Handledare: Johan Sahlin LI3003
Examinator: Margareta Petersson 15hp
G2 G3 Avancerad nivå
Anna Salomonsson
Institutionen för humaniora
Utanförskap och Försoning i Elisabeth Rynells Till Mervas
2009-06-10 Litteraturvetenskap G3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 2
1.1 Bakgrund och syfte 2
1.2 Elisabeth Rynell och Till Mervas 3
2. TEORETISK BAKGRUND 4
2.1 Berättarteknik 4
2.2 Det kvinnliga jaget 7
2.3 Det kända och det okända 8
3. UTANFÖRSKAP 9
3.1 Föräldralöshet 10
3.2 Språklöshet 12
3.3 Hemlöshet 14
4. FÖRSONING 17
4.1 Att våga se 18
4.2 Att våga lita på språket 20
4.3 Att våga hitta hem 21
5. SAMMANFATTNING 23
LITTERATURFÖRTECKNING
1. INLEDNING
1.1. Bakgrund och syfte
Till Mervas är en lyriskt skriven roman med mångbottnad mystik. Det åskådliggörs redan i omslagsbilden, som har mossgröna nyanser och ett rött lysande forntidstecken som blickfång.
Skog, natur och urtidskrafter tycks vara en av romanens grundpelare, och Rynell indikerar i sin inledande dikt, vilken som är den andra: berättelsen och språket.
Livet måste vara en berättelse/ annars krossas man under det.
Som elden, har jag tänkt/ har även berättelsen en plats, en stad.
Därur reser den sig sedan och brinner/ Brinner sin saga all. 1
I Till Mervas är naturen och språket, elden och staden, återkommande begrepp i skildringen av jagets utveckling. Metaforer och motiv från natur och forntida myter, blandas i yttre och inre skeenden, i ett slags förening av nuet och det förflutna, det kända och det okända. Alla dessa trådar ger sammantaget en komplicerad bildväv av jaget, tiden och rummet. En sådan komplexitet kännetecknar ofta en modern lyrisk roman. Titeln Till Mervas pekar på att just rörelsen är central, att gränser kan överskridas och leda till att gamla sanningar ifrågasätts. I min studie av romanen vill jag undersöka hur huvudkaraktären Martas självbild förändras och vilken roll kropp, språk och identitet spelar i den utvecklingen. Studien är huvudsakligen tematiskt inriktad och behandlar en jagets inre och yttre resa, kantad av motstridiga känslor inför olika motsatspar, exempelvis vad som är gott och ont, över- och underordnat.
I stället för att konsekvent tillämpa en enskild forskares teoretiska ramverk, vill jag luta mig mot olika slags källor. I karaktärsanalysen använder jag mig dels av en allmän
narratologisk teorigrund, dels av teorier hos Julia Kristeva och Homi K Bhabha, som på olika sätt rör jagutvecklingen, gränsöverskridanden och ifrågasättanden av normativa begrepp.
Kristevas psykoanalytiska idéer om det semiotiska och det symboliska har stor betydelse i analysen, liksom Bhabhas problematisering av det kända och det okända, centrum och periferi, där han understryker vikten av att kunna inta olika tolkningspositioner, för att lättare kunna identifiera sig med den andra/ det okända. Med hjälp av de verktygen hoppas jag kunna analysera hur Rynell skildrar en vilsen kvinnas utanförskap i en modern värld, och hennes väg ut ur ett självdestruktivt tillstånd.
Det finns ännu inte mycket forskat om Rynell. Dock har Eva-Britt Ståhl skrivit två kortare studier,2 vilka jag tyvärr inte haft möjlighet att ta del av, och Pär-Yngve Andersson tar upp Rynell i inledningen till sin avhandling om lyrisk romankonst.3
1 Elisabeth Rynell, Till Mervas, Viborg 2003, s. 5. Hänvisningar till primärkällan anges hädanefter med sidnummer inom parentes.
Som bakgrund till uppsatsen, ges först en kort presentation av Elisabeth Rynell och romanen Till Mervas, och därefter något om mottagandet av romanen. Ett antal
berättartekniska grepp tas upp i avsnittet därpå, samt vad som kännetecknar en lyriskt skriven roman. Ett särskilt avsnitt viks åt Julia Kristevas resonemang om jagets utveckling, och då speciellt det kvinnliga jaget. Det följs av ett avsnitt om det okända och det kända, som behandlar bland annat Homi K Bhabhas diskussion om hur vi definierar oss själva i
förhållande till det okända, och hur subjekts- och objektsbegreppen betraktas som relativa. I huvudanalysens två delar koncentrerar jag mig på hur utanförskap och försoning gestaltas i romanen. I den första delen fokuserar jag på utanförskapet utifrån tre infallsvinklar;
föräldralöshet, språklöshet och hemlöshet. Här behandlas hur utanförskapskänslor tar sig uttryck i ordlösa kommunikationsformer och driftsstyrda handlingar samt hur hemlösheten skildras i både det inre och det yttre landskapet. I analysens andra del löper trådarna vidare mot försoning. Här diskuteras hur Martas destruktiva självbild förändras, bland annat genom att hon tillägnar sig ett konstruktivt språk, och hur hon slutligen hittar en väg ut ur
ensamheten.
1.2 Elisabeth Rynell och Till Mervas
Elisabeth Rynell är en författare som verkar inom fälten för både lyrik och prosa. Hon är uppväxt i Stockholm men flyttade som vuxen till Umeå, där hon verkade som författare i många år. Just norra Norrlands inlandsmarker har utgjort miljöfond i flera av hennes verk.
1975 debuterade hon som 21-åring med diktsamlingen Lyrsvit m.m. gnöl, men det var först med romanerna Hohaj (1997) och Till Mervas (2002) som hon kom att uppmärksammas av en bredare publik. Hennes senaste verk, Hitta Hem, utkom i mars 2009. Hon har av recensenter jämförts med bland andra Birgitta Trotzig, Kerstin Ekman och Sara Lidman, som även de uppehållit sig vid liknande existentiella och naturnära motiv, med kvinnor i förgrunden.4 I Till Mervas utgörs ramberättelsen av Martas väg från självdestruktivitet till ett slags pånyttfödelse. I berättelsens inledning finner vi en medelålders kvinna som de senaste tjugo åren levt isolerad från omvärlden. När hon en dag får ett brev från Mervas, och sin ungdoms kärlek Kosti, måste hon konfronteras med det liv hon dittills levt och ta ställning till om hon
2 Eva-Britt Ståhl, ”Att skriva sorgen. Tematiska och narrativa strukturer i Elisabeth Rynells dikter och prosa under 1990-talet” Fortaellingen i Norden efter 1960 Den 24. IASS-studiekonference, Aalborg, 2002, och ”Edith Södergrans svenska döttrar och systrar: Maria Wine, Katarina Frostenson, Elisabeth Rynell” Modernisme i nordisk lyrikk 1, red. Hadle Oftedal Andersen och Idar Stegane, Helsingfors, 2005
3 Pär-Yngve Andersson, Gränsöverskridandets strategier. Lyrisk romankonst och dess uttryck hos Rosendahl, Trotzig och Lillpers, Örebro, 2004
4 Se bl.a. Nils Schwartz, ”Lång dags färd ur förgrämelsen”, Expressen, 20020920, Marie Lundström, ”Rynell behöver en något större boning”, Kulturnytt, 090313, www.sr.se
vill en förändring eller inte. Under den tid det tar för henne att nå Mervas, får vi följa hennes minnes snåriga väg tillbaka i tiden. Som flicka hyser hon ambivalenta känslor för både fadern och modern. Fadern tyranniserar familjen, misshandlar hustru och barn men favoriserar emellertid Marta. Den kuvade modern är för Marta känslomässigt frånvarande, då hon inte förmår ge dottern den moderskärlek hon behöver. Som arkeologistudent träffar Marta sedan kurskamraten Kosti, och de lever tillsammans fram till i trettioårsåldern. Hon skrämmer honom då ifrån sig, på grund av sin sjukliga längtan efter barn. Ett år senare föder Marta en gravt handikappad pojke. Efter att ha vårdat honom i fjorton år, dödar Marta sin son i ett okontrollerat utbrott. Hon tillbringar därefter en tid på mentalsjukhus innan hon slutligen återvänder till sitt ensamma liv i lägenheten. Väl på väg mot Mervas, möter hon ett äldre par som lever fjärran från det moderna samhället. Hos dem samlar Marta kraft för att kunna fortsätta den sista biten till Mervas, och så småningom når hon den öde gruvbyn där hon inväntar Kosti.
I mottagandet av Till Mervas påtalades likheterna mellan den och Hohaj från 1997.
