D - U P P S A T S
En undersökning av räddningsledarens förutsättningar att leda insatser i anläggningar under mark
Anna Ståhle
Luleå tekniska universitet D-uppsats
Brandingenjör
Institutionen för Samhällsbyggnad Avdelningen för Arena risk och säkerhet
2010:114 - ISSN: 1402-1552 - ISRN: LTU-DUPP--10/114--SE
räddningsledarens förutsättningar att leda insatser i anläggningar
under mark
Anna Ståhle
Luleå tekniska universitet Institutionen för Samhällsbyggnad
2a september 2010
Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka och sprida kunskap om hur förutsättningarna ser ut för en räddningsledare som skall leda en in- sats i en anläggning under mark. Sammanfattningsvis kan det konstateras att de kommunala räddningstjänsterna, med vissa undantag, inte är dimensio- nerade för omfattande insatser i undermarksanläggningar och dess personal saknar generellt sett erfarenheter av den sortens insatser. En omfattande olycka i en undermarksanläggning innebär att räddningsledaren ställs inför beslutssituationer som kräver att de arbetar på ett annorlunda sätt än de är vana vid. Eftersom den här typen av olyckor är sällsynta krävs regelbundna övningar för att en räddningsledare skall vara tillräckligt förberedd för att genomföra insatser i anläggningar under mark. Det är inte rimligt att räkna med att den enskilde räddningsledaren har erfarenhet av sådana insatser.
I och med att räddningstjänsten inte är dimensionerad för insatser i an- läggningar under mark innebär det även att de taktiska resurser som rädd- ningsledaren har att tillgå inte är anpassade för den typen av olyckor. Få räddningstjänster har radioutrustning eller äktar som är dimensionerade för insatser under mark. Ofta är det långa avstånd till utrymningsvägarna vilket gör det svårare att transportera släckvatten till branden och innebär att rökdykarna har längre till säkerheten om något går fel. Det nns också osäkerheter kring hur långt en rökdykargrupp i realiteten kan avancera innan de måste vända. Även valet av baspunkt, som bestämmer var rökdykningen börjar, är avgörande vid en rökdykningsinsats. Räddningstjänstens insats- förmåga är direkt begränsad av hur långt rökdykarna kan avancera vilket innebär att angreppsvägens längd blir avgörande för att kunna genomföra en lyckad räddningsinsats. Ofta är det en bedömningsfråga var rökdykning- en bör starta, det är inte säkert att det är den bästa platsen som väljs och baspunkten kan ibland behöva yttas under insatsens gång. Undermarksan- läggningar som är under byggnation innebär en särskild utmaning för rädd- ningstjänsten.
iii
på valda frågeställningar. Insatsövningarna vid Norra Länken utgjordes av byggarbetsplatspersonalens årliga utrymningsövning, som samkördes med räddningstjänsten, och övningen i Falun var en stabsövning där personal från gruvan och räddningstjänsten deltog.
De genomförda insatsövningarna visar att en tidspressad räddningsledare har svårt att identi era rätt risker utan hjälp från det förebyggande arbe- tet. En stressad beslutsfattare har inte kapaciteten att ta in all tillgänglig information och har svårt att improvisera i en obekant situation. Ett bra stöd till räddningsledaren kan vara en lättillgänglig grovriskanalys; där det presenteras en sammanfattning av de största riskerna, vad som kan brinna, vad som borde prioriteras vid en insats, hur man kan undsätta folk om det är rökfyllt, om det nns ventilationsschakt och så vidare. Samarbetet med personal vid Norra Länken och Falu besöksgruva fungerade generellt sett relativt bra även om det fanns en hel del som kunde förbättras. Positivt var att redan en gemensam övning verkade förbättra samarbetet avsevärt.
Under de genomförda insatsövningarna kunde det konstateras att det fö- rekom problem med kommunikationen mellan ledningsnivåerna men inte hur problemen såg ut eller i vilken omfattning de förekom. Insatsövningarna var inte upplagda för att kunna besvara den frågan på ett tillfredsställande sätt.
På grund av hur insatsövningarna genomfördes var det även svårt att identi - era på vilken nivå en del av besluten fattades. Däremot kunde det konstateras att era beslut fattades på fel nivå. På samma sätt visade de genomförda insatsövningarna att det förekommer att information och lägesuppfattning skiljer sig åt mellan ledningsnivåerna. Insatsövningarna var dock inte upp- lagda för att närmare kunna studera på vilket sätt lägesbilderna skiljde sig åt och i vilken omfattning de gjorde det.
Under de genomförda insatsövningarna upptäcktes ingen begreppsförvir- ring som kunde ha påverkat insatsen negativt i någon större omfattning. Det är dock ett problem som har förekommit under ertalet tidigare studier och att det inte observerades, under de genomförda insatsövningarna, berodde troligtvis på att räddningstjänsterna som övades inte samövades med andra räddningstjänster eller andra skadeavhjälpande organisationer.
iv
The aim of this project has been to examine the extent and limitations of the resources available to an incident commander in charge of a rescue operation in an underground facility. It has also been a further aspiration to make this knowledge public and accessible, also to people with little previous experience in this area.
It can be concluded that the rescue services are not dimensioned to per- form major rescue operations in underground facilities. In general their sta
lack experience from these kinds of situations. A major incident in an un- derground facility puts the incident commander in an unfamiliar position;
where a more analytical and creative style of thinking is required and he or she must work in a way that dier from the usual. An incident commander in the Swedish rescue services will not gain su cient experience as these incidents are relatively rare events. Thus, to e ciently lead a major rescue operation in an underground facility, the incident commander needs to be provided with frequent training.
Neither the human nor the material resources available to the Swedish rescue services su ce to perform major rescue operations in underground facilities. This will aect the tactical resources an incident commander has to his/her disposal. The tactical resources are mainly designed to work in commonly encountered environments and they are not suited for rescue ope- rations under ground. For example the radio equipment, used by the Swedish rescue services, doesn't work underground without supplemental ampli ca- tion. Also the fans, used to control pressure and air ow in a building, are not suited for the large cross-section areas that are common in underground facilities. There are often considerable distances to the escape routes which mean the re ghters will have longer distance to safety if something goes wrong. It will also be harder to transport water to the re. There are ad- ditional uncertainties regarding how fast re ghters can move forward and how far they can advance before they need to retreat. Facilities under ground
v
Three training events have been observed and analyzed as a part of this study. Among other things they showed that an incident commander under time pressure has di culties identifying the critical hazards. Under stress, a decision maker lacks the capacity to utilize all available information and has di culties improvising in the unfamiliar situation. One way to facilitate the work of the incident commander is to provide a crude risk analysis where the major risks are identi ed together with the priorities at a rescue operation, the means to rescue people, if there is any mechanical ventilation available etc. Overall, the cooperation between the rescue service and the sta from Norra Länken-tunnel and the Falu mine went relatively well although there is room for improvement. A satisfactory outcome was that a single common training event appeared to signi cantly improve their cooperation.
