Henriksson, Nils Tel: 010-698 11 41
Nils.Henriksson@naturvardsverket.se
BESLUT
2016-03-07 Ärendenr:
NV-01634-16
Wolf Association Sweden
Överklagande av Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut om licensjakt efter lo, länsstyrelsens dnr 218-1504-16
Beslut
Naturvårdsverket upphäver länsstyrelsens beslut.
Bakgrund
Länsstyrelsens beslut
Länsstyrelsen i Västerbottens län beslutade den 15 februari 2016 om licensjakt efter högst elva lodjur i Västerbottens län. Jakten får bedrivas från och med den 1 mars 2016 till och med den 15 april 2016 eller till dess länsstyrelsen avlyser jakten. Beslutet är förenat med en rad villkor i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15, ändrade genom NFS 2014:25) för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo och är förenat med ett s.k.
verkställighetsförordnande.
Nedan följer länsstyrelsens huvudsakliga motivering av beslutet.
Enligt svensk jaktlagstiftning ska eventuella problem och skador som förorsakas av jaktbart vilt i första hand regleras genom jakt. I propositionen En ny
rovdjursförvaltning (prop. 2008/09:210) skriver regeringen att jakt kan hålla rovdjursstammar på en nivå som inte leder till oacceptabla förhållanden mellan människa och rovdjur. En välreglerad jakt kan vara ett sätt att minska rovdjurs påverkan på bytesdjur, att bibehålla deras skygghet för människor, att stärka lokalbefolkningens delaktighet i rovdjursförvaltningen och att öka acceptansen för rovdjur. Regeringen skriver vidare att den normala jakt- och
beskattningsformen för lodjursstammen bör vara en noga reglerad licensjakt i de län som har stabila lodjursstammar. Lodjursförvaltning ska bedrivas på ett adaptivt sätt med bl.a. årlig utvärdering. Detta innebär bland annat att lostammen bör förvaltas genom licensjakt och inte skyddsjakt även i län med renskötsel.
B E S Ö K: S T O C K H O L M – V A L H A L L A V Ä G E N 1 9 5
Ö S T E R S U N D – F O R S K A R E N S V Ä G 5 , H U S U B P O S T:1 0 64 8 S T O C K H O L M
T E L: 0 1 0 -6 9 81 00 0
F A X:0 1 0 -6 9 81 09 9
E-P O S T: R E G I S T R A T O R@N A T U R V A R D S V E R K E T.S E I N T E R N E T: W W W.N A T U R V A R D S V E R K E T.S E
I propositionen En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191) bedömer regeringen att samtliga rovdjursarter i Sverige har uppnått gynnsam
bevarandestatus och menar att Naturvårdsverkets möjlighet till delegering av rätten att besluta om licensjakt till länsstyrelserna bör utökas. Regeringen menar att det är viktigt att det i län där miniminivån för en rovdjursart överskrids ges utrymme för en adaptiv ekosystembaserad förvaltning av denna art, så att hänsyn kan tas till bl.a. vikande populationer av bytesdjur och socioekonomiska
faktorer.
Miniminivån för lodjursstammen i Västerbottens län är 13,5 årliga föryngringar.
Miniminivån beslutades av Naturvårdsverket 2014 och indikerar de föryngringar och därmed också djur som minst behöver finnas i Västerbotten varje år och som inte får underskridas. Eftersom lodjursstammen kan variera kraftigt upp och ner från år till år behöver det mål som förvaltningen har för populationens storlek ligga högre än miniminivån. Den 4 juni 2015 beslutade viltförvaltnings-
delegationen i Västerbotten om förvaltningsmål för lodjursstammen i länet (dnr.
511-5851-2015). Målsättningen är att det årligen ska finnas 23 föryngringar av lodjur i länet, men stammen får fluktuera mellan 14 och 32 föryngringar per år.
Enligt en nyligen publicerad forskarrapport är tillväxttakten i norra
rovdjursförvaltningsområdet för närvarande mycket låg och uppgår bara till någon enstaka procent. Detta är en kraftig minskning jämfört med tidigare publicerade beräkningar, där tillväxttakten uppgick till 5-9 % respektive 4,9 % årligen. I senaste rapporten förutsägs antalet familjegrupper som konstateras vid 2016 års inventering ligga vid cirka 15 stycken (95 % CI: 10-22 grupper) i Västerbottens län och det bedöms inte finnas något utrymme för jakt alls i länet.
