• No results found

Johan Helmich Roman Drottningholmsmusiken

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Johan Helmich Roman Drottningholmsmusiken"

Copied!
12
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Ensemble 1700 Lund & Göran Karlsson (© Photo: Per Buhre) cpo777 589-2

Johan Helmich Roman

Drottningholmsmusiken

Music for a Royal Wedding

Ensemble 1700 Lund · Göran Karlsson

(2)

Ensemble 1700 Lund & Göran Karlsson (© Photo: Per Buhre)

Göran Karlsson (© Photo: Per Buhre)

(3)

Ensemble 1700 Lund

På kort tid har Ensemble 1700 utvecklats till att bli en av Sveriges ledande barockorkestrar. Den startades 2005 av Per Bengtsson och Lars Henriksson med det primära syftet att skapa större plats för barockmusiken i södra Sverige. I regionen fanns redan ett flertal etable- rade barockmusiker och för att leda dessa engagera- des cembalisten Göran Karlsson, en av Skandinaviens mest spännande och kunniga ensembleledare.

Ensemble 1700 är en tidstrogen orkester som speci- aliserat sig på barockmusik och repertoaren innefattar främst musik från 1650 till 1750. Tolkningarna präglas av ett livfullt och kontrastrikt musicerande med en strä- van att tänja på gränserna.

Sedan 2007 har Ensemble 1700 haft sitt säte i Lund där man driver en egen konsertserie. Man upptäcktes snart av den inhemska publiken och konserterna där går för fulla hus. Sedan ensemblen bildades har man fått stöd av Musik i Syd, södra Sveriges regionmusik.

Därigenom har en bred verksamhet i hela sydsverige gjorts möjlig och Ensemble 1700 har på bara några år blivit en väl sedd gäst i hela regionen. Ambitionen finns nu att växa nationellt så väl som internationellt.

Pressens mottagande har varit översvallande och Ensemble 1700 omnämns som en en ensemble som musicerar på hög internationell nivå.

Ensemble 1700 har sedan 2007 fått ekonomiskt stöd av Lunds kommun och Statens Kulturråd.

Göran Karlsson

Göran Karlsson är en av Skandinaviens ledande cembalister och ensembleledare inom den tidiga musi- ken. Han har gjort sig känd för sin ofelbara känsla för stil och form, och för sina osedvanligt färgsprakande och kontrastrika tolkningar. Han månar första hand om musikens underhållningsvärde, där åhörarna alltid står i centrum. Publiken får aldrig lämnas oberörd, den ska inspireras, beröras och underhållas.

Genom Ensemble 1700’s genombrott gjorde sig Göran känd för en bredare publik som orkesterledare.

Annars har han tidigare främst ägnat sig åt opera, och har som operadirigent inhöstat lysande kritik för produk- tioner på ett otal operascener runtom i Sverige. Som operaledare har han även turnérat internationellt, främst i norra Europa.

Göran ägnar stor del av sin tid åt undrevisning, och är bl.a knuten till Konservatoriet i Köpenhamn och Musikhögskolan i Göteborg.

22

Johann Helmich Roman

(1694–1758)

DROTTNINGHOLMSMUSIKEN Music for a Royal Wedding

Allegro 2'15

Allegretto 2'05

Andante 5'05

Non troppo allegro 4'35

Andante 1'45

Poco allegro 1'44

Allegro 1'20

Lento 3'38

Allegro 3'19

Allegro assai 2'16

Allegro 2'42

Presto 1'50

(Tempo di menuetto) 1'11

13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1

(4)

(Tempo di menuetto) 2'37

Grave 2'21

Presto 1'31

(Lento) 1'47

(Andante) 2'01

Allegro molto 0'55

Allegro 3'05

Allegro 1'46

Allegro 4'04

Vivace 1'14

Allegro 5'26

Vivace 1'36

T.T.: 62'12

ENSEMBLE 1700 Lund Göran Karlsson

25 24 23 22 21 20 19 18 17 16 15 14

kan göra på olika instrument. Jag får för mig att han måste ha varit à jour med vad som hände i övriga Euro- pa. Köpte han med sig sext- o kvartflöjter från London?

Hade han hört Rameaus sätt att instrumentera?”

Per hänvisade till Roman som oboist och att han där- med mycket väl visste vad som var spelbart och vad som var svårt. Ett sådant exempel är att han i andra sat- sen använder oboe d’amore istället för oboe eftersom A-dur är en mycket dålig tonart på oboe, men alldeles utmärkt på oboe d’amore.

Pers oboekollega Lars tar också upp detta att Roman var oboist, men säger att han ” frapperas ofta över hur svårspelad han är. Det är något med knepiga vändningar och omöjliga drillar som fått mig att sucka tungt ibland.”

Att tillägna sig 1700-talets musik innebär att man även studerar tidens miljöer om man såsom Ensemble 1700 har ambitioner att komma nära det för- flutna. Per berättar här om ett sådant inspirerande besök på Drottningholms slott:

”När jag gick en visning på Drottningholms slott i somras, berättade guiden att stora delar av Drottning- holmsmusiken spelades i foajén till Drottningholms slott.

Musikerna satt gömda bakom de statyer som finns där samt bakom dem som fanns i trappan. Detta för att skapa en överraskningseffekt. Och det är klart, det måste ju ha verkat som man hade en stereo inbyggd i väggarna. Tanken på detta framförande (ett av de för- sta) av musiken har stannat kvar hos mig. Orkestern kan inte ha varit speciellt stor (platsen bakom de statyer som finns är rätt begränsad). Slagverk skulle ha varit allt för bullrigt i denna stenfoajé och det är t.o.m. tveksamt om de kunde ha använt cembalo, vilket påverkat instrumen- teringen av satserna. Det har även inverkat på orkes- terns storlek samt bl.a inneburit att lutan ibland ersätter

cembalon.”

Vad säger då de skriftliga dokumenten om musiken? De berättar om hur pukor och trumpe- ter inleder då brudparet inträder i slottet, hur man spe- lar vid aftonmåltiden och hur även bröllopsceremonin senare börjar med procession ”under pukslag och trum- peter” (däremot finns det ingen anvisning om att pukor använts i Drottningholmsmusikens partitur). Vid bröllops- ceremonin sjungs förstås psalmer och ständigt ljuder pukor och trumpeter. Men man kunde också höra kon- serter och det dansades fackeldans. Naturligtvis skulle bröllopet vara i dagarna tre och då hann man ju med åtskillig musik.

Den ceremoniella och världsliga musiken stod alltså vid 1700-talets kungabröllop i växling med kyrkomusi- kaliska inslag. Men i dag rekommenderas även den världsliga Drottningholmsmusiken som lämplig vid kyrk- bröllop. Tiden har förvandlat den till ”seriös musik”.

