Offensiv realism i Sydkinesiska havet

Författare: Felix Skagne Handledare: Martin Nilsson Examinator: Yonhyok Choe

Offensiv realism i Sydkinesiska havet

En teoriprövande studie om Kinas agerande i regionen

Kandidatuppsats 15 hp

Abstract

The aim of this thesis is to examine to what extent China acts as a superpower in the South China Sea. In order to accomplish the purpose of the study the International relations theory Offensive realism has been applied. The thesis is a case study, with the premiss to test Offensive realism on the selected case. Data is gathered from books and articles. Within the framework of Offensive realism, three categories have been selected to study China’s actions on three different occasions. The categories that have been applied are diplomacy, economy, and military. The occasions occur at different time periods, 1974, 2012, and 2014, in order to be able to give the study a wide basis.

The result shows, that from an Offensive realism perspective, China acts like a superpower in the South China Sea. In the cases studied China acts as a superpower in all of them. Breaking it down to the applied categories, diplomacy, economy, and military, it is showcased that China’s actions in the region are corresponding to that of a superpower eight of nine times.

China seeks control of the region's wealth to strengthen its own economy, which in turn strengthens the country's military. Furthermore, the growth of the economy and resources means that control of the area is centered to China. Which increases the chance for China of creating a hegemony in the region.

Nyckelord: Offensiv realism, Sydkinesiska havet, Kina, Supermakt, Hegemoni

Antal ord: 11 988

Tack

Jag vill rikta ett stort tack till min familj som kontinuerligt gett råd och stöttat mitt arbete. Jag vill även rikta ett tack till min handledare Martin Nilsson som under arbetets gång bistått med sin expertis och vägledning.

ABSTRACT...2

1 INLEDNING ...4

1.1PROBLEMATISERING ...4

1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ...5

2 METOD OCH MATERIAL ...5

2.1FALLSTUDIE AV KINAS AGERANDE I SYDKINESISKA HAVET ...5

2.2TEORIPRÖVANDE STUDIER ...6

2.3AVGRÄNSNINGAR ...7

2.4MATERIAL OCH KÄLLKRITIK...7

2.4.1 Tryckta källor ...8

2.4.2 Elektroniska källor ...8

2.5VALIDITET OCH RELIABILITET ...9

3 TEORETISK REFERENSRAM ...9

3.1TIDIGARE FORSKNING ... 10

3.2ALTERNATIV TEORI ... 10

3.2.1 Liberalism ... 11

3.2.1.1 Bortval ... 11

3.3KRITIK MOT OFFENSIV REALISM... 12

3.4VAL AV TEORI OCH FAKTORER ... 13

3.5OFFENSIV REALISM ... 13

3.6SUPERMAKT ... 14

3.7FAKTORER ... 14

3.7.1 Diplomati ... 14

3.7.2 Ekonomi ... 15

3.7.3 Militär ... 16

3.8KONKLUSION OCH OPERATIONALISERING ... 16

4 BAKGRUND ... 18

4.1SYDKINESISKA HAVET ... 18

4.2KINAS INTRESSEN FÖR OMRÅDET ... 19

4.2.1 Energiresurser ... 19

4.2.2 Strategiska värde ... 20

5 KINA - TRE FALL ... 21

5.11974-STRIDEN OM PARACELÖARNA ... 21

5.1.1 Analys av Paracelöarna ... 23

5.22012-SCARBOROUGHREVET ... 25

5.2.1 Analys om Scarboroughrevet ... 27

5.32014-HAIYANG SHIYOU 981 ... 29

5.3.1 Analys om Haiyang Shiyou 981 ... 31

5.4SAMMANFATTNING AV ANALYS ... 32

6 SLUTSATS OCH DISKUSSION ... 33

6.2DISKUSSION... 35

6.3VIDARE FORSKNING ... 37

7 REFERENSER ... 38

BILAGOR ... 40

1 Inledning

Sydkinesiska havet har under flera decennier varit centrum för både större och mindre konflikter mellan olika aktörer. Området är världens näst mest trafikerade havsrutt och besitter stora volymer olja och naturgas (Enrico & Vu, 2016:4, 98–100., Turcsányi, 2017:32–

34). På grund av detta har regionen ett stort strategiskt värde. De senaste åren har konflikten trappats upp, framför allt från Kina som valt att öka sin militära närvaro. Landet har uppfört strategiska öar samt byggnader för att öka deras närvaro och kontroll i regionen (Weissmann, 2015:603, 605, 614).

Kina anser att stora delar av havet tillhör dem på grund av historisk rätt. Trots att

internationella domslut har beslutat till Kinas nackdel fortsätter landet att visa en allt mer aggressiv attityd i regionen, varpå landet valt att inte gå internationella organisationer och beslut till mötes. Dispyten i regionen har under åren försökts att lösas flera gånger genom internationella regelverk, utan framgång. Mycket av dessa misslyckanden är på grund av Kinas ovilja att acceptera något annat beslut än deras egna. Därför har Kina successivt valt att nå sina mål på egen hand genom militära och politiska medel (Weissmann, 2015:599–601, 614, 615).

Kina påvisar en allt mer aggressiv utrikespolitik i regionen och landets allt mer inflytelserika position på den internationella arenan, politiskt såväl som ekonomiskt, gör det intressant att undersöka Kinas agerande. Uppsatsen har en teoriprövande utgångspunkt varpå en deduktiv syntes används för att analysera Kina i relation till supermakters agerande.

1.1 Problematisering

De senaste fyra decennierna har Kina genomfört en utveckling till att bli en av världens största ekonomier och en av världens politiska tungviktare. Kinas utveckling och agerande på den internationella arenan har lett till diskussioner från omvärlden över Kinas eventuella hotbild mot länder i dess närområde såväl som i omvärlden. Denna oro har sedan

förverkligats allt mer på grund av Kinas utrikespolitik. Med det som bakgrund finns det relevans i att undersöka varför landet har valt att agera som det gör. Genom att skapa förståelse för Kinas handlande och vad landets motiv är kan detta ge en bild på framtida aktioner från landet och hur Kinas utrikespolitik kan komma att utvecklas. Relevansen av att

förstå de motiv som driver Kina är av ytterst stort intresse inom fältet för Internationella relationer såväl som för freds- och konfliktstudier.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att utifrån offensiv realism teoripröva till vilken utsträckning Kina agerar likt en supermakt i Sydkinesiska havet. Den första frågan är summerande för offensiv realism och verkar även som arbetets huvudfråga, medan de tre sista frågorna utgår från teorins teoretiska faktorer. Frågeställningen är följande:

Hur förklarar offensiv realism Kinas agerande utifrån diplomati, ekonomi och militär?

Hur använder Kina diplomati i regionen?

Vilka ekonomiska intressen ligger till grund för Kinas närvaro i regionen?

Hur använder Kina landets militär i regionen?

Diplomati, ekonomi och militär är den offensiva realismens tre huvudfaktorer för att förklara hur supermakter agerar i världen. Uppsatsen kommer analysera tre fall där Kina är den gemensam nämnaren: konflikten vid Paracelöarna, Scarboroughrevet och Haiyang Shiyou 981.

2 Metod och Material

Avsnittet har som syfte att belysa vilka metoder och material som använts i uppsatsen.

2.1 Fallstudie av Kinas agerande i Sydkinesiska havet

Användningen av en teoriprövande fallstudie innebär att uppsatsen behöver en etablerad teori att utgå från. I detta fall att undersöka om Kinas utrikespolitiska agerande är liktydig med av en supermakts agerande. Strukturen gör det möjligt att utföra en teoriprövning för huruvida offensiv realisms utvalda analysenheter kan förklara uppsatsens frågeställning. Tidsperiodens omfattning sträcker sig från 1974 till 2014, där tre fall undersöks. Fallet från 1974 var första gången Kina aktivt visade tecken på ett aggressivt militärt agerande i ett annat lands

territorium. 2012 och 2014, uppsatsens två andra fall valdes utifrån att litteraturen som används vid den empiriska insamlingen nämner dessa två incidenter som kulmen i regionen.

Bennet och George (2005:83, 86, 95, 99) menar att metoden innebär att alternativa

förklaringar kan belysas, som annars hade varit svåra att komma till ytan om exempelvis den statistiska metoden hade använts. Detta innebär även att metoden innefattar högre krav på validiteten för att ge svar på frågeställningen. Bennet och George (2005:95) skriver att en av fallstudiens största fördel är dess förmåga att granska kausalmekanismer i enskilda fall i detalj. De kausalmekanismer som granskas i denna uppsats är agerande utifrån diplomati, ekonomi och militär. Denna förmåga möjliggör att man kan utifrån Kinas agerande undersöka olika variabler och induktivt observera eventuella oväntade resultat eller samband i en viss orsaksmekanism. Sett till statistiska studier återfinns inte samma möjlighet, då dessa mer än sällan utlämnar många kontextuella samt mellanliggande variabler.

