Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se Fakulteten för ekonomi, kommunikation och IT
Linda Thelin
Erfarenheter av att vara brottsoffer
- Berättelser om att vara brottsutsatt
Experiences from being a crime victim
- Stories about being a crime victim
Psykologi
C-uppsats
2
Sammanfattning
Studiens syfte är att studera vilka erfarenheter individer har som blivit utsatta för brott. Detta för att erhålla en ökad förståelse för brottsoffers situation. Utifrån syftet har frågeställningen Erfarenheter av att vara brottsoffer utvecklats. För att söka svar på frågeställningen har intervjuer valts som datainsamlingsmetod. Intervjuerna har spelats in, transkriberats och analyserats genom IPA-modellen. I resultatet framträdde några centrala kluster. Dessa var försvarsmekanismer, tystnad som följd av stigmatisering, ambivalens och maktaspekter. Utifrån den insamlade datan drogs slutsatserna att brottsoffer utsätts för en emotionell påfrestning som de försöker hantera genom försvarsmekanismer, att brottsoffer tenderar att ha en låg känsla av sammanhang samt ett litet handlingsutrymme och en
begränsad makt. Vidare drogs slutsatsen att det finns stereotyper om brottsoffer som kan leda till att brottsoffer stigmatiseras. Risken för stigmatisering leder till att brottsoffer tenderar att inte tala om brottet. Vidare kan brottet komma att ha negativa konsekvenser på brottsoffrets jag.
3
Abstract
The purpose with the study is to examine peoples experiences of crimes to gain a greater understanding for crime victims situations. From the purpose has a question arised which is Experiences from being a crime victim. To seek an answer on the question has interviews been chosen as data collection method. The interviews have been taped,
transcribed and analyzed through the IPA – model. Some central clusters did emerge from the result. These were defense mechanisms, silence as a result of stigma, ambivalence and aspects of power. From the collected data were the conclusions drawn that crime victims are exposed to an emotional strain that they are trying to control by defense mechanisms, that crime victims tend to have a low sense of coherence and a little discretion and a limited amount of power. The conclusion were also drawn that there are existing stereotypes about crime victim, which can result in that the crime victim gets stigmatized. The risk for the crime victim to become stigmatized leads to the fact that the crime victims don´t want to mention the crime. The crime can also result in negative consequences for the crime victims self.
4
Förord
Det har varit ett oerhört intressant arbete att studera erfarenheter av att vara
brottsoffer. Studien har gett mig en vidare syn på upplevelser av brott samt en ökad förståelse för brottsoffers situation. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till de intervjupersoner som ingått i studien och som har gjort det möjligt för mig att genomföra undersökningen. Tack för att ni ville delge mig era berättelser! Jag vill även rikta ett tack till min handledare Fredrik Hjärthag för alla givande samtal. Ett stort tack till er alla!
5
Innehållsförteckning
Inledning ...7
Vem är ett brottsoffer? ...7
Det ideala brottsoffret ...7
Brottsoffers upplevelser ...8
Stress. ...8
Hanteringsförmåga...9
Att hamna i en kris. ...9
Frågeställning och syfte ... 10
Metod ... 10 Design ... 10 Datainsamlingsmetoder ... 11 Intervjuguide. ... 11 Urval ... 11 Intervjutillfällena ... 12 Bearbetning av data ... 13 Etiska överväganden ... 13
Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 14
Resultat ... 15
Försvarsmekanismer ... 15
Distansering. ... 16
Rationalisering, bortträngning och förskjutning... 17
Syndabockstänk. ... 18
Tystnad som följd av stigmatisering ... 19
Ambivalens ... 21
Maktaspekter ... 22
6 Egen makt. ... 24 Diskussion ... 25 Resultatet ... 25 Försvarsmekanismer ... 25 Distansering. ... 26
Rationalisering, bortträngning och förskjutning... 26
Syndabockstänk. ... 27
Tystnad som följd av stigmatisering ... 28
Ambivalens ... 29 Maktaspekter ... 30 Maktlöshet. ... 30 Egen makt. ... 31 Slutsatser ... 32 Studiens begränsningar ... 32
Förslag till vidare forskning ... 33
Referenser ... 34
7
Inledning
Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning var 24 procent av befolkningen utsatt för brott under år 2009 (Frenzel, Irlander & Töyrä, 2011). Detta innebär med andra ord att ungefär en fjärdedel av Sveriges befolkning har utsatts för brott under 2009. Undersökningen uppskattar även att ungefär två miljoner brott inträffade under detta år, dock poängteras att det finns ett stort mörkertal och att det faktiska antalet brott som begåtts är högre. Vidare framgår det i undersökningen att de vanligaste brotten som personer har utsatts för under samma år är hot, misshandel, cykelstöld, bedrägeri och trakasserier. Andra brott som har förekommit, dock inte i lika hög utsträckning, är bland annat sexualbrott, stöld ur fordon, bostadsinbrott och personrån (Frenzel, Irlander & Töyrä, 2011).
Vem är ett brottsoffer?
Ett annat ord för en person som är utsatt för brott är ett brottsoffer
(Brottsofferjourernas riksförbund, 2011). Brottsoffer har enligt Förenta Nationernas (FN)
Deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk en vidare
betydelse där begreppet inkluderar vittnen, anhöriga eller övriga personer som blir berörda när en annan person utsätts för brott (Förenta nationerna, 1985). Kristin Fransson skriver att ”Alla
kan bli brottsoffer, kvinna som man, gammal som ung” (2004:48). Brottsförebyggande rådets
nationella trygghetsundersökning belyser dock att vissa grupper är speciellt utsatta (Frenzel, Irlander & Töyrä, 2011). Bland annat omnämns unga i åldern 20-24 år och ensamstående föräldrar som två speciellt utsatta grupper (Frenzel, Irlander & Töyrä, 2011). På
Brottsofferjourernas riksförbunds (BOJ) hemsida går det att läsa om att det finns ett samband mellan en individs utsatthet och dennes ”livssituation, livsstil och yrke” (2008). Utifrån detta beskrivs personer som redan befinner sig i en utsatt position, som till exempel hemlösa, som speciellt utsatta. Även personer som arbetar inom vissa yrken, så som polis, kan betraktas som speciellt utsatta (Brottsofferjourernas riksförbund, 2008).
Det ideala brottsoffret
Trots att alla kan utsättas för brott, finns det stereotypa föreställningar om det
idealiska brottsoffret (Fransson, 2004). Sex saker kan ses påverka ett brottsoffers status
(Brottsofferjourernas riksförbund, 2008). Brottsoffret bör vara svagt. Vidare bör brottsoffret vid tidpunkten för brottet befinna sig på en plats samt ägna sig åt något som betraktas som accepterat. Brottsoffret bör även vara i underläge i förhållande till gärningsmannen samt inte inneha någon relation med honom/henne sedan tidigare. Vidare bör brottsoffret ha en
8 Kristin Fransson (2004) ger två exempel på personer som utsatts för brott som blir respektive inte blir betraktade som ett idealiskt brottsoffer. Fransson talar om barnet som blir
misshandlat som ett mer idealiskt brottsoffer än en man som utsätts för våld i samband med ett krogbesök (Fransson, 2004). Vidare kan exempelvis en våldtagen kvinna komma att betraktas som ett mindre idealiskt brottsoffer på grund av hon befann sig i en viss miljö eller med ett visst umgänge vid tidpunkten för våldtäkten (Lindgren & Lundström, 2010). I vissa fall kan till och med brottsoffret tillskrivas ett eget ansvar i situationen (Heimer & Posse, 2004). Ett exempel på när detta kan ske är när en kvinna blir misshandlad av en partner men väljer att inte lämna honom eller henne (Heimer & Posse, 2004).
Synsättet om det ideala brottsoffret för med sig flera saker. Dels kan synsättet leda till att brottsoffret stigmatiseras (Fransson, 2004). En stigmatisering innebär att en individ stämplar en annan person som avvikande från samhällets normer (Goffman, 2001). Ett
brottsoffer kan bli stigmatiserad av omgivningen som svagt och i stort behov av hjälp och stöd (Fransson, 2004). Stigmatiseringen kan dock ske åt andra hållet också (Lindgren &
Lundström, 2010). Detta kan ske om offret faller utanför ramen för ett idealiskt brottsoffer och tillskrivs, i och med sin avvikarroll, egenskaper eller beteenden som kan ses ha
frammanat att individen blev utsatt för ett brott. Brottsoffret ses med andra ord vara till viss del ansvarig för att denne utsattes för brott och brottsoffrets offerställning blir på så vis ifrågasatt (Lindgren & Lundström, 2010). Många brottsoffer upplever att de blir ifrågasatta som offer (Andersson, 2008; Nilsson & Wallqvist, 2007). Brottsoffer som känner sig
ifrågasatta kan komma att hålla tyst om det som hänt, då brottet inte upplevs som trovärdigt i andras ögon (Nilsson & Wallqvist, 2007). Statistik visar att det är många brottsoffer som väljer att inte göra en polisanmälan (Frenzel, Irlander & Töyrä, 2011).
