Maktkamp om svenska språkets spelregler: En fältanalys av språkets relation till medborgarskap i Sverige

Maktkamp om svenska språkets spelregler:

En fältanalys av språkets relation till medborgarskap i Sverige Daniel Ekström och Johnny Hermansson

Centrum för tvåspråkighetsforskning, Institutionen för svenska och flerspråkighet Examensarbete 15 hp

Examensämne: Svenska som andraspråk

Ämneslärarprogrammet i svenska som andraspråk, för arbete i gymnasieskolan och vuxenutbildningen (300 hp)

Höstterminen 2020 Handledare: Linus Salö

English title: The power struggle over the rules of the Swedish language

Maktkamp om svenska språkets spelregler

En fältanalys av språkets relation till medborgarskap i Sverige

Daniel Ekström och Johnny Hermansson

Sammanfattning

Denna studie behandlar den offentliga debatt som uppstått i kölvattnet av januaripartiernas förslag om språktest för medborgarskap som presenterades i januari 2019. Genom ett diskursanalytiskt

tillvägagångssätt undersöks de språkideologier och de synsätt på medborgarskap som kommer till uttryck i debattinläggen. Utifrån ambitionen att placera in diskursproducenternas positioner har studien tillämpat Bourdieus fältteori och med denna riktat fokus mot två specifika fält: det politiska och det vetenskapliga fältet. Vidare har studien fokuserat på de motsättningar som föreligger i debatten, inom såväl som mellan fälten.

Resultaten redovisar att det framkommer olika ståndpunkter som kan förklaras utifrån vilken position aktörerna talar och vilket fältkapital de besitter. Studien visar också att de språkideologiska villkoren förändrats under det senaste decenniet i synen på svenska språkkunskapers roll i

naturalisationsprocessen. Detta har lett till att den språkvetenskapliga forskningen gett sig in i debatten och argumenterat mot språkkrav för medborgarskap. Resultaten indikerar att de två fälten bryter mot det kunskapsutbyte som karaktäriserat svenskt språkpolitiskt beslutsfattande där vetenskaplig forskning legat till grund för diskursiva slutsatser.

Nyckelord

Språkkrav, medborgarskap, språktest, fält, språkideologi

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 1

1.2 Politisk bakgrund kring förslaget om språkkrav för medborgarskap ... 1

1.3 Tidigare forskning ... 3

2. Teori ... 4

2.1 Medborgarskap och språkideologi ... 4

2.2 Fältteori ... 5

3. Metod och material ... 6

3.1 Diskursanalys ... 6

3.2 Material ... 7

3.3 Metodologisk och forskningsetisk diskussion ... 7

4. Analys ... 8

5. Resultat och diskussion ... 15

6. Konklusion ... 16

7. Referenser ... 17

8. Bilagor ... 20

1

Inledning

Språket är grunden för att vi människor ska förstå varandra, och med språket bygger vi gemensamma föreställningar om hur den yttre världen är beskaffad. Det är emellertid en gängse uppfattning att språk inte bara fungerar som ett medel för kommunikation utan också att det binder samman konstruktioner som stater, nationer och andra gemenskaper. Annorlunda uttryckt används språk som politiskt redskap för att hålla samman sociala grupper och forma det som Benedict Anderson kallar föreställda

gemenskaper (2006). Mot bakgrund av detta är det intressant att det i Sverige sedan 2019 finns ett skarpt förslag om att kräva språkkunskaper för medborgarskap, och under hösten 2020 för permanenta uppehållstillstånd.

Eftersom politikernas språkideologiska utgångspunkter får implikationer för hur samhället beslutar i frågor som berör andraspråkstalare – och språkutbildning generellt – är det av både samhälleligt- och språkvetenskapligt intresse att undersöka språkpolitiska idéer och deras relation till forskning. Det är därför värdefullt att förstå de skilda åsikterna som kommer till uttryck i debatten mellan politiker och forskare, och undersöka vilken typ av kunskapskapital debattörerna utgår ifrån i sin argumentation.

1.1 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att skapa en djupare förståelse för de diskurser om språk och medborgarskap som inbegrips i det aktuella förslaget, samt i de debattinlägg som förslaget föranlett. Studien har även som delmål att undersöka i vad mån debatten säger något om relationen mellan forskare och politiker i samhället. Konkret ämnar studien tillföra ny kunskap – empirisk såväl som konceptuell – om de språkideologier som manifesteras i politikers och forskares ståndpunkter, och skapa förståelse för hur åsikterna ger uttryck för olika sätt att betrakta medborgarskapsbegreppets relation till språk och språkkunskaper. Syftet mynnar ut i följande frågeställningar:

1. Vilka språkideologier och synsätt på medborgarskap manifesteras i debatten om språk och medborgarskap?

2. Hur relaterar de språkideologier och synsätt på medborgarskap som framkommer i debatten till positioner i sociala fält?

1.2 Politisk bakgrund kring förslaget om språkkrav för medborgarskap

Under mitten av 1900-talet präglades Sverige av en restriktiv invandringspolitik som lät invandrare anpassa sig efter svenska kulturella och politiska förhållanden (Hammar, 1964). Det svenska samhället har emellertid sedan 1975 utgått från en integrationspolitik som karaktäriserats av mångfald, både språklig och kulturell. Detta medförde att de som invandrade till Sverige fick rätt att utöva, bevara och vidareutveckla sin kultur och sitt språk, samt rätt till möjligheter att lära sig det svenska språket (Milani, 2008). Denna politiska integrationsdiskurs – som övergav den tidigare idén om anpassning och assimilation – blev därmed den offentliga hållningen i den svenska migrationspolitiken (Ekström von Essen, 2011; Hylstenstam & Milani, 2012; Salö, 2020).

1997 tillsatte den svenska regeringen en kommitté vars syfte var att utreda behovet av eventuell revidering av det svenska medborgarskapet (Komittédirektiv, 1997:5). Bland annat undersökte kommittén hur relationen mellan naturalisationen för medborgarskap och kunskaper i det svenska språket skulle realiseras. Kommittén kom fram till att språkkunskaper är en grundförutsättning för en lyckad integrationsprocess, men att det inte ska föreligga ett krav på specifikt uppnådda

språkkunskaper för medborgarskap. Skälet grundade sig framförallt på en rättviseaspekt; villkoren att

2

lära sig språket varierar från individ till individ utifrån faktorer som inte individen kan påverka, varför ett språkkrav skulle leda till en orättvis sorteringsprocess (SOU, 1999:34). Mot bakgrund av detta har den svenska officiella hållningen i migrationsfrågor de senaste 30 åren fram till nyligen haft en ideologisk utgångspunkt som premierat språklig- och kulturell mångfald och avfärdat idéer om specifika kunskapskrav i medborgarskapsproceduren (Milani, 2008).

Den hegemoniska politiska mångfaldsdiskursen i Sverige demonstrerades inte minst i valrörelsen 2002 när Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) presenterade rapporten En ny integrationspolitik (Folkpartiet, 2002) i vilken språkkrav för medborgarskap lanserades som förslag. De argumenterade för att medborgarskapet ska vara ett erkännande för att man uppfyllt ett antal kriterier som ger vissa fördelar. Därför ansåg de att det är ”naturligt” (s. 23) att acceptabla kunskaper i svenska språket blir ett krav för medborgarskap, och krav är något partiet i rapporten understryker i sin – historiskt sett – nya form av liberalism: om medborgarskapet ska kunna nyttjas förutsätter det kunskaper om svenska lagar och andra förhållanden som i sin tur kräver vissa kunskaper i svenska språket. Följaktligen hävdade de att det av individen – för att kunna delta i samhällslivet – krävs ett visst mått av språkkunskaper. Detta förslag anammades inte av något annat riksdagsparti, och inte heller när Folkpartiet åter tog upp förslaget 2006 fick det gehör på den politiska arenan (Milani, 2013). Den svenska diskursen om språklig- och kulturell mångfald kvarstod således, men icke desto mindre infördes genom Folkpartiets förslag en ny språkideologi i den politiska debatten; något Milani (2008) kallar för språktestideologi.

Denna ideologi inbegriper en syn på medborgarskap som ett medlemskap i det svenska samhället – och i den svenska nationens gemenskap – vilket förutsätter specifika kunskapsnivåer i det svenska språket samt kännedom om den svenska värdegrunden (Milani, 2008).

Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen vid valet 2010 har – utöver den politiska diskursen kring invandring generellt – den ideologiska språkdebatten förändrats (Liedman, 2020, 9 december).

