139
KAPITEL 10”Apps on the street”
En ny tids vakande ögon Vania Ceccato
Vi har otaliga gånger hört begreppet ”ögon på gatan” nämnas i sam- band med Jane Jacobs. Det kommer från ett kapitel i The Death and Life of Great American Cities, där Jacobs skrev att om gatan ska vara en säker plats ”måste det finnas ögon på gatan, ögon som tillhör dem som vi kan kalla de naturliga ägarna av gatan”. Men vad händer när ögon ersätts av appar och kameror i våra mobiltelefoner?
Appar att använda vid nödläge hör till gruppen ”Location Based
Services” (LBS), ett samlingsnamn på applikationer som samordnar
det geografiska läget uttryckt i x- och y-koordinater med olika tjäns-
ter. Med andra ord kombinerar dessa tjänster uppgifter om en per-
sons geografiska läge med annan information för att ge ett mervärde
åt henne eller honom. I de smarta telefonernas era kompletteras allt-
så ögon med appar vilket skapar ett nytt sätt att följa vad som händer
på gatorna. Ger det oss kanske en ny förståelse av hur vi uppfattar
det som sker på allmän plats – och hur vi håller uppsikt över en all-
män plats? I den här texten tittar jag närmare på hur denna uppsikt,
eller övervakning, fungerar med nya verktyg i de smarta telefonerna,
applikationer som är utvecklade för att hjälpa medborgare att rap-
portera incidenter (”händelser”) på allmän plats. Jag återanknyter
till begreppet ”naturlig övervakning” så som Jacobs definierade det
på 1960-talet genom att jämföra med hur social kontroll fun gerar
mordet på Genovese. Bilden tagen 1974 i samband med ett annat mord i detta hus.
Foto: Tom Gallagher, New York Daily News ©Getty Images.
141
”apps on the street”
när vi använder applikationer i våra mobiltelefoner. Jag avslutar med funderingar om vilken roll den nya tekniken kan spela för hur vi projekterar för säkerhet på allmän plats, i synnerhet när det gäller vilken påfrestning det offentliga rummets demokratiska värden kan utsättas för vid övervakning.
Ögon på gatan och säkerhet på allmän plats
Reflexioner kring övervakning i det urbana landskapet förekom under 1960- och 1970-talet inom olika discipliner som arkitektur, socio logi och miljöstudier. Övervakning definierades då som ”kon- troll av beteenden och skeenden med syftet att påverka och styra dem” (Lyon 2007). Den kan exempelvis skötas med övervaknings- kamera.
När Jacobs 1961 myntade sitt kända uttryck, ”ögon på gatan”, var det för att uppmärksamma förmågan hos en särskild typ av stadsmil- jö till övervakning med syn- och hörselintryck. För att en gata ska vara trygg, skrev hon, ”måste det finnas ögon på gatan, ögon som tillhör dem vi kan kalla gatans naturliga ägare”. (Jacobs 1961, s. 35)
Vid den tiden kände Jacobs oro inför hur bostadsbyggandet ut- vecklades i USA. En av orsakerna till hennes starka motstånd mot modernistiska, monotona höghus var att de inskränkte de boendes möjligheter att följa vad som hände på gatorna, något som enligt henne var en grundläggande förutsättning för trygghet i ett bostads- område. Jacobs exempel från den äldre kvartersstaden i New York visade hur naturlig övervakning var en del av vardagen och kom till uttryck i en ”trottoarbalett” (sidewalk ballet) där människor av olika raser och inkomstnivåer blandade sig med varandra utan osämja.
(Jacobs 1961, s. 53–54). Jacobs betonade också att människor inte nödvändigtvis följer med i vad som sker på gatorna för att det är deras plikt, det måste finnas något i miljön som möjliggör naturliga möten.
Man kan inte få människor att hålla ett vakande öga på gator som de
inte vill vaka över. Säkerhet på gatorna genom övervakning och öm-
sesidig kontroll av varandra kan låta dystert, men i verkligheten är det
inte det. Gatornas säkerhet fungerar bäst, naturligast och med minsta
tänkbara inslag av fientlighet eller misstänksamhet när människor använder dem frivilligt för att de vill och trivs på dem och normalt sett är som minst medvetna om att de övervakar. (Jacobs 1961, s. 36).
Redan i början av 1960-talet utvecklades ett slags grundregler för utformandet av offentliga platser och områden så att de skulle främja naturlig övervakning. Elizabeth Wood, en stadsplanerare i Chicago, hade presenterat riktlinjer för att förbättra denna typ av övervakning till och med innan Jacobs gjorde det. Woods tankar, som bland an- nat handlade om att bygga lägre och mer spritt runtom i staden, har aldrig förverkligats enligt de ursprungliga intentionerna men gav inspiration till vad som skulle komma senare.