Brottsoffers upplevelser
Brottsoffrets upplevelse är individuell (Nilsson, 2003). Detta då upplevelsen påverkas av flera faktorer så som brottets karaktär, brottsoffrets individuella förutsättningar samt omgivningens reaktioner på brottet (Nilsson, 2003). Ett brott påverkar dock ofta offrets kognitioner (Brottsoffermyndigheten, 2011). Dels kan brottsoffret komma att få
känslomässiga reaktioner men även tankar och funderingar är vanligt förekommande (Brottsoffermyndigheten, 2011). Andra vanliga reaktioner på ett brott är att brottsoffret upplever maktlöshet och att brottsoffret kan hamna i en kris (Nilsson, 2003).
Stress. Att ett brottsoffer får känslomässiga reaktioner kan ses utifrån att ett brott kan
9 Stressen gör brottsoffret medveten om att ett hot existerar och förbereder därmed individen på att denne måste anpassa sig till de nya förutsättningarna. Brottets karaktär, dess påverkan på individen samt vilka individuella förutsättningar som brottsoffret har är faktorer som påverkar individens upplevelse av stress. I vissa fall kan brottsoffret komma att ha en intensiv stress kopplat till när brottet inträffar. Detta följs därefter av att brottsoffret lär sig att hantera det inträffade och skapar så kallade coping-strategier. I andra fall kan brottsoffret komma att uppleva en långvarig stress som i sin tur kan leda vidare till att brottsoffret börjar lida av till exempel ångest, depression och relationella förändringar. Därmed kan ett brottsoffers upplevelse och hanteringsförmåga av brottet ses styra brottsoffrets emotionella reaktion (Passer & Smith, 2007).
Hanteringsförmåga. Studier visar att brottsoffer ofta känner sig maktlösa (Nilsson,
2003; Shnabel & Nadler, 2008). Ett brottsoffers handlingsutrymme eller förmåga att hantera upplevelsen av att blivit utsatt för brott kan beskrivas genom begreppet inlärd hjälplöshet (Myers, 2005) och brottsoffrets tillgång till coping strategier (Passer & Smith, 2007).
Inlärd hjälplöshet är något en individ kan uppleva som utsätts för negativa händelser som inte upplevs som kontrollerbara av individen (Myers, 2005). Individen upplever sig således inte ha någon makt eller kraft att påverka situationen. Vidare kan en inlärd
hjälplöshet uppkomma hos en individ som har upplevt en eller flera situationer där denne inte har haft någon kontroll över motpartens handlande (Myers, 2005), som till exempel vid ett brott. Att hamna i en inlärd hjälplöshet och inte ha någon kontroll beskrivs ofta som stressfullt (Myers, 2005). För att hantera stress kan en individ använda sig av copingstrategier (Passer & Smith, 2007). Tre vanliga copingstrategier är problem fokuserad coping, emotionell fokuserad coping och socialt stöd. Problem fokuserad coping syftar till när en individ konfronterar den direkta situationen som utlöser stress och försöker att förändra den. Emotionell fokuserad coping är däremot strategier som fokuserar på att hantera de emotioner en situation skapar och socialt stöd innebär att en individ söker stöd och hjälp hos andra personer (Passer & Smith, 2007).
Att hamna i en kris. En händelse som kan utlösa en traumatisk kris är att en individ
blir utsatt för ett brott (Cullberg, 2006). En traumatisk kris består utav fyra faser: chockfasen,
reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Chockfasen karakteriseras av att
10 förekomma är att brottsoffret känner sig ilsken (Andrews, Brewin, Rose & Kirk, 2000) kränkt och sorgsen (Nilsson & Wallqvist, 2007). Ett brottsoffer kan även komma att erhålla
psykosomatiska besvär under reaktionsfasen så som sömnsvårigheter, ätstörningar samt problem med den fysiska hälsan (Cullberg, 2006; Nilsson & Wallqvist, 2007). Reaktionsfasen innebär vanligtvis att brottsoffret använder sig av försvarsmekanismer (Cullberg, 2006). Några vanliga försvarsmekanismer är förnekelse, isolering, rationalisering och bortträngning. Efter reaktionsfasen infaller bearbetningsfasen. I bearbetningsfasen börjar brottsoffret att blicka framåt och bearbeta det som hänt. Denna fas kan pågå under en lång tid, beroende på hur starkt traumat är. Den sista fasen kallas nyorienteringsfasen och denna fas pågår livet ut. Brottsoffret lär sig i denna fas att leva med det som hänt och kan till och med i vissa fall se positiva saker med det som inträffat (Cullberg, 2006).
Frågeställning och syfte
I den tidigare forskningen och genom teoretiska utgångspunkter framgår det att bilden av ett brottsoffer och vad ett brottsoffer upplever i samband med brottet är ett komplext fenomen. Utifrån detta har studiens syfte utvecklats, nämligen att studera vilka erfarenheter individer har som blivit utsatta för brott. Detta för att erhålla en ökad förståelse för
brottsoffers situation. Utifrån syftet har frågeställningen Erfarenheter av att vara brottsoffer utvecklats.
Metod
I detta kapitel redogörs för de metodiska val som gjorts för studien. Vidare beskrivs studiens genomförande, etiska överväganden som tagits samt en redogörelse för studiens validitet, reliabilitet och generaliserbarhet.
Design
Studiens frågeställning var erfarenheter av att vara brottsoffer. Eftersom studier om brottsoffers erfarenheter är ett relativt nytt forskningsområde (Nilsson, 2003) valdes en induktiv ansats. Detta gjordes då en induktiv ansats är adekvat att använda inom studieområden som det finns lite forskning inom (Patel & Davidson, 2003).
11 det fenomen som studeras (Giorgi & Giorgi, 2009). Därigenom var det adekvat att genomföra en fenomenologisk studie för att uppfylla undersökningens syfte.
Datainsamlingsmetoder
Intervjuer valdes som datainsamlingsmetod. Valet baserades på att kvalitativa metoder är adekvat att använda då studiens undersökningsområde omfattar att skildra individers erfarenheter eller upplevelser av ett fenomen (Patel & Davidson, 2003). Vidare skriver Steinar Kvale (1997) att den kvalitativa intervjun är en gott redskap när forskaren söker förståelse för och en djupare mening med något, vilket är överensstämmande med denna studie.
Intervjuguide. Innan genomförandet av intervjuerna framställdes en intervjuguide
(se bilaga 1). Den utformade intervjuguiden som användes vid intervjuerna hade en låg standardisering och strukturering (Patel & Davidson, 2003). Guiden kan med andra ord betraktas som semi-strukturerad (Smith & Osborn, 2009). Detta innebär att guiden var utformad för att intervjuaren skulle kunna följa intervjupersonernas berättelse och inte vara låst till ett på förhand utformat frågeformulär. En semi-strukturerad intervjuguide kan snarare ses som ett stöd för den som utför intervjuerna istället för en mall som måste följas (Smith & Osborn, 2009).
Urval
Urvalet vid en fenomenologisk analys ska vara representativt för den frågeställning som studien försöker att söka svar på (Smith & Osborn, 2009). Tre urvalskriterier har förelegat för att få delta i denna studie. Det ena kriteriet var att samtliga intervjupersoner skulle ha erfarenheter av att vara brottsoffer, det vill säga vara utsatt för brott. Det andra kriteriet var att brottet, som intervjupersonerna utsattes för, var av sådan karaktär att det inte faller under kategorin hatbrott. Ett hatbrott kan definieras som ”brott vars motiv kan kopplas
till fördomar eller förakt gentemot specifika grupper av människor” (Lindgren & Lundström,
2010:67). Det andra kriteriet sattes således för att kunna uppfylla syftet med studien att fånga erfarenheter av att vara brottsoffer och då hatbrott skiljer sig från övriga brott i vissa
avseenden (Lindgren & Lundström, 2010) uteslöts personer som hade utsatts för hatbrott. Det tredje kriteriet var att samtliga intervjupersoner skulle vara över 18 år när intervjun
12 Det är inte nödvändigt att ha ett stort urval vid en fenomenologisk analys (Smith & Osborn, 2009). Urvalsstorleken baseras istället på hur rikt det insamlade materialet är, alltså kvaliteten inte kvantiteten. För att lyckas insamla data som är rikt betonas vikten av en empatisk och förstående relation mellan intervjuaren och intervjupersonen (Smith & Osborn, 2009). Intervjuaren sände ut förfrågningar till privata kontakter angående om de kände till någon som blivit utsatt för brott och som ville samt hade möjlighet att delta i en intervju. Dessa kontakter frambringade tio namn som kontaktades via telefon. Av dessa tio tackade nio personer ja. Med andra ord baserades resultatet i denna studie på nio intervjuer. Detta ansågs vara ett tillräckligt material då respektive intervju gav ett rikt material. Intervjuerna var mellan ungefär 20-45 minuter långa och transkriberades till mellan 10 och 25 sidor. I studien har nio personer deltagit, sju kvinnor och två män. Personerna har varit mellan 25-65 år. De brott som deltagarna har utsätts för är av skiftande karaktär. Tre kvinnor har utsatts för psykiskt, fysiskt eller/och ekonomiskt våld i nära relationer. Den fjärde kvinnan har utsatts för våld och kränkningar i samband med en utevistelse på ett disco och den femte kvinnan har utsatts för upprepade våldtäkter och hot. De två återstående kvinnorna har utsatts för inbrott eller stöld av något slag. Den ena mannen har utsatts för fysiskt våld i skolmiljö och den andra mannen blev beskjuten av ett luftgevär.
