”Olycksfallen vid gruvbolaget
Persbergs Grufve AB”
En studie om de gruvrelaterade olycksfallen innan och efter 1948-års
revidering av 1912-års Arbetarskyddslag och 1916-års
Olycksfallsförsäkringslag
Tim Westin
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Ämneslärarprogrammet
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1 1.1 Bakgrund ... 2 1.2 Syfte ... 3 1.3 Frågeställningar ... 4 1.4 Avgränsning ... 4 1.5 Tidigare forskning ... 41.5.1 Olycksfall inom gruvindustrin ... 4
1.5.2 Arbetarskyddet ... 7
1.6 Teoretiska utgångspunkter ... 9
1.6.1 Den effektiva olycksfallsförsäkringslagen ... 9
1.6.2 Det olycksbådande gruvyrket ... 10
2. Metod ... 11
2.1 Metod och material ... 11
2.2 Källkritik ... 13
2.3 Begreppsdefinition ... 14
3. Bakgrundsundersökning ... 15
3.1 Persberg gruvfält ... 15
3.2 Persbergs Grufve AB ... 18
3.3 Den nya Arbetarskyddslagstiftningen ... 18
3.4 Revideringen av 1916 – års Olycksfallsförsäkringslagstiftning ... 20
4. Resultatredovisning ... 22
4.1 Antal dagar borta från arbete ... 22
4.1.1 Period 1946 – 1948 ... 23
4.1.2 Period 1949 – 1951 ... 23
4.2 Gruvyrken ... 24
4.2.1 Period 1946 – 1948 ... 25
4.2.2 Period 1949 – 1951 ... 25
4.3 Gruvyrkenas representation i sjukskrivningslängderna ... 26
1
1. Inledning
Den svenska gruvnäringen har en flera hundra år lång historia. Brytningen vid gruvorna har genom tiderna genererat stora vinster till landet och dessutom varit bärande när det kommer till den svenska industrialiseringen. Jordens fyndigheter, allt ifrån silver, koppar och zink, har exploaterats i mängder man knappt kan förställa sig. Arbetet nere i gruvorna har innan 1900-talets rationalisering varit mycket mödosamt och olycksbådande. Efter 1930-talet, men under 1900-talets andra hälft i synnerhet, började man ägna sig åt allt mer mekaniska arbetssätt i gruvorna. Detta bidrog till en effektivitet som snabbt skulle göra gruvindustrin mer
vinstgivande än tidigare. En baksida av denna rationalisering var att mindre
konkurrenskraftiga gruvbolag fick lägga ner sin verksamhet, alternativt köpas upp av större och mer kapitalstarka gruvbolag.1
Trots att nya och större bolag tog över den lokala gruvverksamheten runt om i landet, innebar inte detta per automatik bättre villkor för arbetstagarna. Långt in på 1900 - talet var
gruvarbetet fortfarande förenat med stora risker. Det allra tyngsta och olycksbådande arbetet i gruvan skall ha varit lastningsarbetet. Vid detta arbete riskerade man bland annat klämskador, ögonskador och skärskador till följd av dem tunga och vassa stenblocken.2
Under 1800-talets senare hälft, hade ett kapitalistiskt styrelseskick av den svenska industrin börjat ta sig uttryck.3 Till följd av de nya organisationsformerna av gruvindustrin kom anställnings - och lönevillkoren att bli allt mer osäkra för arbetstagarna.4
I och med industrialiseringens framfart i Sverige väcktes, i synnerhet under 1800-talets sista decennier, en vilja att trygga industriarbetares levnadsvillkor. Man ansåg bland annat att olycksfall på arbetsplatser skulle förebyggas genom föreskrifter av olika slag, samt att arbetsgivaren skulle stå som ersättningsskyldig i de fall att någon skadade sig på sin
arbetsplats. Efter mycket betänkande och med inspiration från andra industrialiserade länder som England och Tyskland, kom år 1889 en lag som reglerade yrkesfara. Denna lag kan
1 Blomberg, Eva, Män i mörker. Arbetsgivare och syndikalister, 1 uppl. (Stockholm: Almquist & Wiksell
International, 1995), s. 45 - 46.
2 Blomberg 1995, s. 52 - 53.
3 Isacson, Maths, Industrisamhället Sverige. Arbete, ideal och kulturarv, 2 uppl. (Malmö: Studentlitteratur AB,
2015), s. 21 - 22.
2 betraktas som startskottet för statliga åtaganden till förmån för landets arbetare.5 Under 1900-talets första hälft kom lagen om yrkesfara att revideras två gånger, först 1912 och sen 1948. Försäkringslagstiftning mot olycksfall i arbetet såg först dagens ljus år 1901. Även denna lagstiftning kom att revideras år 1916, men också 1948. Studier har visat att statliga åtaganden under 1900-talets början har förbättrat industriarbetares arbetsförhållanden. Sjukdomar kunde bland annat inom fabrikerna undvikas genom hygieniska inrättningar som handfat,
spottkoppar och ventilationssystem.6 Men vad hade egentligen dessa lagstiftningar för inverkan på den olycksbådande gruvindustrin? I och med 1900-talets nya krav på
ersättningsskyldighet och arbetsmiljö, kom arbetsgivare att behöva ansvara allt mer för sina arbetares välbefinnande.
1.1 Bakgrund
Gruvfältet i Persberg, beläget i östra Värmland, har sina anor från medeltiden. Berggrunden i området var och är väldigt rik på järnmalm7, något som genom århundradena har varit bärande i såväl produktion, som konstruktion. Som historien tydligt påvisat genom åren, tar tiden alltid ut sin rätt till att förändra saker och ting. Under i synnerhet 1800-talet började Sverige att genomgå stora strukturella och sociala förändringar. Industrialiseringen som detta fenomen bäst förstås som, kom att lägga grunden för en klasshierarki utan dess like i svensk historia.8 Tekniska landvinningar och investeringar gjorde att material och produkter kunde produceras billigare, vilket förstås resulterade i att tidigare ömsesidig försörjning, människor emellan, föll i glömska.
Den tidigare självförsörjande arbetaren blev i och med denna samhällsomvandling
lönearbetare för fabriksägarens vinst. En urbanisering började att ta form, folk flyttade ifrån landsbygden och in till städerna där den kapitalstarka klassens fabriker nu stod många. I dessa fabriker jobbade man i flera av dygnets timmar och vanligtvis under odrägliga villkor. Olyckorna var inom fabrikslokalerna många och sjukdomarna spred sig i städerna som en löpeld i och med bristen på sanitära lösningar.9
5 Arvidsson, Maria, När arbetet blev farligt. Arbetarskyddet och det medicinska tänkandet 1884 – 1919, 1 uppl.
(Linköping: Linköping University Press, 2002), s.44.
6 Arvidsson 2002, s. 140 - 141, 143 - 146 7 Stolpe 1982, s. 7.
8 Hedenborg, Susanna & Kvarnström, Lars, Det svenska samhället 1720 - 2018. Böndernas och arbetarnas tid, 6
uppl. (Lund: Studentlitteratur AB, 2019), s. 233 - 235.
3 Förhållandena och utvecklingen i Persberg var inte mycket olik redogörelsen ovan. Fram till 1700-talet var det få förunnat att arbeta som gruvbrytare i Persberg. Under århundradets andra hälft kom kapitalstarka ståndspersoner att börja intressera sig för gruvbrytningens lönsamhet. Genom att de investerade i gruvandelar började dessa ståndspersoner få allt mer inflytande över gruvbrytningen. Tillsammans skapade de till en början löst sammanhållna föreningar och bolag i syfte att maximera gruvbrytningens vinster. För gruvarbetarnas del kom detta att innebära slutet på den familjära gruvbrytartraditionen som hade rått i Persberg sedan 1400-talet. Under 1800-talet intensifierades dessa organisationers ambitioner och år 1865 lyckades ägarna enas under ett enda stort centralstyrt bolag, nämligen Persbergs Grufve AB.10 För arbetarna kom inte detta till en början att innebära någon större skillnad, lönerna var fortsatt dåliga, arbetsdagarna långa och olyckorna många till följd av bristen på säkerhetsanordningar och underhåll av gruvorna.11
Under 1880-talet väcktes inom Riksdagen starka reaktioner mot de förhållanden som
industriarbetarna tvingades att rätta sig efter. Dessa reaktioner kom år 1889 att resultera i den första svenska arbetarskyddslagstiftningen, nämligen Yrkesfarelagen.12 Med åren kom denna lag att genomgå större förändringar, först år 191213, därefter år 1948. Yrkesfarelagen från år 1889 banade även väg för den första olycksfallsförsäkringslagstiftningen år 1901.14 Även denna lag kom också att revideras ett par gånger, närmare bestämt år 1916 och 1948.
1.2 Syfte
Den här uppsatsen syftar till att mot bakgrund av arbetarskyddslagstiftningen från år 1912 och olycksfallsförsäkringslagen från år 1916, som båda reviderades år 1948, studera olycksfallen bland gruvarbetarna vid det värmländska gruvbolaget Persbergs Grufve AB. Studien ämnar försöka svara på om revideringen av såväl arbetarskyddslagstiftningen som
olycksfallsförsäkringslagen, hade någon inverkan på de olycksfall som rapporterades hos gruvbolaget.
