Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Niklas Cserhalmi, Carin Israelsson
Title Sommarfet och vintersvulten? – Betet kan inte liknas vid ett problemfritt smörgåsbord i 1800-talets allmogesamhälle
Issue 47
Year of Publication 2004
Pages 73–84
ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Sommarfet och vintersvulten?
-
Betet kan inte liknas vid ett problemfritt smörgåsbord
i i8oo-talets allmogesamhälle
av Niklas Cserhalmi & Carin Israelsson
Det finns en nutida föreställning kring fodertill¬
gången i den historiska boskapsskötseln om att sommarhalvårets betesperiod var en problemfri
kontrast till vinterns knapphet. Ett flertal historie¬
skrivare har antagit att det funnits gröngräs i över¬
flöd till betesdjurens förfogande under sommaren, att djuren på bete producerade rejält med mjölk och samtidigt återhämtade sig från vinterns under¬
näring. Dessutom förmodas betesgången ha med¬
fört stora lättnader i arbetet med djurskötseln -
djuren försåg sig själva med mat och någon renhåll¬
ning behövde man inte tänka på.
Detta synsätt har bland annat beskrivits av etno¬
logen Mätyås Szabö, som med utgångspunkt från
senare hälften av i8oo-talet menar att korna var
sommarproducenter, det vill säga de förväntades
i stort sett lämna mjölk endast under sommaren, medan det under vintern räckte med att hålla
boskapen vid liv. Enligt Szabö innebar detta en
extensiv boskapsskötsel med ett stort antal lätt- skötta djur under betesperioden, medan endast en del av djuren behölls över vintern.' En liknande bild tecknas i läroboken Agrarhistoria, där agronom Erik Norrman skriver att bönderna var medvetna
om obalansen mellan sommar- och vinterfoder och
avsiktligt höll så många djur som möjligt under
vintern i syfte att utnyttja sommarbetet för mjölk¬
produktion och återuppbyggnad av det hull som förlorats under vintern.^ Även Bo Algers, professor
i husdjurshygien vid slu i Skara skriver om hur man i ”det primitiva jordbruket” systematiskt lät djuren svälta under vintern för att de senare skulle kunna
producera på sommarhalvårets bete. Däremot ger ekonomihistorikern Mats Morell en mer differen¬
tierad bild av betesgången i fjärde bandet av Det svenska jordbrukets historia.^
Enligt historieskrivningen skulle man i allmoge¬
samhället således ha dimensionerat antalet husdjur
efter en i det närmaste obegränsad tillgång till bete,
vilket medförde att antalet husdjur under somma¬
ren överdimensionerades i förhållande till foder¬
tillgången under vintern. Därmed skapades ett sys¬
tem, ofta benämnt svältfödning, med en årscykel
där undernäring under stallperioden visserligen var
möjlig, men förutsatte återhämtning på ett rikt
bete. Med denna artikel vill vi granska detta anta¬
gande: Kan betesperioden verkligen ses som en generellt sorglös tid med bete i överflöd?'*
Vårrus och dramatik
Medan den långa, sorglösa betesperioden ofta
skildrats oreflekterat, har själva betessläppningen, dagen eller dagarna då boskapen släpptes ut ur de mörka, instängda fähusen, återberättats i flera sammanhang. Många av frågelistsvaren från Nordi¬
ska museets frågelista om boskapsskötsel innehål¬
ler målande beskrivningar av hur det gick till då djuren släpptes.’ Betessläppningen var ett efterläng¬
tat tecken på att vintern var slut, liksom oron för
att stallfodret inte skulle förmå att klara djuren till¬
räckligt länge. På fähusbacken, möttes då lättnad och spänning, frihet och dramatik:
...
Mor brukade säga, när Hon släppte ut korna första gången på våren: Gud bevare krittera. /.../Glädjen var stor bland djuren när de kände sig fria. Korna satte rumpan i vädret och sprungo, bökande med huvut i tuvor och stub¬
bar, stångades och ptövade varandras krafter...®
BHT 47/2004 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA 73
fläs-M
■rfVfln
O-'
Wcvsrcit's
mifiK
.-'«^ i^Cy v^ ■' ‘
^
å\huc.b., >^J<^(M/t-(:-^/c1W9')Scl\ l
fMmru
(••Jrt/mj
”Mor” i citatet ovan hade blandade känslor inför
betessläppningen. Det var roligt att se korna så
ystra, men oron för att glädjen snabbt skulle för¬
bytas i problem, frammanade också en bön om att kreaturen inte skulle fördärvas. I våryran kunde stela, undernärda och solblinda kreatur lätt skadas,
vilket kunde innebära något av en katastrof för den
som bara hade en eller två kor. Att kor bröt ett
ben och måste slaktas, omvittnades i flera frågelist-
svar.7 Medan släppningen av djuren framställdes
som en ibland problematisk händelse, menar vi att
själva betesgången inom allmogens boskapssköt¬
sel har förbigåtts alltför lättvindigt av historiker¬
nas pennor. Detta gäller särskilt näringstillgången
men också människornas, inte minst kvinnornas, förändrade arbetssituation i samband med djurens utegång. Vi menar också att betessäsongen i själva
verket var en komplex del av året, och att djurens
utevistelse kontinuerligt, dag för dag, vecka för vecka, förutsatte både flexibilitet och planering.
Bete i överflöd?
Betesförhållandena har skilt sig åt i olika bygder.