De föreslog i sitt principprogram 2010 ”[e]n återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom” (Sverigedemokraterna, 2010). Utifrån detta krävde Sverigedemokraterna ett stopp för modersmålsundervisning och sfi-undervisning:

De invandrare som vill ge sina barn hemspråksundervisning får istället arrangera och bekosta detta själva.

Invandrare som, trots att de genomgått eller haft möjlighet att genomgå, sfi-undervisning, anser sig behöva, eller av myndigheterna anses behöva, tolk i kontakten med svenska myndigheter skall själva stå för denna kostnad (Sverigedemokraterna, 2010).

Härmed återinfördes en språkideologisk ståndpunkt vilken ånyo gavs kraft i den svenska politiken:

denna betonar individens eget ansvar i språkinlärningsprocessen och ställer krav på dennes assimilering till svensk kontext.

2012 visade Demoskop i en undersökning att 79 procent av de tillfrågade svenskarna (av 1054 deltagare) var positivt inställda till språktester för medborgarskap (Heinö, 2012). Detta markerar att nya diskursiva villkor och resurser blivit tillgängliga i det politiska fältet.

Denna diskurs spreds sedermera till statsbärande partier. Exempelvis proklamerade Ulf Kristersson i sitt jultal 2017 för krav på kunskaper i svenska för de som vill bosätta sig i landet: “I Sverige talar man svenska. Krav på perfekt svenska är överskattat, men krav på begriplig svenska är underskattat”

(Moderaterna, 2017). Socialdemokraterna föreslog i sitt partiprogram i april 2018 en språkplikt som skulle göra det ”obligatoriskt för asylsökande att delta i språkträning” (Socialdemokraterna, 2018).

Om individen inte deltog skulle den asylsökandes dagersättning dras in, och detta skulle även gälla de som hade försörjningsstöd och som var i behov av bättre språkkunskaper för att få arbete

(Socialdemokraterna, 2018).

2019 är en majoritet av de politiska aktörerna överens om införandet av språkkrav för

medborgarskap, vilket visar att den politiska diskursen i frågan kraftigt förändrats de senaste åren.

Under hösten 2020 har regeringen tillsammans med samarbetspartierna lagt ett förslag om språkkrav

för permanenta uppehållstillstånd, vilket har potential att bifallas i riksdagen och införas som lag under

sommaren 2021. Inom det språkvetenskapliga fältet är dock en majoritet emot förslaget, vilket skapat

en konflikt som utspelar sig i svenska medier i vilken olika aktörer från olika fält strider om vilket

narrativ som ska gälla angående språkets roll i naturalisationsprocessen.

3

1.3 Tidigare forskning

Inom det språkvetenskapliga forskningsområdet språk och integration och språkkrav och

medborgarskap har en mängd studier utförts. Den tidigare forskningen förgrenar sig i två huvudsakliga forskningsrön där det ena genererat studier om språktesters effekter på individers språkfärdighet och samhälleliga integrering (e.g Goodman & Wright, 2015). Det andra har företrädesvis intresserat sig för att granska språktester utifrån kritiska och normativa lingvistiska infallsvinklar (e.g Milani, 2008;

Ndhlovu, 2019; Shohamy, 2007).

Det finns hitintills ingen empirisk forskning som visar på en observerbar korrelation mellan språkkrav och social integration. Pulinx och Avermaet (2017) genomförde exempelvis en etnografiskt kvalitativ studie för att undersöka språk- och integrationspolicys effekter på social integration i en belgisk kontext. Utifrån resultaten visar författarna att införandet av språkkrav inte ger några observerbara effekter på vuxna invandrares sociala integration eller språkutveckling. Goodman och Wright (2015) undersöker i sin studie konsekvenserna av kulturella och språkmässiga kunskapskrav på invandrares sociala, politiska och ekonomiska integration i västeuropeiska sammanhang. Med

utgångspunkt i analyser av ett tämligen omfattande datamaterial redovisar författarna resultat som påvisar få belägg för att språk- och samhällskunskapskrav genererar några märkbara

integrationseffekter. Helgertz et al. (2014) når fram till liknande resultat i sin jämförelse av två åtskilda naturalisationsprocesser i Sverige och Danmark och effekterna på invandrares ekonomiska integration.

Författarna redovisar resultat som visar på analoga effekter mellan kontexterna. Emellertid visar vissa studier att språkkunskaper kan leda till förstärkt social och ekonomisk integration (e.g Koopmans, 2010; Rooth & Åslund, 2007) men dessa studier kan inte påvisa att språkkrav föranleder

språkkunskaper.

Språktest och medborgarskap – och inte sällan den samhällsdebatt som medföljer – har som tidigare nämnt blivit föremål för ett antal kritiska studier. Inom sociolingvistisk forskning har

forskningsinsatser ägnats åt att granska diskurser och ideologier relaterade till frågan om språkkrav för medborgarskap. Med utgångspunkt i ett politiskt förslag om språktest för medborgarskap lanserat 2002 av Folkpartiet (nu Liberalerna) undersöker Milani (2008) förslaget och den omgärdande debatten. Genom en kritisk diskursanalys av policydokument och nyhetsartiklar syftar studien till att åskådliggöra vilka språkideologier som manifesteras. Utifrån Bourdieus begrepp rites of institution framhåller Milani att språktest för medborgarskap förmår fungera som ett instrument för ett socialt exkluderande av vissa samhällsgrupper (se även Milani, 2009). Shohamy (2007) undersöker olika nationers språktestpolicys och analyserar vilka språkideologier som ligger till grund för dessa riktlinjer. Författaren gör gällande hur språktester för migranter undantränger språklig mångfald och blottlägger en syn på språket som standardiserat och homogent. I en senare studie söker Shohamy (2013) ta reda på vilka diskurser språktester aktualiserar. Tester skärskådas både som påverkade och påverkande av ideologi, politik, utbildning och ekonomi, och antas införliva maktdiskurser. Hon visar att det genom språkideologier skapas testsituationer som är oförenliga med den språkliga verklighet som råder utanför testsituationen. Detta illustreras bland annat genom granskning av språktester för medborgarskap. Studien visar hur deltagarna kapitulerar inför språktesters krav och rättar sig i enlighet med testdiskursen. Bruzos et al. (2018) utforskar på likartat sätt de omkringliggande diskurser runt införandet av språktester för medborgarskap i Spanien 2015. Studien indikerar att de obligatoriska språktesterna medför positiva följder för vissa samhällsaktörer, samtidigt som det egentliga politiska syftet med testerna tolkas som en vilja att strama åt invandringen. Ndhlovu (2019) utreder hur det koloniala förtrycket av “den oönskade Andre” manifesteras genom nationers språk- och

medborgarskapstest. Artikeln konstaterar att språktester upprätthåller en “ras-lingvistisk” ideologi och ett kolonialt maktförtryck över den kolonialiserade.

Det förefaller som en stor del av den sociolingvistiska forskningen kring området språk och integration och språkkrav och medborgarskap inordnar sig i ett spektrum mellan diskurs och ideologi.

Den här studien kommer att behandla ett – inom den språkvetenskapliga forskningen – outforskat

studiematerial kring frågan om språktest för medborgarskap utifrån Bourdieus fältteori. Detta kan

åskådliggöra de olika samhällsaktörer som ingår i samhällsdebatten och de olika perspektiv som

kommer till uttryck genom dessa.

4

2. Teori

I det följande presenteras studiens teoretiska inramning vilken består av teorier inbegripna i begreppen medborgarskap, ideologi och fält. Utifrån olika föreställningar om medborgarskap kan vi förstå aktörers språkideologiska ståndpunkter som inbäddas i debatten, och i den politiska beslutsfattande processen gällande språkkrav för medborgarskap. Fältbegreppet möjliggör en inblick i hur olika sociala aktörer, med sina specifika villkor, ideologiskt förhåller sig till medborgarskap.

2.1 Medborgarskap och språkideologi

Medborgarskap är ett komplext begrepp med ett flertal innebörder. Brubaker (1992) beskriver medborgarskap som en universell och utmärkande funktion hos moderna stater att formellt ange vad som ska ingå i definitionen och därigenom bestämma vilka individer som blir medborgare eller inte.

Medborgarskapet fogas vanligtvis ihop med en uppsättning skyldigheter och rättigheter. Genom att explicit definiera kriterierna för medborgarskap gör en stat anspråk på att vara en stat för en avgränsad andel befolkning. Vad det vidare innebär, enligt Brubaker, är att det både skapas en juridisk och en ideologisk skillnad mellan de människor som är och inte är medborgare. De medlemmar som ingår i vad som blir det statligt definierade och avgränsade medborgarskapet skapar ofta en föreställning av en socialt sammanhållen gemenskap som i sin tur uppfattas utgöra nationen (Brubaker, 1992).