10 Stolpe 1982, s. 13 - 16. 11 Stolpe 1982, s. 18 - 22. 12 Arvidsson 2002, s. 44. 13 Arvidsson 2002, s. 49 - 50.
14 Sund, Bill & Åmark, Klas, Makt och arbetsskador under 1900 – talet, 1 uppl. (Stockholm: Carlssons
4
1.3 Frågeställningar
- Hur många gruvrelaterade olyckor rapporterades hos Persbergs Grufve AB innan, respektive efter, revideringen av lagarna år 1948?
- Blev det någon skillnad i sjukskrivningslängderna i och med lagändringarna? - Vilka yrken representerades i statistiken över åren?
1.4 Avgränsning
I Sverige fanns som bekant under 1900-talet flertalet aktiva gruvor. För att ge studien mer kvalitet och göra undersökningsområdet mer rättvisa, kommer den att begränsas till det värmländska gruvbolaget Persbergs Grufve AB. Anledningen till detta beror bland annat på att de olika gruvbolagens personalpolitik och agerande varierade.15 Detta skulle kunna innebära att olycksfallsstatistiken såg annorlunda ut, beroende på för vilket gruvbolag man arbetade. I och med detta ägnas uppsatsen en tematisk avgränsning, det vill säga att studien begränsas till ett gruvbolag i undertecknads hemlandskap Värmland. Den värmländska Bergslagen har en lång historia och gruvorna i Persberg berättar om en stor del av den.16 Beträffande undersökningsperiod, fokuserar studien på två perioder, nämligen åren 1946 - 1948 och 1949 - 1951. Detta urval i tid bottnar i att både 1912-års arbetarskyddslag och olycksfallsförsäkringslagen från 1916 reviderades år 1948 och trädde ikraft året därpå.
Undertecknad undersöker alltså olycksfallen under ett tidsspann på sex år, tre år innan och tre år efter att revideringarna trätt ikraft.
Vad det gäller gruvyrkena kommer endast de tre mest olycksbådande yrkena för varje
undersökningsår att behandlas i studien. Anledningen till detta urval är dels att studien ska bli mer lättöverskådlig, men också att underlätta för jämförelser.
1.5 Tidigare forskning
1.5.1 Olycksfall inom gruvindustrin
Historikern Olov Tallqvist genomförde år 2008 en studie om olycksfallen vid Falu Koppargruva mellan åren 1906 - 1915. Syftet med hans studie var att redogöra för arbetsplatsolyckorna vid koppargruvan, samt att koppla dessa olycksfall till eventuella åtgärder. När det kommer till olycksfallen har Tallqvist valt att studera dem utifrån yrke,
5 sjukskrivningslängd, typ av skada, skadad kroppsdel och olyckans händelseförlopp.17 Det han kommer fram till i sin studie är att sjukskrivningarna, under den valda
undersökningsperioden, i regel inte varade längre tjugo dagar. Han är dock samtidigt noga med att poängtera att det fortfarande var många olycksfallsfall som resulterade i betydligt längre sjukskrivningar.18
Beträffande yrkena har Tallqvist inte gjort någon större distinktion mellan gruvarbetets mångfacetterade karaktär. Tallqvist har i sin studie istället valt att kategorisera samtliga gruvyrken som ”Gruvarbetare”, för att sedan jämföra denna kategori mot bland annat kategorier som ”Krossverksarbetare”, ”Borrare” och ”Lastare”.19 Det han i studien menar kännetecknade en gruvarbetare, var att de bröt berg.20 Intressant nog brukar både borrning och lastning betraktas som en del av gruvbrytningen. Varför denna distinktion har gjorts och vilka arbetsuppgifter han menar tillfaller en gruvarbetare, tycks dock inte riktigt framgå i studien. Den slutsats han kommer fram till är att gruvarbetet var det farligaste arbetet under perioden. Utöver denna kategori menar han också att lastningsarbete och borrningsarbete var mycket riskabla yrkesuppgifter för perioden. Sett till olycksfallsbeskrivningarna var stenras, maskin och verktyg de främsta anledningarna till skador. Att stenras var en vanlig anledning till skador menar han tyder på underjordsarbetets riskabla karaktär. Han kommer även fram till att arbetarens plats i produktionskedjan är avgörande för riskerna. Ju tidigare i
produktionskedjan man befinner sig, desto större blir skaderiskerna.21
I en annan studie som i stora drag syftar till att redogöra för gruvbolaget LKAB:s
säkerhetsarbete, skriver civilingenjören Anna Carin Alm år 2007 att orsakerna till allvarligare olyckor har visat sig vara bland annat stenras, fall, brand och explosioner. De gruvolyckor som i regel resulterar i längst sjukskrivningar menar Alm ofta är relaterade till service och reparationsarbete.22 I sin studie skriver Alm även hur psykiska och sociala faktorer på arbetsplatsen har en inverkan på ohälsa och olycksfall. Hon skriver att om kraven och
förväntningarna inte samspelar med arbetstagarens upplevda förmåga att hantera situationen, ökar riskerna för ohälsa och olycksfall. Vidare hänvisar hon i sin studie till en modell enligt
17 Tallqvist, Olov, ”Olycksfall i arbetet”. En kartläggning över olycksfallen vid Falu Koppargruva 1906 – 1915 samt åtgärder för en säkrare arbetsmiljö, C – uppsats (Falun: Högskolan Dalarna, 2008), s. 5.
18 Tallqvist 2008, s. 34. 19 Tallqvist 2008, s. 21. 20 Tallqvist 2008, s. 29. 21 Tallqvist 2008, s. 34 - 35.
22 Alm, Anna Carin, ”Utvärdering av LKAB:s säkerhetsarbete”, Examensarbete (Luleå; Luleå tekniska
6 vilken, ett arbete som ställer höga krav samtidigt som arbetstagarnas friutrymme är begränsat, ökar riskerna för stress.23
Gruvarbetet menar Alm bitvis är ett stressigt yrke. Stressen uppkommer enligt henne då produktionstrycket är högt. Hon menar samtidigt att det under lågkonjunkturer kan uppstå ett ekonomiskt tryck vilket skulle kunna föranleda stress. I händelse av ett produktionsstopp skriver Alm att det också uppstår en typ av stress. Reparationerna behöver vara så pass snabba att gruvbolagets produktionsmål inte hämmas.24
Beträffande olycksfall i gruvarbetet, kommer Alm i sin studie fram till att dem främsta olyckorna under jord beror på stenras. De som i regel utsätts för detta menar hon är de gruvarbetare som arbetar först i gruvbrytningsledet, men också de som arbetar med att förstärka berget.
Historikern Eva Blombergs avhandling som först och främst syftar till att kasta ljus över gruvarbetarnas identitetsskapande och fackliga engagemang, beskriver också gruvarbetets många moment och vad som gjorde det så olycksbådande.
Blomberg menar att lastningsarbetet som tog vid efter sprängning och skrotning, var det mest förrädiska arbetet i gruvan. Detta arbete var mycket fysiskt krävande eftersom stenblocken som frigjordes efter sprängning och skrotning skulle transporteras från gruvorna. Innan
rationaliseringen tog fart ordentligt under 1900-talets senare hälft, innebar detta arbete att man behövde transportera stenblocken med hjälp av vagnar. Ofta var blocken otympliga och kantiga, vilket många gånger resulterade i såväl skärskador som klämskador.25
Blomberg menar att man innan rationaliseringen av gruvdriften, räknade med att omkring 50 - 75% av alla lastningsarbetare någon gång skulle råka ut för olyckor till följd av de slitsamma arbetsuppgifterna. Det enda man till en början egentligen kunde göra från arbetsgivarhåll, var att utveckla dem rälsspår som vagnarna gick på. Med bättre kurvor och lutning, kunde man till viss del avlasta arbetarna från det tunga arbete som vagnskjutandet innebar. En rationalisering av arbetsuppgifterna menar Blomberg låg i arbetsgivarnas intresse i främst två avseenden. För det första skulle en rationalisering innebära att man inte längre var i lika stort behov av
arbetskraft. För det andra skulle det också innebära att arbetsgivarna slapp undan att betala ut skadeersättningar och pensioner till den arbetarkår som snabbt föråldrades genom dessa
7 krävande arbetsuppgifter. Det visade sig också svårt för gruvbolagen att mot slutet av 1930-talet rekrytera arbetare till en miljö som kännetecknades av buller, skador och smuts.26 Trots en vilja att rationalisera gruvdriften, skedde inga större tekniska landvinningar under 1900-talets första hälft. Den enda man egentligen lyckades åstadkomma att rationalisera var borrningsmomentet. Gruvorna, enligt Blomberg, genomgick dock större organisatoriska förändringar under denna tid. Det var nämligen först nu som de stora gruvkoncernerna såg dagens ljus.27
1.5.2 Arbetarskyddet
I historikern Maria Arvidssons avhandling När arbetet blev farligt redogör hon för
arbetsskyddet och det medicinska tänkandets framväxt under 1800-talets slut och 1900-talets början. Arvidsson tar i sin studie, avstamp i läkarutsagor då hennes syfte främst ligger i att redogöra för vad läkarna hade att säga om dem yrkesfaror som lurade inom industriarbetet. Utöver att redogöra för läkarnas utsagor om arbetsfaror, ämnar hon också att försöka redogöra för läkarnas roll när det kom till det svenska arbetsskyddets framväxt.28 Trots att Arvidsson valt att koppla det medicinska tänkandet till det arbete som ägde rum i städernas fabriker, är hennes forskning nog så relevant för denna uppsats.