Överflödet på bete kan relativt enkelt ifrågasättas
när vi rör oss i områden som sedan medeltid varit
spannmålsdominerade, som slättlanden i Skåne, Östergötland och Uppland.* Att man i sådana full- åkersbygder kunde ha problem med försommar¬
bete men däremot relativt gott om halm som vin¬
terfoder, har tidigare påtalats av Janken Myrdal.^
Fullåkersbygd
I närheten av fullåkersbyarna existerade inte några utmarker, utan närbeläget bete fick under vår och
försommar sökas på marginella ytor:
Tidigt på våren fick djuren beta på trädan så länge det fanns något, och om det fanns någon s.k. Lycka eller Kallahave
som inte var odlad, utan bevuxen med småträd och enbus¬
kar, bland vilka det växte lite gräs. Det ansågs vara gott bete, och gav fet mjölk. Så tjudrades längs åkerrenar för att avbeta gräset innan säden kom upp, och längs alla vägkanter inne
i marken och till och med landsvägskanter. Det var inte så gott om bete innan klövern var avmejad.
I citatet ovan, som avsåg ett litet skånskt slättbygds-
hemman under 1870- och 80-talen, skildrade små¬
brukare John Nilsson inte bara att man i hans bygd kunde vara hänvisad till olika små ytor som enda bete, utan också att problemen var som störst
FIGUR I. Karta över Björkö 1747. Mitt i bilden, ovanför Björköviken på Björkö, ser vi bytomten (Litt A). På den norra delen av ön låg i historisk tid åkermarken (B) där björköbönderna mestadels odlade råg och korn.
Huvuddelen av ängen låg i den södra delen av öns midja
(C). Där, på Storängen, växte gräs som torkades till hö
och gavs som vinterfoder till djuren. Den näringsfattiga
halmen från spannmålsåkrarna var lika viktig som äng¬
ens hö när hushållens kor skulle mättas under vinterhal¬
våret Redan 1747 fanns många hagar på Björkö (D).^^
Huvuddelen av betet bedrevs annars på utmarkerna (E
med trädtecken) som till stor del låg på Grönsö, den södra delen av ön, men som också fanns insprängd på den norra delen mellan åkergärdena och hagmarkerna.
Källa: LMV Ai-4;i, Björkö, Adelsö sn, Färentuna hd, Stockholms län."
74 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA BHT 47/2OO4
under vår och försommar, ”innan klövern var avme¬
jad”.’^ Väntan på att få släppa in djuren på det som växt upp efter högsommarens höbärgning, kunde
under vissa år vara lång.
De historiska lantmäterikartorna från fullåkers- bygderna visar tydligt hur fördelningen mellan åker, äng och utmark vägde över till åkerns fördel.
Men även i andra regioner, där det trots allt fanns
både ängs- och utmarker, kunde akut brist på bete uppstå.
Mellanbygd
Från Björkö by (på ön Björkö i Mälaren där den vikingatida handelsstaden Birka var belägen) kom¬
menterade lantmätaren Gabriel Bolding redan år
1747 betet på ön. I protokollet till sin lantmäteri-
akt skrev han; ”Mulbetet är ganska knappt, så att
Boskapen och de många hästar, som hållas här på Ön, lida nöd, innan gärdet ock ängen kommer att
öppnas”.’’ Kommentaren visar att betet på utmar¬
ken inte räckte till för djuren. Av lantmätarens kom¬
mentar förstår vi att Björkös kor och hästar i bör¬
jan av året gick på utmarkerna och betade. När
så ängarna var slagna, höet bärgat och gräset åter börjat spira, fick djuren komma in på efterbete på
bland annat Storängen och i Pusshagen. När så spannmålen var skördad på åkergärdet öppnades
också åkern för bete av halmstubb och ogräs. Vi ser i Boldings kommentar att detta var efterlängtat av djuren som gått och ”skavt” på utmarkerna under
sommaren.
Den rika förekomsten av hagar på Björkö kan
indikera att betet på ön inte riktigt räckte till för
alla djur. En sådan försiktig slutsats kan grundas på
ett antagande om att en tillräcklig resurs, t.ex. en
bys bete, inte privatiseras i ett från början kollektivt
system. Utmarkerna var under historisk tid i regel samfällda, till skillnad från åker och äng där varje familj visste vilken del av marken man innehade.
På utmarkerna betade byns djur istället kollektivt,
”klöv om klöv” som lantmätarna ofta uttryckte det på kartorna. Om byns gemensamma bete räckte
FIGUR 2. Fägatan på Bjökö visar boskapens vandringar mellan bytomt och utmarker eller hagar.
Om försommaren gick Björkös boskap på utmarksbete på Grönsö, öns södra del. Nätterna tillbringade åtminstone mjölkkorna i ladugården där mjölk och gödsel lämnades. Varje kväll och varje morgon gick korna från bytomten, mellan kalvhagarna och åkergärdet i ett litet gatt, mot utmarken. Deras klövar nötte tillsammans med fötter och hovar bort grässvålen i stråket varför
regn- och vinderosion flyttade ned jord och lera i sluttningen tills dess att en väl synlig hålväg hade
bildats. Fägatan på Björkö i Adelsö sn, Stockholms län.
FOTO: Niklas Cserhalmi, 1997.
BHT 47/2004 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA 75
till för alla fanns det ingen anledning att investera tid och arbete i att uppföra hägnader för att skärma
av en bit utmark och därmed göra den privat och möjlig att kontrollera. På Björkö visar namnen på hagarna tydligt att varje gård redan på 1700-talet
mutat in sin bit av utmarken till en egen hage där gårdens folk lättare kunde kontrollera och styra hur
betesresursen användes.
Det faktum att varje gård hade en egen hage visar, tillsammans med lantmätarens kommentar
om det knappa mulbetet, att betet på Björkö under
mitten av 1700-talet långt ifrån var en resurs som fanns tillgänglig i överflöd för byns boskap. Det bete som var knappt redan vid 1700-talets mitt, bör
ha varit ännu mer begränsat hundra eller hundra¬
femtio år senare. 1800-talets uppodling av äng till åker, liksom en kraftig ökning av antalet kreatur
och hästar, måste ha inneburit ett ytterligare ökat tryck på betestillgången på såväl Björkö som i stora delar av övriga landet.''*
Skogsbygd
Skogsbygd karaktäriseras här som trakter där byars
och gårdars andel åker och/eller äng var så liten,
att boskapen under större delen av betessäsongen
var hänvisad till utmarksbete. På vissa delar av små¬
ländska höglandet, i Bergslagen, Värmland samt i Norrlands inland och fjällområden har så varit fallet. I ett frågelistsvar avseende gränstrakterna
mellan Västmanland och Värmland illustreras ett
sådant betesförhållande då det berättades att man
under hela betesperioden höll boskapen i ’”Vilda skogen’
...alltifrån marken var något sånär fri från
snö och till långt in på mörka hösten.”'’
