Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMt:, j '
EMIGRÂTIONSÜTREDNIH GEN
BILAGA XIX
INDUSTRI OCH HANDEL
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1910
[100657]
9 VC,
EIIGMTMSUTREDMGEA
BILAGA XIX
INDUSTRI OCH HANDEL
STOCKHOLM
KUKGIj. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1910
[100657]
V
UTTALANDEN
RÖRANDE
INDUSTRI, HANDEL
SOM TILL EMIGRATIONSUTREDNINGEN INKOMMIT
FRÅN
HANDELS K All RA II, HANDELS- OCH SJÖFARTSNÄMNDER, FÖRENINGAR SAMT ENSKILDA AFFÄRSMÄN
UTGIFNA AF
EMIGRATIONSUTREDNINGEN
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1910
\
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Inledning... 7.
Cirkulär med begäran om uttalanden... 8.
Uttalande af Doktor Frans Kempe, Stockholm... ...11.
Svenska Handelskammaren i London... 18.
Herr Fred. Löwenadler, London...23.
Disponenten A. Henrik Göransson, Sandviken...28.
Gottlands Handels- och Sjöfartskammare...35.
Sundsvalls Handels- och Sjöfartsnämnd...38.
Landskrona Handelsförening... 40.
Landskrona Handels- och Sjöfartsnämnd...41.
Handels- och Sjöfartsnämnd en i Halmstad... 41.
Stockholms stads Handels- och Sjöfartsnämnd ...43.
Direktör Axel Fick, Falun ...45.
Stockholms Handelskammare... 48.
Sveriges Allmänna Handelsförening... 50.
Malmö Handels- och Sjöfartsnämnd... 53.
Handelskammaren i Gäfle... 57.
Handelskammaren i Göteborg... 64.
Helsingborgs Handels- och Sjöfartsnämnd...65.
Smålands och Blekinge Handelskammare... 67.
Disponenten E. J. Ljungberg, Falun... 73.
Sveriges Allmänna Sjöfartsförening... 80.
Jur. studeranden G. Beifrage, Uppsala...85.
Biliarig. Ett uttalande i emigrationsfrågan, i november 1906, af G.
Sundbärg.
7
I förordet till Bilaga IY (Utvandringsstatistik) omnämnes, att den i Kungl. brefvet den 30 januari 1907 föreskrifna statistisk
historiska öfversikt, som skall ingå i Emigrationsutredningens under
dåniga utlåtande, blifvit fördelad på Bilagorna IV, Y och VI (af hvilka den förstnämnda redan föreligger i tryck och den andra är under tryckning), samt att af dessa Bilaga Yl skall redogöra för
»hufvuddragen af hvad vår officiella statistik meddelar rörande de industriella och kommersiella yrkenas och samfärdselns utveckling- under utvandringsperioden (och i någon mån tiden därförut), i sammanhang hvarmed skola återgifvas de uttalanden, som till Emi- grationsutredningen inkommit från Handelskamrar och andra insti
tutioner äfvensom enskilda representanter för Sveriges industri, han
del och sjöfart samt penningeväsende».
En statistisk öfversikt öfver våra industriella och kommersiella näringars utveckling har ock länge i Emigrationsutredningens kansli varit under arbete, men då dess afslutande ännu torde dröja någon tid, har det synts lämpligare att låta densamma komma det slutliga utlåtandet till godo och sålunda utesluta denna öfversikt ur »Bilaga VI», som nu framlägges. Denna bilaga har härigenom kommit att upptagas ensamt af de ofvan omnämnda uttalandena från Handels- kamrarna m. fl., hvilket kanske äfven i och för sig är lämp
ligare, än om dessa skulle sammanförts med en statistisk utredning.
Till följd häraf har det ock synts innebära en viss fördel att utbyta numret Yl mot numret XIX, hvarigenom vinnes en anslut
ning till Bilagorna XVII och XVIII, som äfven utgöras af inkomna uttalanden.
Med denna Bilagas utgifvande äro — in extenso eller i urval — publicerade samtliga de serier af utlåtanden, som inkommit till Emigrationsutredningen. Angående de redan tidigare utgifna, jfr inledningen till Bilaga XVII.
Uppsala i oktober 1910.
GUSTAV SUNDBÄRG.
8
I april 1909 utsändes till ett stort antal korporationer inom näringslifvet äfvensom till enskilda affärsidkare följande cirkulär:
»Genom nådigt bref den 30 januari 1907 bar Kungl. Maj:t uppdragit åt mig att, under inseende af Chefen för Kungl. Civildepartementet, verkställa en utredning i Emigrationsfrågan äfvensom de förhållanden som kunna anses därmed stå i sammanhang, och har för detta ändamål tillstånd jämväl med
delats mig »att af rikets myndigheter omedelbarligen äska upplysningar, hvilka för utförande af uppdraget kunna anses vara af behofvet påkallade».
Med begagnande af detta tillstånd hafva från ett stort antal myndigheter och offentliga korporationer upplysningar begärts och erhållits angående om
ständigheter som må kunna anses hafva förorsakat eller stå i samband med den genom flera årtionden fortgående, kraftförödande utvandringen från vårt land.
Af korporationer och enskilde, representerande landets nåringslif, hafva hittills förfrågningar riktats till dem som företräda jordbruket och dess binäringar.
Det återstår att med enahanda begäran vända sig till representanterna för Sveriges industri, handel och sjöfart samt penningeväsende.
Inför den mångfald af spörsmål, som här träda en till mötes, har det synts fåfängt att söka uppställa ett frågeformulär i detalj. Rimligare har det förefallit att vid den begäran om ett uttalande i frågan, som jag härmed har äran tillställa Eder, på samma gång hemställa, att Ni behagade själf utvälja de synpunkter, som synas Eder böra i främsta rummet komma i betraktande. I samband härmed har det synts mig icke vara ur vägen att med några ord antyda den uppfattning, till hvilken jag under Emigrations- utredniugens arbete för min del hittills hunnit. En sakkunnig granskning af denna uppfattning eller dess stödjande och närmare utförande genom nya upplysningar skulle för arbetets fortgång vara af största värde.
För min del har jag härvid utgått från den omständigheten, som synes mig icke vara tvifvel underkastad, att i våra dagar folken, i högre grad än någonsin förr, äro både för sin politiska och sin ekonomiska välfärd tvingande att räkna i främsta med sin egen styrka. Under sådana förhållanden måste det för Sverige vara en allvarlig sak, att vårt folk sedan snart en mansålder tillbaka tillväxer långsammare i antal än hvarje annat folk i vår världsdel, — om vi endast undantaga de romanska nationerna, hvilkas betydelse ju också allmänt erkännes vara i tillbakagående.
Genom mångåriga undersökningar i ämnet har jag för min del kommit till den uppfattningen, att jordbruket —- i ett land med gammal odling, såsom Sverige, — icke längre eger den expansionsmöjlighet, som medgifver en normal tillväxt af vårt folks numeriska storlek. Väl kan genom en ut
sträckt egnahemsrörelse m. m., möjlighet beredas för någon ökning äfven af
den af jordbruk lefvande befolkningen — i stället för att den nu under
CIRKULÄR, ERÅN EMIGRATIONSUTREDNINGEN.
9 årtionden nästan ständigt gått tillbaka i antal. Men om man besinnar att en folkökning, relativt lika stor som den i Tyskland för närvarande rådande, innebär att Sveriges innebyggareantal skulle för b varje år växa med omkring 80,000 människor, så torde också med detsamma stå klart för en bvar, att något sådant ej kan annat än i högst ringa mån byggas på landtbruket såsom grundval. Skall Sveriges folkökning verkligen kunna återigen uppdrifvas därhän, att vi — såsom förr var händelsen — kunna hålla jämna steg med våra grannfolk, då synes åtminstone för mig oemotsägligt, att detta kan vinnas endast genom en utveckling af våra industriella näringsgrenar och skapandet af en fördelaktig af sättning af vårt lands produkter, — såväl på den inhemska som den utländska marknaden.