Fallstudier har vissa svagheter och begränsningar som författaren måste ha i åtanke. Bland annat kritiseras den för att enbart vara användbar i det första stadiet i en forskningsprocess.

Det vill säga att användningsområdet enbart är lämpligt för att generera hypoteser men inte när det kommer till teoribyggandet eller själva prövningen av hypotesen. Ytterligare kritik riktad mot fallstudier är att metoden har en bias som mer än sällan verkar för att bekräfta en redan förutfattad mening från forskaren (Flybjerg, 2013:186).

Försvarare anser dock att kritiken mot fallstudier är missförstådd. Sett till kritiken av att generera hypoteser menar bland annat Bengt Flybjerg (2013:193) att detta inte stämmer, då det är en icke full förståelse för fallstudier som skapar kritiken. Vidare anspråk för metoden är att den möjliggör att införskaffa ett förståelseorienterat perspektiv i relation till vad orsaker grundar sig på (Flybjerg, 2013:191)

2.2 Teoriprövande studier

Inom valet för empiriska undersökningar med fokus på förklarande teori finns det två olika typer av studier, teoriprövande- och teorikonsumenade studier. Den distinkta skillnaden mellan de två är att den teorikonsumerande studien enbart har ett fall i centrum att utgå från, men ingen teori. Genom användning av en teoriprövande studie blir det möjligt att testa den valda teori och faktorer för att på så sätt förklara och förstå Kinas agerande i Sydkinesiska havet (Esaiasson et. al., 2017:89, 111-115).

Paradigmet som valts för att undersöka fallet gällande Kinas agerande är tre faktorer inom offensiv realism som syftar till att förklara supermakters agerande på den internationella arenan. Dessa faktorer är diplomati, ekonomi samt militär.

En deduktiv syntes används även i uppsatsen vilket innebär att slutsatser dras genom en sammanställning av observationer. Data från olika studier, forskning och artiklar

sammanställs vilket stärker uppsatsens möjlighet och precision att förklara fenomenet som valts att undersökas. Vidare innebär användningen av en syntes att länka samman olik empiri för att tillmöjligöra en utvidgning av uppsatsens grund (Gilje & Grimen, 2014:59).

2.3 Avgränsningar

De fall uppsatsen valt att analysera förhåller sig till vad det empiriska materialet tar upp som viktiga händelser. Händelserna avgränsas till både historiska och nutida omständigheter, till exempel 1974 när Kina ockuperade Paracelöarna, som då tillhörde en ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) medlem. Ett annat, mer nutida exempel är 2012 då Kina och Filipinerna var indragna i strid vid Scarboroughrevet (Turcsányi, 2017:46–48).

Detta medför att mycket energi läggs på att få en tillräckligt bred empirisk bas, som kan jämföras och avhandla de mest kritiska. Avgränsningen sker på detta sätt då författaren anser att denna jämförelse av olika empiriska källor och deras synpunkter på olika väsentliga händelser ger en mer nyanserad bild av regionen och Kina. Detta resulterar i att risken för att uppsatsen tar upp oväsentliga händelser, som sedan övertolkas, minskar och med det ger en felaktig analys. Motsatt leder det till att väsentliga händelser ligger till grund för analysen, som tydligt kan spåras till en bred empirisk bas.

2.4 Material och källkritik

För att uppsatsen ska ha möjlighet att svara på frågeställningen har det empiriska materialet samlats in och sedan genomgått noggrann granskning. Bearbetning av materialet har skett genom noga inspektion i form av läsning, vilket resulterat i att essentiell empiri har extraherats och används i uppsatsen.

2.4.1 Tryckta källor

Uppsatsens primära tryckta källa är John Mearsheimers The Tragedy Of Great Power Politics. Studien ger en redogörelse för offensiv realism inom internationella relationer sett till supermakter. Vidare används boken Chinese Assertiveness in the South China Sea: Power Sources, Domestic Politics, and Reactive Foreign Policy skriven av Richard Turcsányi.

Turcsányis bok ger en djupgående inblick i dispyten i Sydkinesiska havet, i relation till de inblandade aktörerna, samt deras politik i regionen. Speciellt för boken är Kinas agerande och landets geografiska politik i relation till internationell politik, ekonomi samt militär. För att ge uppsatsen ytterligare bredd används boken Power Politics in Asia’s Contested Waters:

Territorial Disputes in the South China Sea, skriven av Enrico Fels och Truong-Minh Vu.

Litteraturen förklarar genomgående regionens omtvistade historia och olika scenarion, för att i bokens slutskede ge förslag på hur de kan lösas eller eskalera. Då uppsatsen utgår från främst tre litterära källor kan detta leda till kritik då det kan anses inte vara tillräckligt djupt. Dock har både Turcsányi samt Fels och Vu:s böcker har erkänts av experter att vara mycket bra skrivna för att förstå Sydkinesiska havet.

2.4.2 Elektroniska källor

Elektroniskt empiriskt material som används består av institutionella rapporter och forskning.

Rapporterna är nyanserade i att diskutera och följa upp deras syfte. Materialet består av asiatiska rapporter såsom Asia-Pacific Journal of Ocean Law and Polics South China Sea: Its Importance for Shipping, Trade, Energy and Fisheries. Västerländska källor som används är bland annat från MIT press, China, the U.S.-Japan Alliance, and the Security Dilemma in East Asia. Materialet får av detta en balans som belyser hur västerländska likväl asiatiska rapporter analyserar området. Trots noga valt material undkommer uppsatsen inte det faktum att allt empiriskt material har sina brister, speciellt gällande tendensfrihet. Rapporterna kan vara skrivna utifrån ett visst ställningstagande mot eller för Kinas agerande i Sydkinesiska havet. Detta kan, om man inte upplyser om problemet i uppsatsen, såväl vid genomgång av det empiriska materialet, skapa en obalans i uppsatsen där en fullständig nyanserad, opartisk granskning och förklarande inte blir möjlig. Då uppsatsen använder främst forsknings-, organisations- och diplomatiska dokument ökar det validiteten för att forskningen sker obunden till vinkling.

2.5 Validitet och reliabilitet

Validitet och reliabilitet är båda två centrala för uppsatsens forskningsvärde och trovärdighet.

Ett krav för att uppnå validitet och reliabilitet är att det empiriska underlaget är aktuellt i relation till uppsatsens teori. På grund av detta är det ytterst viktigt att forskningen som utförs följer en tydlig röd tråd. Även det insamlande materialet samt urvalet är viktigt för

trovärdigheten. Uppsatsen måste använda material som i sig själva är trovärdiga för att på så sätt legitimera arbetet (Esaiasson, 2017: 57).

Reliabiliteten för uppsatsen är hög då materialet som används kommer från etablerade

forskare, såsom Mearsheimer, Turcsányi, Enrico och Vu. Artiklar som används i uppsatsen är tagna från erkända källor vars material framstår som opartiska och genomgående.

Inom ramen för validitet finns begreppsvaliditet. Esaiasson et al. (2017:57) skriver att begreppsvaliditet innebär att en koppling mellan teorin, de utvalda analysenheterna samt empirin måste existera. För att inte minst det faktabaserade materialets trovärdighet har empirin granskats flera gånger om för att minska risken att data missuppfattas eller uppvisar partiskhet. Vidare har källor valts i synen på deras utgångspunkt på den internationella arenan. Med detta menas att exempelvis data från den kinesiska staten har undvikts, då dessa källor löper stor risk att innehålla vinklad och missvisad information i relation till uppsatsens frågeställning. Materialet som används har i största mån varit inom det som kan kallas det neutrala spektrumet. Med detta menas att källorna har som avsikt att förmedla en nyanserad och opartisk bild.

3 Teoretisk referensram

Detta avsnitt avser att ge en redogörelse av uppsatsens teoretiska utgångspunkt och

referensram offensiv realism. Inledningsvis presenteras tidigare forskning som berör studiens utgångspunkt. Därefter presenteras en alternativ teori samt kritik mot offensiv realism. Sedan kommer uppsatsens teoretiska utgångspunkt presenteras. Därefter definieras diplomati, ekonomi, militär samt supermakt utifrån offensiv realism. Avsnittet avslutas med en sammanfattning.

3.1 Tidigare forskning

Forskning om Sydkinesiska havet, Kina och andra aktörer har genomgått flera analyser och undersökningar. Även inom ramen för offensiv realism har en del forskning skett. Dock ska det nämnas att denna forskning inriktar sig för det mesta på att undersöka Kinas ekonomiska och militära tillväxt om landet tar över hela regionen

Jung och Lee (2017) är två forskare som har granskat Kinas agerande utifrån offensiv realism.

