Röster från Järva: covid-19, segregation och det vardagliga livet

Röster från Järva:

covid-19, segregation och det vardagliga livet

EXTERNA PERSPEKTIV

Delegationen mot segregation har gett bland annat forskare samt företrädare för myndigheter, kommuner, näringsliv och civilsamhällesorganisationer möjlighet att ge sina perspektiv på relationen mellan segregation och covid-19. Det är artikel- författarna som själva står för innehållet.

Suruchi Thapar-Björkert och Karina Villacura

ARTIKELSERIE | 10

• PÅ UPPDRAG AV •

Global Reporting

1 Inledning 6

1.1 Bakgrund 7

1.2 Metod 7

1.3 Mediernas betydelse för bilden av områden med

socioekonomiska utmaningar som Järva 8

2 Varför drabbades boende i järvaområdet extra hårt av pandemin? 9

2.1 Låg institutionell legitimitet 9

2.2 Nedmontering av välfärdssystemet 10

2.3 Social distansering 11

2.4 Brist på alternativa arbetsformer 13

3 Slutsatser: en annan förståelse av pandemin 15

4 Rekommendationer 16

4.1 Samtalsdemokrati och demokratiskt underskott 16

4.2 Strukturella reformer av välfärdssystemet 16

4.3 Åtgärder mot stigmatisering 17

5 Litteraturförteckning 18

5.1 Elektroniska källor 19

EXTERNA PERSPEKTIV

Delegationen mot segregation har gett bland annat forskare samt företrädare för myndigheter, kommuner, näringsliv och civilsamhällesorganisationer möjlighet att ge sina perspektiv på relationen mellan segregation och covid-19. Det är artikel- författarna som själva står för innehållet.

Denna artikel ingår i Delegationen mot segregations artikelserie.

SURUCHI THAPAR-BJÖRKERT Suruchi Thapar-Björkert är docent i stats- vetenskap vid Uppsala universitet. Hon har varit verksam som forskare i 31 år och hennes primära forskningsområde är internationella utvecklingsstudier. Bland annat är leder Suruchi ett projekt som heter Civilsamhället och den deliberativa demokratin: frivilligföreningars roll i offentliga samtal om förortsupplopp och dess orsaker, vilket är finansierat av Vetenskapsrådet.

Artikelförfattare:

KARINA VILLACURA

Karina Villacura är doktorand på Urbana studier inom forskningsmiljön Studier i boende och välfärd (SBV) vid Malmö universitet. Hennes avhandlingsprojekt handlar om flyttmönster med särskild fokus på unga barnfamiljer och eras möjligheter att få en lämplig bostad. Karina ha bland annat, tillsammans med Suruchi Thapar- Björkert och Irene Molina, skrivit antologibidraget

”From Welfare to Warfare: Exploring the Militarisation of the Swedish Suburb” i boken

“Undoing Homogeneity in the Nordic Region:

Migration, Difference and the Politics of Solidarity”.

Röster från Järva:

covid-19, segregation och det vardagliga livet

Suruchi Thapar-Björkert och Karina villacura

Att invånarna i Järvaområdet är överrepresenterade bland offren för covid-19- pandemin riktar återigen uppmärksamheten på marginaliserade, eftersatta och rasifierade bostadsområden, men av andra skäl än under upploppen 2013. I samband med pandemin har de marginaliserades röster alltmer dränkts i ett skuldbeläggande som ger ”dem” ansvar för deras egen hälsa, samtidigt som man bortser från de skriande socioekonomiska och politiska bristerna i dessa områden.

1 Inledning

Covid-19-pandemin accentuerar de etniska skillnaderna genom att den i oproportionellt hög grad drabbar etniska minoriteter. Forskningen pekar på att personer som tillhör etniska minoriteter (däribland vita minoritetsgrupper) löper större risk att smittas, drabbas av komplikationer och avlida på grund av sociala och ekonomiska skillnader.¹ Detta på grund av att de oftare har sämre betalda och osäkra arbeten, för små och otillräckliga bostäder och lever i eftersatta och segregerade stadsdelar som det inte investeras i, med hög koncentrerad fattigdom och höjda föroreningsnivåer.² Forskningen visar också att segregationen på bostadsmarknaden och de strukturella ojämlikheterna på ett oproportionellt sätt påverkar kvinnor och barn, eftersom de måste vistas i undermåliga fysiska och sociala miljöer.³ Enligt Bécares och Nazroo kan även en inrotad strukturell och institutionell rasism samt den åtföljande rasdiskrimineringen vara en bakomliggande orsak till den ökade exponeringen och sårbarheten för infektion och dödlighet på grund av covid-19.⁴ Rasismens negativa inverkan på människors hälsa liknar faktiskt på många sätt de negativa effekterna av extrem fattigdom. Pandemin förvärrar därmed den befintliga ojämlikheten i hälsa och påverkar på ett oproportionellt sätt grupper med sämre socioekonomiska förhållanden.

Burström och Tao hävdar att infektionstakten i Stockholm är tre till fyra gånger högre i efter- satta och fattiga stadsdelar och flergenerationshem, särskilt i stadsdelsområdena Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista.⁵ Grander och Salonen menar att ”det är i bostadsområden med hög andel låginkomsttagare, lågutbildade och med en koncentration av hushåll som kommit till Sverige under senare år där de bor som är mest sårbara och utsatta för pandemins verkningar och konsekvenser.⁶ Brandén utvecklar detta resonemang ytterligare i sin studie från våren 2020.⁷ Hon påpekar att den låga inkomst- och utbildningsnivån ökar risken för sjuklighet, varvid personer födda i Sverige av utrikes födda föräldrar löper den största risken att förlora en familjemedlem på grund av covid-19 (5,4 per 1 000 invånare jämfört med 3,6 per 1 000 invånare för personer födda i Sverige vars båda föräldrar och far-/morföräldrar är från Sverige).

