“Making live and letting die”

“Making live and letting die”

Samtyckeslagen som biopolitisk reglering

Micaela Caldegren

Självständigt arbete, 15 hp Genusvetenskap III (30 hp) VT 2020

Handledare: Cecilia Åse Antal ord: 11 552

Abstract

Uppsatsen behandlar propositionen ​En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet som Sverige fick 2018 utifrån ett feministiskt samt biopolitiskt perspektiv. Den har sin utgångspunkt dels i radikalfeministiska teorier och dels i en poststrukturalistisk förståelse av makt och kunskap med fokus på Foucault. Även om samtyckeslagen från 2018 kan förstås som en feministiskt vunnen kamp kan det även förstås som ett sätt för fortsatt reglering och kontroll genom regeringsmakten. Syftet med uppsatsen är att förstå hur sexuella övergrepp konstrueras och hanteras inom svensk politik och lagstiftning idag genom att identifiera centrala teman i propositionen och dess innebörd. Detta görs genom en dekonstruktion av beskrivningar och rekommendationer som synliggör hur propositionen verkar normativt och kunskapsproducerande.

Resultatet visar bland annat på att frivillighet är en tydlig tolkningsram för sex där grundtanken baseras på att sex kan vara ömsesidigt. Genom att förstå sexuella övergrepp som ett individproblem osynliggörs maktstrukturer och kvinnoförtryck. En analys av hur propositionen ofta delar upp övergrepp i privata och politiska sfärer visar hur regeringsmakten har en ovilja att kontrollera övergrepp i nära relationer vilket genom ett biopolitiskt perspektiv tolkas som en reglering av reproduktion och population. Till sist visar resultatet hur olika definitioner av sex och våld har betydelse för hur samhället uppfattar dessa och därmed också hur olika kroppar och sexualiteter regleras olika beroende på om och hur de benämns.

Nyckelord

Biopolitik, biomakt, governmentality, apparatus, radikalfeminism, feminism, genus, sexualbrott, lagstiftning, proposition, samtyckeslag

Innehållsförteckning

1. Inledning 3

1.1 Syfte och frågeställningar 5

2. Bakgrund 5

3. Teori och tidigare forskning 7

3.1 Biomakt/-politik, governmentality och apparatus 7

3.2 Feminism och sexualbrott 10

3.3 Poststrukturalistisk ontologi och radikalfeministiska teman 12

4. Material 13

5. Metod 15

6. Analys 17

6.1 Frivillighet 17

6.2 Privat eller politiskt 20

6.3 Sex eller våld 23

7. Slutsats 27

Käll- och litteraturförteckning 31

Offentligt tryck 31

Litteratur 31

Källor 33

1. Inledning

Patriarkatet faller inom min livstid. Systrar, feminister och aktivister! Vi gjorde det. Vi gjorde det. Vi har återigen pressat patriarkatets makt över våra kroppar, över våra systrars liv och krävt frihet. [...] Vi har svängt debatten till att handla om det verkliga problemet, om att kvinnors kroppar ses som något som vem som helst kan utnyttja (Riksdagen 22/05/18).

Den 1 juli 2018 fick Sverige en ny sexualbrottslagstiftning. Vänsterpartiets Linda Sneckers ¹ inledning på sin del av den riksdagsdebatt som hölls innan propositionen för lagen klubbades igenom visar tydligt på att samtyckeslagen ses som en vinst; en vinst för alla systrar, feminister, aktivister. Det är dock inte konstigt med tanke på feminismens långa och tydliga fokus på att synliggöra och motverka mäns kontroll av kvinnokroppen. Redan på 1970-talet startade kvinnojoursrörelsen i Sverige och kom att växa kraftigt under åren. Rörelsen startade som en reaktion på mäns våld mot kvinnor som samhället var oförmögna att skydda och hjälpa ​samt för att visa solidaritet och verka opinionsbildande (Nationellt centrum för kvinnofrid u.å.)​. Det var bara början. År 1984 bildades Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige som, tillsammans med bland andra Unizon och RFSU, länge kämpat för en ny sexualbrottslagstning (Kanakaris, Z mfl, 2017). ​Liknande har medlemsföreningen Fatta sedan 2013 på olika sätt arbetat för den samtyckeslag som Sverige för närvarande har (Fatta u.å). Även enskilda aktörer så som Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, har varit betydelsefull för arbetet med att införa samtycke som krav i lagstiftningen (Ivarsson 2018).

Trots att den nya sexualbrottslagstiftningen som bevisat varit ett tydligt mål för många feministiska organisationer kan den också förstås som ett sätt för staten att fortsätta utöva könsmakt. Det är det här, det vill säga samtyckeslagen, uppsatsen kommer fokusera på utifrån ett poststrukturalistisk perspektiv eftersom detta erbjuder en mer komplex förståelse och sammansatt bild av hur den moderna statens styrning fungerar, något som feminismen inte själv tillhandahåller. Den franska idéhistorikern och filosofen Michel Foucault förklarar makten som upphov till människors identiteter, normer och kunskaper. Han förstår makten som ​oskiljaktig från dagliga relationer och som ett mångfald som inte går att lokalisera. Där det alltid finns ett ‘krig’ om mening eftersom makten skapar vad som är eftersträvansvärt, den skapar vår världsbild, möjliggör och omöjliggör handlingar (Macleod & Durrheim 2002, s.43).

1 Som ibland kan komma att kallas för ​samtyckeslagen ​i den här uppsatsen eftersom det är så den gjort sig känd.

Utifrån det här perspektivet är det tydligt att makt även utövas genom sexualbrottslagstiftningen eftersom den drar gränsen mellan vad som uppfattas som “sex”

och vad som uppfattas som “övergrepp”. Lagstiftningen påverkar samhällets förståelse av vad som är acceptabelt och inte genom att sätta gränser: ​genom att skapa definitionen av vad sex ​är och inte är​. Lagen är kunskapsproducerande i det att den definierar och avgränsar; den möjliggör och omöjliggör. När makten är normativ och produktiv på det här sättet kallar Michel Foucault det för ​biomakt​ (Lemke 2011, s.42).

Foucaults biomakt handlar om reglering och främjande av populationen. Det handlar om styrning och kontroll över biologiska processer där fokus genom sexualbrottslagstiftningen kommer handla om sex och reproduktion. Lagens roll är inskriven i en rad normaliseringsapparater som syftar till att reglera livet ​snarare än att disciplinera och straffa.

Följaktligen blir lagen en normaliseringsmekanism i sig själv som verkar under en makt som är centrerad kring livet snarare än döden (ett perspektiv som b.la. Edenheim 2005 samt Sandbeck 2012 diskuterar). Det handlar om ett set av mekanismer genom vilka biologiska kännetecken hos människan blev objekt för politiska strategier, om direkta och indirekta metoder att utöva inflytande på människor och deras kroppar samt skapandet och upprätthållandet av olika levnadsvillkor för olika kroppar. Med andra ord finns ett intresse för att reglera sjukvård, hälsa, förökning, livslängd och liknande i syfte att ha kontroll över kroppar​ (Lemke 2011, s.42).

En viktig del i det här är en typ av statlig styrning som Foucault kallar för ​governmentality vilket indikerar framväxten av en ny typ av stat. Det handlar om ett liberalt sätt att kontrollera individer genom idéen om dem som fria med valmöjligheter; valmöjligheter som egentligen regleras av suveränen utifrån specifika mål (Repo 2015, s. 12-13). Relationerna mellan olika² element, det vill säga diskurser, institutioner, normer, lagar och liknande synliggörs genom begreppet ​apparatus ​(Foucault 1980, s.194-195). Genom det här perspektivet är sexualbrottslagstiftningen en del för staten att fortsätta utöva kontroll genom att verka kunskapsproducerande. I propositionen som ligger till grund för lagstiftningen från 2018 syns en ​apparatus of rape genom centrala idéer kring bland annat sexualitet, genus, och kropp.

Den innebörd som centrala teman ges i propositionen kommer komma att färga hur samhället förstår vad som är sex och inte. Det här kommer i sin tur påverka reproduktion,

2 Uppsatsen kommer använda sig av flera liknande och centrala begrepp, så som “makten” och

“suveränen”. Makten i det här avseendet är ingen makt som går alla lokalisera utan en makt som ständigt är närvarande i alla relationer. Med suveränen menas den högsta regerande som har relativ självständighet från yttre kontroll.

vilket är hur staten reglerar vilka som lever och dör, det vill säga vilka populationen och befolkningen ska bestå av och inte eftersom att det skapar olika livsvillkor för olika grupper.