Gemensamt för romanerna är bland annat det lyriska språket, den karga norrlandsmiljön och de utkantens människor som skildras. Romanerna lovordades för den speciella intensiteten och det poetiska anslaget. Henrik Jansson skriver om Till Mervas att romanen är mötesplats för ”direktgestaltande realism” och ”mytiska gränsmarker” och att språket övertygar med sin självklara ton.5 Karin Widegård påpekar i sin recension hur viktiga utmarkerna verkar vara för Rynell. Både Mervas och Hohaj är ortnamn som representerar en oregerlig vildmark ”där stigarna löses upp och försvinner från kartan” och när vi når dit, kan vi inte göra annat än söka vidare.6
2. TEORETISK BAKGRUND 2.1 Berättarteknik
I romanen Till Mervas syns olika berättartekniska grepp. Exempelvis följer berättelsen inte den naturliga kronologin utan lösryckta bitar presenteras ur Martas förflutna, vilka så
småningom bildar det pussel som förklarar hennes livsöde. Kast sker mellan nutid och barn- och ungdomens dåtid. De tjugo åren däremellan, ses snarast som en tidlös tomhet. Att
5 Henrik Jansson, ”Det finns en särskild vit ångest” Hufvudstadsbladet, 021031
6 Karin Widegård ”Med röta i hjärteroten”, Göteborgsposten, 020920
bilderna ur hennes liv presenteras anakroniskt, dvs. inte i kronologisk ordning, och dessutom fragmentariskt, korresponderar med Martas inre tankevärld.7
Berättarperspektiven i Till Mervas växlar mellan dagbokens jag-perspektiv, i romanens första och tredje avsnitt, och ett mer distanserat tredjeperson-perspektiv i de övriga två. Varför Rynell gör denna perspektivväxling kan diskuteras, och i sin recension av Till Mervas berör Nils Schwartz frågan: ”Dagbokens språk är genomdränkt av Martas självhat, en förgrämd prosa som bara förmår nosa i de smutsigaste skrymslena. Det krävs att berättelsen övergår i tredje person för att vi ska få syn på henne utifrån, på avstånd under den norrländska himlen, krökt under sitt öde, men nu omsluten av landskapets poesi, jublande av fågelsång,
genomstungen av ljus.” 8 Hennes självbild är nattsvart, och för att vi ska se henne i ett annat ljus, måste blicken höjas genom ett perspektivbyte, menar Schwartz.
Livskrisen som drabbar den medelålders människan, är ett motiv som många författare uppehållit sig vid. Maria Bergom- Larsson drar en parallell mellan Till Mervas och Dantes Den Gudomliga Komedin, vilken inleds med orden: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen”9 I båda fallen genomgår människan mitt i livet en livskris via stadier av ”förvirring, förtvivlan, nedstigning i underjordens mörker och så den mödosamma färden mot helande”. Det är ett allmänmänskligt motiv, fortsätter hon, som utmynnar i den ”villkorslösa omslutande kärleken som livslösning”.10 Med andra ord är Martas resa till Mervas, i likhet med Dantes
helvetesvandring, en allegorisk omskrivning av en människas inre utveckling.
I Till Mervas finns fler spår av äldre källor, hämtade ur antikens, Bibelns och
hedendomens berättelser och myter. Dessa inslag lyfter texten över den tidsbundna intrigen och kan göra den mer trovärdig. Författarens budskap tar därigenom en genväg till
allmängiltighet via våra associationer till mytmaterial.11
I sin avhandling Överskridandets strategier har Per-Yngve Andersson studerat vad som kännetecknar lyriska romaner. Trots att det finns en gråzon mellan genrerna prosa och lyrik, lyfter han fram vissa karakteristika. Medan det traditionella syftet med prosa är att berätta en historia i logisk språkföljd i en fiktiv värld, består lyrik av nyanser och antydningar, inte alltid riktat till en direkt publik.12 Ett kännetecken för prosatexten är att den lättare kan
7 Se Lars-Åke Skalin, ”Narratologi - studiet av berättandets principer, Litteraturvetenskap-en inledning, red.
Staffan Bergsten, Malmö 2008, s. 180
8 Schwartz, 020920
9 Maria Bergom-Larsson, ”Kan kärleken befria oss?”, Aftonbladet, 020920
10 Ibid
11 Claes Göran Holmberg, Anders Ohlsson, Epikanalys – en introduktion, Lund 1999, s. 53
12 Andersson, s. 18
sammanfattas, medan en lyrisk text beskriver en stämning, snarare än ett händelseförlopp.13 Många har menat att det poetiska består av oöversättbara element, eftersom det är i sig självt och inte ryms i satsens logiska innehåll.14
När det logiska språkets status i berättarkonsten ifrågasattes för mer än hundrafemtio år sedan, ledde det till en förnyelse av romangenren. En bidragande orsak till det, var det ökade intresset för människans inre själsliv, något som inte ansetts vara lätt att beskriva med ord överhuvudtaget. Inte bara vad utan ännu mer hur författaren gestaltar, har förefallit viktigt i det avseendet. Tack vare att romangenren till sin karaktär är ”öppen”, har dess gränser också kunnat experimenteras med på ett nydanande sätt, genom ” (s)tämningsfulla deskriptioner där gränser mellan inre världar och yttre landskap omärkligt kan överskridas”.15 Andersson drar slutsatsen att vissa författare behöver den narrativa romanformen som grund, men att den i sig är otillräcklig för att tillgodose författarens alla syften. Genom att bryta upp den traditionella romanformen och använda sig av fragmentariska bilder, tvingas läsaren att tolka helheten som större än summan av de enskilda bilderna. Textens händelser, som var för sig verkar disparata, tolkas som en meningsfull helhet i ett sammanhang.16
Ett sätt att dra uppmärksamhet till det lyriska språket är att författaren använder ”den frusna bilden”. Läsningen stannar då upp och vi betraktar det lästa med nya ögon. Enligt Andersson är ett sådant språk ofta nyskapande, och behandlar tidlösa frågor. För att belysa hur en människas litenhet kan gestaltas, använder han ett utdrag ur Rynells Hohaj:
Å jag fryser. Jag vill överlämna mig. Här. Nu. På nåd och onåd. Överlämna mig åt skyddslösheten där vi alla är ombord; skeppet av skyddslöshet som kommer lastat.
Bergen håller sina tunga gamla ögon fästa på mig. De ligger som stora djur i landskapet. Man kan få för sig att de väntar på något. Men det gör de ju inte. De är. De bara är. Gömda därinne i sitt inre, samlade i sina avlagringar, visar de på allt vad tid inte är. Minneslagren inne i stenen;
nedisningar, landhöjningar. Som glömska och minne i ett och samma famntag, i samma tunga, omfamning, omhävning. Bergen bor inte i tiden men i minnet och i de minnets dalgångar som kallas glömska.17
Genom att integrera ”landskapets väldighet” med karaktärens inre, kommer hon att
representera något större än sig själv, en livssituation som sådan. Vi läsare förväntar oss inte ett snabbt händelseförlopp utan snarare en stämningsfull skildring av ett själsligt inre.18 Den frusna bilden kan också gestalta en epifani, ett slags uppenbarelse av det gudomliga, ”ett ögonblick då en glimt av helhet och självförståelse ges”. Vissa bilder återkommer som
13 Ibid, s. 11
14 Ibid, s. 34
15 Ibid, s. 11f
16 Lars-Åke Skalin, ”Narratologi-studiet av berättandets principer”, Litteraturvetenskap – en inledning, red.
Staffan Bergsten, s. 180
17 Andersson, s. 47
18 Ibid, s. 45
tematiska fundament som fördjupar intrycket av att karaktärer och yttre händelser är sammanflätade med det skildrade landskapet.19 Fastän det är svårt att helt fastställa vad det lyriska i språket består av, har en romans lyriska inslag en väsentlig inverkan på
helhetsintrycket av texten.
2.2 Det kvinnliga jaget
Att det lyriska språket rymmer något som inte det logiska språket kan hysa, försöker forskaren Julia Kristeva förklara genom att dela upp språket i två olika nivåer, den semiotiska och den symboliska. Dessa är centrala i hennes teori om människans språk och jagets tillblivelse.
