26 april 2015
Slutet På Allting Är Nära
Hur de kristna ska leva i ändens tid
Predikan i Pingstkyrkan Lindesberg
Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra så att ni kan be. (1 Petr 4:7)
Bibeltext
Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheternas evigheter, amen.
(Petrus första brev 4:7-11 SFB98)
Inledning
Det finns olika sätt att utlägga Guds ord. Ett är att utgå från ett ämne, och sedan i stora drag presentera det genom att hämta bibelställen från olika delar av Skriften. Ett annat sätt är att gå igenom ett givet bibelavsnitt systematiskt, s.k. utläggande predikan. Ni som har hört mig under en tid vet jag jag främst håller mig till den senare varianten, och det kommer jag också att göra idag.
Predikan
1. Slutet på allting är nära (4:7). Aposteln Petrus börjar det här sammanhanget med att konstatera att allt vi känner till om världen är något tillfälligt, som kommer att ta slut.
1.1. Ordet slutet motsvarar grekiskans telos vilket någots slut utan även dess mål/syfte.
1.2. Ordet nära motsvarar grekiskans eggizo vilket betyder att komma nära, att sätta ihop en sak med en annan sak.
1.3. Var Petrus vill säga oss är att: livet och världen som vi känner den har ett mål och ett syfte som Gud styr över, och att det snart är uppfyllt och fullbordat och då är det slut med allting. Gud har en plan med världen, och han har återlöst den från syndens makt genom sin Sons verk på Golgata. Och när Jesus ropade: det är fullbordat inleddes det som Bibeln kallar för ändens tid, och i slutet av den tidsperioden skall Jesus
komma tillbaka för att döma levande och döda och skapa nya himlar och en ny jord:
detta blir slutet på allting och början på något nytt: se jag gör allting nytt, sa Han som satt på tronen i Uppenbarelseboken 21.
1.4. När Petrus nu sitter och skriver om detta förstår han också att det är nära. Hur mycket närmare är inte slutet nu? Målet med skapelsen är snart uppfyllt och vi lever i slutet av ändens tid, Jesus kommer snart, han är nära, ja han står vid dörren.
2. Var därför... (4:7) Ordet därför är ett nyckelord här, för det pekar tillbaka på det faktum att slutet på allting är nära och framåt mot hur vi skall förhålla oss till detta. Resten av vår text är egentligen en beskrivning av hur de kristna skall leva med tanke på att tiden är kort.
Texten är ju skriven till de utvalda (1 Petr 1:1), och Petrus säger ju ni (4:7, 4:8), varandra (4:9, 4:10) -- texten är riktad till den kristna församlingen som kollektiv.
2.1. ...förståndiga och nyktra så att ni kan be (4:7). Det första som nämns är vi skall vara:
2.1.1. Förståndiga (grek sophroneo) har betydelsen att har ett sunt sinnelag, att vara vid sina sinnen, att utöva självkontroll, att tänka nyktert om sig själv och kontrollera sina passioner. Ordet används bland annat när Jesus botat den besatte mannen vid svinhjorden (Mark 5, Luk 8) och där sägs att mannen var vid sina sinnen.
2.1.2. Nyktra (grek nepho) har betydelsen att avstå från vin men också att vara lugn och samlad i sitt inre, att vara saklig, att vara vakande. Kort sagt: att ha ett nyktert sinnelag. Jag tror verkligen att båda betydelserna är viktiga: vi skall inte berusa oss med vin, för där för börjar ett liv i laster, utan istället låta oss uppfyllas av Anden (Ef 5:18), och vi skall ha ett vaket, vakande och samlat sinnelag.
2.1.3. Så att vi kan be. Hur stor betydelse har inte bönen inför tidens avslutning?
Genom att vara förståndiga och nyktra skall vi kunna leva i bön. Ordet bön (grek proseuche) betyder bön riktad till Gud, men används också för att beskriva platser som skall vara avskilda för bön. Jesus använder samma ord när han säger om en ond ande att detta slag går bara ut genom bön och fasta, och när han driver ut handlarna ur templet med orden: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.
