Existentiell ångest, sökande & mening

AKADEMIN FÖR UTBILDNING OCH EKONOMI

Existentiell ångest, sökande & mening

En hermeneutisk litteraturstudie ämnad att öka förståelsen av

existentiell coping

Jennie Vajda

2021

Religionsvetenskap med inriktning mot kultur och identitet 61–90 hp Handledare: Ann-Kristin Eriksson

Abstract och nyckelord

Syftet med denna uppsats har varit att bidra med ökad förståelse av existentiell coping, genom att undersöka hur det framträder i hanteringen av coronapandemin. Detta har undersökts genom att titta på vilka aspekter av existentiell coping som framträtt i hanteringen, med hjälp av kvalitativ ansats och hermeneutik som metod. Den teoretiska referensramen som använts för att analysera resultatet är Antonovskys KASAM, och Kevin Ahos definition av existentiell ångest. Resultatet har visat att existentiell coping inbegriper sökande och meningsskapande, där sökande har att göra med coping, och mening står för den existentiella dimensionen. Resultatet har också visat att existentiell ångest tillhör den existentiella dimensionen. Existentiell coping kan alltså förstås som ett sökande efter eller söka kvarhålla mening. Existentiell ångest kan orsaka ett sökande efter mening och därigenom leda till existentiell coping.

Innehållsförteckning

1. Inledning………..…….3–5

1.1 Bakgrund...3–4 1.2 Syfte & frågeställning...5 1.3 Disposition………..…………..…....…5

2. Metod och material………..………..5–10

2.1 Kvalitativ ansats...5 2.2 Hermeneutik...6–7 2.3 Min förförståelse………...………7 2.4 Material………..………...….7–8 2.5 Avgränsningar………9 2.6 Urvalskriterier………9–10 2.7 Tolkningen av materialet……….…..….10 3. Tidigare forskning………...…10–13 3.1 Andlighet & coping………....…….10–11

3.2 Existentiell ensamhet………..…11 3.3 Existentiell kris & coping………...…….12 3.4 Trygghet & KASAM………..……12–13

4. Teoretisk referensram……….……14–15

4.1 Antonovsky & Aho………..….…….14–15

6.3 Meningsfullhet……….…………..……26–27

7. Diskussion………...…………..27–31

7.1 Diskussion av resultat………....27–28 7.2 Diskussion utifrån tidigare forskning………...28–30 7.3 Diskussion av teoretisk referensram & metod………...…..30–31

1.

Inledning

1.1 Bakgrund

I början av 2020 eskalerade spridningen av coronaviruset och skakade om världen på flera olika sätt. Ekonomin har påverkats, företag har gått i konkurs och sjukvården har tungt belastats. Människor har förlorat sina anhöriga och arbeten. Hela världen har mer eller mindre tagit skada av coronaviruset, och Sverige har alltså inte varit ett undantag. Den 31 januari 2020 bekräftades det första fallet av coronaviruset i Sverige av

Folkhälsomyndigheten (Folkhälsomyndigheten 2020). Allt eftersom har fler fall kunnat bekräftas, och många har olyckligtvis lett till döden. Pandemins utveckling har bevakats frekvent, inte minst av myndigheter och media. Flitigt har minsta lilla förändring rapporterats, och det har kunnat svänga snabbt. Covid-patienter med behov av intensivvård har under en månad kunnat minska kraftig för att över ett dygn öka (Aftonbladet 2020). Coronaviruset och situationen det skapat har alltså minst sagt äventyrat liv och varit oförutsägbart, inte minst sedan Folkhälsomyndigheten den 26 december 2020 dessutom kunde bekräfta, att den brittiska mutationen av coronaviruset hade kommit till Sverige (Folkhälsomyndigheten 2020).

Viruset har även resulterat i restriktioner, exempelvis hur många människor som får vistas på samma ställe, att människor som kan ska arbeta hemifrån, och att avstånd ska hållas. En undersökning om beteendeförändringar som kan bidra till minskad

smittspridning i samhället, visade i maj 2020, att nästan nio av tio svenskar i åldrarna 18–79 år höll avstånd i butiker, på restauranger samt kollektivtrafik (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2020). Själva beteendeförändringen menar jag visar hur viruset och restriktionerna, i en tid där vi kanske egentligen behöver stödja oss mot varandra som mest, inte bara har orsakat ett fysiskt avstånd, men också psykologiskt. Att befinna sig i en situation där man aktivt måste tänka efter och ta beslut som innebär att ha så lite med människor att göra som möjligt, eller låta bli att göra något av värde för en, trots att man skulle vilja, kan onekligen slita på en på sikt.

Det förefaller alltså inte orimligt att beskriva att coronapandemin har påverkat mänskligheten från grunden, både individuellt och kollektivt. Situationen kan hos många säkerligen upplevas som en kris. Själva krisbegreppet beskrivs av psykiatern Johan Cullberg som att det ”allt oftare kommit att stå för ett psykologiskt

Just att hantera kriser och svåra situationer i livet, kan härledas till begreppet coping. En person som varit pionjär inom coping är psykologen Richard Lazarus. Lazarus menar att coping kan vara såväl känslofokuserad som problemfokuserad. Känslofokuserad coping är alltså hantering av känslor som en situation kan orsaka, medan problemfokuserad coping handlar om att hantera själva situationen och svårigheterna som uppstått med den (Psykologiguiden 2021). Vad som då driver en människa till att hantera en situation eller sina känslor kring situationen, är individuellt. En stark drivkraft kan dock vara det man finner mening i. Men vad är mening egentligen? Frågan tycks abstrakt och

svävande, svår att besvara. Viktor Frankl, logoterapins grundare, skriver så här:

Människans sökande efter mening utgör en primär kraft i hennes liv och inte en ’sekundär rationalisering’ av instinktmässiga drifter. Denna mening är unik och specifik på så sätt att den måste sökas av individen själv och förverkligas av honom. Endast då får den en betydelse som kommer att tillfredsställa hans egen

vilja till mening.

(Viktor Frankl 2006, s. 98)

Frankl menar alltså att var människa har en grundläggande, inneboende vilja till samt sökande efter mening, och att människan själv måste upptäcka sin alldeles särskilda mening. Denna beskrivning av mening tar även avstamp i existentialismen, på det sättet att människan tar ansvar för samt formar sitt eget liv. Vad som är mening är således upp till var och en.

Frankls beskrivning av mening är en av många, och kommer inte vidare att dryftas i denna uppsats. Tanken var bara att ge en uppfattning om vad uppsatsen ska behandla. Kontexten är alltså pandemin, och det som ska fördjupas är den existentiella

1.2 Syfte & frågeställning

Syftet är att bidra med ökad förståelse av existentiell coping, genom att undersöka hur det framträder i hanteringen av coronapandemin.

Utifrån syftet lyder frågeställningen:

 Vilka aspekter av existentiell coping framträder i hanteringen av coronapandemin?

1.3 Disposition

Här ges en förklaring till hur uppsatsen är disponerad. Som redan kunnat utläsas, har en bakgrund presenterats och introducerat själva området som uppsatsen kommer att behandla. Sedan har ett syfte och en frågeställning preciserat och avgränsat själva området. Vidare följer en beskrivning av metoden som valts ut, samt materialet, avgränsningar, urvalskriterier av materialet och hur det har tolkats. Därefter beskrivs tidigare forskning och teoretisk referensram. Sedan presenteras resultatet, vilket vidare analyseras utifrån den teoretiska referensramen samt diskuteras mot tidigare forskning. Teoretisk referensram samt metod diskuteras också. Slutligen sammanfattas slutsatserna kort och koncist, och en avslutning samt förslag på framtida forskning ges.

2. Metod och material

2.1 Kvalitativ ansats

2.2 Hermeneutik

Utifrån den kvalitativa ansats som ovan beskrivits, blir tolkning alltså centralt för genomförandet av litteraturstudien. I denna uppsats ska forskningen som valts ut således tolkas med hjälp av hermeneutik, som i mångt och mycket även kan betraktas som en filosofi. Själva ordet hermeneutik är sprunget ur det grekiska verbet ”hermeneuein”, vilket ofta översätts med ”att tolka”. Hermeneutik innebär alltså, som Per-Johan Ödman förklarar det, att arbeta med tecken och tydning, att tolka och förstå. Ödman framhåller däremot att det inte finns någon enhetlig metod att använda när det kommer till

hermeneutik, eftersom det finns flera sätt att förstå sig på något (Ödman 2007, s. 12– 14).