Kristeva har i sin forskning kombinerat filosofi, lingvistik och psykoanalys och har intresserat sig för att studera ”språkets utmarker, där mening blir till och upphör att finnas till.”20 Hon tar avstamp från Freuds syn på språket som ett samspel mellan logiskt språk och underliggande drifter och utvecklar resonemanget bland annat när hon hävdar att den poetiska rösten speglar människans inre skrymslen.21
I processen då människan förvärvar sitt språk och sitt jag, är den semiotiska nivån den första. Denna speglar spädbarnets förspråkliga uttryck av känslor och drifter knutna till modern, och ligger nära det Kristeva kallar choran. Här ingår också rytmer, klanger och pauser liksom metaforer, mångtydigheter och andra överskridanden av grammatiska
meningars gränser.22 Barnets inträde i den symboliska språknivån sker i och med insikten att jaget och modern inte är ett. Detta stadium kännetecknas av ett logiskt språk som följer
grammatiska, etablerade ramar, av Kristeva också kallad Faderns lag. Barnet blir då medvetet om sig själv som subjekt och om modern som objekt, och uppfattar fadern som ett ideal att identifiera sig med, eftersom han också är föremål för moderns kärlek. Att identifiera sig med någon som står utanför mamma-och-jag-symbiosen, innebär en frigörelse fylld av paradoxala känslor; sorg över att inte vara moderns allt, och en rädsla inför tomheten som väntar. Men paradoxen ligger också i att jaget blir till i och med förskjutandet av moderskärleken. ”En del av avskyn riktas mot en själv därför att bortstötningen äger rum innan man klart kan skilja mellan sig själv och modern”.23 I brist på subjekt och objekt, finns bara abjekt: en provisorisk gränsdragning som påminner individen om ”att kroppens och jagets bräckliga gränser härrör
19 Ibid, s. 48ff
20 Ebba Witt-Brattströms inledning Stabat mater, Danmark, 2002, s. 14
21 Carin Franzén, Att översätta känslan. En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik Stockholm, 1995, s.27
22 Julia Kristeva, Stabat Mater, och andra texter i urval av Ebba Witt-Brattström, Stockholm, 2002, s. 117f
23 Witt-Brattströms inledning till Stabat Mater, s. 20
från ’det urminnes våld med vilket en kropp skiljer sig från en annan för att bli till’.24 Abjektionen tar sig oftast fysiska uttryck, i form av äckel och bortstötande, men ibland det motsatta - attraktion. När jaget inträder i den symboliska ordningen, genomgår människan sin första identitetskris, vilken hon sedan refererar tillbaka till i sitt livs alla kärleksrelationer. Här råder en dragkamp mellan avskyn för det moderliga som hon vill frigöra sig ifrån och det
”jag” som jaget drömmer om att kunna bli.25 I analysen av Till Mervas tänjes begreppen till att även omfatta en beskrivning av den vuxna Martas belägenhet.
För Kristeva har kvinnan och mannen olika utgångspunkter i förhållande till det semiotiska och symboliska begreppsparet. Pojken uppmuntras att frigöra sig från modern eftersom han ska bli någon som är olik henne, och ingå i det manssamhälle som den
symboliska ordningen utgör. För flickan är det mer komplicerat att stöta modern ifrån sig, då en del av hennes egen identitet speglas i henne.26
Gestaltandet av kroppsliga erfarenheter uttrycker ett sökande efter det stadium när jaget var ett med det moderliga. Det inkluderar sökandet efter kvinnlig sexualitet och språkets omedvetna fas. Sökandet kan ses som en missnöjesyttring mot gällande samhällsnormer, det vill säga den symboliska ordningens maktstrukturer, i vilka det kvinnligas ställning är
inskriven som underordnad. Att återge det kroppsliga innebär ”(e)n betoning på det inåtvända lyssnandet efter en kvinnlig erfarenhet och ett avvisande av den manliga, kontrollerande blicken”.27
2.3. Det kända och det okända
Motsatsbegreppen det kända och det okända verkar på olika nivåer i romanen, både vad det gäller Martas inre värld, de geografiska miljöerna och de människor hon möter. I
granskningen av dikotomin det kända och det okända, tar jag även här stöd av Kristevas idéer, men också av den postkoloniale teoretikern Homi K Bhabha, som i sin diskussion om
kulturella olikheter betonar vikten av ”ambivalens” och ”förhandling”. I likhet med Kristevas ifrågasättande av essentiella begrepp, förespråkar Bhabha en ambivalent hållning till subjekt, objekt och synen på kulturer. Exempelvis pekar han på att det vid sidan av den dominanta gruppens historieskildring alltid finns en mothistoria formulerad av de marginaliserade.28 Det
24 Franzén, s. 45
25 Witt-Brattströms inledning till Stabat Mater, s. 23f
26 Ebba Witt-Brattström, ”Den Främmande Kvinnan- presentation av Julia Kristeva”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2-3/1984, s. 54f
27 Barbro Sigfridsson, Jagets plats, Gestaltningen av det kvinnliga subjektet i Katarina Frostenssons Nilen, Traum, Sal p och Staden, Hedemora, 2003.s. 11
28“Det tredje rummet. Homi Bhabha intervjuad av Jonathan Rutherford”, Globaliseringens kulturer, 2002, s. 291
han kallar ”det tredje rummet”, mittemellan, öppnar dörrar för konstruktiva förhandlingar mellan olika sidors representanter och han anser att ingen kultur kan ”vara sig själv nog” i vårt globaliserade samhälle.29 ”Det tredje rummet” utgör en position där självkänsla kan skapas: ”These in-between places provide the terrain for elaborating strategies for self-hood – singular or communal – that initiate new signs of identity, and innovative sites of
collaboration (…)”. 30
Bhabhas resonemang kan överföras på den enskilde individens känsla av utanförskap. I Till Mervas lever Marta i ett sådant utanförskap och hon känner ambivalens inför att beträda den okända mark som det skulle innebära att bege sig till vildmarkens Mervas. Ambivalensen gäller inte minst viljan/ oviljan att betala priset för att nå en ny position, en ny självkänsla.
Som ett led att förstå världen och sig själv, måste man problematisera begreppen subjekt och objekt, och vara förmögen till ”jag-alienation”. Enligt Bhabha är subjektet greppbart endast i passagen mellan ”telling/ told, here/ somewhere else”, i en korsning av tidsrymder där subjekt och objekt omkastas och omvärderas, beroende på tid och rum. “What she herself is telling will not undo that somewhere else she is told. The narrative inversion or circulation (...) makes untenable any supremacist or nationalist claims to cultural mastery.”31 Den jag- alienerade är inte i stånd att vara ett dömande subjekt, inte heller ett dömt objekt, och därur kan identifikation för den andra växa fram.
Att Norrlands miljöer och människor setts som ett främmande inslag i det svenska samhället, och hur författare genom åren försökt belysa det, uppmärksammas av bland andra litteraturvetarna Caroline Graeske och Anders Öhman. I Graeskes artikel om Stina Aronson, Att synliggöra de osedda, och i Öhmans Den stora vreden och Norrlands återkomst, som behandlar Olof Högbergs verk, finns flera tematiska beröringspunkter med Rynell angående dikotomin det kända och det okända. Exempelvis ger Högberg, Aronson och Rynell utrymme åt det samiska arvet, och figurer som Främlingsgestalten, Oäktingen och Den återkommande hjälten, återfinns hos dem alla tre.
3. UTANFÖRSKAP
Romanens Marta har ständigt befunnit sig i ett slags identitetsvakuum. Förutom under några lyckliga år med Kosti, har hon inte känt tillhörighet någonstans. Utan kontakt med andra människor att socialt spegla sig i, äger hon inget språk med vilket hon kan beskriva sitt eget
29 Ibid, s. 285
30 Bhabha The Location of Culture, London, 1994, s. 1f
31 Bhabha, The Location of Culture, s. 150
liv. I den stadsmiljö hon lever, står hon utanför all social gemenskap, och likaså tycks vildmarken och dess människor till en början främmande. Oavsett vilka av Martas många utanförskapskänslor som gestaltas, tar de sig ofta konkret kroppsliga uttryck. När hon som medelålders kvinna väcks till liv av Kostis brev, reagerar hon på följande sätt:
Allt jag kände var en torr kramp inne i bröstkorgen, känslan av att någonting otröstligt drack av mig och livnärde sig. Jag tyckte inte synd om mig själv (…). Jag är inte värd det. Men mitt liv gjorde ont i mig. Det rörde sig som ett barn, som ett foster i mig, ett knyte av hamrande och sparkande vilja. Det är obärbart, minns jag att jag tänkte. Just ordet obärbart (s. 13).
Det är tydligt att Martas starka ambivalens rör hennes eget jag, då hon inte känner sig hemma i sin egen kropp. Redan som tonåring, växte sig frånstötande självtankar starka. Hon upplevde kroppen som ett ”motbjudande djur” som helst inte skulle vidröra kläderna hon bar. ”(J)ag stod inte ut med att känna hur kroppen klibbade vid mig och liksom gjorde närmanden mot mig.”(---) Min första mens fick jag redan i tolvårsåldern, (…) och det räckte med lukten som steg ur den nedblodade bindan för att jag skulle förstå att allt som härstammade från de regionerna i min kropp var vidrigt”(s. 34). Fyrtio år senare betraktar Marta sin kropp med samma förakt, men denna gång syns en sorg över kvinnokroppens förtvinande, och påminnelsen om det olevda livet:
Min kropp förföll, och plötsligt var det min stora sorg. Det blev ett sår som aldrig ville läka, ett sår som bara växte och fördjupades. Att klä av mig naken och krypa ned i badet blev en pina, jag försökte att inte fästa blicken någonstans på min kropp, men ändå såg jag ju. De tunna
erbarmerliga könshåren som mest ville växa på lårens insidor istället för att täcka kullen, de äcklade mig. Och de flammiga, blåådriga benen. Det var en ledsamhet, alltsammans (s. 52).
