och mot vars genfärd man vid- tagit den förebyggande åtgärden att anordna en särskild grav, en kenotafgrav uppe på landbacken, vari kraftigt verksam besvärjelse mot spökeri nedlagts.
Må vi se till i vad mån denna uppfattning av Eggjumstenens yt- tersta syftemål stödes av innehållet i runtexternas hittills ej be- handlade partier!
Jag läser dessa så:
(hin?) k87Arb iiAseu maR, m a n n e n r i s t a d e d e n i l i k s j ö n ( = ebbvattnet),
in vde pAim k.xibA i bornio|>A huni, a v s k a v d e m e d d e n å r t u l l a r n a i d e t b o r r t r ö t t a s k e p p e t".
Uttalandet följer som en direkt fortsättning av den inledningsvis meddelade redogörelsen för stenens tillkomst: runorna anbragtes utan solens tillträde och utan användande av stål, och — tillägges det nu — inkarvades (medan stenen befann sig) i liksjön. Sam-
27 Läsningen k- i st. f. w-, som först givits och tolkats av O. von Friesen M. O l s e n , NI, III, s. 131, not 4), synes mig vara den närmast riktiga.
K-runans raka snedstreck låter iakttaga sig ända upp (ill följande a-runas topp,, och Sheteligs resonemang, a. a. sid. 84, noten, är mig oförståeligt.
Fornvännen 193i.
1 1 4 A R T H U R N O R D E S
manställt med det på l i k a r t a t sätt bildade nAuims förefaller näm- ligen dot h ä r b r u k a d e nA.seu28 icke k u n n a avse något a n n a t än ebb- vattnet.
D å till denna invigningsceremoni även h ö r att ceremoniledaren ( = m a n n e n ) med hjälp av stenen u t p l å n a r å r t u l l a r n ä . på ett vid tillfället i s a n k b o r r a t ("borrtrött") skepp, k a n m a n ej u n d g å att se situationen så, att skeppet o b r u k b a r g j o r t s ute i ebbstranden i syfte att tjäna som mer eller mindre tillfälligt g r a v l ä g e r åt den fruktade döde, som på gravstenen betecknades som en m i s y r k i r .
S y n b a r l i g e n h a r E g g j u m b å t e n k v a r l ä m n a t s i fjorden, eftersom graven icke visade s p å r av att vare sig ha rymt en hel båt eller ens k l i n k n a g l a r från en dylik. Det ä r icke ens nödvändigt att antaga, att den döde upptagits u r den s ä n k t a båten och förts upp till graven på E g g j u m b a c k e n , då graven mycket väl k a n ha varit en kenotaf- g r a v av den typ, som ä r s ä r s k i l t k ä n d från såväl äldre som y n g r e berättelser om jordfästning av m ä n n i s k o r , vilka "blivit b o r t a " på s j ö n : om d e r a s hemlösa a n d a r skulle söka sig fram till de efter- levandes boningar, fann m a n det t r y g g a s t att h a en g r a v iordning- ställd, d ä r de k u n d e finna ro. E g g j u m g r a v e n innehöll icke n å g r a rester av skelett, och de i graven anträffade föremålen behöva icke nödvändigt ha varit tillbehör till en död m a n s g r a v u t s t y r s e l (se o v a n ) . Och vad m a n framför allt måste lägga vikt vid ä r detta:
graven u t g ö r e s blott av ett halvraetertjockt täcke över bergbottnen;
m a n må e r k ä n n a att detla ä r väl g r u n t för en verklig jordfästning a v ett l i k ; k i s t a n måste nödvändigt k o m m a att n å u p p till m a r k y t a n .
Ä r det inte rent av nödvändigt att se E g g j u m g r a v e n som en dylik gengångar-fälla, om m a n skall k u n n a lå någon mening i den fråga, sem i runtexten följer på meddelandet om de med stenen sönder- s k a v d a å r t u l l a r n ä ? D ä r avbrytes tvärt skildringen av stenens till- redelse, och u t a n övergång k a s t a s den frågan fram: " v e m a v g en-
28 Detta ord har som bekant hittills alltid tolkats som en kenning för 'blod'. Men då när väl knappast någonsin åsyftat även lik av djur (got.
naus förekommer blott om människolik), blevo konsekvensen av denna tolk- ning att Eggjumstenens blodvigning finge tänkas utförd med människo- blod. Finnes det någon rimlighet i en dylik tanke? Knappast. Under sådana förhållanden får man söka förklaringen av nAseu på annat håll, och den redan av Finnur Jönsson jiåpekade kongruensen med nAiiiniR blir ofrånkomlig.
F R A S K I V I K T I L L E G G J U M 115 g å n g a r f ö l j e t2 9 å ( b å t e n ? ) k o m h i t t i l l m ä n n i s k o r - n a s l a n d ? " (det sista med dubbelbetydelsen " t i l l g r a v e n " : land gotna k a n j u också betyda ' h ä s t a r n a s land', och hästen h ö r eminent s a m m a n med g r a v l ä g g n i n g e n ) .3 0
Den n a m n f r å g a med charadlikt dolt svar, som forskningen hit- tills velat se i den citerade frasen och den d ä r p å följande fisk-fågel- r a m s a n , s a k n a r såvitt j a g förstår all raison-d'étre, eftersom j u de efterlevande alla k ä n d e den dödes n a m n och en eventuell g r a v s k ä n - d a r e j u k n a p p a s t h a r behövt s y s s e l s ä t t a s med don detaljen, som f. ö.
troligen i n t r e s s e r a t honom ytterligt litet. E n dylik n a m n c h a r a d skulle dessutom förvandla stenen till ett unicum, u t a n varje motsvarighet i hela det väldiga r u n s t e n s m a t e r i a l e t från såväl äldre som y n g r e tid.
