Frihet, nödvändighet, skönhet: Relationen mellan konst och natur hos Schelling och Adorno

(1)

Frihet, nödvändighet, skönhet

Relationen mellan konst och natur hos Schelling och Adorno

Av: Lo Hallén

Handledare: Anders Bartonek

Södertörns högskola | Institutionen för kultur och lärande Kandidatuppsats 15 hp

Filosofi | VT2020

(2)

Abstract

Schelling and Adorno are two thinkers from different periods who are critical of the modern scientific approach towards nature, which they deem disruptive. Schelling’s orientation is mainly towards the epistemological, while Adorno’s is also political. Both seek to find a path of the subject’s reconciliation with nature through aesthetics. Via Schelling’s works First Outline of a System of the Philosophy of Nature and System of Transcendental Idealism as well as Adorno’s Dialectic of Enlightenment and Aesthetic theory, this paper emphasizes similarities and differences in their respective ideas on the art-nature relationship. Schelling’s idealistic-practical philosophy centers around the synthetization of nature and freedom, which culminates in the artwork while Adorno rather focuses on subjectivity’s dominance of nature and self and how aesthetics could reform subjectivity into something less harmful, which too would be a step towards freedom. The essay argues that the two thinkers complement each other in certain aspects and that their affinities are more than what appears at a first glance.

Sammanfattning

Schelling och Adorno är två tänkare från olika epoker som är kritiska gentemot den moderna vetenskapens förhållningssätt till naturen, som de menar är söndrande. Schellings fokus är främst epistemologiskt, medan Adornos även är politiskt. Båda söker finna en väg för subjektet att försonas med naturen genom estetiken. Via Schellings verk First Outline of a System of the Philosophy of Nature och System of Transcendental Idealism samt Adornos Upplysningens Dialektik och Estetisk teori behandlar uppsatsen likheter och skillnader i deras respektive teorier om relationen mellan konst och natur. Schellings idealistisk-praktiska filosofi centreras kring syntetiseringen av natur och frihet, vilken kulminerar i konstverket medan Adorno istället fokuserar på subjektivitetens dominans över naturen och jaget och hur estetiken kan reformera subjektiviteten till något mindre skadligt, vilket också skulle vara ett steg mot frihet. Uppsatsen argumenterar att de två tänkarna kompletterar varandra i vissa aspekter och att deras affiniteter är fler än vad som framträder vid första anblick.

Key words: art, nature, natural beauty, aesthetics, freedom, Adorno, Schelling

Nyckelord: konst, natur, naturskönhet, estetik, frihet, Adorno, Schelling

(3)

INNEHÅLL

1. INLEDNING 1

1.1. Syfte, metod och frågeställning 4

1.2. Material och disposition 4

1.3. Avgränsning 6

1.4. Forskningsbakgrund 6

2. MODERNITETENS SÖNDRANDE 9

2.1. Naturens innanför 9

2.1.1. Produkt(ivitet) 9

2.2. Sirenernas sköna sken 13

2.2.1. Subjekt(ivitet) 13

3. IDENTITET OCH IMITATION 18

3.1. Inkarnerad intuition 18

3.1.1. När två blir en 19

3.1.2. Nödvändig skönhet 20

3.2. Ett slag för det natursköna 22

3.2.1. En andra natur 23

3.2.2. Att fånga det undflyende 25

4. JÄMFÖRANDE DISKUSSION 28

4.1. Frågan om natur och frihet 28

4.2. En (pseudo)morfos av Schelling och Adorno 31

5. SLUTORD 34

6. LITTERATUR 36

(4)

1

1. INLEDNING

Ett vanligt sätt att beskriva människans utveckling är genom rörelsen bort från naturen. Vi har frigjort oss från ett omedelbart beroende av den. Men utvecklingen har ett pris.¹ Idag

domineras ”det fria” för en ekonomisk ordnings överlevnad. Naturens naturhet sätts åt sidan för en tom, självförgörande process. Med uppfattningen om att den är till för oss, verkar vi förlora vår egen natur. Människan reduceras också till ett medel. Samtidigt omöjliggörs människosläktets egen framtid. Självdestruktiviteten är dubbel. Myndigheter och ledningar världen över, trots att all evidens talar om att vi ska välja en motsatt riktning, tillåter inte bara detta beteende, de aktiverar och underhåller det. Bristen på respekt arbetar sig uppifrån och ned, så att säga, ända in i det innersta. Theodor W. Adorno och Friedrich von Schelling är två tänkare i den tyska idealismens spår, från olika kontext och tid, som har agerat filosofiska försvarsadvokater för brottet mot naturen, brytningen med den. Uppsatsen gör nedslag i deras respektive teorier för att ge ett perspektiv på hur naturen skulle kunna uppfattas istället och varför konsten kan vara en del i att rubba det söndrande system som kan verka obevekligt.

Den tyska idealismen, vars främsta representanter är Emmanuel Kant, Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Hegel och Friedrich von Schelling, växte fram jämsides med upplysningen och sedan romantiken i Tyskland. Schelling föddes i Leonberg, Tyskland 1775.² Som 15- åring anslöt han sig till Tübinger Stift, ett lutherskt teologiskt seminarium som fokuserade på läsning av Kant. Där blev han rumskamrat med Hegel och Friedrich Hölderlin, som båda var fem år äldre än honom. Schelling ansågs vara ett underbarn – som 15-åring behärskade han redan grekiska, latin, hebreiska, arabiska och lite sanskrit samt var flytande i franska, engelska, italienska och spanska. Som 19-åring publicerade han sin första filosofiska essä, som 23-åring blev han erbjuden en professorroll i Jena. Hans filosofiska karriär var däremot inte lika lyckad. Schelling ansågs osäker i och med att hans filosofiska anspråk regelbundet skiftade, och reducerades ofta till en språngbräda mellan Fichte och Hegel. Den senare kritiserade Schelling i sitt nyckelverk Andens Fenomenologi (1807), vilket också var en anledning till det svala mottagandet. Däremot fick Schelling ett uppsving under 1900-talet, och hans naturfilosofi har aktualiserats under 2000-talet, med tanke på den rådande

klimatkrisen. Balansen mellan naturkraft och frihet är vad som undersöks i hans tidiga filosofi

1 Camilla Flodin, ”Adorno and Schelling on the Art-Nature Relation”, British Journal for the History of Philosophy, ser. Post-Kantianism and Critical Theory, vol. 26, nr. 1, 2018: 177.

2 Andrew Bowie, "Friedrich Wilhelm Joseph von Schelling", The Stanford Encyclopedia of Philosophy, red.

Edward N. Zalta, https://plato.stanford.edu/entries/schelling/#2 [hämtad 2020-05-21].

(5)

2

(de verk han producerade mellan 1794–1800 brukar räknas in i denna period), som i First Outline of a System of the Philosophy of Nature (1799) och System of Transcendental Idealism (1800), vilka denna uppsats är inriktade på.³

Schelling var en del av Jenaromantikerna, en grupp tänkare och diktare som främst var verksamma mellan 1795–1800. De samarbetade på projekt och delade värderingar och ideal. I denna grupp var bland andra bröderna Schlegel, författare och kritiker och Novalis, poet, också verksamma. De har alla kommit att bli framträdande gestalter inom den tidiga litterära romantiska rörelsen. Den kännetecknas av sin tyngdpunkt på det progressiva och oändliga – varje konstverk, filosofi och kritik ses som en del av en evig process. I likhet med den förromantiska Storm und Drang-rörelsen avfärdade romantikerna att förnuftet självständigt kunde förstå sig på världen, men ställde sig inte emot logik och rationalitet. De läste gärna filosofi, inklusive sina ofta komplexa samtida tänkare, som förstått genom Schellings centrala roll. Romantikerna såg Gud i allt, som en del av naturen – därför associeras de ofta med panteism.⁴ Gällande måleriet, blomstrade Düsseldorfskolan från 1820-talet och framåt – en strömning med förankring i konstakademin i Düsseldorf som väcktes till liv efter en längre tids dvala. En av de viktigaste grenarna inom den romantiska konstströmningen var det subjektiva landskapsmåleriet. Naturens agens, ande var central för många av konstnärerna på akademien.⁵ Samtidigt som Schelling verkade, rörde sig dessa strömningar i Tyskland och övriga Europa – den romantiska filosofin och konsten var i dialog med varandra och ställde sig gemensamt mot upplysningsidealet.