1.1 Syfte och frågeställningar

Uppsatsen har sin utgångspunkt dels i radikalfeministisk teori och dels i poststrukturalism.

Utgångspunkten kommer från att ​jag anser att feminismen och Foucault har mycket att ge och ta från varandra i det att feminismen saknar en analys av biomakt, samtidigt som Foucault i sin teori ofta saknar en analys av samhällets könsmaktsordning. Radikalfeminism å ena sidan har fokuserat och problematiserat i vilken utsträckning lagar kan utmana patriarkatet och hur staten upprätthåller ett manligt perspektiv. Poststrukturalism med fokus på Foucault tillhandahåller å andra sidan en mer komplex maktanalys av den moderna statens kontroll, vilket är varför jag valt att kombinera dessa två.

Kombinationen görs i syfte att förstå hur sexuella övergrepp konstrueras och hanteras inom svensk politik och lagstiftning idag. Genom att visa på centrala teman som återfinns ofta i propositionen (frivillighet, privat/politiskt samt sex/våld) syftar uppsatsen att förstå innebörden i dessa genom ett biomakts- samt feministiskt perspektiv. Utgångspunkten är att propositionen är en del av ​the apparatus of rape, ​som i sin tur innehåller olika diskurser kring frivillighet, privat/politiskt och sex/våld, vilka uppsatsen ämnar dekonstruera för att synliggöra idéer om bland annat genus, sexualitet och kropp. Dessa diskurser och idéer är en del i en kunskapsproduktion som kommer förtydliga hur staten främjar liv för vissa grupper och nekar liv för andra som en del i att reglera populationen. Detta görs mer exakt genom att dela upp propositionen utifrån ​beskrivningar ​^och ​rekommendationer ​^{som avser} synliggöra de strukturer som ger mening och riktning till människors handlande. Uppsatsen kommer därmed utgå från frågeställningen:

- Vilken innebörd ges frivillighet, privat/politiskt samt sex/våld i propositionen ​En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet​^?

2. Bakgrund

Denna uppsats analyserar propositionen ​En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet (prop. 2017/18:177), vilken ligger till grund för den sexualbrottslagstiftning Sverige fick 2018.

För att ge kontext till sexualbrottslagstiftningen kommer här några av de reformerna som

utförts från 2005 att sammanfattas. Varför 2005 valdes som brytpunkt motiveras genom att det är den tidigaste reformen som propositionen från 2018 främst refererar till.

Redan år 2005 ställdes frågan om det dåvarande kravet på straffansvar baserat på förekomsten av tvång skulle ersättas med ett krav baserat på bristande samtycke (SOU 2010:71 s.15). Trots att utvärderingen visade på att det med dåvarande lagstiftning inte skulle vara möjligt att döma varje sexuell handling utförd utan samtycke tillämpades aldrig en samtyckeslag. Istället föreslogs det att lagstiftningen skulle kompletteras och att strukturen skulle behållas (SOU 2010:71 s.17). För att fånga upp sexualbrott där offret agerat med passivitet började den 1 juli 2013 en ny lagändring gälla som bytte ut “hjälplöst tillstånd” mot

“särskilt utsatt situation”. I och med denna lagändring höjdes även straffminimum för sexualbrott mot barn från sex månaders till ett års fängelse (Lagrådsremiss 13/01/13, s.1).

Till och med den 1a juli 2018 formulerades lagen om våldtäkt såhär:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år (prop. 2017/18:177, s.6, ​kurs. i originalet​).

I augusti 2014 tillsatte regeringen en statlig utredning i syfte att skapa en översyn av våldtäktsbrottet. Kommittédirektivet innebar att regeringen tillsatte en utredare i uppdrag att bland annat utreda en “[...] samtyckesbaserad regleringsmodell för våldtäkt” (dir. 2014:123 s.1). Genom ett tilläggsdirektiv blev utredningen en parlamentarisk kommitté på grund av det stora samhällsintresset samt förankringen i de politiska partierna och kommittén fick namnet 2014 års ​sexualborttskommitté (dir. 2014:144). Genom ytterligare ett tilläggsdirektiv förlängdes även utredningstiden med 6 månader till oktober 2016 (dir. 2015:5).

I november 2016 remitterade regeringen SOU 2016:60 ​Ett starkare skydd för den sexuella integriteten till instanser som skulle beröras av förslaget för att se vilket stöd som fanns. I december 2017 lämnade regeringen över en remiss till Lagrådet där det framgår att regeringen “[...] föreslår lagändringar i syfte att tydliggöra att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande” (Lagrådsremiss 21/12/17, s.1). Bland förslagen fanns att införa ett oaktsamhetsansvar samt att en straffbar sexuell gärning bör avgöras vid frivilligt deltagande (ibid). Det är efter detta som det i mars 2018 lades fram en proposition av regeringen till riksdagen under namnet ​En ny

sexuelbrottslagstiftning byggd på frivillighet ​⁽​prop. 2017/18:177​). Propositionens innehåll, som dessutom innehåller material från sexualbrottskommitténs utredning (SOU 2016:60) samt åsikter från remissinstanserna, diskuteras vidare i materialdelen då detta är uppsatsens empiri.

Propositionen som, tillsammans med 18 motioner från riksdagens partier, lades fram följdes av en riksdagsdebatt. ​Debatten slutade med att samtliga förslagspunkter biföll (Riksdagen 22/05/18) och lagändringarna började gälla från och med 1a juli 2018 (​prop. 2017/18:177)​.

Därmed omformulerades lagen om våldtäkt till:

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt (6 kap.

1 § BrB (1962:700)).

3. Teori och tidigare forskning

Denna sektion kommer redogöra för centrala begrepp som kommer användas i analysen, där bland biomakt och -politik, governmentality och apparatus. Då Foucaults definition av biomakt/-politik är relativt utspritt över en rad böcker och föreläsningar kommer jag i första hand använda mig av andras appliceringar av teorin. Här har bland annat Jemima Repo varit till betydande hjälp då hon erbjuder en tydlig applicering av hur biomakt kan användas och vara förenlig med feministisk forskning och analyser av genus. Vidare kommer även radikalfeministiska teorier, feministisk forskning samt mobilisering kring sexualbrottslagstiftningen i Sverige lyftas samt visa på hur dessa analyser kan vara förenliga med Foucaults teorier.

3.1 Biomakt/-politik, governmentality och apparatus

I sin bok ​The Biopolitics of Gender ​(2015) analyserar Repo hur genus fungerat som en biopolitisk teknik från andra halvan av 1900-talet fram till 2015. Även om Foucault själv skiljer mellan biomakt och biopolitik något inkonsekvent argumenterar Repo för att biomakt är ett koncept som kan användas för att “[...] analyze how a certain kind of force charged with regulating life operates to govern bodies and populations” (Repo 2015, s.11). Biopolitik i

sin tur refererar till strategier, tekniker, tankesätt och diskurser som har skapats för att reglera liv (ibid). Denna uppsats kommer inte skilja nämnvärt på dem eftersom det inte verkar centralt i Foucaults egna texter; generellt förstår jag det som att lagen och propositionen fungerar som biopolitik, medan biomakt är vad som möjliggör biopolitik.

Biomakt och -politik handlar om kontroll över biologiska processer och kroppen - här, kvinnokroppen. Som nämnt i inledningen handlar det om ett set av mekanismer genom vilka biologiska kännetecken hos människan blev objekt för politiska strategier, om direkta och indirekta metoder att utöva inflytande på människor och deras kroppar samt skapandet och upprätthållandet av olika levnadsvillkor för olika kroppar. Med andra ord finns ett intresse för att reglera sjukvård, hälsa, förökning, livslängd och liknande i syfte att ha kontroll över kroppar (Byrne & Hillier 2016, s.392). Foucault skiljer mellan ​sovereign power och ​biopower​^. Biomakten handlar inte om en disciplinär makt, så som juridisk makt över lagen genom​^hot om straff/våld, utan det handlar om att reglera och främja populationen; “[r]ather than the

‘making die and letting live’ of sovereign power, biopower is characterised by a more productive ‘making live and letting die’” (ibid). Makten är med andra ord konstruerade på det sättet att den möjliggör vissa beteenden och omöjliggör andra. Det handlar om att producera subjekt genom att reglera vad vi får och inte får göra samt vad och hur vi tänker och den är på det här sättet reproducerande men också repressiv (Peterson 1987, s.68). Repo menar att “[g]overnment concerned itself with the human being as a living being, in particular its economic, biological, and psychological well-being. Population as the collective species body emerged as both an idea and a reality, as an object and a subject, of biopower” (Repo 2015 s.12).