21

(5)

förhållande till musik och tid är emellertid något mycket speciellt och därför är jag övertygad om att dagens musiker inte bara kan svara för sig själva utan även för sina kolleger från 1700-talet. Därför ställde jag tre frå- gor till några av dem som medverkar på denna cd med förtröstan att de skulle leda oss in i musiken.

Vad kännetecknar Drottningholmsmusiken?

Här gick min fråga först till Fredrik From, violinist och konsertmästare. Fredrik tyckte att verket var särskilt spännande eftersom det rör sig mellan det populära och seriösa, från pompös orkestermusik till innerlig kam- marmusik. Sedan frågade jag dirigenten och cembalis- ten Göran Karlsson. Han ansåg att just blandningen av stilistiska element var ett kännetecken för Romans musik:

”På något vidunderligt sätt verkar Romans tanke vara för snabb för att vidmakthålla och utveckla en idé, hell- re säger han något nytt än att bearbeta ett tema. Menu- etten i början blickar snarast stilistiskt tillbaka medan en del satser måste ha betraktats som väldigt moderna när verket framfördes för första gången.”

Så gick då frågan till oboisten Per Bengtsson. Han hade intrycket att musiken var skriven i samma “populä- ra” stil som Händels Water Music eller Firework Music och upplevde den mer som underhållande musik än dansmusik eftersom den har vissa seriösa inslag. Sist gick frågan till Lars Henriksson som även han är oboist.

Han menade att Drottningholms- musiken är lättsam, men att det finns satser som har mer av tyngd och all- var, som sticker ut. Olika musik har spelats under olika skeden av bröllopsfestligheterna där slutet som sig bör blir rojalistiskt pampigt.

Jämfört med samtida musik, finns det några melodiska, rytmiska eller klangmässiga särdrag som Du skulle kunna säga “detta är typiskt Roman”?

Fredrik fann en sorts melankolisk ton, framförallt i en del långsamma satser, som han kände som typiskt för Roman. Göran var av samma uppfattning och hänvisar till ”karakteristiska melodiska knorrar”, harmonik som är uteslutande Romans och intrikata rytmer. Per menade att just Drottningholmsmusiken har mycket stora drag av Händel. Han hänvisade bland annat till hur Roman använder sig av horn, trumpeter och blockflöjt. Sedan gav han en mer övergripande syn på Romans musik:

”När man studerar Romans musik får man en känsla av att han hela tiden blickar framåt i sin komposition på samma sätt som t.ex. Vivaldi. Sedan har Roman en för- kärlek för små intrikata rytmiseringar, t.ex. punktering av mycket snabba notvärden.”

Lars tyckte liksom de övriga att Romans tonspråk är alldeles eget. Man känner igen hans musik med det- samma när man hör den, vilket sannolikt har med melo- dik och harmonik att göra. Även han fann att här fanns ett utpräglat melankoliskt drag som han upplever som typiskt ”svenskt”.

Finns det instrumentidiomatiska stildrag som gör att Du anser Roman anpassat sig till olika instrument?

Här är det särskilt intressant att musikerna hänvisar till Roman som musiker. Så t.ex. tyckte Fredrik att hans violinstämmor var väl kluriga med tanke på att Roman själv var violinist. Göran däremot var imponerad över att Roman är så up to date:

”Uppenbarligen hade Roman full koll på vad man 20

Musicians Ensemble 1700 Lund

Violin 1 Fredrik From, leader*, Antina Hugosson, Jens Solgaard, Maria Solgaard Holm

Violin 2 Stefan Lindvall*, Hanna Ydmark, Elisabet Enebjörn

Viola Rastko Roknic*, Bryndis Bragadottir

Cello Judith Maria Blomsterberg*, Thomas Pitt

Double bass Mattias Frostenson

Recorder Pernille Petersen

Flute Cecilia Flodén

Oboe, oboe d’amore Per Bengtsson, Lars Henriksson

Bassoon Moni Fischaleck

Trumpet Pierre Torwald, Magdalena Nilsson

Horn Ursula Paludan Monberg, Thomas Kjelldén

Lute/baroque guitar Fredrik Bock

Harpsichord and direction Göran Karlsson

*Musicians playing one to a part

Executive Producers Lars Henriksson, Per Bengtsson

(6)

Special thanks to:

Ann-Margreth Nyberg and Jerry Fäldt for helping us in the church in Eslöv.

St. Petri church in Malmö for so kindly lending us their harpsichord.

Besonderer Dank gilt Ann-Margreth Nyberg und Jerry Fäldt für ihre Hilfe in der Kirche von Eslöv sowie der Kirche St. Petri in Malmö, die uns freundlicherweise ihr Cembalo

zur Verfügung gestellt hat.

Ensemble1700 is supported by:

The City of Lund Region Skåne Swedish Arts Council Musik i Syd

”Drottningholmsmusiken – Bilägers Musiken”

Innan det kungliga paret i forna tiders bröllop drog sig tillbaka till sängkammarens hemlighe- ter försiggick en lång ceremoniell högtidlighet, ett firan- de av det kommande ”bilägret”. Högtidligheten skulle inramas av passande musik, högtidlig eller uppsluppen och lämplig för processioner respektive dans. Johan Helmich Romans (1694–1758) s.k. Drottningholmsmu- sik är sådan bröllopsmusik som vunnit svenska folkets hjärta.

Musiken framfördes för första gången i augusti 1744, vid bilägret mellan prinsessan Lovisa Ulrika och hertig Adolf Fredrik. Stora förhoppningar stod till prin- sessan, hon som skulle bli mor till Gustaf III. Lovisa Ulri- ka var intelligent, charmig, vacker och högt bildad.