Vidare, samma ord används om lärjungaskaran som var samlade till bön på Pingstdagen när Anden föll och 3000 människor blev frälsta, och även i Apg 2:42 när den första kristna församlingen säga hålla troget fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna, och när man avskiljer diakonerna i Apg 6 gjorde man det för att inte apostlarna skulle förhindras att leva i bön, etc. Varför bad dessa vi läst om? Varför avskilde man platser och tider för bön? Jo, för att slutet på allting är nära.
2.2. Framför allt ska ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder (4:8). Här talas nu om den atmosfär som skall råda i församlingen: den gudomliga kärleken, agape.
2.2.1. Först ska man lägga märke till att grundtexten säger deh pro pas (ordagrant: också före allt) vilket vi översatt som framför allt. Det är dumt att vår översättning
utelämnat ordet också eftersom det sammankopplar Petrus uppmaning till kärlek
med det som står innan, nämligen att vi skall vara förståndiga och nyktra så att vi kan be. Den som lever i bön kan inte låta bli att älska såsom Gud älskar oss.
2.2.2. Orden framför allt (egentligen: före allt) säger oss att det vi skall sträva efter i församlingen i första hand är...
2.2.3. ...agape-kärleken , den gudomliga kärleken, den som älskar utan att räkna med 1 att få något tillbaka. Genom Nya testamentet hittar vi ordet agape i fråga om Guds kärlek till oss och vår kärlek tillbaka, och angående vår kärlek till varandra i våra familjen men också i fråga om kärleken till våra syskon i tron i församlingen: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.
(Johannesevangeliet 13:34-35 SFB98)
2.2.4. Vi skall också älska varandra innerligt (grek ektenes), vilket ordagrant betyder utsträckt (jfr eng extended, extension). I Nya testamentet förekommer ordet bara två ggr (Apg 12:5, 1 Petr 4:8).
2.2.5. När vi så älskar varandra så innerligt, skall många synder bli överskylda. Vad menas med det? Första tanken är att kärleken sopar synden under mattan, men det är orimligt eftersom det vore en form av lögnaktighet, och kärlek gläds med sanningen (1 Kor 13). Lögn och hat/rädsla hör alltid ihop, men sann kärlek hör alltid ihop med sanningen. Så vad betyder detta då? Några olika alternativa översättningar lyder:
2.2.5.1. Kärleken gör att många synder blir förlåtna (B2000) 2.2.5.2. Kärleken övertäcker många synder (SB)
2.2.5.3. Kärleken skyler ock all överträdelse (KXII 1873) 2.2.5.4. Kärleken skall överskyla en mängd av synder (SRFB)
2.2.6. Nyckelordet är överskyla och vad det kan betyda i relation till synden. Nu är överskyla ett ovanligt ord i Nya testamentet, det används bara 8 ggr i 7 verser (Matt 8:24, 10:26, Luk 8:16, 23:30, 2 Kor 4:3, samt Jak 5:20 och 1 Petr 4:8) och bara i två sammanhang när det gäller att synden skall överskylas, dels versen ifråga (4:8) men också i Jakobs brev 5:20: Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder. (Jakobs brev 5:19-20 SFB98) Avslutningen av Jak 5:20 är ordagrant densamma som 1 Petr 4:8: överskyler många synder (grek kalypto plethos hamartia).
2.2.7. Vi landar alltså i den slutsatsen att kärleken överskyler många synder genom att vi håller människor kvar i sanningen genom Guds stora kärlek och förhindrar att de faller tillbaka till sina gamla liv, men också att vi älskar människor tillbaka till
sanningens väg och förlåter dem (B2000 har ovanan att ha en bra översättning här) om de mot förmodan skulle falla. Om vi älskar varandra innerligt hjälper vi
Nya testamentet har tre ord för kärlek: apage, filos och eros.
1
varandra att inte falla, och om vi faller kan vi älska varandra tillbaka till sanningens väg.