Uppkomsten av biopolitik är nära sammankopplat med uppkomsten av liberala styrningstekniker som utvecklades på grund av en rädsla för socioekonomiska kriser;

liberalism förstås med andra ord i detta sammanhang som ett specifikt sätt att leda/styra (​governing​) människor genom att få dem att vilja ‘styra’ sig själva (Repo 2015, s.11-12). Det är i och med detta Foucault konceptualiserar ​governmentality ; en ömsesidig konstruktion av³ makttekniker och kunskapsformer. Det handlar dels om att den styrande makten skapat ett diskursivt fält där att utöva makt är rationaliserat, där det är möjligt att adressera ett problem och tillhandahålla vissa specifika lösningar för att hantera problemet. Dels handlar det om att suveränen själv konstruerar fältet där människor förstår verkligheten som sedan politiska

3 Governmentality översätts ibland till styrningsmentalitet eller regerandekomplexet på svenska. Jag kommer dock använda mig av det engelska begreppet governmentality då översättningarna inte är allmänt vedertagna begrepp.

tekniker kan ‘tackla’. Det är en styrning som vägleder individens val genom att begränsa eller tillgängliggöra vissa handlingar framför andra för att generera specifika resultat.

Governmentality ​indikerar med andra ord ett nytt sätt att styra på för Foucault, ett sätt som möjliggör ​biopolitik​ (Lemke 2001, s.191).

Repo argumenterar vidare för att “[...] gender is an ​apparatus of biopower that emerged sixty years ago in the clinic and was instrumental to sedimenting Western postwar capitalism through the management of sex” (Repo 2015, s.4, ​inte krus. i original ​). Foucault förklarar själv begreppet ​apparatus som: ⁴

[...] a thoroughly heterogeneous ensemble consisting of discourses, institutions, architectural forms, regulatory decisions, laws, administrative measures, scientific statements, philosophical, moral and philanthropic propositions ─ in short, the said as much as the unsaid. Such are the elements of the apparatus. The apparatus itself is the system of relations that can be established between these elements.

Secondly, what I am trying to identify in this apparatus is precisely the nature of the connection that can exist between these heterogeneous elements. [...] In short, between these elements, whether discursive or non-discursive, there is a function which can vary very widely. Thirdly, I understand by the term ‘apparatus’ a sort of ─ shall we say ─ historical moment that of responding to an urgent need. The apparatus thus has a dominant strategic function (Foucault 1980, s.194-195).

Repo undersöker genus som en apparatus av biopolitik. Denna uppsats kommer i liknande mening undersöka sexuella övergrepp och lagstiftning kring det som en apparatus: ​the apparatus of rape ​. Vad Repo menar mer specifikt med apparatus är inget hon utvecklar, men denna uppsats kommer utgå från min tolkning av ovanstående citat. Jag förstår det som att apparatus är den specifika relationen mellan olika element, där elementen är både icke-diskursiva och diskursiva som till exempel allt från talet/språket till institutioner och lagar. Det är ett sätt att beskriva hur praktiker skapas samt hur diskurser aktualiserar dessa praktiker. Det kan beskrivas som en samlad kraft av formella och informella institutioner och diskurser som tillsammans skapar och reproducerar specifika maktrelationer och föreställningar som berättigar dem. Apparatus, till exempel den om våldtäkt och sexuella övergrepp, existerar alltid i en maktrelation och kan därmed komma att fungera strategiskt genom att den har ett syfte i att upprätthålla och reproducera denna maktrelation.

4 Kan även kallas för ​dispositif​. Det engelska begreppet används här av samma anledning som att governmentality används; det finns ingen vedertagen svensk översättning i detta sammanhang.

Uppsatsen kommer visa på hur ​the apparatus of rape i den svenska staten innehåller diskurser om frivillighet, privat/politiskt samt sex/våld,​vilka är de som kommer undersökas i analysen. Syftet med att lyfta fram de olika elementen som utgör apparatus är, i min uppsats, att det möjliggör en förståelse för de maktstrukturer som styr och reglerar. Att analysera apparatus synliggör idéer om bland annat genus, sexualitet och kropp som finns och reproduceras genom samtyckeslagen i Sverige vilket i sin tur kommer förtydliga hur statsmakten genom lagstiftningen reglerar populationen. Eftersom relationen mellan elementen i apparatus är heterogen förstår jag det som att det finns öppning för motstånd och kamp om mening inom apparaten och det är på så sätt denna uppsats kommer anamma begreppet: för att få syn på relationen mellan de olika elementen i ​the apparatus of rape ​^och även se om det finns motstånd inom apparaten, till exempel om flera olika diskurser och definitioner synliggörs.

3.2 Feminism och sexualbrott

Sexualbrott och lagstiftning har alltid haft ett tydligt fokus inom den feministiska forskningstraditionen. Radikalfeminismen som kom på 1970-talet satte stort fokus på att det privata också är politiskt, det vill säga hur patriarkatet innebar kontroll över kvinnors kroppar, vilket gjorde att en såg på våld och sexuell exploatering på ett annat sätt än innan (Weedon 1999, s.27). I sin bok ​The Sexual Contract ​(1988) visar Carole Pateman bland annat hur patriarkatet genomsyrar just det privata samt hur det finns ett antagande om att alla människors föds fria och jämställda, något som hon argumenterar för inte gäller kvinnor. En huvudpoäng hos Pateman är att eftersom medborgarskap identifieras med den politiska sfären (dit män hör) är kvinnors medborgarskap villkorat och ofullständigt i det att deras genus kopplas till den privata sfären. Kvinnor är inte fullt fria individer och medborgare, eftersom de egenskaper som krävs för att ingå i det sociala kontraktet, så som förnuft och rationalitet, endast är manligt kodade egenskaper (Pateman 1988, s.39-41). Catharine Mackinnon (1983) har också varit en tydlig radikalfeministisk gestalt som bland annat skrivit om hur lagen tydligt är skriven utifrån ett manligt perspektiv vilket gör att till exempel vad som tolkas som våldtäkt och inte bestäms av män, trots att det i större utsträckning är kvinnor som är offer för brottet.

Svensk forskning på sexualbrottslagstiftning finns det gott om. Däremot är det snålare med tidigare forskning på den nya samtyckesbaserade lagen från 2018. Övergripande har som⁵

5 Vilket mycket troligt är för att den är så pass ny.

nämnt ​i inledningen en drivande aktör för en samtyckesbaserad sexualbrottslagstiftning vari​t Madeleine Leijonhu​fvud. En tydlig debatt i Sverige har rört sig kring vilket begrepp som ska användas för sexuella övergrepp, där Leijonhufvud argumenterar för att brottet bör förstås som ett utnyttjande av en annan kropp och därmed benämnas utifrån det ​(Leijonhufvud 2008, s.93-94), vilket jag förstår går i samklang med MacKinnons argument om att ett brott som kvinnor främst blir utsatta för bör även definieras utifrån hur kvinnor upplever det. Dock har den tidigare forskning emellanåt fokuserat mycket på hur lagstiftningen tillämpas i praktiken (vilket denna uppsats inte ämnar göra), till exempel konstaterar professorn Ulrika Andersson (2004) att domstolen inte ser betydelsen av genusföreställningar vid våldtäktsmål eller att offrets viljeuttryck får för mycket fokus. Leijonhufvud (2015) menar i liknande mening att kvinnor fått ta ansvar över männens handlingar och att ​Sverige inte lyckats skydda människors sexuella integritet.

Liknande har det lyfts att våld ​förstås utifrån kön eller makt, men att de sällan kopplas ihop i den svenska domstolen. Kvinnor avpolitiseras när deras handlingar ytterst definieras av någon annan (som MacKinnon liknande argumenterade för var män) vilket även fråntar kvinnor deras subjektstatus. Maria Wendt (2002) argumenterar, något radikalfeministiskt, för att kvinnors erfarenheter görs till särintressen när problem formuleras om till att bara handla om kvinnor. Kvinnor blir en inriktning medan män på det här sättet blir det allmänna och legitima. Aktörskap kan ur en annan synvinkel förstås genom att myndigheterna uttalar sig om sexualbrott genom dess genusföreställningar, vilka är vad subjektet och aktörsskapet då skapas utifrån. Ett sådant perspektiv erbjuder Eleonora Stolt (2010) genom att argumentera för att handlingsutrymmen individer får är baserade på redan förgivettagna könsnormer. Hon menar vidare att ömsesidighet blir till en premiss för staten att tala om sexuellt våld. Stolt förstår det som att kvinnor ges ansvar för att föra en tydlig kommunikation, medan männens ansvar endast blir att vänta på medgivande. Hon talar om det som en del i myndigheternas kunskapsproduktion, det till säga hur staten skapar vad som är brott och inte och hur det ska tolkas.