Utan att på något sätt vilja förneka betydelsen af handtverkets och den mindre industriens utveckling, såväl i ekonomiskt som andra hänseenden, synas mig att man härvid måste fasthålla att, för det mål som här ofvan omnämnts, kräfves i första rummet en tidsenlig utveckling af vår storindustri.
Det hjälper icke att vi — såsom hittills — i en eller annan bransch tillverka varor af — låt vara högsta kvalitet, hvilka finna någon afsättning äfven utomlands, men en afsättning som är begränsad redan af det enkla skäl, att behofvet af dylika kvalitetsprodukter är så ringa. Skall vårt folks sunda och normala tillväxt byggas på industrien, då finnes intet val: vi måste äfven vi hinna fram till massproduktionen.
Och förutsättningarna för en dylik utveckling i vårt land äro goda, -,—
det erkännes af alla. Vi hafva de yppersta råämnen af många slag och i riklig mängd; vi hafva väldiga naturkrafter i våra vattenfall; och vårt folk är genom hela sin läggning skapadt för att blifva ett framstående industrifolk.
Hvar ligga då hindren, som förklara, att så litet af alla dessa möjligheter hittills kunnat förverkligas?
Låt oss taga ett par exempel, som belysa förhållandena sådana som de nu äro.
Vi hafva ett fabrikssamhälle som heter Eskilstuna. Det tillverkar varor, som i sitt slag äro de yppersta i världen, men det sammanlagda tillverknings
värdet hinner till — ett par tiotal'millioner kronor om året. Och staden själf har 30,000 innevånare. Låge Eskilstuna i England, skulle det vara ett samhälle som gåfve uppehälle åt en half million människor. Dess större fabriker skulle sysselsätta tusentals arbetare hvardera, och deras alster skulle försäljas öfver hela världen.
Man erinrar sig en händelse som tilldrog sig för några år sedan, — för öfrigt: icke i Eskilstuna. En svensk fabrikant hade lyckats göra sin tillverk
ning uppmärksammad å världsmarknaden och mottog en omfattande beställning från utlandet. Hans svar blef: »min verkstad är icke anlagd för produktion i en dylik skala, och jag önskar ej omlägga den i den riktningen.»
Låt oss anföra ännu ett exempel. Vi hafva i vårt land ett samhälle, Sundsvall, som hör till de största trävaruhandelsplatser på jorden. Sunds
vall har — vidast räknadt •— 30,000 innebyggare. Hos ett i ekonomiskt hänseende högt utveckladt folk skulle dessa båda fakta ej kunna existera vid sidan af hvarandra: de skulle innebära en motsägelse. En ort, som i något hänseende hörde till de främsta i världen, skulle ej kunna rymma endast något tiotusental människor. I en stad med en så storartad råämnesexport skulle af sig själft uppstå en mängd förädlingsindustrier, — till en början inom samma bransch, sedan, när kapital samlats, äfven i andra riktningar.
Och då en utvecklad förädlingsindustri sysselsätter långt flera arbetare än en
råämnesexport, skulle samhället snart hafva mångdubblat sin folkmängd. Då
skulle i sin ordning kräfvas också en väldig tillförsel af lifsmedel och en stor
10
tillverkning på stället af alla sorters förnödenheter i öfrigt: handel och sam
färdsel, handtverk och mindre industrier, likaväl som de större, skulle blomstra upp. Med ett ord: ett samhälle, som verkligen i ett hänseende höjt sig till världsrang, skulle utan vidare nå också storleken af en världsstad.
Intet af allt detta har inträffat vid Sundsvall. Ingen förädlingsindustri har växt upp där, och ingen storstadsbefolkning har samlat sig dit. I årtionden har staden fortsatt med sin enda näringsgren: att exportera sin råvara. Och då af rent fysiska skäl den årliga kvantiteten af denna vara ej längre kan uppdrifvas i större mängder än som redan skett, så har exporten till sist stagnerat. Och därmed har stagnerat också — Sundsvall själft.
Kunna i viss mån naturliga hinder anföras såsom förklaringsgrunder till de förhållanden, som här framhållits, så gäller å andra sidan, att i våra dagar den duglige affärsmannens förmåga alltjämt växer att göra sig till herre öfver sitt arhetes ytire förutsättningar.
Hvilka äro då orsakerna till att hos oss på det ekonomiska området allt blir litet och smått, — att allt så snart stannar i växten? Det kan ej vara ensamt den orsaken, att vi äro ett litet folk. Danmarks folk når ej till hälften af vårt i numerär; och dock har Danmark skapat en export af för
ädlade varor, som i värde öfverstiger vår export af råämnen, — och en transoceanisk sjöfart , som vi ej kunna nå kanske på årtionden.
Det måste' då finnas särskilda förklaringsgrunder till, att Sveriges ekonomiska utveckling är så svag och långsam, att den ej kan uppbära en folkökning, som bland andra nationer i våra dagar betraktas såsorn^ den normala. Att finna dessa förklaringsgrunder synes mig vara emigrationsfrågans största problem, åtminstone från synpunkten af hvad som möjligen kan göras för utvandringens framtida hejdande.
För ett par år sedan har jag något utförligare behandlat dessa och när
liggande spörsmål i en broschyr om »Emigrationen». För att ej här blifva för vidlyftig tillåter jag mig bilägga sagda broschyr, med anhållan att den måtte betraktas såsom en integrerande del af förevarande skrifvelse.1)
I kraft af det offentliga uppdrag, som här ofvan omnämnts, anhåller jag då vördsamt, att Ni ville taga emigrationsspörsmålet i öfvervägande och meddela Eder uppfattning af detsamma, — vare sig KTi önskar behandla frågan i sin allmänhet eller föredrager att fästa uppmärksamheten vid någon särskild synpunkt, som ej hittills blifvit tillräckligt beaktad.
För arbetets fortgång efter uppgjord plan skulle jag vara förhunden att få motse Edert svar senast under loppet af instundande september månad.
Stockholm i april 1909.
Gustav Sundbårg.
Filosofie doktor.»
Samtliga de med anledning af detta cirkulär inkomna uttalanden återgifvas i det följande i sin kelhet. I regeln äro desamma upp
tagna i den ordning, i kvilken de ingått till Emigrationsutredningen.
i) Vid detta häftes slut är densamma här upptagen såsom ett »Bihang».
11
Inkomna uttalanden.
D:r Frans Kempe, Stockholm.
I bref af april detta år har Ni, Herr Doktor, uppmanat mig att uttala min åsikt om orsaken till att Sveriges ekonomiska utveckling är så svag och långsam, att den ej kan uppbära en folkökning, som bland andra nationer i våra dagar betraktas som den normala.
Ni har i Edert bref bland annat framhållit, att endast storindustrien kan uppbära en normal tillväxt af folkstocken och att våra naturliga resurser äro af beskaffenhet att möjliggöra en sådan. I dessa båda punkter in
stämmer jag med Eder. Men »att vårt folk genom hela sin läggning är skapadt för att blifva ett framstående industrifolk», det vågar jag betvifla.
Enligt min tanke äger ett motsatt förhållande rum, och häri ser jag orsaken till industriens långsamma gång. Emellertid medger jag gärna att våra arbetare kunna fostras till dugliga industriarbetare. Detta framgår bäst däraf, att de arbetare, som utvandrat till Amerika, där uppfattningen af industriens betydelse genomsyrar hela folket, i allmänhet kunna anpassa sig efter där rådande förhållanden och blifva skickliga yrkesarbetare. Äfven här hemma finnas här och hvar företag, som understödjas af en mycket duglig arbetarestam. Men svenska folkets uppfattning af industriens betydelse är så svag och ytlig, att det icke är någon lätt sak att här i landet fostra dugliga arbetare. Och någon insikt om det intima sambandet mellan in
dustrien och dess arbetare finnes icke. Arbetarne förstå sålunda ej, att ju större företagsamheten är, desto flere bli arbetstillfällena och desto högre aflöningarna. Deras hufvudsakliga sträfvan har blifvit att med minsta möjliga arbete skaffa sig högsta möjliga inkomst, och de inse icke, att de härigenom hämma företagsamheten och skada sig själfva.
