Adorno och Atonal Filosofi

Adorno och Atonal Filosofi

1. Översikt – Frankfurtskolan – Adorno ...2

2. Upplysningens dialektik... 8

3. Konst - samhällskritik och ideologi...12

4. Atos Wirtanen - teknokratisk utopism...20

Litteratur... 22

Följande nedslag kretsar kring element hos Frankfurtskolans ”kritiska teori” med emfas på Theodor Adornos bidrag. Grundläggande för Adornos tänkande var människans relation till naturen, subjekt-objekt-relationen, och den dialektiska uppfattningen. Adornos genomgånde kritiska moment, vare det gäller vetenskap, filosofi eller konst, riktar sig mot vad han kallar

identitetsfilosofin. I en slutvinjett görs en kort kontrasterande jämförelse med en annan dialektiker, Atos Wirtanen.

Frank Borg (borgbros@netti.fi) 2004

Adorno och Atonal Filosofi

1. Översikt – Frankfurtskolan – Adorno

Frankfurtskolan (Frankfurter Schule) är en beteckning som började cirkulera på 1950- och 1960- talet och syftar på kretsen kring Institut für Sozialforschung (IFS) som grundades i Frankfurt 1923.

När nazisterna övertog makten i Tyskland 1933 flyttade IFS till Genève och redan följande år vidare till New York i liasion med Columbia University för att återkomma till Frankfurt 1950. Idén till IFS uvecklades av Felix Weil, en ung marxistisk nationalekonom, tillsamman med Kurt Gerlach, Friedrich Pollock och Max Horkheimer. Weil använde pengarna han ärvt från modern att bygga institutet, och pengarna efter fadern för att finansiera verksamheten

. Grundtanken för institutet var att studera samhället på basen av en ”vetenskaplig marxism” vilket i praktiken innebar att man såg samhället som en totalitet omfattande växelverkan mellan ekonomiska, politisk-juridiska, kulturella och ideologiska faktorer. Gerlach som blev institutets första direktör dog överraskande redan efter ett år och efterträddes av Carl Grünberg (”Vater des Austromarxismus”) som tog med sig tidskriften Archiv für die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung vilken senare 1932 omstöptes till Zeitschrift für Sozialforschung (ZfS) då Horkheimer tog över (1931). En inte oviktig omständighet för institutets verksamhet var den kulturella och ekonomiska uppsving som Frankfurt upplevde på 1920- och 1930-talet. En social-liberal-demokratisk anda präglade staden manifesterad inte minst genom den judiske borgmästaren Ludwig Landmann. År 1930 förlänade staden Goethe- priset till Sigmund Freud och året innan hade Frankfurter Psychoanalytisches Institut grundats inom ramen för IFS.

Till Frankfurtskolans sk ”inre cirkel” (Martin Jay) brukar räknas följande personer:

●

Max Horkheimer (1895-1973)

●

Theodor W Adorno (1903-1969)

●

Herbert Marcuse (1898-1979) (assistent hos Martin Heidegger, 1928)

●

Walter Benjamin (1892-1940)

●

Erich Fromm (1900-1980)

●

Friedrich Pollock (1894-1970)

●

Leo Löwenthal (1900-1993)

1 Det var inga obetydliga summor. År 1928 hade t.ex. ISF ett bibliotek med 37000 titlar, prenumererade på 340 stycken vetenskapliga tidskrifter samt 37 dagstidningar från världen över.

För att få en sorts första approximation på vad som karaktäriserar just Frankfurtskolan kan vi citera ur Horkheimers programmatiska förord till ZfS (Horkheimer 1932). Horkheimer efterlyser där en

”socialforskning” som ”eftersträvar kunskap om det totalsamhälleliga skeendet och [som]

förutsätter därför att det under händelsernas kaotiska yta går att nå kunskap om en för begreppet tillgänglig struktur av verksamma makter. I socialforskningen betraktas historien inte som det blotta godtyckets framträdelse utan som en av lagar behärskad dynamik. Kunskapen om den är därför vetenskap.” Vetenskaplig metodik innebar också att forskningen inte skulle låta sig styras av ideologiska och politiska hänsyn, samt att teorierna bör konfronteras med verkligheten. Horkheimer detaljerar inte vad för sorts ”lagar” han har i tankarna men åtminstone vill han speciellt framhålla socialpsykologin: ”Främst bland socialforskningens delproblem står frågan om sammanhanget mellan de enskilda kulturområdena, deras avhängighet av varandra och lagbundenheterna i deras förändringar. En av de viktigaste uppgifterna på vägen att besvara denna fråga är att utveckla en socialpsykologi som tillmötesgår historiens behov.”

Ett kännetecken för Frankfurtskolan är just en sorts legeringen av marxism och psykoanalys.

Adorno kom att hålla fast vid den ”ortodoxa” psykoanalysens begrepp (oedipus-komplex, kastrationsångeset, etc, som dock fick en mer 'allegorisk' tolkning) och alltmer att fjärmas från Fromm och Marcuse som anammade mer 'revisionistiska' riktningar. Frankfurtskolan var också pionjär genom att seriöst intressera sig för 'populärkulturen' speciellt ur marxistiskt perspektiv.

Adorno och Horkheimer kom att använda begreppet 'kulturindustri' eftersom enligt dem begreppen 'populärkultur' och 'masskultur' missvisande antydde att det handlade om kultur skapad av folket eller massan

när det istället var 'kultur' producerat för massan med industriella metoder.

2 Hos IFS finns en sorts förskjutning från 'klass' till 'massan' i jämförelse med ortodox marxism.

Theodor (”Teddie” eller ”Teddy” ) Ludwig Wiesengrund föddes 11/9 år 1903 i Frankfurt och var det enda barnet till vinhandlaren Oscar Alexander Wiesengrund (konverterad från judendomen) och sångaren Maria Barbara Calvelli-Adorno (rötter i Korsika och efter vilken Theodor senare antog namnet Adorno

). För ytterligare musikalisk inspiration stod moster Agathe som levde hos familjen och brukade offentligt ackompanjera på piano. Redan under gymnasietiden studerade Adorno Kants kritiska verk och komposition varför han senare snabbt kunde slutföra sina studier i filosofi, sociologi, musikologi och sociologi vid Frankfurtuniversitetet med en avhandling 1924 om Edmund Husserl och fenomenologin. (Handledaren var Hans Cornelius som senare emigrerade till Finland.) Imponerad av Alban Bergs opera Wozzek begav sig Adorno till Wien 1925 för studera komposition för Berg där han snart beblandade sig med den musikaliska wienkretsen som inkluderade bl.a.

Arnold Schönberg och Anton von Webern. Adornos filosofiska tolkningar (en tanke var att den modernistiska musiken är ett språk som låter det omedvetna s.a.s. komma till tals) av de nya musikaliska strömningarna mottogs mindre entusiastiskt bland musikerna och Adorno kom därför att småningom (1927) återvända till filosofin och sociologin även om musiken förblev ett centralt tema. Hans musikuppsatser upptar ca hälften av hans samlade verk på tjugore band. Adornos wienperiod efterlämnade också bl.a. en halvfärdig opera baserad på Mark Twains figurer Tom Sawyer och Indian-Joe. År 1933 (samma dag som Hitler tog makten) presenterade han sin docentavhandling Kierkegaard – Konstruktion des Ästhetischen för Paul Tillich. Adorno hade träffat Horkheimer 1922 under en av Cornelius' Husserl-seminarier och mot slutet av 20-talet var Adorno tämligen bekant med personerna i kretsen kring IFS även om han formellt anknöts till institutet först 1938 i New York. En central påverkare för Adorno var vännen Walter Benjamin som han kände sedan 1923 och med vilken han hade en omfattande korrespondens. Adorno och hans fru, Gretel Adorno (Margarete Karpus), väntade Benjamin till New York 1940, men då han avvisades vid gränsen i Pyrenéerna på väg från Frankrike till Spanien p.g.a. bristfälligt visum begick han självmord

genom att en överdos morfin - en tragedi som måste ha lämnat djupa spår hos Adorno.