1.1 Bakgrund

Under pandemin 2020 har Järva stått i fokus igen, men av andra skäl än tidigare. På vissa punkter skiljer sig huvuddebatten 2020 från diskursen efter upploppen 2013, nämligen i fråga om den grad av ansvar som ges Järvas invånare. Som en företrädare för en civil- samhällesorganisation förklarade: ”När det gäller skjutningar och Husby är (media) väldigt inriktad mot att utmåla unga män som en specifik grupp – som är ännu smalare – som en fara för hela området. Men nu var det som hela området, hela Järva var en farlig smitthärd som inte kunde ta sig till information, isolera sig och så.”⁸

1. Nazroo et al. 2020

2. Khatib et al. 2020

3. Shields 2017

4. Bécares & Nazroo 2020 (Online)

5. Burström & Tao 2020

6. Grander & Salonen 2020 s. 13

7. Brandén 2020

8. Intervju 1 2020

Problemet som organisationen pekar på är följande: medan unga män från Järva utmålades som ett hot mot det etablerade samhället 2013 ses hela området som problematiskt 2020 under pandemin. Som vi vet föranledde upploppen 2013 en rad officiella rapporter som ledde till att inte bara Husby, där upploppen ägde rum, utan även Järva granskades av

myndigheterna. Dessutom lyftes följande problem i tre polisrapporter⁹: a) att 55 områden (som alla ingick i miljonprogrammet) är särskilt utsatta, b) att det finns ”parallella” samhällen med allt vad det innebär av etnisk segregation, isolationism och medborgare med bristande relation till staten, c) att det förekommer arbetslöshet, stigmatisering och trångboddhet, samt d) att det finns en utsatthet för brott (främst på grund av våld och öppen narkotikahandel) och ”kriminell energi”¹⁰. Den röda tråden i dessa rapporter är skildringen av Järva som en farlig plats med

”problematiska” etniska grupper och ytterområden med en ”annan samhällsordning”, som måste hanteras och övervakas genom disciplinära åtgärder, olika former av (im-)mobilisering såsom rasprofilering, etnisk profilering och religiös profilering, identitetskontroller och stränga utlänningslagar.

Under pandemin 2020 har Järva stått i fokus igen, men av andra skäl. Utvecklingen av covid-19 i Järva kan omöjligt tolkas som endast en isolerad ”naturkatastrof ”. Pandemins konsekvenser i detta område bygger på en rad processer som visserligen inte är unika för Järva, men som drabbar detta område särskilt hårt. De flesta av dessa processer är knutna till det faktum att statens närvaro minskar, att offentliga tjänster som tidigare ingick i statens allmänna välfärdssystem läggs ut på entreprenad, att det sker en kontinuerlig privatisering och att statliga medel behöver användas till att stärka brottsbekämpningen, vilket vi kallar ”militariseringen av förorten”.¹¹ Den krympande staten och utvecklingen på bostadsmarknaden – så kallad segmentering¹² – sker parallellt med den negativa rasifieringen av invandrarfamiljer och familjer som inte har en västerländsk bakgrund. Detta har

omvandlats till social och geografisk segregation som är förknippad med och knyts till vissa stadsdelar, som stigmatiseras. Därför är det nödvändigt att ställa frågan hur denna negativa rasifiering leder till skillnader som påverkar covid-19-pandemins förlopp.

1.2 Metod

Under 2018 genomförde vi fyra månaders intensivt kvalitativt fältarbete i Järvaområdet i Stockholm.¹³ I föreliggande studie analyserar vi det empiriska materialet på nytt för att hitta trender som kan belysa hur tillvaron har formats i Järva (socioekonomiska och demografiska problem samt problem med geografisk segregation). På liknande sätt samlade vi denna gång in information från fyra morgontidningar och kvällstidningar: Aftonbladet (13 artiklar), Dagens Nyheter (16 artiklar), Svenska Dagbladet (15 artiklar) och Expressen (16 artiklar), mellan mars och maj 2020.

9. (2014, 2015 och 2017)

10. Polisen 2017

11. Thapar-Björkert et al. 2019

12. Grander & Salonen 2020

13. Fätarbetet under 2018 genomfördes med stöd från Vetenskapsrådet [2014-1768]. Intervjupersoner identifierades i arbetet genom snöbollsmetoden med utgångspunkt i vår kontakt med organisationerna i det civila samhället. Våra analyser bygger på a) nyhetsartiklar, debatter och inlägg i sociala medier samt b) 30 halvstrukturerade och öppna intervjuer i förorterna Husby, Tensta och Rinkeby med en rad aktörer: organisationer i det civila samhället (med ledare och medlemmar i organisationerna samt genom observationer vid deras arbete), ungdomsorganisationer, myndigheter och lokala invånare. Intervjuerna spelades in, transkriberades och kodifierades med hjälp av programvaran Atlas.ti.

Samtidigt kontaktade vi företrädare för tre organisationer i det civila samhället för att ta reda på hur de ser på Järvas situation under covid-19-pandemin våren 2020. Syftet var att identifiera olika processer som pågår under tiden och som visar potentiella likheter eller skillnader jämfört med de problem som togs upp av samma organisationer 2018. Genom sina särskilda funktioner i organisationerna och genom sitt arbete i lokalsamhället har dessa deltagare i undersökningen en god uppfattning om de lokala förhållandena och de omständigheter som påverkar mångas tillvaro i Järva.