Trots att det inte finns någon enhetlig metod, finns ett sätt att beskriva själva tolkningen och förståelsen som sker inom hermeneutik; den hermeneutiska cirkeln. Ödman liknar den hermeneutiska cirkeln vid ett pussel, där man först ser en hög med bitar, men successivt börjar plocka i högen och prova vilka bitar som hör ihop. Att man tolkar, förstår, omtolkar och förstår sedan ännu mer. Pusslet tycks kunna bilda flera olika motiv, och man rör sig enligt Ödman mellan bitar och helhet (Ödman 2007, s. 97– 98). Han förklarar även att detta att röra sig mellan helhet och bitar, gör att

sammanhanget blir central för tolkningen och förståelsen, vilket blir som en kontextuell filosofi. Med detta menar Ödman alltså att i samspelet mellan bitar och helhet, följer helheten alltid med som en röd tråd. Uppfattningen om helheten som följer med, gör att bitarna får en mening, vilket sedan blir betydande för att kunna se helheten (Ödman 2007, s. 99). En aspekt som blir central för förståelsen och tolkningen, är förförståelse. Förförståelsen är enligt Ödman ens förståelse, som ”grundas på den historiskt givna förförståelsen” (Ödman 2007, s. 102). Ödman trycker vidare på förförståelsens betydelse, och menar att ett och samma material kan greppas på flera olika sätt, beroende på människors olika förförståelse (Ödman 2007, s. 235). Alltså kan

förförståelsen beskrivas som individens erfarenheter, vilka utgör grunden för förståelsen av ett fenomen samt påverkar tolkningen av det. Med tanke på hur betydande

förförståelsen är, för att kunna förstå min förståelse och tolkning, följer längre ned en beskrivning av min egen förförståelse.

Arbetssättet som processen innebär blir logisk, eftersom det består av att röra sig mellan en fördjupning i forskningen och den idén om helhet som finns. Vidare, genom

användandet av hermeneutik, menar jag alltså att fenomenet som studeras, existentiell coping, kan ges det djup det förtjänar. Med hjälp av min egen tolkning och förståelse, kommer jag att kunna visa hur existentiell coping framträder i hanteringen av

coronapandemin, och således bidra med ökad förståelse, vilket återkopplar till mitt syfte. Dessutom, då forskningsområdet i uppsatsen är så nytt och smalt, och hermeneutiken tillåter ett större tolkningsutrymme, blir den behjälplig i att få ut så mycket resultat som möjligt.

2.3 Min förförståelse

Min förförståelse utgörs av egna erfarenheter kring coping i pandemin. Under pandemin har jag förlorat nära anhöriga, och har således själv blivit tvungen att hitta olika vägar för att hantera förlusterna, under restriktionerna. Dessutom har personer i min närhet också upplevt förluster samt andra prövande situationer som de varit tvungna att hantera, i pandemin. Alltså har jag fått uppleva såväl som bevittna olika förluster och utmaningar som kommit med pandemin, samt sätt att hantera dem.

2.4 Material

Materialet som kommer att analyseras i denna uppsats består av dokument, rapporter och artiklar från myndigheter, kommun och län.

Ett dokument från Borås stad, Effekter av coronaviruset – fokus på åldersgruppen 70 år och äldre, är från den 30 juni 2020, och är en sammanställning av vilka effekter coronaviruset haft på åldersgruppen 70 år och äldre. Intervjuer har alltså gjorts med äldre personer, där både fysiskt, psykiskt, socialt samt existentiellt perspektiv på hälsa under pandemin tas upp.

En rapport från Region Gävleborg, Äldres vardagsliv under coronapandemin: en intervjustudie i Gävleborg, är från oktober 2020, där en intervjustudie om äldres vardagsliv under pandemin har gjorts. Den teoretiska utgångspunkten för studien är KASAM, alltså känslan av sammanhang, som i uppsatsens referensram kommer beskrivas mer utförligt.

hos människor trots svåra tider i livet, under pandemin. Digitala intervjuer med representanter från organisationerna har gjorts.

En rapport, Svenska kyrkan online: att ställa om, ställa in eller fortsätta som vanligt under coronapandemin, är publicerad den 3 februari 2021 och handlar om Svenska Kyrkan samt hur dess församlingar har hanterat utmaningar som kommit med coronapandemin. Rapporten baseras på två enkätstudier. Den ena enkätstudien är Churches Online in Times of Corona (CONTOC), och den andra är en enkät som årligen skickas ut till kyrkoherdar.

En artikel, När en part försvinner: Informella vård och omsorgsinsatser under Coronapandemin, är publicerad den 17 februari 2021 i Socialmedicinsk Tidskrift, och handlar om hur informella vård- och omsorgsinsatser är betydande för både personal, anhöriga och patient, med utgångspunkt i tomrummet som uppstått till följd av att anhöriga inte kunnat vara lika närvarande på grund av coronapandemin. Materialet som analyseras i artikeln, är intervjuer med vård- och omsorgspersonal som utfördes under den första tiden i coronapandemin.

En annan rapport från Folkhälsomyndigheten, Konsekvenser för personer 70 år och äldre av smittskyddsåtgärder mot covid-19, är publicerad den 22 oktober 2020, där man sammanställt kunskap om hur allvarliga sjukdomsfall samt dödsfall kunnat undvikas med hjälp av att följa rekommendationen att personer som är 70 år och äldre skulle undvika platser med mycket folk, samt begränsa sina sociala kontakter. Man har samlat in och analyserat data från databasen SmiNet, forskningslitteratur, enkätdata från Novus beteendeundersökningar samt data från Hälsoläge. Ytterligare dialoger och intervjuer har också genomförts, i syfte att få information från grupper som oftast inte snappas upp i enkätundersökningar. Kontakt med Norra Stockholms psykiatri samt Mottagningen för äldrepsykiatri har också tagits.

2.5 Avgränsningar

Initialt var avsikten att en intervjustudie skulle göras, med personer som förlorat någon under pandemin, och hur de hanterat förlusten. Förutsättningarna för den planen var dock inte genomförbar, med tanke på rådande omständigheter. Därför valdes till slut en litteraturstudie. Däremot, med tanke på att det inte finns mycket forskning inom

området än, och urvalet av material således är avsmalnat, fanns inga studier specifikt på personer som under pandemin förlorat någon. Alltså blev det nödvändigt att bredda möjligheterna till urval av material något, och i stället fokusera på hantering av

pandemin. Eftersom urvalet av material dock fortfarande var snävt, ville jag först göra en studie på forskning från världen över, eller jämföra internationell med svensk forskning, men det visade sig föga förvånande bli för omfattande. Således togs beslutet att fokusera på det smala urvalet av material som fanns från län, kommun och

myndigheter i Sverige, dels för att uppsatsen inte skulle riskera att svälla ut, dels för att avgränsningen till svenskt material skulle ge en tydligare förankring och kunna relateras till ytterligare.

2.6 Urvalskriterier

Artiklarna och rapporterna som ovan beskrivits och kommer att analyseras, har framtagits genom Google, där jag sökte på ”coronapandemi coping”. En sökning på DiVA gjordes också, med sökordet ”corona”, där jag kryssade i forskningspublikationer samt årtalen 2020 och 2021. Materialet som hittats på Google och DiVA har valts ut utifrån innehållets relevans, sidorna där de hittats samt vilka som framställt det. Med de aspekterna i åtanke, gjorde jag bedömningen av materialet som relevant.

Innan artiklarna och rapporterna hittades, gjordes dock åtskilliga sökningar i

databasen CINAHL, sökportalen Discovery samt sökmotorn Google Scholar. CINAHL valdes eftersom det är en databas som innehåller artiklar om hälsa. Discovery som sökportal blev eftersom man i den söker i flera databaser, vilket alltså gör att man får en väldigt bred sökning. Google Scholar användes också, eftersom den som sökmotor tillhandahåller fria webbresurser samt innehåll från olika förlagsdatabaser. Sökorden har bestått av: existential coping pandemic, existentiell coping pandemi, existentiell

material som kan vara relevant för uppsatsen hittas. Reservation görs för att mer material kan ha kommit ut då denna uppsats publiceras.