During the training events communication problems between the command levels were encountered. However, the training events were not designed to examine the communication problems in detail. Neither was the level of some decisions identi able although it could be determined that some of the decisions were made at the wrong level. Similarly, available information and assessment of the situation varied among command levels.
No confusion of terminology, that may have had a negative impact on the rescue operation, was discovered during the training events. This is less surprising since a single rescue service was involved in each training event and the most common source of confusion arise in communication between rescue services and when other organizations are involved in the operation.
vi
Detta har varit ett mycket intressant och lärorikt arbete och det nns många som har hjälpt till att ro det hela i land.
Först och främst vill jag rikta ett särskilt tack till mina båda handledare, Håkan Alm vid Luleå Tekniska Universitet och Maria Kumm vid Mälarda- lens Högskola, för att ha gjort detta arbete möjligt.
Jag vill även passa på att tacka Stefan Jidling vid Johannes Brandstation, Anders Carlsson från AB Storstockholms lokaltra k och Kent Nilsson från Dala Mitt Räddningstjänst för all information och värdefulla råd och syn- punkter.
Anna Ståhle Luleå
September 2010
vii
Kapitel 1: Inledning 1
1.1 Bakgrund . . . . 1
1.2 Syfte . . . . 3
1.3 Målbeskrivning . . . . 3
1.4 Frågeställningar . . . . 4
1.5 Avgränsningar . . . . 4
1.6 Disposition . . . . 5
Kapitel 2: Litteraturöversikt 7 2.1 Allmänt om räddningsinsatser . . . . 7
2.2 Särskilda risker med anläggningar under mark . . . 22
Kapitel 3: Genomförda insatsövningar 39 3.1 Metod . . . 39
3.2 Resultat . . . 41
Kapitel 4: Diskussion 53 4.1 Förslag på fortsatt arbete . . . 56
Inledning
Alla brandingenjörsstudenter, på brandingenjörsprogrammet vid Luleå tek- niska universitet, skall genomföra ett examensarbete, på 15 högskolepoäng, som ett avslutande moment i sin utbildning.
Syftet med ett avslutande examensarbete är, bland annat, att studen- ten ska använda sig av de kunskaper som förvärvats under utbildningen för att angripa ett problem som kan anses ha anknytning till brand- och risk- hanteringsområdet. Studenten skall kunna beskriva och avgränsa ett utvalt problem, formulera relevanta frågeställningar till problemet, kunna söka och sammanställa information samt strukturera och genomföra uppgifter som är relevanta för frågeställningarna. Dessutom skall resultaten granskas kri- tiskt, tolkas och diskuteras. Slutsatser skall kunna dras utifrån resultaten och dessa skall presenteras både muntligt och skriftligt [Institutionen för Samhällsbyggnad, 2010].
Detta arbete är det skriftliga resultatet från kursen Examensarbete X7002B.
1.1 Bakgrund
En allt större del av världens befolkning väljer att bosätta sig i storstäderna.
För att kunna få plats med er verksamheter, i dessa redan exploaterade områden, byggs allt er varuhus, garage och lager delvis eller helt under mark. Behovet av att spara in tid och transportavstånd, tillsammans med en önskan att skilja tra k och fotgängare åt för att öka säkerheten, leder till att behovet av tunnlar ökar runt om i världen. Antalet bilar ökar hela tiden, er pendlar till sitt arbete och samhället söker nya sätt att hantera det ökande tra k ödet och minska restiderna. Tunnlar underlättar framkomlig- heten genom kuperade och svårtillgängliga områden och städerna söker nya
1
utrymmen för en ökad tra k vilket leder till att det byggs nya vägtunnlar och genomfartsleder under mark.
Det pågår era omfattande tunnelprojekt i Sverige och er planeras inför framtiden. Citytunneln är en ny järnvägsförbindelse, där 6 kilometer utgörs av tunnel under centrala Malmö, som beräknas vara klar december 2010. Ett annat välkänt tunnelprojekt som pågår är Hallandsåstunneln som påbörjades 1992 och beräknas färdig att tas i bruk 2015. Det är en järnvägstunnel som kommer att bestå av två parallella enkelspårstunnlar på ca 8,6 kilometer vardera. I Stockholm byggs bland annat Norra Länken, en stadsmotorväg som beräknas öppna för tra k 2015. Norra Länkens tunnlar kommer att utgöras av två tunnelrör med tre körfält vardera där tunnlarnas totala längd blir 11 km. Ett annat pågående tunnelprojekt i Stockholm är Citybanan, en 6 kilometer lång järnvägstunnel som byggs under Stockholms centrala delar och beräknas färdig att tas i bruk år 2017.
Med tanke på alla pågående och planerade tunnelbyggen är det särskilt intressant att granska riskerna med tunnlar under byggnation. De säkerhets- installationer som måste fungera i en färdig tunnel, till exempel för att för- stärka radiokommunikationen, saknas ofta under större delen av byggtiden vilket innebär att räddningstjänsten får svårare att genomföra en räddnings- insats. Möjligheterna att utrymma, tillgången på lämpliga angreppsvägar, hur brandbelastningen ser ut och svårigheten att ta sig fram i tunneln är annorlunda under byggnationsfasen.
Den snabba tekniska utvecklingen inom gruvteknik, under 1900-talets se- nare del, har lett fram till att dagens gruvor är mer omfattande och svåröver- blickbara än förr. Samtidigt har många gruvor öppnats upp för allmänheten vilket bland annat innebär att där vistas allt er personer som saknar lo- kalkännedom. Kommunikationen i gruvor är begränsad och det nns inte nödutgångar i samma omfattning som i tunnlar.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det byggs allt mer under mark, av era sorters anläggningar, vilket ställer nya krav på räddnings- tjänsten. I skrivande stund är det ovanligt med bränder i anläggningar un- der mark och svensk räddningstjänst är främst dimensionerad för så kallade vardagsolyckor, som exempelvis bilolyckor och villabränder. Med tanke på hur byggnadstrenderna ser ut, med allt er tunnelbyggen, gruvor och un- derjordiska garage, kan bränder i anläggningar under mark komma att bli morgondagens vardagsolyckor. Detta är en insikt som brandförsvaret måste arbeta långsiktigt mot. Ett led i detta är att undersöka vilka förutsättningar räddningstjänsten har vid insatser i anläggningar under mark. Utredning- ar från tidigare olyckor, med stora bränder i tunnlar, visar på att svensk räddningstjänst kommer få problem att hantera mer omfattande bränder i vägtunnlar [Ingason et al., 2005].