Samarbetet med Horkheimer fortsatte i USA vid University of California och resulterade 1944 i boken Dialektik der Aufklärung (publicerad 1947). Bokens tes, att upplysning och rationalitet tenderar att slå över i sin motsats (mytologi, irrationalitet), tycktes mer än bekräftad efter 2.

världskrigets fasor. Boken kan sägas innehålla kärnidéerna kring vilka den s.k. Kritiska Teorin (Critical Theory) vidare-utvecklades. Under 50- och 60-talet blev Adorno, utsedd till professor i sociologi och filosofi vid Frankfurtuniversitetet 1957, en kändisfigur i Västtyskland (uppträdde i radio och även TV), inte minst bland politiskt aktiva studenter. Själv höll Adorno alltid ett avstånd till ”revolutionär” politisk aktivism. Kanske det finns en parallell till Kant som förordade en sorts politisk påverkan genom filosofisk kritik, vilken kan få männskor att reflektera och se sakerna på ett nytt sätt och agera därefter. Adorno överrumplades emellertid av den effekt hans skrifter hade på den radikaliserade ungdomen under senare delen av 60-talet, där många i sin tur upplevde en besvikelse över att Adorno inte stödde deras aktivism även om han deltog i den regeringskritiska Demokratie in Notstand. Adorno med IFS:s ledning bussade t.ex. polisen på studerande som ockuperade IFS-byggnaden i januari 1969, och bakom detta var hans värnande om universitetet som en oas för kritiskt tänkande och teori, och inte som en bastion för aktion för aktionens skull. En av Adornos viktigast angelägenheter i efterkrigstidens Tyskland var att påpeka att grundorsakerna till fascismens uppkomst fortfarande fanns kvar och att man måste vara på sin vakt och motverka dessa tendenser bl.a. genom utbildning och blottläggande av det plågfulla historiska arvet (psykoanalys på nationell nivå s.a.s.). Enligt Adorno utgjorde inte de neonazistiska grupperna som stred mot

3 Adorno behöll namnet ”Wiesengrund” i form av ett ”W” i ”Theodor W. Adorno”. 'Adorno' är f.ö. också ett latinskt verb med betydelser såsom 'utrusta', 'bereda', 'försköna' (jfr. engelskans adorn – 'to add beauty to').

4 Benjamin hade också flera år tidgare närt självmordsplaner. För material på webben om Benjamin se ”The Walter Benjamin Research Syndicate” http://www.wbenjamin.org/walterbenjamin.html . För en översikt av Benjamins verk och idéer se Matthiesen (1987). För en koncis Benjamin-biografi av Diego Fusaro se http://www.filosofico.net/

benjamin.htm .

demokratin lika mycket ett potentiellt hot som de nationalsocialistiska tendenserna inom demokratin. Berman (2002:111) betonar att den utspridda åsikten om Adorno som en apolitisk estet är djupt orättvis

: ”In other words, the image of Adorno, the unpolithical aesthete, is little more than a phantom that haunts a left that cultivates its own self-deception about an immediacy of political practice. Because it is convinced that progressive politics must be easy, it demonizes Adorno for pointing out the difficulties.” Eventuell avoghet mot Adorno på endel vänsterhåll kan också ha berott på att Adorno tog avstånd från Sovjetkommunismen som han uppfattade som fascistisk

. Jürgen Habermas, elev till Adorno, har försökt utveckla en praxis-orienterad teori, men det finns också en annan öppning via Adornos emfas på ”motståndet”; såsom i att motstå kulturindustrins nivelleringsträvan genom att försvara den 'sanna' konsten. Nämligen, icke-vålds principen, såsom formulerad av Mahatma Gandhi (satyagraha, ahimsa) och Arne Næss

, utgör en politisk kampform som verkar kunna vara

11.9.1903 Föddes i Frankfurt am Main⁸.

1917 Den kände kritikern Siegfried Kracauer 'tar sig an' Adorno som mentor, tillsammans studerar de bl.a. Immanuel Kants kritiska verk.

1921 Dimitteras från Kaiser Wilhelm Gymnasiet och skriver in sig vid Frankfurt- universitetet.

1922 Träffar Max Horkeimer under Hans Cornelius' Husserl-seminarium.

1923 Blir bekant med Walter Benjamin.

1924 Doktorerar i filosofi med avhandlingen ”Die Transzendes des Dinglichen und Noematischen in Husserls Phänomenologie” för Cornelius.

1925-27 Studerar komposition för Alban Berg i Wien och rör sig i musikkretsen kring Schönberg, skriver musikkritik.

1931

Docentavhandlingen ”Kierkegaard – Konstruktion des Ästhetischen” för Paul Tillich. Publicerades 30.1.1933, samma dag som Hitler tog kontrollen över Reichstag.

1934 Flyttar till Oxford, som 'äldre studerande' vid Merton College. Skriver bl.a.

på boken om Wagner och en bok om Husserl.

1937 Giftermål med Margarete (Gretel) Karplus (Dr i kemi).

5 Pickford (2002) tecknar bilden av Adorno som en ovanligt samhällsaktiv akademiker som bl.a. deltog i minst 180 radioprogram samt ett tiotal TV-program, och som speciellt värnade om undervisningsfrågor eftersom han ansåg att det var väsentligt för demokratin att ungdomen bl.a. lärde sig kritisk distans till massmedia. Vad han kritiserade de radikala 68-aktivisterna för var att de krävde s.a.s. en absolution eller en sanktion från teorin för deras aktioner vilket enligt Adorno skulle betyda att teorin usurperas. Ifall teorin träder i aktionens tjänst förlorar den sin kritiska potential och 'oberoende' som enligt Adorno egentligen utgör teorin som praxis. Nämligen, det är teorin som kritik som kan göra oss medvetna om samhälliga missförhållande och därigenom få oss att agera för att försöka råda bot på situationen.

6 Rubin (2002:178) anmärker att när IFS återuprättades efter kriget var det beroende av amerikanskt stöd. ”Grants from the US High Commissioner John McCloy, who had taken personal interest in the Institute, affected the Institute's tone and lead to a systematic self-censorship of its early Marxist politics”. Man kan mot denna bakgrund begrunda Adornos explicita anti-kommunism och hans flitiga medverkan i tidskrifter grundade av Congress for Cultural Freedom som var en täckmantel för CIA (med syfte att påverka opinionen i USA-vänlig riktning och sprida anti-kommunistisk propaganda). Emellertid, från och med 1957 då Adorno tar över rodret vid IFS sker en sorts politisk svängning och Adorno tar adjö av 'positivismen' och modifierar sin ställning till anti-kommunistisk

propaganda. ”In fact, after he renounced positivism, Adorno made a more discernible effort at pointing out the ways in which anti-communism sustained the residual fascism and anti-semitism in postwar German society”. (Rubin 2002:181.) Hitlers maktövertagande hade ju lyckades till en stor del genom skärmselpropaganda om 'bolsjevismen'.

7 Se Arne Næss: Ekologi, samhälle, livsstil. LTs flg 1981. "Truth (Satya) implies love, and firmness (Agraha) engenders and therefore serve as a synonym for force. I thus began to call the Indian movement 'Satyagraha', that is to say, the Force which is born of Truth and Love or non-violence, and gave up the use of the phrase 'passive resistance'." (The Essential Gandhi. Ed. Louis Fischer. Random House, 2002:77.)

8 För en detaljrik 'Adorno time-line' se http://www.suhrkamp.de/autoren/adorno/jubilaeum/adorno_bio.htm .

1938

Flyttar till New York, blir officiellt medarbetare vid IFS som nu är inhyst vid Columbia University. Arbetar med Princeton Radio Project under Paul Lazarsfeld men trivs inte med den empiriska inriktningen (enkäter)⁹.

1940

Paret Adorno inviterar Walter Benjamin till New York men Benjamin begår självmord 26.9. Hans sista önskan är att Adorno skall ta hand om hans manuskript.

1941 Flyttar till Los Angeles och inleder samarbete med Horkheimer.

1944 Adorno och Horkheimer avslutar Dialektik der Aufklärung som publiceras 1947 i Amsterdam.

1949

Flyttar tilbaka till Frankfurt. Publicerar Philosophie der neuen Musik som Adorno betraktar som en fortsättning på Dialektik der Aufklärung; miss- lyckandet att få boken publicerad i USA bidrog till återvändandet.

1951 Publicerar Minima Moralia, författad under perioden 1944-47. IFS öppnas officiellt i Frankfurt igen.

1952 Utkommer Versuch über Wagner. Tillbringar ett år i Los Angeles i samband med ett projekt om populärkultur.

1955 Utkommer Prismen. Kulturkritik und Gesellschaft.

1956 IFS forskningsprojekt ger ut The Authoritarian Personality, med Adorno som en av författarna.

1957

Utnämns till professor i filosofi och sociologi vid Frankfurt-universitet och efterträder Horkheimer som chef för IFS. Adorno inleder

positivismdebatten.

1962 Publicerar Einleitung in die Musiksoziologie.

1966 Publicerar Negative Dialektik.

6.8.1969 Avlider i hjärtinfarkt under semestern i Schweiz.

1970 Utkommer det ofullbordade verket Ästhetische Theorie.

kompatibel med den Kritiska Teorin, men har betydelse endast såvitt man kan konfrontera en tydlig 'fiende' (t.ex. stoppa avverkning av gammelskog, ”trädkramar-rörelse”, utöva påtryckning på en ockupationsmakt osv), men denna möjlighet avdunstar i samma grad som 'kontrollen' är en diffus alltigenomträngande 'makt'. Knappast är metoden heller ett realistiskt alternativ mot brutala regimer såsom de i nazityskland eller stalinsovjet, den förutsätter att fienden har ett samvete som kan väckas och att demonstranternas lidande ”will be enough to melt the stoniest hearts”

.