1.3 Mediernas betydelse för bilden av områden med socioekonomiska utmaningar som Järva

Det är särskilt viktigt att nämna hur nyhetsmedierna, en viktig social institution och kulturinstitution, på ett diskursivt sätt ger en bild av förorterna och hur denna bild av

”olikhet” bidrar till att skapa problematiska stereotyper av dessa stadsdelar som en avvikelse från det ”normala”.¹⁴ Medierna kan bidra till en samsyn i samhället som ger intryck av att vara grundad på den faktiska verkligheten. De kan vädja till folks sunda förnuft och omärkligt göra gällande vad som är acceptabelt och inte acceptabelt. Som Ericsson med flera¹⁵ hävdar kan det anses att de tryckta medierna aktivt främjar den etablerade samhällsordningen snarare än att endast ge uttryck för samhällsmoralen. Nyhetsvärdet bygger därmed på vad som är moraliskt acceptabelt. Detta normaliserar avsiktligen ett visst sätt att uppfatta en händelse och gör den uppfattningen naturlig, vilket i vår studie rör en viss uppfattning av förorten. Skildringen av förorten i medierna upprepar ofta en redan sanktionerad och legitimerad uppsättning frågor som stöper ämnena i en färdig stereotyp. Efter upploppen 2013 framställdes förorterna som farozoner präglade av kriminalitet, och skildringarna av marginaliserade och etnifierade grupper byggde ofta på problematiska stereotyper av män som våldsamma, aggressiva och hypermaskulina. Förorten i sig beskrivs ofta som en ”antisocial och ociviliserad rumslighet”, en bild som har färgats av pandemin 2020. Medietäckningen av det ökande antalet dödsfall på grund av covid-19 stämmer överens med bilden av förorten som ett problem.

14. Backvall 2019

15. Ericsson et al 2002

2 Varför drabbades boende i järvaområdet extra hårt av pandemin?

I denna studie vill vi framhäva att pandemin gör gamla problem synligare och mer

påträngande, och därmed inte nödvändigtvis skilda från det förflutna. Järva karakteriseras i detta fall som en socialt och geografiskt segregerad stadsdel som präglas av endemisk

marginalisering och eftersatthet. Dess invånare blir också stigmatiserade, vilket vidmakthåller segregationen och begränsar de stigmatiserade invånarnas möjligheter att delta på olika områden av samhällslivet.

Vi beskriver fyra bidragande orsaker till att boende i järvaområdet drabbades hårdare av coronapandemin än boende i andra områden som bygger på innehållsanalysen och på ett intressant sätt återspeglas i våra djupgående kvalitativa intervjuer med det civila samhällets organisationer: a) låg institutionell legitimitet, b) nedmontering av välfärdssystemet, c) social distansering och d) brist på alternativa arbetsformer.

2.1 Låg institutionell legitimitet

Som vi har visat tidigare ger intervjupersonerna uttryck för misstro och brist på förtroende för lokala och nationella myndigheter.¹⁶ Låg institutionell legitimitet är resultatet av en rad fall av polisbrutalitet och brist på förtroende för myndigheterna, då dessa auktoriteter upplevs av boende som fyrkantiga, maktfullkomliga och olämpliga. Detta skapar ett klimat av misstro, vilket oavsiktligt påverkar efterlevnaden av statens bestämmelser. Dessutom ger materiell fattigdom, diskriminering och ekonomisk ojämlikhet upphov till ett klimat där förhållandet med de offentliga myndigheterna urholkas ytterligare. Som en företrädare för en civilsamhällesorganisation förklarade:

”Tyvärr, staten har inte gjort tillräckligt mycket (…) Stockholms Stad och de olika stadsdelarna kunde gjort mer när pandemin slog till så hårt och människor förlorade sitt arbete och deras tillvaro blev sämre och så. Vi fick uppgifter om att många familjer vände sig till socialtjänsten för att få försörjningsstöd och då var det ungefär samma krav som ställdes tidigare, det vill säga, att det var väldigt byråkratiskt, tog lång tid och så vidare.

Men, människor har inte råd att vänta en lång tid för att gå igenom sådan utredning för att se i fall att de är lämpliga att få försörjningsstöd eller inte. Det hade varit bra om trösklarna sänktes, helt enkelt, så att de som behövde få stöd hade fått det”.¹⁷

En annan företrädare för en civilsamhällesorganisation uppgav följande: ”att söka ekonomiskt stöd hos socialtjänsten är inte det första som man tänker göra, det finns sådant stigma och sådant misstro”.¹⁸ I vår studie från 2018 påpekade en företrädare för en civilsamhällesorganisation att ”det finns ju en stor utmaning i vårt område och det är ju att det finns ett väldigt lågt förtroende för myndigheter i våra områden.

16. Thapar-Björkert et al. 2019

17. Intervju 2 2020

18. Intervju 1 2020

Folk är otroligt skeptiska till myndigheter, från polisen till socialtjänsten. När det gäller

socialtjänsten så är folk livrädda och det är för att det tyvärr finns väldigt dåliga berättelser om hur de har behandlat barn”.¹⁹

Dessutom skapar och upprätthåller myndigheter legitimitet genom de sätt på vilka de fattar beslut och följer etiska förfaranden när det utövar sin auktoritet.²⁰ Under pandemin lyckades kommunen inte ordna ”evakueringsboende” för äldre, och när det väl ordnades visade det sig omöjligt att uppfylla villkoren. Den extra hyra som det innebar blev ett problem för hushåll som redan hade svårt att betala hyran för sina egna lägenheter. ”Kommunen kunde inte tillhandahålla (evakueringsboende) även efter att människor har skrikit sig hesa (…) så självklart har pandemin lyft ojämlikheten på tapeten igen”²¹.