Detta examensarbete är utfört inom ramen för två parallellt pågående pro- jekt inom området brandsäkerhet i anläggningar under mark. Det första pro- jektet, Tunnelbyggaren Olyckshantering under byggnation av tunnlar, drivs av Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP) i samarbete med Mälardalens Högskola och Lunds tekniska högskola. Det nansieras av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB, det vill säga gamla Räddningsverket) och pågår mellan 20082010. (Hallandsås, Norra Länken, Törnskog) Det and- ra projektet, Gruvan Koncept för skydd mot brand- och brandgasspridning i gruvor, syftar till att, med fokus på svenska förhållanden, bedriva forskning kring frågor relaterade till brand- och brandgasspridning i gruvor. Projektet drivs av Mälardalens Högskola, i samarbete med företag som bland annat Stora Kopparberget Falu gruva, Sala Silvergruva, LKAB, Brandskyddsla- get och Swepro. Det nansieras av KK-Stiftelsen och pågår mellan Juli 2007
juni 2010.
1.2 Syfte
Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka och sprida kunskap om vilka förutsättningar en räddningsledare har för att kunna leda insatser i anläggningar under mark.
1.3 Målbeskrivning
Tidigare studier av räddningstjänstens arbete vid insatser i anläggningar un- der mark (till exempel Ingason et al. [2005]) har visat på att det nns ett antal problem som tenderar att återkomma och som kan utgöra begräns- ningar för en räddningsledare. Ett av målen med detta examensarbete har varit att undersöka om dessa problem är allmänt förekommande genom att undersöka olika insatsövningar i undermarksanläggningar.
Därtill har det även varit en målsättning att skapa en ökad förståelse för de särskilda risker som uppstår vid insatser i anläggningar under mark i synnerhet de undermarksanläggningar som är under byggnation.
Målet med rapporten har hela tiden varit att även de läsare som inte är insatta räddningstjänstens arbete skall ha lätt att kunna tillägna sig inne- hållet. Därför har rapporten skrivits med ett allmänt förhållningssätt och mycket bakgrundinformation.
Slutligen var det en målsättning att lägga fram förslag till fortsatta studier inom området.
1.4 Frågeställningar
Sju huvudsakliga frågeställningar bedömdes som relevanta för att undersöka vilka förutsättningar en räddningsledare har för att kunna leda insatser i anläggningar under mark:
• Hur fungerar kommunikationen mellan ledningsnivåerna?
• Förekommer det att beslut fattas på ej avsedd nivå?
• Förekommer det begreppsförvirring som påverkar en räddningsinsats negativt?
• Får räddningsledaren tillräckligt med information och hjälp av bygg- herrar/tunnelägare, entreprenörer och eventuella tunneloperatörer?
• Hur väl överensstämmer information och lägesuppfattning mellan de olika beslutsnivåerna?
• Vilka taktiska resurser har räddningsledaren att arbeta med och hur påverkar det hans/hennes beslut?
• Vilka andra faktorer eller begränsningar, som kunde försvåra arbetet för en räddningsledare vid insatser i anläggningar under mark, kan identi eras?
1.5 Avgränsningar
Detta examensarbete har avgränsats till att fokusera på räddningsledaren roll och vilka förutsättningar denne har för att kunna leda insatser i anlägg- ningar under mark.
Avsikten med litteraturöversikten har varit att skapa en överblick över de risker som en insats under mark medför och därmed inte att genomföra en komplett riskinventering.
Den praktiska delen av arbetet har bestått av övningar och några obser- vationer av verkliga räddningsinsatser har därmed inte genomförts. Varje övning hade era syften, beroende på vilka som organiserat övningen och vad de ville uppnå, där detta arbete bara var en av era målsättningar. Till exempel var huvudsyftet under övningen i Falun att öva personal inom rädd- ningstjänsten och det huvudsakliga syftet med övningen vid Norra Länken var att uppfylla lagkravet på byggarbetsplatspersonalens årliga utrymnings- övning. I och med detta var de inte uppbyggda för att i första hand utgöra ett bra forskningsunderlag. Till exempel visste samtliga utrymmande, vid övningarna i Norra Länken, när utrymningsövningen skulle påbörjas vilket
ledde till att de agerade annorlunda än vad de skulle ha gjort i ett skarpt läge. Övningen i Falun var dessutom en ren stabsövning vilket bland annat innebar att ingen reell kommunikation fördes med rökdykare och rökdykar- ledare.
De funktioner och befattningar som observerades under insatsövningarna har varit beslutsfattare vid olika nivåer inom räddningstjänsten.
Deltagare i insatsövningarna har varit räddningstjänstpersonal, Vägverket, SOS Alarm, byggherrar, gruv- eller tunnelägare, entreprenörer och eventu- ella operatörer. Således har inga övriga blåljusmyndigheter, såsom polis och sjukvård, deltagit i övningarna (annat än ktivt).
Detta examensarbete har endast behandlat den kommunala räddnings- tjänsten och således inte den statliga räddningstjänsten. Statlig räddnings- tjänst är enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, kap. 4 16 (i fort- sättningen även benämnd som LSO): Fjällräddningstjänst, ygräddnings- tjänst, sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer, miljörädd- ningstjänst och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning. Detta innebär också att industribrandkårer inte be- handlats i rapporten; även om en del av slutsatserna förmodligen kan vara tillämpbara även på industribrandkårernas arbete.
1.6 Disposition
Rapporten är disponerad så att inledningsvis ges en genomgång av littera- tur som behandlar ledning, beslutsfattande, lagstiftning och riskhantering och som bedömdes vara tillämpbar vid analys av räddningstjänstens arbe- te. Syftet med litteraturöversikten var att ge en oinsatt läsare insyn i hur räddningstjänsten arbetar samt vilka speci ka svårigheter som insatser under mark medför.
Därefter presenteras den praktiska delen av arbetet; som utgörs av tre insatsövningar som observerats och analyserats med avseende på valda frå- geställningar.
Slutligen ges en diskussion, kring räddningsledarens förutsättningar vid insatser under mark, som knyter samman informationen från litteraturöver- sikten med resultaten från de genomförda insatsövningarna.
Litteraturöversikt
I detta kapitel presenteras en överblick av hur den kommunala räddnings- tjänsten fungerar och vad som gör insatser under mark så annorlunda jämfört med insatser ovan jord.
2.1 Allmänt om räddningsinsatser
Det är viktigt att förtydliga vad en räddningsinsats är, om inte annat så på grund av de juridiska aspekterna. Bland annat innebär en räddningsinsats att räddningsledaren får särskilda befogenheter och skyldigheter. Dessutom påverkar de nitionen av en räddningsinsats i vilka situationer den kommu- nala räddningstjänsten är skyldig att ingripa.