Även om man inom Frankfurtskolan inspirerades av Marxs användning av Hegel, så menade man att hans analyser av kapitalismen inte längre hade tillämplighet på den senkapitalistiska formen (vilken räknades börja från mitten av 1800-talet). Man trodde inte på kapitalismens kristeori eller på ett proletariat som ett historiskt revolutionärt subjekt.

Istället gällde det att analysera kapitalismen som en sorts självuppehållande system som närapå förvandlar allt sorts motstånd och 'kriser' blott till nya former för exploatering och utbredning av bytesvärdet. Frågan är om det finns någon möjlig form av motstånd mot förtingligandet och 'fetischismen' under dylika villkor. Självfallet gillades

9 ”The data collected in Newark would indirectly go on to have commercial applications and contribute to the very standardization of life that he and Horkheimer would later inveigh against in the Dialectic of Enlightenment”

(Gibson & Rubin 2002:8).

10 Citerad på http://www.kids-right.org/p_gandhi.htm ur brev från Gandhi till Brittiska kolonialmyndigheter 1930.

11 Herbert Marcuse som kvarstannade i USA kanske var den som mest inspirerades av 68-rörelserna (och omvänt) och såg med ny förhoppning på möjligheten till en samhällets omdaning. Marcuse dedikerade Människans befrielse (1969) till den revolterande ungdomen. Som kärnan i revolten såg han den nya sensibiliteten och ”estetikens insteg i politiken”: ”att ge polisen blommor, 'flower power' - omdefiniering och själva negationen av betydelsen av 'makt';

den erotiska krigsföringen i protestsångerna; det långa hårets och den av plastens renhet obesmutsade kroppens sinnlighet” (ibid. s. 46).

inte dessa tankegångar av ortodoxa marxister eller ett antal aktivister.

Adornos uppfattning om makten som något alltmer diffus och alltigenomträngande blev också ett av huvudmotiven hos Michel Foucault (som själv

uppgett sig arbeta inom Frankfurt-skolans kritisk- analytiska tradition med begynnelse i Kant). Under 60-talet var Adorno också involverad i den s.k.

Positivismusstreit där han argumenterade mot den 'empiriskt' inriktade sociologin vars talan fördes av Karl Popper (vilken förordade 'social ingenjörskonst'). Adorno hade själv 'importerat' de empiriska metoderna från USA som han skolade tyska sociologer i vid IFS, men hade alltid varnat mot faran att tanken förslavas under mätbarhetens diktat.

Idag är när kapitalismen och kulturindustrin (begrepp lanserat av Adorno och Horkheimer) är mäktigare än någonsin har Adornos tankegångar en förnyad aktualitet. Adorno föregrep många teman som senare blev bekanta som ”postmodernism”. Nästan alla nyckelbegrepp inom post- modernism hittas i Frankfurtskolans skrifter och dess inspiratörer såsom Nietzsche och Ernst Bloch

. I Upplysningens dialektik finns också ett flertal element som kan relateras till ekosofin (Mathies 1999). Rovdriften på naturen är ett utslag av den kapitalistiska nihileringen genom att alla värden ersätts av bytesvärdet; vadsomhelst är utbytbart mot vadsomhelst annat i form av pengar och förlorar därför sitt unika egenvärde.

Förutom Kant, Hegel, Marx, Nietzsche, Heidegger

och Freud som var fasta referenspunkter för Adorno påverkades han också starkt av många vänner och medarbetare såsom Benjamin, Horkheimer, Karl Kraus, Georg Lukács och Ernst Bloch, samt sociologer såsom Max Weber

och Emile Durkheim. Ett nyckelbegrepp var dialektik som understryker att samhället är en historisk formation och ett spänningsfält av krafter. Den Kritiska Teorin riktar sig mot ideologier och teorier som försöker överskyla konflikterna och därigenom försvarar den 'bestående ordningen'. Samman- hängande med detta är kritiken av identitetsfilosofin som förnekar objektens egenart i.o.m. att de uppfattas som utbytbara element i ett totalsystem. I den mest grundläggande relationen, den mellan subjekt och objekt, låter identitets-filosofin antingen den ena svälja upp andra, eller så försöker man förinta objektet ('den Andre') för att ge sken av en bestående harmoni och enhet. Naturförstörelse och etnisk rensning kan som exempel båda ses som yttringar av ett forcerat 'identitetsskapande'.

Ytterligare ett nyckelbegrepp är negationen som självfallet också hör ihop med det dialektiska

12 Se Foucault ”Var är upplysning?” (1984) som ingår i Mikael Löfgren och Anders Molander (red.): Postmodärna Tider (Norstedts 1986). Foucault insåg tämligen sent att Frankfurtskolan föregripit några av hans egna teman. ”In an interview, Michel Foucault once lamented that he discovered the Frankfurt School's critique of Enlightenment reason too late to be incorporated into his own work on the organization of Western reason, The Order of Things.” (Gibson

& Rubin 2002, ”Introduction” s. 15.)

13 Klart dock att Adorno inte skulle ha delat den sorts bejakande av kommersialism som karaktäriserat endel 'postmodärnister'.

14 Heidegger förekommer hos Adorno som en motpol och kritiseras bl.a. i Jargon der Eigentlichkeit (1964) och i föreläsningsserien ”Ontologie und Dialektik” (vårterminen 1960-61). Ramsay (2003) stöder huvudpunkterna i Adornos kritik av Heideggers 'trick' som ”består i att inte medge tvetydigheten [exv hos ordet 'vara'] som en brist, utan uttnyttja den till sin fördel för att antyda ett oerhört djup och förläna sig själv och begreppet en viss värdighet (...) Ontologin lutar sig istället mot det djup som skänks begreppet genom att det inte presterar vad det skall prestera”

(Ramsey 2003:230-1). Adorno förefaller tämligen grundligt ha satt sig in i Heideggers tänkande (vilket verkar ha överraskat Habermas (2003) i efterskott eftersom Heidegger inte diskuterades under hans studietid vid IFS) och sökte även personliga diskussioner med Heidegger som denna avböjde (Ramsay 2003:220 som i sin tur hänvisar till den omfattande studien Adorno und Heidegger. Untersuchung einer philosophischen Kommunikations-

verweigerung, Stuttgart 1981, av Hermann Mörchen). Ziarek (2002) tar fram paralleller mellan Adornos och Heideggers form av ”radical aesthetics”.

15 Av speciell vikt för Adorno är Webers tes om rationaliseringstendensen i samhället och teorin on byråkratin vilka Weber tillämpar på musiken i Die rationalen und soziologischen Grundlagen der Musik (1921). Som ett exempel på rationaliseringstendensen framhäver Weber den vältempererade stämningen som togs i bruk i Europa. För en uppsats om Webers musiksociologi se Meisel (2004) som understryker att Weber var den första som seriöst bedrev

musiksociologiska studier och som använde sig av omfattande källmaterial.

tänkesättet. I 'negativ dialektik' har man s.a.s. tes och antites men ingen affirmativ 'syntes'

. Adorno varnar för att förena i tanken det som i verkligheten förblir åtskilda. Detta för oss till det gundläggande dilemmat för all teori; nämligen, genom att det teoretiska tänkandet exproprierar objekten genom begreppen kommer det redan från början att framställa objekten som något annat än vad de är. För att undvika en härav följande 'försteningseffekt' måste tänkade vara dialektisk, kunna se sig som den förvrängande 'lins' den är (men som dock är låter oss 'se' någonting överhuvud

). För Adorno karaktäriserades verkligheten av motsatser såsom subjekt/objekt, partikulära/universella, ande/materia, frihet/determinism, natur/kultur, rationell/irrationell, individ/samhälle, osv - motsatser som inte får slätas över genom någon sorts falsk 'optimism'. I musikaliska termer innebär det att lyfta fram dissonanser och atonalitet i musiken, inte såsom dekorativa effekter, utan för att ge lidandet en autentisk röst. Inom filosofins område (för Adorno hör musik och filosofi organiskt samman) betyder detta att ta fasta på sprickorna och revorna i systemen och världsuppfattningarna, det är via dylika fragment och förkastningar som vi kan måhända ana 'spåren' av sanningarna bortom förtingligandet och teoriernas prokrustesbädd. Kopplingen till psykoanalysen är här tydlig.

Således, en alltför finslipad 'fasad' kan antyda ett undertryckande av känslor och motiv som kanske avslöjar sig genom 'felsägningar' för den uppmärksamme.