Sveriges allmoge har varit och är väl ännu snarare fientligt än vänligt sinnad mot industrien. Bönderna veta att den alstrat en prisstegring för arbetet, men glömma den stora afsättning, industrien bereder jordbrukets produkter.
Och jag håller före, att de bildades begåfning och lynne icke alls passa för affärer och industri, allraminst för storindustri, samt att detta förhållande är hufvudorsaken, hvarför vi blifvit så ohjälpligt efter Amerika, Tyskland, England, Belgien, Frankrike, Schweiz och t. o. m. Danmark, Norge samt Italien. Härom kunde mycket skrifvas, men jag saknar tid och förmåga och får därför nöja mig med att genom några exempel antyda de skäl, pä hvilka jag grundar denna min åsikt.
Gällivaregrufvan har under 200 à 300 år varit känd. Det har dock icke fallit oss in att framkalla dess värde. Det öfverläto vi åt engelsmän; och hade de ej tagit saken om hand, vore väl grufvan ännu värdelös. Vi miss
unnade emellertid engelsmännen den förtjänst, de genom sin företagsamhet
bort skörda, tvingade dem genom mindre vackra intriger att sälja med stor
förlust och togo själfva hand om det af dem skapade värdet. Driffjädern
var i detta fall icke förutseende och praktiskt ingripande, ty då hade vi
själfva byggt banan, utan afund, hvilken känsla hos oss svenskar onekligen är en driffjäder af första ordningen. Huru denna affär sedan sköttes, huru riksdagen ej ville inlösa Gällivare och Kiruna för 18 millioner — de voro värda hundratals — är allom bekant. Utgången var enligt min åsikt icke att beklaga, men med de principer, som voro rådande hos de beslutande, måste den anses hafva varit ett synnerligen eklatant bevis på bristande affärs
sinne. Och sedan det visat sig, att Kiruna innehöll 1,200 millioner ton, så kämpades väldeliga om Grängesberg skulle däraf få bryta och utskeppa 3 millioner eller blott lx/
2. Få tänkte på att 400 år är en lång tid, att många obehagliga öfverraskningar under den tiden kunde inträffa, att t. ex.
fattiga malmer utan större kostnader kunde göras rika, att nya grufvor kunde upptäckas, att kapital skapade kapital samt att det dock var säkrast att be
gagna det gynnsamma tillfälle, som fanns att på kort tid tillföra landet några hundra millioner. Hade vi varit ett folk, som förstått vår sak, skulle vi sålt till tyskarna allt, hvad de önskade, och om möjligt fått dem att grunda sin järnindustri till hufvudsaklig del på våra norrbottensmalmer. Härigenom hade vi fått dem i vår hand, försäkrat oss om en framtida marknad och, viktigare än' allt annat, icke behöft till den grad skuldsätta oss till utlandet, som nu blifvit fallet. Då de praktiska folkens industrimän höra historien om norr- bottensgrufvorna, småle de; och skulle den tid komma, då tyskarne ej längre behöfva våra malmer, blefve läget för oss tämligen genant. För att yttermera stadga vårt anseende som praktiskt folk ha vi suspenderat inmutningsrätten å kronomark, hvilket i Norrbotten, där den mesta jorden tillhör kronan, be
tyder att vi icke ens få utforska, hvilka resurser vi äga. Man må hoppas, att detta har skett för att hålla priset på Kirunamalmen högt, ej därför att vi ansett, att det skulle vara till obotlig skada för södra Sverige, därest en storartad grufindustri uppväxte i Norrbotten. Symptom saknas dock icke, som tyda på att vi lida af norrbottensskräck, alldeles som England på sin tid fruktade för Hollands växande handel.
På en resa i Schweiz för några år sedan åhörde jag ett samtal emellan en tysk och en schweizisk ingenjör. Den förre hade besett en del kraft
stationer i Schweiz och samtalet rörde sig om den ekonomiska utveckling, som användandet af vattenkraften där åstadkommit. Så frågar den tyske ingeniören sin kollega, om ej fara för konkurrensen föreläge från Norge och Sverige. Svaret lydde: »Jag har rest i dessa länder. De ha mycket stora resurser, och hvad Norge angår, så finnes fara, ty norrmännen äro vakna och företagsamma, fast lyckligtvis fattiga, men bvad Sverige angår, så är faran ingen, ty där sofva både staten och folket.» — Då föreföll mig detta omdöme alltför hårdt, men nu inser jag, att mannen dock hade rätt. Just när vi äro komna därhän, att den elektriska malmsmältningen börjar accentuera sig, tillsattes en kommitté för att »utreda» om icke vattenfallen i Norrland i stället för att vara enskildes i själfva verket äro statens egendom. De norr
ländska vattenfallen äro de talrikaste, i stort sedt de mäktigaste och i hvarje fall de, som ligga närmast norrbottensgrufvorna. Och i Norrland är till
gången på virke, lämpadt för kolning, synnerligen riklig. Skall det löna sig att här i Sverige förädla malmen från dessa grufvor, så är det alltså framför allt vid norrländska vattenfall. Samtliga dessa vattenfall lämna c;a 4 millioner hästkrafter: efter endast 200 kr. pr hästkraft blir monteringssumman 800 millioner. Är staten villig att bestrida den kostnaden och när?
Vissa teoretici och politici dekretera- emellertid att den enskilde skall få
bygga, men endast med koncession af staten, att koncessionstiden må omfatta
blott 40 år samt att staten härför skall erhålla 10 kr. pr hästkraft
om året.
d:r frans kempe, Stockholm.
13 Vågar den praktiske mannen häremot invända att när monteringskostnaden för ett vattenfall om t. ex. 25,000 hästkrafter uppgär till 5 millioner kronor, så motsvara 10 kr. pr hästkraft ränta därå eller 250,000 kr. om året, att förty kostnaden fördubblas genom afgiften tiil staten, att, därest kraften distribueras, priset på denna måste höjas i proportion, att, därest man vill använda kraften för storindustri, utsikten till framgång väsentligen minskas, när kostnaden blir fördubblad och koncession af staten icke beviljas för all framtid utan på viss kortare tid, att det ur ekonomisk och social synpunkt icke kan vara riktigt att bygga tillfälliga fabriker och dåliga arbetarebaracker, hvilket blir nödigt, då en koncessionstid af högst 40 år fastslås, samt att dessa villkor sålunda i hög grad försvåra eller rent af omöjliggöra ut
nyttjandet af vattenfallen, så betyda hans ord ej mycket. Och skulle han våga framhålla att det möjligen vore förståndigare att underlätta tillkomsten af för Sverige naturliga näringar, än att premiera sådana, som icke kunna stå för sig själfva, så skulle en storm af ovilja bryta lös.
Herrar teoretici verka däremot öfvertygande på svenska folket, som i pressen, i tidskrifter och på allmänna möten ständigt får deras åsikter till lifs. Och som de veta och kunna allt, genera de sig ej för att utstaka gången för den ekonomiska utvecklingen; de anse sig tvärtom särskildt skickade att reglerande ingripa i näringslifvet och sysselsätta sig ej minst därmed.
Då man kan se tingen från ett högre plan, beböfves livarken sakkunskap eller praktik.1
I 35 år har jag varit industriman och min erfarenhet är den, att svenska folkets praktiska förstånd minskats i stället för att ökas, att följakt
ligen dess motståndskraft mot teoretiska förvillelser äfven minskats samt att vi sålunda i riktig uppfattning af ekonomiska frågor gått tillbaka i stället för framåt.
Visserligen ha vi fått massor af industrier, som icke kunna stå på egna fötter. Man har lekt Guds försyn, tagit från den ena och gifvit åt den andra, i tanke att härigenom nationalförmögenheten skulle högst väsentligt ökas.