En räddningsinsats kan de nieras som de åtgärder som vidtas som rädd- ningstjänst för att vid olyckor och överhängande fara för olyckor hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön[Hermelin et al., 2004]. Detta medför bland annat att en olycka inte behöver ha inträat, utan att det räcker med att en olycka verkar vara på väg att inträa, för att det skall räknas som räddningstjänst. Det klargör också att människor, egendom eller miljö måste vara hotat för att en räddningsinsats skall anses vara befo- gad. Att undsätta en älg som gått ner sig i isen klassas således inte som en räddningsinsats eftersom vilda djur varken räknas som egendom eller miljö [Hermelin et al., 2004].
Vad avgör då vilka olyckor som gör att den kommunala räddningstjänsten blir skyldig att ingripa? LSO 2003:778, kap. 1 2 tredje stycket anger att en kommun skall ansvara för en räddningsinsats endast om detta är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Alla fyra kriteri-
7
er måste vara uppfyllda för att den kommunala räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa. Det innebär till exempel att räddningstjänsten inte är tvungen att genomföra stora och kostnadskrävande ingripanden för att rädda egendom som har ett lågt ekonomiskt värde [Hermelin et al., 2004].
Att rädda en hamster eller bärga en jolle är till exempel inte något som den kommunala räddningstjänsten är skyldiga att göra för invånarna.
När det gäller egendom är det i princip bara om kostnaderna för skador- na verkar blir högre än kostnaderna för insatsen som räddningstjänsten är skyldig att ingripa. När det gäller människoliv eller risk för att människor skadas är det däremot självklart att räddningstjänsten bör ingripa oavsett kostnaderna [Hermelin et al., 2004]. Det gäller dock inte hälso- och sjukvård som avses i Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) [LSO 2003:778, kap. 1 4].
Kravet på att det skall nnas ett behov av ett snabbt ingripande är till för att avgränsa räddningstjänstens arbete till mer akuta situationer. Olyc- kor som inte är akuta och som har ett mer utdraget händelseförlopp, som till exempel asbestförgiftning, ingår därför inte i räddningstjänstens arbete.
(Asbest är mineral brer som kan tränga in i lungorna och orsaka era all- varliga lungsjukdomar vid långvarig exponering [Arbetsmiljöverket, 2010].
Det är förbjudet i Sverige men kan nnas kvar i gamla byggnader [National Cancer Institute, 2010].) Långvarig exponering av asbest utgör en fara för människors hälsa men det är inte räddningstjänstens skyldighet att ta hand om det. Det är helt enkelt inte den typen av skador som den kommunala räddningstjänsten är tänkt att arbeta med. Vid olyckor som drabbar miljön måste det ibland prövas huruvida det ingår i räddningstjänstens ansvars- område. Det är inte säkert att ett kemikalieutsläpp, som ofta är utdragna händelseförlopp, kan anses vara akut nog.
De övriga omständigheter som nämns i lagtexten står för de situationer då egendomens ägare själv har möjlighet att hindra eller begränsa skadorna.
Det är inte meningen att samhället ska bekosta insatser som den enskilde individen rimligtvis bör hantera på egen hand. Syftet med den kommunala räddningstjänsten är istället att kunna gripa in när den enskilde inte längre klarar av att hindra eller begränsa skadorna vid en olycka.
Det bör tilläggas att räddningstjänstens personal inte är skyldig att ingri- pa, eller ens får ingripa, om risken för deras egen säkerhet bedöms som allt för stor.
Lagen om skydd mot olyckor anger att kommunen är ansvarig för att tillhandahålla räddningstjänst åt kommuninvånarna; med undantag för de verksamheter som enligt kap. 4 16 de nieras som statlig räddningstjänst [LSO 2003:778, kap. 3 7]. Den lämnar dock åt kommunerna själva att bestämma hur deras räddningstjänst bör organiseras baserat på de risker och resurser som nns inom kommunen [LSO 2003:778, kap. 3 8]. Lagkravet
på kommunerna gör det således möjligt för dem att bygga upp en egen organisation för räddningstjänst som passar deras lokala förhållanden. Det är politikerna i kommunfullmäktige som avgör hur mycket pengar som skall gå till den kommunala räddningstjänsten. Hur de sedan väljer att organisera sin räddningstjänst beskrivs i den kommunala handlingsplanen.
Den kommunala räddningstjänsten kan ibland vidta åtgärder, trots att det inte faller inom raden för en räddningsinsats, som en service till kommunin- vånarna. Det mest klassiska exemplet på detta är att hämta ner katter som
fastnat i ett träd. Sådana insatser räknas dock inte som räddningsinsatser och räddningstjänsten får därför inte använda sig av samma rättigheter och befogenheter som vid en räddningsinsats.
Räddningstjänst i siror är en årlig sammanställning med beskrivande statistik om den svenska räddningstjänstens utformning och insatser [MSB, 2009]. Under 2008 genomförde de kommunala räddningstjänsterna totalt sett nästan 92400 insatser. Av dessa insatser visade sig drygt 40% vara onödiga så tillvida att det inte fanns något hjälpbehov när räddningstjänsten väl kom fram. Dessa onödiga utryckningar bestod av automatlarm, larm i god tro eller avsiktliga falsklarm. Omkring 28700 av de skarpa insatserna utgjordes av bränder varav ca 10900 var bränder i byggnader. Räddningstjänsten ge- nomförde ca 14400 insatser vid tra kolyckor och ca 2500 insatser vid utsläpp av farliga ämnen, varav majoriteten av utsläppen var begränsade mängder drivmedel/smörjmedel/hydraulolja som läckt ut från fordon [MSB, 2009].
2.1.1 Räddningsledaren
Den som leder en räddningsinsats innehar rollen som räddningsledare och är juridiskt ansvarig för insatsen. Det är räddningsledaren som avgör vilken taktik och vilka resurser som skall användas vid räddningsinsatsen. Rollen som räddningsledare är knuten till den speci ka räddningsinsatsen, med till- hörande ansvar och befogenheter.
Enligt lagen om skydd mot olyckor skall det i varje kommun nnas en räddningschef som har det övergripande ansvaret för att räddningstjänsten fungerar [LSO 2003:778, kap. 3 16 första stycket]. Det fastställs även att räddningschefen också är räddningsledare men att denne får utse någon annan som uppfyller de behörighetskrav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att vara räddningsledare [LSO 2003:778, kap. 3 16 andra stycket].
I praktiken fungerar det så, att räddningschefen har förbestämt, att när en räddningsinsats påbörjas så utses automatiskt den som innehar en viss befattning till räddningsledare. Ofta brukar den ledare som är först på ska- deplatsen, och som uppfyller rätt behörighetskrav, få rollen som räddnings- ledare. Räddningschefen behåller fortfarande det övergripande ansvaret för
verksamheten och kan dessutom välja att begränsa den blivande räddnings- ledarens befogenheter vid överlämnandet [Hermelin et al., 2004].
Utöver en räddningschef, som är ansvarig för verksamheten, är kommunen fri att bygga upp sin verksamhet för räddningstjänst så att det passar deras lokala förhållanden.