I följande avsnitt skall vi ta upp några huvudteman är från Upplysningens dialektik och kritiken av kulturindustrin. En jämförelse med författaren och politikern Atos Wirtanen (1906-1979) som ju var samtida med Adorno görs också med tanke på att likheter och olikheter kan skärpa profilen. Båda inspireras av Marx, Hegel och Nietzsche men Wirtanen kan sägas ställa Darwin och biologin mot Freud hos Adorno. Även om Wirtanen och Frankfurtskolan tidsmässigt överlappade varandra tycks det inte finnas några tecken på att Wirtanen var bekant med Frankfurtskolan eller tog intryck av den.

Överhuvudtaget har Frankfurtskolan varit ganska undanskymd i de nordiska länderna som kanske sammanhänger med en utbredd tro på den sociala ingenjörstekniken och folkhemsidyllen. Bland inhemska filosofer torde George Henrik von Wright i sin 'kritik' ha tagit intryck av Upplysningens dialektik

.

2. Upplysningens dialektik

I Upplysningens dialektik (UD) argumenterar Adorno och Horkheimer

för att rationalitet och

16 ...”den hegelska filosofin innehåller moment där också den – som har gjort den bestämda negationen till sin livsnerv – slår över i affirmation och därmed i ideologi: tron att negationen genom att drivas tillräckligt långt, och genom att spegla sig själv, blir ett med positiviteten. Detta, mina damer och herrar, läran om den positiva negationen, är just precis den punkt vid vilken jag vägrar att följa Hegel.” (T W Adorno: ”Metaphysik, Begriff und Probleme” i Nachgelassene Schriften, Suhrkamp 1993 - citerad i Johansson & Martinson 2003:15.) Kierkegaard, grundligt studerad av Adorno, är också känd för sitt avvisande av Hegels 'syntes'.

17 Att 'se' här används som en 'analogi' för vetande eller 'insikt' avslöjar vår/språkets allmänna bundenhet vid den optisk-epistemologiska traditionen som åtminstone går tillbaka till Platon. Adorno har bl.a. hos Nietzsche däremot tagit fasta på 'lyssnarfilosofen' och ”att tänka med öronen” (Adorno, ”Kulturkritik och samhälle” (Burill 1987:317)).

18 ”Tältä osin [rationalitet och förhållandet till naturen, 'luontosuhde'] teos näyttää selvästi vaikuttaneen akateemikko G.

H. von Wrightin kirjoituskokoelmaan Tiede ja Ihmisjärki, Helsinki 1987.” (Kotkavirta 1991: n 65 s. 200,

”Jälkisanat”.) I Mytet om framsteget (ScandBook AB 1993:169n18) framhåller von Wright att ”Harbermas' skrifter har utgjort en inspirationskälla för mina egna försök att nå en kritisk förståelse av den värld vi lever i”.

19 Verket UD (= Horkheimer & Adorno 2003) var planerat som en gåva till Friedrich Pollock på hans 50-årsdag och skrevs under 2:a världskriget och med holocaust framför ögonen. Den gundläggande frågeställningen gällde varför mänskligheten trots alla vetenskapliga, kulturella och tekniska framsteg halkat ned i barbariet: ”Was wir uns vorgesetzt hatten, war tatsächtlich nicht weniger als die Erkenntnis, warum die Menschheit, anstatt in einen wahrhaft menschlichen Zustand einzutreten, in eine neue Art von Barbarei versinkt.” Det dialektiska svaret som utvecklas i UD är att upplysningen själv innehåller fröet till sin egen underminering. ”Wie hegen keinen Zweifel – und darin liegt unser petitio principii -, dass die Freiheit in der Gesellschaft vom aufklärende Denken unabtrennbar ist. Jedoch glauben wir, genauso deutlich erkannt zu haben, dass der Begriff eben dieses Denkens, nich weniger als die

konkreten historischen Formen, die Institutionen der Gesellschaft, in die es verflochten ist, schon den Keim zu jene Rückschritt enthalten, der heute überall sich ereignet”. (UD:3.) Detta är den centrala ”aporin”; nämligen, friheten

upplysning kan s.a.s. slå över i sina motsatser (die ”Selbstzerstörung der Aufklärung”). Vad menas med detta?

I UD finns många olika 'fallexempel' och illustrationer som berör t.ex. de Sade, Odys-seus, Kant och Nietzsche, samt kapitel om antisemitism och kulturindustrin. Upplysningen leder först till en sorts avspiritualisering av naturen (disenchantment), naturen förliknas vid en maskin. Man kan erinra sig t.ex. Descartes' åsikt att djur är maskiner och att en hunds kvidande då den levande dissekeras (i 'vetenskapens namn') är bara 'mekaniska reflexer'

. Nästa steg är att inordna människan i denna 'natur'. Det blir ett imperativ att följa 'naturliga böjelser' (såsom masochism). Den 'oupplysta' människan hade däremot en mängd tabun. Totemdjur fick inte dödas, heliga lundar fick inte skövlas, o.s.v. För den upplysta rationaliteten är naturen emellertid bara ett objekt för manipulering. Med hjälp av naturlagar kan denna bearbetning systematiseras och utvidgas.

Endast härigenom anses naturen få ett 'värde' (John Locke

t.ex. betonade att enbart bearbetning (labour) skapar 'värde'). Genom avlägsnandet av alla 'tabun' såsom vidskepelse och uttryck för irrationalitet raseras de sista hindren mot en totaliserad manipulering utan gränser, det finns inget 'heligt' längre. Upplysningen har självfallet progressiva moment såsom kritik av vidskepelse, ideologi och övertro, och i den meningen betraktade sig kretsen kring Frankfurtskolan som arvtagare till upplysnings-tradtionen. Risken är att upplysningens projekt att befria slutligen leder till slaveri

. Nämligen, i kampen mot 'lögnen' börjar den själv tro sig vara 'sanningen'. Strävan efter sanningen förväxlas med sanningen själv. Teorier, abstrakta begrepp och metoder hypostaseras till att bli sannare än verkligheten i sig själv

. Det är i denna mening teorin s.a.s. exproprierar objekten, vad som faller utanför teorien hänförs till det 'irrationella', en 'residual' som helst glöms bort.

Liksom en Descartes som vänder dövörat till det pinade djurets klagan. Detta kan förknippas med

kräver upplysning som dock riskerar slå över i sin motsats.

20 En grundtanke hos Hegel är att varje begrepp, genom sin begränsning, måste slå över i sin motsats (”in sein Gegenteil umschalgen”). Adorno och Horkheimer applicerar detta också på upplysning och rationalitet. Faran inom filosofin är att tro sig och det 'upplysta' samhället vara immuna mot en sådan omkastning och att 'rationaliteten' är en betryggande vaccin mot 'barbarism'.

21 Descartes likställer djur med maskiner (automater) i Discourse de la methode (1637). Huruvida djur känner smärta verkar vara egalt ty teorin ger absolution: ”Thus my opinion is not so much cruel to animals as indulgent to men – at least to those who are not given to the superstitions of Pythagoras [att djuren har en själ i likhet med människor] – since it absolves them from the suspicion of of crime when they eat or kill animals.” (Brev till Henry More, 5. feb.

1649. Återgivet bl.a. i Environmental Ethics, S J Armstrong & R G Botzler (eds.), McGraw-Hill 1993:281-5.) Medan Descartes argumenterar, att eftersom t.ex. maskar är djur och genom sin enkelhet 'självklart' måste sakna medvetande så gäller denna slutsats alla djur, anlägger UD s.a.s. ett motsatt synsätt: redan i snigeln som med sina tentakler reagerar på hinder och orienterar sig i världen ser Horkheimer och Adorno början till ”das geistige Leben”

(UD:274). Hos Adorno är den sinnliga välbefinnandet en väsentlig del av ett värdigt liv vilket ytterligare distanserar honom från den kartesiska förgudningen av intellektet och nedlåtenheten gentemot det 'djuriska'.

22 Locke utvecklar sin värdeteori i Second treatise of government (1690). Locke förbinder ”intrinsic value” med vad vi kan kalla bruksvärde. ”This is certain, that in the beginning, before the desire of having more than man needed had altered the intrinsic value of things, which depends only on their usefulness to the life of man” (§ 37). Men att något har värde mäts slutligen endast i term av det arbete som s.a.s. 'investerats' i det: ”it is labour indeed that puts the difference of value on every thing” (§ 40). Lockes text finns bl.a. på internetaddressen: http://www.ilt.columbia.edu/

academic/

digitexts/locke/second/locke2nd.txt .

23 ”Jeder versuch, den Naturzwang zu brechen, indem Natur gebrochen wird, gerät nur um so tiefter in den Naturzwang hinein. So ist die Bahn der europäischen Zivilisation verlaufen”. (UD:19.) Den undertryckta naturen slår s.a.s.

tillbaka. En tankegång här är att tekniken och administrationen som byggs upp för betvingandet av naturen (exploatering och 'produktion') kräver allt större anpassning av människan (t.ex. som disciplinerad arbetskraft, 'apparatens' betjänter) som i sin tur blir helt beroende av 'teknosystemet' i det dagliga livet vilken i denna mening blir en ny sorts 'natur' under vars 'Naturzwang' vi befinner oss. Den yttre naturens betvingande sker parallellt med den inre naturens (psyket) betvingande.