Men för de exporterande industrierna, som tillföra Sverige andra länders guld, har man samtidigt försvårat existensen. Trävaruindustrien har tillfört landet åtskilliga milliarder och utan dem hade väl nationalförmögenheten varit skäligen klen, men detta har icke hindrat oss att skapa lagar, som måste hafva till följd, att trävaruexporten så småningom sjunker till hälften af hvad den en gång var. Från 1906 till 1908 har den ock fallit 20
%eller med 200,000 standards. Folket vill icke begripa att skogsbruk är ett, jordbruk ett annat, och att den skogsmark, som icke behöfves för det sistnämnda, är till för industriella ändamål. Funnes icke de skogsförbrukande industrierna, vore denna mark och den skog, som där finnes, utan värde. I Tyskland nedlägges en del jordbruk och åkrarna besås med skog, därför att skogs
bruket visat sig mer lönande än jordbruket, men nedlägger industrien i Norr
land ett eller annat förlustbringande jordbruk, skall den genom lag tvingas att återupptaga detsamma eller straffas med höga böter. Att döma häraf måste vi svenskar hysa den uppfattningen, att jordbruket i Norrland lönar sig så mycket bättre än i Tyskland, att t. o. m. de industrier, som skola lefva af skog, bättre utnyttja marken genom jordbruk än genom skogsbruk.2
1 För landet vore det enligt dessa herrar sålunda förmånligare att med en kostnad af 150 millioner bygga en inlandsbana för transport af träkol till södra Sverige, att transportera malmen från Kiruna till Narvik och därifrån till närheten af Trollhätte
fallen och för detta ändamål utvidga Göta älf, än att förädla malmen i Norrbotten, hvarest grufvor, vattenfall och träkol finnas, och där bygga nödiga järnvägar.
2 Det kommer för öfrigt att visa sig att ett jämförelsevis ringa antal bolags- hemman äro illa skötta; Norrlandskommitténs undersökningar voro nämligen mer än
14
Sedan vi uppammat industrier, som icke kunna stå på egna fötter, och slagit ned dem, som kunna det, återstår att ytterligare premiera de först
nämnda, så att de kunna konkurrera på utlandet. Mycket kommer detta att kosta, men vi få dock äran af en konkurrens med utländingen. Något i den vägen har sett dagen: staten har lämnat stora subsidier för fraktfart på transmarina länder.* 1
Minskas exporten af sådana landets alster, med hvilka vi utan konstlade medel kunna upptaga konkurrensen med utlandet, och ökas premieringen af de konstgjorda industrierna, så kommer säkerligen det ögonblick, då under
stödet måste tryta. När så inträffar, tages hvarje industris egen inneboende lifskraft i anspråk, och då kommer nationalförmögenheten att visa sig sådan den verkligen är.
Under de 15 à 20 sista åren har man emellertid försökt att arbeta på industriens utveckling, och något godt har ju åstadkommits. Vi ha skapat en stor cellulosaindustri och vi ha förskaffat oss en god marknad för vissa specialiteter, såsom separatorer, telefoner m. m. Att vår utveckling dock gått mycket långsamt i jämförelse med andra kulturländers, vill väl ingen be
strida, liksom ej heller att mycket af hvad vi gjort varit utan värde samt att alltså en hel del kapital blifvit bortkastadt. Vi ha i hvarje fall under den goda tiden icke skapat det kapital, vi bort skapa. Detta är ledsamt nog, men värre är att vi ökat våra skulder på ett högst oroande vis; vi ha, så vidt jag kan finna, mer än fördubblat dem under de sista åren. Om den goda tiden har fördubblad skuldsättning till följd, hvad skall då ske under den dåliga? Skall svenska folkets slutliga uppgift blifva att skaffa ränta på i utlandet upplånade medel? Vi ha dock intet annat val än att betala våra skulder eller erlägga våra annuiteter. Mig synes de senaste årens skuld
sättning vara ett likaså sorgligt som eklatant bevis på vår oförmåga att sköta vår ekonomi. Denna skuldsättning sammanhänger utan tvifvel med vårt lätt
sinniga lynne, men är i lika hög grad en frukt af de teorier, som dagligen och stundligen ingifvas oss. I Amerika stiger den mans anseende, som lyckats skapa sig en förmögenhet, och där går man kanske i det afseendet för långt.
Hos oss väcker framgången afund och här är industrimännen i första rummet till för att låna af bankerna och göra i dem insatta medel räntebärande.
Förtjänar han därjämte så mycket, att han med egna medel kan utveckla sin
lofligt ytliga. Den lät icke sakkunnige pröfva förhållandena utan hörde ifolkets röst»och så ensidigt att blott den ena parten hördes. Ej heller tog kommittén någon hänsyn till att bolagen köpt de i jordbrukshänseende sämsta hemmanen, d.
v.
s. sådana, som ligga i skogsbygden, och af dessa mestadels sådana, som ägdes af bönder, hvilka misskött sin ekonomi och sin jord. Lösningen af den norrländska jordfrågan hade varit fri jorddelning, så att den odlade och odlingsbara jorden utan hinder kunnat återgå i bondehand.1 Den danska transoceaniska sjöfarten är icke understödd af staten. Den har vetat att reda sig själf, och det sätt, på hvilket den arbetat, är i sanning lärorikt.
Danskarnes merkantila eröfring af Siam, hvarpå de grundat den ostasiatiska ångbåts- linjen, är i all synnerhet ett mycket intressant kapitel.
Yi ha hittills blott studerat danskarnes jordbruk, men minst lika viktigt vore att vi i grund lärde känna deras öfriga näringar. Vi skulle då finna, huru öfverlägsna oss de äro i arbetsmetoder, förvaltningssätt och i användningen af sina intellektuella krafter.
Af synnerligt intresse vore att utreda, huru det lilla Danmark, omgifvet af tull- skyddade nationer, kunnat i det närmaste bevara sin frihandelsståndpunkt. Vi skulle då kanske finna att just dennas bevarande är ett af skälen till Danmarks fram
gångar.
Kommunalförvaltning och kommunalskatter i Köpenhamn borde ock jämföras med dem i Stockholm. Jag tror, att dessa studier skulle ådagalägga att danskarne äga det praktiska sinne, som vi sakna.
d
:
r frans kempe, S
tockholm. 15 affär, anses hans vinst strax oskälig. I Amerika glädja sig alla medborgare åt hvarje lyckadt företag, och nationens tankar äro riktade på att tillvarataga alla landets resurser, så att detta må bli rikt och mäktigt. Här blir man rädd, när ett foretag, växer, och talar om trustbildning, ehuru en för landet farlig sådan ej gärna kan tänkas utan tullskydd och statsmakterna ha detta i sin hand. Sanningen är den, att allmänheten icke älskar de stora vinsterna och att vi nästan drifvits därhän att anse kapitalbildning vara en fara för det allmänna. Därför vill man gärna vingklippa de företag, som löna sig, allrahelst dem, som tillföra oss utländskt kapital. Man har börjat med att öka skatterna för industrien. Att beskattningen är progressiv finner jag naturligt och riktigt. Däremot är det icke rimligt att det bolag, som lämnar större utdelning än 6 % på aktiekapitalet, blir dubbelbeskattadt för skillnaden, d. v. s. att både bolaget och aktieägarne få erlägga skatt därför och att be
skattningen äfven då är progressiv. Och det bolag, som äger aktier i annat bolag, blir i dylikt fall beskattadt tre gånger. Vi ha ock särskilda beskatt
ningar på vissa industrier. De skogsförbrukande industrierna ha sålunda i dagarna fått en ny skatt sig pålagd — skogsaccisen. — Den skulle vara en för skogsägaren gällande skatt, men då den är lagd icke på denne utan på afverkaren, blir den i själfva verket en skatt på dem, som köpa skogen — alltså på industrien. Vi ha därjämte under namn af skogsvårdsafgifter en art exporttull på trävaror och cellulosa.