Klyftan mellan invånarna och myndigheterna som en orsak till och konsekvens av låg institutionell legitimitet, ökar ytterligare när de åtgärder som beskrivs ovan (till exempel evakueringsboende) är dåligt anpassade till den faktiska situationen för invånarna i dessa förorter. När invånarna upplever att deras förhållanden varken förbättras genom dessa

ohållbara åtgärder eller att deras dagliga behov tas på allvar, kan det leda till att de blir mindre benägna att följa restriktionerna under pandemin.

2.2 Nedmontering av välfärdssystemet

”Det med nedmonteringen av sociala servicen. Det är beslut som har fattats under många år och där vi ser att människor känner av effekterna av just de besluten som fattades då, idag. Det är någonting som man har länge lyft upp (…) i olika forum med politiker men har inte fått gehör. Det är allt ifrån privatisering av bostäder, då det kommer in privata aktörer som inte tar hänsyn till människorna, överhuvudtaget. De är där för att tjäna pengar på människors bekostnad, och så vidare. Det är tyvärr verkligheten som många i Järva lever med. (…) Det är nu man märker brister inom vården. (…) Det är nu en återkommande debatt och det är saker som många ser idag, men de är saker som vi har tidigare pratat om”.²²

Som framgår av ovanstående citat är nedmonteringen av välfärdssystemet roten till många av de problem som Järvas invånare möter i vardagen. Vården och skolorna berörs av politiska beslut som påverkar den nuvarande situationen. Vi har tidigare undersökt hur invånarna i Husby, Tensta och Rinkeby upplever denna process, och drog slutsatsen att det finns en uppfattning av övergivenhet i förorten. Förortens övergivenhet blir uppenbar när man granskar de civilsamhällsorganisationer som har ersatt staten på många områden. År 2018 fann vi en annan typ av organisationer: idrottsorganisationer, nationella organisationer och konstföreningar som bland annat hjälpte till med hemläxor och arbetsmarknadsutbildning.

Under pandemin har organisationerna också börjat fylla de tomrum som uppstår när statens närvaro minskar, exempelvis för att dela ut lunch och mat till familjer. När det gäller dessa åtgärder förklarade en av intervjupersonerna att:

19. Intervju 4 2018

20. Tylor 2006

21. Intervju 2 2020

22. Intervju 2 2020

”(…) vi delade matlådor med (förenings namn) under tre-fyra veckor. Och det kan man tycka att vi inte skulle behöva göra, eller att det är något som vi inte ville göra. Men vi förstod också att det fanns en jättetuff situation som samtidigt inte kunna synas i statistiken hos stadsdelsförvaltningen eller socialtjänsten, det var inte någon ökning i ansökningar”.²³ Redan i en intervju 2018 bekräftade en ung man från Husby som arbetade på en fritidsgård den nedmontering av välfärdssystemet som vi har identifierat i litteraturen: ”Sen var det ett par år där de började, mycket stängdes i området: vårdcentral, en ungdomsgård till ungarna hade redan stängts ner, skolor stängdes ner här, stadskontoret flyttades... Det var mycket ändringar”²⁴. Nedläggningen av tjänster har prioriterats högt och har varit en källa till både debatt och spänningar mellan invånarna och de lokala myndigheterna.²⁵ Frågan inställer sig hur Järva ska hantera situationen när behovet av dessa tjänster är som mest akut.

När organisationerna i det civila samhället under pandemin har ryckt in för att tillgodose invånarnas behov har detta dessutom inte varit hållbart på grund av brist på pengar, samarbete och stöd. Dialogen med de lokala myndigheterna, som etablerades genom arbetsgrupper under pandemin, var initialt positiv men blev enkelriktad och liknade mer informationsmöten.

”(...)samverkan var tänkt för att lyssna in och ge information: ’det är det här som gäller, vad tänker ni’ och så. Sen, ganska snabbt blev det i träffarna mindre och mindre plats för civilsamhället och mer och mer bara information från myndigheter.”²⁶

Att förorten har övergetts och särskilt att man inte satsar på socialpolitiken längre påverkar människors dagliga liv och begränsar deras möjligheter att utvecklas till fullo. Under kriser som covid-19-pandemin blir bristen på investeringar ännu mer kännbar, vilket i högre grad drabbar områden med socioekonomiska utmaningar och leder till situationer som nu hotar invånarnas hälsa. Det är viktigt att betona det som sägs i citatet: att det satsas mindre på grundval av politiska beslut är något som organisationerna redan har uppmärksammat. Det finns en medvetenhet om dessa problem och deras konsekvenser. Nu är det viktigt att vända den här utvecklingen om vi ska kunna hantera kriser i områden som är sårbara.

2.3 Social distansering

Folkhälsomyndighetens (FHM) rekommendation om att hålla fysiska avstånd för att undvika virusspridning ledde i Järva till en debatt om trångboddhet och flergenerationshem.

I medierapporteringen under den första delen av pandemin utgjorde problemet med flergenerationshem, dvs. lägenheter som delas av far-/morföräldrar, föräldrar och barn, ett klart hinder för att hålla avståndet mellan familjemedlemmar som delar dessa två- eller trerumslägenheter. Trångboddheten började i allmänhet tas upp i medierna genom att

invånarna nämnde detta när de svarade på reportrarnas frågor (SvD, DN, AF, Expressen) och pekade på trångboddheten i flergenerationslägenheter som huvudorsaken till att viruset spreds i Järva. Däremot förnekade invånarna att språkbarriären var en bidragande faktor till virusets spridning i stadsdelen.