Intervjutillfällena
Intervjuerna har skett face-to-face, vilket kan ha medfört att intervjuaren har påverkat intervjupersonen (Patel & Davidson, 2003). Vidare kan den plats där intervjuerna utförs påverka intervjupersonernas berättelse (Smith & Osborn, 2009). Platserna för intervjuerna valdes därmed av intervjupersonerna för att möjliggöra för en så pass lämplig miljö som möjligt för intervjupersonerna. Intervjuerna har således gjorts på olika platser utifrån intervjupersonernas preferenser.
Runa Patel och Bo Davidson (2003) poängterar vikten av att informera
intervjupersonerna om studiens syfte och etiska riktlinjer. Detta var något som togs hänsyn till vid intervjutillfällena. Vid samtliga intervjutillfällen informerades intervjupersonerna om studiens undersökningsområde, syfte och att studien var konfidentiell. Intervjupersonerna fick vidare information om vad intervjun ska användas till, att intervjun var frivillig och att
13 Innan genomförandet av intervjuerna fick intervjupersonerna se intervjuguiden (se bilaga 1). Detta för att skapa en avslappnad stämning och minska intervjupersonens oro inför kommande frågor. Vidare fick intervjupersonerna godkänna att intervjuerna bandinspelades.
Bearbetning av data
Det insamlade datamaterialet har transkriberats i sin helhet utan några speciella transkriptionsregler. Därefter har transkriptionerna kodats om och sedan analyserats genom
the interpretative phenomenological analysis (IPA). IPA – modellen är användbar då syftet är
att se på individers erfarenheter av ett fenomen (Smith & Osborn, 2009). Således är den användbar för denna studie som försöker fånga erfarenheter av att vara brottsoffer. IPA- metoden är vidare användbar vid studier med en induktiv ansats, då metoden ger möjligheter att utforska och tolka vad som intervjupersonen faktiskt har upplevt (Smith & Osborn, 2009). Modellen kan ses innehålla fyra steg, dock är dessa steg inte definitiva utan de kan formas av den som utför analysen (Smith & Osborn, 2009). Det första steget innefattar att läsa igenom den insamlade datan flera gånger och föra anteckningar i vänstermarginalen (Smith & Osborn, 2009). Dessa anteckningar sammanfattas därefter genom teman eller nyckelfraser i
högermarginalen. Hela den insamlade datan bearbetas. De teman eller nyckelfraser som återfunnits i materialet listas därefter på ett papper (Smith & Osborn, 2009). Det andra steget innebär att de återfunna temana eller nyckelfraserna analyseras genom att intervjuaren söker efter likheter sinsemellan dem samt genom att finna andra ord eller fraser som är mer aktuella för datan (Smith & Osborn, 2009). Temana eller nyckelfraserna omformuleras på så vis i kluster med underteman (Smith & Osborn, 2009). I det tredje steget återknyts citat från datan till de kluster och underteman som funnits i tidigare steg (Smith & Osborn, 2009). Detta för att stödja den analys som gjorts. I detta steg kan vissa underteman eller kluster komma att plockas bort då dessa inte går att styrka genom datacitat. Efter att steg 1-3 har genomförts med samtliga intervjuer kan vissa kluster eller underteman komma att förändras eller anpassas eller till och med tas bort (Smith & Osborn, 2009). I det fjärde steget omvandlas klustren och undertemana till en skriftlig berättelse, där klustren och undertemana beskrivs, förklaras och illustreras genom citat från den insamlade datan (Smith & Osborn, 2009).
Etiska överväganden
14 erfarenhet av brott kan komma att vara påfrestande för intervjupersonen. Detta har tagits hänsyn till genom att samtliga intervjupersoner har haft möjlighet att avbryta samtalet och att deltagandet har skett under frivilliga premisser. På så vis har intervjuaren förutsatt att den som har tackat ja till att delta i studien, har kunnat tala om det som hände utan en allt för stor påfrestning. Intervjuaren var vidare uppmärksam på om någon av intervjuerna blev för påfrestande för intervjupersonerna och kunde ifall så var fallet avsluta samtalet. Detta var dock inte fallet utan alla intervjuerna genomfördes fullt ut. Genom detta har hänsyn tagits till kravet om frivillighet (Patel & Davidson, 2003) samt att intervjupersonerna inte ska lida av deltagandet (Kvale, 1997). Vidare har hänsyn tagits till kravet om information och
nyttjandekravet (Patel & Davidson, 2003), det vill säga samtliga intervjupersoner har informerats om studiens syfte, förutsättningar och användningsområde.
Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
Validiteten i en kvalitativ studie omfattar hela forskningsprocessen (Patel & Davidson, 2003). Att forskaren insamlar data, analyserar denna samt redogör för relevant litteratur på området på ett tydligt och medvetet sätt är sådant som påverkar en kvalitativ studies validitet (Patel & Davidson, 2003). Studiens validitet kan även ses bestå utav huruvida studien lyckas fånga det den hade för avsikt att undersöka (Kvale, 2009). Något som höjer denna studiens validitet är att forskaren redogör för forskningsprocessen så att läsaren får möjlighet att följa samt bilda sig en egen uppfattning om hur studien har genomförts (Patel & Davidson, 2003). Något som kan sänka studiens validitet är att intervjupersonerna kan komma att förvränga berättelserna för att undvika att vidröra händelser eller beteenden som kan anses vara felaktiga eller som intervjupersonerna upplever som negativa eller pinsamma (Giorgi & Giorgi, 2009). Vidare innebär intervjuer att intervjupersonerna delger en berättelse eller upplevelse av vad som hände, vilket inte nödvändigtvis är förenlig med vad som faktiskt hände. En sak som kan påverka intervjupersonernas berättelse är om berättandet sker
retrospektivt (Giorgi & Giorgi, 2009), vilket var fallet i denna studie. Intervjupersonen kan då ha svårt att minnas vad som hänt och i vissa fall kan intervjupersonerna ha skapat falska minnen kring fenomenet som studeras (Giorgi & Giorgi, 2009). En annan aspekt som kan påverka validiteten är när intervjuerna spelas in (Patel & Davidson, 2003). Inspelningen kan komma att påverka intervjupersonernas berättelser negativt, då de kan komma att inte kunna slappna av och därmed bete sig annorlunda än vad de skulle ha gjort vid ett icke inspelat samtal (Patel & Davidson, 2003). I denna studie har samtliga intervjuer spelats in.
15 bestämma plats för genomförandet av samtalet, genom att ge deltagarna information samt genom att låta intervjupersonerna se intervjuguiden.
Intervjuerna har, som tidigare nämnts, skett face-to-face, vilket kan ha medfört att intervjuaren har påverkat intervjupersonen (Patel & Davidson, 2003). Vid intervjutillfällena är det viktigt att intervjuaren är medveten om sin förförståelse för att minimera risken för att färga intervjuerna (Patel & Davidson, 2003). Detta är något som intervjuaren har strävat för att uppfylla under intervjuernas genomförande samt bearbetningen av datan.
Validiteten är starkt sammankopplad med reliabiliteten (Patel & Davidson, 2003). En god reliabilitet i en kvalitativ studie kännetecknas av att forskaren har lyckats vid varje
intervjutillfälle att fånga den enskilda individens berättelse (Patel & Davidson, 2003). En hög reliabilitet indikerar även att studien är replikerbar, något som är svårt när det kommer till en kvalitativ undersökning (Kvale, 2009). Något som ökar chansen att replikera studien är om forskaren beskriver studiens genomförande och förutsättningar noggrant (Kvale, 2009).
När det gäller en fenomenologisk studie är syftet inte att generalisera resultatet utan att utforska ett fenomen och söka en djupare förståelse för detta (Smith & Osborn, 2009). Denna studie gjordes därmed inte i syfte att göra en generalisering.