Schelling verkade i kölvattnet av Kants kopernikanska vändning, idén om att objekten får mening via den subjektiva kognitionen hos människan⁶, samt hans lärare Fichtes negation av naturen som ett icke-jag (nicht-Ich), en oorganiserad och irrationell yttre omständighet.

Fichte menade också att det obetingade, friheten, kan hittas i det cartesianska, självverkande medvetandet. Schelling drevs därför till att försöka syntetisera frihet och natur för att

kartlägga det obetingade (das Unbedingte) empiriskt. Han ville expandera Fichtes självverkande subjekt till naturens sfär, det som dömts till att vara det andra.

3 Lara Oštarić (red.), Introduktion till Interpreting Schelling: critical essays, (Cambridge: Cambridge University Press, 2014), 1–3.

4 Susan Bernofsky, ”The Infinite Imagination: Early Romanticism in Germany”, A companion to European romanticism, red. Michael Ferber (Malden: Blackwell, 2005), 86–89.

5 Se Nationalencyklopedin, ”romantik”,

http://www.ne.se.till.biblextern.sh.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/romantik [hämtad 2020-05-24].

6 Se Immanuel Kant, Critique of pure reason (1781), övers. Paul Guyer och Allen W Wood (Cambridge:

Cambridge University Press, 1998), 110.

(6)

3

Naturen är, enligt Schellings teori, en tredimensionell, dynamisk intelligens med inneboende rörelse, en organism (Organismus) som kan uppfatta sig själv intuitivt.I Ideas for a

Philosophy of Nature (1797) förklaras det att när människan ser sig själv som motsats till det externa påbörjas reflektionen och genom den separerar hon vad naturen alltid har enat.All filosofi som ruckar balansen mellan naturens krafter och medvetande, kommer åter behöva instifta jämvikt.⁷ Kants idé om det autonoma subjektets frihet kontra naturen ur ett formellt synsätt som en annan ordning endast driven av nödvändiga lagar, är en sådan ofullständig teori enligt Schellings modell.⁸ Konstverket förstås som den materiella syntetiseringen mellan natur och frihet och så är konsten natur själv.

Theodor W. Adorno föddes 1903 i Frankfurt, Tyskland. Efter att ha utbildat sig inom filosofi, sociologi, psykologi och musik, under ett skede då han också träffade Max

Horkheimer för första gången, flyttade Adorno till Wien för att gå vidare med musiken. 1927 flyttade han tillbaka till Frankfurt och började åter interagera med Horkheimer och andra medlemmar av Institut für Sozialforschung, som senare skulle komma att kallas

Frankfurtskolan. Institutets mål var att kombinera filosofi och samhällsvetenskap till kritisk teori om människans sociala tillvaro. 1933, efter att nazisterna kom till makten stängdes skolan ned av polisen. Delvis på grund av institutets marxistiska inriktning, men även för att de ledande företrädarna var av judisk härkomst, inklusive Adorno själv som förbjöds att lära ut. De sökte exil i USA, där Frankfurtskolan etablerade förbindelser med Columbia

University. 1949 återvände Adorno till Tyskland, arbetade som professor och senare skolchef fram till sin död 1969. Efter flytten tillbaka hem levde Adorno ett publikt liv där han

medverkade i radio och skrev i de ledande dagstidningarna, vilket går i linje med den strävan efter praktiska, politiska och sociala förändringar som drev hans tänkande.⁹

Adorno verkade i ett radikalt annorlunda konstklimat än Schelling. Den avantgardistiska rörelsen hade börjat ifrågasätta och förändra konstbegreppet. Kubism, surrealism,

expressionism, abstrakt konst, dadaism, popkonst och minimalism är bara ett fåtal av de konstströmningar som uppstod inom modernismen under 1900-talet. Litteraturen

reformerades, där gamla konventioner ersattes med en friare form. Naturvetenskapen och

7 Thomas Pfau, ”From Autonomous Subjects to Self-regulating Structures: Rationality and Development in German Idealism”, A companion to European romanticism, red. Michael Ferber (Malden: Blackwell, 2005), 101–111.

8 Andrew Bowie, "Friedrich Wilhelm Joseph von Schelling", The Stanford Encyclopedia of Philosophy, red.

Edward N. Zalta, https://plato.stanford.edu/entries/schelling/#2 [hämtad 2020-05-17].

9 Tom Huhn, introduktion till The Cambridge companion to Adorno (Cambridge: Cambridge University Press, 2004), 1–3. Nationalencyklopedin, ”Frankfurtskolan”,

http://www.ne.se.till.biblextern.sh.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/frankfurtskolan [hämtad 2020-05-23].

(7)

4

psykoanalysen fick en framträdande roll, oavsett om författarna opponerade sig mot eller befrämjade dem.¹⁰

I Adornos teorier avfärdas systematisk filosofi. Metodologiskt och systematiskt

tänkande delar en förkärlek till att redan ha slutsatsen inbäddad i problemet, vilket bara leder till en bekräftelse av det i frågeställningen redan antagna. Tanken blir både otydlig och statisk, sanna tankar kan inte förstå sig själva. Det hänger samman med hans idé om subjektiviteten som omvandlar människan till ett objekt för sig själv, vilket framställs i Upplysningens Dialektik, skriven tillsammans med Horkheimer. Naturföremålen omvandlas också till enbart objekt, döda ting, på grund av den självbehärskning subjektiviteten bygger på, som håller människan ifrån sann integration med naturen. Hur den kan reformeras går att söka i

estetiken. Historien går inte att spola tillbaka, men enligt Adornos tankar kan subjektiviteten bli något annat i relation till tingen, genom konstens löfte.¹¹

1.1. Metod, syfte och frågeställning

Centralt för uppsatsen är Schelling respektive Adornos kritik av den moderna vetenskapens syn på naturen, samt konsten som en potentiellt försonande kraft. Fokus ligger på Schellings idé om naturen som produktivitet och hur konsten förtingligar den samt Adornos tankar om subjektivitet i relation till natur och konstens imitation av det natursköna. Genom en

jämförelse belyses viktiga beröringspunkter och skillnader mellan tänkarna. Syftet är att extrahera idéer om konstens utopiska aspekt som en väg att reformera modernitetens inställning till naturen. Frågeställningen lyder:

Hur problematiserar Schelling och Adorno den moderna tidens syn på naturen? Hur kan Schellings idé om att konsten imiterar naturens produktivitet förstås i relation till Adornos tankar om konsten som imitation av naturskönhet?

1.2. Material och disposition

Primärlitteraturen av Adorno utgörs av Upplysningens Dialektik, gemensamt skriven med

10 Se exempelvis Nationalencyklopedin, ”modernism”,

http://www.ne.se.till.biblextern.sh.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/modernism [hämtad 2020-05-25].

11 Huhn, introduktion till The Cambridge companion to Adorno, 3–5.

(8)

5

Max Horkheimer¹², samt Estetisk teori.¹³ Primärlitteraturen av Schelling utgörs av First Outline of a System of the Philosophy of Nature¹⁴ som även hänvisas till som

Naturphilosophie, samt System of Transcendental Idealism¹⁵ som även refereras till som Systemet.