Medvetenheten om arbetsrelaterade olycksfall började att ta sig ordentligt uttryck i takt med att tekniska innovationer allt mer började att ersätta människokraft under den svenska industrialiseringen. Mot slutet av 1800-talet stod det klart och tydligt att många av olycksfallen inom fabriksarbetet var direkt föranledda av de tekniska landvinningar som företagen kunde tillgodogöra sig i och med industrialiseringen. Som en av industrialiseringens baksidor kom dessa olycksfall att ägnas särskilt mycket uppmärksamhet från 1800-talets slut. För att råda bot på de arbetsrelaterade olycksfallen lade Riksdagen år 1889 fram den nya Yrkesfarelagen.29
Förskrifterna i den nya lagen var, enligt Arvidsson, löst formulerade och lämnade mycket för tolkning. Yrkesinspektionen man upprättade år 1890 i syfte att se till att lagen efterlevdes, hade inte heller någon större befogenhet att tvinga arbetsgivarna till åtgärder, förskrifterna i lagen fungerade snarare som ett mål att sträva efter.30
8 Andra som forskat om arbetsskyddets framväxt, är historikerna Bill Sund och Klas Åmark. De har dock i sin forskning gått än längre än Arvidsson, detta eftersom deras studie framför allt syftar till att sätta arbetsskadorna i relation till 1900-talets olika maktsystem.
Precis som Arvidsson, menar de att Yrkesfarelagen snarare var principiell än juridiskt bindande.31 Som en del av lagen betonades arbetarnas rätt till ersättning vid olycksfall i arbetet. Sund och Åmark skriver att tidiga kollektivavtal visar på att somliga arbetsgivare var villiga att acceptera lagens rekommendationer om ersättning vid olycksfall. Samtidigt menar de att fackföreningarnas framgångar var väldigt ojämna, det var således långt ifrån alla arbetare som beviljades ersättning av sina arbetsgivare. För att göra principen om ersättning mer allmängiltig, kom år 1901 lagen om olycksfallsersättning. Med denna lag förtydligades arbetsgivarnas skyldigheter till ersättning och det blev därmed lättare för fackföreningarna att förhandla sig till kollektivavtal gällande ersättning för sina medlemmar. Lagen som kan betraktas som en del av den tidiga socialpolitiken, syftade till att skydda arbetarna från fattigdom vid oförmåga att arbeta.32
År 1916 reviderades även denna lag och ersättningsskyldigheten vilade inte längre på arbetsgivarna. Som Arvidsson nämnde kunde arbetsgivarna nu försäkra sina arbetare i försäkringsbolag eller i Riksförsäkringsanstalten. Även om arbetsgivaren inte längre ansvarade för den direkta ekonomiska kostnaden för en olycka, menar Sund och Åmark att arbetsgivaren hade andra skyldigheter i och med den nya lagen. Arbetsgivaren som bland annat fortfarande stod som skyldig till inkomstbortfallet vid ett olycksfall, skulle garantera att levnadsstandarden för den skadade arbetaren inte blev sämre under den tid som han eller hon var skadad.33
Den svenska politiken tjänade till stor del, under 1900-talets början, arbetsgivarna vilket var en av anledningarna till att yrkesinspektörerna endast kunde komma med
åtgärdsrekommendationer. Det bör dock nämnas att arbetsgivarna även hade ett visst inflytande över olycksfallslagstiftningen. Ersättningen beviljades endast vid ”enkla och lätt iakttagbara olycksfall”. Anledningen till detta menar Sund och Åmark berodde på att man ville minimera möjligheterna till att tolka lagstiftningen på olika sätt.34
9 Både Arvidsson, Sund och Åmarks forskning är relevant för denna uppsats då de beskriver arbetarskyddets framväxt och 1900-talets maktrelationers betydelse för dess implementering.
1.6 Teoretiska utgångspunkter
Under det här kapitlet kommer två teoretiska ansatser att presenteras. De här ansatserna kommer i studien att användas i syfte att analysera resultatet. Vad de gäller ansatserna nedan bör man dock ta i beaktande att de främst fokuserar på 1900-talets första decennier. Eftersom undertecknads fokus ligger på 1900-talets mitt är det därför inte säkert att han kommer fram till samma sak.
1.6.1 Den effektiva olycksfallsförsäkringslagen
Sund och Åmark har kommit fram till att olycksfallsförsäkringslagstiftningen från år 1916 var mer effektiv än arbetarskyddslagstiftningen från år 1912. I och med 1916-års lagstiftning om olycksfallsförsäkring hade arbetsgivarna en skyldighet att försäkra sina arbetare i antingen den statliga Riksförsäkringsanstalten, eller i annat försäkringsbolag.35
Arbetarskyddslagstiftningen och olycksfallsförsäkringslagstiftningen, utgjorde som vi kunnat se i föregående kapitel, arbetsmiljöområdets ryggrad. Den första lagstiftningen hade mindre effekt på olycksfallen i arbetet menar Sund och Åmark, bland annat på grund av dess rådgivande natur.36 Trots detta menar de att arbetarskyddslagstiftningen ändå hade en viss effekt på de allvarligare olycksfallen, det vill säga de olycksfall som många gånger
resulterade i dödsfall och invaliditet. Efter att den nya arbetarskyddslagen hade
implementerats började, enligt dem, allvarligare olyckor och dödsfall att minska. Under 1900-talets första hälft gick dessa olycksfall i cykler, det vill säga att de i perioder ökade och minskade. Författarna tillskriver detta ett förklaringsvärde som har att göra med
arbetarskyddslagstiftningen.37
Beträffande olycksfall och yrkesskador av mindre allvarlig karaktär, ökade istället antalet markant. De skriver att antalet anmälda olyckor ofta följde konjunktursvängningarna. Under högkonjunkturer då arbetskraften i högre grad nyttjades, ökade antalet anmälda olyckor. Vid lågkonjunkturer var arbetsintensiteten i regel lägre och detta menar de förklarar varför antalet anmälda olyckor också minskade under 1900-talets första hälft.38
10 Förklaringen till denna ökning menar Sund och Åmark bland annat berodde på att
arbetarskyddets föreskrifter var mycket begränsade när det kom till att påverka arbetsgivarna. Olycksfallsförsäkringslagstiftnigen var den enda möjligheten för arbetarna att påverka miljön på sina arbetsplatser, detta eftersom det rådde en obalans i det dubbla maktsystem som bestod fram till år 1948.39 Det fanns även andra anledningar till att anmälningarna ökade. Den ökade tillgängligheten av information om industriarbetets hälsovådliga konsekvenser är en av dem. En annan anledning är att fackföreningarna under 1900-talets början kom att öka i antal. Medlemskap i facken innebar att arbetarna blev mer medvetna och måna om sina rättigheter på arbetsplatserna.40
Denna slutsats möjliggör för en teoretisk ansats, nämligen att
olycksfallsförsäkringslagstiftningen skall ha haft större effekt på arbetsmiljön än
arbetarskyddslagstiftningen, åtminstone innan år 1948. Man bör dock ta en sak i beaktande när det gäller Sund och Åmarks slutsats, nämligen att de inte gör något större anspråk på att koppla olycksfallsstatistiken till de olika industriarbetaryrkena.
Som Arvidsson nämner, ansåg läkarna i hennes avhandling att många av de olycksfall inom industrin som resulterade i allvarligare skador, kunde förebyggas genom aktsamhet, utökade säkerhetsanordningar och yrkeskompetens.41 Enligt Blomberg bidrog inte industrialiseringen till några större tekniska landvinningar inom just gruvindustrin, de allra flesta arbetsmoment behövde som sagt utföras manuellt under 1900-talets första hälft.42 Detta skulle således kunna innebära att gruvindustrin utgjorde ett undantag när det kom till arbetarskyddslagstiftningens reducering av allvarligare olyckor inom industrin.
1.6.2 Det olycksbådande gruvyrket
Eva Blomberg kommer i sin forskning också fram till en slutsats, detta gällande gruvarbetets olycksbådande natur. Som tidigare nämnts menar Blomberg att det var vid lastningsarbetet som de allra flesta olyckorna inträffade. Arbetet var mycket fysiskt påfrestande och
resulterade många gånger i att arbetarnas kroppar ”föråldrades” långt i förtid. Gruvdriften var innan 1900-talets senare hälft, föga mekaniserad. De allra flesta arbetsmomenten, med
undantag för borrningsarbetet, utfördes manuellt och ledde därför till flertalet skador.43 Utifrån Blombergs slutsats går här också att urskilja en teoretisk ansats, nämligen att
11 olycksfallen inom gruvindustrin under främst 1900-talets första hälft, till stor del borde ha varit föranledda av lastningsarbetet.
2. Metod
2.1 Metod och material
12 i Värmland. En komparativ analys av lagstiftningarna har också gjorts för att på så sätt kunna se hur lagrevideringarna skiljde sig från de tidigare lagstiftningarna.
olycksfallsböckerna är nedskrivna för hand och utgivna i fyra volymer och täcker en period på tjugonio år, nämligen år 1925 till och med år 1954. För studiens del har endast volymerna tre och fyra varit nödvändiga att analysera, detta eftersom dem tillsammans täcker den valda undersökningsperioden.