Rollen som räddningsledare, vid en räddningsinsats, kan enbart innehas av en person i taget men den kan överföras mellan olika personer under insatsens gång. En räddningsledare som arbetat länge med en räddningsinsats kan behöva bytas av efter en viss tid; varvid rollen som räddningsledare övergår till personen som tar över arbetet. Om olyckan ökar i omfattning eller om det, av någon annan anledning, krävs att personalen från räddningstjänsten utökas så kan högre ledningsnivåer behövas. Då är det vanligt att rollen som räddningsledare går över till ett högre befäl på platsen. Högre befäl kan givetvis också välja att inte ta över som räddningsledare om de gör bedömningen att det inte skulle förbättra insatsen. Det kan till exempel
nnas era fördelar med att inte låta rollen som räddningsledare lämnas vidare allt för många gånger, bland annat eftersom det kan resultera i att viktig information går förlorad under överlämningarna. Wenger, Quarantelli och Dynes skriver:
...In several of our studies, the position of the incident com- mander changed a number of times and such action resulted in a loss of information about the earlier situation. This resulted not from incompetence of the o cials involved, but from a structural
aw of the model.[Flin, 1996]
Rollen som räddningsledare medför inte bara juridiskt ansvar och skyldig- heter utan även en hel del befogenheter. Så vad kan räddningsledaren gö- ra? Räddningsledaren har bland annat befogenhet att begära assistans från statliga och kommunala myndigheter, såvida det inte hindrar deras ordinarie verksamheten i allt för stor utsträckning [Hermelin et al., 2004].
LSO gäller inte hälso- och sjukvård, som istället omfattas av Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Det innebär att bland annat att räddningsleda- ren inte har befälsrätt över sjukvårdspersonalen när det gäller själva vårdin- satserna. Däremot måste sjukvårdspersonalen anpassa sitt arbete efter de förutsättningar som kommer av räddningsledarens strategi. Både räddnings- ledare och ledningsläkare skall sträva efter att underlätta varandras arbete [Hermelin et al., 2004].
Det händer även att räddningsledaren får en militär styrka till sitt förfo- gande; vanligt är till exempel att hemvärn kommenderas ut för att hjälpa till vid skogbränder. Det är då olämpligt att räddningsledaren detaljstyr den mi- litära personalens arbete. Militären arbetar på ett annat sätt än räddnings- tjänsten och har andra föreskrifter att rätta sig efter. Räddningsledaren bör
hellre ge den militära chefen uppgifter som denne får lösa efter eget huvud, enligt god uppdragstaktik [Hermelin et al., 2004].
Räddningsinsatsens inriktning, som bestäms av räddningsledaren, får en avgörande påverkan även för den polisiära verksamheten vid olyckplatsen.
Räddningsledaren måste dock se till att polisen får en möjlighet att utfö- ra sitt arbete. Räddningsarbetet och polisens arbete, vid en olycksplats, är fortfarande två separata verksamheter och den polisiära verksamheten leds av polisbefäl, inte av räddningsledaren. Både polisbefäl och räddningsleda- re har en skyldighet att ta hänsyn till varandras arbete och underlätta för varandra, något som kräver ett nära samarbete [Hermelin et al., 2004].
Räddningsledaren har även befogenhet att göra ingrepp i annans rätt, det vill säga vissa befogenheter gentemot enskilda personer som inte är direkt inblandade i olyckan. Till exempel har räddningsledaren rätt att ta ut tjäns- tepliktiga, det vill säga friska personer mellan 18 och 65 år, för att förstärka räddningstjänsten vid exempelvis skogsbränder eller efterforskning av för- svunna personer [Hermelin et al., 2004].
Räddningsledaren har även befogenhet att utrymma och spärra av om- råden. Bland annat får han/hon beordra räddningspersonalen att ta bort fordon, träd, staket och liknande samt låta en räddningsstyrka ta sig in i byggnader även om de inte är direkt berörda av olyckan. Räddningsledaren får också ta utrustning och egendom i anspråk; som till exempel fordon, maskiner och fartyg [Hermelin et al., 2004].
Sammantaget ger detta räddningsledaren stora möjligheter att vidta åtgär- der men det bygger samtidigt på att rättigheterna används på ett försvarbart sätt. Alla åtgärder räddningsledaren vidtar måste givetvis vara rimliga i för- hållande till olyckans allvarlighet, den skada som ingreppet gör och andra omständigheter [Hermelin et al., 2004]. För att citera en vis man: With great powers comes great responsibility [Spider-Man, 2002].
2.1.2 Samverkan med flera olika aktörer
Räddningstjänstens förmåga att samverka och samordna resurser är ofta av- görande för slutresultatet av en räddningsinsats [Hasslevall, 2008]. Därför är det viktigt att olika aktörer som verkar vid en skadeplats förstår varandras organisationsstruktur och arbetssätt. Det nns särskilda bestämmelser av- sedda för att förbättra räddningstjänsternas arbete genom samverkan med varandra och andra som berörs: Kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet enligt denna lag skall samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs [LSO 2003:778, kap. 1 6]. Samordning och samverkan skall ske i planering, förebyggande arbete och operativ verksamhet [Hasslevall, 2008].
Krisberedskapsmyndigheten (sedan 2009 ingår KBM i Myndigheten för
skydd och beredskap, MSB) har de nierat samverkan som den dialog som sker mellan olika självständiga och sidoordnade samhällsaktörer för att upp- nå gemensamma mål [Hasslevall, 2008]. Syftet med att samverka är således att förbättra möjligheterna att uppnå ett gemensamt mål, genom kommuni- kation mellan aktörerna på plats. Samverkan är därför inte samma sak som kollektiva beslut och det behöver inte nnas konsensus. Varje enskild aktör bedömer själv vilka beslut de skall fatta. Samtidigt bör de ta hänsyn till de övriga aktörernas behov och förutsättningar i och med att varje organisa- tion har egna lagar, föreskrifter och arbetssätt att rätta sig efter [Hasslevall, 2008].
Det är hjälpbehovet som skall vara vägledande för arbetet vid en skadeplats [Hasslevall, 2008]. Det innebär att aktörerna bör sträva efter att lösa den gemensamma uppgiften på ett så bra sätt som möjligt för de hjälpbehövande.
Det kan göras genom att bland annat dela information, skapa en gemensam målbild, dela upp uppgifter mellan sig och koordinera sitt arbete med de andra aktörerna så att de inte motarbetar varandras insatser.
I en skarp situation bör varje aktör redan i förväg vara medveten vilken typ av information och stöd de andra organisationerna behöver [Hasslevall, 2008]. När samarbetet baseras på kunskaper om andras behov, istället för att varje aktör skall behöva anhålla uttryckligen om varje enskild sak, blir en insats smidigare. Det måste också vara tydligt sedan innan hur fördelningen av ansvar, uppgifter och mandat ser ut. För att underlätta kommunikationen mellan de olika aktörerna bör facktermer och begrepp stämma överens så att det skapas ett arbetsspråk som alla inblandade förstår [Hasslevall, 2008].