Stolts analys ligger relativt nära min egna, men saknar ett perspektiv på makten som biomakt. Hon synliggör subjektspositioner och interpellationer på en material som rör ungdomar, vilket inte är något jag gör i min analys. Däremot anser jag att hon visar på ett intressant sätt att använda sig av poststrukturalistisk genusanalys och hur staten är del av en kunskapsproduktion.

3.3 Poststrukturalistisk ontologi och radikalfeministiska teman

Det finns relativt lite feministisk forskning med ett biomaktsperspektiv, speciellt på liknande empiri som denna uppsats baseras på. Vanligast att analysera genusvetenskapligt genom biomakt är preventivmedel eller abort, eftersom det är tydliga ämnen som är länkade till kontroll över kvinnokropp och dess reproduktion (se t.ex. Eklund & Pureval 2017, Millar 2015, Barcelos 2014). Min empiri, det vill säga lagstiftning om sexualbrott, är ett vanligt tema för en radikalfeministisk analys (se tidigare diskussion om Pateman, MacKinnon och Wendt).

Här kommer jag argumentera för att det är av nytta att kombinera en poststrukturalistisk ontologi med radikalfeministiska teman.

Det finns olika förhållningssätt till Foucault inom feministisk forskning. En del, bland andra Nancy Hartsock och Nancy Fraser, argumenterar för att Foucaults teorier gör att makten är neutral vilket gör att den mer troligt kommer förstås som jämlik (Deveaux 1994, s. 232).

Monique Deveaux framhåller snarare en bild av att Foucault är nyttig för feminismen på det sättet att han erbjuder något annat än en förenklad, dualistisk syn på makt, samtidigt som det dock döljer många maktupplevelser som är specifika för kvinnor (Deveaux 1994, s. 232).

Susan Bordo är av det tredje slaget och mycket positiv till en feministisk användning av Foucault eftersom det bland annat kan ge tydlig insikt i hur en själv är med och reproducerar normer i samhället (Järvinen 1996, s. 52).

Problematiskt med Foucault är att han saknar en analys av kön ​i sina teorier (som till exempel även Macleod & Durrheim 2002, s.42 argumenterar för). Det vill säga att hans teorier kring biomakt inte har applicerats, eller formats utifrån, ett genusperspektiv. Jag hävdar, likt Susan Bordo, att även om det är ointressant för Foucault vilka individer som innehar makten, att hans teorier tydliggör att olika grupper har olika positioner inom makten.

Han är inte blind för tid och rum, utan förstår att makten är historiskt formad där vissa har en mer central roll än andra (Järvinen 1996, s. 52). Jag argumenterar för att Foucault och analyser av genus har mycket att ge och ta från varandra i det att genusteorier ofta saknar den komplexa och icke-dualistiska maktanalys som Foucault erbjuder, samtidigt som Foucault som sagt ofta saknar en analys genom könsmaktsordningen. Det jag vill fånga upp är hur en kan tänka kring och förstå klassiska feministiska teman som en del av biopolitik.

MacKinnons ​Feminism, Marxism, Method, and the State: Toward Feminist Jurisprudence (1983) ​erbjuder till exempel en förståelse av hur lagen är skriven utifrån ett manligt perspektiv och Patemans​The Sexual Contract ​(1988) en förståelse av att samhället bygger på mäns kontroll över kvinnokroppen och hur patriarkatet delat upp det privata och det

politiska. Båda dessa diskuterar staten och lagen utifrån ett genusperspektiv, vilket är varför jag anser att de är nödvändiga att använda i min uppsats trots att deras ontologi strider mot Foucaults.

Jag vill därmed tydliggöra att den radikalfeministiska ontologin, som att till exempel patriarkatet drabbar alla kvinnor överallt likadant (Weedon 1999, s.26-27), inte är utgångspunkten för denna uppsats. Med det menar jag att det är problematiskt att gruppera kvinnor och anta att alla har samma position och erfarenheter i och av makten. Det Pateman och MacKinnon erbjuder för min uppsats är en förståelse av staten och lagen utifrån en könsmaktsordning, ett perspektiv som Foucault inte ger. Därav argumenterar jag för att det är av nödvändighet att i en analys som syftar till att studera hur sexualbrott konstrueras och hanteras utifrån dels ett genusperspektiv (med inriktning på radikalfeministiska teman) men också ett biomaktspespektiv, förstå att de båda kan vara förenliga.

4. Material

I denna del kommer jag först konkret presentera mitt material. Sedan följer en en reflektion kring valet av material och hur det relaterar till mitt teoretiska perspektiv.

Som sagt bygger uppsatsens empiri på propositionen ​En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet ​(prop. 2017/18:177), vilken ligger till grund för den samtyckeslag Sverige fick 2018. Denna valdes eftersom den tydligt innehåller beskrivningar och argument om hur samhället och lagen ser ut just nu samt bör utformas. Propositionen är det sista steget i den process som startade 2014 som redogjordes för i bakgrunden i denna uppsats. Detta gör att propositionen bland annat innehåller sammanfattningar av arbeten som skedde tidigare i processen, som till exempel kommitténs SOU samt kommentarer från remissinstanserna.

Det är inte dessa som i huvudsak analyseras, utan främst kommer regeringens kommentarer utgöra empirin, men ibland kan till exempel remissinstansernas kommentarer vara avgörande för beslut eller för hur regeringen reflekterar och argumenterar, vilket då kan komma att analyseras. Vidare baseras empirin endast på vad som står i propositionen och inte hur den sedan appliceras eller fungerar i praktiken. Nedan följer en teoretiskt kopplad motivering av materialet.

Viktigt att lyfta fram, eftersom uppsatsens teori till stor del baseras Foucault, är att han framförde kritik mot analysera på lagrelaterat material, vilket inte är helt svårt att förstå med tanke på att han argumenterar för en övergång från just juridisk makt till biomakt (Byrne &

Hillier 2016, s.392). Sara Edenheim förklarade Foucaults argument som att “[e]ftersom⁶ lagen och juridiken konkurrerar med andra discipliner om makt- och tolkningsföreträde, är juridik mer en fråga om strategi än om ett separat fenomen utan behov av legitimitet” (2005, s.21-22). Foucault menar med andra ord att maktutövningen är central i andra delar av samhället än just lagen, att det handlar det om makt i vardagslivet, som uppfostrande och kunskapsproducerande (ibid). Istället för att lägga fokus på lagen bör fokus i Foucaults mening läggas på normsystem: “[...] att lagen egentligen inte spelar någon större roll för det moderna samhällets utveckling. Istället är det de normaliserande mekanismerna som är typiska för just denna period” (Edenheim 2005, s.23).

Edenheim för argumentet:

Det moderna samhällets kontrollerande mekanism må vara produktionen av kunskap, men när den sätts ihop med produktionen av vad som är rätt och riktigt, vilket den gör genom lagstiftningen, går det inte längre att helt enkelt avvisa lagen som irrelevant eller oviktig för framväxten av det moderna samhället (2005, s.25).

Hon menar med andra ord att lagen smälter samman med kunskapsproduktionen samt även har makten att hierarkisera denna. Den skapar en kunskapsproduktion tillsammans med en samhällsmoral och därför är den fortfarande viktig att analysera (ibid).

Denna uppsats baseras på liknande argument. Eftersom jag inte bara utgår från Foucault, utan även feministiska teman och teorier, är sexualbrottslagstiftning ett betydelsefullt studiematerial eftersom det alltid varit ett viktigt objekt för analyser om kontroll över kvinnokroppen eftersom lagen har betydelse för kvinnors liv. Lagens roll är inskriven i en rad av normaliseringsapparater som syftar till att reglera livet, snarare än att disciplinera och straffa. Följaktligen blir lagen en normaliseringsmekanism i sig själv som verkar under en makt som är centrerad kring livet snarare än döden. Därmed förstås propositionen som ligger till grund förnuvarande sexuelbrottlagstiftning som en viktig del i hur samhället uppfattar inte bara sexualbrott men även genus, sexualitet och kropp. Det är således ett viktigt material utifrån ett feministiskt- (men också enligt mitt tycke biomaktsperspektiv) eftersom lagen är en del av kunskaproduktionen som skapar uppfattningen om vad som är

6 Som också använder sig av Foucault på lagrelaterat material i sin avhandling, men som inte diskuteras vidare här då Edenheim använder sig av diskursanalys vilket inte är relevant för min uppsats.

okej sex och inte, vilket i sin tur skapar kvinnokroppens tillgänglighet och därmed populationens reproduktion.