Martas kroppsuppfattning speglar hennes livserfarenheter som kvinna och att kroppen bär synliga spår av det förflutnas känsloupplevelser. Detta, att Martas kropp präglas av minnen, kan jämföras med Barbro Sigfridssons beskrivning av hur kropp, tänkande och identitet, är tätt sammanflätade. I sin avhandling Jagets plats skriver hon att identiteten, dvs. förmågan att tänka och relatera till omvärlden, formas av våra inre föreställningar av kroppen. Relationen mellan jaget och kroppen, kan förklaras genom att vi präglas av våra mer eller mindre medvetna föreställningar av moderskroppen, som vi en gång symbiotiskt var en del av. 32 Under individens första, språklösa år skapas fantasier om denna modersgestalt, vilka följer med genom livet i form av bl.a. myter och drömmar. Jaget måste frigöra sig från den
moderliga förspråkliga symbiosen – den semiotiska choran – och övergå i nästa stadium, där symbolerna och språket finns. Det stadiet associeras till den manliga ordningens sfär, som utgör det normativa samhället.33
32 Sigfridsson s.76f
33 Ibid
3.1. Föräldralöshet
I sin dagbok skriver Marta att hon tidigt känt sig ensam. Mor och syskon betraktade henne som ”’pappas flicka’ i ett hem där pappan var ett monster” och hon konstaterar att ”en
människa tar sig inte ut ur sin familj, lika litet som hon tar sig ut ur sitt jag”(s. 28f). Marta har aldrig velat berätta om sin barndom, för vare sig själv eller någon annan, då den för henne endast består av ”skärvor och trasor”(s. 60). Därmed har hon inte tillåtit sig att ingå i en berättelse. Marta återkommer vid flera tillfällen till hur viktig varje enskild
människoberättelse är: Människan är införlivad i den ”med ett myller av trådar som löper framåt och bakåt, uppåt och nedåt som i en väv. Vill hon skära sig fri, måste hon skära sig loss från sig själv”(s. 100). Rynells beskrivning av människans berättelse, kan jämföras med Bhabhas syn på den moderna människans delaktighet i ett skeende som överskrider den endimensionella tids- och rumsuppfattningen. I korsningen av fragmentariska, subjektiva och tillsynes irrationella trådar, finns en energi som bör tas tillvara.34 För Marta är det viktigt att se livet som det är. Ett led i det är att erkänna sina komplexa känslor för modern.
För Marta var modern ouppnåelig. Syskonen hörde till modern, medan hon själv i de andras ögon tillhörde fadern. Allt det mörka som skedde under barndomen, känner hon som smutsiga händer på sin kropp, sin pappas händer och sina egna, eftersom hon även
skuldbelägger sig själv för allt det onda. Känslan av att inneha ett utanförperspektiv, att ständigt längta in till modersgemenskapen, gör att Marta axlar ansvaret att aldrig blunda och överge (s. 222f). För henne är det i blickarnas ordlösa dialog, som hon stöttar modern genom lidandet. Och på samma sätt hjälper hon fadern genom det onda, för ”inte heller han får vara övergiven i detta”(s. 84). Som ögonvittne till allt, bär hon deras lidanden som ett martyrskap genom livet, och just blicken, ögonens språk, tränger igenom alla skyddsbarriärer.
Hon hade virat ensamhet kring sig lager på lager, till skydd mot en blick hon inte kunde avgöra varifrån den kom. Egentligen visste hon ju att det var inifrån den kom, inifrån henne själv, men hon hade likafullt svarat med att vira ytterligare lager av ensamhet kring sig, eftersom hon inte kände till något bättre sätt (s124f).
Vi anar att den egna anklagande blicken, är ett arv från modern som med sina ögon berättade om människans lidande. Hennes blick frågar Marta, i ekot av faderns skymfer: ”(t)ror du på vad den här mannen sitter och säger?”(s. 65) Ännu starkare lyser moderns blick den gången, efter piskrappen och den ohyggliga våldtäkten. Efteråt, när ordningen enligt fadern är
”återställd”, ligger modern fortfarande tyst, men med en blick som ”stiger fram ur det slagna, blåsvullna ansiktet och spränger sönder rummet”(s. 89). Marta känner skam över att hon sviker modern, trots att hon bevittnat allt. Hennes roll påminner om Bibelns Judas, när hon
34 Bhabha, s. 141
efter uppmaning av moderns blick, var den som öppnade lägenhetsdörren för faderns bankanden.
Denna skuldkänsla präglar starkt hennes eget moderskap. I sin relation med sonen ryms både den egna viljan att sona sitt brott, och viljan att vara den älskande modern som hon själv förgäves hade längtat efter. Hon blir ett med sin utvecklingsstörde son, som saknar både kropp och språk. Hjälplös och ensam lever han sitt liv, oförmögen att förena sitt inre medvetande med de yttre lemmarna. Hans verkliga jag ser Marta endast i blicken. ”Inne i gråtens mitt satt den som en kärna. Och borrade. Borrade in i världen sin fråga”(s. 24). Hon ser sig själv som lika nyfödd, i en främmande värld bestående av henne och barnet samt blicken, beröringen och bröstmjölken (s. 19). Denna symbios kan ses som ett uttryck för den semiotiska fasen som enligt Kristeva är grundläggande för jagets utveckling. Här behövs inget grammatiskt språk, utan kroppen och dess dofter, drifter, ljud och blickar är tillräckliga
kommunikationsmedel. 35 Marta förblir där med pojken, utan att ta steget över till den symboliska fasen av jagutvecklingen.
Priset som Marta så småningom betalar för sin frigörelse, är högt. När hon i
tonårspojkens blick ser frustrationen över att inte kunna leva ett värdigt liv, vill hon släppa honom fri ur kroppens fängelse. I hans blick ser hon sig själv, och det är sig själv hon slår.
Alltför sent ser hon i hans ögon att det är hans liv som släckts, och att hon fortfarande lever.
(D)et var hans blick på världen, hans öga som jag dödade. (…) Hans öga var inte mitt, nej, inte ens hans smärta eller hans besvikelse var min. Hur det är skillnad mellan människa och människa och hur allt ryms i den skillnaden (s. 226).
Barnets jag är inte ett med moderns. Men på grund av de starka kroppsliga banden, kan hon sägas döda en del av sig själv, när hon dödar pojken. I och med det, klipper hon dessutom av den navelsträng som förbinder henne semiotiskt med den egna modern. Det slutgiltiga bortstötandet rymmer starka motsatskänslor och lojalitetskrisen kompliceras ytterligare av hennes kluvna bild av fadern. Åren efter pojkens död, befinner Marta sig i ett själstillstånd som kan liknas vid den semiotiska chorans sfär. För henne blir den en djup vallgrav mellan det semiotiska och symboliska. Även där förblir hon alltför länge, ”fången i (s)in gärning, fången i ett ögonblick”(s. 103).
3.2. Språklöshet
Modern, fadern och syskonen är alla namnlösa. I avsnittet om barndomen är fadern den ende som ges ett artikulerat språk. I egenskap av fader, kan han sägas representera den symboliska
35 Witt-Brattström, Stabat Mater, s. 20
ordning som Marta livet igenom har värjt sig emot. Fadern förtrycker i både ord och handling, och när modern av hälsoskäl rekommenderas sterilisering, blir fadern ursinnig:
Min far talade inte. Han höll tal. – Barnaföderskor, utropade han och gjorde en vid, teatralisk gest med armen. Barnaföderskor! Inget ord, nej, inget ord kan vara större och vackrare än det! Han sänkte till en början rösten när han fortsatte. – Men moderna kvinnor vill inte föda. De tycker det gör för ont. Ajajaj! De tål inte smärta längre.(…) Jag vill att ni fullt ut ska förstå vad jag menar, när jag säger att er mor är värdelös. Att hon är en värdelös kvinna för att hon av någon slags inbilskhet vägrar sätta barn till världen. Att detta gör henne till en undermänniska, ett genetiskt avskräde!
(s. 65)
Alltmedan fadern högljutt talar, tiger modern. Utan språk tycks hon vara låst i ett tillstånd utan möjlighet att försvara sig, utan utrymme i samhällsordningen.
När fadern senare misshandlar och våldtar modern inför barnen, hör de modern rytmiskt mumla, om och om igen: ”Låt inte barnen se…”(s. 87). I övrigt är det endast kvidanden och faderns stönanden som fyller rummet. Det gemensamma språket saknas och i dess plats tar drifternas destruktiva kaos över.