Samtidigt var hon högmodig och reaktionär och försva- rare av kungligt envälde gentemot sådana nymodighe- ter som parlament och folkstyre. Men så hade hon också Fredrik den store till bror och Katarina den stora till kusin! Efter en period som drottning försökte hon resti- tuera kungamakten åt sin make, men det gick inte de svenska ständerna med på. Adolf Fredrik var däremot en ganska intetsägande figur som fått den svenska tro- nen 1743 genom påtryckningar av Katarina den stora som var hans systerdotter. Tala om släktskap! Båda kungligheterna var kulturellt intresserade och mycket musikaliska.Vid hovets musikaftnar satt Lovisa Ulrika vid cembalon och Adolf Fredrik ackompanjerade med sin violoncell. Både Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik var väl förtrogna med samtidens nya, populära musik av itali- enskt snitt. Exakt hur brudparet upplevde Romans bröl- lopsmusik vet vi inte, men vi kan anta att de fann den till vissa delar gammalmodig jämfört med vad som samti- digt musicerades exempelvis vid hovet i Berlin. Intresset

låg vid denna tid uteslutande på den nyskapade musi- ken och musikstil äldre än 20 år ansågs som förlegad och antikverad. Lovisa Ulrika var inte särskilt imponerad över hovets uppsättning av konstnärer. I brev till sin bror förklarade hon att det gamla hovet hade ”en döv kapellmästare (= Roman), en halt dansmästare och en blind hovmålare” till sitt förfogande. Samtidens musik- kännare i Sverige förstod dock mycket väl att Johan Hel- mich Roman var ett för Sveriges vidkommande musika- liskt unikum och beundrade särskilt hans förmåga att utifrån blygsamma förutsättningar skapa ett hovkapell och skriva musik som kunde stå till tjänst vid ceremonier som t.ex. kungliga begravningar och bröllop eller vid hovets förlustelser.

De glada och stimulerande danssatserna och de högtidliga processionsmarscherna som ingår i Drott- ningholmsmusiken skrev Roman under en tid då han själv var i en svår personlig kris: hans andra hustru hade dött i juni 1744 och han stod ensam med tre minderåri- ga barn. Hans hälsa vacklade och ekonomin var ett ständigt problem. Att i detta läge kunna framställa upp- sluppen kunglig dansmusik borde ha varit hart när omöjligt. Men märkligt nog förefaller det som om ska- parkraften hos tonsättare i vissa lägen frikopplas från det dagliga livets elände och fungerar självständigt inför den påtagna uppgiften, en av livets många para- doxer.

Förutom manuskriptet där Roman själv har skrivit Bilägers Musiquen upförd 1744 på Drottningholm af Roman finns flera avskrifter från 1700-talet. Det är ett bevis bättre än något annat, att samtidens musiker upp- skattade de 24 dans- och ceremonisatserna vilka är pre- senterade i en till synes godtycklig följd. Roman har givit vissa kortfattade anvisningar om instrumentbesättning.

Men vad exempelvis de samtida musikerna tyckte om att spela hans musik vet vi ingenting om. Människornas 19

(7)

Ensemble 1700 Lund

En un laps de temps très court, Ensemble 1700 est devenu l’un des meilleurs orchestres baroques de Suède. Fondé en 2005 par Per Bengtsson et Lars Hen- riksson, son objectif est de rehausser encore davantage le niveau de l’interprétation de la musique baroque dans le sud de la Suède, une région qui compte un grand nombre d’excellents musiciens baroques. Son directeur artistique, Göran Karlsson, est l’un des chefs d’ensemble les plus érudits et les plus passionnants de Scandinavie.

Ensemble 1700 est un orchestre jouant sur instru- ments d’époque et spécialisé dans le baroque. Son répertoire s’étend principalement de 1650 à 1750. Ses interprétations sont vivantes, énergiques et audacieu- ses, et visent à dépasser toujours de nouvelles limites.

Depuis 2007, l’orchestre est basé à Lund, dans le sud du pays, où ses séries de concerts remportent un franc succès et font souvent salle comble. Depuis ses débuts, il est soutenu par «Musik i Syd» (la principale institution spécialisée dans les subventions de concerts dans la région). Il se produit dans toute la région et est aujourd’hui invité dans les grandes salles de musique classique du sud de la Suède. Il ambitionne maintenant de se faire connaître à travers la Suède toute entière ainsi qu’à l’étranger.

Les réactions de la presse sont uniformément enthousiastes. Ensemble 1700 est réputé pour jouer de la musique à un niveau international.

Il est soutenu par la Ville de Lund et le Conseil des Arts de Suède depuis l’année 2007.

Göran Karlsson

Göran Karlsson est l’un des meilleurs clavecinistes et chefs d’orchestre de musique ancienne scandinaves.

Il s’est rendu célèbre pour son sens infaillible du style et de la forme, ainsi que pour ses interprétations colorées et passionnantes. Son but principal est de communiquer l’essence de la musique à son public, qui se situe tou- jours au centre de ses préoccupations. Jamais le public ne doit rester indifférent à la musique, il doit être inspiré, ému et éprouver du plaisir.

Avec le succès remporté par son Ensemble 1700, Göran Karlsson s’est fait connaître d’un plus large public en tant que chef d’orchestre. Auparavant, il avait travaillé principalement dans le domaine de l’opéra et dirigé des productions à l’étranger, et reçu d’excellen- tes critiques pour son travail, principalement en Suède.

Il est également un pédagogue fort recherché et enseigne aux Conservatoires de Copenhague et de Göteborg.

18

”Drottningholmsmusiken – Bilägers Musiken”

In alten Zeiten wurde bei einer königlichen Hochzeit eine lange zeremonielle Feierlichkeit vollzogen, bevor sich das königliche Brautpaar in die Heimlichkeit der Schlafgemächer zurückzog, eine Feier des kommenden

”Beilagers”. Diese Festlichkeiten sollten durch passende Musik eingerahmt werden, festlich oder ausgelassen, passend für feierliche Aufzüge respektive Tänze. Johan Helmich Romans (1694–1758) sogenannte ”Drottnings- holmsmusik” ist solch eine Hochzeitsmusik. Die Musik wurde zum erstenmal im August1744 aufgeführt, anläss- lich der ”Bettleite” zwischen Prinzessin Lovisa Ulrika und Herzog Adolf Fredrik.

Große Erwartungen hatte man an die Prinzessin, die später die Mutter Gustav III. werden sollte. Lovisa Ulrika war intelligent, charmant, schön und hochgebil- det, aber auch hochmütig, reaktionär und Verfechterin des königlichen Führungsanspruchs gegenüber solchen Neuerungen wie Parlament und Volksherrschaft.

Zudem war Friedrich der Große ihr Bruder und Kathari- na die Große ihre Cousine. Nach einer Zeit als Königin versuchte sie die Königsmacht ihres Mannes zu stärken, aber sie konnte sich gegen die schwedischen Stände nicht durchsetzen.

Adolf Fredrik dagegen war ein ziemlich nichtssa- gender Mensch, der den Thron nur auf Druck seitens seiner Nichte Katharina der Großen 1743 erhielt. Wel- che Familienbande! Das Königspaar war kulturell inter- essiert und sehr musikalisch. Während der höfischen Musikabende musizierten Lovisa Ulrika und Adolf Fre- drik zusammen. Sie spielte Cembalo und er das Violon- cello. Beide waren mit der zeitgenössischen neuen pou- lären Musik im italienischen Stil sehr vertraut.