Medborgarskapet och de medlemmar som ingår och uppfattas utgöra nationen förmår frambringa vad Anderson (2006) beskriver som en föreställd politisk gemenskap som är både begränsad och suverän.

Billig (1995) konstaterar att vad som uppfattas utgöra nationens gemenskap inte är en objektiv gemenskap, utan dess avgränsning avgörs av nationalstatens subjektiva identitetsskapande. Vilka rättigheter och skyldigheter som inbäddas i medborgarskapet – och vilken representation en stat och dess medlemmar har av dess innebörd – kan därför skilja sig mellan och inom olika nationalstater (Billig, 1995).

Oakes och Warren (2007) beskriver utifrån dess grunddefinition att medborgarskap handlar om individens rättigheter och skyldigheter kopplat till ett medlemskap till en specifik stat. De nämner tre dimensioner sammanbundna med idén om medborgarskap. Den första dimension innefattar en legal och juridisk status i vilken individen har rättigheter och skyldigheter – exempelvis rätten att rösta i val och rätten till ekonomiska och sociala fördelar, samt skyldigheter att offra sig för nationen i händelser av krig. Den andra dimensionen rör sig om deltagandet i politiska sammanhang och att bidra till formandet av det gemensamma bästa. Detta kan variera beroende på individens vilja – eller förmåga – att delta i det politiska livet. I den tredje dimensionen har individen i och med medborgarskapet internaliserat en känsla för den nationella identiteten och agerar utifrån en affektiv intention, snarare än utifrån en politisk strategisk intention. Denna betydelse av medborgarskapet kan korreleras till Benedict Andersons (2006) begrepp föreställd gemenskap som kan beskrivas som att nationella subjekt föreställer sig en gemenskap med andra individer bosatta i samma nation, trots att de aldrig träffat eller hört talas om dessa individer. Denna affektiva dimension är en förutsättning för vad Billig (1995) kallar banal nationalism, vilket innebär att medborgarna reproducerar nationens vara genom att föreställa sig den, kommunicera den, tro på den och tillsammans komma ihåg den. Detta gör

medborgarna i ett rutinmässigt agerande utifrån psykologiska föreställningar om nationen, vilket de förvärvat genom nationalstatens sociala och historiska kontext. Inte så sällan manifesteras detta genom ett gemensamt språk med vilket nationalstaten kan skapa en känsla för nationell samhörighet; en hegemonisk nationell identitet konstrueras således genom ett hegemoniskt språk som placeras överst i den språkliga hierarkin (Horner & Weber, 2018).

Oakes och Warren (2007) understryker att medborgarskapets tre dimensioner kan tillerkännas olika

betydelser beroende vilken definition av medborgarskapet nationen väljer att inta. Traditionellt har den

västerländska politiska filosofin delat upp medborgarskapet i två huvudkoncept: en liberal och en civil

republikansk betydelse. Den liberala betydelsen betonar medborgarens specifika rättigheter kopplade

till dennes privata sfär; exempelvis rättigheter att skyddas från yttre intrång från andra medborgare

eller från staten. Den civila republikanska betydelsen fokuserar på medborgarnas skyldigheter att delta

5

i det politiska livet och skydda det konstruerade nuvarande statsstyret. Här krävs av individen en nivå av identifikation med staten, genom vilken tanken är att forma ett gemensamt organiskt samhälle, inte enbart en stat med ett antal invånare. Föreställningar om medborgarskap och dess definition inbäddas med språkideologiska synsätt som kommer till uttryck på den politiska arenan.

Ett vedertaget synsätt på ideologi beskriver Blommaert (2005) som ett generellt fenomen som återspeglar ett socialt eller politiskt systems helhet, inom vilken alla medlemmar eller aktörer i systemet deltar. Denna studie vilar emellertid på en vidare förståelse av ideologibegreppet som avser ett specifikt synsätt där ideologi består av “discourses, terms, arguments, images, stereotypes – serving a specific purpose, and operated by specific groups or actors” (s. 158). Detta inbegriper även en förståelse av ideologi som Blommaert och Verschueren (1998) karaktäriserar som en uppsättning normativa och gängse idéer och attityder, vilket kan kopplas till olika socialt konstruerade domäner.

Mer specifikt behandlar studien språkideologier, som Horner och Weber (2018) beskriver som ideologier förknippade med språk och språkanvändning. Med andra ord går språkideologibegreppet att betrakta som ett kulturellt idésystem som villkorar talares språkpraktiker. Således kan språkideologier blottlägga hur människor tänker om och genom språk, vilket ofta påverkar hur verkligheten

konstrueras. Med anledning av att språkideologier är inbäddade i normativa värderingar förmår de omedvetet eller medvetet skapa inkluderings- och exkluderingsprocesser. Enligt Brubaker (2015) är språk en oumbärlig del av social interaktion och offentliga och privata diskurser, vilket likaledes innebär att språkideologier kan aktualiseras i dessa sammanhang. Inom ramen för denna studie tillämpas en förståelse av språkideologibegreppet som kan läsas som den ansamling normerande och vedertagna föreställningar och synsätt på språk och språkanvändning anammade och manifesterade av grupper och aktörer i sociala, politiska och kulturella praktiker (Blommaert & Verschueren, 1998;

Horner & Weber, 2018). Ideologiska utgångspunkter påverkar i sin tur hur stater definierar

medborgarskapet och vilka som ska erkännas som medborgare. Föreställningar om medborgarskap omsluter ideologiska ståndpunkter som florerar i olika sociala rum i samhället. Dessa olika sociala rum, eller fält, består av olika aktörer som arbetar efter olika ideologiska villkor.

2.2 Fältteori

Den franska sociologen Pierre Bourdieu utvecklade den så kallade fältteorin. Med fältteori erbjuds en schematisk beskrivning över hur samhället kan betraktas. Samhället består av olika så kallade fält vilka inkluderar olika specialiserade verksamhetsområden med egna inre principer. Bourdieu

framhåller att “to think in terms of field is to think relationally” (Bourdieu & Wacquant, 1992, s. 96):

det vill säga att ett fält inte avser ett specifikt fixerat föremål eller område utan ett socialt rum som omfattar ett nät av relationer. Ett givet fält är således ett säreget relationellt rum, inriktat mot ett särskilt verksamhetsområde eller aktivitet (Hilgers & Mangez, 2015). Alla sociala sammanställningar är inte nödvändigtvis fält; fält förutsätter en viss grad av självbestämmande och inre motsättningar om gemensamma spörsmål (Broady, 1998; Salö, 2020).

Bourdieu (2005) menar att olika fält handhar olika grader av autonomi som bland annat bestäms av hur beroendeförhållanden till externa faktorer ser ut. Enligt Hilgers och Mangez (2015) är ett

utmärkande tecken för ett fälts självständighet framväxten av ett för fältet särskilt kapital, exempelvis politiskt eller vetenskapligt kapital; det vill säga de historiskt förvärvade symboliska och materiella resurser som sociala aktörer inom ett givet fält förfogar över (Broady, 1998). Bourdieu hävdar att fälten har tolkningsföreträde framför de andra fälten i specifika frågor. I en given kontext kan ett fält besitta en dominant position i förhållande till andra fält, vilket innebär att deras verklighetsbeskrivning tillskrivs auktoritet. Således struktureras handling i enlighet med de maktrelationer – stipulerade genom fördelningen av ekonomiskt och kulturellt kapital – som cirkulerar inom och mellan fälten (Bourdieu, 2005; Hilgers & Mangez, 2015).

Bourdieu beskriver fält som “a field of forces within which the agents occupy positions that statistically determine the positions they take with respect to the field” (Bourdieu, 2005, s. 30). Varje fält befolkas av sociala agenter som intar olika positioner, och mellan positionerna råder

maktrelationer som är konstituerande för fältet. Det innebär att vissa positioner inom fältet innehar

större makt än andra positioner, men detta kan förändras genom den konkurrens som pågår om vilket

narrativ som ska upphöjas som det legitima. I enlighet med fältets inre logik vill de dominanta

6

agenterna bevara den rådande definitionen av makt, samtidigt som de dominerade positionerna strävar efter att utmana maktfördelningen (Sapiro, 2015). För att kunna påverka positionerna använder agenterna vad Bourdieu kallar strategier; agenternas omedvetna försök att skydda eller förstärka sin ställning inom fältet. Exempelvis kan det inom fälten finnas ett kontinuum mellan en intellektuell och en kommersiell pol. Den intellektuella polen – enligt Bourdieu definierad som “subfältet för begränsad produktion” (Bourdieu, 1992, citerad i Broady, 1998, s. 4) – arbetar enbart utifrån det egna fältets kapital och strävar efter det egna fältets erkännanden; den kommersiella polen, å andra sidan, riktar sig mot yttre intressen och strävar främst efter publika och ekonomiska erkännanden. Fältets

självständighet kan därför mätas utifrån hur dominant fältets intellektuella pol är (Broady, 1998).