Den våldsamma sexualiteten kommer delvis till ytan hos den vuxna Marta, vid det enda mötet med pojkens far. Hon ser som i ett maktrus sitt byte ur den grymme jägarens
perspektiv, och liknar honom vid en vinglös fluga. ”Jag skulle kunna piska honom, tänkte jag närmast vällustigt. Tanken förvånade mig, jag brukade inte tänka eller känna på det viset.
Samtidigt var det något så underligt välbekant i känslan, ett eko från långt ifrån”(s. 57). Marta minns mötet som djuriskt, där händernas, tungornas och läpparnas språk var det enda rådande.
Senare reflekterar hon över det nedärvda fadersvåldet inom henne. Det har
överlevt och inkarnerat, och när det väckts i mig har jag stegrat mig i det och slagit med hovarna i luften.
Då har jag gått in i våldet som i ett tungomål, ett språk, ett gammalt hemspråk som talar åt mig och tar över. I våldet bor en lidelse, att mer och mer få tas i bruk och ridas, ett begär att djupare bli våldförd (s.
217).
Det var genom våldets språk som faderns känslor kom till uttryck. Och eftersom förälderns bekräftelse är vad ett barn eftersträvar, är det inte märkligt att lilla Marta skriker ”Du måste slå mig också!” när fadern är i färd med att aga den äldsta dottern (s. 216).
Förutom fysiskt våld, använde fadern orden i syfte att förnedra. Likaså missbrukar Marta orden i uppbrottet med Kosti. Hon förödmjukar både sig själv och honom, i sitt sätt att kräva barn. Marta reducerar sig själv till den djuriska hona som rimmade med faderns
kvinnosyn, och som kvinna tillskriver hon sig inte några andra ambitioner i livet än att vara barnaföderska. Hon spottar ut sitt ultimatum, och beskriver Kosti och sig själv som
väsensskilda, i egenskap av man och kvinna. ”Du har gått vilse där i din snälla lilla värld där alla är kompisar och sånt som män och kvinnor och drifter och olikheter nästan inte
finns!”(…) ”jag har känt mig som en hora ska du veta, som en jävla billig hora varenda gång
vi legat med varandra”(s. 78). Ur hennes mun forsar ”ett avloppsdike av sörjiga ord” som utestänger all möjlighet till förhandling. Hon våldför sig på sig själv genom att med språket onyanserat definiera dem som varandras essentiella motsatser. Därigenom förstärker hon sitt eget utanförskap.
Martas självförakt avspeglas i oviljan att beskriva sig själv i ord. Också tanken på att andra ska prata om henne gör att hon mår illa, exempelvis att syskonen ska nämna hennes namn, ”liksom vidröra mig i min frånvaro. Som berörde de därmed något intimt, något som borde hållas dolt, som ingen har att göra med utom jag själv. Mitt namn, Mitt liv. Min skam.
Den där varelsen i mig som inte vill bli sedd. Som vill leva utan ansikte”(s. 97f). Allt det onämnbara växer inom henne som ett foster, och kommer slutligen att vara lika obärbart som pojken.
Pojken heter Sebastian. Att hans namn inte nämns förrän en bit in i berättelsen, visar på vilken betydelse namn och språk har i karaktärernas utveckling till självständiga individer. I sitt språklösa liv med pojken är Marta stum. Senare skriver hon: ”Och inne i min
förstummelse levde den tron, att pojken var mitt liv, att utan honom hos mig, skulle både han och jag gå under”(s. 101). Men när Sebastian blir könsmogen, växer hans oformliga kropp ifrån honom och får tvetydiga känslor att strida inom Marta. Hon känner både kärlek och avsky, mot sin son och mot sig själv, och hennes våldsdåd som släcker pojkens liv, närs av båda känslopolerna. Martas handling kan jämföras med det Kristeva kallar abjektion; en känsla av avsky inför både den moderliga symbiosen och det egna jaget, i stadiet innan hon blir en egen, självständig individ.36
I tomheten efter sonens död, blir de sebastianlika lätena hennes enda språk. Även flera år senare, i vildmarken, övermannas hon ibland av sitt eget avgrundsdjupa brölande. Det sker när Marta lyssnat till Lilldockas gripande berättelse om dottern Anna-Karins död (s.147f), och det sker även när Marta i romanens slut vrålar ut sin smärta efter att en sista gång ha försökt fly Kosti, och själva livet (s. 242). När orden är alltför smärtsamma, använder Marta
ickeverbala uttrycksformer, vilket leder tanken till Kristevas syn på det semiotiska, som ibland tränger in i den symboliska ordningens sfär.
3.3. Hemlöshet
Lika otrygg som Marta är i sitt språk, lika otrygg känner hon sig i sin närmiljö. Att hon inte hör hemma i den lägenhet hon förskansat sig i, framgår när hon får Kostis brev. Hon måste
36 Witt-Brattström, ”Den främmande kvinnan-presentation av Julia Kristeva”, s. 50
”ut från allt som satt i väggarna där, alla åren vars sura andhämtning kändes som om den skulle kväva mig ikväll”(s. 14). Och hela bostadskvarterens gator ”verkade liksom uttråkade, hela området fångat i en kvävd gäspning”(s. 15). Mitt i det civiliserade samhället, är Marta helt osedd och hjälplöst vilse.
Staden hon bor i, är densamma som staden som bor i henne. För henne är den inte upplyst, utan fylld av skrämmande inslag. Bilden av den mörka staden försänkt i henne, presenteras tidigt och återkommer som en tematisk bild romanen igenom.
Alla vägarna bär in i den, in i mörkret där de upplöses.(---) jag vet att ur mörker kan vad som helst bryta fram; ett blankt, förblindat våld, ett raseri som liknar skogsbrand och som antänder själva luften där det tar sig fram; det finns vidunder därinne som gjort mig till en allt räddare människa, vidunder som kläcks i mörker och jag vill inte se, vill inte veta. Ibland får jag för mig att staden suger mörker, att den girigt fyller sig med mer och mera mörker, och växer och sväller. En krater som i stället för att utspy, dricker och insuper (s. 14).
Så länge hon inte kan se sanningen om vad som hände hennes mor och son, kan hon inte hitta ut ur staden. I dess mörker finns också den okontrollerbara elden. ”Ur eldstaden” är, talande nog, rubrikerna på de fragmentariska avsnitt där kärnfamiljen beskrivs, i vakuumet efter våldtäkten på modern.
Stadsinvånarna verkar höra till ett okänt folkslag. Det är främst på sjukhuset Marta träffar dem. Att sitta i den välutrustade sjukhusordningen med sitt sjuka barn, är för Marta som att vara ”ombord på ett rymdskepp, ett Aniara ur kurs i universum”(s. 39). De läkare Marta kommer i kontakt med efter Sebastians födelse är namnlösa män, som försvarar det rationella i att vårda honom konstgjort i en kuvös. En av dem ”tog fram en penna ur
bröstfickan och jag hatade honom. Prata du, tänkte jag”(s. 20). Deras tilltro till pennan, pratet och alla tekniska hjälpmedel, gör att hon fylls av avsky. Hon liknar dem vid överstepräster som är beredda att offra människoliv (s. 23f). Hennes förhållningssätt till läkarna, är också en bild för hur Marta ifrågasätter överordnades beslut om vad som är rätt. Hennes tanke
återkommer dit även sedan hon nått Mervas. Hon ser tillbaka på hur hon tvättat pojken inför hjärnoperationen som inför en rit. ”Sedan skulle jag lämna ut hans liv på nåd och onåd åt dessa främlingar som talade ett annat språk än jag, ett språk utifrån i stället för inifrån”(s.
220).
I romanen beskrivs staden och vildmarken som varandras motsatser, samtidigt som de utgör två sidor av ett gemensamt samhälle. Rynell skildrar skogslandskapet som ett alternativ till staden, och förhållandet över- och underordning dem emellan växlar, beroende på vad vi väljer att betrakta som norm. Rynells erkännande av vildmarken, överensstämmer med Bhabhas teori om hur en nations historia bör läsas, nämligen inte enbart ur den dominanta gruppens perspektiv. Historiskt sett har ett folks berättelse nedtecknats av dem med
tolkningsföreträde, medan marginaliserade grupper har agerat parallellt i en ”okänd”, men lika levande verklighet, som dock aldrig har skildrats offentligt. Bhabha gör gällande att subjekt och objekt, centrum och periferi, är relativa begrepp som kan skifta plats. 37
När Marta kör bil i skogslandskapet befinner hon sig på gränsen mellan civilisation och vildmark. Hon känner sig hemlös i båda, men klamrar sig länge kvar vid bilen, civilisationens sista utpost. Vid ankomsten till Djuptjärn, erbjuder hon sig att sova i bilen den första natten, för att inte vara paret till besvär, men antagligen mest för att dämpa sin rädsla för det okända.