Fenomenet naturlig övervakning avhandlades under dessa år även av en kriminolog, C. Ray Jeffery, som 1964 publicerade boken Crime Prevention Through Environmental Design (Jeffery 1977). Inom kri- minologin har begreppet ”övervakning” använts på ett sådant sätt att det till viss grad överlappar ”social kontroll”, båda två begrepp som i det sammanhanget syftar just på observans på gatuskeendet med syf- tet att förhindra brott, vilket alltså liknar Jacobs ursprungliga tanke.
På 1980-talet utvecklades detta synsätt vidare av Cohen och Felson (1979), som såg social kontroll som något konkret i tid och rum med brottspreventivt syfte, och även Reynald (2011) ville knyta fenome- net till va kande ögon på en viss plats som kan följa vad som sker.
Vi vet dock att inte alla som blir vittne till en incident eller ett rop
på hjälp reagerar eller försöker förhindra det som sker. Det var en
allvarlig våldshändelse i New York på 1960-talet som fick forskare att
studera ”åskådarnas” roll i en nödsituation (Darley & Latane 1968)
och orsaken bakom vad som kom att bli en vedertagen referens
för den moderna storstadsmänniskans apati i USA. Detta symbol-
laddade fall var mordet på Catherine Genovese, en ung kvinna som
blev knivskuren utanför sin lägenhet. Det anmärkningsvärda var att
mer än trettio personer hade hört angreppet och några såg delar av
händelseförloppet, men ingen gjorde något försök att ingripa (Ro-
senthal 2015). Händelsen utlöste en livlig diskussion i samtiden om
vilken sorts människor som bor i storstäder, men viktigare var att
den ledde till forskning om ansvarstagande och ingripande.
143
”apps on the street”
Nästan alla människor vill förhindra brottsliga handlingar, men alla vill inte ta ansvar för att ingripa i en viss situation. Clark (1992) pekade ut olika grader av ansvar för brottsavvärjande som har inslag av plikt men beror på tid och plats. Felson (1995) omvandlade dessa till en lista med fyra nivåer av brottsavvärjande: personligt avvär
jande utövat av familj och vänner, avvärjande i tjänsten av perso- ner med den uppgiften på en plats, frivilligt avvärjande utövat av personer som inte har tilldelats uppgiften och gängse avvärjande i allmänhet utövat av personer som saknar personliga band till brotts- offret och inte gör det i tjänsten. Typen av ansvarstagande påverkar inte bara sannolikheten för att ett brott förhindras, men också hur direkt och snabbt det sker (Felson 1995, s. 57). För förövaren mås- te övervakningen vara väl synlig för att ha en avskräckande verkan (Hollis-Peel, Reynald, van Bavel, Elffers & Welsh 2011).
Förutom ”ingripande av plikt” visar ny forskning att det finns flera faktorer som påverkar människors beslut att ingripa. Ökad social interaktion i bostadsområden har länge satts i samband med villig- het att ingripa, liksom gemenskapens stabilitet i ett bostadsområde och dess kollektiva styrka (Sampson, Raudenbusch & Earls 1997).
Reynald (2011) visade hur viktiga levnadsvillkoren i ett bostadsom- råde var för att främja social kontroll och få individer att ingripa för att förhindra brott. Hon fann exempelvis att individer i ett område med låg brottslighet är avsevärt mer villiga att vara på sin vakt och förhindra brott än boende i områden med annan profil. Ett motsva- rande mönster relaterade till inkomstnivåer: individer i ett område med låginkomsttagare var enligt Reynald minst villiga att bevaka sin omgivning, medan individer i ett område med höginkomstta- gare var mest villiga. Hennes rön visar även att det största antalet individer som var ovilliga att vara på sin vakt eller ingripa fanns i bostadsområden med en stor andel etniska minoriteter. Men även om individer inte ingriper kan deras närvaro ha en positiv verkan (Cook & Reynald 2016). Ny forskning bekräftar även vikten av att potentiella ”vakthållare” finns på plats när det gäller att minska ris- kerna för kriminella handlingar eller att åtminstone störa sådana och begränsa följderna (Leclerc, Smallbone & Wortley 2015).