Djuren i skogsbygderna hade i de allra flesta
fall tillgång till betydligt större betesmarker i jäm¬
förelse med fullåkers- och mellanbygdernas djur.
Betet i skogsmarker varierade men kan i många fall
ha varit relativt rikt: Från Småland skriver lands¬
hövdingen i sin rapport till Kronan 1823 att i kupe¬
rad och bättre bergig mark kan betet vara gott vilket ger god mjölk och fet, fast, småväxt slaktbo- skap.'^ Det är dock viktigt att poängtera hur starkt
utmarkernas betesvärde varierade, både mellan och
inom olika skogsbygdsregioner. Betet innefattade
allt från tät barrskog och torra hällmarker där dju¬
ren hittade mycket lite att äta, över öppna skogar
och hedar där betet kunde vara bättre, till myrmar¬
ker eller strandängar med mycket god avkastning.
I många fall lär avståndet till goda beten har varit begränsande för hur mycket näring djuren kunde tillgodogöra sig.
Fattigas djur ute tidigt
Enligt Nordiska museets frågelistsvar påverkades beteshållningen av ett stort antal olika faktorer.
Skillnader mellan fullåkersbygd, mellanbygd och skogsbygd har diskuterats ovan. Till detta kan läggas stora variationer inom samma bygd bero¬
ende på djurägarens socioekonomiska förhållan¬
den. Generellt sett var det enligt frågelistsvarens sagesmän ”fint” att släppa djuren sent, medan en
mycket tidig släppning sågs som ett tecken på fat¬
tigdom och/eller ett tecken på att man varit dålig på att hushålla med fodret. Om fodret i stort sett
var slut, återstod bara att släppa ut djuren och hop¬
pas att de då åtminstone skulle kunna försörja sig lite bättre utomhus. Enligt uppgifter från bland
annat Värmland, Dalarna och Hälsingland kunde
foderbristen vara så stor att djuren åtminstone dag¬
tid kunde släppas ut ”redan i fläcksnön”.Vice
versa var en sen släppning ett tecken på att man hade det gott ställt, med mer än tillräckligt av vin¬
terfoder.'* Möjligheten att hålla sina djur inne av
prestigeskäl, var naturligtvis främst aktuell på större gårdar. Enligt kommentaren ”Kunde de få stanna inne till i juni var det präktigt”, kunde man på det
sena 1800-talets hemman släppa djuren senare än vad som är vanligt idag. Förutom den status som
låg i en sen släppning ansågs den totala betestill¬
gången under säsongen förbättras om vegetationen fick en möjlighet att utvecklas innan betesdjuren
kom: ”... fodrades djuren inne så länge att det nya
gräset hunnit växa upp, var det fint och spädt gick
det fort åt
Innehav av kreamr var i 1800-talets Sverige inte med nödvändighet kopplat till brukande av mark
eller tillgång till betesmark. Istället var fattiga män¬
niskor och deras djur i många fall hänvisade till marginella markresurser som på olika villkor upp¬
låts av andra.“ I ett frågelistsvar från Färs härad i Skåne berättades att ”Här i socknen finns ju några
större gårdar. Dessa gårdar bruka ju inte taga vara
på betet på dikeskanterna utan här fick ägarna till
de små gårdarna hösta eller beta dessa mot dags-
verken.”“ Skillnaderna i tillgång till olika betesmar¬
ker inom lokalsamhället kunde således innebära
76 TIO ÄR MED AGRARHISTORIA BHT 47/2OO4
att djur från större gårdar kunde beta under helt
andra förhållanden än de som bjöds djur vars ägare
tillhörde samhällets lägre skikt.
Betesgången påverkades naturligtvis också av
regionens klimat och av väderleken, t.ex. om våren
var sen eller hösten ovanligt varm. Angående beslut
om släppning och inställning gav frågelistsvaren generellt sett en bild av att en anpassning efter aktu¬
ella förhållanden, vad gällde snö och vegetations- utveckling, dominerade framför traditionsbundna tidpunkter för betessläppning och inställning.
De stora variationerna i släppningstid hade ingen motsvarighet under hösten, utan där visar frågelist-
svarens uppgifter relativt samstämmigt att korna
togs in någon gång under oktober-november, i
stort sett utan några större skillnader mellan olika landskap eller djurägare. En sen inställning på hös¬
ten ska ses i perspektiv av det ofrånkomliga kravet
att få årscykelns ekvation att stämma, d.v.s. det dju¬
ren under någon del av året förlorade i hull, måste återfås under någon annan del av året. Eftersom en
tidig inställning tärde på foderförrådet, medan en
sen dito tärde på djurens hull, tvingades djurägaren
här att avväga mellan för- och nackdelar.
Inget bete var det andra likt
I förbigående har vi redan påtalat att allmogens betesdjur inte alls bara betade de frodiga hagar och ängar som ingår i många lyriska landskapsbeskriv- ningar. I själva verket bör inte betet beskrivas som
något homogent grönt smörgåsbord utan snarare
som ett lapptäcke i både tid och rum. Där skulle
mer eller mindre torftiga, marginella områden jäm¬
kas samman, eventuellt i kombination med vissa
perioder av frodigt bete. Elit hörde bland annat
avvägningar utifrån förhållandet att betet generellt
sett växte betydligt mer under försommaren än under hög- och sensommar, något som alla nutida
innehavare av en gräsklippare förmodligen erfarit.