Likaledes använder hon bilen senare som sovplats i Mervas, då den trots allt utgör en trygg gränskur, bortom vilken hon inte är redo att passera. Under hela sin tid i vildmarken, pendlar hon mellan rädsla och förtröstan, när det gäller de okända naturvidderna: ”(B)ilen struttade ryckigt och skräckslaget fram genom de aldrig vikande skogarna, (---) i den värld som omgav henne på alla håll, i mil efter mil, var hon en fullständig främling, ingenting visste hon om det hon såg, ingenting kände hon till om den ordning som ju måste råda även här i dessa
trakter”(s. 108). Strax därpå vågar hon emellertid lämna bilen och känner sig då som en del av den mäktiga naturen, ”hur hon växte ut i väldigheten” och rymde allt (s. 109).
På väg till Mervas syns spår av naturens konflikt med civilisationen, dels i den av rost nästan oläsliga ortnamnsskylten, dels i den nästan uppluckrade asfaltbeläggningen. Väl i beskrivningen av Mervas, syns konflikten ännu tydligare. Djur och växter delar hem med husgrunder och i metaforerna bidrar de döda djuren till att förstärka intrycket av civilisationens övertramp: ”Som ett renätet skelett låg Mervas, utslängt i skogen”(s. 166) och alldeles i utkanten låg gruvlaven: ”en solitär, ett tungt och ensamt betongdjur fruset i tystnad”(s. 167).
Att Mervas yttre överensstämmer med Martas inre, är tydligt när hon står vid ingången till den underjordiska gruvan, ”den mörka staden”. På liknande sätt verkar hon beskriva sitt tomma, rutinmässiga stadsliv, när hon tänker att ”denna lilla ort hade övergivits under ordnade former.
Ännu i sitt förfall präglades den av den ritbordsenliga och affärsmässiga korrekthet som en gång måste ha härskat här. En sorts bottenlöst förnuft. (…)”(s. 165). Den affärsmässiga korrektheten vittnar om en ordning upprätthållen av stadens representanter. Med det urbaniserade samhällets normer som måttstock, skulle Mervas och Djuptjärn kategoriseras som okänd mark, befolkad av okända, osedda människor. I Till Mervas skapar Rynell en alternativ scen, där hon ger utrymme åt de osedda. Romanens Marta representerar en sådan individ, marginaliserad på grund av sitt förlamande självförakt. Lilldocka och Arnold är också de marginaliserade, men på grund av att
37 Bhabha, s. 150
de valt ett alternativt sätt att leva. Ingen av dem har integrerats i den vedertagna bilden av moderna samhällsmedborgare.
Ifrågasättandet av den samhälleliga normen hittas också hos författaren Stina Aronson, när hon i sina verk från 1900-talets mitt, erkänner det norrländska andra. Caroline Graeske hävdar att Aronsons skildringar av det mångkulturella Norrbotten uppluckrar ”vi” och ”dom”
och därigenom banar väg för en utkantsmänniskornas upprättelse.38 I Aronsons Hitom Himlen, från 1946, återfinns motiv som ekar igenkännande i Rynells Till Mervas och liksom Aronson använder Rynell dialektala språkinslag, i gestaltningen av de ”osedda” människorna.
Exempelvis säger Arnold, när han träffar Marta: ”Men nu när du ändå har som kommit hit till Djuptjärn, kan du väl stiga ut en stund ur bilen och få dig nalta kaffe?”(s. 115)
Norrlänningar i samhällets periferi, behandlar även Anders Öhman i sin artikel Den stora vreden och Norrlands återkomst. Han menar att Norrland och norrlänningar av svenskar i övrigt, länge betraktades som det andra, okända, och att författaren Olof Högberg redan 1906 skrev romanen Den stora vreden, i syfte att stärka den norrländska identiteten.39
4. FÖRSONING
Att bejaka försoningen och livet, efter decennier av utanförskap, är en smärtsam process för romanens Marta. Från det att hon får Kostis brev till det att hon möter honom, förlöper åtta månader, och Marta har gått från mörk höst till spirande sommar. Pånyttfödelsen sker efter en period, lika lång som ett havandeskap, fylld av både väntan och vånda. Marta inser att hon är inskriven i en berättelse, som måste ut ur henne. Den ”ska rätt genom mig, som ett barn som ska födas och som på sin färd hänsynslöst öppnar alla inre portar. Det får göra hur ont det vill, modern må brista. Men barnet skall ut”(s. 59). Marta och berättelsen, måste ges livskraft, om än det sker på bekostnad av modern – och sonen. Karaktärerna sammanflätas i en syntes av motsatser, där subjektets position ibland byts mot objektets, för att i slutskedet skapa en försonande förening. Detta kan exemplifieras av hur Marta ser sitt eget livsöde smälta samman med Lilldockas när hon lyssnar till dennas berättelse, om hur älgkalvens död blir ett med Anna-Karins, och senare pojken Sebastians.
Denna helhet av tvetydigheter, går i linje med Kristevas strävan att beskriva känslornas och sinnenas heterogenitet. Martas erfarenheter tydliggörs tack vare det poetiska språket, det semiotiskas verktyg. Det innebor kraft att utsudda ”gränsen mellan känsla och ord, kropp och
38 Caroline Graeske, Att synliggöra de osedda, Parnass, 2006:1, s. 23
39 Anders Öhman, Den stora vreden och Norrlands återkomst, Parnass, 2005:4, s. 20
själ.”40 Kristeva beskriver landskapet vi lever i som en komplex väv bestående av trådar från båda sfärer: dels den mer känslobaserade, semiotiska, dels den språkliga, symboliska. Hon i sin tur har tagit intryck av Freud, som tidigt menade att människan kan nå själslig harmoni först efter att ha försonats med sin kropp och sin sexualitet:
(…) när själslivet har en förankring i kroppen blir det möjligt att ställa de grundläggande frågorna kring det egna livet. Kroppen och sexualiteten innefattar det förflutna, nuet och den ännu oförverkligade, men med möjligheter dräktiga, framtiden. Människans symboliseringsförmåga tar henne långt bortom denna kroppsliga utgångspunkt, utan att någonsin lämna den bakom sig.41
Det kroppsligas roll för karaktärsskildringen är alltså viktig, och inte minst de sexuella drifterna ges plats i beskrivningen av Martas själsutveckling. Bland annat syns anspelningar på sexualiteten, i hennes ambivalens att nå Mervas. Förväntansfull blickar hon på väg till Mervas, och Kosti, ut genom bilfönstret och ser ”fullväxt skog med solen som en
guldsmekning över bärrismattan inne mellan träden”(s. 156). Den närmast erotiska
ögonblicksbilden av skogspartiet är lätt att anknyta till bilden av Martas egen kropp. Några dagar senare, däremot, är självbilden en annan. Under sin första övernattning i Mervas, tycker hon sig se Kosti i drömmarna och vaknar skamsen i bilens fuktiga luft. ”Mina händer luktade dessutom, när jag låg där nyvaken, fortfarande av den rökta siken jag ätit kvällen innan. En påträngande lukt, fet och intim. Känslorna kröp i mig som stora insekter eller skaldjur och jag tyckte att mina händer dröp av oanständighet, som hade jag ägnat mig åt något under natten, något som jag inte bort (…)”(s. 184). Trots att motstridiga krafter brottas inom henne, rör hon sig ändå i riktning mot att våga se och försonas med sin inre kluvenhet.
4.1. Att våga se
Marta har ordlöst men med uppmärksam blick, lärt sig att tolka världen. Redan som barn var hennes budord att aldrig sluta titta och därför har blickens innehåll en central betydelse i uppgörelsen med det gamla livet.
Synen på fadern är av stor vikt. När Martas mor dör, splittras syskonen och Marta ser inte fadern förrän långt senare, en tid efter Sebastians operation. Hon ser honom då sitta vid sjukhussängen, med pojkens hand i sin. I stället för att gå in i salen, förblir hon utanför, rörd av bilden. ”Den hade en inverkan på mig, som en helande ikon. Ur min pappas lätt upplyfta ansikte strålade en enkel mildhet som jag aldrig sett i det förr”(s. 93). Marta grips också av att pojkens blick var närvarande, och att det dem emellan fanns ett ömsesidigt utbyte. Många år senare läser hon i ett sparat brev från fadern, hur mycket han ångrade sig över det han gjort
40 Franzén, s. 156
41 Sigfridsson, s. 77
sin familj, och hur han med sjukhusbesöket försökt överföra positiv livsenergi till den lille.