Den industriidkare, som samtidigt är skogsägare, är enligt lag skyldig att erlägga skatt för de belopp, hvilka han använder för sin skogsvård, och allt eftersom skogsmarkerna utdikas och skogsodlas, höjas fastighetsvärdena, ehuru det dröjer 60 à 70 år, innan någon inkomst af skogsvårdsåtgärderna kan erhållas. Jag vågar betvitla att motstycke till det ofvan nämnda före
kommer i något annat land, och det hinder, vi lägga för skogsvården, borde om något visa, huru långt vi äro komna i bristande omtanke på framtiden.
I jämförelse härmed är den omständigheten af ringa betydelse att, ehuru industrien betalar skogsvårdsafgifterna, dessa dock mestadels komma allmogen till godo.
Vi äro en fattig nation, och pengarna måste tagas där de finnas. Men våra anspråk äro ingalunda små — jag tror, att vi i det fallet taga första priset bland med oss jämställda nationer. Kanske vore det klokare att något moderera våra anspråk, än att tvinga till ett lif för dagen.
Angående förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare behöfver jag ej vidare yttra mig. Alla veta vi, att näppeligen någonstädes sämre för
hållanden finnas. Men jag anser mig böra framhålla, att äfven dessa elak
artade företeelser äro en följd af de bildade klassernas oförstånd. Striderna hade icke tagit det omfång och förts med den bitterhet, som skett, därest icke bildade män underblåst dem. Nu är det en klasskamp full af hat, ehuru det bort vara enbart en lönefråga. Industrien behöfver dock för sin framgång det bästa förhållande mellan arbetare och arbetsgifvare. Det socialdemokra
tiska partiet vill nu lösa svårigheterna på så sätt, att staten tager alla produktionsmedel, och, därest vi själfva finge bestämma vårt öde, är det tänkbart, att detta parti för någon tid skulle kunna fä sin vilja fram. Men vi äro starkt skuldsatta, och jag betviflar, att våra fordringsägare vilja vara med om experimentet, som helt visst blefve ett fiasko utan like. Tanken på en reduktionsliknande expropriation af egendom verkar förlamande på all företagsamhet, och det vore ej öfverraskande om många burgna började sälja hvad de ägde, och satte kapitalet i utländska företag.
Jag fruktar att ordets eller kanske rättare frasernas män bringa oss i
en återvägsgränd. Företagsamheten slappas, arbetsbrist uppstår, lagen om
tillgång och efterfrågan visar sig starkare än fackföreningsrörelsen och ut
vandringen i stor skala återupptages.
Det myckna talandet och skrifvandet ger hvarken bröd eller tillfreds
ställelse. Hade vi hållit oss till ett redbart, allvarligt, nyttigt och klokt arbete, skulle vi i stället varit på god väg till allmänt välstånd.
Enligt mitt förmenande äro de förnämsta orsakerna till svenska folkets ringa förståelse af och bristande sympati för industrien arten af vår begåfning och vårt lynne, vår uppfostringsmetod och vissa inrotade fördomar. Vi ha godt om vetenskapsmän, författare, konstnärer och uppfinnare, men det finnes fä bland oss, som verkligen äga ett praktiskt sinne och förstå att leda och ordna. Idéer ha vi öfvernog; det formligen vimlar af sådana, men en god idé är sällsynt och ännu sällsyntare är att den blir utförd på ett rätt sätt.
I bästa fall finna vi rätta vägen efter 15 à 20 års funderingar och strider.
En amerikanare eller engelsman skulle sett den genast. Och sparsamhet med allmänna eller enskilda medel finnes ej; allt det vackraste och dyrbaraste, som kan fås, vilja vi hafva, oafsedt kostnaderna och våra tillgångar. Vi bry icke vår hjärna med hvad morgondagen bär i sitt sköte. Gifvetvis gäller detta hårda omdöme icke alla svenskar — många och lysande undantag finnas, — men jag håller före, att det är riktigt i afseende å folket i dess helhet samt att skötseln af de allmänna angelägenheterna lämnar påtagliga vittnesbörd härom.
Att dessa våra fel bero ej blott af medfödda anlag utan äfven af den uppfostran vi erhålla, lider väl knappast något tvifvel. I skolorna utvecklas på allt sätt våra teoretiska anlag, men visserligen icke det praktiska sinne, som hos en eller annan individ kan förefinnas. Min erfarenhet är ock den, att därest man vill finna någon, som verkligen är mäktig att leda och ordna ett arbete, så skall man söka honom bland dem, som icke blifvit alltför mycket teoretiskt tränade, eller t. o. m. bland dem, som ingen eller föga lärdom fått.
I min ungdom, och det är väl så ännu, ansågs en statens ämbetsman såsom något vida förmer än en industriman eller näringsidkare. Hvarje något så när begåfvad yngling sändes därför till universitetet. Häraf har närings- lifvet lidit — ej minst i det afseendet att det är så få, som kunna föra dess talan.1
Man kan dock tänka sig att i tidernas längd vår uppfostringsmetod blir en annan och att svenska folket så småningom ändrar sin uppfattning och kommer till insikt om att vi ej ha någon annan utväg än att tillvarataga våra naturliga hjälpkällor och omsorgsfullt utnyttja dem. Man må ock hoppas att till sist vårt lättsinne, vår slösaktighet och vår afund försvinna, så att t. o. m. arbetaren upphör att lefva för dagen, inseende att det är förmånligare att för ålderns dagar årligen aflägga en summa än att använda den på onyttiga strider.
Men, äfven om så skedde, skulle det dock dröja mycket länge, innan en verkligt rationell exportindustri kunde utbildas. I detta afseende möta stora svårigheter öfverallt. Så har vår trävaruindustri att kämpa med en mycket stor konkurrens framför allt från Ryssland och Finland, och att vi svenskar kunna betinga oss 10 à 15 shillings mer pr standard än ryssar och finnar, är förunderligt nog. Trävaruindustrien borde till utlandet i
1 Att afvärja angrepp i press, litteratur etc. är näppeligen en uppgift för industriens män. Ostörda böra de få arbeta pä landets ekonomiska förkofran. Hvad som berättigar personer i saknad af all kännedom om industriens villkor ocb behof att sätta sig till doms öfver den ocb dess män bar jag aldrig fattat men väl att denna rätt i alltför många fall är själftagen.
d
:
ii frans kempe, S
tockholm. 17 hufvudsak exportera hyflade varor, snickeriarbeten etc., men öfverallt utom i England mötes den af prohibitiva tullsatser. Sannolikt hade på sin tid dessa tullar på förädlade trävaror kunnat förhindras, men vår regering var icke vaken och nu är det för sent, ty en hel industri, baserad på våra plankor, battens och ohyflade bräder, har vuxit upp i de tullskyddade länderna, och denna industri skulle störtas, om tullarna borttogos. (I Tyskland hade vi möjligen kunnat få bort dessa tullar, därest vi vetat att göra den tyska järn
industrien beroende af våra malmer). Så vidt jag kan finna måste därför vår trävaruindustri för mycket lång tid framåt nöja sig med att exportera största delen af sina produkter som halfläbrikat. Vi borde ock exportera endast papper i stället för cellulosa eller slipmassa, men vi möta samma hinder.
Det är endast England, som icke har tull på papper, men fara är, att om vi försökte att dit exportera endast papper, så skulle t. o. in. detta frihandels vänliga land slå om, ty där finnas mycket stora industrier, som lefva af förädling af vår cellulosa och slipmassa.
Våra vattenfall äro icke lätta att montera och kunna i det afseendet ej uthärda jämförelse med de norska. Att försvåra vår konkurrens med Norge genom att lägga särskilda afgifter på vattenfallskraften vore helt säkert det
samma,' som att förhindra utnyttjandet af alla de stora norrländska fallen, ty med de förhållanden, vi hafva i Norrland, måste dessa fall användas till storindustri. För närvarande kunna vi knappast använda dem till annat än framställande af slipmassa, men blir den elektriska malmsmältningen och stålberedningen verklighet, då finnes för dessa full användning. Måtte det svenska folket lia nog sans att icke lägga hinder i vägen för en industri, som kunde blifva rent af storartad!