5. Metod

Uppsatsen är utförd genom en kvalitativ analys av idéer och ideologiskt innehåll. Mer specifikt är den inspirerad av Mats Lindbergs VDP-metod: values, descriptions and prescriptions, eller på svenska VBR-metoden: värderingar, beskrivningar och rekommendationer (Vedung 2018, s.199). Göran Bergström och Per-Anders Svär beskriver metoden som “[i]déernas och ideologiernas roll i sådana institutionella strukturer är att ge mening och riktning åt människors handlande. Alla som vill förstå hur samhällsordningen bevaras - och varför den ibland utmanas - måste därför också förstå samhällets idéer”

(2018, s.144-145). Det handlar med andra ord om att synliggöra ideologer och idéers inre ordning och hur olika aktörer kan påverka människors handlande. Genom att förstå ideologier som handlingsorienterade, det vill säga att förstå att de ger oss en bild av världen samt ett “[...] skäl att agera och presenterar möjliga handlingsalternativ för att förverkliga vad vi strävar efter” (ibid, ​kurs. i original ​) kommer regeringsmaktens förståelse av frivillighet, privat/politiskt samt sex/våld synliggöras och därmed även hur de genom dessa reglerar kropp och reproduktion.

Metoden har som nämnt vanligast tre dimensioner: värderingar, beskrivningar och rekommendationer. Hur dessa vidare delas upp eller används görs på olika sätt. Bergström och Svärd delar till exempel upp samtliga dimensioner i en operativ och en grundläggande nivå (2018, s.147) medan Vedung delar upp beskrivningar i flera olika typer (2018, s.200).

Eftersom denna uppsats baseras på ett poststrukturalistiskt perspektiv av makt och kunskap kommer jag endast fokusera på beskrivningar och rekommendationer. Beskrivningar är uttryck för hur saker och ting är: en situation, en händelse eller liknande. Värderingar är normativa ideal, intressen och målsättningar (Vedung 2018, s.199-200). Ur ett poststrukturalistiskt perspektiv innebär en beskrivning en verklighetsbeskrivning som i sin tur alltid reflekterar värderingar. En beskrivning av hur något ser ut är aldrig neutralt utan är en produkt av hur vi uppfattar världen (Philips och Jørgensen 2002, s.8). Utifrån uppsatsen teoretiska epistemologi kan det därför vara svårt att skilja mellan beskrivningar och värderingar eftersom den ena bygger på den andra.

Analysen kommer därmed baseras på beskrivningar och rekommendationer. Beskrivningar är stycken i propositionen där verkligheten, situationer, händelser beskrivs. Det kan till

exempel vara uttryck om hur den gamla sexualbrottslagstiftningen såg ut och hur den fungerade, hur sexualbrott kan tänkas gå till eller vad som avses med vissa begrepp.

Rekommendationer avser stycken där det lyfts fram hur något/någon bör eller inte bör fungera/agera. Här handlar det främst om (med tanke på att propositionen är ett styrande dokument eftersom att de innehåller förslag, ändringar och riktlinjer) rekommendationer om hur den nya lagen bör utformas. Dessa rekommendationer antas vara baserade på och motiverade genom de tidigare beskrivningarna av verkligheten och därför möjliggör den här metoden ett sätt att lyfta fram eventuella motsättningar mellan dem. Både beskrivningar och rekommendationer förstås här som styrande och reglerande i det att båda bidrar till kunskapsproduktion. Däremot kan, i det fall då dessa är motsägande, rekommendationer antas vara ännu mer styrande än beskrivningar, med tanke på att det är dessa som lagen faktiskt kommer baseras på.

Bergström och Svärd varnar för att metoden kan innebära att allt som är av intresse i materialet ibland inte, utan att analysen blir för lång, kan tas med. De menar vidare att metoden främst utgör en beskrivande analys vilket i sig inte ger något “analytiskt mervärde”

(2018, s.165). Uppsatsen fördjupar dock den beskrivande analysen genom att erbjuda ett biomaktspespektiv på det material som kommer lyftas fram. Vidare låter metoden även mig inte bara se “[...] på förhållandet mellan olika tankekonstruktioner utan också betona[r]

idéernas handlingsdrivande kraft” (Bergström & Svärd 2018, s.165), vilket är viktigt i ljuset av uppsatsen syfte att förstå hur sexuella övergrepp konstrueras och hanteras inom svensk politik och lagstiftning idag. Viktigt att påpeka kan vara det att uppsatsen baseras på mina egna tolkningar, det vill säga att någon annan möjligtvis hade fått ett annat resultat vid en replikering av denna studie.

Trots att uppsatsen använder sig av ett poststrukturalistisk perspektiv samt till viss del diskuterar diskurser skulle det inte vara möjligt att utföra en diskursanalys på mitt material då det inte är tillräckligt stort för att ha möjlighet att säga något om en större diskurs. Jag söker snarare efter normativa argument och dess förutsättningar, inte till exempel identitetsdiskurser eller tecken. Vidare vill jag påpeka att de tre kategorierna frivillighet, privat/politiskt samt sex/våld är teman som arbetats fram induktivt. Alla tre är återkommande teman i propositionen som synliggör och möjliggör en kombination av biomakt och genus.

Till exempel kommer frivillighet mycket tydligt visa hur​governmentality ​praktiskt uttrycks, det privata/politiska på en könsmaktsordning och en dekonstruktion kring sex och våld kommer vidare synliggöra en tydlig kunskapsproduktion och vad det innebär. Temana är alltså något

som arbetats fram i en induktiv process dels genom materialet och dels genom mina teoretiska perspektiv.

6. Analys

I denna sektion kommer min analys av propositionen presenteras. Denna är gjord utifrån en dekonstruktion av propositionen baserat på beskrivningar och rekommendationer som är grupperade i frivillighet, privat/politiskt samt sex/våld. Dessa kommer diskuteras utifrån ovan redovisad teori och tidigare forskning.

6.1 Frivillighet

Med tanke på att propositionen som ligger till grund för analysen bär namnet ​En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet ​är det inte konstigt att just frivillighet står i centrum. Det faktum att frivillighet görs till ett mål tolkar jag är på grund av hur sexualbrott som problem definieras. I denna mening handlar det någonstans mellan bristande kommunikation och våld, inte om eventuella maktstrukturer. Frivillighet blir på det sättet även det som sex tolkas utifrån i propositionen, det är alltså inte bara ett mål utan även en tolkningsram. Samlag antas i grunden vara något som fria människor utövar på lika villkor med ömsesidighet, det vill säga något som i grunden finns utan en könsmaktsordning.

Riksdagen har gett regeringen tillkänna dels att det för våldtäkt bör införas en lagstiftning som tydligare än i dag baserar sig på frivilligt deltagande samt ett oaktsamhetsbrott, dels att det bör införas ett nytt brott, grovt sexuellt ofredande (​prop. 2017/18:177, ​s.14).

Ovanstående citat tolkas som en ​rekommendation ​eftersom det handlar om hur den nya lagen ​bör ​ser ut. Hur ett problem definieras kommer att påverka vad som anses vara en lösning på det och när våldtäkt kommer att handla om frivillighet görs problemet om till att tolkas genom bristande kommunikation istället för att definieras utifrån maktrelationer mellan könen. Skulle våldtäkt förstås utifrån ett perspektiv av makt skulle antagligen andra lösningar och mål synliggörs. Det är ett tydligt exempel på hur biopolitikens kunskapsproduktion fungerar: den är legitimerande och kunskapsproducerande i det att den används för att formulera om problem eller begrepp i syfte att göra visst handlande mer önskvärt än annat.