Inventeringarna har dock visat att lodjursstammen är betydligt större än så, med cirka 26 konstaterade familjegrupper hittills, en siffra som t.o.m. ligger utanför konfidensintervallet för det förutsagda resultatet. Därför bör beräkningarna betraktas som något konservativa och det bör finnas ett visst utrymme för jakt.
Vid möte den 10 februari 2016 diskuterade viltförvaltningsdelegationen jakten på lodjur. Delegationen lämnade ingen samlad rekommendation, men olika ledamöter hade åsikter om tilldelningens storlek under licensjakten.
Representanten för jägarintresset menade att man i Västerbotten ofta tar beslut som är något försiktiga, medan representanten för rennäringen ansåg att den förslagna tilldelningen bör tredubblas. Representanten för naturvårdsintresset menade att Länsstyrelsens tjänstemannaförslag verkade väl grundat.
I renskötselområdet är renen ett viktigt byte och lodjuret kan därmed åsamka rennäringen stora skador. Eftersom det nuvarande ersättningssystemet utgår från rovdjursförekomst i samebyarna och inte förutsätter att döda renar hittas så finns det ingen jämförbar dokumentation av de skador som rovdjuren orsakar inom rennäringen. Ersättningen för rovdjursdödade renar regleras genom
viltskadeförordningen (SFS 2001:724) och genom regeringens regleringsbrev till Sametinget. Lodjuret har varit den rovdjursart som förorsakade de största
sammanlagda skadorna för rennäringen. Denna bild har dock ändrats och på senare år har Sametingets ersättningar för lodjur varit lägre än ersättningarna för järv, beroende på en minskning av lodjursstammen och en ökning av
järvpopulationen i renskötselområdet. Lodjursangrepp på andra tamdjur än renar
är vanligtvis begränsade till något enstaka fall per år i Västerbotten. Lokalt kan lodjur betraktas som skadegörande av befolkningen, när lodjur tar rådjur vid utfodringsställen på vintern. I övrigt har länets befolkning i stort en positiv inställning gentemot arten och enligt genomförda attitydundersökningar är lodjuret det mest populära av de stora rovdjuren.
Områdesindelning under jakten ska följa lodjursstammens utbredning i länet och göra det möjligt att styra jakten till de områden där problembilden kring lodjuren förväntas vara svårast, främst med avseende på rennäringen. Områdesindelning kan också användas för att minska jakttrycket i områden där målet för
lodjursstammen är en ökning. Detta bör kunna åstadkommas med en indelning av länet i tre jaktzoner, norra kustlandet (nordöstra älgförvaltningsområdet), södra kustlandet (sydöstra älgförvaltningsområdet) och inlandet (nordvästra, mellersta och sydvästra älgförvaltningsområdet). Kustlandet delas in i två områden för att tillgodose olika behov rörande lodjursförvaltningen. I norra kustlandet har renägare från tre olika samebyar rapporterat om problem med lodjur under de senaste veckorna och en egen tilldelning inom detta område kan bidra till en lösning av dessa problem. I södra kustlandet har lokala
koncentrationer av lodjur ofta upplevts som problematiska av ortsbefolkningen.
En begränsad jakt skulle kunna åtgärda denna problembild, samtidigt som lodjurens existens i området säkras och en fortsättning av lojaktstraditionen möjliggörs.
Den av länsstyrelsen beslutade licensjakten efter lodjur håller sig inom ramarna för Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om länsstyrelsen beslut om licensjakt efter lo och Naturvårdsverkets delegeringsbeslut, följer intentionerna i den regionala förvaltningen av arten och tar även hänsyn till de nationella målen för lodjursstammen.
I ännu högre grad än tidigare år baserar länsstyrelsen även i år sitt
ställningstagande delvis på preliminära resultat från årets pågående inventering av lodjursförekomst i länet. Detta gör att jakten bättre kan anpassas till aktuella förhållanden och att den därmed bör vara ett effektivare verktyg för
förvaltningen av lodjursstammen än tidigare år.