Inom fälten existerar också så kallade rum av möjligheter, vilka inrymmer värdehierarkier som föreskriver förhållningsreglerna för samtliga av fältets agenter (Broady, 1998). Dessa rum bestämmer bland annat vilka ämnen agenterna inom fältet kan tala om, vilka idéer som är tillgängliga, och hur dessa kan uttryckas.

Bourdieu (2005) beskriver det journalistiska, politiska och vetenskapliga fälten som tre olika fält innehållandes sina inre logiker som på olika sätt förhåller sig till varandra. Sociala agenter inom det journalistiska, politiska och vetenskapliga fältet delar alla en strävan om att i sina respektive fält explicitgöra sina grundläggande ideal som rättmätiga konceptualiseringar av den sociala världen (Bourdieu, 2005). Fälten och dess aktörer skapar, upprätthåller och konkurrerar om sina specifika, underförstådda och tysta föreställningar – av Bourdieu uppkallade doxa – om hur samhället är beskaffat (Broady, 1998). Som Pielke (2007) förklarar kan olika grupper i samhället utgå ifrån varierande visioner om önskvärda resultat i beslutsfattande processer. Folkvalda politiker kan i vissa frågor fokusera på förtroendesiffror samtidigt som en läkare tar hänsyn till hälsoaspekter. Med anledning av att det finns en mängd olika önskvärda resultat och en mängd stridande intressen skapas en konflikt, som utspelar sig på maktens fält, om önskvärda resultat. Inom ett och samma fält kan det finnas delfält som bär på sina specifika intressen inom det större fältet som de ingår i; exempelvis kan språkvetenskap anses vara ett delfält inom det större vetenskapliga fältet (Broady, 1998; Salö, 2020).

Studien har valt den ovan beskrivna fältteorin med anledning av att den tillhandahåller en förklaringsmodell kring vilka aktörer som är med i beslutsfattande om för samhället betydelsefulla frågor. Fältteorin kan vidare kasta ljus på den maktdynamik som för tillfället råder i samhället. Teorin gör det möjligt att utforska vilka syften som ligger till grund för politiska slutsatser och huruvida dessa förhåller sig till vetenskap eller till andra intressen.

3. Metod och material

I följande avsnitt beskrivs studiens metodologi (3.1) samt studiens material (3.2), och avslutas med en metodologisk och forskningsetisk diskussion (3.3).

3.1 Diskursanalys

Språkforskare började under mitten av 1900-talet intressera sig för språkets konstituerande roll. Med den så kallade språkliga vändningen menade forskare att det inte föreligger ett statiskt samband mellan ett uttalat ord och det ordet representerar – ordets innebörd förändras och omformas genom sociala- och historiska kontexter. Således betyder den språkliga vändningen att det som är sant och möjligt att säga i ett visst sammanhang ständigt förskjuts och problematiseras i en ny kontext.

Fairclough (2013) riktar fokus på den dialektiska relationen mellan något som sägs och dess

historiska, sociala och politiska kontext. Utifrån detta kan diskursanalys bidra till att utforska specifika sätt att tala om och uppfatta världen på och exponera hur nya tankar om olika fenomen blir möjliga att uttrycka. Diskursanalysen kan även avslöja makteffekter och hur dessa påverkar samhällen och människor (Blommaert, 2005; Bolander & Fejes, 2019)

Diskurser åskådliggörs särskilt i debatter, som enligt Blommaert (1999) fungerar som ett specifikt

7

historiskt tillfälle då nationella aktörer involveras i att forma politiska beslut. Debatterna innefattar olika aktörer som strider om att definiera den sociala verkligheten, och dessa representanter strävar efter att vinna auktoritet för den representation de framhåller. Debattörerna producerar och

reproducerar idéer i debatten inom vilken, historiskt sett, undanskymda åskådningar kan vinna ny mark, och sociopolitiska allianser kan formas eller förändras (Blommaert, 1999). Följaktligen kommer diskursanalys användas i denna studie för att belysa specifika aktörers tankar och idéer som genom diskursiva villkor och resurser blir möjliga att uttrycka (Milani, 2008). Denna metod erbjuder de verktyg som gör det möjligt att förstå de förutsättningar som debatten om språkkrav ådagalägger.

Konkret har vi utifrån denna metod insamlat och analyserat ett textmaterial som ringar in den debatt som studien avser undersöka.

3.2 Material

Insamlingen av data har skett genom två steg. Först har policydokument inhämtats med hjälp av sökmotorn på regeringens officiella webbsida. Sedermera har debattartiklar insamlats genom det digitala nyhetsarkivet Mediearkivet, där språktest, språkkrav, medborgarskap och permanenta uppehållstillstånd utgjorde sökorden. Sökresultatet har använts som underlag för att sammanställa ett material representativt för studiens blickfång att innefatta olika sociala aktörer.

Analysmaterialet består av åtta texter: två politiska förslag och sex debattartiklar. Debattartiklarna är skrivna av forskare respektive politiker. Samtliga texter presenteras och analyseras kronologiskt i studien, och de ger en inblick i hur de olika fälten kommunicerar med och inom varandra, vilka språkideologier de utgår ifrån och hur de ser på medborgarskap (Se bilaga 1 för studiens material i tabellform).

Regeringens och migrationskommitténs förslag berör språkkrav för permanenta uppehållstillstånd, och inte för medborgarskap, men eftersom permanenta uppehållstillstånd krävs för att kunna erhålla ett medborgarskap så inryms förslaget språkideologiskt i debatten om språkkrav för medborgarskap, och motsvarar således denna studies syfte.

Studien undersöker ett urval av texter. Det finns en uppsjö av tillgängligt textmaterial inom studiens forskningsområde, men att inrymma detta sträcker sig utanför denna studies spännvidd och syfte. Avgränsningen har vidtagits för att möjliggöra en djuplodande analys av ett händelseförlopp inom en offentlig diskurs. En i huvudsak styrande faktor för urvalet har varit att det korresponderar mot syftet att redogöra för olika sociala aktörer som ingår i debatten som undersöks.

3.3 Metodologisk och forskningsetisk diskussion

En diskursanalytisk ansats inbegriper ofrånkomligen en tolkningsprocess vilken påverkas av forskarens positionalitet. Neumann (2003) framhåller att diskursanalysen metodologiskt är

svårdefinierad, och definitionen blir avhängig studiens material. Detta innebär att analysarbetet inte kan isoleras från forskarens erfarenheter eller från den inhämtade datan och det sammanhang datan skärskådas i. Vi är medvetna om att vi som kunskapsproducenter bär med oss ideologiska erfarenheter som ofrånkomligen påverkar de val, tolkningar och slutsatser som presenteras i studien. Vi har

emellertid genom våra diskussioner, med varandra och med handledaren, försökt skapa en så

mångbottnad förståelse som möjligt av materialet (Martin-Jones et al., 2017). Vi har strävat efter vad

Heller et al. (2018) belyser som en fortlöpande dialog med olika mottagare under arbetets gång som ett

sätt att kontinuerligt begrunda och alltjämt integrera ett reflexivt förhållningssätt i den epistemiska

processen (Martin-Jones et al., 2017). I enlighet med Billig (2003) har studien inte enbart eftersträvat

att granska de diskurser som framkommer i materialet utan även reflekterat över de diskurser som

studien själv involverar. Under arbetet med denna studie har vi förhållit oss till de forskningsprinciper

som stadgas av Vetenskapsrådets etiska kodex för forskning inom humaniora och samhällsvetenskap

(Vetenskapsrådet, 2017).

8

4. Analys

I januari 2019 kom regeringen med dess samarbetspartier Centerpartiet och Liberalerna överens om ett program bestående av 73 punkter, varav följande behandlade språk kopplat till medborgarskap:

Språkkrav för medborgarskap. Vi vill stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle.

Därför ska ett godkänt prov i svenska och i grundläggande samhällskunskap vara ett krav för medborgarskap i Sverige. Där det föreligger särskilda skäl ska språkkunskaper kunna prövas i andra former.