Jung och Lee menar att landets ökade kapacitet i form av en allt starkare ekonomi samt militär makt resulterar i ett naturligt agerande för att uppnå större inflytande och revidera den

regionala ordningen. De menar att Kina enbart försöker överleva i en internationell anarki, likt alla stater. Jung och Lee fortsätter sin text med att skriva att på grund av anarkin som råder på den internationella arenan, och landets ökade makt, oundvikligen kommer leda Kina till att söka mer makt snarare än att tygla sig (Jung och Lee, 2017:89,90). En ytterligare slutsats som dras är att Kina agerar alltmer aggressivt mot andra aktörer i regionen, snarare än samarbetsvilligt, i samband med landets ekonomiska tillväxt (Jung och Lee, 2017:103,104).

Chen, Johnston och Pu, (2013) argumenterar i sin forskning att offensiv realism enbart delvis förklarar Kinas agerande i regionen, då olika definitioner inom assertiveness (bestämdhet) även spelar stor betydelse. Forskningen tar upp tre olika definitioner inom assertiveness som kompletterar teorin offensiv realism: offensive, defensive och constructive assertiveness.

Chen, Johnston och Pus forskning visar att Kinas agerande kan förklaras med offensiv realism, då landet bland annat försöker expandera sitt territorium i takt med att deras makt ökar. Artikelns slutsats är att offensiv realism kan förklara Kinas agerade i Sydkinesiska havet och även i världspolitiken dock saknar teorin vissa väsentliga delar som kan ge en fullständig inblick i landets agerande. I de fall teorin sviker tar assertiveness över och ger en djupgående analys och förklaring. (Chen et al., 2013:108,178). Detta är viktigt för studien då det visar begräsningarna med offensiv realism.

3.2 Alternativ teori

Avsnittet har som syfte att presentera en alternativ teori till uppsatsen. Offensiv realism bygger sina idéer på realismens premisser, att det råder en konstant anarki på den

internationella arenan där staters egna intresse kommer före ett gemensamt intresse. Vidare är det Hobbes idé om naturtillståndet, vilket innebär att stater alltid är tvungna att se andra

länder som dess fiender och hot mot den egna överlevnaden. I och med detta anser realismen att stater är dem enda aktörerna inom internationell politik (Heywood, 2014:56). Liberalismen står däremot för en annan idé av internationella relationer.

3.2.1 Liberalism

Liberalismens premisser står till grund att samarbete är den ultimata vägen för

världspolitiken. Förutom samarbete lägger liberalismen mycket vikt på demokratins föresats och grund. Interdependens är ett viktigt begrepp inom teorin som innebär att länder inom ett område samarbetar då de inser att samarbete ger en positiv effekt över alla inblandande aktörer. Stater blir då mer ovilliga att hamna i konflikter med varandra eftersom de gemensamma intressena väger tyngre (Burchill et al., 2005:60-62).

Liberalismen motsäger sig realismen då teorin menar att även organisationer är viktiga aktörer inom världspolitiken. Förutom aktörer i form av stater finns det även exempelvis

multinationella företag som har möjligheter att påverka den politiska riktningen inom länder, såväl som den internationella politiken då transnationella samarbeten skapas (Burchill et al., 2005:65). Dessa samarbeten och överenskommelser leder till att staters förståelse för varandra ökar och resultatet blir att en större förståelse och ökade möjligheter skapas inom den

internationella arenan (Burchill et al., 2005:64).

På grund av övertygelsen om mellanstatliga aktörers betydelse för politiken, inhemskt såväl som internationellt, ställer sig liberalismen fast att dessa aktörer ska främst arbeta som ett forum för att skapa dialog för likasinnade stater, vilket ska hindra risken för krig mellan aktörer (Burchill et al., 2005:65).

Teorin menar att organisationer spelar stor roll för att skapa och bevara fred. Dock menar kritiker att tilliten för dessa former inte kan motverka konflikter när ena aktören är en stormakt eller supermakt. Andra forskare menar att formeringen av dessa organisationer saknar verktyg att agera (Heywood, 2014:61-65).

3.2.1.1 Bortval

Då liberalism och offensiv realism skiljer sig i flera punkter gällande internationell politik, dess utformning och centrala aktörer kan det vara av intresse att studera hur de två teorierna

förklara Kinas agerande i Sydkinesiska havet. Dock kommer liberalism inte att tas an som en teori till att undersöka uppsatsens syfte då basen liberalismen står på brister för att bidra till en djupgående slutsats och analys.

En av liberalismens grunder är att samarbeten mellan olika aktörer kommer resultera i att konflikter inte uppstår, då aktörerna har en underliggande tanke att fördelarna med att

samarbete väger tyngre än att verka själv. Konflikterna i regionen med Kinas inblandning ger en tydlig bild att landet inte har samma syn som liberalismen med tanke på samarbete och gemensam tillväxt. Detta medför också att en analys inte kommer medföra någon djupgående resultat utifrån samarbeten i regionen i relation till Kina.

Teorins utgångspunkt lägger mycket vikt på olika slags organisationer som på diverse sätt påverkar den inhemska och internationella politiken framkommer även där brister.

Liberalismen menar att mellanstatliga aktörer och företag skapar utrymme för dialog mellan länder varpå en större förståelse skapas för varandras mål varpå stater kan arbeta tillsammans för alla länders tillväxt och samlevnad. Sett till Kina är deras mål och agerande tydligt kända av alla aktörer i regioner, såväl som utomstående. Trots detta har inte Kina kunnat komma överens med områdets andra aktörer över ett gemensamt regelverk och handlingsagerande.

Med dessa två punkter i åsyn avfärdas liberalismen som en giltig teori att användas i uppsatsen. På grund av detta prövas enbart offensiv realism på det givna fallet.

3.3 Kritik mot offensiv realism

Kritik mot offensiv realism är att teorins definition av rädsla och dess innebörd för staters agerande inte håller. Rädsla är, enligt Mearsheimer, enbart materialistisk då definitionen av makt är för teorin relaterat till staters militära styrka. Det vill säga, staters främsta anledning till att de fruktar och känner rädsla för varandra beror på deras variation i militära styrka, då en stark militär utgör hot mot deras egna överlevnad i det anarkistiska systemet

(Mearsheimer, 2001:56-57). Psykologiska studier däremot beskriver rädsla som en känslomässig handling, snarare än materialistiskt, och att rädslan snarare leder till att aktörerna blir defensiva. Med andra ord resulterar rädslan att stater flyr, agerar defensivt för att säkra sig (Donnelly, 2000: 44). Detta, menar forskare, innebär att Mearsheimers definition inte stämmer, då rädsla inte är en förklarande orsak till staters beteende. Teorin kritiseras även

för dess fokus på maktbalans. Teorin menar att maktbalansen mellan stater kan förklaras genom att staterna är rationella i den meningen att de agerar för att uppfylla sina egna intressen. Dock riktas det kritik mot detta då teorin saknar andra förklarande faktorer (Pashakhanlou, 2013:207).

3.4 Val av teori och faktorer

Valet av teorin offensiv realism och tre specifika faktorer inom teorin, diplomati, ekonomi samt militär, motiveras av Mearsheimer forskning gällande supermakters agerande på den internationella arenan. Då uppsatsens syfte är att undersöka, genom en teoriprövande metod, huruvida Kinas agerande i Sydkinesiska havet är liktydig med det av en supermakt ter det sig naturligt att utgå från en teori vars syfte är att försöka definiera detta agerandet genom olika faktorer. För att sedan skapa initiativ för en mer djupgående analys ställs även frågan till vilken utsträckning Kinas agerande är likt en supermakt.

3.5 Offensiv realism

John Mearsheimer skriver i sin bok The Tragedy of Great Power Politics (2001) att offensiv realism är en teori som förklarar förhållandet mellan stor- och supermakter. Teorins

huvudsyfte är att möjliggöra en fullständig teori som kan förklara och förutse maktpolitik i modern tid. Vidare kan teorin användas för att förutse potentiella faror som ligger i framtiden (Mearsheimer, 2001:6–8). Sett till teorins nytta inom Internationella relationer, anser

Mearsheimer att offensiv realism ger en förklaring till hur stater uppträdde förr i tiden samt hur dessa typer av stater kommer verka i framtiden. Teorin beskriver hur stater på bästa möjliga sätt ska överleva på den internationella arenan och är både beskrivande - och normativ (Mearsheimer, 2001:10,11).

Mearsheimer beskriver teorins grundläggande egenskaper inom fem antaganden:

• Supermakter är de viktigaste aktörerna inom den internationella arenan. Den internationella arenan är ett anarkiskt system.

• Alla stater har offensiv militär kapacitet.

• Stater kan aldrig lita på andra staternas avsikter.

• Staters främst mål är överlevnad i det internationella systemet.

• Stater är rationella aktörer och deras huvuduppgift är att söka möjligheter som kan maximera deras makt.