24 ”Aufklärung aber ist die Philosophie, die Wahrheit mit wissenschaftlichen System gleichsetzt” (UD:92).

http://www.pour-les- animaux.de/

vivisection_animale.html

vad Adorno på flera ställen kallar den ”borgerliga kallsinnigheten” inför andras lidande som är en sorts förutsättning för marknadsekonomin

där bytesvärdet härskar. Konsumenter gottar sig åt billiga produkter, som kanske slavande barn tvingats göra, eller åt köttdiskens delikatesser utan tanke på djurens vämjeliga liv och död (om etik och slakt se Smith 2002

). Varor i kliniskt rent plastemballage distanserar oss ytterligare från den 'råa verkligheten' som vi helst inte vill vidkännas

. Djurexploateringen är ett flagrant exempel, vid sidan av vapenteknologin, hur man avvisar teknologins emancipatoriska moment (att minska bördan på naturen) och istället nyttjar 'kunskapens makt' för att öka det råa naturherraväldet.

Primitiv vidskepelse kunde vara irrationell, grym och rå, men det fanns alltid en chans att medkänsla kunde få ett spelrum och att även offret erkändes en värdighet. Emellertid, den 'kallhamrade' teorin som förnekar offret all annan existens än som manipulerbart objekt, eller som spelmarker i marknadsekonomin, sluter för evigt ögon och öron inför offrens lidanden och kval. Det är genom denna sorts systematiska 'förträngning' och 'absolution' som den 'civiliserade' människans brott kan nå en sådan oerhörd omfattning. Så länge vi får vara ifred i våra vardagsrum, TV:n fungerar och blodslukten inte når våra näsor, är allt väl – pereat mundus! Den 'primitiva' människan kunde känna en skuld inför dödandet i jakten och krig. Genom riter och ceremonier ber man om en sorts förlåtelse för transgressionen. Människor som ser naturen som besjälad (animism) måste fråga växters och djurs andar om lov innan de s.a.s. gör intrång på naturen (t.ex. hugger ned träd för att bygga ett hus). Animisten ser fortfarande skymten av den Andre i naturen. Hos islänningar lär finnas kvar en märklig tro på älvor och troll samtidigt som valar betraktas bara som köttkonserver utan något egenvärde eller rättighet till eget liv. Enligt en historia gjorde man vid byggandet en extra krök på vägen till Reykjaviks flygplats för att inte störa älvorna i en stor sten som låg 'i vägen'. I sig en sympatisk historia

, men varför hör man enbart stenar tala medan man utestänger valens sång?

25 Auswitch var för Adorno den moraliska nollpunkt som just möjliggjordes av 'kallsinnigheten'.

26 I en intervju som återges beskriver en slaktare bl.a. hur djuren p.g.a. 'brådska' dödas 'slarvigt'. Kor upphängda i köttkrokarna råmar fortfarande och vrider sig i dödskampen.

27 Den s.k. 'pälsnäringen' som är spridd i Österbotten 'omsätter' omkring 5 miljoner djur om året för att göra 'produkter' vars behov-efterfrågan inte har någon skälig relation till det verkliga 'priset' i form av djurens förnedring. Även här fungerar olika sorters distanseringsmekanismer såsom verbala eufemismer typ ”pälsodling” och ”rävodling” (en sorts vegetativ fantasm där det djuret förstummas föreställd till en grönsak). Man kan ställa frågan, i linje med UD, varför människan som sedan århundranden (om inte årtusenden) uppfunnit textiler för kläder, fortfarande förfaller till ett atavistiskt offrande av djur, där dock shamanens tidiga mimetiska utstyrelse i djurgestalt, förflackats till en aningslös form av ”conspicious consumption” eller ”vicarious consumption” (Thorstein Veblen); 'pälsen' som markör för rikedom och status. Pälsverket inom 'haute couture' kan också med Walter Benjamins begrepp betecknas som en

”fantasmagori”, en gyckelbild, som skänker bytesvärdet en glans och en sorts aura genom en dunkel erinran om djuroffer och forntida kulthandlingar. Gycklet framhävs av diskrepansen mellan lyxens sken och den

kadaververklighet som det försöker dölja.

28 Historien hörde jag berättas i en fransk TV-film, Virus in Paradise (2002), delvis filmad på Island. I Karleby debatterades 2002-3 ett åldringshemsbygge som skulle placeras i skogsdunge där det fanns ett jättekast från istiden som var upptagen på en lista över skyddsobjekt. De som ville skydda stenen (som en sorts fornminne) utmålades som människor som inte bryr sig om åldringar. Frågan är: Vem visar större omtanke? byggfirmorna och arkitektbyråer med sina linjaldiktat, eller de som även utsträcker sin omsorg till en stens och en skogsdunges existens? Kanske frågan hade utfallit, eller åtminstone uppfattats, annorlunda bland islänningar? Bilden av traktorn uppkörd på stenen borrande hål för sprängladdningarna var en sorts sinnebild för det mänskliga naturvåldstäkten. Att värna om 'fornminnen' och platsen är just att värna om minnet, erfarenheten (Erfahrung, ett centralt begrepp hos Adorno) i motsats till modärn arkitektur som ofta går ut på att utplåna både minnet och platsen (omförvandlade till gatunummer samt såochså många kvadratmeter bostadsyta eller affärsutrymme). Stenen, jättekastet, en 'naturens nyck', uppfattas av det administrerade samhällsmaskineriet som en provokation, ett irrationellt hinder som måste röjas ur vägen. Den s.k. ”Kokkostenen” har faktiskt däremot bevarats och står mitt på Karlebygatan; stenen hade ett namn och kunde därför inte utan vidare röjas undan och malas till glömska. Glömska hör enligt Adorno och Horkheimer också ihop med förtingligandet: ”Alle Verdinglichung ist ein Vergessen” (UD: 244). Vi förbländas av teknikens och

vetenskapens resultat och glömmer helst alla de offer de krävt.

29 När filmaren Fridrik Thor Fredriksson, på kritiken för sitt godkännande av valslakt, förklarade (citerad i Draken 6/2000) ”att hans favoritdjur var kor, och att han inte hade något emot valslakt eftersom köttet från en val

motsvarade köttet från 80 kor” illustrerar det förtingligandet. Ekvationen 1 val = 80 ko-kött anses kunna självklart

Av olika anledningar måste vi 'ingripa' i naturen. Frågan är hurvida vi inser att vi riskerar att trampa på andra och hurvida vi försöker göra vårt 'avtryck' så litet som möjligt eller om vi nyttjar våra teorier, abstraktioner och myter för att 'stålsätta' oss inför allt det lidande vi åstadkommer. Det som UD kan sägas kretsa kring är en tendens där teorin just blir en 'absolution' för våra övergrepp mot livet och som intar på så sätt magins och besvärjelsernas forntida

roll men med den skillnaden att 'offrandet' har blivit en mekanisk reflex och industri. Istället för ett tänkande som skulle göra oss hörsamma för de undertryckta rösterna förvandlar vi det levande till abstraktioner i ett tecken-spel där utfallen i slutändan bestäms på la bourse

.

Navpunkten i UD är alltså naturförhållandet som idag kännetecknas av människans totala herravälde över naturen. Samtidigt som vetenskapen t.ex. påvisar allt större likheter mellan människa och djur ur biologisk synvinkel mystifieras människans särställning i samma grad. Den mänskliga digniteten måste s.a.s. ta sin tillflykt till mysticism, och när den upplysta rationaliteten till slut drabbar denna så kollapsar också människovärdet. Detta är en figur som Adorno och Horkheimer bl.a. återfinner i Sades romaner. 'Sadisten' försvarar sitt torterande av offren med att han följer det som naturen påbjuder lika hög grad som den dygdige som följer sina 'naturliga' böjelser. Enligt munken Clemens

: ”Har vi någon möjlighet att kontrollera våra begär? Måste vi

förstås som ett bevis för slaktandets berättigande. Valdjuret, ofrivilligt indraget i det ekonomiska 'kretsloppet' förstummas och blir bara så och så många ton kött och tran.

30 Två av huvudteserna i UD (s 6, ”Vorrede”) lyder: ”schon der Mythos ist Aufklärung, und: Aufklärung schlägt in Mythos zurück”. (Redan myten är upplysning, och: upplysningen slår tillbaka såsom mytologi.) Myten är en 'primitiv' världsförklaring och såtillvida en sorts upplysning (en ansats att befria oss från vår skräck för det oförklarliga), medan upplysningen i avsaknad av självkritik förvandlas till mytologi och ideologi.