2.1.3 Ledningsnivåer
Ingen människa är kapabel att, på egen hand, genomföra en eektiv rädd- ningsinsats vid en större olycka. Omfattande räddningsinsatser ställer krav på att räddningstjänsten kan bygga upp en fungerande ledningsstruktur för att underlätta räddningsarbetet. Ledningsstrukturen måste vara exibel och anpassas till den speci ka situationen samtidigt som det måste gå snabbt och smidigt att bygga upp den. Därför har de kommunala räddningstjänsterna i förväg tagit fram olika ledningsnivåer och ledningsfunktioner; för att un- derlätta uppbyggandet av en situationsanpassad ledningsstruktur som kan förändras under insatsens gång.
Oftast inleds räddningstjänstens arbete med att den först utlarmade enhe- ten anländer till olycksplatsen och påbörjar räddningsarbetet. Om olyckan sedan skulle visa sig vara mer omfattande än beräknat, eller om den eskale- rar, kan räddningsledaren begära förstärkning i form av ytterligare personal och resurser. Tanken är att ledningsstrukturen skall kunna förändras under insatsens gång; till exempel att en ledningsnivå utökas med er enheter eller
att det tillkommer en högre ledningsnivå. De olika ledningsnivåerna har olika syften och uppgifter och de arbetar vanligtvis efter olika tidsskalor. De är också förlagda på olika platser, en bakre ledningsstab kan vara stationerad
era kilometer från olycksplatsen i ett förbestämt ledningsrum.
Enligt Flin kan räddningstjänstens skadeavhjälpande arbete delas upp i tre ledningsnivåer [Flin, 1996]:
• Strategisk ledning
• Taktisk ledning
• Operativ ledning
Det nns era sätt att dela upp och namnge ledningsnivåer och det är vanligt att klassi cera ledningsarbetet i just tre nivåer. Förutom opera- tiv/taktisk/strategisk förekommer det till exempel uppgiftsledning/insats- ledning/systemledning [Svensson et al., 2005] och bronze/silver/gold [Flin, 1996]. Trots de olika namnen på ledningsnivåerna liknar sätten att dela upp dem varandra. Den lägsta nivån är ofta ansvarig för det praktiska arbetet på olycksplatsen medan mellannivån hanterar inriktningen och samordningen av insatsen. Den högsta nivån är vanligtvis avsedd som ett bakre stöd som skall sköta kontakt med myndigheter och media, vid behov ordna fram extra resurser och avlösning av personal samt se till att beredskapen för resten av samhället fungerar.
Den operativa ledningen är den lägsta ledningsnivån och det inledande arbetet startar oftast på denna nivå. Det operativa arbetet motsvarar rädd- ningstjänstens normala verksamhet; alla vardagsolyckor och rutinuppgifter.
Vid mer omfattande olyckor är det den operativa ledningen som är närmst själva olyckan och hanterar ledningen av de praktiska uppgifterna. Den ope- rativa nivån är vanligtvis först på olycksplatsen [Flin, 1996].
Den taktiska ledningsnivån blir involverad i räddningsarbetet vid större olyckor och ansvarar för att planera och koordinera räddningsinsatsen. I det taktiska arbetet ingår att besluta om målet med insatsen, fördela resurser, personal och uppgifter till den operativa nivån och samordna de operativa enheternas arbete. Vid omfattande räddningsinsatser ingår räddningsleda- ren oftast i den taktiska ledningsnivån och den är vanligtvis placerad nära olycksplatsen. Den taktiska ledningsnivån måste anpassa sitt arbete efter de anvisningar och riktlinjer som ges av den strategiska ledningen [Flin, 1996].
Den strategiska ledningsnivån arbetar med mer långsiktiga och övergri- pande beslut. Det strategiska arbetet innebär bland annat att ta fram den övergripande policyn för det skadehjälpande arbetet, säkerställa att rädd- ningsledaren och den taktiska ledningsnivån får de resurser de behöver och se till att beredskapen för resten av samhället fungerar. Den strategiska led- ningsnivån skall fungera som ett bakre stöd och utgörs ofta av seniora befäl
placerade vid ledningscentraler eller högkvarter. De är ansvariga för att sköta kontakter med myndigheter och media samt att vid behov försöka ordna fram extra resurser och avlösning av personal [Flin, 1996]. Räddningschefen är en del av den strategiska ledningen och kan sätta ramarna för insatsen genom att formulera avsikten med insatsen eller ange särskilda begränsningar.
Kumm & Andreasson [2008] har, under sitt arbete med insatsövningen i Hallandsåsen, kommit fram till att de olika ledningsnivåerna ofta be nner sig i olika faser och arbetar efter olika informationsunderlag. Till exempel hän- der det att beslut tas på en lägre nivå utan att detta kommuniceras uppåt, vilket leder till att högre ledningsnivåer får en felaktig bild av situationen och händelseutvecklingen. Dessutom kan parallella beslut, som påverkar varand- ra inbördes, fattas utifrån olika tidsramar eller skiftande lägesbilder. Detta kan leda till att beslutsfattandet baseras på ett underlag som hunnit bli inaktuellt; på grund av beslut som fattats på en annan ledningsnivå.
Det är svårt nog att få lägesuppfattningen att stämma överens mellan de olika ledningsnivåerna inom samma organisation och det blir inte enklare när organisationen dessutom skall samverka med andra aktörer. Att få al- la inblandade instanser att arbeta efter en samstämmig lägesbild är minst sagt utmanande och informationshanteringen blir lätt komplex. Dessutom kommer alla nytillkomna instanser, som till exempel högre befäl och bakre ledningsstaber, behöva sättas in i det aktuella läget och händelseutvecklingen för att kunna vara till hjälp.
2.1.4 Att fatta beslut under en räddningsinsats
En räddningsinsats inleds vanligtvis av att någon ringer 112 till SOS Alarm.
SOS Alarm kontaktar sedan räddningstjänsten, larmar ut resurser enligt en fastställd larmplan och fortsätter utfrågningen av den hjälpsökande [Hassle- vall, 2008]. Räddningsledaren informeras fortgående under vägen till olycks- platsen och får en chans att förbereda sig mentalt, formulera en inledande bedömning av läget och börja prioritera vad som måste göras härnäst [Flin, 1996]. Vid ankomsten ges räddningsledaren vanligtvis en orientering där den- ne informeras om vad som inträat och vilka åtgärder som har vidtagits av de första på platsen. En räddningsledare måste vara beredd på att ta över ett pågående scenario, att snabbt utvärdera tidigare åtagande och handlingar och anpassa sin plan efter detta [Brunacini, 1985].