(Mearsheimer, 2001:30–32)

3.6 Supermakt

Utifrån uppsatsens ramverk definieras ”supermakt” som stater vars mål är att skapa en regional- eller global hegemoni och hindra andra rivalaktörer från att skapa sin egna i samma område. Dessutom att staten har en stark militär kapacitet som agerar aktivt mot målet att erövra land- och havsytor för att på så sätt stärka statens position i regionen och tillförskaffa sig rikedomar. (Mearsheimers, 2017:140–145).

3.7 Faktorer

Mearsheimer skriver att staters beteende på den internationella arenan är beroende av deras position. USA agerar annorlunda på den internationella arenan jämfört med Schweiz, då deras politiska inflytande, makt, ekonomi et cetera har betydenade roll för ländernas möjlighet att agera. Detta resulterar i att olika stater har olika mål och tillvägagångsätt för att utvidga sin relativa makt (Mearsheimer, 2001: 138-139). För att svara på uppsatsens frågeställning har tre faktorer från offensiv realism valts ut: diplomati, ekonomi och militär.

3.7.1 Diplomati

Stor- och supermakter har som mål att bli den dominerande staten på den internationella arenan. Problemet, som Mearsheimer uttrycker det, är att större delen av världen består av vatten, vilket hindrar stater från att mer aktivt fullfölja sitt mål att bli en global hegemoni.

Haven runt Jorden gör det nästintill omöjligt för en stat att bilda en global dominans då världen blir för uppdelad och splittrad för en aktör att styra. Resultat blir att makter koncentrerar sig på sitt närområde för att skapa en regional hegemoni. Rädslan för andra aktörer på den internationella arenan och deras potentiella möjlighet att skapa dominans, och på så sätt ändra maktbalansen som i sin tur kan påverka den egna säkerheten och

överlevanden, resulterar i att dessa stater väljer att skapa allianser runt om i världen.

Dessa allianser innebär att aktörerna aktivt kan agera och närvara i regioner som ligger utanför deras egna herravälde. Regionala hegemonier innebär att flera aktörer tävlar om makten i dessa områden. Detta leder till att olika regionala aktörer hamnar i konflikt med

varandra, och med det förskjuts fokusen från möjliga faror från omvärlden till närområdet (Mearsheimer, 2001:140–141).

Den politiska aspekten av diplomati avser den till syftet hur aktörer, genom politik, agerar mot varandra och internationella lagar samt överenskommelser (Mearsheimer, 2001:189).

Mearsheimer menar att supermakter använder sig av diplomati för sin egna vinning, antigen för att behålla rollen som den ledande makten eller som argument att skapa hegemoni

(Mearsheimer, 2001:83, 205). Uppsatsen kommer med detta avgränsa begreppet diplomati till hur stater använder sig av politik för att agera mellan varandra och olika lagar samt

överenskommelser.

3.7.2 Ekonomi

Ekonomi inom offensiv realism är en viktig faktor. Supermakter agerar för att få en dynamisk och stark ekonomi för att stärka den allmänna välfärden men också för att det skapar

incitament för en bättre och starkare militär. Alla stater söker en stark ekonomi, vare sig det är via naturtillgångar, teknologi, et cetera, då det leder till att mer tillgångar kan investeras i militären. En stark militärmakt innebär ökat inflytande och makt på den internationella arenan. Mearsheimer menar att det ideala för supermakter såväl som mindre stater är att uppnå en stark ekonomiskt tillväxt på bekostnad, direkt eller indirekt, av rivalaktörers ekonomi. Detta innebär att supermakter ser särskilt rika stater, eller stater som rör sig i den riktningen, som allvarliga hot oavsett om de har en formidabel militär kapacitet eller inte (Mearsheimer, 2001:143–144).

På grund av detta försöker supermakter förhindra att rivaliserande aktörer dominerar områden som är ekonomiskt attraktiva. Detta kallas latent makt, en makt som fokuserar på landets ekonomiska rikedom (Mearsheimer, 2001:55). Mearhseimer skriver att en stat vars latenta makt ökar blir ett hot mot sin omgivning eftersom en större latent kraft gynnar en större militär makt, och i det anarkistiska systemet finns det inget skydd som garanterar

omgivningen skydd. Om en supermakt inte kan skapa en regional dominans kommer den att göra vad som helst för att hindra andra att ta över (Mearsheimer, 2001:144–145).

3.7.3 Militär

Mearsheimer menar att makt och inflytande i internationell politik är i stor utsträckning ett resultat av den militära kraft staten har. Stater stävar först och främst efter dominans i

landområden, då det är bästa sättet att maximera kontrollen över en region. Det innebär att en stats viktigaste militära tillgång är dess marktrupper, följt av ett starkt samarbete av landets flygvapen och flotta. Supermakters militära makt är det medel som först och främst används för att konkurrera och beslagta regionala hegemonier (Mearsheimer, 2001:83–87, 145).

3.8 Konklusion och operationalisering

Supermakter är stater vars ekonomiska-, politiska- och militära kapacitet möjliggör för dem att skapa en regional hegemoni. Diplomati syftar på hur stater agerar mot varandra,

internationella lagar samt överenskommelser. Supermakter använder diplomati i olika utsträckning för sin egna vinning, som ett sätt få ökad kontroll i regionen och skapa

möjligheten att bilda ett herravälde. En stark och dynamisk ekonomi är målet för alla stater, speciellt supermakter då det skapar incitament som kan investeras i välfärden men framför allt i militären. Supermakter agerar på sådant sätt att deras egna ekonomi växer sig starkare, gärna på andra rivaliserade staters bekostnad. Detta säkrar deras befästning i regionen och möjlighet att skapa hegemoni. I det anarkistiska systemet innebär en stark ekonomi skydd då deras latenta kraft ökar. Makt i internationell politik är resultatet av en stats militära kapacitet.

Global dominans kan inte ske varpå den ultimata kontrollen blir att styra landområden.

Supermakters militära kapacitet och användningen av den är statens främsta verktyg för att ta kontroll över regioner och säkra skydd mot fiender.

Operationalisering innebär att uppsatsens teori och faktorer definieras för att ge uppsatsen en klar struktur över forskningsämnets infallsvinkel. För att operationaliseringen ska kopplas till analysen använder uppsatsen en deduktiv syntes för att på så sätt sammanställa de

observationer fallen belyser. En deduktiv syntes innebär att slutsatser dras genom en

sammanställning av observationer (Gilje & Grimen, 2014:59). Det är viktigt att ta med sig att valet av de operationaliseringar uppsatsen gör spelar stor roll för vilka resultat som kommer fram. Uppsatsen utgår från olika kategorier av teorin offensiv realism, vilket medför att operationella indikationer måste utvecklas. Vidare kan samma teori operationaliseras på olika sätt, då det inte finns någon enskild definition, samt att vad som väljs att forskas om påverkar

hur författaren väljer att operationalisera. Detta ger uppsatsen en klar struktur hur

forskningsämnet ska belysas (Esaiasson et al, 2017:56, 57). Faktorerna avhandling begränsar sig till är kategorierna diplomati, ekonomi och militär.

Validiteten i uppsatsen kan kritiseras då avgränsning sker till tre faktorer från teorin, varav andra faktorer utesluts och med det inte ger en tillräckligt bred grund att stå på för att tillförlitligt svara på frågeställningen. Uteslutningen innebär att resultatet kan ses som obekräftat då uppsatsens grund saknar tillräckligt med djup i form av förklarande faktorer. I respons till detta anses diplomati, ekonomi och militär vara de viktigaste förklarande

faktorerna utifrån syftet.

Uppsatsen tar upp tre olika fall i Sydkinesiska havet där Kina varit inblandad. Efter varje fall analyseras konflikten/incidenten utifrån teorins valda faktorer och huruvida Kinas agerande fyller kriterierna för varje faktor. Sedan sammanfattas analyserna kort och där en

sammanslagning sker för varje faktor vid varje händelse, vilket ger en bild av i vilken utsträckning Kina agerar likt en supermakt. Vidare innefattar slutsatsen en tabell som tydligt visar vilka dessa fall är. Tabellens upplägg visas nedan. Detta innebär att analysen samt slutsatsen inte kommer ha möjlighet att ge evidensbaserad grund för att koppla landets handlande till teorin.

Tabell 1: Sammanfattning av Kinas olika intressen i uppsatsens valda incidenter - Tom Paracelöarna Scarboroughrevet Haiyang Shiyou 981

Diplomati

Ekonomi

Militär

4 Bakgrund

Detta avsnitt avser att ge läsaren en tydlig och genomgående bild av situationen i Sydkinesiska havet samt hur den geografiska situationen är och vad som gör regionen attraktiv för Kina.