Wir wissen nicht, wie das Brautpaar Romans Hoch- zeitsmusik auffasste, aber wir können annehmen, dass sie manche Sätze altmodisch fanden, verglichen mit der Musik, die zum Beispiel am Hof in Berlin aufgeführt wurde. Damals interessierte man sich ausschließlich für neu komponierte Musik. Wenn die Musik älter als zwanzig Jahre war, galt sie als überholt und veraltet.

Lovisa Ulrika war nicht besonders beeindruckt davon, wie der Hof mit Künstlern ausgestattet war. In einem Brief an ihren Bruder beschreibt sie, dass sie an dem veralteten Hof über einen tauben Kapellmeister (Roman), einen hinkenden Tanzmeister und einen blin- den Hofmaler verfügte.

Die zeitgenössischen schwedischen Musikkenner begriffen aber, dass Johan Helmich Roman für Schwe- den eine einzigartige musikalische Größe war und bewunderten speziell sein Vermögen, unter bescheide- nen Vorraussetzungen eine Hofkapelle zu schaffen und Musik zu schreiben, die ihren Zweck im Dienst von Zere- monien erfüllte, wie z.B. königlichen Begräbnissen und Hochzeiten oder Vergnügungen des Hofes. Die frohen und anregenden Tanzsätze sowie die feierlichen Mär- sche, die Teil der Drottningholmsmusik sind, schrieb Roman zu einer Zeit, als er selber in einer schweren per- sönlichen Krise war: Seine zweite Frau war im Juni 1744 verstorben und er war allein mit drei minderjährigen Kindern. Er kränkelte und hatte ständig finanzielle Pro- bleme. In seiner verzweifelten Lage hätte es eigentlich unmöglich sein müssen, diese ausgelassene Tanzmusik zu schreiben. Aber manchmal ist es so, dass selbst in einer aussichtslosen Situation die Schöpfungskraft sich dem erbärmlichen Leben entreißt und sich der gesetzten Aufgabe wie selbstverständlich stellt. Eines der vielen Paradoxien des Lebens.

Was kennzeichnet die ”Drottningholmsmusiken”?

Von dem Manuskript, auf das Roman selbst die Über- 7

(8)

schrift ”Bilägers Musiquen uppförd 1744 på Drottning- holm af Roman” setzte, gibt es mehrere Abschriften aus dem 18.Jh. Das allein ist schon der beste Beweis dafür, dass die Musiker seiner Zeit die 24 Tanz- und Zeremo- niensätze schätzten. Roman hat einige kurze Anweisun- gen zur Instrumentalbesetzung gegeben. Aber was bei- spielsweise die zeitgenössischen Musiker von der Musik hielten, darüber wissen wir nichts. Des Menschen Bezie- hung zu Musik und Zeit ist etwas sehr spezielles und darum bin ich überzeugt, dass Musiker aus der heuti- gen Zeit nicht nur für sich selber, sondern auch für ihre Kollegen aus dem 18.Jh. Zeugniss ablegen können.

Deswegen stellte ich drei Fragen an einige Musiker, die an dieser CD mitgewirkt haben, in der Hoffnung, dass sie uns die Musik näherbringen.

Was zeichnet Romans Musik aus?

Hier ging meine Frage zunächst an Fredrik From, Geiger und Konzertmeister des Ensembles. Fredrik fand das Werk vor allem deswegen so interessant, weil es sich im Spannungsfeld von populärer und seriöser Musik, von pompöser Orchestermusik und intimer Kam- mermusik bewegt.

Dann fragte ich den Dirigenten und Cembalisten Göran Karlsson. Er sah die Mischung der stilistischen Elemente als ein Kennzeichen für Romans Musik an.

”Auf wunderliche Weise sieht es so aus, als hätte Roman der Ideen zu viele, um sie einzeln ausarbeiten zu können, lieber sagt er etwas Neues, als ein Thema zu entwickeln. Das Menuett am Anfang der Drottning- holmsmusik sieht stilistisch zurück, während ein Teil der Hochzeitsmusik, als diese zum ersten Mal aufgeführt wurde, der neuen Mode entsprach.”

Wir können sicher sein, dass gerade die neumodi- schen Stücke dem Brautpaar eher zusagten.

Zuletzt ging meine Frage an den Oboisten Lars Hen- riksson. Er findet, dass die Drottningholmsmusik leicht ins Ohr geht, aber dass es auch herausragende Sätze gibt, denen mehr Gewicht und Ernst zu eigen ist. Unter- schiedliche Musik ist zu verschiedenen Phasen der Hochzeitsfestlichkeiten gespielt worden, so nähert sich etwa der Schluss mehr dem royalistischen, pompösen Stil an.

Gibt es melodische, rhythmische oder klangliche Besonderheiten, zu denen man sagen kann: ”Dies ist typisch Roman?”

Fredrik From fand, dass es ein eigener melodischer Klang in den langsamen Sätzen ist, der für Roman typisch ist.

Göran Karlsson ist der gleichen Meinung und weist auf ”charakterische melodische Kniffe ” hin, auf Harmo- niefolgen, die eindeutig Roman sind und auf einzigarti- ge Rhythmen.

Per Bengtsson, Oboist, findet, dass Händel einen großen Einfluss auf die Drottningholmsmusik gehabt hat. Dies zeigt sich an der Anwendung von Horn, Trom- pete und Blockflöte. Dann gibt er einen umfassenderen Blick auf Romans Musik: Wenn man Romans Musik genauer betrachtet, bekommt man das Gefühl, dass seine Kompositionen immer nach vorne streben, wie z.

B. bei Vivaldi. Roman hat zudem eine Vorliebe für ver- trakte Rythmen, wie das Punktieren schneller Notenfol- gen.

Lars Henriksson erlebt, dass die Musik einen ausge- prägten Hang zur Melancholie hat, was für ihn typisch schwedisch ist.

8

Observe-t-on des procédés stylistiques qui montrent que Roman a pris en compte les différences entre les instruments?

Il est intéressant de constater que les musiciens considèrent Roman comme «un des leurs». Ainsi, Fredrik From trouve les parties de violon assez difficiles, ce qui nous rappelle que Roman était lui-même violoniste.

Göran Karlsson est impressionné par le fait que Roman est tout à fait à la hauteur de son temps, et qu’il savait manifestement parfaitement comment traiter les différents instruments. «A mon avis, il se tenait sans cesse au courant de ce qui était à la mode en Europe.

Rapporta-t-il des flûtes à la sixte et à la quarte d’Angle- terre? Et d’où connaissait-il le style de Rameau?»