2.7 Tolkningen av materialet

I tolkningen som gjorts har den hermeneutiska cirkeln använts. I beskrivningen av den, står det klart att helheten är central och följer med i hela processen att röra sig mellan bitar och helhet. Helheten står naturligtvis inte klart från början, men som det också framgår i beskrivningen finns en uppfattning om den. Min uppfattning av helheten, har varit min uppfattning av existentiell coping, som givetvis vidgats längst med processen och således gjort att jag rört mig i större cirklar. Min förförståelse har också spelat en betydande roll i min förståelse och tolkning av fenomenet, och alltså påverkat idén om helheten. Materialet har skrivits ut och manuellt har temana understrukits med

färgpenna. Således har materialet bitvis lästs med helheten i åtanke, för att sedan röra sig ut mot helheten som blivit större för varje del som bearbetats, och alltså även avgjort vilka delar som strukits under, samt integrerats i uppsatsens resultat.

3. Tidigare forskning

Här presenteras tidigare forskning som undersökningen tar avstamp i. Det bör dock understrykas att forskningsområdet i denna uppsats är nytt. Alltså relaterar inte den tidigare forskningen som här ska presenteras specifikt till en pandemi. Forskningen är trots detta fortfarande relevant för uppsatsen, eftersom den genomgående behandlar, eller har inslag av, existentiellt perspektiv och coping.

3.1 Andlighet & coping

I en enkätstudie, baserad på en tidigare intervjustudie av Fereshteh Ahmadi, har

Fereshteh Ahmadi och Nader Ahmadi undersökt naturen som ledande metod för coping.

en förklaring kan enligt Ahmadi och Ahmadi vara, som studier visat, att svenskar är andliga snarare än religiösa. Att svenskar är mer andliga än religiösa, förklarar de som att religiös utövning, exempelvis i kyrkan, har minskat avsevärt i Sverige de senaste decennierna. Religiositet har i stället blivit något subjektivt, inåtriktat, som inte syns utåt. Vidare menar Ahmadi och Ahmadi att svenskar är mer benägna att beskriva sitt religiösa liv i spirituella termer, och att det därför är lämpligare att tala om andlighet än religiositet hos svenskar (Ahmadi, F & Ahmadi, N 2015, s. 1188).

I en annan studie diskuterar Fereshteh Ahmadi och Nader Ahmadi vidare resultaten från den tidigare beskrivna enkätstudien. Här fokuserar de i stället på religionens roll som coping, men också andlighet. Det de kommit fram till i sin studie, är att religion som metod för coping är ovanlig bland cancerpatienter i Sverige. Metoden som i stället genomgående visade sig vara mest utbrett bland cancerpatienterna, var att snarare försöka kontrollera situationen själv än att söka hjälp från Gud (Ahmadi, F & Ahmadi, N 2017, s. 177, 194). Ahmadi och Ahmadi framhåller dock att frågan om vem som vänder sig till Gud eller sig själv i svåra tider är för komplex för att endast titta på religiös förbindelse, och att kultur är en viktig faktor eftersom den påverkar människors sätt att hantera kriser, samt om en människa blir mer benägen att vända sig till Gud eller sig själv i en kris (Ahmad, F & Ahmadi, N 2017, s. 194). I diskussionen pekar Ahmadi och Ahmadi på att en tro på Gud har avtagit de senaste årtiondena, medan en tro på något transcendent, översinnligt, har ökat (Ahmadi, F & Ahmadi, N 2017, s. 191–192).

3.2 Existentiell kris & coping

Lisa Sand och Peter Strang har forskat kring hur en existentiell kris väcks hos en person med en dödlig sjukdom, och hur denne kan stödjas i krisen av andra (Sand & Strang 2019, s. 9). Boken de författat som förhåller sig till deras forskning är När döden utmanar livet – om existentiell kris och coping i palliativ vård. Ett centralt begrepp i boken är gränssituationer. Med gränssituationer menar Sand och Strang ”en typ av situationer där de existentiella frågorna aktiveras” (Sand & Strang 2019, s. 12).

tränger sig djupare ned och det börjar handla om liv och död, tar den existentiella dimensionen överhanden (Sand & Strang 2019, s. 15).

Det är också i den existentiella krisen som existentiella frågor väcks hos en människa, exempelvis kring ensamhet, mening eller frihet. Här trycker Sand och Strang på vikten av existentiella frågor inom palliativ vård, då de beskriver det som att ”döden som realitet skapar en existentiell kris.” (Sand & Strang 2019, s. 17). Att existentiella frågor är betydelsefulla i livets slutskede, är enligt Sand och Strang känt genom forskning. De kan även vara smärtsamma att bära på, och alltså orsaka påfrestande känslor. Att

hantera de påfrestande känslorna, exempelvis ångest, vid en dödlig sjukdom kan vara en utmaning. Alltså blir det betydande att faktiskt kunna hantera dem. I Sand och Strangs forskning fick hanteringen, eller copingstrategier, benämningen ”livslänkar”, vilket alltså är sådant som länkar en person till det som är eller symboliserar livet (Sand & Strang 2019, s. 192–193).

3.3 Existentiell ensamhet

Helena Larssons avhandling är en del av ett forskningsprojekt, LONE-studien, som undersöker existentiell ensamhet utifrån olika perspektiv. Med existentiell ensamhet menas alltså en djup ensamhet. Denna uppstår när en individ är utsatt på ett eller annat sätt, sårbar eller vid en övergångsfas i livet (Larsson 2020, s. 16). Larssons avhandling fokuserar på existentiell ensamhet hos närstående och äldre, specifikt ur närståendes perspektiv. Detta betyder att närstående har intervjuats kring sin egen existentiella ensamhet, vilket utgör ett inifrånperspektiv. De närstående har även intervjuats kring de äldres existentiella ensamhet, som alltså utgör ett utifrånperspektiv, vilket sedan satts i kontrast mot äldres upplevelser. Dessutom har man undersökt närstående och

försökte dock återskapa mening i aktiviteter i form av volontärarbete, eller hjälpa till med barnbarn. Naturen, läsa Bibeln eller lyssna på musik var också några av alla meningsfulla aktiviteter. Närståendes situation beskrivs som att de ställs inför en gränssituation, som gör att de därigenom ställs inför existentiella val men också strävar efter mening (Larsson 2020, s. 58, 60, 71).

3.4 Trygghet & KASAM

En avhandling av Martina Boström grundar sig på material från intervjustudier kring äldre och trygghet. Boström har i avhandlingens resultat belyst hur äldre upplevt trygghet, samt tolkat resultaten med Känsla av sammanhang, förkortat KASAM, som inbegriper komponenterna begriplighet, hanterbarhet samt meningsfullhet i

resultatdiskussionen. Det Boström kom fram till var att trygghet i hög grad upplevdes meningsfull. Detta eftersom de äldre var beredda att avstå en del av sin integritet, frihet, självständighet samt självbevarande för att ”uppfatta och erfara trygghet.” (Boström 2014, s. 56). Övervakningsteknik är ett exempel på hur de äldre kunnat tänka sig avstå en del av integriteten, för trygghets skull. Dock föredrogs övervakning av hälsa snarare än fysisk aktivitet, varför Boström menar att övervakningsteknik bör utvecklas med en äldres perspektiv i åtanke (Boström 2014, s. 56).