Sammantaget gör länsstyrelsen bedömningen att förutsättningarna för licensjakt enligt 23 c § jaktförordningen är uppfyllda och att licensjakt efter elva lodjur i Västerbotten inte påverkar lodjursstammens bevarandestatus i landet negativt.
Länsstyrelsen bedömer vidare att denna jakt bidrar till att hålla lodjursstammen inom ramarna av länets beslutade förvaltningsintervall, samtidigt som den bidrar till att minska lodjurens effekter på rennäringen.
Överklaganden
Klaganden överklagar beslutet, yrkar inhibition samt att beslutet upphävs.
Klaganden anför bl.a. följande. Lodjuret är en starkt hotad art i Sverige. Vid den senaste inventeringen under vintern 2014/15 visade det sig att det finns cirka 1 020 lodjur i Sverige. På senare år har populationen minskat, framför allt i norra och i mellersta Sverige, varför antalet lodjur i Sverige i dag uppgår till cirka 840 individer enligt en sammanställning av WWF. Miniminivån för lodjursstammen i Sverige ska vara 300 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal om
cirka 1 500 individer. Målet ska vara att antalet lodjur i landet som helhet inte ska minska. Detta innebär att antalet lodjur i dag ligger under den fastställda miniminivån, varför jakt allvarligt kan skada lodjursstammens återväxt. Detta särskilt som jakten ska pågå under lodjurets känsliga parningssäsong, vilket utgör en inte obetydlig störning och därför ytterligare äventyrar beståndets nödvändiga förökning. Det förhåller sig dessutom tveklöst så att jakt på lodjur mitt under parningssäsongen bryter mot de av EU fastställda direktiven rörande jakt på både varg och lodjur. Art- och habitatdirektivet förbjuder inte bara licensjakt på hotade vargstammar utan ger också bl.a. ett skydd mot jakt under parningssäsong för en lång rad utsatta växt- och djurarter, däribland lodjur.
Olaglig jakt är också en inte helt obetydlig faktor och mörkertalet är stort, vilket framgår av Rikspolisstyrelsens delbetänkande angående jakt och viltförvaltning från den 3 februari 2014 (dnr: A282.202/2013) där det bl.a. anges att "grova jaktbrott riktade mot dom stora rovdjuren är av en sådan omfattning att det påverkar förvaltningen av dessa". Detta betyder i klartext att det sker en omfattande tjuvjakt som på grund av sin omfattning allvarligt hotar de svenska rovdjuren. Att då tillåta licensjakt är att allvarligt äventyra lodjurets
bevarandestatus. Licensjakt på lodjur är endast att anse som en troféjakt ämnad att tillfredsställa en liten intressegrupp och borde inte få förekomma på fridlysta rödlistade djur. Det är anmärkningsvärt att en svensk myndighet som har till uppgift att skydda och bevara hotade och utsatta arter så flagrant viker sig för ett särintresse och bryter mot lagar och ingångna avtal. Licensjakten måste bedömas vara olaglig och strida mot art- och habitatdirektivet.
Ej slutliga beslut
Naturvårdsverket har i beslut den 26 februari 2016 förordnat att beslutet om licensjakt efter lo i Västerbottens län tills vidare inte får verkställas i avvaktan på att ärendet slutligen avgörs av Naturvårdsverket eller Naturvårdsverket
dessförinnan beslutar annat (inhibition).
Skäl
Tillämpliga bestämmelser m.m.
I 23 c § jaktförordningen anges följande. Förutsättningen för att licensjakt efter björn, varg, järv och lo ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och
sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden.
Av 23 d § jaktförordningen följer bl.a. att ett beslut om licensjakt får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som förekomsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.
Bestämmelserna i jaktförordningen ska tolkas mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i art- och habitatdirektivet.
Enligt artikel 12.1 a art- och habitatdirektivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga
utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4a, med förbud mot att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs. Lo finns uppräknad i bilaga 4a såsom en djurart av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd.
Av artikel 16.1.e samma direktiv följer att förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga
utbredningsområde får en medlemsstat göra undantag från bestämmelserna i artikel 12 för att under strängt kontrollerade förhållanden, selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.
Vägledande avgöranden m.m.