Vi få heller icke glömma att beskaffenheten af våra naturliga hjälpkällor är sådan, att ofantliga kapital kräfvas för deras tillgodogörande. Sålunda skulle en rationell och fullständig utveckling af vår järnindustri, baserad på elektrisk malmsmältning, helt säkert kräfva milliarder kronor.
Man må dock icke begära, att staten skall understödja industrien. Den skall växa fram af sig själf och från början lära sig att stå på egna fötter.
Härigenom blir den endast desto kraftigare. Men hvad man har rätt att fordra är, att staten icke försvårar eller omöjliggör våra industrier. Det förstnämnda har den gjort med trävaru-, cellulosa- och grufindustrien i Norr
land, ehuru våra största rikedomar finnas där. Man kan ej gärna tänka sig något mera kortsynt.
Enligt min åsikt lida vi sålunda af mycket svårbotliga grundfel, och mitt missmod häröfver är desto större, som jag inser, att det folk, som icke på ett förnuftigt sätt vill tillvarataga sina resurser, är dömdt till undergång, i all synnerhet om detta folk är ett litet folk. Det går ej längre att blott sofva. Vakna vi icke, komma andra »nationer att tillgodogöra sig våra rikedomar.
Af det föregående torde äfven framgå, huru omöjligt jag anser det vara att åstadkomma en hastig utveckling- af industrien för att därigenom hindra emigrationen. Efter allt jag förstår, kan detta mål icke på mycket långa tider uppnås, kanske först om ett eller annat sekel och efter svåra pröf- ningar. Till dess såge jag ej ogärna, att en del af våra ungdomar ut
vandrade, blott de ville återkomma, när de lärt något. Wander- und Lehr
jahre äro för oss svenskar mer behöfliga än för andra nationer.
Som Ni finner, Herr Doktor, är min mening, att stora förändringar måste äga rum, för att Sverige skall gå en ljus framtid till mötes.
Stockholm den 1 maj 1909.
Fram Kempe.
2'—100657. Emigrationsutredningen. Bilaga XIX.
18
Svenska Handelskammaren i London.
Enligt Eder i cirkulärskrifvelse af sistlidne april månad framställda be
gäran, att Svenska handelskammaren i London skulle taga emigrationsspörs- målet i öfvervägande, har Kammarens styrelse vid flera sammanträden in
gående diskuterat detta ämne och beder härmed få afgifva följande ytt
rande.
Den numera allmänt godtagna åsikten, att emigrationen står hindrande i vägen för ett lands normala utveckling och sålunda menligt inverkar på dess välstånd, torde i stort sedt icke kunna jäfvas, allra minst när det gäller ett folkfattigt land som Sverige. Då emellertid idealet för ett folks välstånd i materiellt hänseende nödvändigtvis sammanfaller med att hvarje enskild individ äger fullgod bärgning, är det klart att emigrationen icke utan vidare får fördömas. Kåder fattigdom och brist hos en afsevärd del af befolkningen i ett land, måste den snarare anses berättigad.
Nekas kan icke heller, att emigrationen inom viss begränsning medför bestämda fördelar för landet. Hvad de svehska emigranterna vidkomma, ådagalägga de, efter omplanteringen i de nya förhållanden utlandet bjuder, merendels så utmärkta egenskaper, både hvad karaktär och arbetsförmåga beträffa, att de väsentligt bidraga till höjandet af Sveriges anseende bland världens öfriga folk. Själfva bli de dessutom uppryckta och få, icke sällan till sin egen öfverraskning, ögonen öppna för, att de i grund och botten duga till långt mer, än någon förr kunnat ana.
Hvad utvandrade icke-kroppsarbetare beträffar, vill Kammaren till en början endast påpeka, huru utomordentligt viktigt det är för Sveriges handel och industri, att ha svenska, med hemförhållandena väl förtrogna, represen
tanter spridda öfver hela världen.
Yid behandling af emigrationsspörsmålet tränger sig till en början frå
gan fram, om hvad som kan och bör göras dels i syfte att draga största möjliga fördel af emigranternas inflytande och verksamhet i utlandet, dels att till fosterjorden återbörda dem, som därtill kunna vara benägna. I Eng
land är man van att betrakta utvandrare till kolonierna såsom banbrytare för hemlandets kultur och export — såsom integrerande delar af nationen, på hvilka inga ansträngningar äro slösade förgäfves, om därigenom solidari- tetskänslan med fosterjorden hos dem bevaras. Hade allvarsamma och plan
mässigt anlagda bemödanden i samma riktning gjorts från Sveriges sida, skulle i dag köpstarka svenska kolonier på ett aktningsbjudande sätt utöfva sitt inflytande till fromma för svensk industri och för svensk export till de mest aflägsna länder. Det är icke möjligt att numera återvinna hvad som genom tanklös likgiltighet gått förloradt, men Kammaren anser sig göra rätt i att påpeka ett missförhållande, hvars rättelse i framtiden bör kunna bli af största betydelse för Sverige som exportland.
Äfven om med rätta kan sägas, att det sedan urminnes tider brinner en åtrå i svenskens blod att se sig om i världen och söka lyckan i främmande land, torde dock hufvudorsaken till emigrationen få anses ha legat i svårig
heten att finna verkligt lönande utkomst i hemlandet. Därtill kommer allt
jämt det i många fall olidliga tvångsregemente, som utöfvas af fackföreningarna
hemma. Dessa föreningars sträfvan att med afseende på produktionskvantite-
ten hålla arbetareklassens samtliga medlemmar nere på samma nivå som de
sämstes ibland dem, alstrar utan tvifvel missförnöjsamhet och drifver många
dugliga arbetare ur landet. När dessa senare så finna, att begåfning och
SVENSKA HANDELSKAMMAREN I LONDON.
19 energi hos individen på hvarjehanda sätt uppmuntras utomlands, samt att det intensiva arbete, som där, under en jämförelsevis kort arbetsdag, kräfves, medför en dittills oanad känsla af välmåga, räkna de gärna allt detta okri
tiskt sitt nya hemland till godo.
Den svenska arbetaren känner sig dock sällan fullt hemmastadd utanför Sveriges landamären, utan skulle med glädje återvända till hemlandet, om förhållandena därstädes icke föreföllo honom så förkrympta, som fallet är.
Energiska åtgärder i syfte att återbörda utvandrade svenskar åt fosterjorden skola alltså i sinom tid visa sig fruktbärande och höra, enligt Kammarens mening, på allt vis understödjas af statsmakterna. Härvid gäller i första rummet att så långt som möjligt afskaffa de formaliteter, hvilka nu erfor
dras för att tillförsäkra immigranten svenska medborgarerättigheter i full ut
sträckning.
I belysning af den engelska satsen »once an Englishman, always an Englishman» förefaller den förordningen minst sagt egendomlig, hvarigenom hvarje svensk, som under en tid af tio år haft sitt hemvist utomlands, be- röfvas sina medborgerliga rättigheter, såframt han därvid försummat inlämna skriftlig begäran om att få bibehålla desamma. Enär den antydda försum
melsen i tusentals fall beror på glömska eller ren okunnighet om förord
ningen i fråga, mötes immigranten ofta genast vid hemkomsten af obehagliga Öfverraskningar, som alldeles icke äro ägnade att stämma honom välvilligt mot sitt gamla hemland.