Mellan åren 1946 och 1951 dokumenterades sammanlagt 266 olycksfall hos gruvbolaget. Samtliga olycksfall har inte varit av relevans för den här studien eftersom den syftar till att undersöka förhållandena bland arbetarna under jord. Många av de olycksfall som noterades under perioden, var direkt relaterade till bland annat skogsavverkning, verkstadsarbete och byggnation ovan jord. Persbergs Grufve AB var likt många andra samtida gruvbolag, en samhällsbyggare. En anställning hos denna arbetsgivare innebar således inte att man arbetade nere i gruvorna. För att kunna urskilja underjordsarbeten från övriga arbeten, har
undertecknad behövt gå igenom de rapporterade olyckorna, fall för fall.44 De identifierade gruvarbetarna har sedan, en för en, placerats in i olika kategorier.
När det kommer till metod är det viktigt att man använder sig av ett systematiskt
tillvägagångsätt. Metoden skall helt enkelt betraktas som ett verktyg vilket någon annan skulle kunna använda på samma källmaterial och få fram samma resultat.45 För den här studien har ett kvantitativt förhållningssätt varit att föredra, detta eftersom den ämnar undersöka
skillnader i sjukskrivningar och gruvyrkenas olika andelar av olycksfallen.
Det kvantitativa tillvägagångsätt som använts vid den här studien är i stort sätt lånad från en tidigare och liknande studie, utförd av Olov Tallqvist år 2008. Olycksfallen har, enligt denna metod, placerats in i fem breda huvudkategorier, nämligen Antal dagar borta från arbete,
Skadans natur, Skadad kroppsdel, Orsak till skadan och Gruvyrke. Samtliga huvudkategorier
innehåller i sin tur underkategorier i vilka varje enskild identifierad gruvarbetare har placerats in, år för år.46 Tallqvist har i sin undersökning endast ägnat sig åt att räkna bland annat antalet skador, yrken och sjukskrivningar. Undertecknad har dock vidareutvecklat metoden till att ge varje enskilt gruvrelaterat olycksfall utrymme i de olika kategorierna. På så sätt kan den här metoden i någon mening även betraktas som kvalitativ.47
44 Se bilaga 1.
45 Rienecker, Lotta & Stray Jörgensen, Peter, Att skriva en bra uppsats, 2 uppl. (Malmö: Liber AB, 2013), s. 292. 46 Tallqvist 2008, s. 5 - 7.
13 För den här studien som syftar till att försöka besvara om de reviderade
skyddslagstiftningarna hade någon inverkan på olycksfallen, sett till gruvyrke och
sjukskrivningslängd, har stapeldiagramstatistik över kategorierna Gruvyrke och Antal dagar
borta från arbete förts. Vad det gäller yrken, har undertecknad skapat kategorier av de yrken
som har gått att identifiera. Det bör nämnas att somliga olycksfallsbeskrivningar inte passade in i någon av yrkeskategorierna. Dessa fall har därför i studien givits utrymme i kategorin
Annat underjordsarbete. Samma sak gäller några av de olycksfallsbeskrivningar som under
åren 1948 och 1949 endast beskrivits som ”arbete under jord”.
Sjukskrivningarnas längd har däremot utan större svårigheter kunnat placeras in i
underkategorierna. Här har, efter Tallqvist metod, skapats fyra underrubriker där olycksfallen, baserat på sjukskrivningens längd, placerats in i antingen 1 – 10 dagar, 11 – 20 dagar, 21 –
30 dagar eller 30 dagar eller mer. Undertecknad har, utöver stapeldiagrammen som ovan
nämnts, också låtit skapa tabeller. I de här tabellerna kan man utläsa de olika
sjukskrivningslängdernas procentuella andel av olycksfallen per år, de olika gruvyrkenas procentuella andel av antalet olycksfall per år, men också gruvyrkenas procentuella andel av de olika sjukskrivningslängderna.
2.2 Källkritik
Under de ovan nämnda åren var informationen i olycksfallsbeskrivningarna många gånger mycket knapp. De första nio fallen år 1948 gick varken att härleda till yrken ovan eller under jord. Denna lucka i materialet har gjort att de nio första fallen har lämnats utanför den här studien. Utöver att olycksfallsböckerna till viss del innehåller informationsluckor, bör man också ta andra saker i beaktande när det kommer till materialet. Bland annat tyder
14 variera. Tallqvist skriver dock att olycksfallsbeskrivningarna oftast är direkta avskrifter från de formulär som ifylles i samband med en arbetsplatsolycka.48
Ytterligare en sak som Tallqvist gör en poäng i, är att olycksfallsbeskrivningarna även var ämnade för andra utanför företaget att ta del av. I början av 1900-talet blev arbetarskyddet mycket riktigt mer av en statlig angelägenhet. Olycksfallsanteckningarna kan således även betraktas som en upplysning om arbetsförhållandena.49
2.3 Begreppsdefinition
När det kommer till gruvyrken kan det vara bra att känna till vad de olika yrkena faktiskt innebar. Här nedan följer därför en kortare definition och redogörelse för de gruvyrken som identifierats i olycksfallsböckerna. För att underlätta förståelsen för maskinlastningen, har även bilder av den maskin som användes vid Persberg bifogats i bilaga 2. Även
tappningsarbetet är svårt att förklara med ord. I samma bilaga har därför en bild, lånad från Tekniska Museet, bifogats i syfte att utöka förståelsen för arbetsuppgiften.
Borrning: Förstås lättast som det första momentet i gruvbrytningen. För att möjliggöra för en
effektiv sprängning, var borrningsarbetets huvudsakliga uppgift att penetrera berget.50
Skjutning: Även kallat sprängning, var nästa steg i gruvbrytningen. I de hål som
borrningsarbetet åstadkommit placerades nu sprängämnen.51
Skrotning: När skjutningen var genomförd tog skrotningsarbetet vid. Den här arbetsuppgiften
gick ut på att minimera riskerna för stenras. Med hjälp av spett skulle man bända loss de stenblock som frigjorts men inte rasat vid skjutningen.52
Lastning: Precis som namnet på arbetsuppgiften avslöjar, innebar just detta att lasta och frakta
bort stenblocken. Detta skedde under större delen av 1900-talets första hälft för hand.53
Maskinlastning: När lastningsarbetet mot 1900-talets mitt väl börjat mekaniseras, kunde man
med hjälp av kastlastare både lasta och frakta ut stenblocken.54 Detta kom att underlätta det annars mycket tunga arbete som handlastningen innebar. Med hjälp av de nya luftdrivna
48 Tallqvist 2008, s. 6. 49 Tallqvist 2008, s. 6. 50 Blomberg 1995, s. 51. 51 Blomberg 1995, s. 52. 52 Blomberg 1995, s. 52. 53 Blomberg 1995, s. 52 - 53.
15 maskinerna behövde man nu endast skjuta in stenblocken i ”skopan”. Själva lastningen och utfraktningen av stenblocken överläts nu istället till den luft – och rälsdrivna kastmaskinen.
Tappning: Var den arbetsuppgift som följde efter brytningen och gick ut på att tappa berget på
malm. Vid malmfickorna, som efter brytningen bäst förstås som hålrum in i berget, stod tapparna stationerade med spadliknande redskap. Vid de här fickorna tappade de järnmalmen ner i tunnor. Detta fortsatte man med tills fickorna var tomma på bergsfyndigheter varpå man gick vidare till nästa ficka.55
Krossning: Den här arbetsuppgiften gick egentligen ut på att grovsortera den brutna malmen
från gråberget, detta genom att bearbeta stenblocken till den grad att malmen kunde urskiljas. Krossningsarbetet skulle kunna betrakta som det första momentet i sorteringsarbetet.56 I den här uppsatsen innefattar även krossning det arbete som ibland, innan lastning, krävde att man med hjälp av redskap delade upp stenblocken till mindre och mer lätthanterliga
komponenter.57
Byggnation: Den här yrkeskåren arbetade i gruvan med förbyggnader och förstärkning av
berget. I allt väsentligt kan man säga att byggarbetarna stod för en stor del av säkerheten nere i gruvorna. Även en del av infrastrukturen nere i gruvorna tillföll denna yrkeskår.
Rälsläggning var därför många gånger också en uppgift för byggarbetaren.58
3. Bakgrundsundersökning
3.1 Persberg gruvfält
Enligt sägnen skall gruvfältet ha upptäckts av en riddare under 1300-talet. Riddaren, som gjorts sig skyldig till ett dråp, tog till flykten och hamnade av en händelse i utkanten av östra Värmland. Väl där, i dem folktomma skogarna, började han undersöka den nya och
55 Se bilaga 2.
16 främmande miljön. Efter en tid av utforskande och orientering fann han snart ett stort berg, på vilket han valde att slå sig till ro. Under sin första natt på berget drömde han att han sov på en enorm skatt. Efter att ha vaknat följande dag, rev han undan det gröna täcket av mossa som täckte berget för att, mycket riktigt, finna en skatt. Det berg han sovit på visade sig nämligen vara oerhört rikt på järnmalm. Peder Pors, som ska ha varit namnet på denne riddare och pionjär, hade nu upptäckt gruvfältet ”Persberg”.59 Denna sägnen som idag ter sig ganska osannolik i mångas öron har dock, liksom många andra myter och sägner, varit en vedertagen uppfattning om områdets historia bland lokalbefolkningen.