Resultat
I detta kapitel kommer resultatet från studien att redovisas. Resultatet har delats in i kluster och underteman i enlighet med IPA-modellen. De kluster som framträtt är
försvarsmekanismer, tystnad som följd av stigmatisering, ambivalens och maktaspekter.
Under respektive kluster följer en inledande text där klustret eller de olika undertemana presenteras. Därefter följer en redogörelse för klustret eller respektive tema som styrks genom citat taget från den insamlade datan.
Försvarsmekanismer
Återkommande i brottsoffrens berättelser är beskrivelser av olika känslor som brottsoffren har fått i samband med brottet. Som exempel talar brottsoffren om rädsla, skuld och skam, ilska, hämndbegär samt ångest och oro. I brottsoffrens berättelser är
16 benämns som distansering och rationalisering, bortträngning och förskjutning samt
syndabockstänk.
Distansering. I brottsoffrens berättelser går det att urskilja en form av distansering.
Denna yttrar sig på olika vis. Dels går det att se hur intervjupersonerna talar om brottet i negligerande termer, det vill säga de underlåter brottet att få ta den plats det verkligen tog. Istället talar brottsoffret om det som hände på ett distanserat vis, som något som inte hände dem eller som något som inte var så farligt. ”Men sedan så blev det värre och värre och ja
han började slå mig och slita i mina kläder och han slog mig med en golvlampa och grejor /… / det var så här typ blåmärken och rivmärken lite, mest trasiga kläder.” Brottsoffret talar
om händelsen som något denne har observerat snarare än något som brottsoffret själv har varit utsatt för. Detta kan ses vara en försvarsmekanism i den bemärkelsen att det förhindrar
brottsoffret från att koppla en allt för stor känslomässig anknytning till brottet och på så vis besparar sig själv lidande.
I vissa berättelser framgår det även att brottsoffren gör en omskrivning av de känslor de besitter till att beröra något annat mer trivialt fenomen. ”Du kunde sitta helt lugnt och
sedan var det bara som att vända på en hand så var han helt galen, och då kunde han ta bord, för jag vet en gång när jag hade städat hela huset och vi skulle äta räkor, och han tar hela bordet och skickar det utför, du kan veta hur en kände sig då när en hade precis städat hela golvet, då blir en ju förbannad och då tror jag att jag fick mig någon örfil också.” Detta blir
på så vis mindre påfrestande för brottsoffret fast denne ändå får utlopp för sina känslor. Genom att inte tillskriva sig själv känslorna sker det en distansering från det som har hänt och på så vis minimerar brottsoffret risken för att dennes identitet och jag ska påverkas av brottet. Vidare går det att tolka detta som att brottsoffret distanserar sig genom att tala om sig själv som ett objekt snarare än ett subjekt. Istället för att se sig själv som en individ med ett eget värde, en egen handlingsförmåga och ett eget liv tenderar brottsoffren att tala om sig själv som ett objekt utan dessa förmåner. Som i citatet ovan blir golvet, objektet, smutsigt, fast egentligen är det brottsoffret, subjektet, som blir smutsigt. Smutsen blir på så vis en metafor för att brottsoffret påverkas negativt av det som händer och sker.
Det går att skönja ytterligare en distansering i berättelserna. Denna distansering sker genom att brottsoffret skämtar om det som hänt. Detta går exempelvis att skönja när ett våldtäktsoffer talar om rädslan för att bli ifrågasatt och inte trodd: ”Men det är mycket det här
17
fel känsla och känner jag mig själv så skulle jag aldrig ligga med en sådan ful heller och inte så gammal.” Genom att skämta om gärningsmannens yttre och ålder avdramatiseras
handlingen till en slags parodi, vilket kan betraktas som en distansering för brottsoffret. Istället för att behöva ta till sig alla de obehagskänslor som händelsen skapade hos
brottsoffret, omskrivs brottet till något som är mer hanterbart. Således lyckas brottsoffret hålla händelsen och känslorna som brottet uppgav på avstånd.
Rationalisering, bortträngning och förskjutning. I många berättelser försöker
brottsoffren att ge en förklaring på hur de handlade och varför. Detta kan liknas med en rationalisering. Genom att söka förklaringar och förståelse för sitt eget beteende kan
brottsoffren frånskriva sig skuldkänslor kopplat till att brottet inträffade. Som exempel talar ett brottsoffer om att dörren inte var låst i samband med ett inbrott. ”Ja gubben pratade ju
mycket om det här att jag var så säker på att jag låste, så han anklaga sig själv lite grann, för jag gick och la mig först för jag var koma trött den kvällen, jag är nattuggla normalt sett men, men när man är det så får man en komanatt en gång i månaden ungefär sådär, och det där var min komanatt.” Genom att finna en förklaring till varför brottsoffret gick och la sig
frånskriver sig denne eventuella skuldkänslor kopplat till att dörren inte låstes. Vidare innebär förklaringen en strategi som utesluter möjligheten för andra personer att kritisera brottsoffret som oansvarig. Detta leder i sin tur till att brottsoffret kan bibehålla sin självbild intakt och således minimera risken för en negativ påverkan på brottsoffrets jag.
I berättelserna framgår det även att brottsoffren inte vill ta till sig det som hänt, vilket kan liknas med att de försöker att förtränga det som hänt. Ett brottsoffer berättar: ”Men det
jag har kommit på, för att jag ältade det ju någonstans inombords gång på gång och det jag själv har kommit fram till är just det här att hur jag reagerar i andra situationer nu för tiden, det har jag aldrig tänkt på tidigare, att det påverkade mig på det viset, jag stängde bara av.”
Brottsoffret liknar sig själv med en apparat eller en robot som har en på- och avstängnings-knapp. Återigen kan detta ses som en förskjutning från subjekt till objekt. I detta fall
förmedlar dock brottsoffret snarare en känsla av att inte vilja ta in det som hänt istället för att distansera sig själv från brottet. Således kan brottsoffrets förskjutning från subjekt till objekt liknas med en bortträngning av det som hänt. Genom att tränga bort brottet lyckas brottsoffret att skydda sitt eget jag och sin identitet från negativa påfrestningar.
I vissa berättelser går det att skönja aspekter av brottsoffrets erfarenhet som är kopplat till genus och ålder. I ett av de manliga brottsoffrens berättelse framträder det att brottsoffret kände en skam för att berätta att han hade blivit utsatt för fysiskt våld. ”Nej jag
18
inte erkänna att jag hade fått stryk /… / jag försökte ju förklara för min bror vem det var sedan men han fattade ju fel att det var en annan person som var två, tre år yngre än mig som hade slagit ner mig /… / sedan så fick han reda på vem det egentligen var som hade slagit ned mig en eller två månader senare och eftersom han var ett år äldre än mig så gick han i sjuan /… / det var bara lite pinsamt att bli nedslagen /…/ annars vet jag inte, och att jag inte slog tillbaka tyckte jag var mest pinsamt.” Vidare betonar brottsoffret gärningsmannens ålder
genom att förklara att denne var äldre än brottsoffret. Att gärningsmannen är äldre än brottsoffret kan således ses som en viktig aspekt i brottsoffrets berättelse. Detta kan förstås utifrån brottsoffrets kön. Eftersom brottsoffret är en man kan våldsbrottet komma att tillskriva honom en lägre status, då han blev nedslagen och samtidigt inte försvarade sig. I och med att en man ofta förknippas med styrka och förmåga att försvara sig själv och andra, kan
våldsbrottet ses som ett hot mot brottsoffrets maskulinitet. För att inte betraktas som omanlig, betonar brottsoffret gärningsmannens ålder, det vill säga att han var äldre. Således blir det faktum att brottsoffret blev utsatt för fysiskt våld inte förknippat med dennes maskulinitet utan snarare en fråga om de två parternas ålder. Detta kan liknas vid en form av
rationalisering. Genom att betona gärningsmannens ålder kan således brottsoffret undkomma en konfrontation med sin identitet som man.
Ålder används även i andra berättelser som en förklaring till varför brottsoffren har valt att handla som de gör. Ett av brottsoffren som utsätts för våld i nära relationer
rationaliserar sin relation med gärningsmannen genom brottsoffrets ålder. ”Man blir väl mer
vaken på allting, en lär sig ju trots allt av misstagen, för jag skulle ju aldrig acceptera ett sådant förhållande igen, men jag var inte så gammal, jag var väl 19, så en var ju ung och oerfaren egentligen.” I berättelsen använder brottsoffrets sin ålder som förklaring till varför
denne stannade kvar i relationen. Detta leder till att brottsoffret frånskriver sin identitet eller sitt eget jag ansvar för att ha fortsatt relationen med gärningsmannen. På så vis lyckas brottsoffret manövrera sina skuld- och skamkänslor som kan finnas kopplat till att denne lät bli att handla i situationen.