Grundprincipen, att när betet tog slut på ett ställe
måste man söka sig till ett annat, medförde i vissa fall täta, arbetskrävande flyttningar av djuren mel¬
lan olika små ytor. Med människor, djur och mark
FIGUR 3. Skogsbetet kunde visserligen vara rikt, men det fanns också tillfällen då djuren fick
söka efter bete bland kvistar och ljung på torra hällmarker, som de tre korna på detta foto från norra Småland, foto: i Nordiska museets arkiv.
BHT 47/2004 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA JJ
integrerade i samma system för hushållning och produktion, kom betesperioden att innebära en
mängd kompromisser som; Hur långt var det rim¬
ligt att låta människor och djur gå? Skulle man bära
dricksvatten till korna eller mjölk från dem, eller
båda delarna? Och skulle tillfälligt blöta marker
ta skada av djurens tramp, och därför om möjligt
undanhållas bete under en tid?
Det lapptäcke av betesmarker och olika tidspe¬
rioder under betessäsongen vi talat om ovan, kan exemplifieras med hjälp av frågelistsvarens sages- män, vilka nämnde ett stort antal olika ytor som användes för bete inom allmogens boskapsskötsel.
Förutom utmarker av vitt skilda slag, hagar och
återväxt på slåtterängar och slåttervallar, beskrevs
hur djur under försommaren fick beta ogräs på trädor, och under sensommaren halm och ogräs på avmejade stubbåkrar. I vissa fall kunde betesdju¬
ren under hösten också få tillträde till åkrar med
nyuppkommen rågbrodd. Till detta kom en mängd
små ytor, vilka företrädesvis utnyttjades av fattiga
människors kreatur och/eller av mindre husdjur
som kalvar. Dessa kunde hållas på åkerrenar, väg¬
kanter, diken och små ytor kring olika byggnader
m.fl. ytor som snabbt betades av och därmed för¬
utsatte täta flyttningar av djuren.
Variation i tillgången på bete
mellan olika ytor
i8oo-talets utfodring av boskapen ska således inte bara ses som en årscykel med brist på vintern och
överflöd på sommaren, utan måste nyanseras så
att även fluktuationer inom betesperioden beaktas.
Man kan här tala om en betescykel med svängning¬
ar mellan kortare perioder av brister och eventuella
överflöd. Även betescykeln förutsatte avvägningar, bland annat mellan vegetations- och väderförhål¬
landen, djurens näringsbehov och det dåliga anse¬
ende en tidig släppning av djuren kunde medföra.
En förenklad bild av betescykeln visas i figur 5. Det kunde t.ex. vara så att betet på skogen var i stort
FIGUR 4. Bilden av flickan som läser en bok samtidigt som hon vaktar en ko betande i diket,
illustrerar att fattiga människor utan tillgång till egna betesmarker kunde, eventuellt i utbyte mot arbete eller någon annan motprestation, få tillstånd att hålla sina djur på små marginella ytor, t.ex.
dikesrenar. Förmodligen var det viktigt att flickan fick kon att hålla sig till dikesrenarna, utan att trampa på den omgivande marken, foto: Nordiska museets arkiv.
78 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA BHT 47/2OO4
Släppning
—Ängs- och/
—Ev. stubbåker
—Åter till
— —Inställning
på utmark eller vall- utmark
och/eller träda
X X—
återväxt
X X X
FIGUR 5. Betesschema. Betesperiodens olika delar, vilken modifierades beroende på om djuren hölls
i slätt-, mellan- eller skogsbygder, och även efter vilka marker enskilda djurägare disponerade. Den
övre raden visar i stora drag mellan vilka markslag djuren flyttades under säsongen. Kryssen på den undre linjen visar på den ”kris” som kunde uppstå när ett bete började ta slut, men då man ännu inte kunde flytta djuren till nästa yta.
sett obefintligt, samtidigt som höet ännu inte bär¬
gats från ängen, eller då återväxten där ännu inte bedömdes som tillräckligt kraftig för att tillåta en
längre tids bete. Sådana mer eller mindre krisar¬
tade perioder tvingade fram kompromisser mellan djurens kortsiktiga behov och hushållets och kan¬
ske även byns lite mer långsiktiga behov.
Utifrån förhållanden i en mellanbygd där djurä¬
garen hade tillträde till såväl utmarker som åker och äng kan det mer teoretiska resonemanget, uti¬
från figur 5, skildras på följande sätt. Säsongen inleddes med en period då betet var mycket knappt
och då djuren snarare fick ”gå ut och skava” på näraliggande marker av olika slag då fodertillgång¬
en inne var dålig. Därefter drevs korna ut på längre
bort liggande utmarker eller släpptes in på någon ogräsbemängd träda eller in i någon hage relativt
nära gården. Mot slutet av denna period kunde betestillgången bli knapp och utgöra en påfrestning
inte bara på djuren utan också på människorna,
som både hade att bärga hö till vinterförrådet och
att frigöra ängen för den väntande boskapen. Så småningom började förmodligen även återväxtbe-
tet ta slut, medan utmarken nu förhoppningsvis
hade återhämtat sig så mycket från boskapens vår¬
vistelse att en flyttning tillbaka till utmarken var lämplig.
Prioriteringar mellan
olika kategorier av djur
Prioriteringar mellan olika djurslag kunde också påverka betesgången. Kvigor kunde släppas tidiga¬
re än kor, som i sin tur släpptes före yngre kalvar.
Dragdjur som behövdes i gårdens närhet, kunde förvisa korna längre bort. Likaså kunde hästar prio¬
riteras före kor, även om hästarna inte behövdes i
något arbete.^’ Sedan dessa kategorier tillgodosetts prioriterades ofta de mjölkande korna. Avståndet till dem var trots allt också viktigt med tanke på
det merarbete som både mjölkning ute och hem¬
tagning av korna vid varje mjölkning innebar. För¬
utom avståndet inverkade också betets kvalitet på
var olika djur hölls, vilket medförde att mindre krä¬
vande djur som t.ex. får och kvigor kunde hänvisas
till magrare marker än de beten där hästar och kor hölls.