En utmaning för stadsplanerare är att skapa boendemiljöer som
gör det till en del av vardagen att vara på sin vakt, särskilt som många tillbringar större delen av sin vakna tid på arbete någon annanstans. Ännu en utmaning är att verka för att dessa miljöer utformas så att alla boende – oavsett kön, hudfärg eller social ställ- ning – känner sig trygga att delta genom en naturlig samvaro mellan människor, men också genom organiserade samarbeten med den lokala polisen. Detta är lättare sagt än gjort. Alldeles för ofta har
”ögon på gatan”-argument använts för att underblåsa social dis- kriminering, eller för att reservera offentliga miljöer för dem som betecknas som ”rättmätiga brukare”. Såväl forskning som praktiska erfarenheter har nämligen länge visat att det inte alltid är lätt för boende och besökare att avgöra vilka som är ”ägare” och ”icke- ägare” av gatorna. Detta problem försvinner förstås inte när ”ögon”
ersätts med ”appar” på gatorna – det lyfts snarare till en ny nivå i en tid när kulturell och etnisk pluralism är viktiga och önskvärda kvaliteter hos ett bostadsområde.
Övervakning i säkerhetsapparnas tid
Appar i telefoner har blivit ett av ”trygghetsverktygen” i den brotts- bekämpning som syftar till att skapa bättre trygghet i områden med social oro och brottslighet. Kan de smarta telefonerna och deras appar förnya vårt sätt att utöva social kontroll och förhindra brott och därigenom förbättra tryggheten i ett bostadsområde? Det är vik- tigt att reflektera kring vad dessa nya tekniska hjälpmedel öppnar för möjligheter och vilka utmaningar de för med sig. En observation är till exempel att när vi utövar social kontroll med hjälp av ny teknik använder vi inte bara ”ögon på gatan”, utan också känseln och hör- seln (Ceccato under tryckning). En incident som inträffar på en gata är fortfarande lokal (knuten till en viss plats och vissa koordinater), men kan nu följas med ögon placerade på långt avstånd därifrån.
Jacobs tankar om ”naturliga ägare av gatan” får en helt annan inne- börd när de som använder sin app kanske är tillfälliga besökare, utan någon koppling till platsen i fråga.
Appar är således exempel på hur mobiltelefoner och andra
”Location Based Services” har förändrat vårt sätt att interagera med
staden. Den här tekniken har ställt oss inför nya utmaningar, såväl
Fotgängare koncentrerade på sina mobiler vid övergångsställe i Bologna, Italien, 2013.
Foto: Magnus Hartman ©TT Nyhetsbyrån.
tekniska som konceptuella. I och med den stora spridningen av appar, i telefoner och annan utrustning, att användas i nödsituatio- ner, vid navigering och ruttplanering och för andra informations- tjänster, håller inte våra föreställningar om naturlig social kontroll längre, så som de har beskrivits av till exempel Felson (1995), Rey- nald (2010).
Vår ursprungliga föreställning om social kontroll och övervak- ning baseras på närvaro, och en person kunde således förhindra brott genom att bara vara på plats. I och med alla smarta telefoner och appar liknar förloppet mer det som med ett franskt begrepp kan kallas sousveillance (”att bevaka underifrån”) än ”övervakning ovan- ifrån”, surveillance (”övervakning”, ett begrepp som Michel Foucault gav en särskild laddning i sin studie av Benthams övervakningssys- tem Panopticon). Termen sousveillance, myntad av Mann (2004, s.
620), avser ”såväl hierarkisk sousveillance, exempelvis människor som fotograferar poliser, kunder som fotograferar affärsinnehavare, som personlig sousveillance då kameror placeras i ögonhöjd för att dokumentera personers beteende”. Sousveillance är alltså det som kommer till användning i moderna högteknologiska samhällen där vem som helst kan fotografera eller videofilma personer och hän- delser och sedan sprida resultatet fritt över hela världen (Ganascia 2010).
Men själva grunden för social kontroll kan rubbas när den sker utan fysisk närvaro. Ansvaret som är kopplat till information som införskaffas med smarta telefoner är problematiskt. I likhet med and ra tekniska innovationer är förutsättningen för att den sprids och används att konsumenter har råd att köpa den, vilket inte alla samhällsgrupper har, åtminstone inte i ett initialt skede.
Utmaningen med den nya tekniken handlar inte bara om att in-
formation samlas in av stora grupper. Kritiken mot insamling av in-
formation med hjälp av ny teknik framhäver gärna att informationen
kan vara vinklad eller till och med inkorrekt, men också att den bara
kan skaffas av dem som har de nödvändiga applikationerna, något
som skapar ett ”ojämlikt deltagande” (Marjanovic et al. 2012; Nielsen
2006). Andra forskare hävdar istället att rätt utformade appar kan
vara ett verktyg för att bygga gemenskap utan att göra intrång på
147
”apps on the street”
den personliga integriteten, och att problemet med inkorrekt infor- mation faktiskt kan vara självreglerande eftersom de som levererar informationen strävar efter att den ska vara korrekt när de själva är brukare av den (Solymosi 2017, s. 94). Frågan handlar dock inte bara om problem med informationens tillförlitlighet utan även om dess innehåll, hur informationen delas och om vem som först lyckas
”berätta sanningen”.