23. Intervju 1 2020

24. Intervju 1 2018

25. Nyhetsbyrån Järva 2018-10-26; Nyhetsbyrån Järva 2020-12-16

26. Intervju 1 2020

Som en invånare förklarade: ”Jag tror att det är för att människor bor så tätt och att folk inte har så höga inkomster. Det handlar inte om språkbarriären utan om pengar och vad man har råd med”.²⁷

I anslutning till debatten om språkbarriärer lyftes det upp att informationen inte hade nått Järva. Men det var inte helt sant. Invånarna i Järva klargjorde istället att de fysiska platser där de bodde gjorde det omöjligt för familjerna att hålla fysiska avstånd, även om de ville följa FHM:s rekommendationer. Invånarna framhävde därmed avsaknaden av materiella förutsättningar att följa myndighetens rekommendationer, snarare än brist på information eller brist på samordning mellan FHM och lokala myndigheter för att göra informationen tillgänglig på olika språk.

Oaktat den uppmärksamhet som frågan fick under 2020 har organisationerna i det civila samhället uppmärksammat trångboddheten och tagit upp frågan i olika forum och med andra aktörer. Problemet har dock inte fått den uppmärksamhet det kan ha förtjänat, och åtgärderna för att minska trångboddheten under krisen var inte tillräckliga. Som en invånare som var engagerad i en av civilsamhällesorganisationerna förklarade: ”(…) livsvillkoren var sämre men nu har livsvillkoren blivit ännu värre, tyvärr (…) kommunen hade möjlighet att tillhandahålla evakueringsboende men det är någonting som kom väldigt sent (…) insatsen ställde krav på familjerna att betala även för evakueringsboende, vilket är orimligt, då de betalar dubbla hyror: hyran som man knappt kan betala i sin nuvarande lägenhet och den till sina äldre”.²⁸ När problem som rör kriminalitet har dykt upp i den offentliga debatten i det förflutna har tonvikten lagts på kulturella skillnader, förekomsten av ett parallellt samhälle och dålig integrering av personer med invandrarbakgrund. De civilsamhällesorganisationer och personer som arbetar i området betonade dock att trångboddheten och bristen på utrymme för barn hemma i hög grad bidrar till att ungdomar börjar ägna sig åt brott. Trångboddheten ger i sin tur upphov till andra problem i Järva. Under vår tidigare kvalitativa studie 2018 hävdade lokalbefolkningen och civilsamhällesorganisationerna att barnens otillräckliga utrymme hemma tvingade ut dem på gatorna och att bristen på utrymme för studier hemma är en anledning till de dåliga resultaten i skolan.²⁹

Både när det gäller de säkerhetsrelaterade problemen (kriminaliteten och efterverkningarna av upploppen 2013) och de hälsorelaterade problemen (pandemin 2020) tolkar lokalinvånarna respektive det övriga samhället orsakerna och grunderna på motstridiga sätt, vilket ifrågasätter förklaringen av följderna: skottlossningar i förorterna, upploppen eller de omfattande

spridningen av covid-19. Å ena sidan tycks invånarnas egna tolkningar lägga stor tonvikt på de materiella omständigheter som präglar invånarnas dagliga liv i Järva. Enligt det övriga samhällets tolkning är inneboende etniska och kulturella faktorer centrala. Dessa olika tolkningar leder också till att möjliga lösningar hänförs till olika områden och antingen framhäver strukturella problem– som är svåra att lösa – eller individernas ansvar, då resten av samhället bara blir en åskådare som följer enskilda fall av framgång eller misslyckande.

27. Dagens Nyheter 2020-05-01

28. Intervju 2 2020

29. Intervju 5 2018; Intervju 4 2018

2.4 Brist på alternativa arbetsformer

För att få bukt med viruset i Sverige knöts mycket tidigt de rekommenderade åtgärderna mot covid-19-spridningen till arbetsformerna. De flesta av de privata och offentliga kontoren reducerade de personliga kontakterna och ersatte dem med onlinekontakt. Köpcentrum och lokala butiker begränsade sina öppettider och minskade de anställdas totala arbetstid.

Vissa typer av arbete kräver dock en fysisk närvaro eftersom arbetet inte kan utföras på distans, tillfälligt ersättas med en annan liknande tjänst eller helt läggas ned. Denna kategori omfattar bland annat vårdpersonal inom olika delar av hälso- och sjukvården, städpersonal på exempelvis sjukhus och anställda inom nödvändiga offentliga tjänster, såsom förare inom kollektivtrafiken och annan personal med samhällsnödvändiga funktioner, som uppenbarligen är mer exponerade för viruset. De som bor i Järva arbetar betecknande nog inom många av dessa nödvändiga och icke ersättningsbara yrken³⁰, vilket också innebär att dessa invånare använder kollektivtrafiken och trängs i bussar, tunnelbanans rulltrappor och hissar på stationerna³¹. Användningen av kollektivtrafiken minskade inte i Järva som i andra delar av staden³², vilket innebar att sannolikheten för att bli smittad av covid-19 samt risken för att föra vidare viruset till föräldrar och far-/morföräldrar i samma bostad var större³³. Samtidigt tycks man bortse från personer som arbetar inom dessa yrken när strategier utarbetas och åtgärder mot spridningen tas fram. Det tydligaste exemplet är taxiförare. Enligt medierna blev taxiförarna inte varnade för att möjliga passagerare kunde ha återvänt från Alperna eller för problematiska platser som skulle kunna äventyra deras hälsa, som andra yrkesgrupper som transporterar dessa passagerare.³⁴ Vi vet inte om en varning i god tid eller spårning av dessa yrkesgrupper skulle ha kunnat begränsa covid-19-spridningen i Järva. Vi vet dock att dessa smittkällor är knutna till människors dagliga arbete. Då är de inte förknippade med etnisk eller kulturell tillhörighet, som det hävdades från vissa håll för att ”plocka politiska poäng”³⁵. Detta bestreds också av områdets invånare, som reagerade genom inlägg i medierna³⁶ i vilka de pekade på en både diskriminerande och rasistisk diskurs på grundval av oriktiga påståenden om språkbarriärer eller okunnighet.