Trots de svårigheter med beteshållningen som vi beskrivit ovan, lyckades man förmodligen i de allra
flesta fall att klara av försörjningen av husdjuren.
Även om djuren, bland annat enligt foton som bifo¬
gades frågelistsvaren, allmänt sett var magra och
kanske svagt utvecklade, så var de relativt långlivade
och gav en viss produktion av mjölk och kött. Dess¬
utom avspeglar den samtida jordbruksstatistikens
starkt stigande djurantal, att boskapen var i tillräck¬
ligt god kondition för att reproducera sig.
En viss variation i djurens hull förefaller ha varit något av en självklarhet inom allmogens boskaps¬
skötsel. Uppgifter från Ultuna lantbruksinstitut,
som bör ha strävat efter att kunna utgöra en före¬
bild för god boskapsskötsel, visar att även den importerade avelsbesättning som hölls där, förvän¬
tades variera i hull. På Ultuna vägdes korna både
strax före betessläppningen i början av juni och vid inställningen omkring den första oktober år
1861 och 1862. Viktuppgifter från 20 kor år 1861 visade på en genomsnittlig viktökning med 10 pro¬
cent, med individuella variationer från 25 procents ökning till 4 procents viktminskning. De 16 kor
som vägdes 1862, ökade i genomsnitt med 12 pro¬
cent i vikt, med variationer mellan olika djur på mellan 21 och 4 procents ökning.^
BHT 47/2004 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA 79
Utmagrade djur på bete
Det fanns dock hushåll som inte klarade av att ge sina djur tillräckligt med beten. Nedan vill vi
med hjälp av domstolsprotokoll från djurplåge¬
rimål som källa från åren 1860-65 och 1920-25, visa konkreta exempel på att det förekom att kreatur
svalt om sommaren. 1857 stiftades Sveriges första djurskyddslag som slog fast att;
Wisar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter från och med fem
till och med etthundra riksdaler riksmynt.^^
En genomgång av domstolsfall som tagits upp i underrätterna, d.v.s. i första instans, visar att svält ingick i domarnas och nämndemännens bild av vad
som var grymhet mot djur, liksom att allmogen var beredd att anmäla sina grannar för djurplågeri vid
svält.^^ Av 480 utdömda straff för djurplågeri i Mal¬
möhus, Jönköpings och Östergötlands län under
tiden 1860-65 och 1920-25, rörde 26 fall svält av
nötdjur, enligt tabell
Av de personer som fälldes för svältfödning hade
20 svultit sina djur under vintertid, medan sex fäll¬
des för att deras djur haft för lite att äta under som¬
maren. Under perioden 1860-65 fälldes tre perso¬
ner i Östergötland och en i Malmöhus för att ha
låtit sina djur svälta under sommaren. Är 1920-25 fälldes en djurägare i Östergötland och en i Mal¬
möhus. Ingen fälldes för sommarsvält i Jönköping
under de två perioderna.
Domstolsmaterialet kan självklart inte användas
för några kvantitativa uttalanden om hur vanligt det
var att djur svalt under sommaren. Däremot kan
kvalitativa resonemang föras kring domstolsfallen.
De som blev fällda för att de svältfött sina nötkrea¬
tur utgjorde en liten del av de djurplågeridömda
i domboksmaterialet, och andelen som avsåg som¬
marsvält var ännu mindre. Men blotta förekomsten
av anmälningar och fällande domar medverkar till
att problematisera den etablerade förställningen
om det rika och problemfria betet. Tre fall där män
blivit fällda för att ha haft sina djur på ett alltför dåligt bete kan lyftas fram och exemplifiera delar
av ovanstående resonemang:
Problem med bete i slättbygd
Från Malmöhus kommer ett domstolsfall som
inleddes med att en liten papperslapp lämnades in till landsfiskalen. Där stod:
Till Landsfiskalen Lagerholm. Undertecknad vill härmed anmäla grymt djurplågeri som försigår i Gottorp hos en
gubbe som heter Lundgren eger en häst som han så totalt
har svultet så att han knappast kan gå när han spänner honom för plogen så faller han omkull många gånger af svaghet
...men grannarna vågar inte anmäla honom på grund af hans elaka lynne. Högaktningsfullt A. Löfgren.
Lantbrukare Lundgren var 74 år gammal och änk¬
ling. Han ägde en häst och en ko som han enligt
grannarna hade svältfött den senaste våren och som¬
maren trots att det varit lätt att skaffa foder till dju¬
ren och att svaranden hade medel som tillät honom
att göra så. En granne till den åtalade som vittnade i rättegången menade att svaranden hade för lite
bete åt sina djur varför han behövde köpa foder
åt dem från annat håll. Grannen visste att den åta¬
lade 1918 hade köpt foder men att så inte skett
de två senaste åren och att djuren därför blivit
magra. Likaså menade en annan granne att djuren
var magra därför att det inte fanns tillräckligt med
bete åt dem. I domstolsprotokollen konfirmeras
det som stod på lappen; grannarna hade inte vågat
anmäla Lundgren på grund av att ”de fruktat för
hans elaka lynne.” Det framgick även att förbipas¬
serande vägfarare vid flera tillfällen hade ömkat djuren.^*
Det är intressant att det var under sommarhalv¬
året som Lundgrens djur drabbades värst, det var
då, under vår och sommar som han ”svältfött” sina djur. Då hans grannar menade att han borde ha köpt foder till sina djur ska vi lägga märke till att det var sommarfoder de hade i åtanke. Det är inte
TABELL i; Antalet fällda för svältfödning av nötdjur i undersökningsområdet 1860-65 och 1920-25. Rådhus¬
rätterna var städernas domstolar som avgjorde tvister
som ägde rum inom städerna medan häradsrätterna
handhade fall som inträffade på landsbygden. Ur dom¬
böckerna för Malmöhus, Jönköpings och Östergötlands
län 1860-65 respektive 1920-25.