Den bleve en meningslös kuriositet, ett n o n s e n s .
H u r a n n o r l u n d a meningsfylld och fattbar blir icke runtexten å Eggjumstenen, om m a n får tolka den som en gengångarbesvärjelso riktad mot en i fjordstrandens "flodmål" gravsatt person — tydligen en m ä n n i s k a a v s a m m a k y n n e och m å t t som de till S k a l l a g r i m s släkt h ö r a n d e " k v ä l l - u l v a r n a " . Sedan m a g i k e r n redogjort för h u r stenen tillretts och invigts och h u r den genom skavningon mot år- t u l l a r n a liksom b r a g t s i s a m h ö r i g h e t med det skepp, vari den döde s ä n k t s i ebben, u t r o p a r h a n :
V e m a v s p ö k h ä r e n h a r k o m m i t h i t t i l l m ä n n i - s k o r n a s l a n d ?
Och h a n u n d e r f ö r s t å r s v a r e t : den g r a v s a t t e från "flodmålet".
Och omedelbart låter h a n då spökbesvärjelsen följa:
F i s k e n s i m m a n d e u r l i k - s t r ö m m e n s s u n d , F å g e l n g a l a n d e f r å n h ö g a t r ä d e t :
T r o l l m e d e l m o t o g ä r n i n g s m a n n e n !
Som en magisk u r l a d d n i n g skulle förbannelsen träffa fridstöra-
29 h,\ris. Jag har etter ingående granskning av stället å gipskopian icke kunnat biträda Lis Jacobsens läsning hArsi utan fasthåller vid Magnus Oisens uppfattning såsom bäst grundad på de bevarade skriftdragen å stenen. Beträffande betydelsen: 'gengångarfölje', utgår jag från den stående frasen hauga herr, 'trollpack o. d.', som också kan uppträda enbart som herr.
Bekant är uttrycket i Gunnlögssagan: Herr hafi hglös ok svarra hagvirki, 'tan må ta mans och kvinnas kuckel'."
30 Hästens förekomst å så många av bronsåldersgravarnas bildhällar mot- svaras ju av den å Eggjumstenen ristade hästen. Undor långa skeden av forntiden är hästen ständigt företrädd i gravgodset.
116 A fl 7' II U fl .V O fl 11 t S
ren, och vad ej orden mäktade, det skulle de i graven inlagda kon- kreta besvärjelsemedlen: k n i v e n och e l d d o n e n , fullborda. Se- dan den döde efter b e r ä k n i n g smugit sig in i sin g r a v uppe i land, band runsten, j ä r n k n i v och elddon honom fast d ä r som i en fälla.
Ä n n u en fördel erbjuder den tolkning av Eggjumstenen, som h ä r f r a m l a g t s : den låter runtextens s p r å k med dess ålderdomligare drag (b. Aris med ä n n u o s y n k o p e r a t stamslut) och s t ö r r e enkelhet (nAseu-.=:
"ebb", icke "blod"; n a m n g å t a n s k e n n i n g a r bortfalla) framstå såsom bättre förenligt med den datering till 600-talcts slut, eller omkr. 700, som en enbart arkeologisk g r a n s k n i n g av gravfyndet — j a g t ä n k e r främst på hästbilden — obetingat måste leda till.
D e n n a u p p s a t s h a r i sin helhet tillkommit som ett s l a g s recension av L i s J a c o b s e n s m o n u m e n t a l a a v h a n d l i n g om Eggjumstenen. I stäl- let för att uppehålla mig vid en enligt min mening alltid tröttande, oftast ofruktbar negativ g r a n s k n i n g h a r j a g föredragit en a n n a n u t v ä g : att genom att själv intaga en positiv inställning till problemet antyda, i vad m å n j a g finner dr J a c o b s e n s b i d r a g ha kommit med n å g r a u p p s l a g av värde, och till vilken g r a d j a g finner det förfelat.
Z U S A M M E N F A S S U N G .
ARTHUR NORDEN: Von Kivik zu Eggjum. I—II.
Vert. sucht eine Erklärung fiir den eigentiimlichen Umstand, dass die Runenschrift schon bei ihrem ersten Auftreten in Schweden-Norwegen einen markanten Unterschied gegeniiber dem Vorkommen der Runen in Dänemark und auf dom Festland aufweist. In den erstgenannten Ländern treten die Runon schon zu Ende des 4. Jahrhunderts geritzt auf Steinen auf, die ausser- dem in mehreren Fallen in Gräber hineingelegt öder auf solchen errichtet worden sind, während die Runen in Dänemark und auf dem Festland haupt- sächlich auf lösen Gegenständen aus Holz, Knochen öder Metall vorkom- men. Da in einem bogrenzten Bezirk auf Gotland in dem einen Falle eino Steinkistenplatte aus dem 4. Jahrhundert mit einem von den Felszeichnungen ber bekannten Bildsymbol, einem oingeritzten Schiff (Smiss, Ksp. Eke), in dem andern Falle eine ganz gleichartige Steinkistenplatte aus dem Ende desselben Jahrhunderts mit dem Runenalphabet nebst der Formel sueus (Kylver, Ksp. Slånga, nur 10 km von Smiss) angetroffen worden ist, glaubt Verf. behaupten zu können, dass die schwedisch-norwegische Sitte des Ein- ritzens der Runon in Stein bedingt gewesen ist durch die von der Bronzezeit ber in Schweden-Norwegen fortlebende Sitte, die Gräber mit in Stein ein-