Flera problem är förknippade med arbetsförhållandena. För det första föreligger en ohelig allians mellan hög arbetslöshet i förorterna, en stor andel av arbetskraften inom lågkvalificerade yrken och risken för smitta. Enligt en av deltagarna i undersökningen blev tjänsteleverantörerna från Järva beskyllda och stigmatiserade för att ha spridit viruset när de inte hade något annat val än att fortsätta gå till jobbet³⁷, eftersom samhällets grundläggande funktioner är beroende av deras arbete. Bristen på alternativa arbetsformer gjorde faktiskt att de blev överrepresenterade inom vissa arbeten som innebär nära kontakt med allmänheten.

För det andra är integreringen av invandrare starkt beroende av vilket arbete de har.³⁸

30. Almega, arbetsgivar- och branschorganisationen för tjänsteföretag, offentliggjorde rapporten Så får fler Järvabor jobb 2019, baserad på statistik från SCB. Rapporten visar att en hög koncentration av Järvainvånare har en annan etnisk bakgrund än svensk.

De utgör 80 % av arbetskraften och är dessutom koncentrerade till tjänsteyrkena. Män arbetar oftast inom transportsektorn (19,9

%), däribland bussförare (5,5 %) och lager- och terminalpersonal (4,6 %). Städsektorn står för 10,5 % och restaurangsektorn för 10,2 %, följt av vårdsektorn med 9,7 %. Kvinnor arbetar däremot oftast inom städ- och hemtjänstsektorn (37,2 %), vårdsektorn (26,9

%) och skolsektorn (7,9 %).

31. Aftonbladet 2020-04-05

32. Expressen 2020-04-15; Region Stockholm 2020

33. Dagens Nyheter 2020- 05-25

34. Dagens Nyheter 2020- 05-26

35. Intervju 1 2020

36. Aftonbladet 2020-04-03(a); Aftonbladet 2020-04-03(b); Aftonbladet 2020-04-05

37. Intervju 1 2020

38. Jensen & Söderberg 2021 under utgivning

Arbetsplatsen och arbetets art får en särskild status när det gäller både hur majoritetssamhället uppfattar invandrarna och hur denna uppfattning påverkar framställningar av människor med utländsk bakgrund. Att arbetet är så centralt riktar uppmärksamheten på detta oavsett sammanhang. År 2018 satte flera av deltagarna i undersökningen problemen i stadsdelen i samband med arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, och byggde sina förklaringar på att segregationen är en endemisk orsak till arbetsbrist. Att skaffa ett anständigt arbete kan följaktligen tolkas som ett tecken på att man både lämnar segregationen bakom sig och att man integreras. I detta avseende kan det tyckas paradoxalt att arbetets art kopplades ihop med covid-19-infektionen och covid-19-spridningen, vilket målade upp en bild som förstärkte segregationen. Du kan exempelvis bli stigmatiserad om du är arbetslös. Det får dig att söka arbete. Men när människor med utländsk bakgrund arbetar (som i vissa tjänsteyrken enligt ovan) blir de stigmatiserade och anklagade för att sprida smittan.

Vad dessa två frågor tyder på är att stigmatiseringen av personer med utländsk bakgrund bygger på arbete som föreställning i Sverige. Å ena sidan är arbetslöshet ett stigma i sig och man blir stigmatiserad om man inte har jobb. Å andra sidan blir man stigmatiserad och beskylld för att sprida viruset om man arbetar inom yrken som inte ger möjlighet att arbeta på distans. Så man blir stigmatiserad i båda fallen.

3 Slutsatser: en annan förståelse av pandemin

Det är allmänt erkänt att det finns en svensk exceptionalism som framställer Sverige som jämställt, antirasistiskt och med en stark välfärdsstat. Denna nationella självbild gör inte bara att svenska staten kan ha en skolmästaraktig attityd, utan bidrar också till dess ovilja och oförmåga att erkänna rasism som en form av diskriminering.³⁹ Vad vi ser är en farlig blandning av svensk exceptionalism och vetenskapligt underbyggd biomedicin som framställer hälso- och sjukvården som rationell och objektiv och som osynliggör rasifieringen och

upplevelser av rasism. Som en företrädare för en civilsamhällesorganisation uppgav har

covid-19 förstärkt ”rasism och ojämlikhets pandemin”⁴⁰. Detta belyser det oroande sambandet mellan rasism och sociala skillnader som vi tog upp tidigare. För att kunna ta itu med den epistemologiska rasismen måste man inse att den okunnighet som ligger till grund för rasismen ofta aktivt skapas för att vidmakthålla dominans och vita privilegier. Det tystar lidandet,

urholkar värdigheten och ger näring åt ”våld” (strukturellt och symboliskt).