1860-65 1920-25
Malmöhus Rådhusrätt 4 0
Häradsrätt 1 2
Jönköping Rådhusrätt 0 0
Häradsrätt 3 2
Östergötland Rådhusrätt 1 0
Häradsrätt 5 8
Totalt 14 12
80 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA BHT 47/2OO4
otroligt att Lundgrens djur hade mer att äta under
vintern än sommaren.
-
i skogsbygd ...
I Kinda, i södra Östergötlands skogsbygder på gränsen mot Småland, blev en före detta skräddare
i Tjärstad socken fälld för djurplågeri då hans djur
under somrarna 1921 och 1922 hade fått för lite att
äta.^^ Skräddaren (född 1850) bodde i en stuga som hans son köpt för hans räkning. Han hade en ko, en kviga, 4 getter, gäss och höns. Ett av vittnena i rätt- tegången var fjärdingsmannen. Han hade vid något
tillfälle i april 1922 kommit förbi svarandens hus då
han var ute i andra ärenden. Eftersom han hade hört talas om att skräddarens djur for illa stannade han och tittade till dem. Kon och hennes kalv var då redan utsläppta, trots den tidiga årstiden. Fjärdings¬
mannen hade tyckt att djuren var mycket magra.
Den 14 juli kom han tillbaka för att delge skräd¬
daren en stämning för djurplågeri. Dennes getter hade då varit instängda i ladugården och hade inte fått vatten eller mat under hela dagen. Fjärdings¬
mannen hade huggit några lövkärvar åt dem.
Ett annat vittne i rättegången uppgav att hon
bodde i närheten av den tilltalade men att hon inte brukade gå dit eftersom hon hört att hans djur for
illa. Vid ett tillfälle sommaren 1921 hade hon dock
varit och bakat åt skräddaren som hade varit borta hela dagen och lämnat sina fem getter tjudrade
utan tillsyn. Hon hade drabbats av medömkan med djuren eftersom de inte hade något bete och flyttat
tre av dem, två hade hon inte orkat lösa.
Även i skogsbygder fanns det således problem
med betet. I skräddarens fall verkar det dock inte ha varit bristen på gräs eller löv som var knepigt,
däremot hade han problem med att få tid att vakta
sina djur på grund av konkurrerande arbetsuppgif¬
ter. Det är symptomatiskt att det då var getterna
som for illa. Vi kan tänka oss att hans kor gick på bete under dagtid i en hägnad hage. Men eftersom
getter är så pass mycket svårare att hägna in, är det
inte omöjligt att skräddaren inte vågade lämna sina getter utan tillsyn, utan valde att antingen stänga in dem när han var borta eller att tjudra dem. Detta exemplifierar hur också betet kunde var arbetsin-
tensivt.
-
och i mellanbygd
Hemmansägare Karl Nilsson från Sten i västra
Östergötland anklagades 1863 för djurplågeri på grund av svältfödning till följd av dåligt bete. Kro- nofjärdingsman Agaton Eriksson i Fivelstad hade
en dag under förra sommaren sett sex av Nilssons
kreatur i hans hage och berättade på tinget:
...
der ej fanns ett grässtrå till bete åt dem, hvadan de, i brist af andra födoämnen, åto barr, deraf fanns något obetydligt;
och att kreaturen voro så magra, att vittnet knappt någon¬
sin förr sett så magra kreatur; dock var möjligen ett bland nämnde kreatur mindre magert, än de öfriga.
Åklagaren kallade en granne, lantbrukaren Johan
Albert Pihlgren i Sten som vittne. Pihlgren berät¬
tade att då han och åklagaren gått över marken i slutet av september fanns där inget att äta för de
4-5 kreatur som gått i hagen hela sommaren. Mag¬
rast var en oxe och en ko som gick som pardragare.
Några av kreaturen åt barr.
Svaranden kallade två vittnen, pigan Albertina Lundgren, som under skördetiden arbetat hos Nils¬
son under sexton eller sjutton dagar sommaren 1862, och hustrun Sofia Dahlqvist som var granne.
Pigan Albertina Lundgren bekräftade att djuren
inte hade något att äta i sin hage. Någon gång gav hon utan Nilssons vetskap djuren otröskad bland¬
säd och någon gång lät Nilsson oxarna äta lite
halm hemma i ladugården. Hustrun Sofia Dahl¬
qvist berättade att då Nilsson fått sina djur inspek¬
terade gick han och hämtade henne och berättade
att han blivit varnad för att det kunde bli rättsliga efterföljder för att han svältfött sina djur. Han ville
nu ha hennes åsikt om djuren var magra eller ej.
De båda hade gått ner till hagen, varpå Sofia Dahl¬
qvist sagt att kreaturen var så magra att Nilsson
borde få plikta för behandlingen. Rätten konstate¬
rade i domen att djuren under en längre tid lidit
av hunger så att de blivit till ytterlighet utmagrade
och dömde Nilsson till 50 riksdaler i böter.’’ Även
i mellanbygder ser vi således att djurägare kunde
drabbas av betesbrist sommartid.
Strukturella problem
eller individuella misslyckanden?
Visar domstolsfallen på strukturella problem eller
är det enskilda misslyckanden vi möter? Svaret är:
både och. I de tre återgivna fallen kan de individu¬
ella misslyckandena användas för att visa på struk¬
turella problem. I Malmöhus läns södra slättbygder
rådde en strukturell betesbrist som bland annat
BHT 47/2004 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA 8l
berodde på att betesvallar hade svårt att konkurrera
i lönsamhet med spannmåls- och betodling. Lant¬
brukare Lundgrens grannar förväntade sig att sva¬
randen skulle köpa sommarfoder till sina djur. Att
han avstod att köpa sommarfoder kan ses som ett individuellt misslyckande. Genom detta blev dju¬
ren svältfödda, vilket visar på en strukturell betes¬
brist, på ett strukturellt problem.