Riksdagen har redan anvisat penningemedel till upprättande af arbets- förmedlingsanstalter i Sverige, afsedda att tillhandagå immigranter med upp
lysningar och råd. Om dessa råd i vissa fall kunde paras med pekuniärt bistånd i en eller annan form, vore mycket vunnet. Säkerligen skulle det äfven vara fördelaktigt att upprätta liknande platsförmedlingskontor på orter i Amerika och annorstädes, där svenska emigranter slagit sig ned i större antal. Dock måste städse agitation bland utesvenskarna bedrifvas med stor urskillning, särskildt i så måtto, att man icke förespeglar dem större för
delar än de faktiskt kunna erhålla vid hemkomsten. Skulle de finna, att stadigt och lönande arbete icke stode dem till buds i Sverige, och att de så
lunda nödgades återutvandra, är det icke svårt att tänka sig resultatet däraf.
Intet tillfälle komme att lämnas obegagnadt af dem, att varna sina landsmän för en möjligen tilltänkt hemflyttning.
Ett enstaka exempel på huru emigrationen i vissa fall direkt under- hjälpes hemifrån, utan att någonting göres för att hålla emigranten i sikte eller eventuellt återbörda honom till hemlandet, må här inflyta.
Till England, synnerligast London, komma årligen ett afsevärdt antal skrädderigesäller, och många af dessa ha medelst stipendium satts i tillfälle hitresa, naturligtvis för att förkofra sig i sitt yrke, hemindustrien till fromma.
En svensk delägare i en större skrädderifirma härstädes har under årens lopp mottagit hundratals af dessa stipendiater. Sedan de blifvit utlärda, kvarstanna de nästan utan undantag i London eller resa vidare till Amerika, och afsikten med stipendiet har sålunda förfelats. Anmärkningsvärdt är att vissa skrädderifirmor i London äga en mycket stor kundkrets i Sverige, ett förhållande som nogsamt ådagalägger att efterfrågan därstädes på kläder en
ligt engelskt mönster är stor nog att tillförsäkra återvändande stipendiater god utkomst.
Saken är beaktansvärd, och handelskammaren tillåter sig betona önsk
värdheten af en snar förändring därutinnan. Det synes densamma möjligt
20
att stipendiemedlen i stället kunde användas i form af premier åt dem, som, efter fullbordad utländsk praktik, antaga platser i Sverige.
Den svenske emigranten har i sin ungdom åtnjutit en dyrbar uppfostran på det allmännas bekostnad och kan sålunda sägas häfta i skuld till sam
hället för ett motsvarande belopp. Ehuru staten visserligen icke får tillmä
tas rätt att senare utkräfva detta skuldbelopp, kan dock ifrågasättas om icke emigranten för egen framtida räkning före afresan borde deponera någon del däraf i hemlandet, så att, när och om han återvänder dit, penningarna jämte upplupen ränta stå till hans förfogande. Med skäl kan frågas huru
vida icke en bestämmelse i detta syfte från svensk synpunkt måste anses rimligare, än att svenska emigranter tvingas medföra svenska penningar till utlandet. Utan ett visst kontant belopp i fickan få de i regel icke landstiga vare sig i England eller Förenta Staterna.
Ehuru Kammaren tillfullo inser att åtskilligt kan anföras emot denna tanke, särskildt med stöd af politiska hänsyn, vågar den dock uttala en för
hoppning om att förslaget icke tillåtes obeaktadt förfalla, utan fastmer upp
tages till uttömmande behandling i hemlandet.
Som exempel på förslagets utvecklingsmöjligheter tillåter sig handels
kammaren påpeka huru välgörande, ur sparsamhetssynpunkt, det för utvandra
ren skulle vara att veta sig i hemlandet äga begynnelsen till ett hopsparadt kapital, särskildt om räntan vore god och det hela under statens garanti.
Medan det erfordras att alla till buds stående medel tillgripas för att åvägabringa en verklig förbättring i nu rådande förhållanden, anser Kamma
ren emellertid att ingenting i högre grad skall kunna bidraga därtill än ge
nom att på näringarnas alla områden frammana förutsättningarna för en bättre allmän ekonomi, nämligen: större arbetsintensitet och ökad varuom
sättning, särskildt med utlandet.
Med hänsyn till den stora procent jordbruksarbetare emigrationen årligen kräfver, förmodar Kammaren att Edra undersökningar på detta område varit särdeles ingående. Om det förhåller sig så, som danska landtbrukare lära hålla före, att Danmarks öfverlägsenhet öfver Sverige inom jordbruks- och mejerihandteringen beror på dess frihandelspolitik och dess vidt utgrenade kooperativa system, borde frågans behandling uppenbarligen icke tillåtas stanna vid en officiell utredning. Kammaren anser sig emellertid icke kompetent att yttra sig på detta område.
Hvad arbetsintensiteten i våra svenska verkstäder beträffar, måste det anses ovedersägligt att densamma står på lägre nivå än i utlandet. Orsa
kerna härtill äro att finna dels i bristen på god detaljorganisation och dug
liga förmän, dels, såsom redan antydts, på ett kortsynt och i alla afseenden förkastligt ingripande i individens arbetssätt och produktionsförmåga från fackföreningarnas sida. Arbetaresammanslutningarnas berättigande erkännes numera allmänt, men innan fackföreningarna i Sverige kommit till insikt om nödvändigheten att förändra sitt sträfvande efter »högsta möjliga betalning för minsta möjliga arbetskvantitet» till en uppriktig åstundan att gifva full valuta för denna högsta möjliga betalning, verka de i direkt opposition till arbetareklassens lifsintressen och samhällets ekonomiska välstånd.
Här tarfvas alltså en genomgripande reform, som säkerligen på ett värde
fullt sätt skulle befrämjas genom planmässigt anordnade, tilläfventyrs af sta
ten bekostade, föreläsningar i populär form landet rundt. I sammanhang
härmed kan väl ifrågasättas huruvida icke ett upplysningsarbete af antydd
art borde inrymmas redan i folkskolans lärokurser, särskildt pointerande det
SVENSKA HANDELSKAMMAREN I LONDON.
21 faktum, att ett samhälles bestånd och välfärd äfven i materiellt afseende endast tryggas genom den disciplin som består i lydnad för lagen och ut
nyttjandet af individens fulla arbetskraft.
Rörande detaljorganisationen inom verkstäderna finnes alltjämt mycket att inhämta vid Förenta Staternas fabriker, likasåväl som att dugliga förmän af svensk börd därifrån kunna erhållas. Att försök i den senare riktningen någon gång slagit illa ut, kan Kammaren icke anse vederlägga sin uppfatt
ning i denna sak. Dock är att märka, att en verkligt god förman inom t. ex. maskinbranschen väntar, såsom han ock är värd, dubbla, måhända fler
dubbla den aflöning man merendels är beredd gifva honom i Sverige.
När man upptager frågan om ökad varuomsättning till behandling, sönderfaller densamma osökt i åtskilliga underafdelningar, hvilka enligt Kam
marens mening hvar för sig böra göras till föremål för granskning. Bland dessa förekomma:
1) Köpnuiiinaiitbildriingen. Principiellt kan köpmannakåren sägas vara till för industrien, icke industrien för köpmannakåren. För att den senare emellertid skall bli i stånd att på bästa sätt tjäna den förra, måste dess ställning och anseende höjas.
Ett första steg i detta syfte torde vara upprättandet af ett särskildt handels- och sjöfartsdepartement med egen minister i spetsen, ett steg som äfven ur andra synpunkter måste anses högeligen påkalladt.
Att den blifvande handelshögskolan i Stockholm skall komma att verka i samma riktning kan icke heller vara tvifvel underkastadt, och Kammaren önskar uttrycka sin lifliga tillfredsställelse öfver att planen därmed ändtligen kommit till utförande.
För att denna institution helt och fullt skall kunna motsvara sitt ända
mål bör emellertid, enligt Kammarens mening, fortsättningskursen förläggas till något af de stora kulturlanden, hvarvid hela eller större delen af under
visningen bör skötas på detta lands språk. Skulle fortsättningskurser eventu
ellt kunna anordnas i flera olika länder, vore därmed än mera vunnet. Ett villkor för framgångsrik affärsverksamhet, som är värdt allt beaktande, är nämligen det, att affärsmannen grundligt känner det folks seder och bruk och framför allt dess karaktär, ibland och med hvilket han ämnar skapa eller upparbeta förbindelser. Kan något af detta slags kunskap redan under stu
dietiden bibringas skolans elever, bör det förvisso ske, synnerligast om värde
fulla språkstudier samtidigt därmed kunna bedrifvas.