I linje med samtalsdemokratins principer bör dessutom alla medborgare ha lika möjligheter att delta i offentliga samtal om sina behov och farhågor, men också om de problem och utmaningar som hämmar dem. Det kan hävdas att samtalsdemokratin är som mest inkluderande om Järvabornas erfarenheter och perspektiv genomsyrar den offentliga diskursen. Men som Jane Mansbridge påpekar kan underordnade grupper ibland inte finna den rätta rösten eller de rätta orden för att uttrycka sina tankar, och när de gör det upptäcker de att ingen lyssnar.⁴¹ Brist på lämplig utbildning eller tillräckliga möjligheter leder till olika stor förmåga att faktiskt delta eller att ifrågasätta dominerande åsikter och uppfattningar.

Detta är den paradoxala verkligheten för de flesta av Järvas invånare – de som marginaliseras i det offentliga samtalet får inte möjlighet att förklara hur det är att vara marginaliserad. För att ta itu med problemet med olika möjligheter att delta och samtala måste vi därför först ta itu med de faktorer/mekanismer som begränsar detta deltagande. I detta avseende blir mediernas diskurs och framställning ett viktigt verktyg för deliberativa samtal, på så sätt att erkännandet (i den offentliga diskursen) i viss mån är beroende av framställningen.

Vad som var annorlunda jämfört med 2013 var att journalister från Järva kompletterade den dominerande och officiella offentliga diskursen, det vill säga bristen på information och otillräckliga kunskaper i svenska som orsak till smittspridningen, med invånarnas egna uppfattningar. Dessa pekade på den materiella verkligheten i Järva: trångboddhet, flergenerationslägenheter och fler personer med samhällsviktiga yrken.⁴² Att dessa narrativ från Järva uppmärksammas kan tolkas som att man ger invånarna möjlighet att framställa sitt perspektiv och ge uttryck åt sina problem, som annars är ohörda och osynliga. I detta avseende påverkar invånarna den debatt i vilken deras egna erfarenheter ingår. Det vill säga att det ”talas med” och inte ”talas om” invånare i dessa områden.

39. Aftonbladet 2020-04-01

40. Intervju 1 2020

41. Mansbridge 1990 s. 143

42. Svenska Dagbladet 2020-04-26; Svenska Dagbladet 2020- 05-16; Dagens Nyheter 2020- 05-0; Dagens Nyheter 2020- 05-26

Genom att ge utrymme åt dessa röster på en offentlig plattform kan medierna i viss utsträckning bygga broar mellan Järvas narrativ och det officiella narrativet, som utger sig för att vara det enda (vår kursivering) narrativet om pandemin. Därigenom uppstår en mer nyanserad bild 2020 än 2013, när den officiella politiska diskursen var dominerande.

4 Rekommendationer

Med utgångspunkt i denna analys kan man i detta sammanhang lämna rekommendationer på tre olika områden: ökning av civilsamhällesorganisationernas inflytande och legitimitet i Järva, strukturella reformer av välfärdssystemet och åtgärder mot stigmatisering av olika områden.

4.1 Samtalsdemokrati och demokratiskt underskott

En fråga som togs upp i studien från 2018 och som upprepades i studien 2020 är den brist på inflytande som civilsamhällesorganisationerna i området har på beslutsfattandet.

Invånarna i Järva har lågt förtroende för de lokala myndigheterna (t.ex. socialtjänsten) och ser dem inte som legitima auktoriteter i det beslutsfattande som påverkar deras dagliga liv. Ett huvudskäl är att det finns en uppfattning att de lokala myndigheterna inte samarbetar med de civilsamhällesorganisationer som främjar lokalbefolkningens intressen. Lokalbefolkningens intressen och kontextuella behov kan därmed inte påverka de lokala myndigheternas

beslut. Vår rekommendation är att lokal kunskap på ett aktivt och verkligt sätt beaktas i den lokala förvaltningen av Järva. De lokala myndigheterna måste förbättra sitt samarbete med organisationerna i det civila samhället, vilket: a) gör att invånarna återfår förtroendet för de lokala myndigheterna, vilket direkt kan påverka hur man i framtiden tillsammans hanterar kriser som den nuvarande covid-19-krisen, b) förbättrar den samtalsdemokratiska processen genom att organisationerna i det civila samhället får stöd av de lokala myndigheterna snarare än att betraktas som motståndare⁴³ och c) främjar politisk pluralism och institutionell öppenhet som är en förutsättning för en levande demokrati.

4.2 Strukturella reformer av välfärdssystemet

I vår artikel har det konstaterats att statens minskade närvaro och minskade investeringar i välfärdssystemet påverkar viktiga delar av samhället, såsom vården och skolorna, som till viss del haft betydelse under covid-19-pandemin i dessa områden. Det konstateras att dessa processer i hög grad ligger bakom den segregation som invånarna i Järva upplever.

På samma sätt erkänns det att bostadsproblem och brist på lämpliga bostäder förvärrade de skillnader som kunde observeras i Järva under pandemin. Alla dessa brister i välfärdssystemet har påverkat pandemins förlopp i området. I detta avseende instämmer vi i det förslag som Grander och Salonen samt Åstrand i korta drag har beskrivit – och som har publicerats i denna artikelserie – nämligen en prioritering av sociala investeringar i skolsystemet⁴⁴ och en reform av bostadssystemet⁴⁵. Alla dessa insatser kräver politiska åtgärder och en vilja att förhålla sig på ett annat sätt till förmögenhets- och resursfördelningen i Sverige.