(Socialdemokraterna, 2019, 11 januari)

Ovanstående förslag ådagalägger en kravideologi vilken inkluderar ett synsätt på språkkunskaper som en av förutsättningarna för medborgerlig tillhörighet och en sammanhållen gemenskap. Enligt detta synsätt föranleder språkkunskaper inträde i den föreställda gemenskap som utgör ett nationellt medvetande (Anderson, 2006). Härmed definieras medborgarskap som ett uppfyllande av ett visst antal kriterier, i det här fallet språkkunskaper, vilket är tänkt att höja medborgarskapets legitimitet.

Därigenom uttrycker det politiska fältet vilket narrativ som ska upphöjas som legitimt på maktens fält.

Som svar på detta skriver Milani och Rydell (2019, 14 januari) ett debattinlägg i Svenska Dagbladet om språktest för medborgarskap. Milani är professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet och Rydell är doktor i nordiska språk vid Stockholms universitet och lektor i svenska som andraspråk vid Högskolan Dalarna. De är följaktligen två representanter för det språkvetenskapliga delfältet.

Författarna är huvudsakligen kritiska mot den individualistiska språkideologi som de hävdar att det politiska förslaget vilar på:

Det bygger på en tanke om att språkinlärning bara handlar om individens vilja och ansträngningar och att det skulle finnas ett problem med bristande motivation att lära sig svenska. […] Istället påverkas andraspråksinlärning av en mängd olika faktorer så som tidigare skolbakgrund, vana att studera språk, ålder, tillgång till kvalitativ språkundervisning och möjlighet att använda språket. En livssituation som är psykiskt stressande kan påverka språkinlärning negativt. (Milani & Rydell, 2019, 14 januari)

Deras språkideologiska blick riktar således in sig på ett dialektiskt förhållande mellan individuella och samhälleliga faktorer som i samspel påverkar andraspråksinlärningen positivt. Det är först och främst en fråga om att tillämpa de resurser – utifrån individens förutsättningar – som gör det möjligt att skapa fördelaktiga villkor för språkinlärning. Samtidigt poängterar forskarna att de individuella faktorerna är betydelsefulla för språkinlärning, men ingalunda något som varken individ eller samhälle kan påverka.

Utgångspunkten är sålunda att språkinlärning är avhängigt det bredare sammanhanget och att

utveckling alstras som ett resultat av individens möte med omgivningens villkor. De argumenterar för att språktester för medborgarskap medför en samhällelig stratifiering då endast en viss grupp tvingas uppfylla testernas språkkrav:

Språktest för medborgarskap handlar alltså inte i huvudsak om språkanvändning och vad som behövs språkligt för att tillgodose sina rättigheter och skyldigheter som medborgare. [...] Främst innebär det att man använder språkkunskaper för att skilja mellan människor i ett samhälle och i slutändan, vilka rättigheter olika personer ges tillgång till. (Milani & Rydell, 2019, 14 januari)

Detta tycks uttrycka en oro för att samhället formar olika medborgare som inte tillhör samma

föreställda gemenskap. Stratifieringen innebär också ett särskiljande mellan de som klarar språktestet och de som inte gör det, och att enbart de förra får de rättigheter som ett medborgarskap genererar.

Detta uttrycker en typ av banal nationalism genom vilken man skapar och reproducerar en idé om

nationen som en plats vilken vilar på jämlikhet mellan medborgarnas status, samt att vägen till

medborgarskap inte ska baseras på vad de anser är en differentieringspraktik manifesterat i ett

språktest för medborgarskap. Enligt Oakes och Warren (2007) går det att skönja och förklara detta

som att författarna hänfaller åt ett liberalistiskt synsätt på medborgarskap då de fokuserar på rättigheter

snarare än skyldigheter.

9

Skribenternas språkideologi vilar på det språkvetenskapliga fältets kunskapskapital gällande faktorer som påverkar språkinlärning, och med detta kapital kritiserar de det politiska fältets

åskådningar: de menar att de ”[s]om flerspråkighetsforskare” är oroade över den nya “kravdiskurs” – kopplad till invandrare i allmänhet och språkinlärning i synnerhet – som gjort sig gällande de senaste åren i det politiska fältet och understryker att forskning inte stödjer tanken att invandrare skulle sakna motivation att själva vilja lära sig språket. Det går i detta avseende att utläsa en schism mellan det vetenskapliga och politiska fältet. Argumentationen förankras i det språkvetenskapliga delfältets intellektuella pol, i vilken delfältets autonomi i frågan om hur andraspråksinlärning påverkas av ett språktest för medborgarskap upprätthålls (Broady, 1998).

Milani och Rydells medborgarskapssyn är härmed präglat av ett icke-krävande perspektiv vilket säger att samhället inte ska peka ut en viss grupp som underställda specifika krav som andra medborgare slipper. Genom dessa tankar glider Milani och Rydell in i ett politiskt värderande fält eftersom frågan om samhällets tendenser att kategorisera människor in i olika grupper inte är direkt kopplat till andraspråksinlärning – och de nyttjar därmed inte ett vetenskapligt kapital – utan handlar snarare om vilken sociopolitisk verklighet de vill leva i. I detta avseende är deras positionering som språkforskare aningen otydlig i frågan om utifrån vilken egenskap de talar och med vilket fältkapital de argumenterar med.

Forsberg Lundell (2019, 22 januari) skriver i Curie en replik till Milani och Rydell om språktest för medborgarskap. Forsberg Lundell befattar sig med andraspråksforskning och är docent i franska vid Stockholms universitet, vilket positionerar henne inom det språkvetenskapliga delfältet.

Det är möjligt att i hennes inlägg urskilja två huvudsakliga synsätt på språkinlärning: å ena sidan att språkinlärning betingas av individuella faktorer som ålder, förstaspråkets distans till inlärarspråket, språkbegåvning, utbildningsnivå och andra sociala och psykologiska faktorer:

Vi vet att den ålder vid vilken man började lära sig språket spelar roll (men vi vet ännu inte exakt hur stor betydelse den har och hur den hänger samman med sociala och psykologiska faktorer), vi vet att språkbegåvning är en viktig förklaringsfaktor [...] och vi vet också att språklig distans, utbildningsnivå, motivation och kunskaper i andra språk har en påverkan. Vi vet att post-traumatisk stress påverkar de kognitiva förmågorna negativt och kan försvåra språkinlärning. (Forsberg Lundell, 2019, 22 januari)

Å andra sidan att det finns en universell inlärningsprocess i vilken samtliga inlärare kan uppnå samma resultat inom en viss tidsrymd:

Jag skulle vilja påstå att det finns samsyn inom andraspråksforskningen att man på 5 års tid, om man aktivt ägnat sig åt språkinlärning, inte har några problem att uppnå en sådan nivå. Det är ungefär den nivå som svenska elever förväntas ha uppnått efter att ha läst ett modernt språk i högstadiet och gymnasiet (med ganska få undervisningstimmar) (Forsberg, 2019, 22 januari).

Vad detta indikerar är dels en individualistisk anstruken hållning på språkinlärning där individens ansträngning och företagsamhet blir katalysatorn för inlärningen av målspråket. Språkinlärningen är något företrädesvis individbundet, där framgång och motgång är beroende av individens egen vilja och motivation. Samtidigt hävdar hon att “man”, vilket indikerar att alla, kan uppnå en given språklig nivå inom en given tidsrymd, vilket mot bakgrund av hennes beskrivning av att språkinlärning påverkas av individuella faktorer kan ses som en paradox.

Vidare vänder sig Forsberg Lundell emot att språkinlärning främst bör kopplas till formell utbildning; andraspråksinlärningen sker även ”genom arbetsplatsen och vänner”. Detta antyder att språket bäst utvecklas i naturliga miljöer i vilka individen i samspel med andra bygger upp sin språkliga repertoar. Samtidigt förmedlar hon en språkideologi som utgår ifrån att inlärarens språkutveckling kan skyndas på genom ett antal givna språkkrav.

Vad gäller synsättet på medborgarskap framläggs främst en civil republikansk hållning då hon betonar individens ansvar utan att nämna vad samhället kan erbjuda individen. Hon reducerar utbildningssektorns betydelse för språkinlärning och hävdar att inlärningen till stor del sker på arbetsplatsen eller i umgängeskretsar. Detta implicerar att medborgaren snarare är skyldig att på egen hand språkutbilda sig och att ansvaret framförallt vilar på att individen själv iscensätter situationer som gynnar språkutvecklingen.