TABELL 1: FRÅN ”ÖGON PÅ GATORNA” TILL ”APPAR PÅ GATORNA”
Ögon på gatorna Appar på gatorna Förutsättningar för
att ingripa Närvaro Ingen närvaro behövs, bara
en smart telefon i handen Typ av åtgärd ”Övervakning ovanifrån” ”Övervakning underifrån”
Ansvarskännande Personligt/tilldelat Diffust/generellt
Sinnen Syn, hörsel Fjärrseende, beröring av
mobilskärm
Omfattning Lokal Fler nivåer (lokal, global)
Omgivningar Hemmet, fönster, gator Utan betydelse Anknytning Beroende av lokala,
sociala band Mindre beroende av lokala sociala band
Tillgång till platsen Tidsspecifik Både före och efter en inci- dent
Orsak till ingripande Att man är på plats Frivilligt Källa: Ceccato (under tryckning)
Faran med att dra förhastade slutsatser om vad som har observe- rats på offentlig plats följer inte med automatik av den nya tekniken, men de snabba slutsatserna underlättas av teknikens hastighet. Det blir också problematiskt eftersom alla inte uppträder på den digitala arenan på samma sätt. Vissa som kan betecknas som ”superenga- gerade” har en mycket hög motivation och fungerar som ett slags
”superövervakare”, med en nyckelroll för att stävja brottslighet i of-
fentliga miljöer (Stewart et al. 2010; Solymosi 2017, s. 99). Men de
kan också bidra till en snedvridning av planeringen av bostadsom-
råden. De kan dela informationen på sociala medier, vilket leder till
en större krets av människor, något som inte var möjligt tidigare (för en genomgång se exempelvis Ceccato & Snickars 2000). Men detta innebär inte att de ”nya grupper” som följer med på sociala medier engagerar sig.
I Tabell 1 sammanfattas skillnaderna mellan de två förloppen.
Ögon eller appar på gatorna – slutsatser
I detta kapitel har jag diskuterat Jacobs idéer om ”ögon på gatorna”
ur ett nytt perspektiv. Vad kan vi lära oss när traditionell övervak- ning med ”ögon på gatan” ersätts av nya sätt att utöva social kontroll, med hjälp av ny informationsteknik och appar i våra mobiltelefoner?
Den ursprungliga tanken om social kontroll bygger på fysisk när- varo, en åskådare som genom att finnas på plats ökar tryggheten eller ser till att inget allvarligt sker. Idag, när det vimlar av människor som använder appar, menar jag att förloppet mer liknar det som kallats sousveillance, än traditionell surveillance som Jacobs och and ra forskare tolkade det. Detta nya sätt att följa vad som händer i offentliga miljöer påverkar av naturliga skäl utformningen av dessa miljöer men även oss själva, som observatörer. I sin nya roll som
”ägare av gatorna” ger de smarta telefonerna oss nya möjligheter.
Stadsplanerare kan i sitt arbete med säkerhets- och trygghetsfrå- gor ändra fokus från stora bostadsområden till samspelet mellan människor som följs i realtid, och därigenom få fram fler perspektiv på offentliga miljöer.
När vi fjärmar oss från Jane Jacobs ”ögon på gatorna” och ersät- ter dem med nya metoder att övervaka offentliga miljöer uppstår problem. Ett av dessa är svårigheten med att avgöra vilka ”ägarna av gatorna” är bara genom observation. De flesta av oss är rörliga och tillbringar mer tid på andra platser än i vårt bostadsområde och vi kan inte ta för givet att tillfälliga besökare slår vakt om områdets bästa. Är de villiga att ingripa vid en incident?
Ett annat problem är att vår roll som ”trygghetsappanvändare”
kan förväntas vara att stävja potentiella hot på gatorna. Som tidigare
nämnts följs detta sätt att utöva social kontroll av en komplexitet
som inte bara handlar om övervakning och teknik. Det tvingar oss
att fundera på frågor som mångfald i bostadsområden, hur diskri-
149
”apps on the street”
minering kan undvikas och vilka normer vi alla delar i ett demo- kratiskt samhälle. Det står inte alltid klart vilka som är ”rättmätiga”
eller ”orättmätiga” användare av de offentliga miljöer som övervakas av appar. Kan apparna leda till en övervakning som skapar tryggare och mer inkluderande offentliga rum? Detta är utmaningen!