Även om man väljer att inte tro på den sägnen som ovan redogjorts för, finns det ändock bevisföring för att Persberg skall ha varit bebott redan under 1300-talet. Detta menar lokalhistorikern Staffan Stolpe inte minst visar sig i ett av Erik av Pommerns privilegiebrev från år 1413:
”Wij Eric meth Gudz nadhe, Danmarks, Swerighes, Wendes oc Gödes Köning (…) helse alle män som thetta bref höra eller se kierlighe meth Guds oc wor nadhe oc kundgiöre alle män att wij hafwe taghet them af järnberghet i Wermlande och theras godz, hjon oc tienare i wor synnerlighe wärn, frid (…).”60
Stolpe skriver att det var tack vare järnet man under medeltiden började att befolka terrängen i östra Värmland. Järnmalmsbrytningen skapade arbetsmöjligheter, så även de hyttor som började växa fram i syfte att bearbeta järnmalmen. Den anrika järnmalmsbrytningen i Persberg skulle visa sig, trots diverse olika hinder och brytningsmetoder genom åren, bestå fram till år 1980.61
Under ungefär tvåhundra års tid bottnade många av gruvproblemen i brist på tekniska
lösningar. Gruvorna, som under 1600-talet var väldigt djupa, vattenfylldes ofta och man gick således miste om obearbetad järnmalm. Stolpe menar att bland annat detta resulterade i en yrkesspecialisering som under kommande århundranden blev allt mer påtaglig. För att råda bot på vattenproblemet anlitade man ”gruvösare”, vars enda uppgift egentligen var att få bort vattnet ur gruvorna.
Tillmakning, en brytningsmetod man använde sig av fram till 1730-talet i området, gjorde också att man var i stort behov av ved. Skogen i Persberg som i flera hundra år hade
avverkades i mängder för detta ändamål, kunde inte längre avverkas. Arbetare i angränsande områden, som tidigare ägnat sig åt hyttverksamhet, kom att istället, i utbyte mot sin skog, få 59 Stolpe 1982, s. 7.
17 arbeta som gruvbrytare i Persberg. Fram till 1700-talets mitt var det, enligt Stolpe, få förunnat att ägna sig åt detta. En gruvbrytare hade nämligen under denna tiden många privilegier.62 Stolpe skriver att en ny tid i Persberg tog vid efter 1700-talets mitt. Nya brytningsmetoder, tekniska framsteg och organisationsförhållanden, kom att resultera i stora sociala förändringar för arbetarna inom gruvnäringen. Det gamla gruvsamhället som en gång kännetecknats av många självständiga gruvbrytare kom nu att omkullkastas, detta bland annat på grund av kostnaden för den nya tekniken.63
Nya kapitalstarka intressenter, i regel ståndspersoner, började nu att köpa gruvandelar i bergslagen. Tillsammans skapade de här personerna olika löst sammanhållna föreningar, vars makt och kapital-styrka ingen gruvbrytare kunde mäta sig med. Gruvdriften kom nu förvisso att effektiviseras och malm kunde således brytas i en utsträckning som tidigare inte varit möjlig. För arbetarnas del kom detta, mot slutet av 1700-talet, att leda till en social och ekonomisk underordnad som egentligen varade en bra bit in på 1900-talet.64 Under 1800-talet hade gruv-ägarna lyckats organisera sig i betydligt större enheter än tidigare. Man hade bland annat från och med 1824 ett disponentämbete, men en centralstyrd administration av
gruvnäringarna kom inte att förverkligas under detta århundrades första hälft.
Mellan gruvarbetarna och ägarna hade nu en tydlig social klyfta uppstått. Mot mitten av 1800-talet började gruv-ägarna att ägna sig åt entreprenadsystem. Gruvbrytningen sattes således på entreprenad och fasta priser för bland annat malm och utfört arbete blev ett faktum.
Gruv-ägarna inrättade ett entreprenadsystem under början på århundradets första hälft, något som Stolpe menar försatte arbetarna i misär. Priserna för malm och utfört arbete var således på förhand fastställda. Gruvarbetarna kom som ett resultat av detta att arbeta så snabbt som möjligt. Skötseln av gruvorna blev allt sämre och olycksfallen började att öka till följd av detta.65
Även om gruvintressenterna hade lyckats organiseras sig i större enheter, hade de enligt Stolpe inte ännu lyckats förmå att skapa en ekonomisk och administrativ lösning. Detta skulle dock komma att ändras år 1862 då det första enhetliga gruvbolaget såg sitt ljus i Persberg.
18
3.2 Persbergs Grufve AB
Som tidigare nämnts hade man ingen administrativ lösning under 1800-talets första hälft, detta kom dock att ändras år 1854 då de olika gruvintressenterna lyckades organisera sig i ett enda stort administrativt bolag. Under Persbergs Allmänna Grufve Bolag som kom att bli namnet på denna administration, gjorde man sig av med entreprenadsystemet och började att fokusera på att ta itu med dem problem som de nya ägandestrukturerna hade resulterat i. Med denna administrativt stora förening, som syftade till att tjäna gruv-ägarnas gemensamma intressen, insåg man vikten av en yrkeskunnig arbetarstam. Man lät bland annat resa
nybyggda hus i syfte att förbättra livssituationen för arbetarna vid gruvorna. Utöver detta hade man en gemensam förvaltning vilken fastställde gruvingenjörernas avlöning, inrättade
fattigvård, undervisning och bönhus. Trots att man nu strävade mot ömsesidiga ändamål, fanns under bolaget ännu inget gemensamt ägande över gruvandelarna.66
År 1865 kom man att ta ytterligare ett stort steg mot ett enhetligt system. Under detta år kom bolaget, som ovan nämnts, att utmynna i Persbergs Grufve AB. Nu hade dem länge
omdebatterade ekonomi – och administrationsfrågorna nått vägs ände. En centralstyrd organisation hade nu för första gången sjösatts i området, en organisation som med viss modifikation genom åren, skulle bestå fram till 1950-talet. I och med detta bolag kom gruvdriften att effektiviseras och bli mycket mer vinstgivande än tidigare. För arbetarnas del kom bolagets strukturomvandling till en början inte att spela någon större roll, de kom fortfarande att arbeta under förtryck.67
Lönerna och arbetsvillkoren resulterade år 1869 i en strejk, i vilken flera gruvarbetare gick miste om sina arbeten. Efter strejken kom dock uppsägningstiden att bli något längre, men lönerna förblev låga. Enligt Stolpe fick de som klarade sig genom strejken bevittna många av sina kamrater gå miste om livet. Hala stegar, fallande stenblock och nitroglycerinet var under 1800-talet och en bit in på 1900-talet vanligt förkommande i Persbergs gruvor. Först under 1940, 50 -och 60-talen, skulle arbetsmiljön i gruvorna utvecklas till det bättre.
3.3 Den nya Arbetarskyddslagstiftningen
Som nämnts tidigare kom den första svenska arbetarskyddslagstiftningen från år 1889 att bana väg för det arbetarskydd som står sig än idag. Yrkesfarelagen, så som den formulerats under 1800-talets slut, hade stora brister. Föreskrifterna var vaga och lämnade mycket för tolkning, 66 Stolpe 1982, s. 16.
19 Yrkesinspektionen man inrättade år 1890, samma år som lagstiftningen trädde i kraft, i syfte att bevaka lagens efterlevnad hade inga befogenheter att tvinga arbetsgivarna till åtgärder. Denna lag kom dessutom endast att omfatta de större privatägda industrierna som bedrevs fabriksmässigt.68 På grund av lagens otillräcklighet i och med näringslivets allt snabbare utvecklingstakt, efterfrågade man redan ett decennium senare en ny lagstiftning. Man tillsatte en kommitté år 1905 vars syfte var att utreda behovet av en reviderad
arbetarskyddslagstiftning.69 Utredning kom år 1912 att resultera i ett nytt arbetarskydd som i princip skulle bestå i oförändrat skick fram till år 1948.70
En stor skillnad mot den tidigare Yrkesfarelagen var att den nya lagen nu skulle komma att omfatta samtliga arbetsplatser i Sverige, oavsett industrier eller inte. En annan skillnad var att staten nu stod som ensam ansvarig för lagens efterlevnad. Tidigare hade dem lokala
hälsovårdsnämnderna haft ett delat ansvar med statens yrkesinspektörer när det kom till tillsynsarbetet, detta kom helt att ändras år 1912. Arbeten som bedömdes vara särskilt hälsovådliga skulle tidsbegränsas, lagen kom även att inbegripa nya och tydligare förskrifter för hur man skulle främja arbetsmiljön. Skyddsombud var också någonting helt nytt, arbetarna fick nu utse representanter vilka hade möjlighet att upplysa de statliga inspektörerna om eventuella olycksbådande aspekter av arbetet.71
Även om lagstiftningen var tydligare än innan, kom den fortfarande att vara ganska försiktigt formulerad. Den hade dock, liksom Yrkesfarelagen från år 1889, en tydlig framåtsträvande karaktär.72 Ytterligare en sak som inte bör förglömmas när det kommer till denna lag är att den med socialstyrelsen som chefsmyndighet, kom att bli en del av den första svenska socialpolitiken.73
År 1948 var det dags för ännu en revidering av Arbetarskyddslagstiftningen. Som ett resultat av Saltsjöbadsavtalet som slöts mellan arbetsmarknadens parter Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) år 1938, började man att lösa motstridigheter genom avtal av olika slag. Ett utökat arbetarskydd hade länge stått på fackföreningarnas dagordning och nu när samarbetsviljan var ett faktum, slöt man år 1942 ett avtal om
arbetarskydd. År 1948 kom även Riksdagen, som en del av det svenska folkhemsbygget, att
20 besluta om en ny nationell Arbetarskyddslagstiftning. Man lät bland annat inrätta ytterligare en myndighet, nämligen Arbetarskyddsstyrelsen, som hade till uppgift att övervaka lagens efterlevnad.74 Överträdelser av den nya lagen skulle inte längre bemötas med samma handfallenhet som tidigare.