I den språkideologiska utgångspunkten refererar Forsberg Lundell till det vetenskapliga fältet då

hon deklarerar att språkinlärningen är avhängig en rad individuella faktorer, och att inlärningen

10

bortsett från formell undervisning optimeras genom ett dialogiskt förfarande i sociala sammanhang.

Hon hävdar också forskningens stöd i frågan om att alla kan lära sig ett språk på en viss tid, förutsatt att inläraren anstränger sig. Således positionerar hon sig själv och sin språkideologi inom det vetenskapliga fältet och hänvisar till dess vetenskapliga kapital.

En inomfältlig konkurrens kan urskiljas i de hänvisningar som görs till de sociala agenter som ingår i det delfält hennes text produceras i. Forsberg Lundell menar att delfältets sociala agenter, och alluderar på Rydell och Milani, producerar en text som representanter av delfältet, men till synes inte i enlighet med delfältets inre logik. Istället anser hon att de egentligen styrs av andra intressen –

politiska – och inte utifrån det som värderas inom fältets logik som bör hämta kraft från ett

vetenskapligt kapital. Således menar hon att deras utsagor fjärmar sig från delfältets upphöjda narrativ – att kunskap ska styra beslutsfattandet och inte personliga ställningstaganden. Därigenom utspelar sig en strid om vilket kapital det språkvetenskapliga delfältet förväntas utgå ifrån, som i förlängningen utkristalliserar sig i en dragkamp inom fältet om vilket narrativ som ska gälla som hegemoniskt hallmärkt kunskapsideal vilket ska förfäktas på maktens fält.

Hon reducerar det språkvetenskapliga fältet genom att säga att andraspråksforskning “är ett relativt nytt forskningsfält” som saknar “bredd” (Forsberg, 2019, 22 januari), och som därför inte säkert kan uttala sig om språkkrav är en dålig idé eller inte. Genom hennes strategi att försöka vederlägga den språkvetenskapliga forskningens auktoritet i frågan om språktesters negativa inverkan på inläraren, kan hennes inlägg delvis ses som ett försök att utmana de maktpositioner och den rådande doxa som dominerar det fält hon själv ingår i.

Forsberg Lundell argumenterar följaktligen med sitt vetenskapliga kapital i sitt språkideologiska perspektiv då hon förankrar detta i språkvetenskaplig forskning, och med ett politiskt ideologiskt kapital när hon uttrycker idéer kopplade till medborgarskap, eftersom dessa bygger på värderingar kring individens skyldigheter att anstränga sig i inlärningsprocessen.

Hyltenstam är professor emeritus i tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet och replikerar i Curie (2019, 20 februari) på Forsbergs inlägg. Hyltenstams inlägg åskådliggör en syn på andraspråksinlärning där inläraren ska mötas av en stöttande omgivning:

Så mer effektivt för invandrares angelägna och avgörande inlärning av svenska och för integrationen allmänt, precis som Rydell och Milani hävdar, är för det första förbättrad kvalitet i sfi generellt, och specifikt ett större hänsynstagande till individuella förutsättningar för språkinlärning. För det andra, och lika viktigt, behöver det skapas situationer i arbetsliv och sociala sammanhang i övrigt som möjliggör interaktion med svensktalande. [...] Detta kan ske när omgivningen öppnar upp och ”släpper in” till interaktiv gemenskap samt erbjuder inläraren en värdig identitet och möjliggör en reell plats i det nya samhället. (Hyltenstam, 2019, 20 februari).

En av språkinlärningens grundvalar består med detta synsätt av ett samspel mellan inläraren och en social omgivning, varför Hyltenstam menar att samhället bör konstituera dessa sociala möjligheter som gynnar språkutvecklingen. Han understryker att detta, tillsammans med en förbättrad kvalitet i sfi-undervisningen och ett hänsynstagande till individens olika förutsättningar, visar på

språkinlärningens behov av den omkringliggande kontexten, och att detta rimmar illa med den ackumulerade kravdiskurs om språkkrav för medborgarskap som främst fokuserar på individens ansträngning och egna ansvar.

Eftersom han anser att det inte bör föreligga språkkrav för medborgarskap utan snarare rättigheter och möjligheter till en god språkutbildning kan man urskönja en liberal syn på medborgarskap i hans resonemang (Oaks & Warren, 2007). Utifrån begreppet föreställd gemenskap uttrycker Hyltenstam att gemenskap ska bygga på att alla individer får möjlighet att formge sin identitet utan yttre krav på identitetens beskaffenhet. Han menar således att motivation till språkinlärning utvecklas i “interaktiv gemenskap” och att inläraren i denna garanteras en “värdig identitet”; en identitet som till synes handlar om att inte behöva upptas av de krav ett språktest för medborgarskap ställer.

I egenskap av professor i tvåspråkighetsforskning representerar Hyltenstam det vetenskapliga fältet, och mer specifikt det språkvetenskapliga delfältet. Därtill produceras texten genom vad som kan anses vara en vetenskapligt präglad kanal.

Striden inom fältet handlar om vilken samsyn som råder kring tid och språkinlärning. Hyltenstam

menar att det råder en samsyn om att det inte existerar någon korrelation mellan tid och uppnådd

språknivå. Han betonar att forskningen visar att individer som trots hög motivation och positiva

11

individuella förutsättningar inte alltid lyckats väl i sin språkutveckling. Genom att referera till sig själv i detta avseende understryker han sin egen auktoritet i fältet och det kapital som positionerar honom som en erkänd forskare i fältets övre skikt. Det går följaktligen att se detta som en strategi där han visar på delfältets rådande doxa som förespråkar en stöttande omgivning i språkinlärningsprocessen vilken fungerar som ett försök att befästa de aktuella maktpositioner inom fältet som bygger på fördelningen av positionernas vetenskapliga kapital. Därigenom positionerar texten det

språkvetenskapliga delfältet i frågan om språktest för medborgarskap, eftersom den vänder sig emot en idé om medborgarskap villkorat av förutbestämda kunskapskriterier. Detta innebär att delfältet

konkurrerar på maktens fält om definitionen av medborgarskapets innebörd. Texten argumenterar således för att bevara fältets autonomi, vilket illustreras genom forskningshänvisningar till fältets eget kapital, vilket inte är beroende av yttre omständigheter. Hyltenstam står på vad Bourdieu beskriver som ”subfältet för begränsad produktion” (Broady, 1998, s.4), där åsikternas kapital ligger inom fältet och tjänar fältets egna villkor.

Han efterlyser även ett samspel mellan fält, och då framförallt med det politiska fältet då han betonar att forskning kan bidra med kunskap som ger en komplex och nyanserad syn på språkkrav;

detta skulle förhindra att det politiska fältet fattar beslut som inte grundar sig på vetenskap. Denna omständighet understryks då han uttrycker att “[f]orskarens roll kan då handla om [...] att visa på komplexiteten i en fråga som ofta förenklas i politiska syften” och “belysa i vilken utsträckning aktuella politiska ståndpunkter är i harmoni med kunskapsläget eller ej”. Detta förkunnar att vetenskapen ska förhindra en policy som grundar sig på beslut utifrån ”politiska syften”, vilket

implicerar att frågan om medborgarskap kräver autonomt grundade beslut, något som enbart kan fattas av det fält som i frågan har auktoritet och rätt kapital; nämligen det vetenskapliga fältet med sitt kunskapskapital.

Sabuni (2019, 28 oktober) uttalar sig på SvD debatt om fördelarna med språkkrav för

medborgarskap. Hon anser att språket är någonting som för samman civilsamhället, ökar integrationen och därmed utgör grunden för nationens utveckling:

Då är det viktigt med ett gemensamt språk för att kunna förstå varandra och skapa tillit och samhörighet.

[…] Svenskan ska vara språket som binder samman människorna i det här landet till varandra. Det är en förutsättning till samtal och möten som ökar förståelsen för varandra och samhället. […] Brister i det svenska språket är en stor orsak till utanförskap och ofrihet. (Sabuni, 2019, 28 oktober).

Enligt Sabuni bli språkkunskaper ett drivmedel för etablerandet av en kulturell gemenskap.

Språkfärdighet innebär därmed inte enbart en inkörsport till arbetsmöjligheter utan ett instrument för att kunna få tillgång till de värden nationen vilar på. Härmed definierar Sabuni det svenska språket som, det Billig (1995) kallar, nationens hegemoniska språk, vilket är ett verktyg för den

nationsbyggande process som ska fungera som en självreproducerande rutinmässig verksamhet i vilken en hegemonisk nationell identitet är slutmålet. Detta vittnar om en assimilatorisk språkideologi genom vilken ett språk hierarkiskt överordnas alla andra som innebär att kunskaper i svenska språket utgör ett kriterium för att ingå i den nationella föreställda gemenskapen (Anderson, 2006; Horner &

Weber, 2018). Sabuni framhåller ett visst mått av socialt gemensamma åtgärder för språkinlärning då hon bland annat pekar på fler undervisningstimmar och ökad utbildningskvalité i sfi-undervisningen.

