Låt Stå
Matilda Sköld
/fröken 2A
LåtSas
Hon sitter i tamburen. Vill inte gå till skolan. Har inga vänner där. Barnen i klassen tycker nog inte ens om henne. Lärarna spelar bara.
Men som fröken får man inte skolka. Då är man definitivt inget bra föredöme.
P.S. Glöm inte matsäck till friluftsdagen på onsdag! D.S.
LåtSäga
Vad har du för mål den här terminen? Är det något du kan bli bättre på? Vad kan jag hjälpa dig med? Har du några funderingar? Har du någon att leka med på rasten? Fröken frågar. Jag svarar. Jag vet inte. Kanske. Vet inte. Nej. Ja. Och hon säger att jag måste bli bättre på att ta för mig, räcka upp handen och säga vad jag tycker. Okej, svarar jag. Jag ska försöka. Då var vi klara för den här gången, ler fröken mot mamma och pappa, suckar tillbakahållet, samlar ihop sina papper och räcker fram en kopia med alla närvarandes namn att skriva under. Kontraktet som jag inte vet betyder att skolan håller ryggen fri när jag utbildas av en disträ och oengagerad småbarnsmamma som helst hade velat ligga hemma i soffan och läsa skvallertidningar. Fröken som alltid fikar på rasterna med de andra vuxna i lärarrummet när vi knackar på den stängda dörren för att säga till när någon varit dum. Vi små elever som med stora ögon tar in kaksmulorna som fastnat på frökens tröja när hon skyndat ut ur lärarrummet och stressat drar igen dörren bakom sig. Vi, ytterst små och storögda, som förtrollat distraheras och redan hunnit glömma bort varför vi nervösa står där. Vi rodnar tills någon kommer ihåg och berättar blygt. Men fröken vill inte höra något sådant skvaller, snäser försiktigt men vasst och skickar ut oss med detsamma och går själv in igen. Vi hör henne mumla och skratta tillgjort där innanför. Förläget går vi ner för alla trapporna igen. Det går trögt trots att skammen hjälper till och tynger ned oss mot marken. Vi som försökte skipa rätt och stå upp för vad vi trodde var en åsikt. Det måste ha varit något annat fröken syftade på på utvecklingssamtalet. Saker som händer i klassrummet. På hennes revir. Där bara hon bestäm- mer och vi lyssnar. Här finns det ju andra lärare som har jobbat längre än hon har och de skulle ju kunna höra hur barnen pratar till henne. Och särskilt hur hon svarar. För hon är osäker även om hon inte darrar på rösten eller knäna ser ut att vika sig. Hon skriver rakt på griffeltavlan och suddar noggrant med en fuktad svamp. Hon är alltid trevlig mot de andra lärarna i korridoren, hon hälsar alltid artigt och glatt på föräldrarna om de följer med in för att vinka hejdå, innan hon kvittrar ”ha en bra dag” och smäller igen klassrumsdörren. Hon är sådan vår fröken, kluven. Men det förstår ju inte vi.
Måndag v.39
Utvecklingssamtal!
14:35 Doris 14:50 Edvin
15:05 Rosa-Lie 18:25 Olivia
18:40 Tindra K
18:55 William
Vatten är samma sak som is eller ånga, det är bara olika former.
LåtStå
Det gnisslar så jag får ont i nacken. Skär som skridskor genom is. OÄ. Fröken skriver så snabbt och hårt att kritan sprätter, spottar och stänker ner golvet. Hon smäller till tavlan, sätter punkt och vänder sig om. Armarna i sidorna. Vita fläckar på kläderna. Hon tittar stint på oss. Väntar otåligt på att vi ska skriva av. Hon börjar stampa metodiskt i golvet, less på att alltid vänta. Alltid lära och vara till hands. Hon vill ut. Resa till något varmt ställe med bara sin man. Barnen får vara kvar hemma, hos farmor och farfar kan- ske. Hon vill ligga framför en blå pool i en varm plaststol och våndas, med stora solglasögon och en fånig paraplydrink och låtsas vara nöjd. Fröken står vid fönstret framför sin kateder och blickar ut. Jag sitter några rader ner, värmer mina händer på ett dam- migt element. Andas moln på glaset. Det är alltid extra kallt såhär i slutet av november när rektorn vill spara på resurserna, inte låta vaktmästaren sätta igång värmen riktigt än. På tavlan står det Vatten är samma sak som is eller ånga, det är bara olika former.
LåtBli
Vad håller ni på med! Fröken är hysterisk. Viftar med hela kroppen och flänger mellan bänkarna. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hon brukar bli arg när killarna är jobbiga och retas, men den här gången är det annorlunda. Fröken kastar sig över två av killarna som försöker jaga varandra runt jordgloben bredvid diskbänken. Men hon missar, träffar istället kanten av plåten med tinningen och faller ihop med ett stön.
Killarna vänder sig om så snabbt att de snubblar och hamnar jämte fröken på golvet. Det stripiga håret ligger över hennes ansikte men även om de inte ser om hon lever börjar de gråta. Tänk om hon är död, viskar tjejen bredvid mig svagt ut i rummet. Ingen vågar nästan andas. Luften är tjock och tystnaden trycker i öronen. Då blir det fängelse för oss, konstaterar en annan kille på andra sidan av tjejen. Ja, om fröken är död så är det ju vårt fel. Och man får inte röra någon som har dött. Det är en brottsplats och polisen måste ta bilder så att de kan bevisa i domstolen vad som hänt. Visa att vi har dödat fröken.
Kateder
Lova
Edvin Jonna Joseph Caspar Doris
Clara Felicia Jonathan
William
Antonia
Alvar
Algot Rosa-Lie
Selma
Truls
Tindra P
Tindra K
Olivia
Mergim
LåtGå
Det är dags att byta platser. Fröken ritar upp en karta över klassrummet med fyrkanter och namn i. Alla blir besvikna. Inte en enda får sitta med den de vill. Fröken gör alltid så! Klassen börjar gnälla och jämra sig över hur jättejättedålig plats de får varenda gång. Nästan ingen av killarna vill dessutom sitta längst fram så att fröken kan höra att de pratar eller se att de inte jobbar. Och nästan inga av tjejerna vill sitta längst bak, för killarnas taggiga frisyrer är ivägen och fröken hör inte vad man säger. Så fröken ändrar sig. Alla får skriva sitt namn och lägga i en skål. Fröken drar två lappar och sätter oss tillsammans. Yes, mimar jag och knyter näven under bänklocket. Såhär kan inte fröken fuska.
aerfg
© Matilda Sköld Nordiska Folkhögskolan
Text & Bild 2013