Syndabockstänk. Ett vanligt förekommande fenomen i berättelserna är att
19 Många av brottsoffren beskriver hur de kom att anklaga sig själva för att brottet hade inträffat. Ett våldtäktsoffer beskriver: ”Jag försökte tänka ut scenarion jag kunde ha gjort för
att det inte skulle ha blivit så /… / och att hela tiden tänkte så här att har jag flörtat, har jag gjort något som har fått han att anta att jag ville ligga med honom, hela tiden sådana saker, inte det att så får man göra utan det var hela tiden jag tänkte att det var mitt fel att det hände att det blev så.” Genom att söka förklaringar i sitt eget beteende försöker brottsoffret göra
brottet begripligt för denne. De möjliga förklaringarna leder dock fram till att brottsoffret tar ansvaret för det som hänt och att denne drabbas av skuld- och skamkänslor.
Ett annat brottsoffer berättar att denne blev utsatt för en stöld i samband med att dennes partner hade skapat sig ovänner på sin arbetsplats. Detta medförde en rädsla för att brottet hade en anknytning till partners arbetsplats och att brottet därmed var personligt riktat mot offrets familj. ”Sedan så pratade jag ju med min partner /… / man vet ju inte rätt som det
är agerar man ju mot fel person, men det var nog mest att man var rädd för att det inte skulle vara nog med fyra däck /… / men jag var nog väldigt arg, jag var irriterad, arg för jag kanske tycker att när man agerar som han så agerar man själviskt, jag tycker att man ska agera efter man har tänkt, man behöver ändå när ens agerade kan påverka fler så bör man ändå tänka ett steg längre i alla fall, så det var nog mer att jag var arg och irriterad, att han skulle ligga lite lågt.” Rädslan följdes av tankar om att det skulle kunna komma att bli mycket värre och
istället för att rikta ilskan mot den okände personen som begått stölden kom dessa känslor att riktas mot brottsoffrets partner som var känd och närvarande. Detta kan liknas med en
förskjutning där brottsoffret överför sina känslor för brottet mot dennes partner. Istället för att bära känslorna inombords fick brottsoffret utlopp för dessa genom att konfrontera sin partner och lägga ansvaret på partners axlar.
Tystnad som följd av stigmatisering
De aktuella brottsoffren talar om tystnaden som ett vanligt förekommande fenomen. Tystnaden kan ses vara en följd av skuld- och skamkänslor uppkomna av bland annat normer och samhälleliga föreställningar. Stigmatisering refererar till när en människa stämplas som avvikare och därmed bryter mot existerande normer och föreställningar. Därmed kan tystnaden ses som en följd av stigmatisering, därav klustrets namn.
Många av brottsoffren beskriver hur det existerade en tystnad mellan brottsoffret och dennes omgivning. Att bli utsatt för brott beskrivs som något som berörda parter inte talar om.
20
bråkat och slängt grejor så var jag naken ute i korridoren för att skydda mig själv liksom /… / då kunde de komma ut och säga att ni måste vara tysta för vi försöker att sova och sa sådana saker, så man kände ju liksom att folk vet om det men varför gör ingen någonting? Ingen ens säger någonting till mig.” Tystnaden kan antyda att brottsutsatthet är ett tabuladdat ämne som
är förbjudet att tala om. I citat ovan framgår det att denna tystnad är ömsesidig, vilket kan betraktas som en kulturell norm. Normen säger i detta fall att brottsutsatthet är varken något det aktuella offret eller andra parter talar om. Det tidigare citatet visar att denna regel är osynlig och något som följs. Denna outtalade regel går även att skönja i andra berättelser.
”Jag tror att hon visste att jag ljög egentligen, jag kommer inte ihåg riktigt om hon fick reda på att jag hade fått stryk eller om hon bara antog det, jag tror aldrig jag erkände det rakt ut.”
Att flera av brottsoffren aktualiserar tystnaden som ett fenomen antyder att det har en vidare förankring i samhället än att det bara sker av en tillfällighet eller i enskilda fall. Därmed är det aktuellt att tala om tystnaden som en kulturell norm.
Flera av brottsoffren belyser andra former av kulturella normer eller föreställningar. Dels talar brottsoffer om en rädsla för att bli ifrågasatt när andra får reda på vad som har hänt.
”Men han hotade mig och trakasserade mig konstant och genom att jag var i en dålig plats i livet, tog droger, drack jätte mycket, var allmänt deprimerad, så blev jag hela tiden räddare och räddare att folk skulle få reda på det och tro på honom och inte på mig, när man är i så dåligt skick själv så brukar man inte bli trodd utan hon brukar va full och hon brukar göra så eller så /… / och just det här att jag inte skulle bli trodd, jag tycker det är så sällan man hör i media att tjejer som har blivit våldtagna får aldrig rätt i rätten, utan det är antingen att du var full, du kunde ha varit med om det, du hade för lite kläder på dig eller sådant.” Denna
21 Tystnaden kan även ses som ett sätt för brottsoffer att undvika att bli stigmatiserad.
”Man känner att man inte är ensam med de känslorna på något vis, skuldkänslorna och sådär och att det verkar som att nästan alla som råkar ut för det här lägger skulden på sig själv, fast det inte är så och att det är ju fel att göra det men på något vis är det så det blir på grund av samhället också, tycker jag, ja alltså på grund av allt som har hänt, ja det var snack om att hade du jeans så hade det aldrig hänt, precis som att det skulle vara omöjligt att ta av ett par jeans när någon har däckat, det är det ju inte.” I citatet talar brottsoffret om att hon faller
utanför det som anses vara en socialt accepterad klädstil vid en våldtäkt. Detta kan ses som att brottsoffret avviker från den gällande normen och blir på så vis belastad med skamkänslor för brottsoffrets val av klädsel. Denna process kan betraktas som en stigmatisering, där
brottsoffer är rädda att bli skuldbelagda på grund av att de avviker från det som betraktas som ett vedertaget beteende eller att de inte innehar accepterade attribut. Valet att tiga om ett brott kan således baseras på en rädsla för att falla utanför samhällets normer och erhålla en
avvikaridentitet.
Även andra brottsoffer talar om samhälleliga normer och föreställningar om brottsoffer i deras berättelser. Dels går det att utläsa att ett brottsoffer förutsätts bli negativt påverkad av brottet. Ett brottsoffer som utsätts för bostadsinbrott säger: ”För när jag pratar
med folk så men gud det är en övergreppskänsla tycker folk, och jag blir så här att jag är så jävla glad att jag inte vaknade, det är det enda som är kvar sådär /… / men när man pratar med folk så säger de men gud vad otäckt /… / men det folk pratar om är ju att men gud det är ju ett övergrepp liksom, det är verkligen det tycker folk, medan jag känner att gud vilken tur, vilken jävla tur jag ska köpa mig en lott, xxx du har haft inbrott, ja men jag hade tur när jag hade inbrott, men jag tror inte så många tänker så.” I berättelsen går det att urskilja att
omgivningen förväntar sig att ett brott ska medföra obehagskänslor för brottsoffret och när brottsoffret inte uppvisar detta så ifrågasätts det. Detta kan ses som att brottsoffret som stereotyp tillskrivs en svaghet och maktlöshet. När ett brottsoffer, som i exemplet ovan, inte omsätter dessa egenskaper blir denne ifrågasatt för att omgivningen ska kunna bibehålla sin stereotypa bild av brottsoffer.
Ambivalens
22 Istället för att se detta som tillfälliga reaktioner på en stressad situation, är fight and flight snarare att betrakta som ett tillstånd hos brottsoffren. Detta kan även betraktas som en ambivalens, vilket även är klustrets namn.
”Jag tänkte att jag aldrig skulle gå tillbaka, så då brukade en bo hos mamma i flera dagar, men sedan så kom han då och lova guld och gröna skogar, han skulle inte supa, han skulle ju vara snäll, så då gick en ju tillbaka flera gånger, men sedan rätt som det var så var det samma igen.” Citat kan ses som brottsoffret i den aktuella situationen väljer att dels
använda sig av flight men även av fight. Brottsoffret försöker att fly från partners våld när denne inte längre orkar kämpa mot en bättre vardag. Efter en tid försöker dock brottsoffret att åter kämpa och flykt-metoden får falla tillbaka. Detta beteende kan således ses som en
växelverkan mellan de två metoderna. Den ena metoden kan ses träda i kraft där den andra slutar. När brottsoffret upplever att denne inte har mer kraft träder flyktkänslan in och vice versa. Således kan ett brottsoffrets benägenhet att lämna och komma tillbaka till partnern ses som två metoder för att hantera den stress som våld i nära relationer genererar. Vidare kan detta betraktas som att brottsoffret upplever en ambivalens, det vill säga en splittring av sina känslor för partnern. Dels kan brottsoffret ses älska partnern men även hata denne då partner utsätter brottsoffret för olika sorters våld. Således blir brottsoffret emotionellt splittrat. Då brottsoffret väljer att fly kan hatkänslan ses ha tagit över känslorna av kärlek. Medan kärlekskänslorna är övermäktiga hatkänslorna när brottsoffret går tillbaka till partnern.