Marta förstår motvilligt att han ville väl. Därför reser hon med kluvna känslor och sitter vid faderns dödsbädd. Hon upprepar den gest han visat pojken, nämligen att i stället för med ord, meddela sig genom innehållsrik tystnad och beröring. Måhända tolkar hon det som att fadern närmat sig insikten om språkets, och livets, olika dimensioner. Eller med andra ord; att Faderns lag, den symboliska ordningen, inte är den allenarådande.42
Ännu en svårighet för Marta, är att våga förstå varför modern under alla år utstod faderns kränkningar. Slutligen förstår Marta, att där, i fusionen av ljus och mörker, liv och död, offrade sig modern för sina efterlevande.
Nu ser jag genom mörkret. (…) Nu ser jag så klart i ljuset av de släckta lamporna. Ser henne, ser henne som var min mamma. Hon ska offras nu. Vi barn, vi sitter på golvet, alldeles tysta. Vi ska bara se. Det är pappa, han ligger uppepå henne och stöter, liv och död stöter han in i hennes sköte. Det är som om lamporna inte släckts utan tänts. Ett obeskrivligt ljus över dem. Och hur detta sker. Att en ska offras. Det är alltid en som ska offras för att andra ska se. Och mörkret lägrar sig. Så är det också. Mörkret lägrar sig (s. 239).
Modern utstår piskrapp och lidanden för barnens skull likt en kristusgestalt. Likaså offrar Sebastian sitt liv för Marta. Moderns och sonens offer, kan sägas vara en bildlig framställning av Marta inträde i den symboliska ordningens sfär, närmare självständighet och försoning.
Naturens blick inrymmer en försonande kraft. Rynell beskriver den i skogstjärnarnas bråddjup, i Mervas vattendrag men också i människornas och djurens ögon. När Marta möter Arnold lägger hon märke till att hans ögon är ”som lampor, som fyrar” och även Lilldocka har en blick som ledsagar i det okända landskapet. Arnold beskriver hustruns kärlek till djur och natur med orden: ”Hon är så känslig, den där, sa Arnold. Hon har som stirrat för djupt i djurögonen. Så hon sett sig själv”(s. 130). Det framkommer sedan att Lilldocka är vegetarian,
”håller fred” med både människor och djur och anser det vara den främsta uppgiften vi har:
”att hålla freden med livet”(s. 150). Lilldockas budskap klingar bekant, när Marta senare i Mervas skogar plötsligt står öga mot öga med en älgkalv.
Kalvens blick som steg in i mig och som flyttade mig ut ur alla sammanhang där jag någonsin varit hemma, ut i det som är främmande. Det var en sådan stark känsla av närvaro, av obegriplig, främmande närvaro och plötsligt såg jag mig själv som den jag inte är. Och jag var fången i det, innehållen i det. Det fyllde mig med en sällsam glädje, jag kan inte beskriva allt som virvlade upp i mig, (---), älgkalven som hängde över Arnolds axel, lilla Anna-Karin, nu dansade hon här och kalven var inte död, kalven levde, och pojken skulle komma tillbaka, allting skulle komma till liv, här, just i det här ögonblicket, bara det här korta, försvinnande ögonblicket, det räckte, det räckte med det (s. 204).
42 Se Sigfridsson, s. 76
Denna frusna bild, gestaltar ett ögonblick av epifani, då hon ser sin egen plats i ett större sammanhang.43 Försoningens kraft fyller henne, och fastän hon tidigare hänryckts av naturens vyer, är detta något ännu större, tack vare ögonens ordlösa möte.
4.2. Att våga lita på språket
Hur språket används, och av vem, har avsevärd betydelse i romanen. Bland annat är det intressant vilka egennamn som presenteras. Medan stadens invånare är namnlösa, är naturens människor, Arnold och Lilldocka, namngivna. Dessutom blomstrar deras språk, precis som växtligheten runtom dem, vare sig de talar om liv eller död. I fråga om ortnamn, är Djuptjärn och Mervas de enda förekommande, vilket intressant nog gör staden till en okänd plats, till skillnad från vildmarken. Denna dokumenteras i språket även genom att Marta aktivt väljer att svänga av vid vägskyltarna. I båda fallen är hon tvungen att lita på språket som vägvisare. När hon äntligen når Djuptjärn har hon irrat länge, och viker av ”bara för att det var ett namn, för att det var bokstäver”(s. 110). När hon flera veckor senare viker av vid Mervasskylten, är den riktad in mot snårskogen, snett nedåt. Skylten vittnar om att Mervas är den nedlagda gruvby, där svaren går att hitta i de mörka gångarna av hennes egna jag. ”Bokstav för bokstav i detta namn brände sig in och nu höll hon åter brevet i handen där hon första gången läst det, nu kände hon åter triumfen, när bokstäverna i alldeles rätta ordningen låtit sig återfinnas (…)”(s.
159).
Pojkens namn är även det symboliskt intressant. Sebastian är namnet på den martyr som enligt myten genomborrades av pilar, under sin mission att sprida det kristna ljuset.44 Han offrade sitt liv för andra, liksom sonen Sebastian offras för att hon, Marta, ska kunna leva vidare. Martas eget namn ligger också nära ”martyr”, fonetiskt sett. Hon bär samma ok som Sebastian, och därmed förstärks bilden av Martas och pojkens sammanlänkade jag. Men, Martas namn rymmer olika nyanser. När fadern uttalar ”Marta”, låter det för henne som ett
”piskrapp” eller en ”dubbel örfil”(s. 83), vilket speglar just martyrskapet. I bjärt kontrast till det, står Kostis mjuka ”Mart” med hörbart r och mjukt t. Hans sätt att nämna henne, frigör henne från faderns explosivitet och kontrollbehov. ”Man skulle kunna säga att han gjorde mig till Mart, att han kom och öppnade och släppte ut mig ur Marta”(s. 35) skriver hon i dagboken om Kosti. Och det är hans ton hon förnimmer, när hon läser hans korta brev trettio år senare.
Tillslut vågar hon lyssna till ordens fulla innebörd. ”Kostis brev berättade det för mig. Jag finns. Det här är mitt liv som jag lever, bokstav för bokstav”(s. 213).
43 Andersson, s. 49
44 Nationalencyklopedien, band 16, Belgien, 1995, s. 334
I Martas fall blir språket en bekräftelse på jaget. Några år efter sonens död, får hon hjälp ut ur själsmörkret av en ung mentalvårdare som kallar henne ”mamma” och föreslår att de ska gå en promenad (s. 209). Nyckelordet ”mamma” förlöser henne slutgiltigt från föreställningen att hon och pojken är ett. Språket skapar konturerna av subjektet, jaget, och objektet, den andra. 45 Likaså innebär Kostis brev från Mervas ett genombrott. Men det avgörande steget mot försoning når Marta när hon slutligen vågar sätta ord på hur sonen dog. Efter
redogörelsen finner hon tröst i det poetiska språket, i orden ”Var lugn mitt barn”(s. 226), en rad hämtad från Edith Södergrans dikt ”Ingenting”.46 Dikten som Rynell citerar ur,
understryker det svåruttalade, som barnets död inneburit. Diktens stämning berättar om alltings förgänglighet, barnet, den självvalda döden, och den avslutas trösterikt med: ”Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom/ och trånga år av längtan/ såsom de korta ögonblick då öknen blommar”.47 I denna nyckelscen tar Marta hjälp av både det symboliska och semiotiska språket, för att försöka förstå det obegripliga. Enligt Kristeva fyller det semiotiska, och det poetiska, just den funktionen; att översätta känslan och det onämnbara.
4.3. Att våga hitta hem
Det är i landskapet runt Mervas som Marta slutligen finner tröst. Naturen och dess människor blir för henne liktydigt med ett slags hemkomst. Med Lilldocka och Arnold som mentorer, lär hon känna det okända som en del av sig, och de lovar att visa henne vägen till Mervas när tiden är inne. Deras sätt att leva, ger Marta ett alternativ till stadslivet hon dittills känt till. I Djuptjärn ”fanns hela världen, sa de. Sol, måne, stjärnor och skog. Fåglar, fiskar och djur.
Vattnet och jorden”(s. 129).
Vildmarken står i centrum, staden i periferin. Det perspektivet omkullkastar det normala sätt på vilket vi betraktar begreppen, och går i linje med Bhabhas idéer om att etablerade maktförhållanden inte är beständiga. När Marta en av de första resdagarna blir stående vid en brant, sugs hon in i landskapets kraftfält, och tycker sig vara en del av en mångstämmig kör.
”Över- och understämmor böljade genom henne, höga och låga toner vältrades som stenblock fram genom tystnaden” (s. 110). Naturen tycks omfamna allt i sin gemenskap, och över- och underordning ifrågasättas. Det belyses även av Lilldockas osentimentala syn på människa och natur. Den dagen hon och Arnold är döda är det endast vinden som bebor Djuptjärn, menar hon: ”Då blir det annat här. Då går allt tillbaka. Naturen, hon är stark, brukade pappa säga.