Estetisk teori har nyligen tillgängliggjorts på svenska, översatt av Sven-Olov

Wallenstein. Den översatta terminologin används kontinuerligt. Schelling är inte i lika stor utsträckning översatt till svenska, därför är litteraturen av honom läst på engelska. För att undvika missuppfattningar citeras Schelling på engelska. Det gäller även för

sekundärlitteraturen skriven på engelska. Sekundärlitteraturen presenteras i forskningsbakgrunden.

Uppsatsen innehåller, utöver inledning och litteraturförteckning, två analysdelar, följda av en jämförande diskussion och ett slutord. Den första analysdelen behandlar Schelling respektive Adornos kritik av den moderna natursynen under varsin delrubrik. Det andra avsnittet, också disponerat i två delrubriker, behandlar Schelling respektive Adornos syn på konstens roll som motstånd till den reducerande uppfattningen om naturen som något mätbart.

Konstens imitation av naturen som produktivitet och frihetsbegreppet är centralt för delen om Schelling. Undersökningen som rör Adorno fokuserar främst på begreppen mimesis och naturskönhet. I den jämförande diskussionen behandlas beröringspunkter och skillnader. I diskussion med sekundärlitteraturen lyfts nya perspektiv fram. I slutordet presenteras en slutsats och kommentar till uppsatsen.

Uppsatsen rör sig kring ett antal begrepp. För undersökningen av Schelling är dessa:

produktivitet (Produktivität), produkt¹⁶, spekulativ fysik och mekanisk eller kvantitativ vetenskap. Hos Adorno är de främst: instrumentellt förnuft (Verstand), mimesis, subjektivitet och naturskönhet. Eftersom begreppen till stor del har en kontextuell och rörlig karaktär, ibland till och med är nödvändigt obestämbara, behandlas de inte i ett särskilt avsnitt i inledningen utan presenteras flytande invävt i analysen.

12 Theodor W. Adorno och Max Horkheimer, Upplysningens Dialektik: Filosofiska Fragment, övers. Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark, 3. uppl. (Göteborg: Daidalos, 2012). Originaltitel: Dialektik der Aufklärung.

13 Theodor W. Adorno, Estetisk teori, övers. Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Glänta Produktion, 2019).

Originaltitel: Ästhetische Theorie.

14 Friedrich Von Schelling, First Outline of a System of the Philosophy of Nature (1799), övers. Keith R.

Peterson (Albany: State University of New York Press, 2004). Originaltitel: Erster Entwurf eines Systems der Naturphilosophie.

15 Friedrich Von Schelling, System of Transcendental Idealism (1800), övers. Peter Heath, intro. Michael Vater (Charlottesville: U.P. of Virginia, 1978). Originaltitel: System des Transzendentalen Idealismus.

16 Samma ord på tyska: Produkt.

(9)

6

1.3. Avgränsning

Materialet avgränsas till kapitlet ”Begreppet upplysning” i Upplysningens Dialektik och avsnittet ”Det natursköna” i Estetisk teori. Från Naturphilosophie tolkas kapitlet ”Introduction to the Outline of a System of the Philosophy of Nature, or, On the Concept of Speculative Physics and the Internal Organization of a System of this Science”. I läsningen av Systemet ligger fokus främst på del sex – ”Deduction of a Universal Organ of Philosophy, or:

Essentials of the Philosophy of Art according to the Principles of Transcendental Idealism”.

En avgränsning har gjorts, där dessa avsnitt anses vara mest relevanta för uppsatsens frågeställning, i relation till uppsatsens omfattning.

Adornos estetiska teori hör delvis ihop med hans negativa dialektik. Relationen mellan Negativ Dialektik och Estetisk teori är dock inte självklar, förklarar Wallenstein, då den senare är en generell teori som appliceras på ett specifikt material, vilket inte gäller för den förra. Men de utgör tillsammans en helhet, som bara kan ges på ett brutet sätt där begreppen måste refereras till det sakhaltiga som ger dem mening. Adorno beskriver det som att Negativ Dialektik lägger korten på bordet, men att det inte är samma sak som att spela spelet. Negativ Dialektiks teman går i linje med Adornos tidigare arbeten – omtolkning av den tyska

idealismens arv, kritiken av fenomenologin, filosofins relation till den samhälleliga

utvecklingen och identitetens identitet och icke-identitet. Syftet är att utforma en materialism som bevarar den sanning som finns i idealismen.¹⁷ Många av de teman behandlas redan i Upplysningens Dialektik som gavs ut över 20 år tidigare.

Av avgränsningsskäl behandlas inte Negativ Dialektik i denna uppsats. Upplysningens Dialektik valdes på grund av dess fokus på subjekt och natur via Adorno och Horkheimers kända Odysseus-allegori. I en mer omfattande uppsats hade Negativ Dialektik inkluderats.

Även Adornos framläggning om modern konst hade varit värdefull för uppsatsen, men valdes också bort av avgränsningsskäl.

1.4. Forskningsbakgrund

Relationen mellan Schelling och Adorno är ett framväxande forskningsfält. Aktualiteten i att reflektera över vårt synsätt på naturen har aldrig varit större – vi är mitt i en global pandemi

17 Sven-Olov Wallenstein, Adorno: negativ dialektik och estetisk teori, Göteborg: Glänta produktion, 2019, 11–

12.

(10)

7

som ett resultat av naturbehärskning och samtidigt i en rådande klimatkris. Naturen skriker efter reformation.

Camilla Flodin är en av de få forskare som har fördjupat sig i beröringspunkterna mellan Schelling och Adorno. I undersökningar om Adornos estetiska teori och hans idé om relationen mellan natur och konst hamnar fokus vanligtvis på Hegel och Kant, vilka är Adornos främsta referenser. Flodin menar att Schellings syn på relationen mellan konst och natur kan ge en djupare förståelse för Adornos teori. I artikeln ”Adorno and Schelling on the Art-Nature Relation” lyfter Flodin främst hur Schellings idé om naturen som produktivitet kan underlätta förståelsen för Adornos bild av konsten som imitation av det natursköna.¹⁸ Artikeln är av stor vikt för denna uppsats.

Peter Dews artikel ”Dialectics and the Transcendence of Dialectics: Adorno's Relation to Schelling”¹⁹ argumenterar att Adornos kritik av Hegels dialektik, syn på ande-natur- relationen och historiefilosofi harmoniserar med och har influerats av Schellings perspektiv.

Dews förklarar hur Adorno motsätter sig Hegels tolkning av identitetens identitet och icke- identitet, vilket visar släktskap med Schellings filosofi. Samtidigt belyser Dews också den kritik som Adorno har riktat mot Schelling. Även om artikeln inte behandlar relationen mellan konst och natur, ger den insikt i identitetsproblemet – subjekt-objekt-relationen som är

kopplad till bägges naturteorier och konstteorier samt Adornos idé om subjektivitet.

Franck Fischbachs artikel ”Adorno and Schelling: How to ’turn philosophical thought towards the non-identical”²⁰ visar hur Adorno använder Schellings tankar, både när Adorno tydliggör detta eller ej, för att kritisera Hegel.

Vidare används Andrew Bowies text ”Nature and freedom in Schelling and Adorno”, på rekommendation av Camilla Flodin. I den behandlas relationen mellan frihet och natur hos Adorno och Schelling.²¹ Även Bowies avsnitt ”The Hermeneutics of Nature” i Schelling and modern European philosophy²² där syntetiseringen mellan natur och tanke undersöks används som stöd för tolkningen av Naturphilosophie.

18 Flodin, ”Adorno and Schelling on the Art-Nature Relation”, 182.

19 Peter Dews, ”Dialectics and the Transcendence of Dialectics: Adorno's Relation to Schelling”, British Journal for the History of Philosophy, vol. 22, nr. 6, 2014, 1180–1207.