Av EU-domstolens praxis (se mål C-342/05 Europeiska kommissionen mot Republiken Finland, REG 2007 I-04713 punkt 25, 31) framgår att den
myndighet som fattat beslutet har bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar föreligger för varje undantag. Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att varje åtgärd som påverkar skyddade arter endast tillåts genom beslut som är noggrant och tillräckligt motiverade och som hänvisar till de skäl, villkor och krav som anges i artikel 16.1.
Förvaltningsrätten i Stockholm meddelade den 2 maj 2013 dom i mål nr 2428-13 om den selektiva och riktade jakten efter varg 2013. Förvaltningsrätten ansåg inte att kriterierna för undantag enligt artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet var uppfyllda. Domen överklagades. Kammarrätten i Stockholm meddelade den 14 november 2014 dom i målet (nr 3273-13). I domen uttalas bl.a. följande.
Kammarrättens slutsats är att begreppet insamling i artikel 16.1 e art- och habitatdirektivet har en förhållandevis vid innebörd och omfattar även jakt i syfte att döda djur, t.ex. varg. Detta får anses gälla även med beaktande av att artikel 16.1 innehåller undantagsbestämmelser som ska tolkas restriktivt. Det får ligga i sakens natur att insamling av djur i vissa fall inte kan ske på annat sätt än genom att djuret dödas. Det är nödvändigt att det finns ett syfte angivet i ett beslut om undantag. Det måste ligga inom en överprövande domstols kompetens att göra en prövning av om det syfte som beslutsmyndigheten har angett är acceptabelt i sig. Vidare ska undantaget vara ändamålsenligt och
proportionerligt. Domstolen uttalar vidare att det aktuella uttaget på 16 vargar var relativt omfattande, men tar egentligen inte ställning till några av kriterierna i 23 c § jaktförordningen.
Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE)
LCIE har på EU-kommissionens uppdrag tagit fram riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå1. Riktlinjerna antogs av EU-kommissionen sommaren 2008 och de kan enligt EU-kommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av rovdjursförvaltningen inom EU. I riktlinjerna anges bl.a. följande om jakt med stöd av artikel 16.
1 Linell J., Salvatori V. & Boitani L. (2008), Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).
"From a conservation point of view there is no principle reason why large carnivore populations cannot tolerate some levels of lethal control or be
managed under the same type of harvest system as wild ungulates or game birds, provided that the harvest is well managed. Proper management in this case requires effective monitoring of the population size, the setting of appropriate quotas and hunting seasons, and careful enforcement of these regulations. In other words, if properly organized, well managed harvest can potentially be sustainable. — In summary, Article 16 provides a scope for permitting the use of lethal control, and even the maintenance of traditional hunting activities for annex IV species as long as the three conditions can be met." (s. 28)
Avseende möjligheten till jakt med stöd av artikel 16.1 e) anges följande.
"... justification (e) could be used to justify a carefully regulated harvest of some animals. Justification (c) and (e) could cover cases where a de facto hunter harvest is needed to obtain local acceptance for large carnivores among the rural population. This situation is clearly present in many Nordic and Eastern European countries, and has been well documented in social science research.
In fact, Latvia has justified its continued hunter harvest of lynx under justification (e) (Ozolins 2001), and the example has been held up as a successful demonstration of a well justified use of derogation point (e) by the Article 12 working group." (s. 30)
Vägledning från EU-kommissionen
EU-kommissionen har tidigare (år 2002) i en skrivelse med anledning av en förfrågan från den lettiska regeringen uttalat sig över det antal lodjur som skulle kunna jagas i Lettland med stöd av artikel 16.1 e) under en jaktsäsong. Av en population om 600-650 individer (före jakt) ansåg kommissionen att ett uttag om 50 individer (motsvarande 7,7–8,3 procent av populationen) utgör en tillräckligt begränsad mängd och därmed är i överensstämmelse med artikel 16.1 e). Detta under förutsättning att staten har antagit en förvaltningsplan för arten som har beaktats inför jakten samt att jakten inte försvårar upprätthållandet av den gynnsamma bevarandestatusen för arten. Jakten tas även upp som exempel i kommissionens Vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer (s. 56).