2.2.8. Varför är det så viktigt att vi framför allt älskar varandra så att kärleken får överskyla många synder? Jo, för att slutet på allting är nära.
2.3. Var gästfria mot varandra utan att klaga (4:9). Ett tydligt sätt på vilket vi visar kärlek är att vi är gästfria, att vi öppnar våra hem för varandra. De första kristna möttes ofta i templet i Jerusalem och på offentliga platser runt om i romarriket, men också i hemmen i s.k. husförsamlingar.
2.3.1. Det grekiska ordet för gästfria är philoxenos och är sammansatt av två ord: philos = vänlig mot och xenos = främling eller gäst. Här visar sig ett av målen för vår helgelse, att älska främlingen och visa gästfrihet mot alla människor, liksom Gud gör det (3 Mos 19:33, 5 Mos 10:18).
2.3.2. Ett viktigt sätt vi kan visa gästfrihet har vi redan varit inne på, nämligen att vi öppnar våra hem för husförsamlingar och bönegrupper. I vår församling finns några få fungerande bönegrupper som möts hemma hos varandra, men vi behöver fler såna grupper, kanske redan till hösten! Hemligheten är inte att man besitter särskilda ledaregenskaper, utan att man öppnar sitt hem och visar gästfrihet mot sina syskon i tron, så kommer Anden att ta hand om det andra.
2.3.3. ...utan att klaga. Grekiskans ord är goggysmos och antyder ett muttrande,
mumlande, en dold klagan, ett hemligt missnöje. Det är viktigt att vår gästfrihet är äkta, så att vi inte spelar ett spel men sedan är missnöjda bakom ryggen på dem vi öppnar våra hem för.
2.3.4. Varför är gästfrihet viktigt? Jo, för slutet på allting är nära. Så länge vi betraktar allt vi har och äger för enbart vårt eget, så tar vi miste. De första kristna var helt övertygade om att Jesus skulle komma när som helst, så därför delade de allt med varandra: Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. (Apostlagärningarna 4:32 SFB98) 2.4. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds
mångfaldiga nåd (4:10). Huvudtanken med nådegåvorna är vi alla har fått gåvor som inte är till för oss själva utan för församlingens bästa. Det är inget vi äger, utan något vi har fått att förvalta för någon annan räkning: Gud. Och utifrån det skall vi tjäna varandra:
2.4.1. När någon profeterar är det för att trösta och förmana andra, och det är de andra som skall pröva det som sägs
2.4.2. När någon ber för sjuka, så är det aldrig för att synas själv utan enbart för att betjäna de sjuka och förmedla Guds helande kraft
2.4.3. När någon bär fram ett tungotal eller uttyder ett sådant tal, så är det för församlingens uppbyggelse och inte för egen räkning, osv
2.4.4. Och här kan vi vara med allihop. Det står ju var och en med den nådegåva han har fått. Och den är Guds mångfaldiga nåd att vi får vara med och det är också Guds mångfaldiga nåd vi är satta att förvalta. Varför är det viktig? Jo, slutet på allting är nära, och vi är alla beroende av varandra. För varje nådegåva som slutar att fungera i församlingen så blir den allt mer sårbar och vilsen. Därför säger jag till dig som har en gåva som är overksam just nu: Låt den nådegåva som finns i dig flamma upp igen, ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande (fritt citerat från 2 Tim 1:6-7), ty slutet på allting är nära.
Nådegåvorna skall upphöra, men inte förrän vid den sista basunens ljud.
2.5. Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord (4:11). Ytterligare en sak som har stor betydelse för församlingens uppbyggelse är att det som talas verkligen är Guds Ord och ingenting annat, för det är enbart Gud och hans nåderika ord som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade (Apg. 20:32). Här kan man tänka sig två tolkningar:
2.5.1. Det handlar om profetians gåva, vilket antyds av att grekiskans logion (ord) som enligt Blue Letter Bible betyder ett kort yttrande, ett gudomligt orakel. Då är det oerhört väsentligt att dessa yttranden prövas mot den Guds uppenbarelse som
församlingen redan tagit emot. Varje enskild uppenbarelse mot stämma med den stora uppenbarelsen församlingen tagit emot från Kristus och hans tolv apostlar.