De äldre uppfattade även i viss grad hanterbarhet av resurser som stod till deras förfogande, alltså resurser som är behjälpliga vid oförutsägbara händelser i livet. Däremot upplevde äldre som bodde på boende trygghet i större utsträckning än de som inte gjorde det. Detta menar Boström kan bero på resurserna som finns till för de äldre på boendet också kan kännas hanterbara (Boström 2014, s. 60). Personal beskrivs vara den mest betydande resursen för trygghet, samt hur exempelvis förtroendet för

personalens hantering av sekretess är viktigt. Dessutom var personalens tillgänglighet viktig, eftersom det ”är en förutsättning för hanterbarheten.”. Boström menar

därigenom, för de äldres trygghet i vardagen, att personalen som resurs måste vara en prioritet (Boström 2014, s. 61–62). När det kom till begriplighet, var det just det som många äldre efterfrågade, exempelvis kring övervakningsteknik, trygghetslarm samt rutiner. I intervjustudierna framkom att flera äldre hade brist på begriplighet, eftersom man hade förmedlat information som inte var begriplig för dem. Alltså menar Boström att informationen måste formas efter den äldres ”egna villkor och förutsättningar att lära och förstå.” (Boström 2014, s. 64).

4. Teoretisk referensram

I denna del presenteras uppsatsens teoretiska referensram, som utgörs av Känsla av sammanhang, alltså KASAM, kombinerat med en definition av existentiell ångest som är framställd av Kevin Aho. Meningen är att här rama in detta teoretiska perspektiv som existentiellt, eftersom jag senare ska analysera aspekterna av existentiell coping som framträder i forskningen.

4.1 Antonovsky & Aho

Aaron Antonovsky var en medicinsk sociolog, som myntade begreppet KASAM, eller känsla av sammanhang, som är ett grundläggande begrepp i hans salutogena modell. Antonovskys salutogena modell innefattar att man i stället för att se över vilka faktorer som bidrar till ohälsa, tittar man på vilka faktorer som bidrar till att upprätthålla hälsa, eller som hjälper en att gå mot att bli frisk (Antonovsky 2005, s. 39). KASAM ser då över en människas känsla av sammanhang, som bidrar till att upprätthålla eller förbättra hälsan, vid exempelvis en allvarlig sjukdom, eller andra svåra perioder i livet. Med andra ord är KASAM behjälplig i att identifiera människors copingstrategier. KASAM består av tre centrala komponenter; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, som Antonovsky menar är ”oupplösligt sammanflätade.” (Antonovsky 2005, s. 47).

Enligt Antonovsky syftar begriplighet till att se över i vilken utsträckning inre och yttre stimuli upplevs som förnuftsmässigt gripbara, alltså om information som mottas eller finns hos en är strukturerad och tydlig, eller kaotisk och oordnad. Någon med hög känsla av begriplighet, förväntar sig att framtida stimuli kommer att vara förutsägbara, och när de inte är det, att de åtminstone ska gå att ordna och förklara (Antonovsky 2005, s. 44). Detta betyder att en människa med hög känsla av begriplighet möter en situation med en förhoppning, eller inställning, om att saker som händer och sker går att förstå, även om den kan komma som en överraskning och vara otroligt påfrestande.

Fortsättningsvis förklarar Antonovsky att hanterbarhet definierar till vilken grad som man upplever att resurser står till ens förfogande, och som sedan hjälper till att möta kraven som ställs av stimuli som man överöses med. Resurser som står till ens

må bättre (Antonovsky 2005, s. 45). Kort sammanfattat handlar begriplighet och hanterbarhet om coping, eftersom båda komponenter har att göra med en människas förutsättningar att möta en påfrestande situation.

Meningsfullhet ser Antonovsky som en motivationskomponent, och kanske den viktigaste komponenten av alla. Detta innefattar områden i livet som människor i stort engagerar sig i, som är viktiga och har betydelse för dem. Meningsfullheten syftar alltså på i vilken utsträckning som livet upplevs ha en känslomässig innebörd, att utmaningar känns värda att investera energi, engagemang och hängivelse i, samt att utmaningar dessutom välkomnas snarare än ses på som bördor (Antonovsky 2005, s. 45–46). Antonovsky poängterar dock att en människa med hög känsla av meningsfullhet inte blir oberörd vid en stor, påfrestande utmaning, men denne skulle inte ha problem med att konfrontera utmaningen samt söka en mening i den (Antonovsky 2005, s. 46). I meningsfullheten återfinns den existentiella aspekten av KASAM.

Meningsfullheten har naturligtvis också att göra med förutsättningarna att möta en situation, men den berör även vilka aspekter i en människas liv som är viktiga och betydelsefulla oavsett situation.

Till denna meningsfullhet kan även en existentiell ångest kopplas. Kevin Aho är en amerikansk professor, vilken bland annat forskat kring existentialism, som tar upp just detta med existentiell ångest i sin bok Existentialism. Aho hämtar inspiration från Heidegger när han förklarar att man i vardagen har sin identitet och sociala roll, och man fortsätter leva livet med uppfattningen att man lever rätt och att val samt handlingar är rättfärdigade (Aho, s. 104). Alltså, det som upplevs meningsfullt i vardagslivet kan vara både smått som stort, men är en mer integrerad del av vardagen, som gör att man inte reflekterar över vad som är meningsfullt i större utsträckning. När saker och ting dras till sin spets, och människan konfronteras med ångest, raseras denna tro om att leva ett gott liv och vad som tidigare upplevts meningsfullt. Detta menar Aho grundar sig i ångesten som uppstår, vilken man helst inte vill möta, som finns inbyggd hos

5. Resultat

Uppsatsens frågeställning handlar om vilka aspekter av existentiell coping som framträder i hanteringen av coronapandemin. Fortsättningsvis presenteras alltså undersökningens resultat, där aspekterna av existentiell coping framställs som teman, med citat, vars syfte är att vidare illustrera och tydliggöra temana. Varje tema har även underkategorier, vilka gör temana mer strukturerade, men också visar deras olika nyanser. Viktigt att poängtera är att temana går in i varandra. Vissa citat skulle alltså kunna tolkas och förklaras på flera olika sätt, och således placeras under flera teman. Det bör därför förtydligas att här presenteras resultatet som det gör, för att ge en uppfattning om vad existentiell coping kan vara.

5.1 Existentiell ångest

Det första temat är existentiell ångest. I forskningen har det alltså framträtt tankar och funderingar kring frågor kopplade till livet och döden samt tankar kring mening. Temat visar hur coronapandemin påverkat människor på djupet, och framkallat känslor av oro, ångest och otillräcklighet.

5.1.1 Döden

Döden blev ett tema som uppstod, och uppenbarade sig som att under coronpandemin har döden kommit närmare. Detta innefattar både som ökad risk att dö, och en ökad medvetenhet om döden. Temat syns inledningsvis i rapporten om andlig vård, där vissa medarbetare inom den andliga vården som svarat på enkäten, menar att de sett en ökad oro både från närstående och patienter, att döden blivit mer närvarande, samt ”beskriver hur medvetenhet om livets sårbarhet bidragit till frågor om livets mening.”

(Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) 2021, s. 19). Just medvetenheten om livets sårbarhet kan tolkas som att man blir mer medveten om ens egen dödlighet. Medvetenheten leder till oro och tankar kring existentiella frågor, som livets mening, vilka blir alltmer återkommande.

Samma mönster blir synligt i sammanställningen från Borås:

(Borås Stad 2020, s. 6)

Här syns alltså en existentiell ångest, just eftersom döden beskrivs närvarande, som givit upphov till reflektioner kring existentiella frågor samt vad man anser viktigt i livet, vilket även kan tolkas som reflektioner kring vad som är mening i ens liv.

5.1.2 Livet

Precis som att döden kan länkas till existentiell ångest, kan också livet göra det. Temat som här har framkommit, existentiell ångest kopplad till livet, handlar om situationen man befinner sig i just nu och hur den framkallar den existentiella ångesten. Till att börja med framträder temat i sammanställningen från Borås Stad så här:

Det finns en ångest och bottenlös oro. De som har förlorat en anhörig, har en anhörig som bor på Vård- och omsorgsboende eller vårdar en anhörig blir en extra utsatt grupp. De sitter med svåra beslut och kanske har svårt att förklara för sin anhöriga varför situationen är som den är. Det finns även en oro och rädsla för egen del, för partner liksom för barn och barnbarn. En sorg att många äldre ska behöva sätta livet till och en oro för den corona-strategi som Sverige har valt, uttryckte någon enstaka.