Eleonora Stolt visar på ett liknande uppfattning i hennes undersökning och menar att tjejers ⁷ beteenden är vad som argumenteras möjliggöra övergrepp när problemet kommer att

7 Begreppet används eftersom Stolts analys utgår från ungdomar.

handla om kommunikation och att tjejer måste våga visa vad de vill och inte (2010, s.102 samt s.106). På det här sättet blir de till “sexuella grindvakter” (s.104) i det att ansvaret för kommunikationen (samt eventuell bristande kommunikation) läggs på dem. Propositionen fastslår liknande att “[...] s.k. tjatsex inte bör vara straffbart” (​prop. 2017/18:177, ​s.33) vilket gör att frivillighet och sex blir något som går att diskutera och prata om, det gör det legitimt att tjata sig till. Det faktum att kvinnan kan ha sagt nej från början ges inte betydelse. Att tjatsex förstås som okej osynliggör således kvinnans handlingar och aktörskap genom att det inte läggs någon betydelse i om hon sagt nej från början. Frivillighet framstår mycket tydligt som en grundprincip för sex; det är utifrån frivillighet som regeringen tolkar och bestämmer vad som krävs för att det ska fastställas som ett övergrepp eller inte.

Att frivillighet görs till mål och tolkningsram synliggörs vidare när skälen för regeringens förslag till en reformering av sexualbrottslagstiftningen diskuteras och sammanfattas:

“[u]tgångspunkten bör vara att den som deltar frivilligt i en sexuell handling ger uttryck för sin vilja att delta på något sätt och att avsaknaden av sådana uttryck normalt får förstås som att deltagandet inte är frivilligt” ( ​prop. 2017/18:177, ​s.33). Vidare skriver de att “[o]m en person vill ha sexuellt umgänge med någon som förhåller sig passiv eller ger dubbeltydiga signaler får han eller hon således ta reda på om den andra personen vill” ( ​prop. 2017/18:177, ​s.34).

Passivitet förstås med andra ord inte bara som ett sätt som offer kan agera på, utan även som ett legitimt sätt att agera under ömsesidigt sex. Det är tydligt att kvinnor här blivit till studieobjekt genom att kvinnors möjliga agerande under våldtäkter även blivit till möjligt agerande under ett ömsesidigt samlag. Här ges gärningsmän ett större ansvar till att kommunicera, vilket skiljer sig från Stolts analys, men samtidigt finns en mångtydighet i diskussionen eftersom det även förs ett resonemang om att “[...] vad målsäganden har uttryckt eller inte uttryckt bör vara en central del vid prövningen av straffansvar.” (​prop.

2017/18:177, ​s.33). Här ges igen ansvaret för kommunikationen till kvinnor, precis som i Stolts analys, eftersom de förväntas berätta tydligt vad de vill och inte och ges således även ansvar för att den andra personen tydligt förstått detta.

Ur ett biopolitiskt perspektiv syns det här hur det finns, genom motsägande argument, möjligtvis en ny diskurs som visar på motstånd och en vilja att lägga större ansvar på män.

Wendt skriver att det, när kvinnans agerande hamnar i fokus, skenbart kan verka ge henne agens. Hon kallar det för “skensubjektivitet” eftersom vad kvinnan gjorde och inte gjorde fortfarande tolkas av män (2002, s.198). Subjektstatusen för kvinnor tas bort när de må handla och agera men när detta definieras av någon annan. Med andra ord tolkar jag det

som att det finns en diskurs som ger motstånd, men som inte når hela vägen fram. Enligt Foucault finns det alltid ett ‘krig’ om mening, det vill säga där det finns makt finns det även motstånd. Där det finns makt finns även alltid kunskap eftersom de som har makt definierar sanning (och mening). Tvärtom finns det också alltid kunskap där det finns makt eftersom kunskap aldrig är neutral eller objektiv (Järvinen 1996, s.55). Det vill säga att jag tolkar det som att den skensubjektivitet som syns kan förstås som ett uttryck för detta ‘krig’ om mening som Foucault lyfter fram.

Det faktum att sex förstås som något som ​i grunden ömsesidigt och frivilligt tolkar jag gentemot Foucaults neoliberala ​governmentality som innebär att suveränen lär människor att vilja ‘govern themselves’, det vill säga att de skapar en idé om en vilja till frihet och autonomi. Skiftet till liberal ​governmentality ​är vad som skapat idéen om den fria människan och även det styrningssätt som detta möjliggör (Lemke 2001, s.191). Det är den här idéen som har osynliggjort sexuella övergrepp som ett kollektivt och strukturellt problem. Wendt menar att frågan i och med att den formuleras utifrån individuella rättigheter avpolitiseras (2002, s.193). En term som återkommer många gånger i propositionen är “[...] i syfte att tydliggöra att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande” (​prop. 2017/18:177, ​s.1) Lagändringarna motiveras med andra ord genom ​individens ​^{rätt till} ​integritet ​^och ​självbestämmande​. Wendt menar att “[u]tifrån liberala likhetspremisser blir det problematiskt att föra en diskussion om våld i termer av könskategorier och övergripande maktstrukturer” (2002 s.194). Kvinnoförtrycket som struktur underordnas med andra ord individens rättigheter när det förstås i dessa termer.

Wendt skriver vidare att problemet om våld mot kvinnor antingen görs till en fråga om makt eller en fråga om kön, men inte båda två samtidigt (2002 s.194). Argumentet reflekteras tydligt även i mitt empiriska material och jag tolkar det som en del i kunskapsproduktionen;

att hur ett problem definieras har konsekvenser för vilka lösningar som synliggörs och det blir därmed ett centrum för makt för staten att kunna kontrollera utifrån vilka termer ett problem förstås. Staten har tydligt ett problemformuleringsprivilegium i det att dess strukturer ger mening och riktning till människors handlande. Att se problem utifrån ett perspektiv av individuella rättigheter är inte bara en styrningsmekanism inom the apparatus of rape ​^{, utan} även en generell mekanism under liberal ​governmentality ​som reglerar livet och populationen i stort. Diskursen om den fria individen är med andra ord en diskurs som syns inom ​the apparatus of rape ​men även en diskurs och styrningsmekanism i hela samhället.

Det är skiftet till ​governmentality​som möjliggjort reglering genom att se på människan utifrån

liberala likhetspremisser och det är även det som omöjliggör att förstå problemet som ett strukturellt könat problem. Definitionen möjliggör och omöjliggör vissa handlingar och mål, precis som att till exempel klassa narkotikabrott som ett säkerhetsproblem istället för ett hälsoproblem möjliggör helt olika lösningar.

6.2 Privat eller politiskt

Våld och övergrepp i nära relation diskuteras frekvent i propositionen. Utmärkande för dessa diskussioner är att det finns en ovilja att kontrollera sådana typer av övergrepp. Denna ovilja tolkar jag som en del av en biopolitisk styrning genom det att regeringsmakten delar upp problem i privat och politiska-områden. Här hamnar nära relationer i den privata sfären som regeringsmakten anser sig inte bör kontrollera. Det här tolkar jag som en del av biopolitisk styrning eftersom nära relationer tydligt är kopplade till familj och reproduktion.

Uppdelningen av samhället i en privat sfär och en politisk sfär är ett tydligt feministiskt problem där Carole Pateman beskriver det som:

Civil society' is distinguished from other forms of social order by the separation of the private from the public sphere; civil society is divided into two opposing realms, each with a distinctive and contrasting mode of association. Yet attention is focused on one sphere, which is treated as the only realm of political interest (1988, s. 11).

Det finns med andra ord en sfär i samhället som innehåller de saker som staten anses bör reglera och sedan en sfär som består av saker som staten anses inte bör reglera. Flera exempel på denna uppdelning finns i propositionen, var av ett uppkommer kring en diskussion om medvetslöshet och sömn bör räknas som ‘hjälplöst tillstånd’ där frivillighet aldrig antas kunna komma till uttryck:

Sömn och medvetslöshet bör enligt regeringens uppfattning tas med i lagtexten för att tydliggöra att en person i en sådan situation inte kan anses delta frivilligt [...] När det gäller sömn går det heller inte att bortse från att det mellan personer som känner varandra kan vara så att det inte är främmande att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammanhang ska ett sådant handlande inte rimligen bedömas som brottsligt (​prop. 2017/18:177, ​s.40).

Citatet ovan består först av en ​beskrivning ​följt av en motsägande ​rekommendation​^. Regeringen fastslår att en person inte kan ge sitt medgivande när hen sover, trots det anses det inte brottsligt så länge det utspelar sig mellan personer i en relation. Det samma gäller

när en av remissinstanserna, Kvinnofronten, ifrågasätter om det går att ha frivilligt sex i en relation där det regelbundet förekommer våld eller hot om våld (​prop. 2017/18:177, ​s.39).

Regeringen påpekar att det kan förekomma perioder utan våld i sådana relationer och därmed att “[u]tgångspunkten måste enligt regeringens mening vara att det kan förekomma frivilligt sexuellt umgänge även i sådana relationer” (​prop. 2017/18:177, ​s.39).