Sabuni accentuerar individens skyldigheter att tillgodogöra sig de kunskaper och språkfärdigheter som möjliggör att individen kan ta del av de rättigheter som ett medborgarskap erbjuder. Detta

överensstämmer med en kravideologi inom vilken de som ansöker om medborgarskap förväntas förkovra sig i hur nationen fungerar och där språk- och samhällskunskaper – som också omfattar obligatorisk språkförskola för nyanländas barn – utgör navet. Test för medborgarskap antas ge ett slutgiltigt svar på om detta uppnåtts.

Sabunis medborgarskapsdefinition är nära sammankopplad med hennes språkideologi. Hon menar att medborgarskap både ska medföra rättigheter och skyldigheter, samt att kunskapen om detta förutsätter kunskaper i det svenska språket. Medborgarskapet handlar för Sabuni om att uppgå i ett samhällsmedlemskap genom vilket medborgarna tillsammans skapar landets framtid:

Att frivilligt välja att bli medborgare är det yttersta beviset på att man vill bli en del av vårt lands framtid.

Medborgarskapet ska vara sista stoppet på en resa till att bli svensk […] Det är därför också rimligt att man

som medborgare vet hur det svenska samhället fungerar och vilka rättigheter och skyldigheter vi alla har.

12

[…] Det handlar om barns rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet, att både kvinnor och män förväntas stå på egna ben, och att samhället reagerar med kraft mot hat och hot och alla former av förtryck. (Sabuni, 2019, 28 oktober)

Medborgarskapet handlar således om att bli en del av den svenska värdegrunden; att bli svensk innebär något i sig specifikt som är förenat med positiva egenskaper. Sabuni önskar därför att medborgaren affektivt internaliserar de gemensamma värden hon menar att den svenska nationen utgörs av (Oakes & Warren, 2007). Samtidigt blir adekvata språkfärdigheter en förkroppsligad evidens på att individen hallmärkts som berättigad medlem i den svenska gemenskapen.

I citatet framkommer ett civilt republikanskt tankesätt på medborgarskap då hon framhäver individens skyldigheter att inordna sig i civilsamhällets föreställda gemenskap (Oaks & Warren, 2007). Hon tycks mena att nationsbyggandet är avhängigt medborgarnas förmåga att föreställa sig en gemenskap med övriga medborgare – vilket möjliggörs genom ett hegemoniskt språk – och detta inkluderar även medborgarnas förmåga att reproducera nationens vara genom att föreställa sig den, kommunicera den, tro på den och tillsammans komma ihåg den (Anderson, 2006, Billig, 1995).

Sålunda ser Sabuni medborgare inte enbart som medlemmar av en stat utan tillika som delaktiga i att forma ett gemensamt organiskt samhälle (Oaks & Warren, 2007).

Sabuni yttrar sig i egenskap av partiledare för Liberalerna vilket positionerar sig själva som

”[s]veriges liberala parti” som står för ”en integrationspolitik som både ställer krav och skapar möjligheter.” (Liberalerna, 2020). Följaktligen uttalar sig Sabuni som en representant för ett politiskt delfält i frågan om språkkrav för medborgarskap. Med sin argumentation hänvisar Sabuni till ett globalt politiskt fält då hon menar att en majoritet av andra europeiska länder, och samtliga

grannländer, har språkkrav för medborgarskap. Därmed argumenterar hon utifrån ett starkt politiskt kapital vilket stärker det narrativ hon själv förfäktar. Detta politiska kapital tycks även inkludera ett politiskt axiom – eller doxa (Bourdieu, 2005) – som utgår från ett givet kausalt samband mellan språkkrav och språkkunskaper: den svenska medborgarskapslagstiftningen saknar språkkrav, ”[t]rots att vi väl vet att kunskaper i svenska språket gynnar integrationsprocessen” (Sabuni, 2019, 28 oktober). Detta implicerar en form av tyst kunskap som säger att språkkrav obestridligen leder till bättre språkkunskaper.

Sabuni positioner sig själv och sitt parti Liberalerna som drivande i frågan inom det politiska fältet, och som den aktör vilken från början iscensatt det kravnarrativ som det politiska fältet nu upphöjt till det legitima:

Tack vare Liberalerna tillsätts nu äntligen en medborgarskapsutredning som ska förtydliga hur kravet på godkänt prov i svenska […] för svenskt medborgarskap ska fungera. […] Liberalerna föreslog det för 17 år sedan. […] Vi drev frågan i alliansregeringen, men möttes av kalla handen vid förhandlingsbordet. Att ställa krav på nya medborgare att lära sig svenska var för kontroversiellt. Allt efterhand har såväl andra partier som opinionsbildare ändrat åsikt. Nu blir det verklighet. (Sabuni, 2019, 28 oktober)

Följaktligen demonstrerar Sabuni hur delfältet – Liberalerna – besitter frågans dominanta position efter en långtgående inomfältlig strid. Hon legitimerar förslagets auktoritet genom att deklarera hur andra aktörer inom det politiska fältet nu givit sitt godkännande – möjligen till följd av ett ökat förtroendekapital – och på så vis upprätthåller hon det politiska fältets autonoma status, eftersom hon ser erkännanden av andra agenter inom fältet som det primära. I samma resonemang uttrycker hon att det politiska fältets rum av möjligheter förändrats då nya värdehierarkier gjort det legitimt att avisera förslag om kunskapskrav för medborgarskap (Broady, 1998).

På SvD debatt svarar ett antal språkforskare på Sabunis inlägg (Hedman et al., 2019, 30 oktober).

De instämmer i Sabunis tankegång att samhället bör se till att människor får tillgång till adekvata språkutbildningsinsatser för att kunna ”delta i det svenska samhället” (Hedman et al., 2019, 30 oktober). Däremot anser de att Sabuni anlägger ett för individualistiskt perspektiv på språkinlärning och hävdar istället att inlärning bäst sker genom ett dialektiskt förhållande mellan samhälleligt- och individuellt ansvar. De uppmanar politikerna att – innan de beslutar om språkkrav för medborgarskap – utreda debattens grundfråga: ”Hur kan det svenska samhället skapa de bästa och mest effektiva förutsättningarna för invandrade personer att lära sig svenska?” (Hedman et al., 2019, 30 oktober).

Forskarna understryker i huvudsak samhällets kollektiva ansvar för individens språkutveckling; allt från att skapa utbildningsmöjligheter till att utrusta arbetsgivare med kunskaper om flerspråkighet.

Eftersom individens potential att lyckas i sin språkutveckling är avhängig en rad individuella

13

opåverkbara faktorer bör inte ansvaret att lära sig svenska primärt läggas på individen, vilket ett språkkrav skulle medföra menar de. Deras språkideologiska inriktning framhåller språkets centrala roll för att individen ska kunna delta i samhället – det vill säga ges tillgång till samhällets institutioner och arbetsmarknad – men de kopplar inte språket till ett nationellt identitetsskapande (Oakes & Warren 2007).

Medborgarskapet ska enligt forskarnas inlägg framförallt medföra rättigheter att – med betydande hjälp av samhället – integreras. Samhället ska genom insatser se till att individen får kunskaper i språket, och att dennes språkidentitet tas tillvara på arbetsplatser genom att chefer utbildas i flerspråkighet; de har följaktligen en tydlig liberal syn på medborgarskapet. Detta implicerar att inläraren ska ges möjlighet att lära sig språket utifrån sina språkliga förkunskaper på ett flertal sociala platser i samhället vilket ytterligare betonar rättighetsperspektivet, och att inlärarens motivation att lära sig språket förstärks av en för språkinlärningen trivsam och bemötande omgivning. De menar även att medborgarskapet inte ska villkoras av individuella kunskaper då detta leder till en ojämlik sortering i naturalisationsprocessen: ”med en sådan lag skulle en del aldrig kunna bli svenska medborgare”

(Hedman et al., 2019, 30 oktober). Mot bakgrund av detta går det att utröna en liberal syn då de betonar rättigheter och ett undvikande av social stratifiering som de menar blir följden av ett språktest för medborgarskap.