31 Adorno och Horkheimer ser en prefiguration för denna sorts industriella administration av världen i Kants systembygge. ”Alles wird zum wiederholbaren, ersetzbaren Prozess, zum blossen Beispiel für die begrifflichen Modelle des Systems, auch der einzelne Mensch, vom Tier zu zweigen” (UD: 91). Konflikten mellan 'systemet' och det enskilda neutraliseras genom att medborgaren redan 'a priori' betraktar världen ”als Stoff, aus dem er sie sich herstellt. Kant hat intuitiv vorweggenommen, was erst Hollywood bewusst verwirklichte: die Bilder werden schon bei ihrer eigenen Produktion nach den Standards des Verstandes vorzensiert, dem gemäss sie nachher angesehen werden sollen” (ibid.). Kants ständinga fixpunkt (liksom hos Adorno) är dock frihet tilllika med kravet att varje person bör betraktas som ett ändamål, ej blott medel, vilken ugör det nödvändiga korrektivet mot varje 'fascistisk' tolkning av Kant som t.ex. då Alfred Eichmann hänvisade till sitt försvar att han bara följt Kants plikt-etik. ”Having overcome or in his case forgotten any inclination he may have had to halt or hinder the organization and

transportation of millions of innocent Jews to their deaths, Eichmann boasted that he had done his duty to the end!

Unlike Himmler, his ultimate superior in the chain of command and a chief architect of the 'final solution,' Eichmann never attempted to 'negotiate' with the enemy when it became clear that the Nazi cause was lost. He declared, on the contrary, 'that he had lived his whole life . . . according to a Kantian definition of duty,' (see [Hannah Arendt:]

Eichmann in Jerusalem, chapter 8) and Arendt noted that 'to the surprise of everybody, Eichmann came up with an approximately correct definition of [Kant's] categorical imperative,' though he had 'distorted' it in practice. She admitted, moreover, 'that Eichmann's distortion agrees with what he himself called the version of Kant 'for the household use of the little man,'' the identification of one's will with 'the source' of law, which for Eichmann was the will of the Führer.” [Jerome Kohn: ”Evil: The crime against humanity”, http://memory.loc.gov/ammem/ arendthtml/

essayc7.html .] Visavis Sades 'filosofi' förhåller sig Kants filosofi sist som slutligen nästan diametralt – Kants skarpaste uddar brukar riktas mot den sortens 'utilitaristiska' beräkningar om lust och olust som figurerar hos Sade.

32 D.A.-F. Sade: Justine, eller dygdens besvärligheter. (Justine ou les malheurs de la vertu, 1791.) The Elephant Press.

Den finländska moralfilosofen Timo Airaksinen har f.ö. studerat Sades 'filosofi' i The Philosophy of the Marquis de Sade (1991), fi. övers. Markiisi de Saden filosofia (Gaudeamus 1995). Reijo Kupiainen kritiserar Airaksinens bild av Sade som irrationalist (se http://www.netn.fi/395/netn_395_kirja4.html) och hänvisar i sammanhanget till Adornos och Horkheimers behandling av Sade i UD: ”Tämä käsitys Saden eräänlaisesta sisäisyydestä näyttäytyy kuitenkin Saden kontekstiin nähden arveluttavalta. Ensinnäkin korostaessaan Saden irrationaalisuutta Airaksinen ohittaa sen systemaattisuuden, järjestelmällisyyden, rationaalisuuden ja tieteellisyyden ihailun, jota mm. pahetta maksimoiva Justinen sisko Juliette ja monet muut 'pahetta harrastavat' toteuttavat Saden romaaneissa. Max Horkheimer ja Theodor Adorno kirjoittavatkin kirjassaan Dialektik der Aufklärung (Valistuksen dialektiikka), että Sade suorastaan luo kantilaisen järjestelmän ja rationaliteetin: 'Kantilaisen systeemin arkkitehtoninen rakenne toimii kuin sadelaisen orgian voimistelupyramidi'. Sade toteuttaa Horkheimerin ja Adornon mukaan täysin valistuksen rationaliteettia ja siveysoppia, jossa järki on hyötyyn perustuva kalkulaation ja suunnitelman organismi. Heidän mukaansa Sade

inte böja oss för de krafter naturen begåvat oss med liksom den stolta eken böjer sitt huvud när stormen rasar. Det naturen givit oss kan självklart inte förolämpa naturen (...) Vad blir det av era lagar, er etik, er religion, era galgar, er Himmel, era Gudar, ert Helvete när det visar sig att vissa ämnen i kroppsvätskan, vissa skillnader i byggnadsmaterialet, viss grad av stickande smak i blodet är tillräckligt för att ni skall gilla eller ogilla en person?” Här fungerar 'teori' som en ursäkt för att ge fritt spelrum åt vad som sist och slutligen är gränslös maktlystnad (den starkares rätt). Härvidlag kan Sades romanfigur ses som uttryck för en 'perversion' av Kants ideal där varje person är sin egen 'lag- givare'

. För Kant innebar ju en sann etisk norm endast en sådan som varje autonom individ är beredd att uppställa som allmän lag; en norm som enbart bygger på någon sorts 'böjelse' (Neigung) tar Kant starkt avstånd ifrån. Den kantska etiken grundas på den 'regulativa idén' om den 'fria viljan';

vad Clemens antyder i citatet ovan är att en sådan idé skall betraktas som en otillständig mystifikation eftersom valen avgörs av 'kroppsvätskans' sammansättning etc; dvs. av biologin. Men denna mystifikation och dess rejektion kan ske just emedan teorins kritiska moment bortfallit; ty, sist som slutligen kan ju också kausalitet betraktas som en mystifikation varvid argumenten baserade på 'naturens lag' klappar ihop. Således, vi får en stympad 'objektiv rationalitet' - medan en mystifikation absolutiseras (kausalitet) avvisas en annan (den fria viljan). En liknande situation har vi då t.ex. marknadsekonomin och dess 'lagar' apoteoseras som en förevändning att befästa de starkares ekonomiska intressen. Hos Sade förjagas 'värdighet' ur världen som en död relik, det enda som återstår är bytesvärdet (lust-olust kalkylerande), medan hos Kant 'personer' fortfarande har en 'värdighet' (Würde, dignity) som står över alla 'värden' ('marknadsvärdet'): ”In the kingdom of ends everything has either value or dignity. Whatever has value can be replaced by something else which is equivalent; whatever, on the other hand, is above all value, and therefore admits of no equivalent, has a dignity”.

Emellertid, såsom Kant understryker, så kan vi inte förstå det moraliska imperativets nödvändighet, vad filosofin däremot visar är att vi ”yet can comprehend its incomprehensibility, and this is all that can be fairly demanded of a philosophy which strives to carry its principles up to the very limit of human reason” (ibid. de avslutande orden). Den instrumentella rationaliteten är dock benägen att 'purgera' teorin från dylika 'inskränkningar'. Vad som inte kan förstås och 'begripas' förkastas och tystas och därmed öppnar sig en barbariets sluttande plan.

3. Konst - samhällskritik och ideologi

Adorno kritiserade Hegel för att denne rangerade konsten under religionen och filosofin

. Inspirerad av Walter Benjamin ser han mimesis, en sorts 'imitation' av objektet, som konstens kärna, detta i motsats till en hyperidealistisk/romantisk uppfattning av konsten som frikopplad från naturen

kehitteli jo ennen Kantia tätä tiedon ja suunnitelman vetovoimaa toisiinsa. Tämä Airaksisen suhteen täysin vastakkainen tulkinta osuu mielestäni paremmin Saden omaan kontekstuaalisuuteen, jossa tämä itse oli näkemässä, miten Ranskan suuren vallankumouksen rationaalinen ja poliittiseen paratiisiin tähtäävä projekti johti vakaviin ongelmiin. Sade itsekin, aristokraatti kun oli, vältti giljotiinin vain koska häntä ei pystytty sitovasti tunnistamaan.”

(Filosofinen Aikakauslehti n&n, 3/95.) Liksom redan kommenterats tidigare gäller det att i detta sammanhang komma ihåg att Kant tvärtom kritiserade 'nyttokalkylen' inom etiken; på den punkten är Adornos och Horkheimers koppling Kant-Sade missvisande. Adornos och Horkheimers poäng är att 'borgaren' uppfattar världen som 'a priori' bestående av manipulerbara objekt, som 'råvara', och att Kants systembygge är en återspegling av detta förhållande med 'borgaren' som det 'transcendentala subjektet'. Huvudtesen UD är också att upplysningen, för vilken Kant är en av de främsta representanterna, bär ett inre frö till sin egen 'pervertering'.

33 ”Das Werk des Marquis de Sade zeigt den 'Verstand ohne Leitung eines anderen', das heisst, das von Bevormundung befreite bürgerliche Subjekt” (UD: 95).