20 Franck Fischbach, ”Adorno and Schelling: ”How to 'Turn Philosophical Thought towards the Non-identical”, British Journal for the History of Philosophy, ser. Post-Kantianism and Critical Theory, vol. 22, nr. 6, 2014:

1167–1179.

21 Andrew Bowie, ”Nature and freedom in Schelling and Adorno”, Interpreting Schelling: critical essays, red.

Lara Oštarić (Cambridge: Cambridge University Press, 2014), 180–199.

22 Andrew Bowie, ”The Hermeneutics of Nature”, Schelling and modern European philosophy: an introduction (London: Routledge, 1993).

(11)

8

För att kontextualisera Schellings tankar används Thomas Pfaus artikel ”From Autonomous Subjects to Self-regulating Structures: Rationality and Development in German Idealism”.

Den behandlar den tyska idealismens relation till romantiken, som växer fram under slutet av 1700-talet och pågår till mitten av 1800-talet. Pfau söker svaret på varför det formella kriteriet var så viktigt för idealisterna, vilka lade fokus på evidensföring, tydlighet och rättfärdigande.

Texten ger en kort historisk överblick kring hur de olika tänkarna förhåller sig till varandras teorier.

Som stöd för läsningen av Adornos estetiska teori används Wallensteins nyutgivna Negativ dialektik och estetisk teori som går in i respektive verks nyckelteman och benar ut begrepp, tillika resonerar kring deras aktualitet idag.

(12)

9

2. MODERNITETENS SÖNDRANDE

2.1. Naturens innanför

Schelling skrev i sin första filosofiska fas en rad texter som syftade till att presentera en bild av naturen som en organisk helhet, med ett kritiskt perspektiv mot det kvantitativt

vetenskapliga förhållningssättet till den. First Outline of a System of the Philosophy of Nature (1799) är som nämnt i inledningen, ett verk som tillkommer under denna fas, tillsammans med bland annat Systemet som presenteras i nästa analysavsnitt. Schelling menar att en mekanisk idé om naturen är ontologiskt otillfredsställande – den kommer inte tillhandahålla kunskap om dess bakomliggande orsak eftersom den grundläggande kraften

(Produktionskraft) inte kan förtingligas eller mätas. Istället presenteras naturens komplexitet med ett dynamiskt, syntetiserande och holistiskt perspektiv, som en väg mot att åter integrera människan i den värld som omger oss – jaget och naturen som en substans.²³

2.1.1. Produkt(ivitet)

I likhet med Kant tänker sig Schelling att förnuftets idéer om Gud, själen och frihet är nödvändiga för filosofins absoluta förening med vetenskap och etik. Kant försöker nå denna sammanslagning av systematisk kunskap genom sin förståelse av det mänskliga medvetandet, som enligt hans teori består av både begrepp och åskådning samtidigt. Så kan exempelvis idén om att varje orsak har en verkan vara nödvändigt sann, a priori och samtidigt förena begrepp som inte är analytiska. Den spekulativa filosofin kan sammanföra det teoretiska med det praktiska genom denna idé om syntetisk a priori-kunskap, genom mötet mellan empiri och intuition (Anschauung). Schelling accepterar Kants teori om syntetisk a priori-kunskap, men saknar just en teori om syntetiseringen i sig, alltså relationen mellan tanke och värld. I Kants idé om tinget-i-sig, en verklighet som medvetandet aldrig kan nå, och friheten som frånskild naturens nödvändighet, lämnas denna koppling olöst.²⁴ Frihetsbegreppet måste kunna härledas som ett gömt spår i naturens eget tillblivande²⁵ – eller med andra ord, den

23 Keith R. Peterson, översättarens introduktion till First Outline of a System of the Philosophy of Nature, av Friedrich Von Schelling (Albany: State University of New York Press, 2004), xi.

24 Peterson, översättarens introduktion till First Outline of a System of the Philosophy of Nature, xiii–xiv.

25 Pfau, ”From Autonomous Subjects to Self-regulating Structures: Rationality and Development in German Idealism” 111.

(13)

10

organiserade anden kan inte vara helt separerad från den organiserade naturen.²⁶ Istället för att söka svaren endast i det ideala, vill Schelling fokusera på det reella och så härleda

medvetandet från naturen som en nödvändigt sann relation. Eller ”attempt to reground science itself in the soil of practical philosophy” som Heath beskriver det.²⁷

But seeing the individual being, as a conditioned thing, can only be thought as a particular limitation of the productive activity (the sole and ultimate substrate of all reality), being itself is thought as the same productive activity in its unlimitedness.²⁸

Den betingade naturen kallas natura naturata, som i skapt natur – den som sinnligt erfars i produkter, medan den obetingade kallas natura naturans, som i skapande natur – den

bakomliggande rörelsen som inte är produkter utan produktionen av dem. Natura naturans är en omedveten aktivitet (Thätigkeit) som är all verklighets grund.²⁹ Att naturen i sig själv är skapande, innebär att den omöjligt borde behandlas som ett dött ting, vetenskapen måste istället utgå ifrån att naturen själv är absolut aktiv, alltid rörelse, från början en enhet, som hämmar sig själv för att framställa sig:

Originally, in Nature there is nothing distinguishable; all products are, so to speak, still in solution, and invisible in the universal productivity. It is only when retarding points are given that they are thrown off and advance out of the universal identity. At every such point the stream breaks (the productivity is annihilated), but at every step there comes a new wave which fills up the sphere).³⁰

Natur är alltså aldrig bara produkt, utan samtidigt evig rörelse – produktion och reproduktion (Reproduktionskraft). Men detta konstanta fortskridande, eller expanderande, har en motkraft – det sammandragande (Hemmungspunkt). Ren expansion skulle innebära att naturen upplöste sig själv, ren sammandragning skulle innebära ett immobilt, oartikulerat och självinstängt universum. I relation till Schellings strävan att härleda frihet från naturens ordning, erbjuder Bowie en förklaringsmodell. Friheten kräver nämligen också en motkraft. Om alla val var helt godtyckliga och ovissa, skulle friheten upplösa sig själv i brist på något att ankra sig vid. Men

26 Bowie, ”The Hermeneutics of Nature”, 38.

27 Peterson, översättarens introduktion till First Outline of a System of the Philosophy of Nature, xv.

28 Schelling, First Outline of a System of the Philosophy of Nature, 202.

(14)

11

om det som upplevs som frihet bara styrdes av en kausal ordning, skulle det inte finnas utrymme för utveckling och förändring utanför existerande normer och naturlagar.³¹

Schelling kritiserar via denna idé om naturens subjektivitet den transcendentala filosofins bild av kognitionen som meningsgivare till naturens objekt (Gegenstand), tillika Kants idé om att det finns en verklighet i det objektiva som aldrig går att nå. Han pekar på hur rationalismen har utgått från den ideala tankevärlden som upphov till det externa – Schelling menar att den falskt omvandlar naturens rörelser till intuition som bara tar plats inuti det tänkande subjektet och inte har någon motsvarighet utanför det. Att regulariteten, symmetrin och skönheten som finns i alla stadier av naturen när den lämnas åt sig själv enbart skulle vara en reflektion av kognition eller den visuella organismen av vår förståelse anser Schelling förminskande. Den första maximen för all sann naturvetenskap måste istället vara att förklara allting genom naturkrafter. Förnuftet är de, för oss nödvändigt okända, högre naturkrafternas spel.