Man genomförde nu regelbundna kontroller av arbetsplatser i en utsträckning som tidigare inte varit möjlig. På företagen arrangerades möten för arbetsskyddskommittéer, i vilka såväl skyddsombuden som arbetsgivarna fick komma till tals i frågor om arbetsförhållanden. Genom upplysning om enkla men inte allt för kostsamma åtgärder lyckades man minska antalet olycksfall inom industrierna. När företagen nu i större utsträckning än tidigare dessutom började att ägna sig åt en rationalisering av arbetsprocessen, avvecklades mindre lönsamma och efterblivna industrier. Detta menar ekonomi-historikern Maths Isacson, utöver upplysningen och den allt hårdare lagstiftningen, naturligtvis också hade en betydelse för utfallet.75 Ett utdrag ur Kungl. Maj:ts proposition 298 1 kap. §11 visar tydligt på den nya lagstiftningens omfattande och skärpta karaktär:
För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vidtagas, att fara härför i möjligaste mån undgås.76
3.4 Revideringen av 1916 – års Olycksfallsförsäkringslagstiftning
Den lag som klubbades igenom i Riksdagen år 1916 resulterade i attinkomstbortfallsprincipen för första gången kom att se dagens ljus. Arbetsgivarna var nu skyldiga att betala arbetsgivaravgifter, vilka användes till finansiering av det nya
skadesystemet.77 Inkomstbortfallsprincipen skulle nu komma att ersätta minimistandard principen, vilken försäkringsbolagen hade använt sig av tidigare. Istället för att ersätta arbetarna med ett fast belopp baserades nu ersättningen på den årliga inkomsten. Ersättning utgick med två tredjedelar av inkomsten och detta innefattade samtliga arbetstagare, oavsett
74 Isacson 2015, s. 167 - 168. 75 Isacson 2015, s. 168.
76 Prop. 1948:298, Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till arbetarskydd slag m. m, Stockholm: Riksdagen.
21 lön. Tanken bakom denna nya princip var att den skulle vara tilltalande även för
höginkomsttagare.78
Enligt lagen, som den formulerades år 1916, skulle sjukpenningen utgå med lägst 1 krona och 50 öre/ dagen, vid en årlig inkomst under 675 kronor. Det högsta ersättningsbeloppet man kunde beviljas var 9 kronor/dagen, detta förutsatte dock att man hade en årlig inkomst på 4725 kronor eller mer. För att vara berättigad ersättning krävdes det också att skadan eller sjukdomen bestått i mer än tre dagar efter olycksfallstillfället.79
År 1948, på initiativ av den dåvarande socialministern Gustaf Möller, kom lagen att genomgå smärre förändringar. I och med revisionen av lagen kom sjukpenningen nu att utgå med minst 3 kronor och 50 öre/dagen vid en årlig inkomst under 1785 kronor. Motsvarande belopp var nu 14 kronor/dagen, detta med en årlig inkomst på minst 6885 kronor. Utöver dessa dagliga ersättningar, kunde man också beviljas ett så kallat familjetillägg. Om man hade en hustru eller hemmavarande barn under 16 år, utgick även ett tillskott på 1 krona och femtio öre. Detta var ett fast belopp och gällde således samtliga inkomstklasser. För de arbetare som omfattades av detta tillägg, utgick alltså sjukpenningen med minst 5 kronor, respektive högst 15 kronor och femtio öre.80
Det bör samtidigt nämnas att ersättningsbeloppet kunde vara mindre än det lägsta belopp som ovan redogjorts för. En mindre ersättning omfattade arbetare som var under 18 år eller över 67 år, men också de arbetare som genom nedsatt fysisk förmåga löpte större risk för olycka. Detta förutsatte också att den årliga arbetsförtjänsten var mindre än 1600 kronor. Vid en årlig inkomst som understeg 1600 kronor, men översteg 1200 kronor, beviljades man en daglig ersättning på 3 kronor. I dem fall inkomsten understeg 1200 kronor, kom den dagliga
ersättningen att ligga på 2 kronor. Trots att löneförtjänsten var mindre för dessa grupper, kom även de att omfattas av familjetillägget, förutsatt att de uppfyllde villkoren för detta belopp. Beträffande livräntan som innan revideringen utgått vid en årlig inkomst på minst 450 kronor och högst 4700 kronor, kom även den att ändras. I och med 1948 – års bestämmelser skulle livränta nu utgå vid en årlig inkomst på minst 900 kronor och högst 7200 kronor.81
78 Edebalk, Per Gunnar, ”1916 – års olycksfallsförsäkring. En framtidsinriktad socialpolitik”, Scandia - Tidskrift för historisk forskning 59:1 (1993), s. 130.
79 SFS 1948:420, Lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
Stockholm: Socialdepartementet, s. 3.
22
4. Resultatredovisning
23
4.1.1 Period 1946 – 1948
Under studiens första undersökningsår kan vi utläsa att fem gruvarbetare var sjukskrivna i 1 – 10 dagar, fyra i 11 – 20 dagar, två i 21 - 30 dagar och ytterligare två i 30 dagar eller mer. År 1947 rapporterades inga olycksfall som bidragit till en sjukskrivning som varat i 21 – 30 dagar, däremot fördelades dem femton rapporterade fallen jämt ut i de övriga
sjukskrivningskategorierna. Under år 1948 rapporterades ett olycksfall som föranlett en sjukskrivning i 1 – 10 dagar, sex i 11 – 20 dagar, fyra i 21 – 30 dagar och två i 30 dagar eller mer.
För att göra statistiken än mer tydlig och lättare att jämföra över åren, omvandlar vi nu olycksfallen till procentenheter och ser då följande:
År 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
1946 ≈ 38% ≈ 31% ≈ 15% ≈ 15%
1947 ≈ 33% ≈ 33% 0% ≈ 33%
1948 ≈ 8% ≈ 46% ≈ 31% ≈ 15%
4.1.2 Period 1949 – 1951
Under den här perioden, med start år 1949, hade både den nya arbetarskyddslagstiftningen och den reviderade olycksfallsförsäkringslagstiftningen vunnit laga kraft. Första året rapporterades arton gruvrelaterade olycksfall, i statistiken redovisas dock endast sjutton av dem. Anledningen till detta beror på att ett av olycksfallen år 1949 resulterade i dödlig utgång. Första året resulterade sex av fallen i en sjukskrivning på 1 – 10 dagar, sju på 11 – 20 dagar, två på 21 – 30 dagar och ytterligare två av fallen i en sjukskrivning på 30 dagar eller mer. År
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18
Antal 1946 Antal 1947 Antal 1948 Antal 1949 Antal 1950 Antal 1951
Sjukskrivningarnas längd
24 1950 motsvarar denna statistik; tio på 1 – 10 dagar, åtta på 11 – 20 dagar, fem på 21 – 30 dagar och ett av fallen i en sjukskrivning på 30 dagar eller mer. Under perioden och studiens sista undersökningsår lyder motsvarande siffror; nio på 1 – 10 dagar, sjutton på 11 – 20 dagar, sex på 21 – 30 dagar och ytterligare sex av fallen i en sjukskrivning på 30 dagar eller mer. Även här förtydligas statistiken ytterligare genom att den omvandlas till procentenheter:
År 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
1949 ≈ 35% ≈ 41% ≈ 12% ≈ 12%
1950 ≈ 42% ≈ 33% ≈ 21% ≈ 4%
1951 ≈ 24% ≈ 45% ≈ 16% ≈ 16%
4.2 Gruvyrken
Här nedan följer de yrken som undertecknad har kunnat urskilja utifrån olycksfallsstatistiken. Notera här hur de beskrivningar som inte kunnat härledas till ett specifikt yrke, har placerats under kategorin ”Annat underjordsarbete”. Som nedan framgår har ganska många yrken identifierats. För att göra studien mer lättöverskådlig, som nämnts i inledningskapitlet, kommer under detta kapitel de tre mest olycksbådande yrkesgrupperna att presenteras för varje undersökningsår. I övrigt följer den här resultatredovisningen föregående kapitels upplägg. 3 0 6 0 2 0 2 0 0 4 2 1 2 2 0 1 1 2 3 1 4 0 2 0 0 0 3 5 0 4 2 0 0 4 0 3 8 2 2 1 1 3 0 4 3 0 9 2 2 7 0 1 2 15 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
Olycksfallen utifrån yrke
25
4.2.1 Period 1946 – 1948
År 1946 var sex av olycksfallen relaterade till tappningsarbete, tre till lastningsarbete och de övriga fyra fallen under året var jämt fördelade mellan kategorierna borrning och byggnation. Under följande år rådde också en relativt jämn fördelning av olycksfallen. Lastningsarbetet stod för fyra av fallen, maskinlastningsarbetet för två, liksom skrotning, borrning och annat underjordsarbete. De övriga tre olycksfallen var också jämt fördelade, detta över tappning, byggnation och krossning. År 1948 stod tappningsarbetet för flest olycksfall, det vill säga för fyra av fallen. De näst mest olycksbådande yrkeskategorierna var lastning och annat
gruvarbete, med tre fall i vardera kategorin. Den tredje kategorin var under detta år borrning, som stod för två av fallen.