Lorsqu’on s’intéresse à la musique du 18e siècle, il faut également étudier

l’environnement pour lequel elle fut écrite.

Ensemble 1700 a l’ambition de connaître mieux cette époque.

Per Bengtsson raconte une visite d’étude au Châ- teau de Drottningholm: «Lorsque je visitai le château de Drottningholm, notre guide nous raconta qu’une grande partie de la musique se jouait dans la grande salle du château. Les musiciens se plaçaient derrière les statues, et certains étaient cachés tout en haut de l’escalier. Tout cela pour produire un effet de surprise. Les auditeurs devaient avoir l’impression que la musique était cachée dans les murs! Cela m’a beaucoup fait réfléchir. On comprend dès lors que le nombre de musiciens ne devait pas être élevé (les places derrières les statues sont limitées), une percussion aurait été trop bruyante dans la salle de pierre, et il est peu probable qu’on ait utilisé un clavecin. C’est pourquoi, à certains passages, c’est notre luth qui interprète seul le continuo. Toutes ces considérations ont eu une influence sur la taille de notre orchestre».

Existe-t-il des témoignages écrits de l’interprétation d’autres compositions lors du mariage?

Il est attesté que des trompettes et des timbales jouè- rent lorsque les fiancés entrèrent dans le château, pen- dant le souper, et plus tard pendant la procession intro- duisant la cérémonie nuptiale («avec coups de timbales et sonneries de trompettes»). Durant le service religieux, on chanta bien entendu des psaumes. La présence de timbales et de trompettes était incontournable. Mais bien sûr, un mariage durait au moins trois jours, et en dehors des cérémonies religieuses, il y avait des concerts et des danses, notamment un spectacle de danse avec des flambeaux. Les occasions étaient donc nombreuses d’entendre les musiques les plus diverses.

Lors d’une cérémonie nuptiale du 18e siècle, on jouait aussi bien de la musique festive et profane que de la musique religieuse.

Mais aujourd’hui, alors que la Drottningholmsmusik a gagné le cœur du peuple suédois, on peut très bien aussi l’interpréter à l’église pour une cérémonie nup- tiale. Le temps l’a peu à peu transformé en «musique sérieuse».

Jan Ling Traduction: Sophie Liwszyc

17

(9)

quen uppförd 1744 på Drottningholm af Roman», réali- sées au 18e siècle. Cette multiplicité est la meilleure preuve que les musiciens de son époque appréciaient ses 24 mouvements de danse et de cérémonie. Roman donna quelques brèves indications sur l’effectif instru- mental. Mais on ne sait rien de ce que les musiciens de l’époque pensaient de sa musique. La relation des hom- mes avec la musique et son temps est quelque chose de très particulier, et c’est pourquoi je suis convaincue que les musiciens d’aujourd’hui peuvent apporter un témoi- gnage valable non seulement pour eux-mêmes, mais aussi pour leurs collègues du 18e siècle.

J’ai donc posé trois questions aux musiciens qui ont participé à l’enregistrement de ce CD, dans l’espoir qu’ils puissent nous permettre de mieux comprendre cette musique.

Qu’est-ce qui caractérise la musique de Roman?

Je me suis d’abord adressé à Fredrik From, violo- niste et premier violon solo de l’ensemble. Ce dernier trouve l’œuvre intéressante principalement dans la mesure où elle se meut entre la musique populaire et la musique sérieuse, entre la musique pour orchestre pom- peuse et la musique de chambre intime.

J’ai ensuite interrogé le chef d’orchestre et claveci- niste Göran Karlsson. Il voit dans le mélange des élé- ments stylistiques une marque distinctive de la musique de Roman. «Curieusement, on dirait que Roman a trop d’idées pour pouvoir les traiter individuellement, il pré- fère dire quelque chose de neuf plutôt que de dévelop- per un thème. Le menuet au début de la ’Drottnin- gholmsmusik’ est stylistiquement tourné vers le passé, tandis qu’une partie de la musique nuptiale était à la nouvelle mode lorsqu’elle fut jouée pour la première fois».

Nous pouvons être certains que ce sont surtout les pièces à la mode qui plurent au couple de jeunes mariés.

Pour finir, je me suis adressé à l’hautboïste Lars Hen- riksson. Il trouve que la «Drottningholmsmusik» est d’une approche facile pour l’auditeur, mais qu’elle contient aussi des passages excellents de plus de poids et de sérieux. Les différentes phases des festivités du mariage étaient accompagnées de musiques de styles divers;

ainsi, la conclusion s’approche davantage d’un style royaliste et pompeux.

Y a-t-il des particularités mélodiques, rythmiques ou sonores à propos desquelles on peut dire: «Ceci est typique de Roman?»

Fredrik From pense que c’est la sonorité mélodique des mouvements lents qui est particulière à Roman.

Göran Karlsson est du même avis, et ajoute qu’on rencontre des «trucs mélodiques caractéristiques», des suites d’harmonies et des rythmes tout à fait singuliers qui sont clairement propres à leur auteur.

Per Bengstsson, hautboïste, pense que la Drottnin- gholmsmusik témoigne de l’influence de Haendel. On le voit dans l’utilisation faite du cor, de la trompette et de la flûte à bec. Il donne ensuite une vue d’ensemble plus large de la musique de Roman: si on examine sa musique de plus près, on a l’impression que ses compo- sitions tendent toujours vers l’avant, comme chez Vivaldi par exemple. Roman a par ailleurs une prédilection pour les rythmes compliqués, comme les successions de notes rapides pointées.

Lars Henriksson trouve que cette musique a un pen- chant marqué pour la mélancolie, qui pour lui est typi- quement suédois.

16

Gibt es instrumentalidiomatische Stilmit- tel, die zeigen, dass Roman die Verschieden- heit der Instrumente berücksichtigt hat?

Es ist besonders interessant, dass die Musiker auf Roman als einen der ihren hinweisen. So findet Fredrik From die Violinstimmen ziemlich schwierig, was daran erinnert, dass Roman selbst Geiger war.

Göran Karlsson war beeindruckt, dass Roman auf der Höhe seiner Zeit war, offenbar wusste Roman genau, wie man die unterschiedlichen Instrumente handhabte. ”Meiner Meinung nach hielt er sich ständig auf dem Laufenden, was in Europa zu seiner Zeit ’in’

war. Brachte er Sext-und Quartflöten aus England mit?

Und woher kannte er Rameaus Art zu instrumentieren?”

Wenn man sich der Musik des 18.Jh zuwendet, dann muss man auch die Umge- bung studieren, für die die Musik geschrieben wurde. Ensemble 1700 hat die Ambition, der Vergangenheit so näher zu kommen.