4.1 Sydkinesiska havet

(Se bilaga 1)

Sydkinesiska havet är ett halvt slutet marginalhav i Stilla havet. Kina, Taiwan, Filippinerna, Malaysia, Brunei, Indonesien, Singapore och Vietnam är alla länder som delar kuststräcka och gör anspråk i regionen. Havet är anslutet till Indiska oceanen vid Malacca-sträckan och avskild från det öppna Stilla havet av Filippinerna, Taiwan och Borneoöarna, vilket ger den titeln marginalhav. Regionen sträcker sig från Taiwansundet i norr till Malacca och Singapore i söder och besitter flera hundra öar som tillsammans utgör ett landområde på cirka sex

kvadratkilometer (Enrico & Vu, 2016:27., Turcsányi, 2017:31). Det finns fyra olika områden i Sydkinesiska havet, Dongshaöarna i nordöstra delen, Paracelöarna i norr, Spratlyöarna i söder och Scarboroughrevet i den central östra delen av havet. Sammanlagt finns det mellan 150–500 landytor runt om Sydkinesiska havet varav de två främsta områdena i regionen är Spratlyöarna i söder och Paracelöarna i nordväst (Turcsányi, 2017:31).

Spratlyöarna utgör det största landområdet i Sydkinesiska havet, med över 140 öar varav ön Taiping (också känd som Itu Aba) utgör den enskild största ön. Taiping ockuperas av Taiwan (landet ockuperar även ett flertal mindre öar i området) och är den enda ön med egen

naturvattenresurs, flygfält och garnison. Resten av Spratlyöarna ockuperas av Vietnam, Filippinerna, Kina och Malaysia. Vietnam ockuperar flest öar, medan Filippinerna de näst största öarna. Kina och Malaysia har lagt beslag på ett fåtal öar (Enrico & Vu, 2016:27, 28., Turcsányi, 2017:33, 101)

Paracelöarna, representerar den andra stora ögruppen. Området består av flertalet mindre öar och en större ö, Woody Island. Ön har transformerats till en bebyggd etapp med bland annat en liten militär flygbas, hamn och sjukhus, byggt av Kina. Taiwan, Vietnam och Kina hävdar alla rätt till Paracelöarna, men Kina har kontrollerat ögruppen sedan 1974 (Enrico & Vu, 2016:27, 100–101).

4.2 Kinas intressen för området

Avsnittet har som syfte att belysa Kinas intresse för Sydkinesiska havet. Landets intresse är primärt av två orsaker: energiresurser och områdets strategiska värde.

4.2.1 Energiresurser

1987 undersökte kinesiska forskare delar av Sydkinesiska havet och kunde efter flera

decennier bevisa att området har rika olje- och gasreserver. Efter undersökningen har intresset för regionen ökat markant, speciellt från de närliggande staterna. Hur mycket olja och gas som finns i området varierar från källa till källa. Till exempel rapporterade China Daily två år efter den ursprungliga undersökningen att Spratlyöarna innehöll 25 miljarder kubikmeter naturgas och 105 miljarder fat olja. Andra källor, så som The Chinese National Offshore Oil Company (CNOOC), har rapporterat att regionen innehåller 125 miljarder fat olja och cirka 500 miljarder kubikmeter gas i regionen. Samtidigt har den amerikanska myndigheten The United States Energy Information Administration (EIA) gått ut och sagt att Sydkinesiska havet uppskattningsvis har 11 miljarder fat olja och cirka 190 miljarder kubikmeter

naturgasreserver (Enrico & Vu, 2016:30., Hayton, 2014:256). Även om den exakta volymen på olja och gas varierar beroende på källa har området stora naturresurser, och stämmer exempelvis EIA:s sammanställning innebär det att regionen har tillräckligt med resurser för att enskilt klara Kinas energibehov i 28 år. Om dessa rapporteringar stämmer skulle det innebära att Sydkinesiska havet innehåller mer olja än något område i världen förutom Saudiarabien, vilket har lett vissa forskare till att namnge området den andra Persiska viken (Zhong & White 2017:19).

Kinas intresse för området, inom ramen för energi, är i möjligheten till stora naturtillgångar, som kan säljas till andra aktörer och användas inom landet, samt möjlighet till ökat oberoende från andra aktörer. Perioden 2003–2013 ökade landets konsumtion av olja från 250 000 fat per dag till 2.25 miljoner per dag. Konsekvensen av detta enorma konsumerande är att Kina har blivit tvunget att importera cirka 50 procent av sin olja sedan 2009 (Zhong & White 2017:20). Av den importerade oljan går mellan 80–90 procent genom Sydkinesiska havet (Kaplan, 2015., Enrico & Vu, 2016:123). Om Kina lägger beslag på energiresurserna som möjligen finns i Sydkinesiska havet blir landet mer självförsörjande inom energisektorn, då de inte blir lika beroende av import från mellanöstern. Resultatet av detta skulle bli att Kina blir

en av världens största exportörer av olja och gas, vilket i sin tur ger en möjlighet att ändra maktbalansen i världen (Enrico & Vu, 2016:60, 99–100., Zhong & White 2017:21).

4.2.2 Strategiska värde

Sydkinesiska havet är världens näst mest trafikerade havsrutt. Främst är det transporter från och till nordöstra Asien som ligger till grund för regionens trafik. 90 procent av den

interkontinentala världshandeln sker via vatten, varav hälften går igenom Sydkinesiska havet.

Mer än hälften av världens årliga handelsgods och en tredjedel av all sjöfartstrafik över hela världen passerar regionen, då rutten agerar som en global sjöväg till västra Stilla havet och Indiska oceanen (Kaplan, 2015., Turcsányi, 2017:32).

Förutom att vara en viktig världshandelsrutt för mer allmänna varor har Sydkinesiska havet fungerat som en del av den globala transportvägen för energi på grund av den stora volymen av olja och gas som transporteras från Mellanöstern till de asiatiska länderna (Kaplan, 2015., Zhong & White 2017:17). Regionen har två så kallade chokepoints, en förbindelse i sydväst, Malackasundet, och en i Taiwansundet i nordöstra delen är havet. I dessa chokepoints, som förbinder omvärlden med Sydkinesiska havet, passerar nästan en tredjedel av världens råolja och över hälften av den globala naturgasen genom. Det finns ett par chokepoints över hela världen gällande sjötransporter av olja och de är en kritisk del av den globala

energisäkerheten på grund av den stora volymen av petroleum och andra vätskor, exempelvis flytande gas, som transporteras genom dem. Chokepoints är ofta smala sträckor som är trafikerade året om, till exempel Malackasundet, som förbinder Indiska oceanen med Stilla havet. Kontroll av dessa områden har ett stort strategiskt värde (Christensen, 1999:53., Enrico

& Vu, 2016:98). Genom de två chokepoints i Sydkinesiska havet går två tredjedelar av Sydkoreas energiförsörjningar, nästan 60 procent av Japans och Taiwans energiförsörjning och 80 procent av Kinas råoljeimport genom området. Den aktör eller de aktörer, som dominerar och kontrollerar Sydkinesiska havet kontrollerar också närliggande staters

energiförsörjning, samt stora delen av omvärldens. Vilket är en av orsakerna till att Kina har ett strategiskt intresse för regionen (Kaplan, 2015., Turcsányi, 2017:34, 162).

Sett till möjligheten att omdirigera den internationella handeln menar Turcsányi (2016:100) samt Enrico och Vu (2017:34–36) att detta skulle bli en svår om inte en omöjlig uppgift.

Detta då regionen är så pass viktig och integrerad i världshandeln att en förändring inte skulle

kunna ske på grund av dess attraktion. Vidare är alla involverade stater i dispyten växande ekonomier som konsekvent kräver mer energiresurser och handel i allmänhet, vilket gör området ständigt attraktivare.

Ur ett militärt perspektiv är Sydkinesiska havet av ett stort intresse då den aktör som har kontroll över havet även kontrollerar fartygen. De kan hindra stater vid fastlandet att sända ut fartyg, men också styra vilka fartyg som kan få passera igenom. Utifrån Kinas perspektiv innebär kontroll av havet att landets flotta och fartyg har fri passage till havet, utan att behöva passera genom vatten nära till andra kuststater. Utan andra aktörer på havet kan Kina fokusera sin militära makt mot öppna oceaner (Turcsányi, 2017:33).

Vidare menar Enrico och Vu (2016:123) att om Sydkinesiska havet hamnar under kontroll av en annan aktör än Kina är landets livlina i syn på försörjning av olja hotad. Om Kinas sjöväg för import av olja och naturgas styrs av andra stora makter kan landets ekonomiska utveckling och den nationella säkerheten vara under allvarligt hot. Således är det av intresse för Kina bygga upp kinesiska flottans kapacitet för att skydda deras sjötransport av energi

(Christensen, 1999:60).