34 Immanuel Kant: Fundamental principles of the metaphysic of morals, 1785 (transl. Th. K. Abbott). Kants 'värdighet' motsvarar kanske vad man idag skulle kalla egenvärde (intrinsic value, inneren Wert). Inom t.ex. ekosofi bestrider man att endast 'personer' i snäv mening kan ha ett egenvärde.

35 I det hela är dock Adornos estetik kraftigt influerad av Hegel, t.ex. dennes Vorlesungen über Ästhetik (hölls under perioden 1818-1829 men utgavs 1835-38 av Hegels 'lärjungar' på basen av föreläsningsanteckningar och

-manuskript).

och omvärlden. ”Their mimetic content was intrinsically utopian because it preserved man's prehistoric oneness with nature (itself perhaps recapitulated in the childhood memories of civlized man) and was thus a preconfiguration of the possible restoration

of that condition in the future.

Aesthetic mimesis also contained a utopian moment in its affirmation of the sensous appearance, which philosophers since Plato had tended to demean as inferior to ideal essenses” (Jay 1984:156).

Konst och filosofi hör ihop hos Adorno eftersom 'tolkning' av konst är också en sorts filosofisk uppgift

. Detta har att göra med en sak som Adorno ständigt återkommer till; nämligen, betonandet av erfarenheten (Erfahrung) till skillnad från upplevelsen (Erlebnis) – även detta en poäng som han hämtat hos Benjamin. 'Upplevelser' som så ofta står i centrum i dagens media (vi har t.ex.

'upplevelseturism') förknippar Adorno och Benjamin med lösryckta intryck, medan erfarenhet handlar om att uppfatta sakerna i en kontext, 'att se sammanhanget'. Liksom kritisk filosofi är också 'sann' konst dialektisk och innefattar implicit samhällets historiska motsägelser istället för att översläta dem

. Konsten kan också ha ett utopiskt element genom att frammana idén om en sorts organisk helhet som är dynamisk och full av motsägelser men som s.a.s lever i fördragsamhet med varandra. Vad Adorno tar avstånd ifrån är konst som ornamentering, underhållning och som upprepning av status quo och 'besjungandet' av en falsk försoning (Versöhnung). För att rada upp några exempel på konstnärer vars verk uppskattades av Adorno kan vi nämna Beethoven, Kafka, Joyce, Proust, Trakl, Celan, Mahler, Berg, Schönberg, Goethe, Hölderlin och Beckett. Endast sådana konstnärer ”who refused to flinch from the breakdown of communicability, were true the critical power of art. Only they bore agonized witness to the decimation of the subject in modern life, which both the modern didactism of Brecht and the 'healthy' realism supported by Lukács failed to acknowledge. Only they wrested from the objective disintegration of the language a negative image of a world in which meaning might one day be achieved” (Jay 1984:130). Bland 'ismerna' torde Expressionismen och den 'avantgardism' ha stått Adorno närmast. Adorno ställde sig kritisk till 'politisk' konst som t.ex. hos Brecht där konsten hotas usurperas av politisk ideologi och bli oäkta och anmärker att t.ex. Kurt Weill och Brechts episka teater ”fann apokryfiska efterföljare i det tredje riket” (Adorno 1976:77). I en uppsats från 1962 citerar Adorno en tidigare uppsats från 1932

36 Också hos t.ex. Heidegger finns det en stark 'längtan' till en restitutio ad integrum, ett 'helande' av en fragmenterad verklighet. 'Restitutio' är också en fackterm inom juridik och medicin (återgäldande, åstadkommande av läkning) med grundbetydelsen 'vollständige Wiederherstellung des ursprünglichen'. För Adorno är dock en av

kardinalsynderna att låta påskina att en dylik restitution, försoning, har förverkligats; ett än mer allvarligt fel enligt Adorno är att förneka hoppet om en dylik försoning (såsom den mellan individ och samhälle). Med försoning skall här inte förstås en återgång till en mystifierad totaliserad enhet (vilket innebär att det ena uppgår i det andra) utan ett upphävande av hierarkier; en olikheternas mångfald i ett fritt samspel, och ett klasslöst samhälle (för att använda ett politiskt språbruk).

37 Enligt den hegelska definitionen är konst 'sinnliche Präsentation des Absoluten Geistes als Ideal' medan den 'rena' (icke-materiella) representationen motsvarar filosofin. För Adorno behöver konsten filosofin för att säga det som konsten inte kan säga, medan endast konsten kan gestalta det, genom att inte säga det. ”Kunst ahmt nicht Natur nach, auch nicht einzelnes Naturschönes, doch das Naturschöne an sich. Das nennt, über die Aporie des

Naturschönen hinaus, die von Ästhetik insgesamt. Ihr Gegenstand bestimmt sich als unbestimmbar, negativ. Deshalb bedarf Kunst der Philosophie, die sie interpretiert, um zu sagen, was sie nicht sagen kann, während es doch nur von Kunst gesagt werden kann, indem sie es nicht sagt” (Adorno 1977:113). Kanske man med en hänvisning till Wittgenstein kunde säga att konsten 'visar' på något osägbart som filosofin kan lyfta fram genom en tolkning. För en diskussion om Adorno och Hegel versus det natursköna se Senger (2000). Av Benjamin övertog Adorno tanken om att kritik egentligen är en del av konstverket, dess självreflektion som befriar det från dess varuform. Benjamin framlade sina idéer om kritiken i avhandlingen ”Der Begriff der Kunstkritik in der deutschen Romantik” (Bern, 1919).

38 Konsten måste förhålla sig på sätt eller annat till samhället, och omvänt, i en sorts homologi med förhållanden såsom individ-samhälle och materie-ande. ”Autentisk musik, och för övrigt all autentisk konst, är ett kryptogram för den oförsonliga motsättningen mellan det enskilda mänskliga ödet och människans bestämning, och en framställning av det måhända tvivelaktiga sambandet mellan antagonistiska individuella intressen och totaliteten, och slutligen hoppet om en reell försoning. (...) Ju renare, oförsonligare denna antagonism har gripits, ju djupare den har gestaltats, desto mindre ideologisk är musiken, och desto riktigare som objektivt medvetande” (Adorno 1976:78). Slentrianmässigt formulerat så återspeglar konsten samhället och 'tidsandan'; dock, autentisk konst i Adornos mening går utöver en sådan passiv 'återspegling', istället försöker den gestalta konflikterna i t.ex. musikaliska strukturer.

för att fortfarande betona att musiken måste följa sin egen autonoma struktur. ”Idag och här förmår musiken inte framställa de samhälleliga antimonierna som också bär skulden till dess isolering annat än i sin egen struktur. Den är bättre ju tydligare den i sin egen gestalt kan utforma dessa motsättningars makt och nödvändigheten av deras samhälleliga övervinnande; ju renare den i det egna formspråkets antimonier, uttalar det samhälliga lägets nöd och i lidandets kod uppmanar till förändring” (ibid.).

Medan Beethovens symfonier ”var objektivt folktal till mänskligheten, som genom att förevisa dess livslagar, ville göra individerna omedvetet medvetna om den enhet som annars är förborgad för dem i deras diffusa existens” (Adorno 1976:103) så åskådliggör däremot Kafka t.ex. i Processen hur individen uppslukats av den anonyma samhällsapparaten. Hos Adornos beundran för Beethoven finns kanske en sorts efterklang av Hegels upphöjande av den klassiska konsten (antikens Grekland) till den absoluta perfekta representationen av skönhetsidealet som aldrig kan överträffas

. För Adorno har dock inte den autentiska konstens ideal petrifieras i antika statyer, eller avklingat i Beethovens symfonier, lika lite som människan har förvandlats från en sinnlig varelse till ett filosofiskt spöke. Däremot kan Hegels epokala indelning av konsten tas som ett vittne på att det borgerliga samhället har försökt förvandla människan till ett sådant spöke. Men Hegel gör av tendensen en absolut lag som blir en sorts ursäkt för skilsmässan mellan konst och filosofi och en apologi för tendensen själv.