Naturvårdsverkets bedömning
Utgångspunkt för bedömningen i sak
Inledningsvis konstaterar Naturvårdsverket att det genom ovan nämnda avgörande från Kammarrätten i Stockholm har bekräftats att det är möjligt att besluta om en viss licensjakt efter lo (som har samma skydd i art- och
habitatdirektivet som varg) med stöd av 23 c § jaktförordningen utifrån artikel 16.1 e art- och habitatdirektivet. Det krävs dock att samtliga kriterier för jakten är uppfyllda. Beslutsmyndigheten bör därför noga motivera sitt beslut om licensjakt utifrån varje enskilt kriterium.
Syftet med jakten
Som framgått ovan är det nödvändigt att det finns ett syfte angivet i ett beslut om licensjakt då det är ett undantag från det strikta skyddet av lo. Det är enligt kammarrättens dom (se ovan) viktigt att det vid en överprövning görs en
prövning av om det syfte som beslutsmyndigheten har angett är acceptabelt i sig.
Utöver frågan om syftet är acceptabelt krävs även att det undantag från art- och habitatdirektivet som ett beslut om licensjakt innebär är ändamålsenligt i förhållande till syftet.
Det framgår endast på en mer övergripande nivå vilket syfte den beslutade licensjakten har. Länsstyrelsen anför att licensjakten bedöms bidra till att hålla lostammen inom ramarna av länets beslutade förvaltningsintervall, samtidigt som den bidrar till att minska lons effekter på rennäringen. Detta övergripande syfte utvecklas dock inte närmare.
Naturvårdsverket anser att en populationsreglerande jakt i syfte att reglera stammens täthet, storlek och tillväxt, det vill säga licensjakt, är en komponent i förvaltningen av stora rovdjur. Jakten kan bidra till att minska konflikterna mellan lo och människa i de regioner där lons förekomst är tät och på så sätt medverka till att acceptansen för lo som art i den svenska faunan bibehålls och att förtroendet för den beslutade rovdjurspolitiken ökar. Jakten kan reglera lostammens numerär, täthet, utbredning och/eller tillväxt i olika delar av landet i syfte att nå uppsatta mål för antal och utbredning. Bland annat kan licensjakt användas som ett långsiktigt förebyggande verktyg för att minska behovet av skyddsjakt, framför allt i renskötselområdet.
Att minska koncentration av lo inom ett visst område för att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser och förbättra möjligheter till rennäring kan således enligt Naturvårdsverket vara ett acceptabelt syfte för licensjakt efter lo.
Det krävs dock att syftet utvecklas och motiveras i beslutet i förhållande till det regionala behovet av att reglera lostammen.
Vidare har länsstyrelsen inte motiverat varför licensjakten är ändamålsenlig i förhållande till det eventuella syftet, dvs. hur man genom licensjakten och dess utformning skulle uppnå syftet att begränsa negativa socioekonomiska
konsekvenser och förbättra möjligheter till rennäring. I detta sammanhang finns arbetet med förvaltningsverktyget samt toleransnivån för renskötseln att beakta (se Nationell förvaltningsplan för lodjur, förvaltningsperioden 2014-2019, s 55ff). Naturvårdsverket bedömer mot denna bakgrund att länsstyrelsen inte visat att det undantag från art- och habitatdirektivet som ett beslut om licensjakt innebär är ändamålsenligt i förhållande till syftet.
Annan lämplig lösning
Då den av länsstyrelsen beslutade licensjakten saknar ett närmare utvecklat syfte försvåras bedömningen av huruvida det finns något alternativ till licensjakt, dvs. om det finns någon annan lämplig lösning. Andra lämpliga lösningar måste nämligen sättas i relation till det aktuella syftet med jakten.
Länsstyrelsen redogör inte i sitt beslut för alternativ till licensjakt.
Om syftet med licensjakten är att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser och förbättra möjligheter till rennäring kan det finnas andra alternativ att ta upp i denna bedömning, såsom flytt eller inhängning av renar, stödutfodring etc. Här är även instrumentet skyddsjakt i 23 a §
jaktförordningen i sig ett alternativ att belysa.
Naturvårdsverket anser sammantaget att länsstyrelsen, i avsaknad av
överväganden i denna fråga, inte har visat att det saknas alternativ till licensjakt i förhållande till de eventuella syftena med jakten, varför kriteriet annan lämplig lösning inte kan anses uppfyllt. Naturvårdsverket vill dock förtydliga att verket härigenom inte tar ställning till huruvida annan lämplig lösning faktiskt finns.