5 Kina - tre fall

Avsnittet har som syfte att presentera olika händelser i Sydkinesiska havet som involverar Kina.

5.1 1974 - Striden om Paracelöarna

I januari 1974 hamnade Kina och Vitenamn i strid över Paracelöarna. Detta var första gången Kina hamnade i direkt konfrontation med en annan stat om områden i Sydkinesiska sjön.

Konfrontationen börjar då kinesiska fiskare åker till Robert Island som tillhörde Vietnam.

Fiskarna arresteras av vietnamesiska myndigheter då de gör intrång på vietnamesiskt område, varpå Kina går ut med en redogörelse att Vietnam olagligt har arresterat kinesiska fiskare.

Två dagar senare hävdar Kinas utrikesministerium suveränitet över Paracel- och Spratlyöarna, varav Vietnams talesman snabbt avvisar det kinesiska uttalandet. Under de följande dagarna skickar Kina trupper och örlogsfartyg till vattenområden runt öarna Robert, Duncan och Drummond, för att sedan ockupera öarna, uppföra torn och hissa den kinesiska flaggan. Den

16 januari 1974, sju dagar efter att fiskare från Kina först närmade sig ön Robert, observerar den vietnamesiska regeringen två armerade kinesiska fisketrålar som lägger till vid ön

Drummond. Fartygen är lastade med trupper från Folkets befrielsearmé (PLA) och stationeras på ön (Enrico & Vu, 2016:523–525., Hayton, 2014:162–168). Vid ett senare tillfälle

observeras det även att trupper befinner sig på ön Duncan, samt att ett landstigningsfartyg har förtöjts vid stranden. Vietnam reagerar på Kinas ockupation av öarna som tillhör dem.

Vietnam skickar marinsoldater och tre örlogsfartyg till Duncan i ett försök att ta tillbaka landområdet från Kina. Försöket misslyckats och dagen efter utbryter strider när den vietnamesiska millitäraren åter anländer, denna gången med en vit flagga (Enrico & Vu, 2016:525., Lo, 1989:68). Kinesiska trupper öppnar eld mot den vietnamesiska truppen som anländer på Duncan och två vietnamesiska soldater dödas. Den vietnamesiska regeringen svarar genom att öppna eld mot de kinesiska fartyg som befinner sig i området, varpå striden eskalerar ytterligare. Kina hämnas genom att skicka understöd i form av Folkets

befrielsearmés flotta (PLA-N) till sina trupper i området. Flottan består av fyra Hainan- klassade attackfartyg, två svepare och två fiskebåtar, som besegrar de vietnamesiska

trupperna. Även bombflyg sänds in från Kina. Den 20 januari har de vietnamesiska trupperna besegrats och Kina har framgångsrikt ockuperat tre öar i Paracel området som tillhörde Vietnamn (Cáceres, 2014:108., Lo, 1989:77–79). Kinas flotta hade ensamt sänkt tre krigsfartyg, dödat eller sårat över hundra vietnamesiska officerare och sjömän samt fångat åtta soldater (Yoshihara, 2016:50). I och med striden gick Kina ut med en redogörelse att inte bara Paracelöarna tillhör Kina utan även de naturresurser och landmassor i havsområdena kring dem, det vill säga hela regionen (Lo, 1989:61).

Bevis har sedan framkommit att Kinas agerande var planerat (Lo,1989:65., Cáceres,

2014:110). Kina hade redan året innan i hemlighet börjat träna för en ockupation av Paracel området. Från mitten av december observeras sex fisketrålare med hundratals kinesiska soldater lämna hamnen varje dag och återkomma på kvällen. Det har även framkommit uppgifter som visar att de två fiskebåtar som deltog vid striden om Paracelöarna också deltog i den hemliga operationen där Kina förberedde ockupationen (Enrico & Vu, 2016:525).

Under andra världskriget och Vietnamkriget ockuperades både Paracel- och Spratlyöarna av Japan respektive USA. Områdena sågs som extremt viktiga då det geografiska läget innebär strategisk kontroll och övervakning av de viktigaste sjövägarna i Sydkinesiska havet (Lo, 1989:68). Bateman och Emmers (2014:35) skriver att Sydkinesiska havet är ett viktigt

strategiskt område då det ligger mellan Indiska oceanen och Stilla havet. Paracel- och Spratlyöarna har en central position för de sjövägar som förbinder Canton, Hong Kong, Manila och Singapore, vilket innebär att kontrollen av dem är extremt viktigt, militärt och ekonomiskt. Yoshihara (2016:41) menar att tidsperioden för striden var det första steget i Kinas decennie-långa ansträngningar att etablera och utöka sin närvaro i Sydkinesiska havet.

5.1.1 Analys av Paracelöarna

Avsnittet har som syfte att analysera Kinas agerande i och med Paracelöarna utifrån uppsatsens valda faktorer.

Konflikten för Paracelöarna visar hur Kina använder diplomati för att få landets vilja igenom och sätta press på andra aktörer i regionen. Två dagar efter de kinesiska fiskarna fängslades hävdade Kinas utrikesministerium suveränitet över Paracel- och Spratlyöarna. Uttalandet avvisades av Vietnam då området offentligt tillhör dem (Enrico & Vu, 2016:523–525., Hayton, 2014:162–168). Detta är ett exempel på hur Kinas politik går ut på landets egna vinning i regionen. Diplomatiskt anser Kina att det dåvarande tillkännagivandet att

Paracelöarna tillhör Vietnam inte är acceptabelt, varpå de försöker och lyckas skapa sin egna lag gällande vilken aktör som Paracelöarna tillhör. Offensiv realism menar att supermakter använder sin politiska makt och inflytande som den regionala, och ibland globala,

huvudaktören för att få igenom landets egna vilja. I detta fall är Kina regionens mäktigaste aktör.

Inom ramen för ekonomiska intressen innebär kontrollen av öarna säkra naturresurser i närområdet som kan användas för att stärka Kinas ekonomi. Som tidigare nämnts har Kinas energikonsumtion de senaste 10 åren ökat dramatiskt (Zhong & White 2017:20, 123). Genom att säkra kontroll över de två ö-grupperna blir Kina mer självständigt i frågan hur landet ska få tillgång till energi. I det anarkistiska systemet som är ramen för den internationella arenan innebär möjligheten att bli mer självständigt incitament för Kinas agerande, då detta innebär att landet blir mindre beroende av andra stater, som i slutändan är hot mot landets egna överlevnad. Kontroll av öarna innebär att de naturresurser som finns i området, innan tillgängligt för alla parter, numera blir låst till Kina. Vilket innebär att andra aktörer som också ser ekonomiska intressen för naturresurserna i regionen inte längre kan införskaffa sig det. Offensiv realism menar att det ideala för supermakter är att uppnå ekonomiskt tillväxt,

och självständighet, på bekostnad av rivalaktörers ekonomi (Mearsheimer, 2001:143-144).

Kinas kontroll av Paracel- och Spratlyöarna innebär att landets egna ekonomi har ökad chans till tillväxt, då öarnas områden innefattar stora mängder olja och gas. Detta kan användas av landet så att det egna energibehovet blir tillförställt, utan inblandning av externa aktörer, men det kan även säljas. Detta innebär det att andra ekonomier i regionen, såsom Vietnam,

Filipinerna och Malaysia för att nämna några, inte får samma möjlighet till ekonomisk tillväxt som de skulle haft om dessa stater haft tillgång till områdets olja och gas. Det skapar

ytterligare ekonomiskt drivkraft för Kina att ta kontroll över öarna då andra aktörer i

regionen, som hotar landets möjlighet att bilda välde, kommer bli lidande på grund av Kinas agerande. I slutändan blir resultatet att Kinas ekonomiska tillväxt ökar, samtidigt som andra stater inte kan följa med. Resultatet blir då att Kina kommer att öka sin position som den ledande ekonomin och aktör för att skapa en regional hegemoni, samt att andra stater i regionen inte med kraft kan hålla emot Kina.

Utifrån den militära aspekten innebär den geografiska positionen av Sydkinesiska havet en strategisk kontroll och övervakning av de viktigaste sjövägarna i Sydkinesiska havet, då regionen ligger mellan Indiska oceanen och Stilla havet (Lo, 1989:68., Bateman och Emmers, 2014:35). Mearsheimer menar att supermakter söker att dominera landområden i regionen för att på så sätt öka landets kontroll och chanser att bilda dominans. Samt att militär makt är det medel som först och främst används för att konkurrera och beslagta regionala hegemonier (Mearsheimer, 2001:83–87, 145). Både Paracel- och Spratlyöarna geografiska position är attraktiva mål i regionen för Kina. Landytorna som Paracelöarna omfattar skapar en stark strategisk position för Kina mot Vietnam, vars kust inte ligger långt bort. Kontroll över Spratlyöarna innebär även en strategisk punkt mot Filipinerna. Offensiv realism menar att kontroll av landytor är en stats ultimata medel för att skapa en hegemoni (Mearsheimer, 2001:83–87, 145). Genom att kontrollera ö-grupperna ökar inte enbart kontrollen i regionen sett till sjöfarter, som i sig själv är incitament, utan även utgångspunkter för framtida militära medel för att öka kontrollen och dominera ytterligare landområden i Vietnam och Filipinerna.