Referenser
Ceccato, Vania (under tryckning). ”’Apps on the streets’, (Re)conceptualizing surveillance using smartphones”, Criminal Justice Review.
Ceccato, Vania A. & Snickars, Folke (2000). ”Adapting GIS technology to the needs of local planning”, Environment and Planning B: Planning and Design, 27(6), s. 923–937.
Clarke, Ronald V. (1992). Situational Crime Prevention: Successful Case Studies. Albany, NY:
Harrow and Heston.
Cohen, Laurence E. & Felson, Marcus (1979). ”Social change and crime rate trends: A routi- ne activity approach”. American Sociological Review, 44, s. 588–608.
Cook, Alana & Reynald, Danielle (2016). ”Guardianship Against Sexual Offenses: Exploring the Role of Gender in Intervention”, International Criminal Justice Review 26(2), s.
98–114.
Darley, John M. & Latane, Bibs (1968). ”Bystander intervention in emergencies: Diffusion of responsibility”, Journal of Personality and Social Psychology, 8(4), s. 377–383.
Felson, Marcus (1995). ”Those who desincourage crime”, i J.E. Eck & D. Weisburd (red.), Crime and Place. Monsey, NY: Criminal Justice Press, s. 53–66
Ganascia, Jean-Gabriel (2010). ”The generalized sousveillance society.” Social Science Infor
mation, 49(3), s. 489–507.
Hollis-Peel, Meghan E., Reynald, Danielle M., van Bavel, Maud, Elffers, Henk, & Welsh, Brandon C. (2011). ”Guardianship for crime prevention: a critical review of the litera- ture”. Crime, Law and Social Change, 56(1), s. 53–70. doi:10.1007/s10611-011-9309-2 Jacobs, Jane (1961). The death and life of great American cities. New York: Vintage Books.
Jeffery, C. Ray (1977). Crime Prevention through Environmental Design. 2 uppl. Beverly Hills:
SAGE.
Leclerc, Benoit, Smallbone, Stephen & Wortley, Richard (2015). ”Prevention Nearby: The In- fluence of the Presence of a Potential Guardian on the Severity of Child Sexual Abuse”, Sexual Abuse: A Journal of Research and Treatment, 27(2), s. 189–204.
Lyon, David (2007). Surveillance Studies: An Overview. Cambridge: Polity Press.
Mann, Steve (2004). ”’Sousveillance’: inverse surveillance in multimedia imaging”. I: Procee
dings of the 12th annual ACM international conference on Multimedia (MULTIMEDIA
’04). New York: ACM, s. 620-627. DOI=10.1145/1027527.1027673. Tillgänglig på internet: http://idtrail.org/content/view/135/42/ [Hämtad 08.10.28]
Marjanovic, Sonja, Fry, Caroline, Chataway, Joanna (2012). ”Crowdsourcing based business models: In search of evidence for innovation 2.0”, Science and Public Policy 39(3), s.
318–332.
Newman, Oscar (1972). Defensible space: Crime prevention through urban design. New York:
Collier Books.
Nielsen, Jakob (2006). ”The 90-9-1 rule for participation inequality in social media and online communities”. Tillgänglig på internet: https://www. nngroup. com/articles/
participationinequality
Reynald, Danielle M. (2011). Guarding against crime: measuring guardianship within routine activity theory. Farnham: Ashgate.
Reynald, Daniell M. (2011). ”Factors Associated with the Guardianship of Places: Assessing the Relative Importance of the Spatio-Physical and Sociodemographic Contexts in Generating Opportunities for Capable Guardianship”, Journal of Research in Crime and Delinquency, 48(1), s. 110–142.
Rosenthal, A. M. 1922-2006. (Abraham Michael). Thirty-eight witnesses: The Kitty Genove- se case / by A.M. Rosenthal. [Elektronisk resurs].
Sampson, Robert J., Raudenbush, Stephen W., & Earls, Felton (1997). ”Neighborhoods and Violent Crime: A Multilevel Study of Collective Efficacy”. Science, 277(5328), s. 918–924. doi:10.1126/science.277.5328.918
Solymosi, Reka (2017) Exploring spatial and temporal variation in perception of crime and place using crowdsourced data. Diss., Department of Security and Crime Science University College London, London: Univ.
Stewart, O., Lubensky, D., Huerta, J.M. (2010). ”Crowdsourcing participation inequality: a scout model for the enterprise domain”, i Proceedings of the ACM SIGKDD Workshop on Human Computation, s. 30–33.