45 Witt-Brattström, ”Den främmande kvinnan - presentation av Julia Kristeva”, s. 49
46 Edith Södergran, ”Ingenting” (1910), Svensk dikt, från trollformler till Lars Norén, sammanställd av Lars Gustafsson, Trondhjem, 1990, s. 564f
47 Ibid, s. 565
Hon kan besegra städer”(s. 131). Med andra ord står människans konstruerade civilisation inte över naturen, utan båda måste samexistera i, och vid sidan av, varandra. Lilldocka benämner dessutom naturen som ”hon”, vilket speglar kopplingen mellan naturen och det kvinnliga/ det okända, medan civilisationen förknippas med det manliga/ det kända.48 Lilldocka ifrågasätter normen och förutspår en alternativ ordning.
Elden är ett naturens element som väcker ambivalenta känslor inom henne. Å ena sidan förknippar hon den med faderns maktmissbruk. I sin dagbok betecknar hon sina mörka barndomsbilder ”ur Eldstaden”, och likaså har hon mardrömmar om hur krigets eld stiger mot natthimlen (s. 71). Å andra sidan kan hennes hela uppgörelse med det förflutna, ses som en vistelse i skärselden, ett övergående stadium till den andra sidan, där elden i stället
symboliserar liv. Elden är det okända, men också det kända, hemtrevliga. I Lilldockas
sällskap, sitter Marta i kojan vid Djuptjärn och lyssnar till ”det dova språket från kaminen”(s.
134) och senare, i Mervas, gör hon upp en egen eld, och känner sig därefter lugn. ”Plötsligt förstod hon varför människan måst lära sig göra upp eld. Det var när hon drivits ut ur Edens lustgård. När hon gjorts ensam med sig själv och världsalltet” och sökt eldens hjälp (s. 174f).
Hon känner det som om eldens gud nu skyddar även henne mot alla underjordiska krafter.
Något senare blir hon varse sin längtan efter Kosti och liknar honom vid en eld. ”Jag har i hemlighet gått och längtat efter Kosti som man längtar till en god eld att värma sig vid. En lägereld, en liten plats”(s. 197). Naturelementen i förening med gudomlig försoning,
åskådliggörs också när Marta, efter en tid i Mervas, badar i en skogssjö (s. 190). Det skildras nästan som ett religiöst dop. Efteråt känner hon en stark livslust, som efter en pånyttfödelse, och verkar sedan mer redo att träffa Kosti.
En nära koppling syns mellan Kosti och Kristus. De är båda förlåtande, har varit ute i världen och gjort gott, och återvänder sedan för att ställa allt tillrätta genom kärlek och försoning. Samma budskap hittas i Olof Högbergs skildring av Svarte-Mickel i Den stora vreden. Titeln åsyftar norrlänningarnas ilska över att ha behandlats som de främmande
”andra” av svenskarna i övrigt. Svarte-Mickel har fått uppdraget att ”befria Norrland från vreden” och även han ser kärleken som den enda lösningen.49
Hos Rynell och Högberg finns fler intressanta paralleller. Även Kosti befriar den osedda och missförstådda Marta från den tärande vreden med kärleken som medel. Och i likhet med Svarte-Mickel, som tillsammans med Mäster-Sara i slutet flyr civilisationen till ett utopiskt
48 Lisbeth Larsson, “Feministisk litteraturkritik i förvandling”, Litteraturvetenskap-en inledning,red Staffan Bergsten, Malmö 2008, s. 122
49 Öhman, s. 23
sagorike under de lappländska fjällen,50 övertalar Kosti Marta att följa honom ner i
gruvgångarna. Där påstås finnas ett tunnelsystem byggt av lapparna, som ville skydda sina gudaväsen från de svenska makthavarna (s. 248f).
I båda fallen betonas minoritetskulturernas rätt att verka i egenskap av subjekt, i överensstämmelse med Bhabhas idéer om centrum och periferi, över- och underordning.51 Dessutom harmonierar både Kostis och Svarte-Mickels kärleksbudskap med Kristevas uppfattning att kärleken är läkande. ”I kärleksrelationen är psyket ett öppet system, förenat med och beroende av den andre. Enbart under dessa villkor kan vi förnya oss.”52
Kosti behöver sitt Zimbabwe för att hitta till Mervas, liksom Marta behöver sitt
Djuptjärn, och båda får äldre människors handledning, vid avgörande vägval. Kostis gamle är en Oskar Jonsson från Norrbotten som i Zimbabwe berättar för honom om Mervas
gruvgångar, medan Martas motsvarighet är Lilldocka och Arnold. Dessa bryter mot normen eftersom de lever i enkel förnöjsamhet, långt ifrån konsumtionssamhället, och inte sörjer sin förlorade ungdom. Hos Rynell synliggörs obygdens gamla människor som talande subjekt, med en livsvisdom, vilken riskerar att gå förlorad om ingen lyssnar.
Efter att ha lyssnat, drar Kosti slutsatsen att alla människor delar samma erfarenheter och historier, i ett slags allmänmänskligt tankegods, som berättas i såväl Zimbabwes hyddor som Lapplands kåtor (s. 249). Marta lyssnar, och vågar slutligen själv tala. Först där, i
Mervas, kan Marta formulera sin mörka livsberättelse, med hjälp av språkets både semiotiska och symboliska nyanser. Först då, med Kosti, vågar hon hitta hem, tack vare den försonande kärleken.
5. SAMMANFATTNING
I min läsning av Elisabeth Rynells Till Mervas har jag analyserat karaktären Martas väg från utanförskap till försoning och hur den utvecklingen sker i takt med att hennes självbild förändras. För att åskådliggöra denna karaktärsutveckling, har jag använt Kristevas och Bhabhas teorier när det gäller gränsöverskridanden och ifrågasättande av normer samt presenterat några tematiska beröringspunkter med andra texter.
Martas utanförskap kännetecknas av en saknad, som visar sig i hennes upplevelse av föräldralöshet, språklöshet och hemlöshet. Oförmågan att beskriva sitt liv i ord, leder till att hennes jagutveckling hämmas och hon förblir ensam, utan att känna tillhörighet någonstans.
50 Ibid, s. 25
51 Bhabha, s. 150
52 Witt-Brattstöm, ”Den främmande kvinnan – presentation av Julia Kristeva”, s. 51
Jag har velat visa på hur Marta närmar sig försoning, och ökad självständighet, i och med bejakandet av det kroppsliga, tillgången till ett konstruktivt språk och förmågan att hitta fram till gemenskap med andra, samt hur den utvecklingen innebär att hon måste våga ifrågasätta sanningar som hon har tagit för givna, om sig själv, sitt förflutna och om sin omgivning.
LITTERATURFÖRTECKNING Böcker och antologier
Andersson, Pär-Yngve, Gränsöverskridandets strategier, Lyrisk romankonst och dess uttryck hos Rosendahl, Trotzig och Lillpers, Örebro, 2004
Bhabha, Homi K., The Location of Culture, London, 1994
Franzén, Carin, Att Översätta Känslan. En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik Stockholm, 1995
Holmberg, Claes Göran, Ohlsson, Anders, Epikanalys – en introduktion, Lund, 1999 Kristeva, Julia, Stabat Mater, och andra texter i urval av Ebba Witt-Brattström, Norhaven, 2002
Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten, Malmö 2008 Nationalencyklopedien, band 16, Belgien, 1995
Rynell, Elisabeth, Till Mervas, Viborg 2003
Senior, Michael, Vem är vem i mytologin. 1200 mytologiska gestalter från hela världen, Italien, 1995
Sigfridsson, Barbro, Jagets plats, Gestaltningen av det kvinnliga subjektet i Katarina Frostenssons Nilen, Traum, Sal p och Staden, Hedemora, 2003
Svensk dikt, från trollformler till Lars Norén, sammanställd av Lars Gustafsson, Trondhjem, 1990
Artiklar
Bergom-Larsson, Maria, ”Kan kärleken befria oss?”, Aftonbladet, 020920
“Det tredje rummet. Homi Bhabha intervjuad av Jonathan Rutherford”, Globaliseringens kulturer, 2002
Graeske, Caroline, Att synliggöra de osedda, Parnass, 2006:1
Jansson, Henrik, ”Det finns en särskild vit ångest” Hufvudstadsbladet, 021031
Lundström, Marie, ”Rynell behöver en något större boning”, Kulturnytt, 090313, www.sr.se (hämtad 090528)
Schwartz, Nils, ”Lång dags färd ur förgrämelsen”, Expressen, 20020920 Widegård, Karin, ”Med röta i hjärteroten”, Göteborgsposten, 020920
Witt-Brattström, Ebba, ”Den Främmande Kvinnan-presentation av Julia Kristeva”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2-3/1984
Öhman, Anders, Den stora vreden och Norrlands återkomst, Parnass, 2005:4