Kostnaderna för upprättandet af dylika afdelningar af högskolan utom
lands, såväl i hvad lokaler som lärarearvoden och elevernas underhåll angår, blefve visserligen stora, men Kammaren har tänkt sig, att en väsentlig del af de medel, som i form af handels- och exportstipendier årligen utbetalas, ge
nom en dylik åtgärd lämpligen kunde indragas. Säkert är att dessa sti- pendiemedel under nu rådande system i de flesta fall snarare bli till förfång än till gagn för den svenska exporten. (Denna uppfattning belyses närmare i ett yttrande afgifvet till Kungliga kommerskollegium den 9:e sistlidue juli).
2) Afsättningsområden. Under Kammarens öfverläggningar har upp
repade gånger framhållits vikten af att Sveriges ryska förbindelser med all
kraft upparbetas. Ryssland erbjuder redan nu ett värdefullt marknadsområde
för åtskilliga industrialster, och Sverige besitter oöfverträffade förutsättningar
att kunna tillgodogöra sig därmed sammanhängande fördelar. Det är därför
att hoppas, att den uppmärksamhet man i hemlandet under senare tid börjat
skänka detta förhållande icke skall stanna vid blott fromma önskningar, utan
såväl inom som utom handelshögskolan allt mera taga praktisk form.
22
Förviirfvandet af nya afsättningsområden måste öfverhufvud taget anses fördelaktigt för en jämn utveckling af ett lands industri. Fluktuationer i marknaden äro oundvikliga, men utjämnas dock i väsentlig grad genom vidt utgrenade affärsförbindelser. Mångfaldiga exempel skulle kunna anföras på fabriker, hvilkas undergång uteslutande varit att tillskrifva brist i detta af- seende. Ingenting kan i allmänhet taget sägas vara riskablare, än att låta sig nöja med' ett enda afsättningsområde, äfven om detta — under gynn
samma konjunkturer s— förmår sluka bela tillverkningen. Detta är en syn
punkt, som näppeligen tillfyllest beaktas i Sverige, likasom man merendels fäster allför stort afseende vid det besvär och de onekligen dryga kostnader som kräfvas i och för förvärfvandet af nya exportfält.
Men äfven med afseende på importen skönjes en beklaglig brist i Sveri
ges förbindelser. Uppköpen göras merendels genom handelshus i Europa, och alltför sällan besöker någon af våra köpmän kolonierna eller Österlandet, hvarifrån importvarorna ursprungligen härstamma. Häremot invändes troligen att dylika resor ej betala sig, men om en kompetent köpman skulle taga upp idén att basera sin affär på direkta handelsförbindelser, skulle han dock inom få år kunna konstatera, att resan betalt sig många gånger om.
o) Kommunikationsleder. Ingen vill förneka att, såsom industriens utveckling i högst väsentlig mån beror på afsättningsmöjligheterna i utlandet, så bero dessa senare på bekväma, billiga och reguliera kommunikationsleder.
I samband härmed dristar sig Kammaren påpeka önskvärdheten af kraf
tigt understöd från statens sida åt sådana förbindelser, som äro särskildt äg
nade att öppna nya eller endast ofullständigt uppodlade afsättningsområden.
Subventionering af små, kraftlösa bolag, hvilkas hela traktan uppenbarligen går ut på att åt sina aktieägare skrapa ihop en största möjlig, tillfällig förtjänst, utan tanke på hvad gagn landet i sin helhet och en framtida stabil export däraf kunna få, måste däremot anses förkastlig.
Ett godt stöd skulle skänkas Sveriges rederirörelse därigenom, att sven
ska affärs- och industrimän mera allmänt sålde sina varor c. i. f. hamn destinationslandet i stället för f. o. b. svensk hamn. Möjlighet skulle därige
nom tillförsäkras dessa, att, när helst tillfälle yppade sig, gynna svenska ångbåtslinjer. Vid konkurrens mellan svensk och annan lägenhet ligger det vid f. o. b.-köp i den utländske afnämarens hand att understödja utländska transportbolag, hvarigenom, när så sker, fraktförtjänsten går Sverige för- lustig. Vid import är förhållandet naturligtvis omvändt, men stora köpare, som t. ex. Järnvägsstyrelsen, borde dock vid sina uppköp kunna genomdrifva, att varan sändes med svenskt fartyg.
4) Handelsförbindelser. Med de fall af osund inbördes konkurrens för ögonen, som ofta kommit svenska exportörer att fördärfva den utländska marknaden för sig, bar Kammaren dryftat medel och möjligheter att i fram
tiden förebygga ett upprepande däraf.
Frågans lösning ligger tydligen i samarbete de olika firmorna emellan, vare sig detta samarbete åvägabringas genom tillfälliga öfverenskommelser eller göres til! föremål för sammanslutningar af intimare art.
En allmängiltig regel kan därvid icke formuleras, och det är antagligt, att det förslag till s. k. handelsbolag, som i förening härmed härnedan an- tydningsvis göres, endast kan blifva tillämpligt i sådana fall, där de enskilda intressenterna icke redan på förhand äga en ordnad försäljning i hvad trans
atlantiska platser beträffa.
Deltagarna i ett dylikt bolag böra utgöras enbart af sådana fabrikanter,
som genom detsamma afse att poussera sina artiklar inom för bolaget be-
stämdt arbetsområde. Kapitalet, som uppkallas i mån af behof, bestämmes
HB KR FRED. LÖWEN ADLER, LONDON.
23 redan från början så högt, att bolaget på ett fullt tillfredsställande sätt för
mår ordna finanserna mellan afskeppare och emottagare. Till en början upp
rättar bolaget eget hufvudkontor på därför lämpligt ställe inom afsättnings- området samt utvidgar sig sedermera i den mån vunnen erfarenhet ger vid handen.
Äfven om bolagets försäljningsprovisioner måste beräknas till ungefär samma belopp som man under vanliga förhållanden skulle få utbetala till fristående agenter, för att omkostnaderna därigenom måtte täckas, och någon afsevärd besparing i denna riktning alltså icke kan påräknas, vinnes alltid den synnerligen viktiga fördelen, att ett dylikt, i svenska industriidkares ägo liggande bolag, städse befinner sig utanför frestelsen att åsidosätta de sven
ska intressena, då tilläfventyrs fördelaktigare affärstransaktioner af konkurre
rande art komma inom räckhåll.
Under klok och energisk ledning skola emellertid svenska handelsbolag af den art och med den organisation, som härofvan antydts, icke allenast i och för sig själfva blifva lönande företag, utan komma äfven att mäktigt bi
draga till uppammandet af en verklig storindustri i Sverige.
Naturligtvis måste man därvid förutsätta att bolagsintressenterna sins
emellan lyckas öfverenskomma om fördelningen af framtida beställningar, särskildt hvad artiklarnas art beträffar, så att specialisering må kunna uppstå vid fabrikerna och tillverkningskostnaderna därigenom nedbringas till ett mi
nimum, samt att de icke rygga tillbaka för de uppoffringar företaget under sitt tidigare skede oundgängligen komme att kräfva.
Härmed har Handelskammaren i korthet sökt angifva de synpunkter som framkommit under dess öfverläggningar i emigrationsspörsmålet, och ehuru åtskilligt af hvad som anförts kan tyckas ligga afsides från ämnet, vågar Kammaren hoppas, att det i viss mån skall kunna bidraga till en allsidig belysning däraf.
London den 10 augusti 1909.
Å Svenska Handelskammarens i London vägnar:
Axel Welin.
Vice president.
Louis Zettersten.
Sekreterare.