(Borås Stad 2020, s. 7)

I citatet syns reflektioner kring döden, genom oron och rädslan för sina nära och kära, samt sorg över att äldre satt livet till. Men det går att urskilja en existentiell ångest kring livssituationen i sig, exempelvis att ha förlorat en anhörig eller att ens anhöriga bor på ett boende. Vad de svåra besluten innebär framgår inte, det kan vara vad som helst, men det framgår att personerna som står inför besluten har svårt att förklara sin situation för sina anhöriga. Detta exemplifierar alltså komplexiteten av den existentiella ångesten, hur svår den kan vara att konkretisera med ord, eftersom det är något som människan känner i djupet av sig själv, något som ingen annan fullt ut kommer att kunna greppa. I rapporten om Svenska Kyrkan, syntes existentiell ångest kopplat till kyrkoherdar och deras identitet som präst:

gentemot andra människor. Deras stödjande uppgifter som medmänniska har i stället fått övertas av församlingsmedlemmarnas vänner, bekanta eller familj. Nästan en av tre kyrkoherdar, 29 procent, uppger att de upplevt att de inte har kunnat vara tillräckligt närvarande som präst under pandemin. Avsaknaden av möten med människor inom ramen för själavård, har skapat en känsla av otillräcklighet.

(Fransson, Gelfgren & Jonsson 2021, s. 64)

Själavården kan tolkas som en betydande aspekt, vilken helt eller delvis försvunnit. I citatet synliggörs alltså att coronapandemin orsakat att kyrkoherdarnas roll som präst inte har kunnat fortskrida som vanligt, något som orsakat en känsla av otillräcklighet. Känslan kan också tolkas innebära att man inte hittat sin roll, identitet, som präst i pandemin.

5.2 Sökande

Det andra temat är sökande. Det som alltså menas är att i djupet av materialet som bearbetats, syns människors sökande i olika former och uttryck, under pandemin. Att sökandet uppstått kan förklaras som att pandemin försatt människor i svåra situationer och osäkerhet, vilket gör att människor söker efter något konkret att förankra sig i. Det var särskilt existentiella frågor samt längtan som sökande, som stod ut i materialet.

5.2.1 Existentiella frågor

Detta tema om existentiella frågor som sökande ska inledningsvis demonstreras, genom ett citat ur rapporten om Svenska Kyrkans omställning under pandemin:

Denna rapport handlar om hur Svenska kyrkans församlingar har mött pandemins utmaningar: från ökade diakonala behov till att kunna upprätthålla gudstjänstgemenskapen i en tid då behovet av hopp är stort och de stora livsfrågorna ständigt närvarande.

(Fransson, Gelfgren & Jonsson 2021, s. 6)

Svenska Kyrkan kan här sägas ha mött människors sökande i pandemins utmaningar, genom att tillgodose ökade diakonala behov samt upprätthållande av

fått ökade behov att exempelvis samtala kring, men också få stöd i, olika livsfrågor, vilka kan vara av existentiell karaktär.

I rapporten om andlig vård under pandemin, fick medarbetare inom andlig vård medverka i en enkätundersökning, där det bland annat fanns öppna frågor som handlade om existentiella frågor och utmaningar under våren 2020. Medarbetarna beskrev då hur existentiella frågor bland patienter ”inte ändrat karaktär under våren 2020, men att de intensifierats” (Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) 2021, s. 19). Alltså syns sökandet under pandemin även i denna rapport om andlig vård, genom belysandet av de existentiella frågornas alltmer betydande roll inom andlig vård, och hur människor blivit mer angelägna om att söka svar på de frågorna.

5.2.2 Längtan

Det urskildes även ett mönster av en längtan i sökandet. Det som i majoritet stod ut var längtan efter att kunna umgås som vanligt med människor igen. För att ändå stilla sin längtan, eller sitt sökande, har man fått ta till andra medel. Till att börja med tar sig i Borås Stads sammanställning av hur äldre har det i pandemin, sökandet uttryck så här:

Det finns en längtan efter aktiviteter, sammanhang, barn, barnbarn, nära och kära. Några uttrycker att de längtar efter att resa och efter kulturupplevelser som till exempel konserter och teater. Även om de håller kontakt på olika sätt till exempel via telefon, facetime eller träffas ute, så saknas den fysiska kontakten och de sociala sammanhangen.

(Borås 2020, s. 8)

Här längtar man delvis efter att få åka i väg och se världen, delvis efter social kontakt. Som för att åtgärda sin längtan, sökan, efter social kontakt, tar man till telefonen, facetime eller att ses utomhus.

I en kunskapssammanställning från Folkhälsomyndigheten, syns också en längtan efter det sociala, och hur man hittat andra vägar till det:

”Få fysiska kontakter. Saknar barn och barnbarn, att få vara nära dem, kramas, prata och skratta.” Kvinna, 82 år

Fritextsvaren visar att många har copingstrategier som hjälper dem att må bra under denna tid, och de som nämns är samma strategier som enligt litteraturen är hälsofrämjande. Exempelvis handlar det om att hålla kontakt med nära och kära via telefon och digital teknik och att röra sig ute i naturen.

(Folkhälsomyndigheten 2020)

Som syns i citatet, finns en längtan av att exempelvis få träffa barn och barnbarn, och att många beskrivs sakna sociala sammanhang. Sökandet efter det sociala, gör också att man hittar små genvägar till att få det, genom telefon och den digitala tekniken, precis som i sammanställningen från Borås.

Även i artikeln om hjälporganisationer framträder sökandet, men skiljer sig något från de andra citaten om längtan hittills. Här framträder sökandet som en längtan av gemenskap:

Å andra sidan framkom i resultatet en förväntan om att medlemsantalet kommer att öka, då människor i kristider behöver mer stöd samtidigt som beredskap att hjälpa till har ökat. En del uttryckte en förhoppning om att känslan av att ’vi slutit oss samman’ med gemensamma krafter mot ett yttre hot skulle kvarstå även efter pandemin.

(Pohlkamp et al. 2021, s. 56)

I citatet är det alltså tydligt att gemenskapen och känslan av att ha slagit sig ihop för att hjälpa varandra, samt hoppet om att det ska fortsätta efter pandemin, blir en längtan efter medmänsklighet. Allt fler vill hjälpa till, söker sig till en gemenskap som en hjälporganisation, i syfte att ge och stå till tjänst för andra människor.

5.3 Mening

5.3.1 Social kontakt

Ett inledande exempel på social kontakt som mening, kommer från ett dokument om hur coronaviruset har påverkat äldre i Borås. Då beskrivs hur medmänskligheten fått en framträdande roll, att äldre exempelvis har tät kontakt med sina vänner, att de får hjälp med handling eller att Stödlinjen i Borås Stad, bland annat kan ge samtalsstöd till de äldre (Borås Stad 2020, s. 4, 7). Saken förklaras mer utförligt:

Frivilliga boråsare ställer upp med praktiska eller stöttande insatser. Många engagerar sig för andra och umgås på det sätt som är möjligt. Någon hade myntat begreppet ’coronasittning’ då hen träffade vänner ute med fysisk distans. Det blev uppenbart för oss i intervjuerna att det lilla spelar roll, ett samtal kan göra skillnad.

(Borås Stad 2020, s. 7)

Det som här alltså kan tolkas som meningsfullt är medmänskligheten, gemenskapen, som uppstår genom att hjälpa varandra, allt ifrån att ringa ett samtal, hjälpa någon att handla till att träffas ute en stund, att såväl ge som att ta. Som beskrivs i citatet, blev sådana små handlingar det som spelat roll. Alltså har bejakandet av ett grundläggande, mänskligt, socialt behov varit väldigt betydelsefullt, för att hantera pandemin.

I artikeln om hjälporganisationer, framkom också den sociala kontakten vara av betydelse. Pohlkamp et al. menar att ”under covid-19-pandemins påfrestningar så behövdes gruppen för att återfå och bibehålla en känsla av ägarskap och tilltro att kunna hantera sin egen hälsa (self-efficacy).” (Pohlkamp et al. 2021, s. 53). Detta syntes bland annat hos kokainmissbrukare hos Cocaine Anonymous, trots att den kunde vara

potentiellt skadlig:

Upplevd stress relaterat till den pågående pandemin till och med ökade behovet av att närvara vid fysiska CA-möten. CA var den enda av de inkluderade organisationerna som fortsatte med fysiska träffar, om än anpassade i storlek, trots att flera av medlemmarna på grund av dålig hälsa efter missbruk, ansåg sig tillhöra riskgrupp.