Att den gamle skomakarens getter svalt om som¬
maren kan förstås på ett liknande sätt: Hade man inte tid och arbete att investera i sina djur om sommaren (individuellt misslyckande) blev konse¬
kvensen magra djur, vilket visar på en struktur
som bestod i att betet krävde tid och arbete för
att utnyttjas. För Nilsson i Sten var det samma sak. Genom ett individuellt misslyckande i bedöm¬
ningen av betets bärighet blev det snart smärtsamt tydligt för honom att betet inte var en outtömlig
resurs. En brukare som inte anpassar sig till de
agrara systemen, eller tar hänsyn till strukturen, löper stor risk att på ett eller annat sätt straffas för
det. Sådana avvikelser kan användas för att synlig- göra normaliteten, och strukturen som den ofta
styrs av.
Betets begränsning
Efter att ha granskat hur tillgången på bete skild¬
rats i framför allt frågelistsvar, lantmäterikartor och domstolsprotokoll menar vi att dessa källmaterial,
var för sig och tillsammans, problematiserar den
etablerade bilden av betet som ett i alla lägen flö¬
dande ymnighetshorn. Vi menar att betet, precis
som vinterfodret, var en begränsad och varierad
resurs som, då det skulle utnyttjas, kunde medföra
hårt arbete och påfrestningar på såväl människor
som djur. Både vid historiska studier och i samband
med resonemang kring kulturlandskapets utnytt¬
jande bör därför tillgången på bete kontextualise-
ras, nyanseras och preciseras; inget bete var det
andra likt.
Niklas Cserhalmi, f. 1968, fil.kand, doktorand
i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet,
Ultuna. Kommer under hösten 2004 att färdigstäl¬
la sitt avhandlingsarbete kring synen på lantbrukets djur i södra Sverige 1860-1925.
(niklas.cserhalmi@ekon.slu.se)
Carin Israelsson, f. 1953, agronom och doktorand
i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet,
Ultuna. Kommer under våren 2005 att färdigställa
sitt avhandlingsarbete kring olika former av krea-
tursskötsel i Sverige 1850-1914.
(carin.israelsson@ekon.slu.se)
82 TIO ÄR MED AGRARHISTORIA BHT 47/2OO4
Noter
1. Szäbo, 1967, 1970,1986.
2. Norrman, 1997, s. 127.
3. Algers, 1998, s. 112, Morell, 2001, s. 227-229.
4. Artikeln undersöker frågeställningen kring sommarbetets överflöd generellt i Sverige under 1800- och tidigt 1900-tal.
Några närmare markanvändningsstudier görs inte. Detta utforskas för närvarande av vår kollega vid Avdelningen för agrarhistoria, Anna Dahlström. Inte heller kommer sär¬
skilda former av bete som fäbod- eller skärgårdsbete att beröras särskilt. Fäbodsystemet utgör avhandlingsämne för Jesper Larsson, också han doktorand vid avdelningen för agrarhistoria.
5. Samtliga svar på Nordiska museets frågelista om boskaps¬
skötsel, NM 60, har smderats. Frågelistsvaren, som främst lämnades under 1940-talet, avsåg förhållanden från 1800- talets mitt till 1900-talets första decennier. De olika svaren anges med förkortningen e.u., etnologiska undersökningen, följd av en sifferkombination och uppgift om var i Sverige uppgiften hämtats.
6. E.u. 28160, Grangärde sn.. Västerbergslag hd.. Dalarna.
7. Se bland annat E.u. 27265, Lerbäcks sn., Kumla hd., Närke;
E.u. 19329, Frändefors sn.. Sundals hd., Dalsland; E.u. 19857 och Solberga sn.. Inlands nordre hd., Bohuslän.
8. I Västergötlands slättområden har boskapsuppfödningen spelat en större roll för ekonomin i jämförelse med de andra distrikten, varför landskapet inte räknas in i de gamla fullåkersbygderna
9. Myrdal, 1994, s. 18-25.
10. E.U.. 38016, Houf sn., Bjäre hd., Skåne.
11. Skillnaden mellan äng och hage består i att den inhägnade ängen, vanligen en gång per sommar, slås med lie. Det slagna gräset torkades till hö som gavs till djuren under vintern.
Senare under säsongen släpptes djuren in för att beta det
som då åter växt upp på ängen. Hagen var en inhägnad
som endast användes för bete, och där enskilda hushåll eller gårdar fick kontroll över betet. Hagar blir allt vanligare mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet.
12. Att ”klövern var avmejad”, tyder på att man odlade vall på åker, helt eller delvis istället för att bärga hö från ängsmark, och att vallen i det aktuella exemplet till stor del utgjordes
av klöver istället för gräs.
13. Protokoll från Björkökartan 1747, lmv Ai-4:i. Boldings kom¬
mentar och kopplingen till Bjökökartan är så värdefull att vi beslutat oss för att använda detta belägg från 1747 som illustration till ett resonemang som i huvudsak tidsfästs till 1800-tal. Vi menar dock att vi kan motivera att inkludera Bolding i resonemanget eftersom det som kommentaren stöder; betesbrist under sommarhalvåret, med största san¬
nolikhet tilltog under sent 1700- och tidigt 1800-tal till följd
av nyodling av åker som ofta skedde på före detta ängs- och betesmark (se bl.a. Gadd 2000 s. 235-239). Boldings citat har därför bäring också på 1800-talets betessituation.
14. Ekonomhistorikern Carl-Johan Gadd har belagt hur ängens faktiska men framför allt relativa storlek minskade gente¬
mot åkern under 1700-talet i sitt undersökningsområde i Västergötland. Samtidigt ökade antalet hushåll och med största sannolikhet blev också djuren fler under samma
period. Gadd menar att detta troligen ledde till ett överut¬
nyttjande av ängar och betesmarker vilket sannolikt gjorde
att boskapens fodertillgång minskade under 1700-talet och
att denna utveckling var än tydligare under 1800-talet (Gadd 1983, s. 23 f). Med stor sannolikhet kan Gadds resonemang i sina huvudlinjer anses gälla för större delen av landet.