For, inasmuch as all thinking is at last reducible to a producing and

reproducing, there is nothing impossible in the thought that the same activity by which Nature reproduces itself anew in each successive phase, is

reproductive in thought through the medium of the organism.³²

Om förnuftet strömmar ur krafternas rörelse, befinner sig inte längre tankens begränsningar inom subjektet självt – tankeförmågan limiteras utifrån de förutsättningar som subjektet givits, som en naturens produkt. Det immateriella ljusets släktskap med tanken är ett exempel på Schellings idé att det immateriella har ett organiskt ursprung, alltså organiserad ande och natur som ett enda uttryck .³³ I Spinozistisk manér hävdar Schelling att distinktionen mellan naturens produkter skapas genom deras respektive limiterade uttryck av universella krafter – alltet uttrycker sig genom varje tillvaro, men varje tillvaro är begränsad i hur den kan uttrycka alltet (vilket kan kopplas till att naturen hämmar sig själv för att frambringas).³⁴ Naturens produkter ska inte förstås i en hierarkisk skala, utan som att de innehar olika intensitet

beroende på sina materiella förutsättningar. Släktskap finns emellan dem, som ljusets relation

31 Denna förklaringsmodell kommer ursprungligen från Alex Hutters Geschichtliche Vernunft: Die

Weiterführung der Kantischen Vernunftkritik in der Spätphilosophie Schellings, 1996. Via Bowie, ”Nature and freedom in Schelling and Adorno”, 184.

33 Bowie, ”The Hermeneutics of Nature”, 38.

34 Hos Spinoza finns en idé om en inneboende kraft som kan öka eller minska, som är kopplad till viljan att förbli i sitt vara – conatus. Den är inte hierarkisk, men en människa kan expandera sin kraft genom att handla förnuftigt, ta sig ur de passionerna och istället känna aktiva affekter. Se Spinoza, Etiken, 127.

(15)

12

till tanken³⁵, där den senare är en högre nivå av den förra. Ljuset är en form av tanken i den utsträckta³⁶ världen.³⁷

Schelling menar att hans metod är strikt vetenskaplig och att den bör benämnas som spekulativ fysik. Mekanisk, kvantitativ forskning är enligt honom otillräcklig, för när naturen bryts ned i beståndsdelar är det omöjligt att se den som en helhet. I den mekaniska

vetenskapen förstås rörelse som sprungen ur rörelse. Det gör att den aldrig kan tänka en verklig början, eftersom den bara behandlar mekaniska rörelser vilka för Schelling är

sekundära. Om den mekaniska vetenskapen kommer i kontakt med de ursprungliga krafterna, reducerar den dem ändå till sekundära. Schelling menar istället att det finns rörelse även i naturens vila. Det är detta som skiljer den kvantitativa fysiken, från den spekulativa. Ytlig, med en reducerande attityd, är den förra – den ser bara vad som är objektivt och utanför i naturen.³⁸ Men, faktumet att vi är en del av den gör att vi aldrig någonsin kommer nå en fullständig kunskap om den:

Speculative physics has nothing to do but to show the need of these

intermediate links; but since every new discovery throws us back upon a new ignorance, and while one knot is being loosed a new one is being tied, it is conceivable that the complete discovery of all the intermediate links in the chain of Nature, and therefore also our science itself, is an infinite task.³⁹

Det enda botemedlet mot uppdelningen mellan jaget och naturen, genom vilken filosofin själv blir möjlig, förklarar Pfau via Schelling, är att lokalisera samma spontana och fria kurs som karaktäriserar den mänskliga intelligensen hos den upplevt separata natursfären. Schelling vill förflytta begreppet om utveckling som endast gällande för upplysningens rationella

(mänskliga) individ, till att gälla för allt levande, den superstruktur som är organismen.⁴⁰ Det är också så problemet med syntetiseringen av frihet och natur ska lösas. Schelling vill komma innanför i naturen, men med tanke på den egna utgångspunkten som en del av den, kan dess

35 Idén om tankens immaterialitet kan härledas till Descartes dualism – idén om att tanken inte kan vara materiell, för då skulle den inte kunna ta emot och bearbeta alla former. Se exempelvis Howard Robinson,

"Dualism", The Stanford Encyclopedia of Philosophy, red. Edward N. Zalta, https://plato.stanford.edu/archives/fall2017/entries/dualism/ [hämtad 2020-04-29].

36 Ett begrepp som kan härledas till Spinoza, men därigenom från Descartes dualism. Se ovan.

37 Peterson, översättarens introduktion till First Outline of a System of the Philosophy of Nature, xxxi–xxxi.

38 Schelling, First Outline of a System of the Philosophy of Nature, 196. Den engelska översättningen formulerar den objektiva naturen som det som är ”outside in it”.

40 Pfau, ”From Autonomous Subjects to Self-regulating Structures: Rationality and Development in German Idealism” 110–112.

(16)

13

kärna aldrig nås. Varje ny upptäckt leder till en fråga om den upptäcktens ursprung. Men, den spekulativa fysiken kommer närmre än något annat – den är en oändlig vetenskap.

2.2. Sirenernas sköna sken

Adorno och Horkheimers Upplysningens Dialektik gavs ut för första gången strax innan andra världskrigets slut. Det är en djupt kritisk framställning av den västerländska civilisationens utveckling i modern tid, genom en historisk analys av hur subjektivitet växt fram.

Upplysningen var ursprungligen menad att avmystifiera världen och genom det garantera människan autonomi. Frihet och förnuft skulle ersätta den rädsla som naturkrafternas

övermakt framkallar i människan.⁴¹ Men dess nobla grundmening till trots, är bemästrandet av naturen beroende av självbehärskning till den punkt att jaget undertrycks, vilket blir en ofrihet i sig. Adorno och Horkheimers natursyn är sammanflätad med den marxistiska,

kapitalismkritiska politiska filosofi som Frankfurtskolan bedrev – arbete, avmystifiering och distansering från naturen går hand i hand. Det moderna instrumentella vetandet är ett

patriarkalt maktförhållande, där det gränslöst förslavar naturen för att tillgodose den borgerliga ekonomins behov, men även människorna, med sin maktfullkomlighet. ”Vad människorna vill lära av naturen är det bästa sättet att använda den för att än fullständigare behärska både den och människorna.”⁴² Det utgör en skillnad mot Schelling som har ett ontologiskt och epistemologiskt perspektiv, som på ett sätt upprätthåller det Adorno och Horkheimer försöker reformera – det systematiska, metodologiska tänkandet. Men de möts i idén om att naturen måste få vara något mer än ett objekt att behärska, och i att moderniteten har tagit en riktning som är söndrande.

2.2.1. Subjekt(ivitet)

Odysseus, den homeriska hjälten som genomgår otaliga äventyr på sin färd hem från Troja, blir en symbol för framväxten av det moderna tänkandets systematik och en prototyp för subjektiviteten. Odysseus framgång kan inte enbart attribueras hans förmåga att kontrollera sina män, materia och monster utan också hans självdisciplin. Vardera av hans bedrifter föranleds av ett eget härskande över jaget – subjektiviteten blir mäktig på grund av dess förmåga till (själv)underkastelse. Tom Huhn poängterar att Adorno ser subjektivitetens

41 Adorno och Horkheimer, Upplysningens Dialektik: Filosofiska Fragment, 19.

(17)

14

framväxt som en dialektisk, historisk process och att han snarare vill skapa en subjektivitetens reform än en revolution. Det undergräver inte Adornos kritik, utan går i led med hans

åtagande att undvika den systematiska filosofins återvändsgränder. Subjektivitetens framgång bygger på dess karaktäristiska, reflexiva förmåga. Vid första anblick kan det verka märkligt, herravälde och förtryck ger intrycket av att inte vika sig för någon annan kraft. Men det är just den inre förmågan att förtrycka sig själv som reflekteras i det yttre förtrycket.⁴³