Maktaspekter
I brottsoffrens berättelser belyses olika aspekter av makt. Det talas dels om brottsoffrens egen möjlighet till handlande men även om bristen av möjlighet till detta på grund av en relation som präglas av kontroll, svartsjuka och rädsla. Vidare belyses
maktaspekter även i de brottssituationer där gärningsmannen är okänd. Dessa aspekter har omskrivits till temana maktlöshet samt egen makt. Temat maktlöshet avser samtliga brottstyper medan temat egen makt är kopplat till våld i nära relationer.
Maktlöshet. I alla berättelser framkommer det att brottsoffret upplever det som hänt
som obegripligt och många gånger meningslöst. Brottsoffren talar om brist på kontroll och handlingsförmåga samt maktlöshet i samband med och efter brotten. ”Vi åkte upp till hans
23
glömmer det aldrig, och jag hade barnen liksom emellan benen /… / ja en var ju livrädd när han drack för en visste ju inte vad han skulle hitta på, en våga ju aldrig åka med dit upp någon mer gång med två ungar ensam, för en visste ju inte vad han skulle hitta, jag visste ju inte om det geväret var laddat eller vad det var.” I brottsoffret berättelse framgår det att
brottsoffret upplever en brist på kontroll samt en maktlöshet när partnern tar fram geväret. Vidare går det att skönja ett försök till att återfå kontroll och makt genom att brottsoffret förklarar att denne aldrig åkte upp till stugan något mer. Detta försök till att återta makt och kontroll kan betraktas som ett försök att utöka sitt handlingsutrymme och därmed underlåter sig inte brottsoffret att hamna i en inlärd hjälplöshet. Vidare kan brottsoffret resonemang om huruvida geväret var laddat eller inte ses som ett försök till att begripliggöra det som hände. Sammantaget kan detta förklaras genom att brottsoffret upplever en maktlöshet som denne strävar efter motarbeta.
Maktlöshet är något som går att skönja i andra berättelser. ”När det står ett 40-tal
bilar och det bara är en bil som är plockad på däcken så känns det ju så att varför just vår? /… / så traumatiskt upplevde man det ju inte eftersom det var riktat mot ett ting, mer än att man när man inte riktigt vet vad det handlar om och varför, på något sätt så tänker man ju i alla riktningar.” I citat framträder det att brottsoffret inte begriper varför detta händer deras
familj. Vidare betonas att obegripligheten gör brottet svårare att hantera då brottsoffret saknar en förståelse och mening med det som hänt. Detta kan således ses som att om ett brottsoffer upplever en låg grad av makt kan brottet komma att bli svårare att hantera och bearbeta. Åt andra hållet borde således brottsoffer med maktresurser ses uppleva brottet som hanterbart och lättare att konfrontera.
Ett brottsoffers tillgång till makt kan även ses som en motivation till att anmäla brottet. Ett brottsoffer som valde att inte polisanmäla brottet beskriver: ”Det känns inte som
det hjälper att anmäla liksom för jag hade ju gjort annorlunda idag för mina rättigheter, för att veta att det var ju inte mitt fel, för det var det ju inte.” I citatet går det att skönja en
underton av meningslöshet. Brottsoffrets val att inte anmäla brottet kan ses som en brist på makt. Att brottsoffret resonerar kring att denne skulle valt att handla annorlunda i dagens läge kan indikera att brottsoffret har utökade maktresurser och att denne ser en mening med en polisanmälan.
Det framstår även i brottsoffrens berättelser att makt är viktig i samband med
rättegången. ”Att det blev en polissak av det hela ångrar jag nästan, för det hade varit bättre
24 skönja att brottsoffret saknar en mening med att det gjordes en polisanmälan och att det ledde till en rättegång. Detta kan som tidigare nämnts indikera att för att kunna erhålla en positiv upplevelse av att brottet polisanmäls och att gärningsmannen döms, krävs det att brottsoffret har tillgång till makt. Brottsoffret måste således kunna se en mening med en rättsprocess för att detta ska vara ett alternativ och en positiv upplevelse. Eftersom brottsoffret, i det tidigare nämnda citatet, kände att rättsprocessen var meningslös, kan brottsoffret ses uppleva en maktlöshet, vilket leder till att rättsprocessen blir en negativ upplevelse för brottsoffret.
Egen makt. Tystnaden, som tidigare nämnts, kan ur en annan synvinkel ses som ett
försök hos brottsoffret att kontrollera gärningsmannens vrede. I de fall då brottsoffret känner gärningsmannen kan den brottsutsatte välja att hålla tyst för att skydda sig själv och relationen med gärningsmannen. ”Jag var ju alldeles blå så jag fick pudra mig när jag skulle gå till
jobbet, och när jag skulle tvätta mig på morgonen var jag alldeles öm i hela ansiktet, och så kom en kompis, men xxx hur du ser ut är det någon som har slagit dig, nej sa jag och ljög, men du ser blå ut, nej sa jag det är ingenting, jag ljög för han.” I denna berättelse framgår det
att brottsoffret väljer att tiga om vad som hänt hellre än att tala om det. Detta kan betraktas som ett agerande för brottsoffret att bibehålla sitt jag. Relationen till gärningsmannen innebär dels våld, kränkningar och maktlöshet men relationen kan även ses tillhandahålla brottsoffret en trygghet. Denna trygghet skapas genom att gärningsmannen slår brottsoffret. Våldet blir med andra ord en vardag och på så vis kan den våldsutsatta ses träda in i en roll. Väljer brottsoffret således att förtälja för någon vad som hänt, träder denne ur sin roll som
brottsutsatt för våld i nära relationer. Genom sitt frånträdande upphör då individen att existera, då brottsoffrets identitet är sammankopplad med det faktum att gärningsmannen utsätter denne för våld. Med andra ord kan tystnaden beskrivas som brottsoffrets sätt att bibehålla sin identitet. Brottsoffret försök till att bibehålla sin identitet kan vidare ses som ett försök att bibehålla sitt handlingsutrymme och makt som rollen som slagen ger brottsoffret. Denna makt kan ses vara förrädisk då makten ständigt sker inom de ramar som gärningsmannen sätter upp. Således kan handlingsutrymmet eller makten dels betraktas som en egen makt som
brottsoffret besitter. Brottsoffrets egen makt får dock inte ta några andra proportioner än de som gärningsmannen tillåter, vilket innebär att brottsoffrets makt är begränsad.
Tystnaden som kan uppstå i våld i nära relationer kan även ses som en följd av operant betingning, det vill säga att brottsoffret har lärt sig att om denne förargar
25 känslor, så som rädsla, ses som kroppens försvarsmekanismer för att förhindra ytterligare våld. Dessa försvarsmekanismer kan vidare ses som brottsoffrets fysiska eller kroppsliga makt. Det vill säga försvarsmekanismerna är något som brottsoffret förfogar över och kan således ses utgöra en del av brottsoffrets handlingsutrymme och makt.
Diskussion
Studien har haft till syfte att studera vilka erfarenheter individer har som blivit utsatta för brott. Detta för att erhålla en ökad förståelse för brottsoffers situation. Först följer en diskussion av resultatet. Därefter följer en redogörelse för vilka slutsatser som har erhållits av studien samt en diskussion över studiens begränsningar. Slutligen kommer förslag till vidare forskning att ges.
Resultatet
I resultatet framgår det att varje erfarenhet av ett brott är en unik upplevelse för respektive brottsoffer, vilket är överensstämmande med tidigare forskning (Nilsson, 2003). Dock går det att skönja vissa gemensamma nämnare i resultatet. Dels framträder emotioner som en central del i brottsoffrens upplevelser. Emotionerna figurerar dels som en reaktion på brottet, som en konsekvens av brottet samt även som en försvarsmekanism för att aktivera brottsoffret. Emotioner kan definieras som känslor som medför kognitiva, fysiologiska och beteende reaktioner (Passer & Smith, 2007), vilket bekräftar brottsoffrens upplevelse av emotionerna.
Försvarsmekanismer
I brottsoffrens berättelser går det att skönja att brottsoffren använder sig av olika försvarsmekanismer så som förnekelse, rationalisering, bortträngning, förskjutning och projicering. Charles Brenner (2005) skriver att det är sällan som en individ använder sig av en försvarsmekanism utan ofta är försvarsmekanismerna sammanvävda. Detta kan i sin tur förklara varför resultatet visar att brottsoffren använder sig av en mängd olika
försvarsmekanismer. Försvarsmekanismer är dock inget sensationellt för brottsoffer utan de används av alla människor (Schultz Larsen, 1997). Brottsoffrens användande av
försvarsmekanismer kan således ses som en följd av människans natur.
