• No results found

En dag på jobbet

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "En dag på jobbet"

Copied!
2
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

A F G H A N I S T A N-N Y T T

# 2 – 2 0 0 7 2 0

T E X T: M A R L É N E H U G O S S O N

FÖRRA HÖSTEN besökte fem svenska lärare Afghanistan och fick träffa fem afghanska kolleger som visade dem runt på afghanska skolor och ett erfa- renhetsutbyte runt de båda ländernas skolsystem påbörjades.

I mitten av mars tog SAK och fem svenska lärare, aktiva i vänskolepro- jektet emot Parwin, Rahela, Afifa, Farouk och Rahmatulla. Med på resan var även Bahaduri som är ansvarig för vänskoleprojektet i Afghanistan. Det blev ett glatt återseende. Vi träffades först några dagar i Stockholm för introduktion till det svenska skolsyste- met och besökte bland annat Farouks vänskola, Höglandsskolan i Bromma.

Under tre dagar fick sedan de afghanska lärarna bo i ett svenskt hem och följa med i undervisningen på en svensk skola. De höll även egna lektioner om Afghanistan. Farouk och Rahmatulla hann med att be- söka både Böskolan i Göteborg och Almers skola i Varberg.

I skrivande stund befinner jag mig själv i Afghanistan och har precis haft en utbildning för lärare knutna till vänskolor i Farouks hemprovins Wardak. Jag blev glad när jag såg Farouk visa ett bildspel från besöket i Sverige och hur undervisning funge- rar hos oss och vad man kan använda för att utveckla undervisningen i Afghanistan. Män i skägg och turban nickade inspirerat och kom med idéer om hur de från sin sida skulle kunna stärka utbytet. Detta lovar gott för det fortsatta utbytet och jag ser fram emot höstens skolbesök

i Sverige!

Marléne Hugosson är ny pro- jektledare för vänskoleprojektet.

Marléne gjorde i juni sin första resa till Afghanistan.

VÄNSKOLOR

Från Varberg till Wardak

SAKs vänskolearbete stöds med bidrag från Europeiska kommissionen.

T E X T & B I L D: J A N E K A R L S S O N

Norra Afghanistan. Det låter overkligt. Vad gör jag i norra Afghanistan under uppblåsande konflikt och blommande körsbärsträd? Vi ser inget av den, konflikten, kanske en antydan, något vapen. Vi möter aldrig något hot, bara nyfikenhet.

Jag reser med dr Sarah Fane, grundare av den brittiska organisatio- nen Afghan Connection som är SAKs partner i vänskoleprojektet. Med sig har hon sin kollega David Pemberton och Miles Amoore, journalist från England. Och så jag SAKs vänskole- projektledare i fält. Dr Fane, Sarah, har varit i Afghanistan flera gånger.

Vi reser upp till norr för att besöka skolor och skolor besöker vi.

Främst står skolor som är med i vän- skoleprojektet på schemat men också några där Afghan Connection ska hjälpa till med nya skolbyggnader.

Vart vi än kommer så blir stämningen uppsluppen efter att den första blyg- heten lagt sig. Det är inte utan att jag känner mig lite som jultomten när jag delar ut kort och brev från skol- barnen i England till de afghanska eleverna.

FÖRSTADAGEN, lördag, på väg från Kabul till Taloqan besöker vi Shar- e-Kohnaskolan i Baghlanprovinsen.

Vi är försenade, barnen har väntat och de börjar svärma runt oss. Några utvalda barn håller tal klädda i tra- ditionella dräkter. Det är lite extra uppspelt på Shar-e-Khona eftersom det dessutom är den första dagen på skolåret. I Afghanistan börjar sko- lan efter det nyåret, den 21 mars, i de skolor som ligger i områden med kallt klimat. De andra, de som ligger i varmare områden har ungefär samma terminer som våra svenska skolor.

De är olika de afghanska sko- lorna. Precis som i Sverige har varje skola sin egen karaktär. Präglade av samhället runt om, lärarna och själv-

klart av eleverna. Toot Mazar-skolan som vi besöker nästa dag är stillsam- mare. Det är en pojkskola med, som så ofta i Afghanistan, fler läsvilliga pojkar än bänkar i klassrummen.

Här gör rektorn ett starkt intryck.

Han är framåt och ivrig att diskutera det afghanska skolsystemet, utbild- ningsmyndigheterna och SAKs roll i utvecklingen. Så diskussionsvillig att han bjuder hem oss på lunch. Innan vi åker tillbaka till skolan får jag och Sarah möjlighet att smyga ned i köket och ut på bakgården där familjens kvinnor samlats. Att vi kommer till dem uppskattas, de skrattar, kramas om och pratar. Tyvärr är min dari än så länge minst sagt begränsad och kvinnorna talar ingen engelska.