Forskarnas svar på Sabunis inlägg kan läsas som att det språkvetenskapliga delfältet försöker skapa en kommunikationsväg till det politiska fältet och uppmana det till att lyssna och inhämta ett

vetenskapligt kapital – förankrat i delfältets intellektuella pol – i frågan om språkutveckling:

“Språkpolitiska förslag bör bygga vidare på den språkpolitiska grund som språklagen utgör, och utgå från solida forskningsresultat som baseras på många studier” (Hedman et al., 2019, 30 oktober). Detta framhäver det språkvetenskapliga delfältets normativt dominanta roll i språkvetenskapliga frågor och där delfältets rådande doxa konstaterar att ett språktest för medborgarskap står i ett diametralt

motsatsförhållande till vad forskning föreskriver om språkinlärning. Här positionerar sig det vetenskapliga fältet genom att motsätta sig idén om att språkkrav skulle frammana språkkunskaper vilket i förlängningen innebär att fältet motsätter sig idén om ett språktest för medborgarskap. Det vetenskapliga fältet betonar sin auktoritet på området genom att understryka att deras kunskapskapital och fältets doxa bör utgöra grunden för besluten som fattas på maktens fält.

Ett antal kristdemokratiska politiker vänder sig i en insändare i Jnytt (2019, 7 november) emot det politiska förslaget om språkkrav för medborgarskap (och för permanenta uppehållstillstånd). Först och främst anser de inte att språkkunskaper nödvändigtvis leder till en bättre integration; även fullt

integrerade personer med svenska som modersmål kan lockas till kriminalitet och leva i utanförskap.

Detta vittnar om en språkideologi som inte ser språket som en självständig faktor för individens nationella integrering – det finns andra omständigheter i detta avseende som samhället behöver se över; som boende- och skolsegregationen vilket medför både språklig och social isolering.

En central angreppspunkt är att språktest för permanenta uppehållstillstånd leder till en ojämlik sortering:

God språkinlärning kräver psykiska, sociala och ekonomiska förutsättningar. Det krävs också att inläraren som individ har en god språkförmåga, och gärna en språklig bakgrund som påminner om det nya språket.

Det är alltså överlag lättare för en tysk ingenjör att lära sig svenska än för en traumatiserad krigsdrabbad mor från Mellanöstern. […] en kristdemokratisk syn på människan godtar inte att människor sorteras ut beroende på en social bakgrund man inte själv har valt. (Borglund et al., 2019, 7 november)

Interrelationella insatser står i fokus för synsättet på andraspråksinlärning. Följaktligen menar de att ett

medborgarskap – eller permanent uppehållstillstånd – inte ska grunda sig på vilka psykologiska,

sociala och språkliga förutsättningar individen bär med sig, utan de ger uttryck för att en nationell

tillhörighet underlättas med hjälp av samhällets tillvända insatser; exempelvis genom att utveckla sfi-

undervisningen och skapa sociokulturella möjligheter i form av kommunala språkcaféer. De drar sig

mot en liberal inställning på medborgarskap och att individen i egenskap av att vara människa

oeftergivligen besitter rättigheter – rättigheter till olika sociala och utbildningsinstitutionella platser –

med vilka ett permanent uppehållstillstånd stipulerad genom ett språktest anses vara oförenligt. De

anser att ”det finns strömningar i samhället som gärna ser att enbart invandrare med högstatusjobb och

höga löner ska få stanna i Sverige”, vilket innefattar att deras syn på medborgarskap inte ska villkoras

av individuella kvaliteter, utan snarare vara en inkluderande institution i vilken den heterogena grupp

14

som de sökande individerna består av ska välkomnas in i. Vad detta renderar i är dels en inomfältlig strid då de vänder sig mot den egna partistyrelsen, dels det politiska fältet i sin helhet då

grundpremisserna för förslaget “grundar sig i flera missförstånd om språk och integration”. De antyder att politikerna faller till föga för de ”strömningar i samhället” som vuxit fram de senaste åren, och att förslaget är sprunget ur en kommersiell pol vilken appellerar till publika erkännanden. De motsätter sig det egna delfältets maktfördelning genom att tilltala delfältets säregna inre logik och doxa:

Den kristdemokratiska ideologin är otroligt tydlig: alla människor har ett grundläggande människovärde, och det kan inte rubbas. Permanent uppehållstillstånd ska därför inte villkoras efter en individs psykiska eller sociala förutsättningar, eller dennes inlärningsförmåga. (Borglund et al., 2019, 7 november)

Strategin går här att läsa som att agenterna appellerar till delfältets doxa och talar i anslutning till ett politiskt kapital rotat i delfältets intellektuella pol för att återerövra sin ställning i frågan. Med strategin ifrågasätter de den hegemoni som brett ut sig på den politiska arenan – vilket i sig omkastat kapitalet och därigenom maktpositionerna i delfältet – och försöker omkullkasta grunderna för den legitimitet som språkkrav för medborgarskap på senare tid tillerkänts i det politiska fältet.

Under hösten 2020 tillkom ett politiskt förslag presenterat av en politisk kommitté utsedd av den nuvarande regeringen och dess samarbetspartier (SOU, 2020:54). Förslaget aviserar att språkkrav ska införas för permanenta uppehållstillstånd. Eftersom permanenta uppehållstillstånd krävs för att bli svensk medborgare så ingår förslaget och dess språkideologiska idéer i debatten för språkkrav för medborgarskap (Migrationsverket, 2020).

Förslaget definierar språkkunskaper som en självständig och utslagsgivande faktor för individers sociala, ekonomiska och politiska integration: “[b]etydelsen av kunskaper i svenska språket för en person som bor här i landet och dennes möjligheter att få arbete och i övrigt integreras får inte

underskattas” (s. 217). Vidare betonar förslaget språkets betydelse för individens möjligheter att kunna delta i samhället, både i arbetslivet och i sociokulturella sammanhang. Språket ses som ett medel för att kunna internalisera svenska värden, och det antyds att detta är särskilt fördelaktigt för kvinnor:

Kunskaper i svenska språket är även väsentligt för att en person ska kunna förstå sina skyldigheter och rättigheter i samhället. En person som ska leva i Sverige behöver grundläggande kunskap om de lagar och principer som ligger till grund för vårt samhällsskick. Dessa aspekter gäller självklart både för kvinnor och män men kan vara av särskild betydelse för utrikesfödda kvinnors möjligheter att delta i det svenska samhället. (SOU, 2020:54, s. 217)

Förslaget proklamerar härmed för att språkkunskaper är ett huvudverktyg för att tillskansa sig de svenska värden som primärt handlar om jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket inbegriper att dessa värden saknas hos många utrikesfödda som vill bli medborgare i Sverige. Språkideologin i förslaget betonar således att ett nationellt hegemoniskt språk ska bidra med en försäkring om att den nationella identiteten bevaras och frodas hos de subjekt som ska ingå i nationens föreställda gemenskap (Billig, 1995, Anderson, 2006). De anser också att en kravideologi bör utgöra grunden för medborgarskap och sammankopplar tid med möjligheten att förvärva språkkunskaper: ”Kommittén anser att det efter tre år i Sverige bör kunna krävas att en utlänning kan uppvisa ett godkänt resultat (betyg A–E) på lägst kurs C i sfi.” (SOU, 2020:54, s. 218). Detta uttrycker en idé om en universell språkinlärning där alla kan lära sig språket under dessa tre år, oavsett individens – eller “utlänningens” som det heter i förslaget – förutsättningar. De argument som framförs handlar om att språket är nyckeln till samhällets

gemenskap; både när det gäller arbete och förståelse för kulturell hegemoni. De uttrycker emellertid en osäkerhet gällande hur kravet ska utformas, men antyder att språktest inte ses som ett primärt

alternativ, utan snarare att kravet ska kopplas till sfi-utbildningens kurser. Genom att föreslå explicit definierade kriterier – både för språk- och samhällskunskaper – blir medborgaren vid uppfyllandet av dessa godkänd som ett subjekt med potential att reproducera nationens jämställda värdegrund, och kan sålunda vara med och upprätthålla den banala nationalism som krävs för att bevara den nationella identiteten och inrymmas i den avgränsning som nationen införlivat genom kraven (Brubaker, 1992;

Billig, 1995). I förlängningen innebär det att språkkunskaper förmår producera nationella subjekt inte bara som medborgare utan tillika som medskapare av den organiska nationalstaten (Oaks & Warren, 2007).

Det politiska förslaget uttrycker en önskan om att bryta med den föreliggande doxa som råder i det

politiska fältet i frågan om språkkrav för medborgarskap: “Den nuvarande svenska