43. https://www.nyhetsbyranjarva.se/rinkeby-kista-avslutar-samarbetet-med-folkets-husby/2021-02-03

44. Åstram 2020

45. Grander & Salonen 2020

4.3 Åtgärder mot stigmatisering

Vår analys bygger på en medieanalys och skildringen av Järvas invånare i samband med pandemin. Vi rekommenderar åtgärder mot den stigmatiserande retorik som

värderar kulturell och etnisk tillhörighet på ett sätt som stigmatiserar dem som inte tillhör majoritetssamhället. Detta bidrar till en normalisering av rasismen, vilket fördjupar segregationen. Det måste vidtas mer aktiva politiska åtgärder för att förhindra att en stigmatiserande retorik normaliseras. Annars finns det risk för att skillnaderna ökar och att många fler faller mellan stolarna. Som en motvikt mot stigmatisering, som ibland uppstår på grund av bristande förståelse för ”de andra”, bör det finnas representation av olika etniska grupper inom folkhälsokommittéer och -byråer.

Frågan om socioekonomisk och etnisk segregation (som vi ser som sammankopplade) betonades både i efterspelen till upploppen och under den pågående pandemin. Om stigmatiseringen som är associerad till dessa områden, adresseras, kan deras känsla av förfrämligande lindras och förbättra deras vardagsliv snarare än att förstärka deras

”utanförskap”. Detta kommer också berika och förbättra svensk demokrati i framtiden.

5 Litteraturförteckning

Backvall, K. (2019). ‘Constructing the Suburb: Swedish Discourses of Spatial Stigmatisation’, Geographica.

Bécares, L och Nazroo, J. (2020). Racism is the Root Cause of Ethnic Inequities in

Covid19, Discover Society, April 17 2020, https://discoversociety.org/2020/04/17/

racism-is-the-root-cause-of-ethnic-inequities-in-covid19/

Brandén, M. (2020). Förlust av familjemedlemmar i covid-19 - skillnader mellan

sociodemografiska grupper och områden. Artikel 4 i Delmos artikelserie: Segregation och covid-19.

Burström, B. och Wenjing T. (2020). Social determinants of health and inequalities in COVID-19, European Journal of Public Health, 30 (4): 617-618.

Drisko, J. W. & Maschi, T. (2016). Content analysis: pocket guides to social work research methods. New York: Oxford University Press

El-Khatib, Z., Jacobs G. B., Ikomey, G. M., och Neogi, U. (2020). The disproportionate effect of COVID-19 mortality on ethnic minorities: Genetics or health inequalities?

EClinicalMedicine, 23, 100430:1-2

Ericsson, U., Molina, I. och Ristilammi, P-M. (2002). Miljonprogram och media:

föreställningar om människor och förorter. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Grander, M. och Salonen, T. (2020). Ökad ojämlikhet i boendet i spåren av coronapandemin.

Artikel 2 i Delmos artikelserie: Segregation och covid-19.

Hansson, K., Cars, G., Ekenberg, L. och Danielsson, M. (2013). The Importance of

Recognition for Equal Representation in Participatory Processes: Lessons from Husby.

Footprint, Vo.7, No.2:81-98

Jensen, T. och Söderberg, R. (under utgivning). Governing urban diversity through myths of national sameness – A comparative analysis of Denmark and Sweden.

Mansbridge, J. (1990). Feminism and Democracy, I Anne Phillips (red.) Feminism and Politics, Oxford: Oxford University Press (142-161).

Nazroo et al. (2020). Rapid Evidence Review: Inequalities in relation to COVID-19 and their effects on London, 21st September 2020

Polisen (2015). Utsatta Områden- sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser.

Stockholm: Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen.

Polisen (2017). Utsatta områden – social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen. Stockholm: Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen.

Rikskriminalpolisen (2014). En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället, Stockholm: Rikskriminalpolisen

Shields, A. E. (2017). Epigenetic signals of how social disadvantage gets under the skin. A challenge to the public health community, Epigenomics 9(3): 223-229

Thapar-Björkert, S., Molina, I. och Villacura, K. (2019). From welfare to warfare: Exploring the militarisation of the Swedish suburb. In: Undoing Homogeneity in the Nordic Region. London and New York: Routledge, pp: 141-162

Tyler, T. R. (2006). ‘Psychological Perspectives on Legitimacy and Legitimation’, Annual Review of Psychology, 57: 375—400

5.1 Elektroniska källor

Almega 2020 Så får ännu fler Järvabor jobb. Fem angelägna reformer https://www.almega.

se/app/uploads/2019/06/almega-sa-far-annu-fler-jarvabor-jobb-190610.pdf Aftonbladet 2020-04-02. Våga tala klarspråk om corona och förorten

Aftonbladet 2020-04-03 (a) Ebba Busch, låt oss tala klarspråk nu Aftonbladet 2020-04-03 (b) KD, visa solidaritet med drabbade i Järva Aftonbladet 2020-04-05 Rasismen får inte styra berättelsen om Järva

Dagens Nyheter 2020-05-16 Mirrey sörjer sin pappa: ”Corona kan drabba alla”

Dagens Nyheter 2020-05-26 Så fick svensksomalierna skulden för sin egen död Expressen 2020-04-14 SL måste agera mot spridningen i Järva

Nyhetsbyrå Järva 2018-10-26 Reactor tvingas stäng– Flyttas till Husby Centrum Nyhetsbyrå Järva 2020-12-16 Den politiska majoriteten lysnnade bara på polisen Region Stockholm 2020-03-17 Stockholmarna visar hänsyn och lämnar plats i kollektivtrafiken. Nyhet – Kollektivtrafik

Svenska Dagbladet 2020-04-26 Vi som körde folk från Arlanda smittades

Svenska Dagbladet 2020-05-16 Krisen slår hårt i Järva – Rädda Barnen delar ut mat SVT 2020, 03 december. Aktuellt

författarna som själva står för innehållet.