Då båda ö-grupperna ligger nära kusten av bägge länderna skapas initiativ för Kina att ta kontroll över områdena. Områdena skapar strategiska utgångslägen för Kina att övervaka länderna och i framtiden agera som utgångspunkt för en snabb militär belägring av länderna.

Kinas tankar angående det strategiska läget kan ses redan vid konflikten då landet är snabbt på att föra upp torn och har sedan konflikten byggt en liten militär flygbas, hamn och sjukhus (Enrico & Vu, 2016:27, 100–101, 523-525., Hayton, 2014:162–168).

Både Paracel- och Spratlyöarna utgör en central position för de sjövägar som förbinder Canton, Hong Kong, Manila och Singapore, vilket innebär att kontrollen av dem är extremt viktigt, militärt och ekonomiskt. Vid konflikten sände Kina sin flotta och militär till

vattenområden runt öarna Robert, Duncan och Drummond, som sedan ockuperades. När konflikten senare eskalerar ytterligare skickar Kina understöd i form av landets flotta, varpå de vietnamesiska trupperna besegras och Kina ockuperar tre öar i Paracel området som Vitenamn rådde över innan (Cáceres, 2014:108., Lo, 1989:77–79). Kinas agerande ger insyn att landet inser det strategiska läget för öarna utifrån ett militärt och strategiskt synsätt, vilket ger landet incitament att agera.

5.2 2012 - Scarboroughrevet

I April 2012 blev Kina och Filipinerna indragna i en standoff gällande Scarboughrevet. Enligt Filippinska källor börjar konflikten med att Filippinska spaningsplan i området upptäcker kinesiska fisketrålar vid revet. Den filippinska regeringen skickar sitt största krigsfartyg, Gregorio del Pilar, för att undersöka de kinesiska trålarna. När trålarna undersöks upptäcks det att ombord finns skyddade marina arter, vilket är olagligt att fiska. Besättningen på Gregorio del Pilar försöker arrestera de kinesiska fiskarna men hindras då Kina låter skicka en armada av para-militära fartyg till området och hindrar krigsfartyget att beslagta fiskarna och deras trålar (Cáceres, 2014:76., Enrico & Vu, 2016:108). Det filippinska krigsskeppet ska ha blivit belägrat och hotat om en potentiell militärkonfrontation (Enrico & Vu, 2016:349., Hayton, 2014:331). För att undvika en militär konflikt drar Filipinerna tillbaka Gregorio del Pilar och skickar istället kustbevakningsfartyg. Varpå Kina sänder ut ytterligare militära fartyg till revet (Yoshihara, 2016:58).

Kinas version är den att de kinesiska fiskarna enbart försökte ta skydd i revet från en storm.

Vidare menar Kina att det filippinska fartyget Gregorio del Pilar blockerade ingången till revet och dess lagun, samt trakasserade fiskarna, varpå kinesiska örlogsfartyg skickades för att skydda fiskarna (Cáceres, 2014:76., Enrico & Vu, 2016:108, Hayton, 2014:331).

Efter ett par dagar bytte den filippinska regeringen ut krigsfartyget mot landets

kustbevakning, som stannade vid revet mot sin kinesiska motsvarighet. Ländernas standoff

fortsatte till juni samma år (Turcsányi, 2017:47). Enligt källor ska det vid en punkt varit så mycket som 90 kinesiska fartyg mot endast två fartyg från Filippinerna (Ibid:47).

Utöver det synliga trycket från Kina, i form av landets flotta, började landet sätta diplomatiska påtryckningar på Filipinerna. Kina kallade upprepade gånger upp filipinernas ambassadör till Peking, varpå Kina hotade med ett potentiellt krig mellan länderna. Vidare använde sig Kina av sanktioner för att tvinga Filipinerna att tillåta Kina in i revet. Bland annat minskade Kina sin bananimport från Filippinerna, vilket officiellt hänvisades till kvalitetsfrågor. Detta resulterade i en betydande minskning av filippinska bananer på den kinesiska marknaden, både gällande kvantitet och marknadsandel. Kina utfärdade även en säkerhetsvarning till kinesiska turister vilket resulterade i en avsevärd minskning av kinesiska turister i Filippinerna. I båda fallen var påverkan på Filippinerna stor, särskilt i områden som är beroende av turism och bananproduktion (Turcsányi, 2017:47–48). Dessa sanktioner som Kina utsatte Filipinerna för var inte formellt uttalade av Kina, vilket experter menar kan ses som en signal till Filipinerna att eventuellt mer omfattande sanktioner skulle införas (Enrico

& Vu, 2016:349).

Efter påtryckning från Kina genom sanktioner och ett formellt uttalande från Kinas sida varför fiskarna hade befunnit sig vid revet drog den filippinska regeringen tillbaka sina fartyg.

Resultatet av detta blev att den filippinska bananexporten till Kina åter började och överträffade nivån före krisen. Antalet kinesiska turister i Filippinerna återvände till en normal nivå några månader efter att konflikten löst sig. Sett till Scarboughrevet övertog Kina kontroll över området och patrullerar området regelbundet och hindrar andra stater att komma i närheten med fartyg. Experter menar att agerandet av Kina är en politisk idé som går ut på att straffa aktörer när de går emot landet, för att sedan belöna dem när aktörerna följer Kinas vilja (Enrico & Vu, 2016:533., Hayton, 2014:333, 399–400).

Kina har efter övertagandet av revet fortsatt föra ett aggressivt agerande mot aktörer som befinner sig i området, främst mot fiskare som haft revet som sitt uppehälle innan Kina tog området. Landet har försatt långa, tjocka rep under vattenytan för att hålla fiskebåtar ute, samtidigt som ”obehöriga” fartyg jagas iväg av beväpnade kinesiska fartyg (Reuters, 2013). I respons till landets handlande säger Kinas talesperson för utrikesdepartement till Reuters (2013) att ”[…] Scarboroughrevet är otvivelaktigt en del av Kinas territorium, och Kina kommer att se till att dess suveränitet över detta område inte kränks."

5.2.1 Analys om Scarboroughrevet

Avsnittet har som syfte att analysera Kinas agerande i och med Scarboroughrevet utifrån uppsatsens valda faktorer.

Sett till Mearsheimers idé om användningen av diplomati anser han det är nästintill omöjligt för en stat att bli en global hegemoni (Mearsheimer, 2001:83, 189, 205). Detta kan kopplas till Kinas agerande vid Scarboughrevet. För att få ökad kontroll i regionen, och med det skapa ett regionalt herravälde, använde sig landet av politiska påtryckningar och sanktioner för att få sin vilja igenom. Som nämnts kallades filipinernas ambassadör upp till Peking, varpå Kina hotade med ett potentiellt krig mellan länderna. Detta agerande av Kina kan ses vara ett politiskt maktmedel för att pressa Filippinerna att ge upp Scarboroughrevet. Innebörden om ett hot om ett potentiellt krig leder att Filippinerna inte vågar kritisera Kinas agerande eller söka hjälp från omvärlden, då detta kan leda till krig mellan staterna varpå Filippinerna inte har en större chans mot Kina. Risken finns att Kina ser det som ett tillfälle att erövra mer av filippinskt territorium. Användningen av politiska hot kan ur Kinas synvinkel ses som ett strategiskt sätt att hindra Filippinerna från att söka hjälp från omvärlden. Kina vet att om omvärlden involveras har de tillsammans tillräckligt med kapacitet att straffa Kina för deras agerande och hjälpa Filippinerna att återta deras territorium. En involvering och närvaro av omvärlden i Sydkinesiska stjälpa framtida planer för regionen. Ur den synvinkeln kan Kinas hot om potentiellt krig mellan staterna ses vara ett strategiskt politiskt beslut då konflikten koncentreras till regionen och minskar risken att andra aktörer ska bli inblandade.

Det ska även nämnas att det politiska agerande Kina framför under händelsen skickar tydliga signaler till regionens andra aktörer gällande hur långt Kina är villigt att gå och tänja på gränser för att nå sina mål. Detta kan till exempel göra Vietnam eller Malaysia mer villiga att låta Kina expandera sitt territorium i regionen, utan att länderna gör motstånd. De framtida fördelarna som kan komma ske av Kinas uttalande visar ytterligare på varför landet har intresse att agera med sådan politisk aggressivitet.