Även om det redan på grund av Naturvårdsverkets bedömning av syftet med jakten samt kriteriet annan lämplig lösning kan finnas anledning att upphäva länsstyrelsens beslut finner Naturvårdsverket att det är angeläget att ändå bedöma samtliga kriterier för licensjakt.
Gynnsam bevarandestatus
Klaganden har anfört att antalet lon i landet i dag ligger under den fastställda miniminivån, varför jakt allvarligt kan skada lostammens återväxt. I denna del gör Naturvårdsverket följande bedömning.
Naturvårdsverket rapporterade i december 2013 till EU att lons bevarandestatus var gynnsam och att det nationella referensvärdet för arten satts till minst 870 individer2. Referensvärdet beskriver det lägsta antal som motsvarar en gynnsam bevarandestatus och utgör en utgångspunkt i förvaltningen. Enligt den senaste fastställda inventeringsrapporten uppgår den uppskattade lopopulationen i Sverige till cirka 1 020 individer.
Delegering av beslut om licensjakt efter lo till länsstyrelserna innebär att ansvaret för att bedöma utrymmet för licensjakt i länen flyttas från nationell till regional nivå. Vid länsstyrelsernas bedömning av kriteriet att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus inte får försvåra är det av stor vikt att beakta det nationella referensvärdet. Den licensjakt som beslutas av länen får inte innebära att antalet föryngringar i Sverige understiger det beslutade nationella
referensvärdet för lo. De länsvisa miniminivåerna är en fördelning av det nationella referensvärdet. Detta värde är den lägsta nivån som förvaltningen i länet ska syfta till att upprätthålla.
Som ett led i regionaliseringen av rovdjursförvaltningen fastställs sedan i oktober 2014 miniminivåer för lo3. Miniminivåerna fastställdes dels för de tre rovdjursförvaltningsområdena, dels för varje län. För det Norra
rovdjursförvaltningsområdet (där Västerbottens län ingår) fastställdes miniminivån 66,5 årliga föryngringar vilket motsvarar 408 individer. Den senaste inventeringen av lo som gjordes under vintern 2014/2015 visar att det Norra rovdjursförvaltningsområdet hade 94,5 kvalitetssäkrade föryngringar,
2 Naturvårdsverkets ställningstagande om kompletterande rapportering angående rovdjur, den 16 december 2013, NV-09661-12
3 Naturvårdsverkets fastställande av nya regionala miniminivåer för lo, den 8 december 2014, NV-00552-14
motsvarande 580 individer. Naturvårdsverket konstaterar att antalet lon i Norra rovdjursförvaltningsområdet således enligt den senaste inventeringen översteg den fastställda miniminivån med cirka 172 individer. För Västerbottens län fastställdes miniminivån till 13,5 föryngringar, vilket motsvarar 83 djur.
Enligt länsstyrelsen visar preliminära resultat från inventeringen 2015/16 av länets lostam på cirka 26 föryngringar. Inventeringarna 2013/14 och 2014/15 visade dock att lostammen dessa år hade 13,5 kvalitetssäkrade föryngringar, dvs.
att lostammen befann sig på länets miniminivå. Länets förvaltningsmål är att det årligen ska finnas 23 föryngringar, men att stammen får fluktuera mellan 14 och 32 föryngringar per år, vilket motsvarar 86-196 individer. I den nyligen
publicerade forskarrapporten4, som länsstyrelsen nämner i sitt beslut, indikerar den komplexa och mer realistiska populationsmodellen att tillväxttakten i norra rovdjursförvaltningsområdet utan legal jakt för närvarande är närmast noll. Den legala jakten kommer sannolikt att minska beståndet i samma omfattning som beskattningen.
Naturvårdsverket anser att utgångspunkten för bedömningen ska vara den senaste fastställda inventeringen, dvs. inventeringen 2014/15, men att hänsyn ändå kan tas till preliminära resultat från årets inventering.