Det går att dela upp en beslutsfattares lägesuppfattning i tre olika faser [Flin, 1996]:
1. Responsfasen - beslutsfattaren skapar sig en inledande uppfattning om vad som inträat och beslutar om akuta åtgärder.
2. Hanteringsfasen - beslutsfattaren hanterar osäkerheter och strävar ef-
ter att genomföra så bra som möjligt trots ofullständig och ibland motstridig information.
3. Återställningsfasen - beslutsfattarens uppgift är att återställa situatio- nen till normala förhållanden (fritt översatt från Flin [1996]).
Beslutsfattarens lägesuppfattning kan ses som ett cykliskt förlopp; där ovän- tade förändringar vid olycksplatsen kan leda till att en beslutsfattare som be nner sig i hanteringsfasen eller återställningsfasen plötsligt hamnar i en ny responsfas.
Det nns många teorier kring hur människor fattar beslut. Gemensamt för dem är att de är förklaringsmodeller konstruerade för att beskriva verklig- heten och hittills har det inte framkommit någon teori som på ett tillfreds- ställande sätt täcker in alla typer av beslutssituationer. De esta modeller är framtagna för att beskriva speci ka typer av beslutssituationer, en del är mer generella än andra och många av dem kompletterar varandra. Det stora antalet teorier kan upplevas som förvirrande men i och med att de täcker olika aspekter av beslutsfattande och beslutssituationer kan många av dem med fördel ändå användas tillsammans.
Naturalistiskt beslutsfattande är ett övergripande forskningsområde som studerar hur beslutsfattare agerar i verkligheten när de måste fatta operativa beslut för att hantera en nödsituation [Flin, 1996]. Det intressanta där är inte att ta ett optimalt beslut för ett enskilt problem eller ett val. Fokus ligger istället på att studera hur beslutsfattaren, under tidspress, hanterar den serie av problem som uppstår vid olyckplatsen och sedan genomför åtgärder för att hantera dessa. Naturalistiskt beslutsfattande karakteriseras bland annat av att:
• Målen är dåligt de nierade och uppgifterna illa strukturerade
• Det förekommer osäkerheter, tvetydigheter och brist på information
• Målen ändras med tiden och kan ibland konkurrera med varandra, ex- empelvis behovet av snabb livräddning kontra önskan att rädda egen- dom
• Omgivningen är dynamisk och ändras kontinuerligt, även om man väl- jer att inte gör något
• Återkopplingen sker i realtid, beslutsfattaren ser resultatet av sina be- slut
• Det nns en tidspress som begränsar tiden att tänka innan man tvingas agera
• Höga insatser står på spel
• Flera aktörer är inblandade, beslutsfattaren måste samarbeta med and- ra för att lösa uppgiften
• Organisatoriska mål och riktlinjer påverkar beslutsfattandet
• Beslutsfattarna är erfarna specialister inom sitt område [Klein, 1991]
Samtliga ovanstående faktorer förkommer under räddningsinsatser vid större olyckor. Således verkar det vara lämpligt att använda sig av forskningsreslu- tat kring naturalistiskt beslutsfattande för att undersöka hur beslutsfattande går till under en räddningsinsats. Som tidigare nämnt är naturalistiskt be- slutsfattande ett övergripande forskningsområde som inbegriper era teorier och modeller. En av de ledande teorierna, som kan användas för att beskriva hur en räddningsledare fattar beslut under en insats, är igenkänningsbaserat beslutsfattande.
Vad är igenkänningsbaserat beslutsfattande?
Igenkänningsbaserat beslutsfattande bygger på att beslutsfattaren har tidiga- re erfarenheter och kunskaper om beslutsområdet [Flin, 1996]. Detta gör att beslutsfattaren snabbt kan känna igen en situation och associera den med lämpliga åtgärder som tidigare har visat sig fungera bra. Beslutsfattarens förmåga att snabbt uppfatta situationen och göra en korrekt bedömning av läget är avgörande för att igenkänningsbaserat beslutsfattande skall fungera eektivt. För att kontrollera om en åtgärd är lämplig föreställer sig besluts- fattaren tillvägagångssättet och simulerar sedan mentalt hur det skulle fun- gera och vad som kan tänkas gå fel. Beslutsfattaren strävar efter att fatta satis erande beslut, det vill säga beslut som är tillräckligt bra, istället för att lägga ner tid och energi på att fatta ett optimalt beslut [Flin, 1996].
En av grundarna till teorin om igenkänningsbaserat beslutsfattande, Gary Klein, skriver i boken Decision making in action [Klein et al., 1993]:
The reground commanders argued that they were not 'making choices', 'considering alternatives' or 'assessing probabilities'. They saw themselves as acting or reacting on the basis of prior expe- rience; they were generating, monitoring, and modifying plans to meet the needs of the situations. Rarely did the reground com- manders contrast even two options. We could see no way in which the concept of optimal choice might be applied. Moreover, it appe- ared that a search for an optimal choice could stall the reground commanders long enough to lose control of the operation altoget- her. The reground commanders were more interested in nding actions that were workable, timely and cost-eective.
Kännetecknande för teorin om igenkänningsbaserat beslutsfattande är:
• Fokus på lägesbedömning
• En strävan efter satis ering istället för optimering
• För erfarna beslutsfattare är det första alternativet vanligtvis genom- förbart
• Skapande och utvärdering av alternativ
• Alternativen testas genom mental simulering
• Fokus ligger på att utveckla och förbättra valmöjligheterna
• Situationen tvingar beslutsfattaren att börja agera [Klein et al., 1993]
Vilka beslutssituationer täcks inte av rpd-modellen?
I Kleins studie av brandbefälen bedömdes att ca 80% av de fattade besluten stämde in på modellen för igenkänningsbaserat beslutsfattande [Klein et al., 1993]. Det verkar följaktligen vara en bra modell för att beskriva majorite- ten av beslutsfattandet vid räddningsinsatser [Flin, 1996]. Det här intuitiva sättet att fatta beslut passar bra för räddningstjänstens rutinarbete, med de så kallade vardagsolyckorna. Däremot är det en modell som inte täcker mer krävande insatser. Vid mer omfattande olyckor ställs beslutsfattaren inför okända situationer där det igenkänningsbaserade beslutsfattandet inte räcker till. Då tvingas beslutsfattaren ändra sitt arbetssätt till ett mer ana- lytiskt och kreativt tänkande eftersom denne inte har tidigare erfarenheter att luta sig mot. Den relativt låga frekvensen av större och mer komplexa olyckor är givetvis positiv men innebär samtidigt att den typen av ledning och beslutsfattande sällan övas.