Adorno och Horkheimer tar upp ett exempel ur Odysséns tolfte sång, som beskriver färden förbi sirenerna. Deras sång frestar Odysseus att sjunka tillbaka in i det förflutna, de nyttjar hemlängtan och nostalgi för att få hans liv. Men, genom erfarenhet och motgångar har han lyckats stärka sin individualitet, blivit till ett subjekt som separerat sig från naturen. Att överge sig till sirenerna, symbolen för naturen, innebär att mista sin identitet, den som ”ger efter för deras lockrop går under i en värld där sinnesnärvaro i kamp med naturen blivit det oeftergivliga villkoret för att överleva.”⁴⁴ Hjälten är varnad, och vet att sirenernas rop inte går att motstå på egen hand. På sina medresenärer täpper han till öronen med vax och ber dem ro förbi snabbast de kan, men själv vill han inte gå miste om den sköna upplevelsen. Medan hans reskamrater arbetar med blockerade hörselsinnen, är han själv fastsurrad vid rodret och ju starkare han lockas av sirenerna, desto hårdare låter han sig bindas och desto högre skriker han efter befrielse.⁴⁵

Åtgärderna ombord på Odysseus skepp är en föregripande allegori för upplysningens dialektik, menar Adorno och Horkheimer. Subjektivitetens självkontroll blir det naturliga i det upplysta samhället, det kontrollerade normaliseras genom varuekonomins arbetsförtryck och med det får också den yttre naturen anpassas efter samma mått. Sirenernas sång är skön och lustfylld, den frestar och lockar till något bortom kontroll, precis som konsten kan göra. Men konsten har oskadliggjorts, just som sirenernas sång när Odysseus omvandlar den till ett objekt för kontemplation genom att binda fast sig själv:

[D]eras lockelse neutraliseras till ett föremål för kontemplation, till konst.

Den fastbundne åhör en konsert, lika orörligt lyssnande som senare tiders konsertbesökare, och hans häftiga rop på befrielse är redan oskiljaktiga från ovationer.⁴⁶

43 Huhn, introduktion till The Cambridge companion to Adorno, 3–4.

(18)

15

Att upphäva gränsen mellan sig själv och allt annat liv är skrämmande, men också ett löfte om lycka. Detta löfte som det naturliga livet uttrycker, som sirenerna symboliserar, har hotat civilisationens krav på lydnad och arbete, och därför omvandlats till sken (Schein) – oskadliggjord skönhet som inte påverkar lydnadens och arbetets sfär.

Så skiljs konstnjutning och kroppsarbete åt vid uppbrottet från den värld som varit. […] Kulturupplevelse står i exakt korrelation till andras arbete på befallning, och båda har sin grund i ett ofrånkomligt tvång till samhälleligt herravälde över naturen.⁴⁷

Odysseus antar skepnaden av borgaren, som låter andra arbeta och själv skördar frukterna.

Hans män får ro medan han står fastsurrad. Men de hårt knutna band som håller honom ifrån lyckan, är ett resultat av den moderna arbetsmodellen. ”Beslutsfattaren kommer att uppfatta den arbetsverklighet han inte längre behöver befatta sig med som ett rent substrat och själv stelna i en befälsidentitet.”⁴⁸ Innan subjektivitetens intåg var naturföremålen bara som gäckande ting för åtrå. Odysseus, som en arbetsledare eller husbonde, har satt arbetare eller drängar emellan sig och tingen. Inga av dem kan njuta av arbetet – den förra kan inte ge efter för lockelsen av självuppgivelse (då mister han sin identitet) och för de senare överskuggar tvånget arbetslusten. Arbetaren förblir i desperation, med avstängda sinnen – naturföremålens lockelse påverkar dem inte, Odysseus män kan inte höra sirenerna. Lyckan är alltså sekundär, även för borgaren. Den finns kvar som ett sken frånkopplad det övriga livet och

sysselsättningen, i något som aldrig ordentligt kan integreras med, utan endast betraktas och applåderas.⁴⁹

Upplysningen vill likställa allt genom en universell förmedling som relaterar varje ting till något annat. Det väsensskilda skärs bort på grund av rädsla. Hemligheter och animism står i vägen för naturbehärskningen (Naturbeherrschung) och måste utrotas – det instrumentella förnuftet avmystifierar världen. Således finns inte längre en natur såsom natur, utan det som har varit ett ”i sig” blir ett ”för honom” – naturen får inte vara väsensskild utan läggs under förnuftets lagar.⁵⁰ Jämlikheten, som skulle bana väg för den demokratiska hållningen, blir till förtryck i likriktningens orätt.

47 Adorno och Horkheimer, Upplysningens Dialektik: Filosofiska Fragment, 49–50.

(19)

16

Upplysningen bortser från det personliga, partikulära och oförutsägbara för att istället abstrahera till oigenkännlighet.

Varje försök att bryta naturens makt genom att bryta med naturen leder bara till ett desto djupare naturslaveri. Så avtecknar sig också den europeiska civilisationens utveckling. Abstraktionen, upplysningens verktyg, förhåller sig till sina objekt som det öde den velat utrota som begrepp: den likviderar dem.⁵¹

När allt identifieras med allt får ingenting ha sin egen identitet, vara identiskt med sig själv.

Det som står på spel är inte bara den yttre naturen, utan även den inre i människan –

människor blir också till abstraktionens objekt.⁵² Adorno och Horkheimer uttrycker det som att ”[i]ndustrialismen försakligar själar”.⁵³

Den mytiska rädslan radikaliseras i upplysningen. Adorno och Horkheimer tar upp ett exempel av preanimism, de tidigaste kända folkslagens dyrkan av mana, som var ett mytiskt sätt att benämna allt främmande som erfarenheten inte kunde greppa. Det mana gör är att fixera ”det okändas överskridande karaktär i förhållande till det kända”.⁵⁴ Relationen mellan sken (Erscheinung) och väsen (Wesen) i mana har ett släktskap med den moderna subjekt- objekt-relationen. Ett naturföremål är både sig självt men kan också vara en boning för mana, alltså identiskt och icke-identiskt samtidigt. Det är detta dialektiska tänkande som lägger grunden för den moderna tidens uppdelning av tanke och materia. Men den mytiska versionen av dialektiken är maktlös, den försöker inte kontrollera naturen. Det ogripbara skärs inte bort utan får istället ett eget begrepp. Det är först i strävan att eliminera det okända som rädslan övergår i ett förmynderi och därigenom radikaliseras – myten integrerar det livlösa med det levande medan den moderna, positivistiska vetenskapen integrerar det levande med det livlösa. Andar och demoner är projektioner av rädsla för naturen, men så är även mätbarheten.⁵⁵

Adorno och Horkheimers kritik mot att moderniteten vill utplåna animismen, tyder på att de själva accepterar tanken på en inneboende andlig dimension i naturens objekt. Dews beskriver att Adornos senare verk, Negativ Dialektik, visar på en tro om en spirituell potential

55 Adorno och Horkheimer, Upplysningens Dialektik: Filosofiska Fragment, 22, 31.

(20)

17

som latent i det naturliga.⁵⁶ I Upplysningens Dialektik går det att skönja en Schellingiansk idé om naturen som något utöver de objekt den visar fram, eller snarare naturen som mycket mer än vad den moderna vetenskapen krediterar den, även om Adorno och Horkheimer förkastar idén om att tänka på något som alltet.⁵⁷

Den kraftförlust som sker i att både arbetaren och herren frånkopplas tingen är priset maktutövning betalar, och en del av den historiska utvecklingen. Människans kapacitet och kunskap utvidgas och förfinas genom arbetsdelning, men samtidigt kastas släktet tillbaka till antropologiskt primitivare nivåer. Varaktig maktutövning gör överlevnad enklare, men instinkterna som den håller i schack innebär ökad repression. Medan samhällspraktiken växer i styrka, binds individen hårdare och hårdare. Adorno och Horkheimer föreslår en lösning.