Med beaktande av att inventeringarna 2013/14 och 2014/15 visat att lodjursstammen befunnit sig på länets miniminivå finns starka skäl till
försiktighet i bedömningen. Naturvårdsverket anser därför att det inte är lämpligt att som länsstyrelsen gjort helt basera bedömningen av möjligt jaktuttag på preliminära resultat från årets inventering.
Enligt ovan nämnda forskningsrapport skulle ett uttag enligt det överklagade beslutet innebära en stor risk för att Västerbottens läns miniminivå underskrids.
Vidare behöver marginaler tas för beslut om skyddsjakt under året.
Naturvårdsverket bedömer därför att ett uttag på elva individer genom den nu aktuella licensjakten i allt för stor utsträckning riskerar minska länets
lodjursstam under miniminivån.
Naturvårdsverket bedömer härigenom att länsstyrelsen inte har visat att det beslutade uttaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Beslutet ska därför upphävas även på denna grund.
Licensjaktens omfattning i förhållande till stammarnas storlek och sammansättning
Detta kriterium ska tolkas utifrån kraven på begränsad omfattning och begränsad mängd i artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet. Villkoret är inte fast, varken i antal eller i procent, utan handlar om en jämförelse med populationsnivån för en
4 Andrén, H, 2015, Prognoser för lodjurspopulationen 2016 och 2017 i norra
rovdjursförvaltningsområdet vid olika beskattningsnivåer. – Rapport till Naturvårdsverket, version 2015-12-18
viss art med beaktande av artens särskilda förutsättningar. Bedömningen är direkt kopplad till artens bevarandestatus.5
För att bedöma en rovdjurspopulations storlek är inventeringsresultat av central betydelse. Som nämnts ovan visar inventeringsresultatet för lo från vintern 2014/15 att den uppskattade populationen i Sverige uppgår till cirka 1 020 individer. Länsstyrelsen har bedömt att elva lon ett lämpligt uttag i licensjakten i länet. Frågan är om detta uttag kan sägas utgöra en begränsad mängd och vara lämpligt i förhållande till lostammens storlek och sammansättning.
Som framgår ovan riskerar ett uttag av den storleksordningen länets miniminivå.
Det regionala uttaget måste även ses mot bakgrund av det nationella uttaget.
Samtliga län i det Norra rovdjursförvaltningsområdet har beslutat om licensjakt.
Det nationella uttaget, omfattande samtliga län, motsvarar cirka fem procent av den populationsstorlek på 1 020 lon i Sverige som uppmättes vid den senaste inventeringen.
Utifrån den nämnda vägledningen från EU-kommissionen angående den lettiska lojakten måste detta uttag på nationell nivå anses utgöra en begränsad mängd och därmed vara i överensstämmelse med artikel 16.1 e.
Naturvårdsverket bedömer således i likhet med länsstyrelsen att uttaget i detta fall på nationell nivå, om än inte på länsnivå, är lämpligt i förhållande till lostammens nuvarande storlek och sammansättning och kan sägas vara i begränsad omfattning och begränsad mängd.
Selektiv jakt
Av beslutet framgår att tilldelningen i licensjakten har fördelats mellan tre områden i länet baserat på överväganden utifrån skadeproblematik. Detta är en selektiv begränsning i sig. Vidare får jakten endast bedrivas med skjutvapen och inte med fångstredskap, vilket medför ökad selektivitet i jakten, samt får endast bedrivas under en viss tid. Denna tidsperiod följer av Naturvårsverkets
föreskrifter och har valts utifrån överväganden kring artens biologiska
förutsättningar. Naturvårdsverket bedömer därför sammantaget att beslutet om licensjakt uppfyller kravet på selektivitet.
Strängt kontrollerade förhållanden
Beslutet om licensjakt innehåller såväl tidsmässiga som geografiska
avgränsningar. Vidare har beslutet förenats med en rad villkor i enlighet med NFS 2010:15, ändrade genom NFS 2014:25, gällande jaktledarens ansvar, återrapportering av fällda eller påskjutna djur och kontroll av återstående tilldelning. Länsstyrelsen och ansvariga jaktledare har ett gemensamt ansvar att noga följa licensjakten. De jägare som deltar i jakten har också att följa villkoren för jakten samt övriga bestämmelser på jaktområdet. Även om länsstyrelsen inte uttryckligen för resonemang kring detta kriterium bedömer Naturvårdsverket att beslutet om licensjakt uppfyller kravet på strängt kontrollerade förhållanden.