Försvars-mekanismerna kan även ses som ett skydd mot individens eget jag (Schultz Larsen, 1997), vilket antyder att ett brott för med sig påfrestningar på brottsoffret identitet och person.
26
Distansering. I resultatet framgår det att brottsoffren försöker att distansera sig från
det brott de utsätts för genom olika strategier, så som skämt och förskjutning. Distanseringen kan betraktas som en form av förnekelse. Förnekelse syftar till när en individ inte tillåter sig att medvetandegöra vissa känslor kopplade till en viss situation eller en person (Brenner, 2005). Således bevaras dessa känslor i individens omedvetna (Brenner, 2005). Utifrån detta kan brottsoffrens distansering ses som ett skydd för brottsoffren. Detta skydd förhindrar brottsoffren från att uppleva allt för stora emotionella reaktioner kopplat till brottet. Istället förnekas dessa vilket medför att brottsoffrets känslor förblir omedvetna för denne. Förnekelse eller undvikandet av känslor är något som både Johan Cullberg (2006) samt Rolf Kleber och Danny Brom (Nilsson, 2003) uppmärksammar som en vanlig förekommande reaktion vid ett våldsbrott. Våld kan anta olika former (Eliasson & Ellgrim, 2006). Det kan vara ekonomiskt eller materiellt riktat, psykiskt eller fysiskt, samt sexuellt (Eliasson & Ellgrim, 2006). Således kan samtliga av brottsoffrens berättelser ses ha en våldskaraktär och därmed bekräftas det som Cullberg (2006), Kleber och Brom (Nilsson, 2003) skriver om våldsbrott.
Rationalisering, bortträngning och förskjutning. Försvarsmekanismer beskrivs
som en vanlig del av reaktionsfasen i en traumatisk kris (Cullberg, 2006). Vidare beskrivs försvarsmekanismer som omedvetna processer som sker för att skydda en individs jag (Schultz Larsen, 1997). I berättelserna berättar brottsoffren om upplevelser av brottet där det går att skönja att brottsoffren använder sig av försvarsmekanismer. Försvarsmekanismer, så som förskjutning, bortträngning och rationalisering, beskrivs som användbara verktyg för en individ att förhindra ångest (Schultz Larsen, 1997). Detta är en av de känslor som brottsoffren beskrivs besitta i samband med brottet. Att en individ upplever ångest kan förstås genom att denne ”utsätts för ett starkt tryck från omvärlden, detet och överjaget” (Schultz Larsen, 1997:29). I berättelserna framgår det att brottsoffren utsätts för påfrestningar från bland annat gärningsmannen och samhället, vilket kan ses som brottsoffrens omvärld. Vidare kan
samhället ses besitta en position som socialisationsagent, vilket innebär att samhället bidrar till att forma en individs normer och värderingar (Giddens, 2003). Därmed kan även samhället ses påverka en individs överjag, då överjaget bland annat omfattar en individs etik och moral (Schultz Larsen, 1997). I berättelserna framgår det att samhället har snäva bilder och
27 kulturella normer, som aktualiseras i resultatet, bland annat ses omfatta villkor som brottsoffer bör uppfylla. Dessa normer kan liknas med stereotypa föreställningar om ideala brottsoffer (Fransson, 2004). Som exempel berättar ett våldtäktsoffer om hur denne var rädd för att bli ifrågasatt av omgivningen. I tidigare forskning framgår det bland annat att våldtäktsoffer och brottsoffer som utsätts för våld i nära relationer kan ses som mindre idealiska brottsoffer, vilket kan leda till att brottsoffren blir ifrågasatta (Lindgren & Lundström, 2010; Heimer & Posse, 2004). Med andra ord kan resultatet från denna studie ses som en påbyggnad av detta resonemang.
I resultatet framgår det även att de manliga brottsoffren använder sig av
gärningsmannens ålder för att rationalisera att brottet inträffade. R. W. Connell (2005) talar om den hegemoniska maskuliniteten som innebär att vissa normer sätts för samhällets män att följa. Om en man faller utanför de uppsatta normerna betraktas han som en avvikare (Connell, 2005.). Detta fenomen är något som har gått att skönja i vissa av brottsoffrens berättelser. Genom en rädsla för att betraktas som mindre manlig, försöker brottsoffren att frånskriva sig eventuella upplevelser av brottet som kan förneka deras manlighet. Detta sker bland annat genom att betona gärningsmannens ålder. Genom att använda gärningsmannens ålder som en förklaring till att brottsoffret utsatts för våld, friskrivs brottsoffrets kön. Detta medför i sin tur att brottsoffret undviker att betraktas som mindre manlig och en avvikare. Vidare kan detta betraktas som ett försök att bibehålla den hegemoniska maskuliniteten.
Syndabockstänk. Resultatet visar även att brottsoffren söker efter en syndabock att
anklaga för det som hänt. Rollen som syndabock tenderar ofta att falla på brottsoffret själv eller någon i brottsoffrets omgivning. Detta är jämförbart med försvarsmekanismerna
projicering och vändning mot det egna jaget (Brenner, 2005). Projicering syftar till när en
28 till att brottsoffret får möjlighet att få utlopp för sina känslor, vilket även är fallet vid
projektion.
Tystnad som följd av stigmatisering
En annan faktor som lyser igenom berättelserna i studien är tystnaden, att brottet är ingenting som berörda parter vill tala om. Detta är något som även tidigare forskning på området belyser (Nilsson & Wallqvist, 2007). Dels tolkas tystnaden som att brottsoffret är rädd för att bli misstrodd men även som en hänsyn från personer i brottsoffrets omgivning. Personerna vill inte riskera att förnärma brottsoffret och tiger därmed hellre (Nilsson & Wallqvist, 2007). Denna ömsesidiga tystnad är något som brottsoffren i studien har belyst vid flertalet tillfällen. Tystanden kan i vissa fall ses som en strategi hos brottsoffret att inte bli stigmatiserad och erhålla en avvikaridentitet. Att bli stigmatiserad som brottsoffer är något som tidigare forskning belyser (Fransson, 2004; Lindgren & Lundström, 2010).
Stigmatisering kan ses som en följd av att en individ inte följer gruppnormen (Lalander & Johansson, 2007). Med andra ord att brottsoffret faller utanför de normer som gäller för personer som utsätts för brott. En stigmatisering kan leda till att individen får en lägre
självkänsla om denne identifierar sig med stigmatiseringen (Crocker, Voelkl, Testa & Major, 1991). Således kan tystnaden ses som en strategi hos brottsoffret för att bibehålla sin
självkänsla.
Tystnaden kan vidare betraktas utifrån stereotypering. Stereotypering innebär att människor delar in individer i olika kategorier och tillskriver dem, utifrån individens kategoriska tillhörighet, olika egenskaper och karaktärsdrag (Hinton, 2003). Vidare innebär det att ”man inte bedömer andra människor som individer utan utifrån vilken kategori de
tillhör” (Hinton, 2003:10). Således kan en brottsoffer komma att ses utifrån det faktum att
individen har varit utsatt för brott istället för utifrån dennes individuella egenskaper och förutsättningar. Stereotyper är enligt Walter Lippmann ofta inte baserade på sanning utan ska snarare betraktas som falska antaganden om olika grupper av människor (Hinton, 2003). Studiens resultat belyser samhällets föreställningar om brottsoffer och utifrån stereotypering kan således brottsoffrens tystnad ses som en följd av att inte falla inom ramen för stereotypen brottsoffret. Tystnaden kan därmed ses som brottsoffrens rädsla för omgivningens förutfattade meningar om brottsoffer.
29 (Myers, 2005). Mead menar att ”Människan handlar, och i andras reaktioner och attityder till
denna handling ”speglar hon sig” och formar ett jag.” (Svedberg, 2007:34). Genom att tala
om brottet kan brottsoffret, som tidigare nämnts, komma att stigmatiseras. Stigmatiseringen kan ses som att människor betraktar brottsoffret på ett negativt sätt, vilket kan leda till negativa konsekvenser för brottsoffrets jag. Således kan brottsoffrens tystnad ses som ett försök att bibehålla sitt jag intakt och undvika negativa bedömningar av brottsoffrets omgivning.