Detta visar på en mycket tydlig uppdelning mellan det privata och det politiska vilken biopolitiken verkar genom. Staten tillgängliggör ett perspektiv om att sex i nära relationer inte är något som bör regleras; och det är just på det sättet det även regleras. Genom att inte lägga sig i sex som sker mellan personer i en relation skapas en normativ bild om att en får göra vad en vill när det kommer till sex i en sådan situation. Det gör kvinnokroppen tillgänglig genom ​the apparatus of rape och att vad som händer i det privata inte ​kan ​^eller ​bör kontrolleras av staten. Det är ett tydligt tecken på biopolitiskt styrning eftersom definitionen av sex i nära relationer möjliggör ett visst mått av möjlighet till övergrepp. Genom kunskapsproduktion legitimeras och omformuleras sådana problem till problem som inte rör staten. Det handlar om en biopolitisk reglering i det att övergrepp i vissa situationer, som är närmade kopplade till familj och reproduktion, tillåts. Det handlar om att “[...] making live and letting die” (Byrne & Hillier 2016, s.392), med andra ord att staten helt enkelt nekar vissa liv (läs: kvinnor) men främjar andra (läs: män och barn) för vad de anser är populationens bästa. Uppdelningen av det privata och offentliga, som kännetecknar hela samhället och politiken möjliggör en viss typ av reglering av populationen. Genom lagstiftningen delar staten fortfarande upp det privata och det politiska vilket gör att övergrepp i nära relationer inte regleras/tillåts, eftersom det främjar liv åt populationen när sex i nära relationer starkare förknippas med reproduktion.

Intressant är fortsatt att maktrelationer endast synliggörs när det kommer att handla om ålder istället för kön, vilket liknar Wendts argument som visade att maktrelationer aldrig lyfts fram tillsammans med kön (2002 s.194).

[...] ​bedömningen av om brottet våldtäkt mot barn är synnerligen grovt även bör beaktas om övergreppet har pågått under en längre tid eller om övergreppet har utförts av en person inom barnets trygghetskrets eller på en plats där barnet ska kunna känna sig tryggt. [...] Vidare ska, enligt de allmänna bestämmelserna om straffmätning, som försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (​prop. 2017/18:177, s.65-67).

Citatet tolkas som en ​rekommendation ​och visar på en tydlig vilja till att skydda barn i hemmet​, vilket ligger i kontrast till att staten inte anser sig kunna lägga sig i övergrepp i hemmet när det kommer till att handla om kön istället för ålder. Stolt argumenterar på liknande sätt att maktrelationer helt försvinner när det talas om vuxna, som om den “vuxna”

sexualiteten är fri från maktstrukturer (2010, s.107). Wendt förklarar det som att “[e]ndast problem som kan omformuleras från att vara kvinnors, till att vara hela samhällets, blir legitima” (2002, s.201). Jag tolkar det som att övergrepp mot barn förstås i termer om samhällets bästa, det vill säga att det kan komma att utgöra ett hot mot samhällets framtid eftersom det kan påverka barns relation till sex.

Maktstrukturer lyfts på det här sättet endast fram i relation till barn och vuxna, aldrig mellan kvinnor och män. På det sättet blir det en biopolitisk reglering med tanke på att barn just utgör samhällets framtid och är varför de ges ett tydligare skydd i hemmet. Genom att förstå att barn kan påverkas psykiskt hela sitt liv av övergrepp blir det ett samhällsproblem⁸ eftersom det kan komma att påverka barn relation och syn på sex och därmed även samhällets reproduktion när de växer upp. Övergrepp inom äktenskap förstås inte som problematiska på samma sätt eftersom att de inte ses som ett hot mot samhället utan snarare ett problem för ​endast ​kvinnor och som då inte kan representera samhällets allmänintresse. Detta kopplas starkt till just uppdelningen i det privata och det politiska där

‘problem’ som tolkas till att endast beröra kvinnor blir sammanlänkat till den privata sfären där staten inte anser sig höra hemma. Wendt skriver att “[...] den offentliga politikens innehåll och omfång bestäms i relation till ett manligt subjekt” (2002, s.197, ​kurs. i original ​^{), och} menar att det manliga blir till ett allmänintresse och får därmed mer legitimitet, samtidigt som till exempel övergrepp beskrivs som ett specifikt kvinnoproblem vilket då blir ett särintresse som tappar legitimitet.

Vidare syns även en koppling till romantiserat våld genom det sätt som staten producerar hur sexuellt våld ska förstås. Det faktum att det inte definieras som övergrepp att utföra sexuella handlingar med en sovande person så länge det sker i en nära relation visar att sexuellt våld förstås i termer av kärlek, det privatiseras och görs till något som går att vara ömsesidigt vilket osynliggör att det även finns maktstrukturer i sådana relationer. Detta blir även tydligt när regeringen fastslår att “[o]m de som deltar i sexuellt umgänge är överens om att våld ska ingå som en del av umgänget kan valet att delta inte anses vara en följd av våldet” (​prop.

8 “Skadorna ligger i stället framför allt på det psykiska planet och kan vara både svåra och livslånga”

(​prop. 2017/18:177, s.52).

2017/18:177​^,​s.38). Det vill säga att regeringen här väljer att normalisera våld i sex: ​det görs skillnad på våld och sexuellt våld.

Våld i sex har förståtts på olika sätt inom feminismen: dels som ett destruktivt beteende som härleddes till patriarkatet, men också som ett utmaning till samhällets kulturella restriktioner kring hur sex ska gå till (Hallgren 2013, s.109). Min poäng är dock att människor kan antas ge sitt medgivande till att få kroppsskador under sexuella omständigheter men aldrig annars.

Kapitel 3 i brottsbalken behandlar brott mot liv och hälsa ( ​3 kap. BrB (1962:700​)). Att en person skulle frivilligt kunna gå med på och samtycka till misshandel nämns inte en enda gång, det förstås inte som ett alternativ. Fotbollsanhängare som vid derbyn bestämmer tid och plats har tveklöst tagit sig dit för att slåss, ändå kan det aldrig motiveras att de frivilligt fått bakhuvudet insparkat. Det faktum att möjlighet till sexuellt våld tillåts på det här sättet visar att det antagligen inte rör sig om en förändrad diskurs, det handlar antagligen inte om motstånd till den grundläggande apparatus, för det handlar fortfarande om kontroll av och våld mot kroppen. När det handlar om sexuellt våld legitimeras det genom termer av kärlek, men det handlar fortfarande om ett sätt att göra kvinnokroppen tillgänglig.

6.3 Sex eller våld

En viktigt och tydlig del i hur suveränen är central i kunskapsproduktionen handlar om hur vissa begrepp definieras. Feminister har diskuterat hur sexualbrott egentligen ska benämnas och tolkas. MacKinnon har till exempel lyft fram hur sexualbrottslagstning alltid är skriven ur ett manligt perspektiv, det vill säga att våldtäkt definieras utifrån vad en man uppfattar som en våldtäkt, trots att majoriteten som blir utsatta för det är kvinnor. Hon menar att ett sexualbrott just ses som ett sexualbrott och inte ett våldsbrott eftersom det definieras från ett manligt perspektiv när det om det skulle tolkas av kvinnor möjligtvis skulle definieras på ett annat sätt (2009, s.142). Leijonhufvud å sin sida har argumenterat om att det i Sveriges lagstiftning bör ändras till sexuellt utnyttjande eftersom det handlar om ett utnyttjande av en annan kropp (2008, s.93-94).

Från ett biopolitisktperspektiv har kvinnor blivit objekt eftersom de objektifieras inom konkreta praktiker genom lagen. Det är kvinnor som har blivit objekt eftersom att det är deras beteenden och handlingar, eventuella uttryck för frivillighet eller inte, som analyseras och tolkas på ett sätt som män inte har. Vid våldtäkt har kvinnor blivit ett objekt för möjlig kunskap, det har problematiserats som ett objekt ‘to be known’ (för att använda Byrne &

Hilliers begrepp, 2016, s.393), till vilka selektiva tillvägagångssätt har applicerats på den

delen som anses vara betydelsefull. Min poäng är att kvinnors kroppar har blivit studieobjekt på ett sätt som inte mäns kroppar har när det kommer till att tolka och förstå våldtäkter.