5 Se kommissionens vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer punkt 110. Se även EU- domstolens dom av den 27 april 1988, Kommissionen mot Frankrike, mål C–252/85, ECR.
Jakttid
Klaganden har gjort gällande att jakt efter lo under parningssäsongen utgör en inte obetydlig störning och bryter mot EU-rätten. Av 3 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15) för länsstyrelsens beslut om
licensjakt efter lo framgår emellertid att i det Norra rovdjursförvaltningsområdet får länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo gälla perioden från och med den 1 mars längst till och med den 15 april. Jakttiden är vald utifrån artens biologiska förutsättningar, där bl.a. störningar i parningen har beaktats. Den av
länsstyrelsen beslutade jakttiden är således förenlig med tillämpliga föreskrifter.
Slutsatser
Naturvårdsverket vill framhålla att för varje beslut om licensjakt krävs det att beslutet är noggrant och tillräckligt motiverat och hänvisar till de skäl, villkor och krav som anges i 23 c § jaktförordningen mot bakgrund av artikel 16.1. e i art- och habitatdirektivet. Detta gäller inte minst mot bakgrund av de
bedömningar allmänna förvaltningsdomstolar har gjort av beslut om licensjakt efter varg (se t.ex. Förvaltningsrätten i Uppsalas dom den
29 januari 2016 i mål nr 6761-15 och Förvaltningsrätten i Karlstads dom den 12 februari 2016 i mål nr 5205-15 m.fl.). Naturvårdsverket bedömer att länsstyrelsens beslut om licensjakt uppfyller kriterierna om begränsad mängd, om selektivitet och om strängt kontrollerade förhållanden. Däremot har länsstyrelsen, i avsaknad av närmare motivering, inte visat att kriterierna om att det saknas annan lämplig lösning och att det finns ett acceptabelt syfte för jakten och att den är ändamålsenlig utifrån detta syfte är uppfyllda.
Länsstyrelsen har heller inte visat att upprätthållandet av gynnsam
bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde inte försvåras. Eftersom länsstyrelsen inte har visat att samtliga kriterier för licensjakt är uppfyllda upphäver Naturvårdsverket länsstyrelsens beslut.
Detta beslut får enligt 58 § 1 jaktförordningen inte överklagas.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 18 december 2015 i mål nr 312-15 står emellertid överklagandeförbudet i 58 § 1 jaktförordningen i strid med unionsrätten såvitt gäller beslut om jakt efter en art som skyddas av
Direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet). För anvisning om hur man överklagar, se bilaga till
beslutet.
_______
Beslut i detta ärende har fattats av biträdande avdelningschefen Rikard Janson.
Vid den slutliga handläggningen i övrigt har deltagit enhetschefen Maria Hörnell Willebrand, vilthandläggaren Christer Pettersson, juristerna Hanna Ek och Nils Henriksson samt sektionschefen Gunilla Ewing Skotnicka, den sistnämnda föredragande.
För Naturvårdsverket Rikard Janson
Gunilla Ewing Skotnicka Kopia till:
Länsstyrelsen i Västerbottens län
Var ska beslutet överklagas?
Naturvårdsverkets beslut kan överklagas hos Förvaltningsrätten i Umeå.
Överklagandet ska dock skickas eller lämnas till Naturvårdsverket.
Adressen framgår av beslutet. Har överklagandet kommit in i rätt tid överlämnar Naturvårdsverket överklagandet och handlingarna till förvaltningsrätten.
När ska beslutet senast överklagas?
Överklagandet ska ha kommit in till Naturvårdsverket inom tre veckor från den dag Ni fick del av beslutet.
Vad ska överklagandet innehålla?
Överklagandet ska vara skriftligt och det ska vara undertecknat.
I skrivelsen ska Ni ange:
Ert namn, adress, personnummer/organisationsnummer och telefonnummer, vilket beslut som Ni överklagar t.ex. genom att ange beslutsdatum och ärendenummer,
hur Ni anser att Naturvårdsverkets beslut ska ändras och varför det ska ändras samt
om det finns motparter i ärendet bör Ni ange deras namn, adress och telefonnummer.