Istället för att nyttja en antingen-eller-modell som skapar en idé om naturen som alienerad och oförsonad, ska maktutövning ända in i tänkandet förstås som oförsonad natur. Det skulle skapa en spricka i illusionen om nödvändighet hos den världsordning som de som tar det givna för givet upprätthåller: ”Ett tänkande i vars tvångsmekanismer naturen speglar sig och slår igenom, speglar just i kraft av sin obönhörliga konsekvens också sig själv som omedveten natur.”⁵⁸ Intellektet kan upptäcka sig själv som avspjälkad natur, för det är just detta som gör intellektualiteten möjlig. Subjektivitetens reflexiva förmåga erbjuder så också en väg framåt, en reform.⁵⁹ Här kommer estetikens centralitet in och begreppet mimesis.⁶⁰

56 Dews, ”Dialectics and the Transcendence of Dialectics: Adorno's Relation to Schelling”, 1189.

60 Huhn, introduktion till The Cambridge companion to Adorno, 4. Utvecklar om mimesis i avsnittet ”Ett slag för det natursköna”.

(21)

18

3. IDENTITET OCH IMITATION

3.1. Inkarnerad intuition

I System of Transcendental Idealism (1800) fortsätter Schelling med teman som det reella och absoluta ur ett idealistiskt perspektiv och hur relationen dem emellan tar sig uttryck i ändliga ting och varelser. Systemet är en slags idealistisk realism, en praktisk transcendentalfilosofi som söker objektiviteten i subjektet och subjektiviteten i det objektiva, som en fortsättning på Naturphilosophies strävan att härleda medvetenheten ur naturens produktivitet.⁶¹ Schelling kritiserar Fichtes idé om jaget, där friheten kan sökas i medvetandet på ett cartesianskt vis.

Det resulterar i en icke-dialektisk, abstrakt, förenklad bild av det. Schelling menar istället att jaget utgörs av att vara både subjekt och objekt för sig självt: oändligt och ändligt samtidigt.

Systemet rör sig vidare mot en idé om konstens konceptuella men samtidigt omedvetna element, som ett ting där natur- och frihetsbegreppen åter enas.

Introduktionen i System of Transcendental Idealism inleds med orden ”[a]ll knowledge is founded upon the coincidence of an objective with a subjective.”⁶² Kunskapen består av en ömsesidig samverkan mellan natur som är omedveten och det subjektiva, jaget som är

medvetet. Egentligen är de identiska, men uppdelningen sker för att uppfylla naturens högsta strävan, vilken är att bli ett fullständigt objekt för sig självt.⁶³ Naturens (blinda, omedvetna) intelligens som förkroppsligas i människan är den sista och högsta ordningen av reflektion.

Självmedvetenhet, alltså jaget, är tänkande som förtingligas – tanken blir också till ett objekt för sig själv, men är fortfarande immateriell och obetingad.⁶⁴ Självmedvetandet, eller

intellektuell intuition, är således produktivt och produkt samtidigt, precis som beskrivningen av naturen, natura naturans och natura naturata.⁶⁵

All handling kan förstås genom ett möte mellan frihet och nödvändighet – jaget upplever sin handling som fri, men objektivt är den en konsekvens. Det som i den fria handlingen upplevs målmedvetet är endast jaget som intuitivt uppfattar sig som intuition.

Subjektets frihet kan inte transcendera naturen, men naturens ordning står ändå inte i vägen för fri handling som i sträng determinism. Schelling strävar istället efter att syntetiskt

61 Michael Vater, introduktion till System of Transcendental Idealism (1800), av Friedrich Von Schelling, övers.

Peter Heath (Charlottesville: U.P. of Virginia, 1978).

62 Schelling, System of Transcendental Idealism, 5.

64 Formuleras som akten där ”thinking becomes its own object”. Schelling, System of Transcendental Idealism, 25. 65 Schelling, System of Transcendental Idealism, 25.

(22)

19

sammankoppla dem som en och samma, vilka samtidigt kan uppfattas verka separat inom samma enhet – i överensstämmelse med det som behandlas i Naturphilosophie.⁶⁶ Som Bowie påpekar, är därför inte en definition av vardera term av vikt, eller ens möjlig. Relationen är inte reduktiv, eftersom den drivs av spekulation, inte mätbarhet.⁶⁷ Det är också så

intelligensen kan härledas ur det objektiva – medveten och omedveten aktivitet blir objektiv i en och samma intuition.⁶⁸ Den fria handlingen bygger på splittringen i identiteten och kan därför aldrig bevisa hur aktiviteterna egentligen är en och samma, men en produkt som uppstår ur fri handling försonar splittringen – konstverket.

3.1.1. Där två blir en

Identiteten av det omedvetna och det medvetna i jaget och medvetenheten om den identiteten resulterar i en produkt (konstverket) som å ena sidan lutar åt att vara inducerad av friheten och å andra sidan av naturen. Schelling kallar den bakomliggande orsaken till konstverket estetisk intuition. Problemet med att förklara produktionen av konst på ett transcendentalt vis är enligt Schelling att något objektivt inte kan framställas medvetet, men det är ändå just detta som sker. En produkt kräver en fusion mellan omedvetenhet och medvetenhet, annars framträder den inte som sådan, såsom den omedvetna kraften i naturen som hämmar sig själv för att bli medveten produkt. Schellings lösning är att fusionen även sker i konstprodukten, men på ett omvänt sätt – den börjar som medveten produktivitet och avslutas i en omedveten produkt.

Båda aktiviteterna är en och densamma för självmedvetandet (det skapande subjektet), men de är samtidigt objektivt uppdelade – identitet och icke-identitet samtidigt.⁶⁹ Således är konstverket den yttersta reflektionen i sensibel form av sammankopplingen mellan natur och frihet. Människan förkroppsligar naturens blinda intuition som blir till medvetenhet.

Konstverket är i sin tur den intellektuella intuitionen i tinglig form.⁷⁰ Flodin skriver:

The artwork is more than the sum of the elements of which it is constituted, just like the organism is more than the sum of its parts. The peculiar unity and self-sufficiency of the artwork, its inner purposiveness, makes it structurally similar to the organism.⁷¹

67 Bowie, ”Nature and freedom in Schelling and Adorno”, 183.

69 Schelling, System of Transcendental Idealism, 219–221.

(23)

20

När processen övergår i omedveten produkt upphör skapandet, den splittrade identiteten som är upphov till den fria handlingen är nu hel igen. Det är just detta som gör det till något mer än summan av sina delar, konstverket är inte längre medveten produktion, utan en

självständig, omedveten produkt i komplett harmoni som återkopplar till natura naturans.

Schelling menar att konstnären avbildar naturen som produktivitet, inte produkt.⁷²

Så är konsten andens produkt. Den har en inneboende kraft som är översinnlig och mer än kreatörens teknik och koncept.

[…] the unconscious factor which enters into art […] cannot be learned, nor attained by practice, nor in any other way, but can only be inborn through the free bounty of nature; and this is what we may call, in a word, the element of poetry in art.⁷³

Upphovsmakaren verkar vara nödsakad att skapa. Elementet av poesi, naturens inslag, är ofrivilligt förmedlat, trots konstnärens ihärdighet och arbetslust. Man kan förstå det som att naturens intuition och den intellektuella intuitionen blir till en, i en produkt både innanför och utanför de båda – den tillhör varken frihet eller natur separat längre, den är inte längre

identitet och icke-identitet. Vilket i sin tur innebär att konsten försonar kontradiktionen inom oss – den visar det absoluta självt genom en ändlös harmoni.Intelligensen känner igen konstverkets uttryckta, försonade identitet som principen för intelligensen själv.⁷⁴

3.1.2. Nödvändig skönhet

Skönheten är konstens förutsättning. I unionen visas oändligheten (Unendlichkeit) på ett ändligt sätt (i ett ting) och det är omfattningen av de båda i ett enda objekt som är det sköna, enligt Schelling. Medan konstverket återspeglar den kontradiktion som är subjektets högsta natur, är artefakter skapade utifrån en motsägelse som ligger utanför skapare och verk.