Per Bengtsson berichtet von einem Studienbesuch auf Drottningholm Schloss:

”Als ich auf einer Besichtigung auf Drottningholm Schloss war, erzählte unser Führer, dass große Teile der Drottningholmsmusik im Foyer des Schlosses gespielt wurden. Die Musiker waren hinter sich dort befinden- den Statuen und manche auch hoch oben auf der Trep- pe versteckt. All dies, um einen Überraschungseffekt zu erzeugen. Es musste sich ja anhören, als hätte man eine Musikanlage in die Wände eingebaut! Das hat mich sehr zum Nachdenken angeregt. Es wird einem klar, dass es nicht so viele Musiker sein konnten (die Plätze hinter den Statuen sind begrenzt), Schlagzeug wäre zu laut im Steinfoyer und es ist zweifelhaft, ob sie ein Cem- balo angewendet haben. Deswegen hat unser Lautenist

in manchen Sätzen die alleinige Continuo-Rolle über- nommen und diese Überlegungen haben die Größe unseres Orchesters beeinflusst.”

Gibt es schriftlichen Belege von anderer Musik, die auf der Hochzeit erklang?

Es ist gesichert, dass Trompeten und Pauken spiel- ten, als das Brautpaar auf dem Schloss eintraf, dass jene während des Abendessens erklangen und später die Hochzeitszeremonie mit einer Prozession unter

”Paukenschlag und Trompetenschall” einleiteten. Wäh- rend des Gottesdienstes sang man selbstverständlich Psalmen. Dazu hörte man ständig Pauken und Trompe- ten. Aber natürlich sollte eine Hochzeit mindestens drei Tage dauern und außerhalb der Kirchenfeierlichkeiten gab es Konzerte und Tanzveranstaltungen wie zum Bei- spiel die Aufführung eines Fackeltanzes. Es gab also genug Gelegenheit, den verschiedensten Musiken zu lauschen. Bei einer im 18.Jh stattfindenden Königshoch- zeit gab es also festliche und weltliche Musik und ande- rerseits Kirchenmusik.

Aber heutzutage, wo die Drottningholmsmusik ihren Weg in das Herz des schwedischen Volkes gefunden hat, kann man sie auch zu einer Hochzeit in der Kirche spielen. Die Zeit hat sie nach und nach in ”seriöse Musik” verwandelt.

Jan Ling Übersetzung: Judith Maria Blomsterberg

9

(10)

Ensemble 1700 Lund

In kurzer Zeit ist aus dem Ensemble 1700 eines der besten Barockorchester Schwedens geworden. Es wurde 2005 von Per Bengtsson und Lars Henriksson vor allem mit dem Ziel gegründet, der südschwedischen Barockmusikpflege ein schärferes Profil zu verleihen. In der Gegend leben viele exzellente Barockmusiker, und Göran Karlsson, der künstlerische Direktor der Gruppe, ist einer der faszinierendsten und bemerkenswertesten Ensemble-Leiter Skandinaviens.

Ensemble 1700 spielt auf Originalinstrumenten des Barockzeitalters ein Repertoire, das von ungefähr 1650 bis 1750 reicht. Man merkt den lebendigen, energi- schen und kühnen Interpretationen an, daß sich die Musiker bemühen, alte Grenzen zu überschreiten.

Seit 2007 residiert das Ensemble 1700 im süd- schwedischen Lund. Hier veranstaltet die Gruppe eine eigene Reihe, die inzwischen so unglaublich populär ist, daß viele Konzert ausverkauft sind. Seit seinem Gründungsjahr wird das Ensemble von der Institution

»Musik i Syd« unterstützt, die bei der Förderung konzer- tanter Unternehmungen in Südschweden eine beson- ders wichtige Rolle spielt. Dank dieser Unterstützung sind Auftritte in der gesamten Region möglich, die wie- derum dazu führten, daß das Ensemble 1700 in allen südschwedischen Konzertsälen ein gerngesehener Gast wurde. Inzwischen zielt man auch auf nationale und internationale Veranstaltungsmöglichkeiten.

Die Reaktion der Presse ist überwältigend. Ensemble 1700 ist dafür bekannt, Musik auf hohem internationa- len Niveau zu machen.

Seit 2007 wird Ensemble 1700 von der Stadt Lund und vom Staatlichen Kulturrat gefördert.

Göran Karlsson

Göran Karlsson ist einer der führenden Cembalisten Skandinaviens und einer der herausragenden Dirigen- ten auf dem Gebiet der frühen Musik. Er hat sich durch seinen makellosen Sinn für Stil und Form sowie durch seine außergewöhnlich farbigen, spannenden Interpre- tationen einen Namen gemacht. Vor allem geht es ihm darum, den Zuhörern, die stets im Zentrum seiner Auf- merksamkeit stehen, das Wesen der Musik zu vermit- teln. Das Publikum darf nie gleichgültig gegenüber der Musik bleiben, sondern muß inspiriert, berührt und unterhalten werden.

Mit der zunehmenden Profilierung des Ensemble 1700 wurde Göran Karlsson einem größeren Publikum auch als Orchesterdirigent bekannt. Zuvor hatte er hauptsächlich auf dem Gebiet der Oper gearbeitet, wobei er internationale Produktionen leitete und vor allem in Schweden die Anerkennung der Kritiker für seine Arbeit erfuhr.

Göran ist überdies ein sehr anerkannter Lehrer an den Konservatorien von Kopenhagen und Göteborg.

10

«Musiques de Drottningholm – musiques de nuit de noce»

Autrefois, lors des mariages royaux, une longue cérémonie solennelle avait lieu avant que le couple royal ne se retire dans ses appartements privés. C’était une célébration de «l’acte sexuel» qui allait suivre («Biläger»). Ces festivités devaient être accompagnées de musiques appropriées, festives ou exubérantes, pour les défilés solennels et les danses. La «Musique de Drott- ningholm» de Johan Helmich Roman (1694–1758) est une de ces musiques. Elle fut interprétée pour la pre- mière fois en août 1744 pour accompagner le «cou- cher» de la princesse Lovisa Ulrika et du duc Adolf Fre- drik.

On attendait beaucoup de la princesse, qui plus tard fut la mère de Gustave III. Lovisa Ulrika était intel- ligente, charmante, belle et très cultivée, mais aussi arrogante et réactionnaire, et elle défendait les préro- gatives du pouvoir royal contre des innovations telles que le parlement et la démocratie. Elle était la sœur de Frédéric le Grand et la cousine de la grande Catherine de Russie. Après avoir été reine pendant un certain temps, elle tenta de renforcer le pouvoir royal de son époux, mais elle ne put avoir gain de cause vis-à-vis des différents états.