I citatet finns det två dimensioner kopplade till mening, som går in i varandra; pandemin och att hålla sig nykter. CA-mötena kan alltså tolkas ha varit meningsfulla, eftersom pandemin orsakat påfrestningar vilka eventuellt hade kunnat resultera i missbruk. Detta exempel visar också hur social kontakt av olika slag, utifrån var människas unika situation och behov, kan vara meningsfull.

Den meningsfulla, sociala kontakten kan alltså ta sig i flera uttryck. Detta syns även i artikeln om hur anhörigas vård- och omsorgsinsatser är betydelsefulla för både

anhöriga, patienter och personal, samt hur restriktionerna förhindrat anhöriga att besöka som vanligt. I artikeln utläses hur meningsfulla besöken och insatserna är för anhöriga, samt att hålla kontakt trots restriktioner:

En vårdallians innebär vanligtvis inte bara att alla parter kan bidra utan att alla parter erhåller ett värde av den ömsesidiga relationen (Mol 2008). Detta gäller även anhöriga som genom sina informella insatser även tillgodoser egna behov av bland annat delaktighet och kontroll, vilket är ytterst viktigt för deras välbefinnande. Besöksförbuden har inneburit att anhöriga ’ringer mycket mer och vill höra hur det är med sina närstående’ (IP1, undersköterska, kommunal omsorg).

(Wall & Vamstad 2021, s. 23)

Värdet som de anhöriga erhåller genom att vara delaktiga i sina sjuka anhörigas vård, kan betraktas som meningsfullt för dem. I coronapandemin har dock det meningsfulla tagits ifrån dem eller begränsats. Detta resulterar således i att de ringer oftare, vilket blir ett sätt att kontinuerligt vara delaktig, och kvarhålla den meningsfulla kontakten.

I rapporten om Svenska Kyrkan, uppfattades också den sociala kontakten som meningsfull, för att klara av den digitala omställning som skedde:

Nästan nio av tio kyrkoherdar som valt att digitalisera verksamheten någon gång har känt ett ganska stort eller mycket stort stöd av de andra anställda i

församlingen, medan ytterst få församlingar där kyrkoherden inte upplevt ett stöd av andra har gjort en digital omställning. Det kollegiala stödet verkar dessutom, föga förvånande, ha varit särskilt betydelsefullt för de kyrkoherdar som inte tidigare använt sociala medier i yrket, men där församlingen ändå har gjort en digital omställning.

Ur citatet kan tolkas att coronapandemin har lett till att kyrkoherden varit tvungen att ställa om församlingen digitalt, vilket kan tänkas inte är det lättaste om man inte är bekant med sociala medier sedan tidigare. I svårigheten som omställningen medför, blir stödet från kollegorna, vilket är en form av social kontakt, meningsfullt för att klara utmaningen.

Sociala kontakter har som sagt varit väldigt framträdande. Även i rapporten från Region Gävleborg syns den sociala kontakten som meningsfull, här berättat av en man, om en kommunal insats som införts under coronapandemin:

Han berättar att han numera blir uppringd en gång i veckan av en person från kommunen, ”för att förgylla vardagen lite grann”. De pratar om olika saker, och han får tips på t ex möjligheter att låna böcker från biblioteket.

(Region Gävleborg 2020, s. 20–21)

6. Analys

Här följer en analys av resultatet utifrån den tidigare beskrivna teoretiska referensramen, för att vidare konkretisera hur existentiell coping framträder i hanteringen av

coronapandemin, och därigenom bidra med ökad förståelse för fenomenet. Vidare följs alltså de olika delarna av den teoretiska referensramen, och sätts i kontexten av

resultatet som presenterats. Olika citat från resultatet kommer att tas upp som exempel i syfte att tydliggöra analysen.

6.1 Existentiell ångest

Som framgår i den teoretiska referensramen, beskriver Kevin Aho sociala roller och identiteter som man har, i det vardagliga livet, och kopplar det till existentiell ångest när de raseras (Aho 2020, s. 104). Ett exempel på detta, är hur det framkom att vissa

kyrkoherdar blivit hindrade i sin roll som präst för andra människor, och att det framkallat en känsla av otillräcklighet. Utifrån Aho kan detta alltså tolkas som att den sociala roll, identitet, som kyrkoherdarna haft som präst, har hindrats under

coronapandemin. Detta beskrevs ha gjort att kyrkoherdarna känt sig otillräckliga, vilket kan ses som ett symtom på den existentiella ångesten. Här förklaras således genom Aho hur identiteten som präst varit betydande för kyrkoherdarna, och när identiteten hindrats på grund av förändringarna till följd av pandemin, tappas meningen och känslan av otillräcklighet uppstår, vilken kan tolkas till att inte fullt ut veta vem man är i den nyblivna kontexten av pandemin.

Aho menar även att den existentiella ångesten är något som finns i varje människa, som man försöker undvika, men till slut konfronteras med (Aho 2020, s. 104). I temat existentiell ångest framträdde en återspegling av den existentiella ångesten, i hur utsattheten och dödstalen som kommit med coronapandemin har fått människor att exempelvis tänka över sin egen dödlighet, och vad eller om man har mening i sitt liv. Ett exempel på detta är hur man i temat existentiell ångest med döden som

6.2 Begriplighet & hanterbarhet

Begriplighet och hanterbarhet i Antonovskys KASAM handlar om i vilken utsträckning man kan förstå och hantera en svår situation, eller stimuli (Antonovsky 2005, s. 44–45). Detta inbegriper alltså förutsättningarna en människa har, vilket kan beskrivas som copingresurser. De två komponenterna kan tydligast relateras till temat sökande. För det första framkom det i temat om sökande, hur människor har försökt finna något konkret att greppa tag i under pandemin. Detta kan med Antonovsky förklaras som att man söker begripa och hantera stimuli relaterat till situationen i coronapandemin, eller känslor kring den. Detta kan bland annat ses i rapporten från Svenska Kyrkan, hur diakonala behov hade ökat samt att man hade upprätthållit gudstjänsterna, i en tid där behov av hopp är stort och livsfrågor ständigt närvarande. Utifrån Antonovskys hanterbarhet, kan det förklaras som att människor har sökt sig till kyrkan i

coronapandemin med sina existentiella frågor, eftersom man söker begripa stimuli, situationen som sådan eller känslor kring den, och har kyrkan som resurs för att begripa samt hantera livet i pandemin.

Fortsättningsvis syns begripligheten och hanterbarheten i hur människor sökt begripa och hantera sin situation på egen hand. Exempelvis beskrevs det ur Borås Stads

sammanställning, att det fanns en längtan, sökande, efter att exempelvis träffa nära och kära, men att man fick ta till andra, tekniska medel, eller träffas utomhus, för att kunna hålla kontakten. Begripligheten här kan handla om att, saknaden av fysisk kontakt till trots, förstår man omständigheterna kring coronapandemin, och att det inte går att träffas som vanligt. Detta kan, utifrån Antonovsky, förklaras som att yttre stimuli alltså mottagits, och är begriplig, och man tar till de resurser man har för att ytterligare hantera stimuli (Antonovsky 2005, s. 44). Alltså använder man exempelvis telefonen som ett sätt att hålla kontakten, då kommunikationen eller gemenskapen man får med sina nära och kära blir en betydande resurs för att hantera coronapandemin.

förutsägbara, eller åtminstone kunna ordna och förklaras (Antonovsky 2005, s. 44). Detta framträder i hur man vidare beskriver känslan av gemenskap som man fått i hjälporganisationerna, och förhoppningen att den ska finnas kvar efter pandemin. Alltså kan känslan av gemenskap utifrån Antonovskys begrepp begriplighet och hanterbarhet, förklaras som att det finns en hög känsla av att kunna begripa situationen nu, och om man håller ihop kan man tillsammans begripa och hantera även framtida utmaningar.