15. E.u.. 32726, Färnebo, Grythytte och Hällefors hdr., Värm¬
land och Västmanland.
16. Jönköping 1822, tryckt i Stockholm 1823.
17. E.u. 19066, Gräsmarks sn., Fryksdals hd., Värmland.
18. Vid sen betessläppning bör inte utmarksbetet ha förväxt på
samma sätt som de f.d. slåtterängar som idag ofta används
som betesmark, gör vid sen släppning av betesdjuren.
19. E.u. 38016, Houf sn., Bjäre hd., Skåne.
20. Enligt pågående avhandlingsarbete av Carin Israelsson.
21. E.u. 19395, Sövde och Väderstad snr.. Färs hd., Skåne. 3-4 dagsverken i skörden angavs som brukligt som betalning för
en månads bete till två kor.
22. E.u. 14461, Älghult och Kråksmåla snr., Uppvidinge och Handbörds hdr., Småland och E.u. 28808, Berga sn., Sun- nerbo hd., Småland.
23. Detta kan också diskuteras mot bakgrund av att dragdjuren vanligen ingick i männens sfär och korna i kvinnornas.
24. Ultuna lantbruksinstitut, cx b:2. Korna, som var av impor¬
terad ayrshireras, ökade från betessläppningen till inställ¬
ningen år 1861 från i genomsnitt 439 till 482 kg, och år 1862 från 454 till 509 kg, d.v.s. med 10 respektive 12 procent.
25. SFS, december 1857, nr 61
26. Underrätterna är domstolarnas första instans. Sedan med¬
eltid kallades de domstolar som hanterade landsbygdens domar för häradsrätter, städernas domstolar benämndes rådhusrätt. 1971 avskaffades denna uppdelning då såväl rådhus- som häradsrätter förstatligades och istället kom att benämnas tingsrätter (Inger 1997, s. 289).
27. Tidsindelningen 1860-65 1920-25 följer den tidsindel¬
ning som Niklas Cserhalmi gjort i sitt nuvarande avhand¬
lingsarbete om synen på lantbrukets djur mellan i860 och
1925 där domstolsmaterial är ett av de huvudsakliga käll¬
materialen.
28. Malmöhus län, Vemmenhög, Ljunits och Herrestad härads¬
rätt; höstting år 1920, Nr 302. Lantbrukare Lundgren döm¬
des att böta 150 kr.
29. Kinda härad kan i sin helhet inte betraktas som ren skogs¬
bygd. Även om det fanns mycket omfattande skogs- och utmarker var periodvis åker- och ängsgärdena säkerligen viktiga betesmarker för djuren. Men med ledning av det aktuella domstolsprotokollet, där det framgår att Jonsson bodde otillgängligt och hade långt till sina grannar, är det troligt att hans lägenhet låg på utmark. Det är därför möjligt
att anta att hans lägenhet i ett lokalt perspektiv var belägen
i skogsbygd med litet eller obefintligt inmarksbete.
30. Östergötland, Kinda härads dombok; höstting år 1922, Nr 229. Förre skräddaren Jonas Alfred Jonsson i Persbo döm¬
des att böta 100 kr
31. Östergötlands län. Aska häradsrätt. Vinterting 1863, Nr 51.
Hemmansägare Karl Nilsson från Sten dömdes att böta 50 rd.
BHT 47/2004 TIO ÅR MED AGRARHISTORIA 83
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
Frågelistsvar
Nordiska museet, Stockholm. Etnologiska undersökningen, eu.
Frågelista om boskapsskötsel, nm 6o.
Lantmäteriakter
Lantmäteriverket, Gävle, lmv Ai-4:i, lmv Ai-4:i, Björkö by.
Adelsö sn., Färentuna hd., Stockholms län. 1747.
Domstolsprotokoll
Landsarkivet i Lund, Malmöhus län, Vemmenhög, Ljunits och Fderrestad häradsrätt; höstting år 1920, Nr 302.
Landsarkivet i Vadstena, Östergötland, Kinda härads dombok;
höstting år 1922, nr 229.
Landsarkivet i Vadstena, Östergötlands län. Aska häradsrätt;
vinterting år 1863, nr 51.
Övrigt arkivmaterial
Landsarkivet i Uppsala. Ultuna lantbruksinstitut, C X b;2
Tryckta källor och litteratur
Algers, Bo, 1998, ”Hälsa och beteende i fähus och ute”. Viklund, Karin., Engelmark, Roger. & Linderholm, Johan. (red.).
Fähus från bronsålder till idag.
Gadd, Carl-Johan, 1983, Järn och potatis.
Gadd, Carl-Johan, 2000, Den agrara revolutionen.
Inger, Göran, 1997, Svensk rättshistoria.
Landshövdingerapport Jönköping 1822, 1823.
Morell, Mats, 2001, Jordbruket i industrisamhället.
Myrdal, Janken & Björnhag, Göran, 1994, ”Nötkreaturens pro¬
duktion och utfodring”, Myrdal, Janken, & Sten, Sabine, (red.). Svenska husdjur från medeltid till våra dagar.
Norrman, Eric, 1997, ”Svensk husdjursskötsels historia.” Lars¬
son, Bengt M. R, Morell, Mats & Myrdal, Janken. (red.).
Agrarhistoria.
SFS 1857:61
Szabo, Mätyås, 1967, ”Svältfödningen och dess bakgrund”. Fata¬
buren 1967.
Szabo, Mätyås, 1970, Flerdar och husdjur.
Szabö, Mätyås, 1986, ”Hade djuren det bättre förr?” Fataburen 1986.
Fat in summer, starved in winter?
-