Adolf Fredrik, par contre, était un homme relative- ment quelconque. Il n’avait obtenu le trône, en 1743, que grâce aux pressions exercées par sa nièce Cathe- rine la Grande. Quelle famille! Les époux étaient tous deux avides de culture et très mélomanes. Durant les soirées musicales données à la cour, Lovisa Ulrika et Adolf Fredrik jouaient ensemble, elle du clavecin et lui du violoncelle. Tous deux connaissaient bien la nou- velle musique contemporaine dans le style italien, alors fort populaire.

Nous ne savons pas si les jeunes gens apprécièrent leur musique nuptiale, mais nous pouvons supposer qu’ils trouvèrent certains mouvements démodés, compa- rés à ce que l’on pouvait entendre par exemple à la cour de Berlin. A cette époque, on s’intéressait exclusi- vement aux musiques nouvelles. Quand une partition avait plus de vingt ans, elle était considérée comme démodée. Lovisa Ulrika n’était pas particulièrement impressionnée par les musiciens engagés à la cour.

Dans une lettre à son frère, elle écrit qu’elle disposait, dans des bâtiments vieillis, d’un maître de chapelle sourd (Roman), d’un maître à danser boiteux et d’un peintre aveugle.

Les mélomanes suédois de l’époque avaient quant à eux compris que Johan Helmich Roman était une per- sonnalité musicale unique en Suède, et ils admiraient surtout sa capacité, malgré des conditions de travail extrêmement modestes, à tenir un orchestre de cour et à écrire une musique destinée aux cérémonies de la cour, telles que les enterrements, les mariages ou les divertissements. Roman composa ses danses joyeuses et entraînantes, ainsi que les marches solennelles qui font partie de la «Drottningholmsmusik» à une époque où il vivait personnellement une crise difficile: sa deuxième épouse était morte en juin 1744 et il s’était retrouvé seul avec trois enfants mineurs; il était souffrant et avait sans cesse des problèmes financiers. Au vu de cette situation désespérée, il paraît presque impossible qu’il ait pu écrire une musique d’une telle gaieté. Mais il arrive que, même dans une situation désespérée, la puissance créatrice s’arrache aux affres d’une vie misérable et s’attelle à la tâche demandée comme si tout allait de soi. C’est un des nombreux paradoxes de l’existence.

Qu’est-ce qui caractérise les «Drottningholmsmusi- ken»? Il existe plusieurs copies du manuscrit, sur lequel Roman avait lui-même noté la mention «Bilägers Musi- 15

(11)

ENSEMBLE 1700 Lund

In a short space of time Ensemble 1700 has devel- oped into one of Sweden’s finest baroque orchestra. It was founded in 2005 by Per Bengtsson and Lars Hen- riksson with the main purpose of raising the profile of baroque music in southern Sweden. The region hosts many excellent baroque musicians, and artistic director Göran Karlsson is one of Scandinavia’s most exciting and knowledgeable ensemble leaders.

Ensemble 1700 is a period instrument orchestra spe- cializing in the baroque era, with repertoire, in general, spanning 1650 to 1750. The interpretations are lively, energetic and daring, with the ambition to stretch boundaries.

Since 2007 Ensemble 1700 has been based in Lund in southern Sweden where the group’s own concert series has proved incredibly popular, with concerts being sold out. Ever since the ensemble’s first year it has been supported by “Musik i Syd” (the main institution specializing in subsidising concerts in southern Swe- den), making performances in the entire region possible and leading to Ensemble 1700 becoming a welcome guest in venues for classical music across southern Swe- den. The ambition now is to grow nationally, as well as internationally.

The reaction of the press has been overwhelming.

Ensemble 1700 is known to be an ensemble that makes music on a high international level.

Since 2007 Ensemble 1700 has received support from the City of Lund and the Swedish Arts Council.

Göran Karlsson

Göran Karlsson is one of Scandinavia’s leading harpsichord players and directors in the field of early music. He has become known for his infallible sense of style and form, and for his uncommonly colourful and exciting interpretations. His main aim is to communicate the essence of the music to audiences, who are always at the centre of his attention. The audience is never to be indifferent to the music, they must be inspired, moved and entertained.

With the rise of Ensemble 1700’s profile, Göran has become known to a wider audience as orchestral direc- tor. Previously he has worked mainly in opera, directing productions internationally and receiving critical acclaim for his work, particularly throughout Sweden.

Göran is also a highly respected teacher, in demand at conservatories in Copenhagen and Gothen- burg.

14

Drottningholm Music – Bilägers Music During former times a long ceremony of festive char- acter in joyful anticipation of the imminent consumma- tion of the marriage was held at royal weddings prior to the retirement of the royal bride and groom to the inti- macy of their bedchambers. Such ceremonies called for a musical frame to go along with them, festive or lively, fitting for the festive processions or dances. The compo- sition by Johan Helmich Roman (1694–1758) known as the »Drottningholm Music« was one such wedding com- position. It was performed for the first time in August 1744 on the occasion of the wedding of Princess Lovisa Ulrika and Duke Adolf Fredrik.

High hopes had been placed in the princess, who would later become the mother of Gustavus III. Lovisa Ulrika was intelligent, charming, beautiful, and highly educated but also arrogant, reactionary, and a cham- pion of royal sovereignty in opposition to innovations such as the parliament and popular rule. In addition, Frederick the Great was her brother, and Catherine the Great was her cousin. After a time as queen she attempted to strengthen her husband’s powers as king, but she could not prevail against the Swedish estates.

In contrast, Adolf Fredrik was a rather unappealing individual who inherited the throne in 1743 only through pressure from his niece Catherine the Great. What a family! The royal couple was interested in culture and very musical. During the court music evenings Lovisa Ulrika and Adolf Fredrik performed music together. She played the harpsichord, and he played the violoncello.

Both were very familiar with the contemporary new popular music in the Italian style.

We do not know how the royal couple understood Roman’s wedding music, but we may assume that the two found some compositions old-fashioned in compar-

ison to the music that was performed, for example, at the court in Berlin. At the time people were interested in nothing but freshly composed music. If the music had existed for more than twenty years, it was regarded as outdated and outmoded. Lovisa Ulrika was not espe- cially impressed by the human resources for music at the court. In a letter to her brother she described how at her old-fashioned court she could call on a deaf chapel master (Roman), a dance master with a limp, and a blind court painter.