Kina minskade sin bananimport från Filippinerna och landet utfärdade även en

säkerhetsvarning till kinesiska turister vilket resulterade i en avsevärd minskning av kinesiska turister i Filippinerna. Detta påverkade Filipinerna hårt (Turcsányi, 2017:47–48). Kinas

incitament för landets politiska agerande har att göra med deras mål att bilda dominans.

Tidigare har det nämnts att stater använder sig av politik för sin egna vinning och Kinas slutliga mål är att bli den ledande aktören i Sydkinesiska havet. Händelsen i Scarboughrevet visar komplexiteten i att bilda en regional hegemoni i regionen. Då flera aktörer gör anspråk på delar av eller hela regionen, och där tvister samt konflikter avlöser varandra, kan inte Kina enbart använda militära medel för att överta landområden. Enbart att sända örlogsfartyg till revet gav Filipinerna anledning att höja rösten till internationella organisationer och länder, som i sin tur kritiserade Kina starkt. Att då agera med ytterligare, hårdare militära medel skulle riskera omvärldens inblandning och med det andra starka stater såsom USA och organisationer, exempelvis FN. Genom att lägga fokus på politiska aktioner undgår Kina en direkt konfrontation med Filipinerna, som kan innebära omvärldens inbladning, men landet visar fortfarande sin kraft. Detta kan ses som en anledning varför Kinas incitament för politiska sanktioner mot Filipinerna började och hölls kvar. Därutöver kan användandet av politik mot Filipinerna ses vara en markering från Kina till resterande länder i regionen, att även om inte militära medel används så har landet resurser att få vad de vill ändå. Detta kan kopplas till Mearsheimer teori gällande diplomati, då supermakter är de enda som har politisk kapacitet att ensamma påverka andra länder. Vidare att visa att länder som motsätter sig Kinas planer straffas, medan acceptans belönas (Enrico & Vu, 2016:533., Hayton, 2014:333, 399–

400).

Inom offensiv realism anses en aktörs ekonomi mycket viktig då den ger underlag till att stärka den allmänna välfärden, men också landets militär. På grund av detta agerar

supermakter för att få en stark ekonomi, då det ger landet mer makt på den internationella arenan, kapacitet att erövra mer territorium men även ett bättre skydd mot hot i form av andra stater. En stark ekonomisk tillväxt på bekostnad av rivalaktörers ekonomi är det absoluta målet (Mearsheimer, 2001:143–144). Stater kan med detta i åtanke försöka förhindra att rivaliserande aktörer dominerar områden som är ekonomiskt attraktiva. Scarboroughrevet har inte revet någon ekonomisk attraktion. Vidare innebär inte Kinas kontroll av

Scarboroughrevet att Filipinernas ekonomi försämras, då området inte tillhandhåller

naturresurser eller annat material som kan vara till nytta för ett lands ekonomi. Med detta som bakgrund anses det därför att Kina inte agerar enligt teorin.

Utifrån teorins idé om militära handlingar uppvisar Kina ett aggressivt agerande. Kina söker att dominera områden i regionen för att öka landets kontroll för att skapa en regional

hegemoni. Detta sker främst via militärt påtryck. Kina påvisade militär styrka genom att skicka fartyg till området vilket ledde till en standoff. Landets hot om krig kan även kopplas till militärt agerande. Likt konflikten vid Paracelöarna har Kina intresse att ta över

landområdet då revet har en strategisk position mot Filipinerna. Utöver att kontroll över revet ger Kina mer landområden att styra över i regionen ligger revet även nära Filipinernas kust.

Landytorna som revet ger är strategiskt viktiga för framtida operationer. Kinas drivkraft ligger i att kontroll över revet även ger en strategisk överblick gällande sjöfarter runt området, vilket i detta fall blir nära Filipinernas kust. Kina kan, likt med Paracel- och Spratlyöarna, komma se användning för den som utgångspunkt för militära medel för att öka kontrollen och dominera ytterligare landområden i Filipinerna. Revet gör att Kina snabbt skulle kunna utföra en militär attack mot Filipinerna, något som inte skulle gå om Kina utgår från sin egna kust. Den

strategiska aspekten på revet ger Kina incitament att ockupera Scarboroughrevet.

5.3 2014 - Haiyang Shiyou 981

Den andra Maj 2014 sjösatte den kinesiska statsägda företaget China National Offshore Oil Corporation (CNOOC) oljeriggen Haiyang Shiyou 981 i det omstridda vattnet nära

Paracelöarna, på vietnamesiskt territorium, som Kina erkänner som sitt egna område. Då bägge länderna gör anspråk på området där oljeriggen stationerades följdes Kinas handling av en motreaktion från Vietnam. Vietnam skickade cirka 30 fartyg till oljeriggen i ett försök att hindra Kina. Dock misslyckades Vietnam då landets båtar mötte motstånd i form av mer än 80 fartyg från kinesiska kustbevakningen, varav sju örlogsfartyg som trakasserar de

vietnamesiska fartygen. Kina använde vattenkanoner och helikoptrar för att störa ovälkomna fartyg under transporten av oljeriggen. Under operationen skadades vietnamesisk personal och fyra fängslades (Enrico & Vu, 2016:534). När Haiyang Shiyou 981 var på plats förklarar Kina en säkerhetsradie runt oljeriggen på tre sjömil, medan Förenta nationernas

havsrättskonvention enbart tillåter 500 meter säkerhetsradie. Kina hävdar att de har rättigheter till vattnet på grund av dess suveränitet över Paracelöarna och då området ligger i deras ekonomiska zon, något som även Vietnam gör anspråk på och motsätter sig (Turcsányi, 2017:49–50).

Vietnam gjorde flera uttalanden som motsatte sig Kinas handling. Landet höll två internationella presskonferenser för att uppmärksamma tvisten, den 7 maj och 6 juni.

Regeringen har också drivit olika bilaterala medel för att kommunicera med Kina. Den 7 maj

hade Vietnam samtalat med kinesiska tjänstemän i både Hanoi och Beijing åtta gånger. Den 6 maj hade Vietnams utrikesminister Pham Binh Minh ett samtal med kinesiska statsrådet Yang Jieshi. Den vietnamesiska sidan hävdade att Kinas handling strider mot UNCLOS 1982, 2002 års deklaration om parternas uppträdande i Sydkinesiska havet, samt principerna och

förståelsen mellan de två parterna. När reportrar sedan frågande huruvida Vietnam skulle överväga att föra Kina till en internationell domstol gav tjänstemän inte klara svar, utan i stället insisterade på att Vietnam skulle använda lagliga och fredliga medel för att lösa tvisten.

Vidare uttalade sig den vietnamesiske premiärministern att Kinas agerande var en "extremt farlig handling" som "hotade fred, stabilitet och sjösäkerhet och säkerhet i havet" och uppmanade andra länder och organisationer att stödja Vietnams legitimitet (Bui, 2016:175).

Kinas respons till detta var grova verbala attacker och uttalanden mot Vietnam i vad Kina ser som ett försök att ta in externa aktörer såsom USA, Indien och FN för att lösa dispyten (Turcsányi, 2017:50).

Haiyang Shiyou 981 var Kinas första steg mot djuphavsutforskning i Sydkinesiska havet, något som väckte stor oro bland deras grannar i området. Dolma Tsering (2017:95) skriver att fram till 2014 var Kinas djuphavsforskning huvudsakligen begränsad till grunda vatten intill dess sydostkust. Kina ser djuphavsforskning som ett strategiskt vapen för att stödja och utöka sin fysiska närvaro i Sydkinesiska havet, vilket försvårar andra aktörer att utmana Kinas makt i regionen. Vietnam, Filipinerna och Malaysia, länder som länge har kämpat för suveränitet i regionen, ser Kinas utökade djuphavsforskning som ett stort orosmoln då det ökar Kinas kontroll över den omtvistade regionen (Enrico & Vu, 2016:534–535., Tsering, 2017:95, 97).

Ny dokumentation som uppkommit visar Kinas synsätt på oljeriggen och situationen. Yilin Wang, ordförande för CNOOC, rapporterade till en publik på företagets huvudkontor i Peking att djuphavsriggar är "vårt mobila nationella territorium och ett strategiskt vapen" (Murphy, 2013:110). Murphy (2013:110-11) menar att uttalandet för CNOOC-ordförande ger Kinas inhemska bild av situationen i regionen och hur landets antas nå sina mål. Yilin Wang insinuerar att placeringen av oljeriggen följer att stationens position blir en del av landets territorium, något som inte stämmer. Havsrätten erkänner inte plattformar eller strukturer som suveränt territorium. Dock har dessa plattformar i allmänhet mycket mer framhållning i det politiska än i det rättsliga området, varav från Wangs uttalande verkar vara det område Kina försöker finna legitimitet. Wangs språk tyder på att Kina avser att använda CNOOC-