2.5.2. Det handlar om predikan, vilket antyds av grekiskans laleo (talar). Även predikan måste utgå från Guds ord, stämma med Guds ord och leda människor till Guds ord. Paulus sade ju till Timoteus: Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all
undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst. (Andra Timoteusbrevet 4:1-5 SFB98)
2.5.3. Oavsett: om nu slutet på allting är nära, då har vi varken tid eller råd att lyssna på sådant som inte är Guds ord. Därför, allt i församlingen måste präglas av Ordet!
2.6. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus (4:11). Något vi sällan berör i vår undervisning och förkunnelse är att Gud faktiskt både ger oss alla, var och en, olika uppgifter och olika gåvor, men faktiskt också sätter upp individuella gränser för oss, var och en, inom vilka vi skall tjäna honom. Paulus säger samma sak i Romarbrevet: Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått (Rom 12:6) och ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en (Rom 12:3). Detta betyder enkelt uttryckt:
"rätt man på rätt plats". Det finns flera olika motiveringar till detta:
2.6.1. Det blir mest effektivt så! Det finns inget som är så ineffektivt som ett
sammanhang där folk gör sådant de inte kan istället för att syssla med sådant de kan och vill göra. Och om slutet på allting är nära, då är det väl oerhört väsentligt att församlingens alla delar vet sin plats och gör sina uppgifter på ett effektivt sätt?
2.6.2. Den viktigaste motiveringen är dock följande: när du och jag går utanför gränserna för den uppgift Gud har gett, så går vi utanför den kraft han har gett oss, och då får han inte äran för verket. Men när vi håller oss inom ramarna för den kraft som Gud har gett, då blir Gud ärad i allt genom Jesus Kristus.
3. Hans är äran och makten i evigheternas evigheter, amen. (4:11) Petrus avslutar med en lovprisning till Gud där han betonar att det enbart är Gud som skall ha äran, och det har också med slutet på allting att göra. Paulus skriver ju: Därför har också Gud upphöjt honom [Jesus] över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.
(Filipperbrevet 2:9-11 SFB98) När skall denna bekännelse avges och alla ge Gud äran?
När Jesus kommer och slutet har kommit och Guds plan för världen gått i fullbordan.
Avslutning
Slutet på allting är nära, låt oss därför vara förståndiga och nyktra så att vi kan be, och i allt leva till Gud ära, älska varandra, visa gästfrihet och tjäna honom i väntan på att Jesus ska komma.
Amen!
Att eventuellt samtala om vid hemgruppen
• Fundera över för- och nackdelarna med de två följande sätten att predika Guds Ord: 1) Man väljer ett ämne, t.ex. dopet i den helige Ande, och så plockar man fram så många olika bibelställen som möjligt från så många olika delar av Bibeln som möjligt för att belysa så många olika sidor av sitt ämne som möjligt, och 2) Man väljer ett bibelsammanhang, t.ex.
en vers eller ett stycke, och så försöker man identifiera vilket ämne texten handlar om, och sedan går man igenom texten vers för vers, ord för ord, och försöker förklara vad texten betyder och hur vi skall tillämpa det. OBS! All predikan kan inte pressas in i de två sätten ovan, utan de är väl i någon mening ytterligheter. I praktiken hamnar varje predikant i sin predikan någonstans mitt emellan dessa två ståndpunkter, men med tonvikt åt ena eller andra hållet.
• Om de första kristna möttes mycket i hemmen, är det då fel att vi möts i en kyrka? Skall en hemgrupp betraktas som en församling i sig, eller som en del av församlingen i den stad där hemgruppen finns?
• Hur undviker man att den gästfrihet man visar utnyttjas av människor som enbart vill snylta på ens gästfrihet?
• Hur kan man veta "gränserna" för sin egen uppgift i Guds rike så att man tjänar efter den kraft som Gud ger?