6.3 Meningsfullhet

Meningskomponenten i KASAM är enligt Antonovsky det som motiverar och

engagerar människan, alltså i vilken utsträckning som livet upplevs ha en känslomässig innebörd (Antonovsky 2005, s. 45–46). Meningsfullheten berör således aspekter i en människas liv som är viktiga och betydelsefulla oavsett situation. Temat mening visade sig i resultatet, föga förvånande, vara en central aspekt av existentiell coping, och den sociala kontakten var störst inom temat. Den sociala kontakten har visat sig genom alltifrån att facetimea med anhöriga, till att få kollegialt stöd under

organisationsförändringar till följd av coronapandemin. Med hänsyn till Antonovskys meningsfullhet, kan den sociala kontakten alltså förklaras som en motivation för människor, en drivkraft, som också ger en känslomässig innebörd. Ett tydligt exempel på den sociala kontakten som meningsfull och dess känslomässiga innebörd, är hur människor i sammanställningen från Borås beskrevs ha ställt upp med insatser av olika slag, engagemang för andra människor samt umgänge utomhus på fysisk distans. En sådan handling som att sträcka ut en hand och exempelvis hjälpa någon med något praktiskt, får alltså stor betydelse. Att man även vidare beskrev att det i intervjuerna blev uppenbart att det ”lilla” kunde göra skillnad, tyder på den känslomässiga innebörden som Antonovsky talar om, som handlingarna får, och stannar kvar hos människor.

Antonovsky menar även att meningsfullheten kan vara att man ser en utmaning som värd att investera energi och engagera sig i (Antonovsky 2005, s. 46). Detta kan

hålla sig nykter under coronapandemin här alltså anses värd att engagera sig i, och träffarna får således ett inneboende värde, mening, för deltagarna.

7. Diskussion

I denna del diskuterar jag mitt resultat, samt resultatet och analysen mot tidigare forskning. Avslutningsvis diskuteras den teoretiska referensramen och metoden som använts.

7.1 Diskussion av resultat

Sammanställningen av temana i resultatet har besvarat forskningsfrågan, alltså vilka aspekter av existentiell coping som framträder i hanteringen av coronapandemin; sökande och mening. Sökandet har alltså med coping att göra, till vilken utsträckning man begriper och har resurser att hantera situationen eller känslorna som kan uppstå kring den. I resultatet syns copingen alltså genom att exempelvis ha kontakt med sina anhöriga, men också hjälpa andra eller prata med en andlig vårdare. Mening blev den existentiella dimensionen som är tätt sammanlänkad med coping, eftersom den kan handla om att söka hantera något genom något som ger mening, vilket i resultatet har visat sig vara social kontakt i alla dess former. Existentiell ångest har visat sig ingå i den existentiella dimensionen. Temat har även i resultatet visat sig innehålla reflektioner kring exempelvis mening, och blev bland annat därför relevant att ha med som tema. Ytterligare relevans, menar jag, ligger i att existentiell ångest som tema dels har exemplifierat vad existentiell coping kan uppstå ur, dels vidgat bilden av den existentiella dimensionen av fenomenet, och därigenom även bidragit med en ökad förståelse för det, som ju relaterar till uppsatsens syfte.

Uppsatsens syfte var alltså att bidra med ökad förståelse för existentiell coping genom att undersöka hur det framträder i hanteringen av coronapandemin. Här menar jag att genom förklaringen av temana i resultatet, samt analysen med den teoretiska

referensramen, har uppsatsen mött syftet. Fortsättningsvis kommer jag att beskriva hur temana, och därigenom existentiell coping, framträtt.

Temat om den existentiella ångesten har i forskningen framträtt i form av reflektioner kring liv och död, som med Aho även kunnat relateras till mening, social roll och identitet, samt som något man under pandemin blivit konfronterad med.

och hanterbarhet, har det vidare belysts som att man haft mer eller mindre begriplighet, men oavsett har man sökt hantera eller begripa coronapandemin som situation, eller känslor kring den.

Temat om mening har i forskningen framträtt som att social kontakt på olika sätt blivit väldigt betydande för människor i pandemin, något som genom KASAMs

meningsfullhet kunnat utvecklas och förklaras som att människor motiverats genom den sociala kontakten, som också fått en känslomässig innebörd.

Sammanfattat finner man här vad existentiell coping kan innebära, och därigenom ges fenomenet en ökad förståelse. Existentiell coping kan alltså förstås som ett sökande efter mening, eller att hitta nya vägar till att hålla kvar i det som ger en mening. Svåra perioder och situationer kan också framkalla en existentiell ångest som orsakar ett sökande, eller vilja att hitta mening. Det står således klart att mening är det mest centrala i existentiell coping, medan sökandet och den existentiella ångesten på olika sätt kan länkas till meningen.

7.2 Diskussion utifrån tidigare forskning

Inledningsvis följer diskussionen kring Fereshteh Ahmadi och Nader Ahmadis forskning på coping och andlighet. Till att börja med antog de i sin ena enkätstudie, hypotesen om naturen som andlig och helig, med understöd av redan existerande teorier kring att människor heliggör aspekter av sitt liv för sökande efter mening. Detta

tala med exempelvis en andlig vårdare om existentiella frågor utan att vara religiös. Det som dock mest stod ut i resultatet hos temana sökande och mening, var relationer till andra människor, vilket kan gå i linje med kulturen som faktor för hantering.

Vidare diskuteras Lisa Sand och Peter Strands forskning på existentiell kris och coping. För att inleda, talar Sand och Strang om gränssituationer, som alltså är oundvikliga händelser i livet som påverkar i stor utsträckning och som man måste förhålla sig till, samt aktiverar existentiella frågor. I coronpandemin dras saker och ting till sin spets, och försätter människor i en sådan situation att de måste förhålla sig till den. Pandemier är naturligtvis inte en naturlig, oundviklig del av en människas liv, som alla människor alltså kommer vara tvungna att hantera under sina liv. Däremot kan pandemin på olika sätt trigga existentiella kriser och frågor. Många av de förändringar som har skett till följd av pandemin har påverkat människors liv fundamentalt och triggat existentiella frågor, som vi sett i temana, bland annat då döden beskrivs varit närvarande. För att fortsätta på döden som exempel, är det något som kommer att hända alla människor, och är därför oundviklig samt måste förhållas till. Kevin Aho menar att den existentiella ångesten är något som finns naturligt hos människan och konfronterar en i vissa situationer, vilket alltså gör den oundviklig. Således kan sägas att

coronapandemin har försatt människor i gränssituationer, exempelvis i möten med en mer närvarande död, och därigenom har en existentiell ångest uppstått.

I Helena Larssons avhandling om existentiell ensamhet hos närstående, beskrivs den existentiella ensamheten som en djup ensamhet. Larsson har också beskrivit hur närstående stått inför en gränssituation, och därigenom existentiella val. Detta med existentiella val syns exempelvis i temat om existentiell ångest och livet som

underkategori i citatet från Borås Stad, hur man haft en ångest och bottenlös oro, samt sitter med svåra beslut och har svårt att förklara sin situation för anhöriga. Vidare beskrevs även de närstående i Larssons avhandling ha försökt återskapa mening, bland annat genom volontärarbete eller att hjälpa till med barnbarn. Här syns den sociala kontakten som meningsfull, vilket också framkommit i denna uppsats resultat och analys.

Martina Boströms avhandling om trygghet hos äldre och KASAM har uppenbart paralleller till denna uppsats, då KASAM är en del av referensramen. Till att börja med kom Boström fram till att trygghet i hög grad upplevdes meningsfull för äldre, och var beredda att avstå en hel del för att kunna få det. I Boströms avhandling blir

genom social kontakt som meningsfull i hög grad under pandemin. Dessutom kan tryggheten också vara kopplad till det Aho menar kring social roll och identitet, att de i sig kan ha en mening, men när de rycks undan, uppstår en existentiell ångest. Som vi sett kände sig vissa kyrkoherdar otillräckliga i sin prästroll, och en existentiell ångest kan sägas ha uppstått. På samma sätt är tryggheten betydelsefull för äldre, då de till och med var beredda att ge upp delar av sin integritet för att få det. Alltså skulle en

existentiell ångest kunna sägas aktiveras om tryggheten togs ifrån dem.