När denna statistik omvandlas till procentenheter ser man följande:
År 1946 År 1947 År 1948
Tappning: ≈ 46% Lastning: ≈ 27% Tappning: ≈ 31% Lastning: ≈ 23% Maskinlastning: ≈ 13% Lastning: ≈ 23% Borrning: ≈ 15% Skrotning: ≈ 13% Annat u. arbete: ≈ 23% Byggnation: ≈ 15% Borrning: ≈ 13% Borrning: ≈ 15%
Annat u. arbete: ≈ 13%
4.2.2 Period 1949 – 1951
Under den andra periodens första undersökningsår stod lastning för fem av olycksfallen,
tappning för fyra, byggnation för fyra och annat underjordsarbete för tre av olycksfallen. År
1950 representerade lastning åtta fall, krossning fyra fall, skjutning tre fall och annat
underjordsarbete tre fall. Under det sista undersökningsåret hade femton av olycksfallen med annat underjordsarbete att göra, nio fall med maskinlastning att göra och sju olycksfall med borrning att göra.
När denna statistik omvandlas till procentenheter ser man följande:
År 1949 År 1950 År 1951
26
4.3 Gruvyrkenas representation i sjukskrivningslängderna
Här nedan kommer dem sjukskrivningskategorierna som redogjorts för i tidigare
resultatredovisningskapitel att presenteras på nytt. Den här redovisningen syftar dock till att visa de olika gruvyrkenas representation i varje sjukskrivningskategori och detta sker procentuellt, år för år.
1946
Yrke/Sjukdagar 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
Lastning ≈ 33% 0% ≈ 67% 0%
Tappning ≈ 67% ≈ 33% 0% 0%
Borrning 0% 50% 0% 50%
Byggnation 0% 50% 0% 50%
1947
Yrke/Sjukdagar 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
Lastning 25% 50% 0% 25% maskinlastning 0% 100% 0% 0% Tappning 100% 0% 0% 0% Skrotning 50% 0% 0% 50% Borrning 0% 50% 0% 50% Krossning 0% 0% 0% 100% Byggnation 0% 0% 0% 100%
Annat u.j arbete 100% 0% 0% 0%
1948
Yrke/Sjukdagar 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
Lastning 0% ≈ 33% ≈ 33% ≈ 33%
maskinlastning 0% 100% 0% 0%
Tappning 0% 25% 50% 25%
Borrning 0% 50% 50% 0%
27 1949
Yrke/Sjukdagar 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
Lastning 20% 40% 20% 20%
Tappning 50% 25% 0% 25%
Skrotning 0% 100% 0% 0%
Byggnation 25% 75% 0% 0%
Annat u.j arbete ≈ 66% 0% ≈ 33% 0%
1950
Yrke/Sjukdagar 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
Lastning 75% 0% ≈ 12% ≈ 12% maskinlastning 0% 100% 0% 0% Tappning 50% 50% 0% 0% Skrotning 0% 0% 100% 0% Borrning 0% 100% 0% 0% skjutning ≈ 33% ≈ 33% ≈ 33% 0% Krossning 50% 25% 25% 0%
Annat u.j arbete 0% ≈ 33% ≈ 33% ≈ 33%
1951
Yrke/Sjukdagar 1 – 10 dagar 11 – 20 dagar 21 – 30 dagar 30 dagar>
Maskinlastning ≈ 33% ≈ 55% 0% ≈ 11% Tappning 0% 50% 0% 50% Skrotning 0% 0% 50% 50% Borrning ≈ 28% 57% ≈ 14% 0% Byggnation 0% 0% 0% 100% Krossning 50% 50% 0% 0%
28
5. Diskussion
5.1 Resultatdiskussion
Sett till antalet olycksfallsanmälningar kan man konstatera en ganska jämn frekvens över den första perioden. År 1946 rapporterades tretton fall, år 1947 femton fall och år 1948 tretton fall. Under perioden 1949 – 1951 ökar dock anmälningarna något. Första året inkom sjutton gruvrelaterade olycksfall, år 1950 rapporterades tjugofyra fall och år 1951 trettioåtta
olycksfall. Antalet anmälningar gick förvisso upp och ner även under första
29 resulterar i sjukskrivningar längre än just 20 dagar.82 Å andra sidan innefattar Tallqvists statistik även arbeten som inte är direkt relaterade till gruvbrytningen.
Sund och Åmark kommer fram till att olycksfallsförsäkringslagstiftningen var mer effektiv än arbetarskyddslagstiftningen när det kom till att påverka arbetsmiljön. Av resultatet att döma kan man faktiskt se att antalet rapporterade olycksfall ökade efter år 1948. Det ökade antalet olycksfallsanmälningar under 1900-talets första decennier menar de dels berodde på att det var arbetarnas sätt att skapa en statistisk bild av arbetsförhållandena, men också en möjlighet för dem att tillgodogöra sig inkomst vid kritiska perioder i livet.83 Om det ökade antalet olycksfallsanmälningar efter år 1948 beror på en generösare olycksfalsförsäkringslagstiftning är väldigt svårt att svara på. Det skulle naturligtvis kunna vara av den anledningen, men det är samtidigt lika möjligt att det inte är det. Sund och Åmark nämner samtidigt att olycksfallen följer konjunktursvängningarna, det vill säga att de ökar under högkonjunktur för att minska under lågkonjunktur.84 Alm kommer även i sin studie fram till att ett högt produktionstryck under högkonjunkturer bidrar till en ökad arbetsstress. 1950-talet benämns många gånger som den svenska industrins rekordår.85 Denna högkonjunktur och det höga produktionstryck som i regel följer en högkonjunktur, skulle också mycket väl kunna svara för varför anmälningarna var fler efter år 1948.
Vad det gäller gruvyrkena under undersökningsperioderna, kan man konstatera att
lastningsarbetet utgjort över 20% av olycksfallen varje år, med undantag för år 1951. År 1950 stod lastningsarbetet för hela 57% av de rapporterade olycksfallen. Med undantag för år 1946 har dock kategorin ”Annat underjordsarbete” också förekommit i olycksfallsstatistiken. Dess andel av statistiken har dock varierat mycket över åren. Från att bland annat ha stått för 13% av olycksfallen år 1947, stod den för 39% av fallen år 1951. Övriga yrkeskategorier följer egentligen samma trend, det vill säga att dem vissa år inte förekommer i statistiken överhuvudtaget, för att under dem år de faktiskt gör det, variera i andel.
En intressant iakttagelse är att maskinlastningen år 1947 började att utgöra en liten andel av olycksfallsstatistiken. Liksom övriga yrkeskategorier gick dess representation till en början upp och ner men år 1951, då inga olycksfallsanmälningar relaterade till lastningsarbete inkom, ökade maskinlastningens andel av olycksfallsstatistiken avsevärt. Under detta år stod
30 maskinlastningsarbetet för 24% av olycksfallen. Som Blomberg skrivit, kunde man redan i början av 1900-talet underlätta det tunga lastningsarbetet genom att lägga räls nere i gruvorna.86 Med hjälp av högtrycksluft kunde man driva maskinerna på gruvornas redan befintliga rälsspår. Maskinlastningen förekommer som sagt redan under år 1947 och möjligtvis till och med tidigare, men under samma år domineras fortfarande olyckorna relaterade till lastning av manuella arbetssätt. Att maskinlastningens andel av olycksfallen ökar år 1951 kan tyda på att lastningsarbetet blev allt mer rationaliserat och att maskinerna i större utsträckning ersatte den manuella arbetskraften. Blomberg skriver att en mekanisering av lastningsarbetet redan tidigt låg i arbetsgivarnas intressen, detta för att lastningsarbetet bland annat medförde höga kostnader för pensioner och skadeersättningar.87 Det är därför möjligt att det var först nu, i och med de gynnsamma ekonomiska förhållandena mot 1900-talets mitt, som den mekanisering av lastningsarbetet man länge hade strävat efter, blev verklighet. Det är också fullt möjligt att de nya lagstiftningarna spelade en roll för
mekaniseringen av lastningsarbetet. Som en del av den nya arbetarskyddslagen från år 1948 betonades vikten av att bland annat förebygga klämskador och skador föranledda av vassa föremål. Att lastningsarbetet som många gånger resulterade i just detta88, mekaniserades skulle därför också kunna förstås som en åtgärd i syfte att minimera riskerna för ekonomiska repressalier. En sak man säkert kan konstatera är i alla fall att Blomberg har rätt i att
lastningsarbetet var mycket olycksbådande, även efter att det mekaniserats.