Genom att kvinnor med andra ord blivit objekt för kunskapsproduktion har till exempel hur offer beter sig under en våldtäkt blivit underlag för möjliga tillvägagångssätt för en utveckling av lagen. Kvinnor har därmed genom våldtäkt blivit ett objekt att studera, men som genom ett studie av dem, endast vissa saker tolkas och läggs fram. Det är med andra ord en selektiv process i till exempel vad som anses vara ett legitimt sätt som offer att agera på. Genom biopolitik har kvinnor på det här sättet blivit ett objekt som tolkas av någon annan, istället för ett subjekt som själva kan agera, förklara, definiera och tolka problem.

I en del av propositionen diskuteras hur samlagsbegreppet ska definieras. Följande tolkas som en ​beskrivning​^:

Med samlag avses i brottsbalken endast vaginala samlag. Det är en förlegad syn på samlag som inte överensstämmer med den allmänna uppfattningen eller modernt språkbruk. Regeringen anser, i likhet med kommittén, att också sexuella handlingar mellan personer av samma kön ska kunna omfattas av brottsbalkens samlagsbegrepp (​prop. 2017/18:177, s.27​).

Kommittén föreslår vidare att samlag ska definieras som “[...] vaginala, orala och anala samlag” (​prop. 2017/18:177, s.27​). Trots att regeringen enligt ovanstående citat uttrycker sig positivt till att vidga begreppet, är ​rekommendationen ​att inte göra det. Genom hänvisning till både Svenska Akademien samt Nationalencyklopedin fastställer de att det inte finns en enhetlig definition av vad samlag är. Dessutom anser de att lagen redan vidgats eftersom de genom en tidigare dom förtydligat att det inte behöver handla om endast penetrerande sex.

Med hänvisning till att “[...] tillämpningen av en sådan bestämmelse kunde väntas medföra betydande svårigheter att avgränsa det brottsliga området” (​prop. 2017/18:177, s.28) ​samt att “[...] några tillämpningsproblem inte heller var kända” (ibid.) lägger regeringen ner förslaget om att vidga samlagsbegreppet.

Denna debatt synliggör vilka problem som prioriteras; det faktum att tillämpningen eventuellt skulle bli svår ses som ett mer legitimt problem än att samlagsbegreppet i dess nuvarande form inte fångar fler typer av övergrepp. Det här innebär att kroppar inte blir subjekt eftersom att de inte tilltalas. Utifrån ett biopolitiskt perspektiv tolkar jag det som att det endast är en viss typ av sex, det vill säga heterosexuellt, som synliggörs som något som i vissa former bör regleras och definieras. Det är endast sex som kopplas ihop med eventuell och traditionell

reproduktion som regleras. Vidare fungerar det även normativt eftersom att andra begär eller övergrepp inte möjliggörs eftersom de inte inkluderas i begreppet samlag och därmed inte inkluderas i hur ett övergrepp förstås. Att påstå att det dessutom inte hittills finns några kända tillämpningsproblem döljer det faktum att lagen fungerar normativt i vad som förstås som ett övergrepp och inte.

Jemima Repo skriver, i en kontext om EU:s jämlikhetsprogram, att det ibland kan finnas anledning till att staten vill bli mer inkluderande i det att fler då faller under deras kontroll. Till exempel kan olika former av familjer, så som queera eller ensamstående föräldrar, nu vara mål för ny lagstiftning eftersom de tidigare föll utanför kontroll då de inte erkändes som familjer (Repo 2014, s. 17). _​Hon menar med andra ord att subjekt som inte omnämns faller utanför makten och att det därmed kan finnas en anledning till att nu även benämna dem i ett syfte att utöva kontroll. Jag tänker dock att makten även fungerar på så sätt att den kontrollerar även de som inte benämns ​just på grund av att de inte benämns.

I propositionen verkar det finnas en vilja och en förståelse kring att utöka samlagsbegreppet.

Detta syns även genom att de under en tillbakablick i början av propositionen påstår att

“[v]åldtäktsbrottet kom även att omfatta homosexuella övergrepp och gjordes könsneutralt”

redan år 1984 ( ​prop. 2017/18:177, ​s.16). Det kan tolkas som att det finns ett motstånd till en tidigare biomaktsdiskurs. Att göra något könsneutralt är problematiskt i det att det osynliggör samhällets maktstrukturer, det vill säga att erfarenheter av makt ser olika ut beroende på position i samhället. Det kan dock även vara problematiskt att utgå från grupperingar och kategoriseringar av människor, eftersom det kan reproducera genusföreställningar. Detta är ett tydligt feministisk problem där till exempel Wendt argumenterar för att benämna könskategorier som gör handling möjligt; att lyfta problemet till något kollektiv möjliggör motagerande (2002, s.203). Det kan alltså dels förstås som ett reproducerande av könsnormer och dels förstås som ett sätt att göra motstånd på. Att det med andra ord finns en vilja att verka mer inkluderande kan både fungera problematiskt men även förstås som framsteg. Utifrån ett biomaktsperspektiv tolkar jag det dock som att, när regeringen försöker vara mer inkluderande, att makten då tar en annan form. När till exempel anala övergrepp även kommer att inkluderas blir flera begär legitimerade och kan då även verka reglerade på att annat sätt, precis som Repo menar. Dock blir de även kontrollerade om de inte inkluderas med tanke på att dessa begär då tappar legitimitet i de att de inte synliggörs.

Den nya sexualbrottslagstiftningen innebär att kraven på “[...] våld, hot eller utnyttjande” inte längre ska krävas för att döma för våldtäkt eller sexuellt övergrepp ( ​prop. 2017/18:177, ​s.30).

Detta betyder att definitionen av våldtäkt och därmed även sex, har förändrats. MacKinnon skriver att “[t]o tell what is wrong with rape, explain what is right about sex” (1983, s.647).

Hon skriver det dock i syfte att förklara att det för män kan vara enkelt att förstå skillnaden mellan sex och övergrepp, medan det för kvinnor inte behöver vara lika enkelt eftersom kvinnor alltid står under patriarkatet (ibid.). Det jag snarare vill poängtera är att staten genom lagstiftningen bestämmer hur reproduktion på det här sättet bör gå till och inte; alltså vad som är sex och inte. Jag tolkar det som att det finns en (vilja till) förändrad diskurs inom apparatus som förstår det som att våld mot kvinnor, i vissa fall, kan vara dåligt för population och reproduktion. Den förra diskursen kan ha inneburit en förståelse om att våldtäkt tillgängliggjorde kvinnokroppen, medan den nya snarare förstår det som att skada kvinnor kan verka negativt. Det kan handla om ett diskursskifte, en nya typ av kunskapsproduktion som delvis förändrat synen på vad sex och vad övergrepp är.

I slutet av propositionen diskuteras vad den nya lagen kan tänkas få för effekter och konsekvenser. Regeringen konstaterar att antalet anmälningar förväntas öka på grund av att mörkertalet minskar, dock inte på grund av lagen utan på grund av “[...] den debatt som redan har uppstått i samhället” ( ​prop. 2017/18:177, ​s.76) utan att vidare nämna vilken debatt de syftar på. Med tanke på att samtyckeslagstiftningen verkställdes 2018, trots att arbetet började långt innan, finns det stor sannolikhet att de syftar till metoo-debatten som startade hösten 2017 och som fick stort genomslag i Sverige. Vidare konstaterar regeringen att

Statistik visar att omkring 96 procent av de som anmäler våldtäkt är kvinnor och 98 procent av de som misstänks för brottet är män. Regeringens förslag att ändra sexualbrottslagstiftningen så att gränsen mellan straffri och straffbar gärning dras vid om deltagandet i en sexuell handling är frivilligt bedöms som en viktig åtgärd för att nå det jämställdhetspolitiska målet (​prop. 2017/18:177​, s.76).

Det här är intressant eftersom biopolitik är starkt sammanlänkat till statistisk kunskap med tanke på att det är den som öppnar upp och definierar vad som är föremål för biopolitisk intervention (Byrne & Hillier 2016, s.393). Regeringen definierar lagändringarna som ett viktigt steg i jämlikhetspolitiskt syfte. Repo skriver att jämlikhetsarbetet fungerar som en bioekonomisk mekanism inom neoliberal ​governmentality ​eftersom en förstod ojämlikhet mellan könen som ett samhällsproblem (till exempel genom att kvinnor stannade hemma samtidigt som det var ett problem att låta dem arbeta eftersom någon behövde fostra nya arbetande människor). Repo förstår med andra ord jämlikhetsarbetet utifrån ett biopolitiskt perspektiv som ett sätt för fortsatt maktutövning eftersom det används i maktutökande och