7.3 Diskussion av teoretisk referensram & metod

Inledningsvis ska nämnas att den teoretiska referensramen som använts är KASAM, kombinerat med en definition av existentiell ångest som framställd av Kevin Aho. Till att börja med har jag i analysen kunnat använda begrepp och perspektiv utifrån den teoretiska referensramen, och tillämpa på resultatet som uppstått. Ett mönster har kunnat urskiljas, och mitt tema med existentiell ångest analyserades med Aho, medan

KASAMs olika komponenter kunde analysera temana sökande och mening, och har alltså uppfyllt uppsatsens syfte med att undersöka hur existentiell coping framträder i hanteringen av coronapandemin och bidra med ökad förståelse. Fortsättningsvis, som tidigare dryftats i uppsatsen, går KASAMs komponenter in i varandra. Att de går in i varandra kan göra att de uppfattas svävande och svåra att greppa, vilket å andra sidan kan anses vara referensramens förtjänst, och ses som att den är flexibel. I analysen har dock var del av referensramen fördjupats i det temat som ansetts vara mest relevant för den delen, i syfte att vara så konkret som möjligt för förståelsens skull. Dessutom, eftersom jag här ämnat skapa en förståelse kring existentiell coping, kom jag fram till att Antonovsky och Aho på egen hand skulle ge en tillfredsställande bild, för att bli så konkret som möjligt, och således inte ha med flera olika perspektiv.

ett givet val, snarare än att jag skulle ha valt en annan metod som exempelvis gör att man måste förutbestämma ord eller teman att leta efter. Hermeneutiken har visat sig fungera väl, och har hjälpt mig att hitta temana som alltså utgjort aspekterna av existentiell coping. Det man dock ska vara medveten om, är att med en större

tolkningsfrihet kan det också komma en utmaning kring avgränsning. Alltså är det av betydelse att, vid användning av den hermeneutiska cirkeln som jag använt, när man rör sig mellan delar och helhet, vara noga med att faktiskt ha helheten med sig hela tiden, för att inte sväva ut.

8. Slutsatser

Uppsatsens slutsatser sammanställs här kortfattat i punktform:

 Aspekterna av existentiell coping som framträder i hanteringen av

coronapandemin, är sökande och mening. Existentiell ångest som aspekt ingår i den existentiella dimensionen.

 Sökande har framträtt som coping, att människor aktivt sökt efter något konkret att greppa tag i för att begripa och/eller hantera sin situation eller känslor i pandemin. Mening har framträtt som den existentiella dimensionen, där social kontakt i olika former varit extra betydelsefullt för människor under pandemin, och haft en känslomässig innebörd. Existentiell ångest har framträtt som en del av den existentiella dimensionen, på det sättet att, allteftersom människors situationer ändrats i pandemin, har existentiella reflektioner kring döden och livet ökat.

9. Avslutning

I inledningen gavs en bakgrundsbeskrivning till hur coronapandemin har sett ut, där det framgick att restriktioner genomförts samt att många människor olyckligtvis mist sina liv. Dessutom introducerades begreppet coping, och det existentiella kopplat till mening. Undersökningen som här genomförts har visat på konsekvenser av restriktionerna, och döden som kommit närmre, som att man fått hitta nya sätt att interagera socialt eller att ökade reflektioner relaterade till liv och död uppstått. Människor har alltså fått hantera, och hitta sin mening, i coronapandemin.

10. Framtida forskning

I uppsatsen har undersökts vilka aspekter av existentiell coping som framträtt i hanteringen av coronapandemin. Man kan säga att min undersökning har skrapat på ytan av ämnet. Som nämndes i avgränsningen var det från början tänkt att en intervjustudie skulle genomföras, men som sedan inte blev av. Det kan för framtida forskning alltså vara av intresse att faktiskt genomföra intervjuer, och undersöka hur existentiell coping sett ut hos människor under pandemin. Detta eftersom eget insamlat empiriskt material skulle kunna bidra med en ännu tydligare bild av existentiell coping, då man exempelvis utformar egna frågor att ställa, som avgränsar sig just till det ämnet. Dessutom är vi i skrivande stund över ett år in i coronapandemin. I denna uppsats har jag använt mig av material från myndigheter, kommun och län. Det finns dock en del material, exempelvis forskning, som förväntas publiceras de kommande åren. Därför kan man gott återbesöka detta ämne om framträdandet av existentiell coping i

11. Källförteckning

Aftonbladet. (2020). Antalet covid-patienter på sjukhus ökar. Aftonbladet, 26 maj.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/2Grgb4/antalet-covid-patienter-pa-sjukhus-okar

Ahmadi, Fereshteh. & Ahmadi, Nader. (2015). Nature as the most important coping strategy among cancer patients : a Swedish survey. Journal of religion and health, 54 (4), ss. 1177-1190.10.1007/s10943-013-9810-2

Ahmadi, Nader. & Ahmadi, Fereshteh. (2017). The use of religious coping methods in a secular society : a survey study among cancer patients in Sweden. Illness, crisis and loss, 5 (3), ss. 171–199. 10.1177/1054137315614513

Aho, Kevin. (2020). Existentialism: an introduction. 2. uppl., Cambridge, UK: Polity Press

Ahrne, Göran. & Svensson, Peter. (2015). Kvalitativa metoder i samhällsvetenskapen. I Ahrne, G. & Svensson, P. (red). Handbok i kvalitativa metoder. 2. uppl., Stockholm: Li-ber. Btj, ss. 8–15

Antonovsky, Aaron (2005[1987]). Hälsans mysterium. 2. uppl., Stockholm: Natur och kultur

Borås Stad (2020). Effekter av coronaviruset – fokus på åldersgruppen 70 år och äldre [internt material]. Borås: Borås Stad

Boström, Martina. (2014). Trygghet – på vems villkor? Uppfattningar om och erfarenheter av trygghet hos äldre personer med behov av omsorg. Diss. Jönköping: Högskolan i Jönköping. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Ahj %3Adiva-23852

Folkhälsomyndigheten (2020). Bekräftat fall i Jönköping av nya coronaviruset (2019-nCoV). https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2020/ januari/bekraftat-fall-av-nytt-coronavirus-i-sverige/ [2021-04-07]

Folkhälsomyndigheten (2020). Konsekvenser för personer 70 år och äldre av smittskyddsåtgärder mot covid-19. Stockholm: Folkhälsomyndigheten.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/k/ konsekvenser-for-personer-70-ar-och-aldre-av-smittskyddsatgarder-mot-covid-19/

[2021-04-20]

Frankl, Viktor E. (2006[1946]). Livet måste ha mening. 3. uppl., Stockholm: Natur och kultur

Fransson, Sara., Gelfgren, Stefan. & Jonsson, Pernilla (2021). Svenska kyrkan online: Att ställa om, ställa in eller fortsätta som vanligt under coronapandemin. Uppsala: Svenska kyrkan. https://www.svenskakyrkan.se/forskning/nyheter/ny-rapport-om-svenska-kyrkan-online-under-coronapandemin

Larsson, Helena. (2020). Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer: ett närståen-deperspektiv. Diss. Malmö: Malmö universitet.

https://doi.org/10.24834/isbn.9789178770625

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2020). Svenska folket håller fysiskt av-stånd. https://www.msb.se/sv/aktuellt/nyheter/2020/maj/svenska-folket-haller-fysiskt-avstand/ [2021-04-07]

Pohlkamp, Lilian., Wallin, Viktoria., Hjorth, Elin. & Gabrielsson, Hanna. Ömsesidiga hjälporganisationer i Sverige uppvisar resiliens under covid-19-pandemin.

Socialmedicinsk Tidskrift, 98(1), ss. 48–58. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn %3Ase%3Aesh%3Adiva-8639

Region Gävleborg (2020). Äldres vardagsliv under coronapandemin: en intervjustudie i Gävleborg (Rapport 2020:5). Gävleborg: FoU Välfärd.

https://www.fouvalfard.org/downloads/aldres-vardagsliv-under-coronapandemin/

Wall, Erika. & Vamstad, Johan. (2021). När en part försvinner: informella vård och omsorgsinsatser under Coronapandemin. Socialmedicinsk Tidskrift, 98(1), ss. 15–26.

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aesh%3Adiva-8641