Ambivalens
Ambivalens definieras i Nationalencyklopedin som ”kluvenhet, konflikt mellan
motstridiga känslor, impulser eller föreställningar” (Nationalencyklopedin, 2011). Detta är
något som är skönjbart för brottsoffer som utsätts för våld i nära relationer. Resultatet visar att brottsoffren har en benägenhet att lämna och gå tillbaka till partnern som utsätter dem för våld. Detta tyder på att brottsoffret besitter olika känslor för partnern och att den ena känslan tenderar att överta där den andra slutar. Dessa känslor går att betrakta som ”motstridiga
känslor” (Nationalencyklopedin, 2011) och därmed kan brottsoffrens tillstånd betraktas som
ambivalent. Ambivalens är ett centralt begrepp inom objektrelationsteorin (Brenner, 2005). Begreppet syftar först till barnets blandande känslor gentemot modern. Objektrelationsteorin menar dock att ambivalensen följer barnet upp i vuxen ålder men att den får ett minskat utrymme. Det minskade utrymmet företer sig på så vis att en del av ambivalensen är
medveten för den vuxne medan en annan del trycks bort och blir omedveten (Brenner, 2005). För att koppla detta till brottsoffrens upplevelser kan således en växelverkan inom
ambivalensen ses ske. Dels upprätthåller brottsoffret medvetna känslor av kärlek gentemot partnern, vilket borde, enligt objektrelationsteorin, innebära att andra mindre angenäma känslor trycks undan. Då kärleken är medveten för brottsoffret tenderar denne att stanna kvar i relationen. Därefter sker det en växelverkan och känslor av hat och ilska blir medvetna för brottsoffret. Dessa får till följd att brottsoffret lämnar partnern, då kärlekskänslorna trycks bort.
30 förändra sitt beteende eller sina värderingar (Passer & Smith, 2007). I brottsoffrens situation kan en kombination skönjas. Dels väljer brottsoffren att lämna partnern, vilket kan indikera att brottsoffren försöker att ändra sitt beteende så att detta överensstämmer med deras
värderingar om våld, sitt jag och partnern. Å andra sidan väljer brottsoffren att gå tillbaka till partnern, vilket åter igen indikerar att individen värderar om situationen och ändrar sitt beteende efter detta. Således kan lämnandet och tillbakagåendet ses som att personen hyser olika värderingar gentemot partnern, våldet och sig själva, vilket i sin tur för med sig en beteende förändringar.
Maktaspekter
I brottsoffrens berättelser framgår det att många upplever en maktlöshet och brist på kontroll. Att en individ innehar makt eller känner sig maktlös kan ses utifrån en individs locus
of control (Myers, 2005). Intern locus of control syftar till att en individ anser sig ha makten
att kunna styra över sitt liv. Extern locus of control avser å andra sidan att en individ upplever att denne inte har någon kontroll över sitt eget liv utan att dennes liv styrs av yttre krafter så som till exempel ödet (Myers, 2005). Brottsoffrens brist på kontroll kan således ses som en form av extern locus of control. I de fall då brottsoffren försöker att kontrollera, exempelvis partnerns vrede genom tystnad, kan brottsoffren ses inneha en form av inre locus of control. Således går det att skönja båda formerna av locus of control i brottsoffrens berättelser. Brottsoffrens maktlöshet och egen makt kan vidare förstås utifrån andra perspektiv.
Maktlöshet. I resultatet framgår det, som tidigare nämnts, att brottsoffren upplever
en maktlöshet. Detta belyser brottsoffren då de talar om brottet eller erfarenheten av brottet som obegripligt, meningslöst och svårt att hantera. Dessa uttryck för maktlöshet kan förstås genom teorin om känsla av sammanhang (KASAM). KASAM är en teori som omfattar tre begrepp, nämligen begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet (Nilsson, 2002). Genom att ha tillgång till en hög känsla av sammanhang kan en individ komma att hantera kriser eller andra livsförändrande situationer (Nilsson, 2002). Med andra ord om en individ upplever att en händelse är begriplig, hanterbar och meningsfull kan denne på ett lättare sett hantera eller konfrontera det som händer och sker. Därmed kan en hög känsla av sammanhang ses ge en individ ett större handlingsutrymme och makt. Eftersom brottsoffren upplever sig i mångt och mycket vara maktlösa eller sakna makt kan detta ses som att brottsoffren har en låg känsla av sammanhang. Med andra ord saknar brottsoffren begriplighet, hanterbarhet och
31
Egen makt. Trots de negativa konsekvenser som våld i nära relationer för med sig
för brottsoffret går det att utläsa att relationen skapar en form av trygghet och ett utrymme där brottsoffret har vissa förfoganden. Detta kan dels förstås genom Lars Svedbergs (2007) begrepp dyaden. Dyaden består utav två personer som bildar en grupp. I dyaden kan båda parterna ses inneha befogenheter att ge och ta (Svedberg, 2007). I våld i nära relationer är det brottsoffret och gärningsmannen som bildar en dyad. Dyaden kan i detta fallet ses ha en skev fördelningen mellan givandet och tagandet. Det vill säga brottsoffret är den som ger i störst utsträckning medan gärningsmannen är den som tar i störst utsträckning. Trots denna obalans kan dock brottsoffret ses ha vissa möjligheter till tagande och vice versa. Som exempel kan brottsoffrets tystnad ses som ett försök att inneha egen makt. Dessa möjligheter till tagande kan förstås genom att det alltid finns en interaktion inom dyaden som innefattar att den ena parten alltid till viss del är beroende av den andra och vice versa (Svedberg, 2007). Detta torde således innebära att oavsett om partnern utövar våld kommer brottsoffret alltid att inneha en viss egen makt på grund av dennes existens i dyaden.
Att relationen med gärningsmannen skapar en trygghet för brottsoffret kan även förstås utifrån den lilla gruppens grupptänkande (Svedberg, 2007). Ett grupptänkande syftar till att den enskilda personen har slutat att reflektera över till exempel vad gruppen gör (Svedberg, 2007). Detta går att återknyta till brottsoffrets upplevelse av en trygghet i
relationen med gärningsmannen. I många fall berättar brottsoffren om hur våldet blev en vana, något som tillhörde vardagen, vilket kan förstås som dyadens grupptänkande. Det vill säga att brottsoffret slutar att reflektera över det faktum att partnern brukar våld och beteendet övergår istället till ett varande. Således kan partners beteende skapa en trygghet för brottsoffret, då detta blir en naturlig del av dyadens beteende som brottsoffret undviker att reflektera över.
Vidare beskriver brottsoffer som utsätts för våld i nära relationer en maktlöshet som kan betraktas som ett medberoende. I tidigare forskning talas det ofta om medberoende när en anhörig eller familjemedlem brukar droger av något slag (Lindstein, 1995). Ett medberoende karakteriseras av att individen som är medberoende tiger om förhållanden inom till exempel familjen. Vidare innebär ett medberoende att individen distanserar sig från sina egna känslor för att klara av vardagen (Lindstein, 1995). Tystnad och distansering är återkommande
fenomen i berättelserna av brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer. Således kan denna form av brottserfarenhet liknas vid det medberoende som anhöriga till personer med
32
Slutsatser
Utifrån analysen av den insamlade datan kan vissa slutsatser dras. Dels går det att konstatera att brottsoffer tenderar att utsättas för en emotionell påfrestning bestående av framför allt skuld- och skamkänslor. Denna emotionella påfrestning försöker brottsoffren att hantera genom olika former av försvarsmekanismer. Detta kan bland annat vara en användbar kunskap för personer som arbetar med stödinsatser för brottsoffer.
Vidare går det att se ett samband mellan samhälleliga föreställningar och
brottsoffrets upplevelse av brottet. Dessa föreställningar kan dels ses vara sammanlänkade med brottsoffers benägenhet att tiga om det som hänt. Vidare kan dessa föreställningar eller stereotyper om brottsoffer leda till att brottsoffer riskerar att bli stigmatiserade på grund utav att de faller utanför stereotypen. Kunskapen om samhällets föreställningar förmedlar att alla människor kan ses vara bidragande till en negativ upplevelse för brottsoffer. Således kan kunskap om hur samhället skapar föreställningar om brottsoffer respektive vad stereotypen brottsoffer tillskriver brottsutsatta för karaktärsdrag vara viktig information för att undvika en stigmatisering och en negativ påverkan på brottsoffer.
Andra slutsatser som går att dra utifrån datan är att brottet kan komma att påverka brottsoffrets eget jag negativt och att brottsoffer ofta upplever en låg känsla av sammanhang. Vidare påvisar resultatet att brottsoffer ofta känner en maktlöshet och en saknad av kontroll. När det gäller brottsoffer som har utsatts för våld i nära relationer visar resultatet att det är vanligt att brottsoffret upplever en ambivalens.
Studiens begränsningar
Datan har insamlats genom intervjuer som har transkriberats och analyserats genom IPA – modellen. Steinar Kvale (1997) beskriver intervjun som ett hantverk som skapas genom den som genomför intervjuerna (Kvale, 1997). Resultatet kan således ses som en process skapad mellan intervjuaren och brottsoffren. Eftersom denna process kan komma att skilja sig åt beroende på intervjuarens individuella sätt att genomföra samtalen kan detta ses ha