MÅNDAGEN är det dags att besöka Kunduz och Community Rehabilita- tion and Development Centre. Cen- tret har ingen vänskola ännu men vi berättar om projektet för Hamidullah som är ansvarig för verksamheten och han vill gärna att de ska vara med så nu letar Sarah efter en passande vänskola, kanske en skola för hör- selskadade, i England. Samma dag hinner vi också med Sari-Sang skolan.

Vi kommer när första skiftet just ska gå hem men vi hinner prata lite med småflickorna och dela ut bokmärken som flickorna på deras vänskola St.

Catherines School gjort åt dem. Att dela skoldagen i två skift, ibland till och med tre, är ett sätt för skolorna att hinna med alla elever och efter- som många bor långt från skolan har de inte möjligheten att stanna en hel dag. De måste hinna hjälpa sina för- äldrar också, i hem och jordbruk.

NÄSTA DAG gör vi en lång resa, fyra timmar mycket ”bumpy road” enkel väg, för att besöka Sayed Zuhorudin Shahid Boys School (vänskola till Polhemskolan i Lund) för att dis- kutera den nya skolbyggnaden för flickor som ska byggas i närheten av pojkskolan.

En dag på jobbet

(2)

# 2 – 2 0 0 7 2 1

Afghan Connection samlar in pengar till skolbyggen, bland annat med hjälp av de engelska vänsko- lorna, och när de har tillräckligt för att bygga en skola ber Sarah SAK om hjälp med genomförandet. På ”Zuh- rodin Boys” råder det full aktivitet.

Även här sitter många klasser ute under tält för att skolan är för liten.

ONSDAGEN gör vi vårt sista skol- besök i norr. Målet är Jari Sha Baba en flickskola med över 1 000 elever.

På gården innanför murarna har man nyligen planterat träd och buskar, det är en del av SAKs koncept. Omgiv- ningen, miljön både inne och ute ska vara god på skolorna. Tyvärr finns här ingen plats för sportaktiviteter men skolledningen är tveksam till om föräldrarna skulle tillåta sport på sche- mat. Badakhshanprovinsen där skolan ligger är ett konservativt område och man får ta små steg mot förändring av flickor och kvinnors rättigheter.

Flickorna rusar runt oss med slöj- orna böljande och händerna dras ofta till ansiktet för att dölja en fnittrande mun. Jag och Afghanistan har smek- månad. Jag vill åka till varenda av- krok. Samtidigt vill jag inte vara den som blir överväldigad av det vackra

och vänliga. Problemen i Afghanistan är många. Många av skolorna är för små och de övertaliga läsvilliga trängs ofta i tält. Kanske kände jag mig lite som jultomten men också oerhört tomhänt. Jag får kämpa för att se det positiva, att se att vi gör något bra.

Varje litet steg mot förbättring, varje barn i skola, varje kontakt med värl- den utanför gör sitt lilla till.

Det är så svårt att förstå. Hur de kan de stå sida vid sida i detta ödmjuka och gästvänliga samhälle? Körsbärs- blommen, konflikerna

och konservatismen.

Jane Karlsson är assisterande rådgivare för SAKs vänskolepro- jekt. Jane har arbetat och bott i Kabul i cirka ett halvår.

Flickskolan Sari-Sang.

Pojkskolan Sayed Zuhorudin Sahid.

This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/

References

Related documents

Med ständiga förbättringar arbetar vi för att ingen ska skadas, förolyckas eller drabbas av sjukdom på grund av arbetet.. Alla ska komma hem

Efter hälsningsrundan på den man- liga avdelningen där jag försöker vara noga med att hälsa på alla men inte ta i hand, går jag till huset där kvinnorna har sina två

Mannen, Yolando Perez Baez visar upp sin senaste uppfinning - en lång, spindellik apparat som sprider biologisk insektsbekämpning över sex rader av majs på en gång

Stödet sjuksköterskan gav kollegor som behövde hjälp var en strategi vilken togs till för att hantera utmattning samt stress på arbetet (Steege &..

Utgångspunkten för många genusteoretiker – samt för denna uppsats – är att genus inte är något av naturen skapat utan snarare något kulturellt och socialt konstruerat, och

Det är också att uppleva en föreställning tillsammans med andra för- väntansfulla människor, att samlas med dem för detta.. Samtidigt är det hårt arbete på och bakom scenen,

Degner och Henriksen (2007) påpekar även att det finns skäl att anta att de ungdomar som innan placering inte har haft några bra relationer till föräldrar eller andra vuxna

Leta reda på prop- pen (i fantasin) och visa för varandra hur man skulle kunna göra för att sy dit ett nytt