Delat beslutsfattande
Det här arbetet behandlar visserligen räddningsledarens förutsättningar, vid insatser i anläggningar under mark, men det tål att påpekas att räddnings- ledaren inte är ensam om att fatta beslut under insatsen. Ingen människa är kapabel att ha en fullständig lägesuppfattning av en omfattande och kompli- cerad olycka medan den pågår [Flin, 1996]. Räddningsledaren behöver därför delegera vidare ansvarsområden, för att kunna fokusera på den övergripan- de helheten istället för att fastna i detaljer. Särskilt vid större olyckor nns det ett nätverk av olika beslutsfattare, med respektive ansvarsområden, som samarbetar för att leda arbetet framåt. Till exempel så kommer räddnings- tjänsten, vid en omfattande olycka, kunna ha operativa, taktiska och rentav
strategiska grupper involverade i räddningsarbetet. Den här typen av de- lat beslutsfattande kallas inom beslutsteorin för distribuerat beslutsfattande [Flin, 1996].
Distribuerat beslutsfattande är ett gemensamt drag för alla typer av ska- deavhjälpande insatser; inom både räddningstjänst, polis och sjukvård [Flin, 1996]. De som är engagerade i beslutsprocessen be nner sig vanligtvis på olika geogra ska platser, ibland många kilometer ifrån varandra. Varje be- slutsfattare betraktar problemet genom sitt eget begränsade fönster och ing- en har ett fönster som klarar av att visa hela problemet [Brehmer, 1996].
Den stora svårigheten ligger i att koordinera deltagarna så att de jobbar mot ett gemensamt mål, i en föränderlig miljö där varje beslutsfattare har en begränsad förståelse av helhetsproblematiken [Brehmer et al., 1991].
I tidspressade situationer, där belastningen är hög och möjligheten till feedback från överordnade är låg, bör varje gruppmedlem arbeta efter en liknande plan eller idé om vad man vill åstadkomma. De bör även i förväg veta vilka åtgärder som är lämpliga att vidta vid vissa omständigheter [Flin, 1996]. Brehmer har påvisat att en framgångsfaktor för eektiv koordination är information om intentioner snarare än information om vilka åtgärder som vidtagits [Brehmer et al., 1991]. Detta påminner starkt om den militära världens uppdragstaktik som har visat sig vara ett eektivt styrsystem under stridsinsatser.
Hur kan så många teorier användas samtidigt, säger de inte emot varandra?
De olika teorierna och modellerna täcker olika typer av beslutssituationer, vilket är nödvändigt eftersom hur räddningsinsatserna ser ut skiljer sig åt från gång till gång och räddningstjänstens personal arbetar med omväxlan- de uppgifter under en insats. De olika teorierna och modellerna kompletterar varandra och behandlar olika aspekter av beslutsfattandet under en rädd- ningsinsats. För att täcka in hela spektrumet av beslutsfattandet under en räddningsinsats är det därför nödvändigt att använda sig av olika teorier och modeller kring beslutsfattande.
Hur bra är individen på att bedöma situationer och fatta beslut?
Att leda en omfattande räddningsinsats, där omgivningen är svåröverblick- bar och många aktörer är inblandade, leder till att räddningsledaren tvingas basera sina beslut på ett bristfälligt informationsunderlag [Bergqvist et al., 2001]. En stor del av en räddningsledares arbete går ut på att hantera osä- kerheter och att genomföra så bra insatser som möjligt trots ofullständig och ibland motstridig information. Hur räddningsledaren tar till sig den in-
formation som nns tillgänglig och bedömer situationen är avgörande för möjligheten att genomföra en lyckad räddningsinsats. Därför är det högst intressant att ta reda på hur pass bra människor är på att bedöma situatio- ner och fatta beslut.
Till och börja med påverkas en människas lägesuppfattning av hur han/hon får informationen presenterad för sig [Danielsson, 2009]. Det går att identi - era vissa generella tendenser för hur en människa tar till sig information och hur detta kan orsaka felbedömningar:
• Förankringseekten innebär att människor tenderar att lägga allt för stor vikt vid det första varseblivna värdet.
• Kon rmatorisk bias. Det innebär att den första hypotesen som en in- divid kommer på omedvetet styr resten av informationssökandet. Per- sonen fortsätter att leta efter information som kan bekräfta den eg- na uppfattningen, tolkar inkommande information partiskt så att den stödjer hypotesen och bortser ofta från sådant som motsäger den egna förklaringsmodellen.
• Olika informationsbitar prioriteras utifrån hur framträdande de är. In- formation som står ut från resten får också en större plats i individens medvetande.
• Människor har svårt att upptäcka frånvaro av saker. Brist på informa- tion är också en sorts information men det är en informationskälla som människor vanligtvis har svårt att ta till sig. Det är lättare att upp- täcka en varningslampa som lyser än att lägga märke till att en lampa, som borde lysa, har slocknat.
• Människor har generellt sett en överdriven tilltro till den egna träsä- kerheten vid bedömningar och beslutsfattande.
• Människor har svårt att bedöma processer som ändras exponentiellt och tenderar istället att tolka händelseutvecklingar som linjära förlopp.
• När en individ ska bedöma proportioner så brukar hon underskatta extremvärdena, det vill säga tro att maxvärdet är mindre och att mi- nimivärdet är större än det egentligen är [Danielsson, 2009].
Vilka situationer gör vissa räddningsinsatser svårare än andra?
Det nns även en del omständigheter som gör att människor har svårare att hantera vissa situationer [Flin, 1996]. Exempel på egenskaper hos en olycka som påverkar svårigheten att hantera den visas i tabell 1.
Tabell 1: Fritt översatt från Flin [1996], sid 5, egen kursivering för egenskaper som är framträdande vid insatser under mark
Egenskap Lättast att
hantera Svårast att
hantera Starthastighet Olyckan startar
långsamt kan ta dagar
Olyckan startar snabbt minuter
Varning Det nns
indikationer i förväg Inga indikationer Tid för
förberedelse Återkommande händelse kan förbereda sig i månader
Ingen
Vilken typ av
riskkälla Låg risk Hög risk
Risk för personal Låg risk för personal Hög risk för personal
Mängden dödsfall Inga Hundratals
Tillgänglighet till
olycksplatsen God Avlägsen/svårt att
komma åt Mängden personal
som är inblandad
Få personer Hundratals personer Vilket skede i
olycksförloppet Olyckan är redan över när personalen kommer på plats
Ett eskalerande olycksförlopp
Större risker Enstaka Flera
Antalet
organisationer som är
involverade
En Flera
Antalet ledare En Flera
Typ av
beslutsituation Rutinuppgifter, känd
situation Komplicerade
uppgifter, okänd situation
Resurser Tillräckligt med
resurser Otillräckliga resurser Kunskap om
platsen Välkänd Okänd plats
Plats för händelsen
En olycksplats, geogra skt liten
Flera olycksplatser, stora områden och/eller rörliga olycksplatser (t.ex.
en kapad buss) Tidpunkt för
händelsen
Dagtid ljust och
er personer i tjänst
Nattetid mörkt, svårt att få tag på viktiga personer Nattetid färre
personer ute Dagtid stora folksamlingar ute