Beträffande gruvyrkenas representation i antalet sjukskrivningsdagar, kan man inte se något tydligt samband, de allra flesta yrkena resulterade inte i längre sjukskrivningar än tjugo dagar. När det gäller de längre sjukskrivningarna, kan man se hur gruvyrkenas representation
varierar avsevärt mellan åren. Å andra sidan resulterade ett av de två skrotningsrelaterade olycksfallen år 1949, i dödlig utgång. Mannen i fråga stod och skrotade i ett gruvschakt på 32 meters höjd, varpå han av okänd anledning föll ner i schaktet. Att dra slutsatsen om att just skrotning var särskilt farligt är inte möjligt utifrån ett dödsfall. Anledningen till att han föll behöver inte nödvändigtvis ha en direkt koppling till arbetsuppgiften.
5.2 Metoddiskussion
Tallqvists metod har fungerat relativt bra i den här undersökningen. Som redan nämnts i metodavsnittet analyserades olycksfallsböckerna utifrån fem olika huvudkategorier, varje
31 kategori med tillhörande underkategorier. Samtliga kategorier och tillvägagångssätt i
informationsbearbetningen har dock inte varit nödvändiga för den här studien. För att kunna besvara syftet har egentligen endast statistiken över gruvyrkena och sjukskrivningsdagarna varit av relevans. Trots detta har informationsbearbetningen ändå följt Tallqvists exempel och således behandlats genom samtliga kategorier. Tallqvist har i sin informationsinhämtning gjort en översiktlig kategorisering av olycksfallen, detta genom att räkna bland annat antalet yrken, skador och sjukskrivningar. Undertecknad har i sin resultatredovisning gjort på ett ungefär samma sätt, med undantag för att presentera dem under två olika perioder. Beträffande informationsinhämtningen inför den här studien har dock varje enskilt fall placerats in i kategorierna, år för år. Denna vidareutvecklade metod har förvisso inte heller varit fullt nödvändig för studien, men kan ändå betraktas som ett facit över hur
informationsinhämtandet har gått till. Metoden har dessutom gjort det möjligt att se eventuella samband mellan kategorierna.89 Vad det gäller kategorisering av bland annat skada, orsak till skada och gruvyrke, blev inte allt precis som det var tänkt. Detta är dock egentligen ingenting man kan belasta metoden för, utan handlar snarare om det material som stod till förfogande.
5.3 Materialdiskussion
När det kommer till materialet lämnar det faktiskt en hel del att önska. Majoriteten av alla gruvrelaterade olycksfall gick att härleda till yrken. I vissa fallbeskrivningar, i synnerhet under åren 1948 och 1949, stod det bara hur olyckan gått till och om det var i samband med arbete under jord eller ovan jord. Det gick däremot inte att uttyda vad den skadade arbetade med under olycksfallstillfället, detta eftersom beskrivningen av hur olyckan gått till många gånger var svår att koppla till ett specifikt gruvyrke. De här olycksfallen, förutsatt att det i beskrivningen framgick att det var underjordsarbeten, fick i studien utrymme under kategorin
Annat underjordsarbete. Det är dock fullt möjligt att någon annan skulle göra en annorlunda
bedömning än undertecknad, detta förutsätter i sådana fall att man har en väldigt god kännedom om yrkenas alla olika arbetsmoment.
Informationen om fall nummer ett till fall nummer nio år 1948 var så knapphändig att olycksfallen varken kunde härledas till ovanjordsarbete eller underjordsarbete. I
beskrivningen av de här fallen blev man hänvisad till rapporter. Från och med fall nummer tio samma år kunde man i regel se om olyckorna hade ägt rum under jord eller ovan jord. En beskrivning kunde exempelvis se ut såhär: ”Arbete u.j Se rapport”. Beträffande de här fallen
32 hade undertecknad inget annat val än att kategorisera dem i Annat underjordsarbete. Här hade det inte spelat någon roll hur pass insatt man var i gruvdriften så länge man inte har tillgång till de rapporter som hänvisas till. De första nio fallen uteslöts helt från studien i och med beskrivningarnas knapphändighet. Detta skulle mycket väl kunna innebära ett relativt stort mörkertal i redovisningen av olycksfallsstatistiken från år 1948. Detta gör att man, utan rapporterna, inte kan dra några större slutsatser från det året.
Vad det gäller en del av de olycksfall som gått under den kategori som ovan redogjorts för, är det mycket möjligt att några av dem var relaterade till något av de yrken som identifierats. Det här skulle kunna innebära att det var fler olycksfall inom yrkena än vad studien påvisat. Tolkningen av det handskrivna materialet har skett utan större svårigheter, men vad det gäller exempelvis kategorin Lastning är det möjligt att den som fört dokumentationen av
olycksfallsstatistiken inte gjort någon distinktion mellan manuell och mekaniserad lastning. I vissa olycksfallsbeskrivningar stod det endast ”lastning u.j”, medan det i andra stod
”Maskinlastning u.j”. Troligtvis var detta två olika arbetssätt innan gruvdriften mekaniserades ordentligt efter 1900-talets senare hälft. Detta kan man dock inte veta helt säkert eftersom de utförligare beskrivningarna varierade mycket över åren. För att veta om bland annat
mekaniseringen tog fart i samband med den nya arbetarskyddslagstiftningen år 1948, behöver detta material kompletteras med andra företagshandlingar. Bland annat skulle gruvbolagets inventarieböcker och bolagsstämmoprotokoll kunna säga något om den undersökta perioden, men detta är inte heller säkert.
33
6. Sammanfattning
1948-års olycksfallsförsäkring – och arbetarskyddslag banade väg för en tryggare anställning och arbetsmiljö. De tidigare arbetarskyddslagstiftningarna hade kännetecknats av en mer rådgivande karaktär. I och med de nya lagstiftningarna kom bland annat karensdagarna att sänkas, det dagliga sjukpenningsbeloppet att höjas och restriktionerna för en säkrare arbetsmiljö att bli juridiskt bindande.
Av olycksfallsböckerna att döma kan man se smärre trender och förändringar i statistiken under den period som stått i fokus för den här studien. Bland annat ser man hur antalet
inrapporterade olycksfall ökar från och med år 1949. Utöver detta kan man se hur majoriteten av olycksfallen, under studiens tidsspann, inte resulterade i sjukskrivningar längre än tjugo dagar. Man kan även se att lastningsarbetet, med undantag för år 1951, utgjorde över 20% av de gruvrelaterade olycksfallen varje år. Under det år som lastningsarbetet inte förekom i statistiken, ökade istället maskinlastningens andel av olycksfallen.
De trender och förändringar som ovan nämnts kan dock endast betraktas som konstateranden. Utifrån det material som stått till förfogande kan man dessvärre inte svara på om dem beror på de nya lagstiftningarna. Den ökade inrapporteringen av olycksfall skulle kunna bero på en förmånligare olycksfallsförsäkring efter år 1948. Variationen av antalet anmälningarna skulle även kunna bero på konjunktursvängningarna. Att inrapporteringen faktiskt ökade är dock den enda slutsats man kan dra. Att maskinlastningens andel av olycksfallsstatistiken började att öka under 1950-talets början, kan mycket möjligt bero på att lastningsarbetet i större
utsträckning hade mekaniserats. Även detta skulle kunna bero på den nya arbetarskyddslagens strikta och proaktiva natur, likväl som det skulle kunna bero den svenska industrins allt mer ekonomiskt gynnsamma förhållanden mot 1900-talets mitt.
34
Käll - och litteraturförteckning
Otryckta Källor:
Persbergs Gruvfe AB, Olycksfallsböcker, vol. 3. (1942 – 1946), Karlstad, Värmlandsarkivet. Persbergs Gruvfe AB, Olycksfallsböcker, vol. 4. (1947 – 1954), Karlstad, Värmlandsarkivet.
Tryckta källor:
Alm, Anna Carin, Utvärdering av LKAB:s säkerhetsarbete, Examensarbete (Luleå: Luleå Tekniska Universitet, 2007).
Edebalk, Per Gunnar, ”1916 års olycksfallsförsäkring – en framtidsinriktad socialpolitik”,
Scandia – Tidskrift för historisk forskning 59:1 (1993), s. 113 - 130.
Tallqvist, Olov, Olycksfall i arbetet – en kartläggning av olycksfallen vid Falu Koppargruva
1906 – 1915 samt åtgärder för en säkrare arbetsmiljö, C – uppsats (Falun: Högskolan i
Dalarna, 2008). Offentligt tryck
Kungl. Maj:ts proposition nr 298, §11. Tillgänglig: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-298_e931298/html [2020 – 04 – 03] SFS 1948 nr 420, Lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, given Stockholm slott den 26 juni 1948, Bilaga 3.
Bilder
Filipstads Bergslag, Bergshanteringen i Filipstads Bergslag, Tillgänglig: http://www.filipstadsbergslag.com/teknik/lm56.html [2020 – 04 – 12].