Konstens renhet vilar i att den är sitt eget mål. I artefakten är konceptet inpräglat i ytan, den är bara ett medel – och således utan en inneboende kraft som åter harmoniserar den ursprungliga identiteten.⁷⁵ I konstverket är, på samma sätt som i naturens objekt, konceptet sammanflätat

(24)

21

med produkten och ett mål i sig – alltså är den estetiska produkten mer besläktad med natur än artefakt.⁷⁶

Även om det finns ett släktskap mellan konstverket och den organiska produkten finns det också fundamentala skillnader. Konstverket är medvetet framställd, alltså skapad ur motsägelsen inom identiteten. Naturprodukten är inte nödvändigt skön och om så är fallet är den betingad. Det är konstverkets perfektion och skönhet som kan betinga naturskönheten som sådan, inte tvärtom. Schelling menar att detta belyser att konsten inte är imitation av naturen, utan natur själv.⁷⁷ Perfektionen i konstverket är inte en direkt kopia av naturen, men den ande som verkar i konstverket är en del av naturen. Vad som upplevs vara vackert i naturen får denna betingelse genom konsten, alltså är den skapta perfektionen för Schelling ett sätt att se det sköna i andra ting.

För konstnären och filosofen är naturen detsamma:

Each splendid painting owes, as it were, its genesis to a removal of the invisible barrier dividing the real from the ideal world, and is no more than the gateway, through which come forth completely the shapes and scenes of that world of fantasy which gleams but imperfectly through the real. Nature, to the artist, is nothing more than it is to the philosopher, being simply the ideal world appearing under permanent restrictions, or merely the imperfect reflection of a world existing, not outside him, but within.⁷⁸

Med detta pekar Schelling på konstens och filosofins släktskap – båda söker det omedvetna i produktion och handling och dess ursprungliga identitet med det medvetna. Konstverket blir i fysisk form det filosofin är, men aldrig kan bli tingligt. På så sätt har konsten hos Schelling överhanden mot filosofin, av anledningen att det kan gå bortom det ideala, vilket filosofin alltid är fast i. Konsten är enligt honom filosofins sanna och eviga ”organ” och ”dokument”.

Men, för konsten är filosofins världsbild (som den presenteras hos Schelling, i alla fall) ändå den ursprungliga och naturliga och så är den estetiska produktionen beroende av filosofin. Det kan förstås som att konsten gör filosofins ideala världsbild till reell. Om man tar ifrån konsten dess objektivitet blir den till filosofi och om man ger objektivitet till filosofin blir den konst.

Filosofin når det högsta, men bara som en del av helheten, medan konsten når varje aspekt av det högsta, och däri bor dess upphov till förundran.⁷⁹

(25)

22

3.2. Ett slag för det natursköna

Estetisk teori (1970) gavs ut postumt, och var vid Adornos död ofullbordad. Den utgör en del av en serie verk, tillsammans med Negativ Dialektik (1966) och ett aldrig färdigställt arbete om moralfilosofi, som Adorno själv refererade till som ”det jag har att lägga i vågskålen”.

Han poängterade att boken inte var färdig i strukturen, men i stort sett innehållsmässigt klar.⁸⁰ Estetisk teori är ett tillbakablickande på decennium av interaktion med konstarterna och deras påverkan på filosofin. Adornos filosofiska estetik har sin historiska bakgrund hos Kant och Hegel. Likt Kant vill den undvika att det enskilda inrättas under generella begrepp, men likt Hegel tänka begrepp och verk som processer som aldrig stabiliseras i en

förklaringsmodell, utan rör sig mellan polerna. I den estetiska erfarenheten och teorin som gör den till filosofisk reflexion vilar ett löfte, som en utopisk gest. Teorin visar hur konstverk i deras monadiska slutenhet, alltså självständiga position, hänvisar till ett framtida tillstånd som inte nödvändigtvis kommer eller ens kan finnas. Teorin både respekterar och bryter upp slutenheten. I den utopiska hänvisningen vore det enskilda och det generella försonade och samtidigt ”ett minne, en anamnes, av detta löftes olika historiska gestalter”.⁸¹

Mimesis är ett av Adornos mest svårfångade begrepp. Wallenstein förklarar det som att mimesis är en affinitet med utopin bortom identitet och motsägelse. Alltså, en identifikation med, inte av, människor och ting. Istället för att reducera något till ett bestämbart objekt kan mimesis, trots att det utgör ett outplånligt moment i all kunskap, inte fastställas positivt. Det blir ett slags paraplybegrepp för återspegling, imitation och representation som relaterar tillbaka till det arkaiska skikt av subjektivitet och rationalitet som målas upp i bilden av Odysseus och sirenerna i Upplysningens Dialektik. Den första naturen finns alltid som ett spår i estetiken, i konstverken, men den går inte att återvända till annat än som förmedling via verken. Men verken är konstruerade, en skapt andra natur, med en inneboende rationalitet som i sin tur mimetiskt relaterar till det instrumentella förnuftet. Här förstår vi konstens mimesis, som en imitation av det sköna i naturen, en återspegling av det rationella och förvaltade men samtidigt en representation för något annat.⁸² Adorno själv verkar inte vilja definiera mimesis, utan lämnar det som något obestämbart och rörligt.

80 Utgivarnas efterord. Adorno, Estetisk teori, 521. Wallenstein, Adorno: negativ dialektik och estetisk teori, 11.

81 Wallenstein, Adorno: negativ dialektik och estetisk teori, 116.

82 Wallenstein, Adorno: negativ dialektik och estetisk teori, 17–18, 62–63.

(26)

23

3.2.1. En andra natur

Wallenstein beskriver sammanfattat problemet med konstens relation till naturen:

Idén att konst är imitation av naturen är som sådan lika gammal som filosofin själv och vi finner den framför allt hos Aristoteles, där konsten (techne) imiterar naturen (fysis), men också̊ fullbordar den, bringar den till sitt mål (telos). Konsten förskönar naturen på̊ basis av vad naturen redan är i sin potentialitet och frågan blir i vad mån den därmed står över naturen eller utgör ett moment i dess eget frambringande av former.⁸³

För Schelling verkar bägge delar gälla – konsten utgör ett moment i naturen själv, som på ett sätt transcenderar naturens potentialitet då den sätter regeln för skönheten. För honom är inte det natursköna ett relevant begrepp i sig, utan skönheten uppstår ur den helhet som är natur (som inte nödvändigtvis är skön), den absoluta ordningen, och så är den andens produkt. I sin omedvetna produkt är konstverket självständigt från subjektet som skapat det. I den inledande raden i avsnittet ”Det natursköna” i Estetisk teori kritiseras Schelling för att ha reducerat den estetiska teorin till enbart konstverken. Sedan Kants idé om autonomi har fördelen givits subjektets egna skapelser, så även hos Schelling och Hegel, menar Adorno. En sådan frihet, som utesluter det natursköna, är en lögn, då det innebär ofrihet för det andra.

Begreppet det natursköna rör vid ett sår och det krävs inte mycket för att man ska tänka samman detta sår med det våld som konstverket i egenskap av ren artefakt utövar mot det som springer fram ur naturen. Helt och hållet skapat av människan förefaller det vara något icke skapat som står gentemot naturen.⁸⁴

Det som hos Schelling är en försonande skönhet, är för Adorno en spricka som tar ifrån naturen dess rättigheter, även om vändningen bort från det natursköna innebar ett framsteg i form av att den andliga aspekten i konstverket uppmärksammades.⁸⁵

Men konsten och naturen har ändå en relation till varandra. Adorno menar att det natursköna har trängts bort, trots att konstteorin behöver ta det i beaktning. Naturen och konsten som rena antiteser är hänvisade till varandra. Naturen till erfarenheten av en

83 Wallenstein, Adorno: negativ dialektik och estetisk teori, 134.

84 Adorno, Estetisk teori, 95–96.

85 Adorno, Estetisk teori, 95–97.