Swedish music experts of those times understood, however, that Johan Helmich Roman was a unique musi- cal great for Sweden. They especially admired him for his success in creating a court ensemble under modest circumstances and writing music fulfilling its purpose in the service of ceremonies such as royal funerals and weddings or court entertainments. The cheerful and energizing dance movements and the festive marches accounting for a part of the Drottningholm Music were written by Roman at a time when he himself was going through a difficult personal crisis: his second wife had died in June 1744, and he had been left alone with three underage children. He suffered from ill health and constantly had financial problems. In his desperate situ- ation one might indeed think that it would have been impossible to write exuberant dance music of this kind.

But sometimes it happens, even in a desperate situation, that creative power leads an existence of its own within a miserable life and goes on to fulfill its set task as a mat- ter of course – one of the many paradoxes of life.

What characterizes the Drottningholm Music? There are several copies from the eighteenth century of the manuscript on which Roman himself placed the super- scription »Bilägers Musiquen uppförd 1744 på Drot- tningholm af Roman.« The existence of these copies is in itself already the best proof of the fact that musicians of 11

(12)

his time valued the twenty-four dance and ceremonial compositions. Roman had supplied a few short instruc- tions concerning the instruments to be used. But we know nothing about what, for example, musicians of those times thought of this music. The relation of the indi- vidual to music and time is something very special, and therefore I am convinced that musicians of the present day can speak as witnesses not only for themselves but also for their colleagues from the eighteenth century.

For this reason I posed three questions to musicians who have participated on this CD in the hope that they would bring us closer to the music.

What distinguishes Roman’s music?

Here I first asked Fredrik From, a violinist and the ensemble’s concertmaster. Fredrik found the work above all so interesting because it is situated between popular and serious music, between pompous orches- tral music and intimate chamber music.

Then I asked the conductor and harpsichordist Göran Karlsson. He saw the mixture of stylistic elements as a distinguishing character of Roman’s music. »In mar- velous fashion it seems as if Roman had too many ideas in order to be able to work them out individually; he prefers to say something new rather than to develop a theme. The minuet at the beginning of the Drottningholm Music looks back stylistically, while a part of the Wed- ding Music, when it was performed for the first time, cor- responded to the new fashion.«

We can be sure that it was precisely the pieces in the new fashion that were more appealing to the wed- ding couple.

Finally my question was put to the oboist Lars Hen- riksson. He finds that the Drottningholm Music is easily received by the ear, but that there are also outstanding

movements that have more weight and seriousness. Dif- ferent music was played at different phases during the wedding festivities; for example, the conclusion is more in the manner of the royalist, pompous style.

Are there melodic, rhythmic, or tonal peculiarities about which one can say: »That is typical Roman«?

Fredrik From found that it is a unique melodic sound in the slow movements that is typical of Roman.

Göran Karlsson was of the same opinion and point- ed to »characteristic melodic knacks,« to harmonic series that are clearly Roman, and to unique rhythms.

Per Bengtsson, oboist, finds that Handel had a great influence on the Drottningholm Music. This is shown by the employment of the horn, trumpet, and recorder.

Then he presented a more comprehensive picture of Roman’s music: when one examines Roman’s music more closely, one gets the feeling that his compositions always strive forward – as, for example, in Vivaldi. In addition, Roman has a predilection for extremely intri- cate rhythms such as the dotting of fast note series.

It has been Lars Henriksson’s experience that the music has a pronounced inclination to melancholy, which for him is typically Swedish.

Are there instrumental-idiomatic stylistic means that show that Roman took into consideration the different character of the instruments?

It is particularly interesting that the musicians refer to Roman as one of their own. Fredrik From, for example, finds the violin parts rather difficult, a fact recalling that Roman himself was a violinist.

12

Göran Karlsson was impressed that Roman was at the height of his times; evidently Roman knew exactly how one had to handle the various instruments. »In my opinion he constantly kept up with what was ’in’ in Europe during his times. Did he bring sixth and fourth flutes along from England? And where did he learn Rameau’s art of instrumentation?«

When one turns to the music of the eighteenth century, then one must also study the environment for which the music was written. The Ensemble 1700 has the ambition of approximating the past in this way.

Per Bengtsson reports of a study visit to Drottning- holm Castle: »When I was on a visit at Drottningholm Castle, our guide told us that large parts of the Drot- tningholm Music were played in the foyer of the castle.

The musicians were behind the statues located there, and some of them also hidden high up on the stairs. All this in order to produce a surprise effect. It must have sounded as if one had installed a stereo set in the walls!

This moved me very much to reflection. It became clear to one that there could not have been too many musi- cians (the places behind the statues are limited), percus- sion would have been too loud in the stone foyer, and it is doubtful whether a harpsichord would have been used. For this reason, our lutenist took over the sole con- tinuo role in some movements, and these considerations influenced the size of our orchestra.«

Are there written documents for other music that was performed at the wedding?

It is certain that trumpets and timpani played when the wedding couple arrived at the castle, that these instruments were heard during the evening banquet and

later introduced the wedding ceremony with a proces- sion amid »beating of the timpani and sounding of the trumpets.« During the religious service psalms of course were sung. Along with them, one constantly heard tim- pani and trumpets. But of course a wedding was sup- posed to last at least three days, and apart from the church festivities there were concerts and dance events such as, to name one example, the performance of a torch dance. There was thus opportunity enough to lis- ten to all sorts of different music. During a royal wed- ding held in the eighteenth century there was festive and secular music as well as sacred music.

But today, now that the Drottningholm Music has found its way into the heart of the Swedish people, one can also play it during a wedding in the church. Time has gradually transformed it into »serious music.«

Jan Ling; Translated by Susan Marie Praeder

13

Johann Helmich Roman

References

Related documents

The design uses the algae/computer composite to grow algae in relation to the data a user's music listening activities produce, thereby becoming a local representation of

Hon anser även att barn har bättre förutsättningar till god läs- och skrivutveckling efter att de börjat arbeta med Bornholmsmodellen samt att de har fått god respons från

Vården ska vara säker för den vårdsökande, vilket förhindras när närstå- ende översätter eftersom det kan leda till otillräcklig och felaktig information.. Resul- tatet

I förhållande till årsarbeten har OK (Institutionen för organisk kemi) den största poängen (2,6), följd av AST (Institutionen för astronomi) och FOOS (Institutionen för

The results obtained from the pressure gauge experiment and from the mass spectrometry analyses are in line with those reported by Hultquist and Szakálos in that a pressure

Informanterna beskriver olika bakomliggande orsaker till förändringen, från att sektion Beta skulle effektivisera delar av organisationen samt öka samverkan internt och

Dock fanns det sjuksköterskor som ansåg sig ha en positiv attityd gentemot patienter med psykisk ohälsa, att de gav omvårdnaden etiskt och ansvarsfullt, men de upplevde att det