Enligt Hegel bottnar konsten i den mänskliga ”driften att frambringa sig själv i det som är omedelbart givet för henne, vad som till det yttre är förhanden för henne och därvid samtidigt erkänna sig själv. Detta syfte fullföljer hon genom att förändra de yttre tingen, som hon påtrycker sitt inres sigill och i dessa endast återfinner sina egna bestämningar” (Hegel 1973:11). Detta 'påtrycker' inrymmer också fröet till ett herravälde över naturen. Den hegelska 'konstreligionen' vars utveckling enligt Adorno utgått från Kant

till Schiller och Hegel blir till ett dyrkande av människan och hennes 'skapelser' på bekostnad av naturen. Den symboliska försoningen i konsten förtränger minnet av dess offer

. ”Der Übergang zur ideologischen Kunstreligion des neunzehnten Jahrhunderts, deren Name von Hegel erfunden ward; die Befriedigung an der im Kunstwerk symbolisch erreichten Versöhnung zahlt für jene Verdrängung. Das Naturschöne verschwand aus der Ästhetik durch die sich ausbreitende Herrschaft des von Kant inaugurierten, konsequent erst von Schiller und Hegel in die Ästhetik transplantierten Begriffs von Freiheit und Menschenwürde, demzufolge nichts in der Welt zu achten sei, als was autonome Subjekt sich selbst verdankt”

(Adorno 1977:98). Medan den mänskliga friheten och hennes artefakter förlänas ett exklusivt

39 Den klassiska konsten ”constituted the absolutely perfect representation of the ideal, the final completion of the realm of Beauty. There neither is nor can there ever be anything more beautiful” (Hegel, ”Lectures on Aesthetics”, part III, ”Of the romantic form of art”.) I de grekiska statyerna såg Hegel den 'perfekta' harmonin mellan form och materie, mellan subjektiv och objektiv ande. Efter den grekiska perioden förflyttar sig s.a.s. världsandens moment från konsten till filosofin och samma enhet är därför inte längre möjlig inom konsten, enligt Hegel.

40 Senger (2000) betonar att Hegel använt begreppet 'Kunstreligion' delvis i nedsättande betydelse. Adorno å sin sida understryker att Kant forfarande uppfattade att det natursköna i vissa fall var överlägsen det 'Kunstschöne' . För Kant var människan ännu en del av naturen och på så vis föreliggger det en förmedling mellan det konstsköna och det natursköna. ”Auch Schönheit der Natur, d. i. ihre Zusammenstimmung mit dem freien Spiele unserer

Erkenntnisvermögen in der Auffassung und Beurteilung ihrer Erscheinung, kann auf die Art als objektive

Zweckmäßigkeit der Natur in ihrem Ganzen, als System, worin der Mensch ein Glied ist, betrachtet werden; wenn einmal die teleologische Beurteilung derselben durch die Naturzwecke, welche uns die organisierten Wesen an die Hand geben, zu der Idee eines großen Systems der Zwecke der Natur uns berechtigt hat.” (Kant, Kritik der Urteilskraft, §67, http://gutenberg.spiegel.de/kant/kuk/kuk.htm .) För Schelling blir relationen enkelriktad så att konsten utgör måttstocket för det sköna i naturen. Se t.ex. diskussionen av Wägbauer (1992). Också hos Kant förekommer en sorts 'estetisk hybris' i.o.m. att för det sublima (das Erhabene) blir det människan som egentligen förlänar tingen deras strålglans. ”Zum Schönen der Natur müssen wir einen Grund außer uns suchen, zum Erhabenen aber bloß in uns ...” (ibid. §23). (Estetisk idealism har tidigare berörts i artikeln (Borg 2001).)

41 Temat estetik och fascism diskuteras i en tidigare uppsats (Borg 1995).

42 Här tar vi fasta på betydelsen av excludere = utestänga, utesluta.

värde såsom icke-natur, reduceras naturen till enbart 'råvara' och 'marknadsvärde'. Denna frihet är därmed ”zugleich Unwahrheit; Unfreiheit fürs Andere” (ibid.). Dyrkan av människan och därmed självförgudningen blir en förevändning för att behandla naturen som enbart en råvara för det mänskliga ingeniet (där människan också i slutändan som objekt blir även enbart råvara).

Föreliggande text är ett försök (bland ett otal andra ...) att säga någonting om 'subjektets' förhållande till 'objekten'; dock, är det så att språket och orden redan i sig själva från början har underminerat denna ansats genom att förgripa sig på tingen på grund av en immanent identitetsfilosofi? Är inte orden redan ett led i en reifikation som förvanskar uppfattningen av objekten till något oegentligt?

Språket tenderar också att styra tanken, vi uppfattar världen enligt begreppens och ordens 'logik'.

Men vad har vi å andra sidan för alternativ, ty rationellt tänkandet kräver ett språk, det anser åtmistone Adorno. En åsikt som troligen delas av flertalet filosofer. Emellertid, genom språket kan tänkandet också ifrågasätta sig självt, såsom vi försöker göra här. Orden bildar också en polylog mellan olika röster och språk vars kollisioner motverkar en förstelning i tankehegemoni. Språken både avslöjar och beslöjar i en dialektisk process. Våra ord omfattar endast det sägbara, medan verkligheten går vida utöver detta. Därför har människor i alla tider försökt tänka (genom en sorts negation) också över det som orden evetuellt bara pekar på, bortom sig själva. Här ser Adorno, liksom mången annan, en möjlighet för konsten att vara en sorts 'boning för sanningen'. Genom sin icke-begreppslighet kan konsten upplåta sig åt det som ännu inte har kunnat eller kan komma till 'orda' i samhällets diskurser, detta 'residuala' som förbises, ignoreras och som har fördrivits från det 'tänkbara'. En dylik konst kanske kan förliknas vid drömmar

vilka omgestaltar och förtätar sådant som det medvetna intellektet stöter ifrån sig men vilken drömmen uppdagar för den som kan tyda dess 'kryptogram'. Subjekt-objekt-förhållandet brukar också formuleras som en opposition mellan physis och thesis. Thesis omfattar människans egna konventioner och regler (nomos) vilka kontrasterar mot naturen (physis) och 'naturlagarna'. Kant upphävde delvis denna opposition (som istället förskjuts mot noumenon versus phenomenon) genom att hos Kant naturvetenskapen fattas som befattande sig med fenomenens värld. Detta är också grunden för Freges 'lösning' på frågan varför matematisk fysik är möjlig. Nämligen, matematisk fysik befattar sig med vår beskrivning av naturen, inte med naturen i sig

. Självfallet, detta förklara inte den matematiska fysikens fram-

43 Följande är ett par exempel där Adorno själv drar paralleller till drömmen: ”Die Logik der Werke indiziert sich als uneigentlich dadurch, dass sie allen Einzelereignissen und Lösungen eine unvergleilich viel grössere Variationsbreite gewährt als sonst die Logik; nicht von der Hand zu weisen die aufdringliche Erinnerung auf Traumlogik, in der ebenfalls das Gefühl des Zwingend Folgerechten mit einem Moment von Zufälligkeit sich verbindet” (Adorno 1977:207). ”Soweit Kunst durch subjektive Erfahrung hindurchs sich konstituiert, dringt gesellschaftlicher Gehalt wesentlich in sie ein; nicht wörtlich jedoch, sonder modfiziert, gekappt, schattenhaft. Das, nichts Psychologisches ist die wahre Affinität der Kunstwerke zum Traum” (ibid. 459 ). Surrealisternas försökte bokstavligen realisera konsten som ett drömverk, en 'automatisk skrift', men det fodras ett medvetet moment ifall inte 'verket' skall förflyktigas i det privat-psykologiska.

44 ”In short, mathematical entities relate, not directly to the physical world, but to concepts; and (some) concepts, obviously, apply to physical objects. The mystery [matematikens tillämpbarhet] thus vanishes without a trace. As Frege puts it himself in the Grundlagen, 'The laws of number, therefore are not really applicable to external things;

they are not laws of nature. They are, however, applicable to judgements holding good of things in the external world; they are laws of the laws of nature'” (Steiner 1998:22 som hänvisar till Gottlob Freges Grundlagen der Arithmetik 1884; eng. övers. The foundations of arithmetic, 1959.) Fysikern Niels Bohr, i en diskussion om kvantpostulatets konsekvenser, beskrev situationen som följande: ”Vi möter här i en ny belysning den gamla uppfattningen, att det vid beskrivningen av naturen inte är tal om att avslöja fenomenes egentliga väsen utan bara om att i största utsträckning spåra sammanhang i våra erfarenheters mångfald” (Atomteori och naturbeskrivning

1967:21). Här gäller det erfarenhet som kan beskrivas i matematiska termer vilken i sin tur förutsätter en sorts 'protofysikalisk' teori för att garantera en dylik beskrivning (såsom att ange tid, antal, mäta avstånd etc).

'Identitetsfilosofins' misstag är att sätta likhetstecken mellan beskrivningarna och ”fenomenens egentliga väsen”;

detta sker t.ex. hos Descartes när han identifierar tingens rum-tid-beskrivning med deras 'väsen' uppfattat som 'extension'. Objekt-subjekt problematiken aktualiseras också som ett problem om förhållandet mellan 'tecknet' och 'det betecknade'; en locus classicus är Platons Kratylos-dialog som diskuteras av Grinzer (1992). En intressant tänkare från modärn tid som intresserat sig speciellt för förhållandet språk och tänkande är Lev Vygotskij (1896- 1934), således samtida med Adorno, vars huvudverk är Tänkande och språk (Daidalos 1999) vilket utkom 1934 men