Samhällsekonomi och medeltida stadstillväxt – till frågan om generella förklaringar

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Nils Blomkvist

Title Samhällsekonomi och medeltida stadstillväxt – till frågan om generella förklaringar

Issue 3

Year of Publication 1982

Pages 41–54

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Samhällsekonomi och medeltida stadstillväxt

-till

frågan

Nils Blomkvist

De svenska städernas framväxt — ett forsk¬

ningsläge

Ekonomiska och sociala frågor har dominerat stu¬

diet av våra medeltidsstäder ända sedan 1920-talet

(inom historieämnet). Forskningsläget var emeller¬

tidlänge rätt statiskt. Den enda störrekontroversen

flammade upp under andra världskriget och gällde

i vilken utsträckning Sveriges städermåste betraktas

som enbart avläggare avdehanseatiska. Numera är emellertid intresset livligt för stadsväsendets äldsta

skede. Arkeologiska undersökningar i medeltida

stadskärnor och i andra samtida bosättningar har

tillfört nytt material och påkallat tvärvetenskapliga överläggningar. Inte minst har ett inflytande från kulturgeografin gjort sig gällande. Den nuvarande ståndpunktenärikoncentratföljande.

Vid medeltidens början fanns redan ansatser till

ett stadsväsen iett system avoftast säsongbetonade

centra. De hade få funktioner i en omgivningsom till stor del var självhushållande. Eventuell fast be¬

byggelse och »institutioner» kunde ligga i relativt

lösa grupperingar. Från ca 1100 blev etableringen

avbiskopsäten enutveckhngsfaktor.

Under 1100-talet började sedan, en småningom

accelerande omvälvning avhela samhället ^—ekono¬

miskt och demografiskt kännetecknad av stark till¬

växt, organisatoriskt av en koncentrationsprocess,

socialt och politiskt av den ökade skiktning, ^som

blev ståndssamhället. Mot denna bakgrund växte

ett transportnät fram för byte ^avkonsumtionsvaror mellan Sveriges huvudbygder och dess omvärld.

Fleragamlacentrabörjade förtätas,nyauppkom vid

kusten och på knutpunkter isamfärdseln. En orts- hierarki tog form, där främst Visby, Stockholm, Lödöse, Kalmar, Söderköping ochÅbo —säten för

en invandrad köpmannaeht — dominerade över

sämre belägnacentraavfallanderang.

Alla var påtaghga handelsetableringar, flertalet

med torg,varumagasin ochetthantverk för hemma¬

marknaden. De tillerkändes visst självstyre, ofta rättshg särställning och framstår därmed somprivi¬

legierade städer. Vid mångahade ca 1200 småsten- fästen uppförts i lägen som kontrollerade sam¬

färdseln. Från 1250 byggdes större borgar i några viktigare städer för förvaltningen av intilUiggande områden. Normalt anlades stadskyrka vid etttorg.

Där ett merformlöst stadium föregått, kunde flera kyrkor finnas. Ofta tillkom kloster, hospital och

andra andhgt betonade inrättningar, vanligen i

utkanterna. De minsta städerna saknade dock de flestainstitutioner.

Vid sidanavstädernaspårasi ortnamn,iarkeolo¬

giska och skrifthga lämningar en rad andra orter där man speciahcerat har utövat icke-agrara sysslor;

orter med centrahtet, mereller mindre säsongbeto¬

nade och följakthgenmer eller mindre fastbebygg¬

da. De framstår som (1) förformer till, (2) enklare

substitutför, eller (3)»grå»eller»svarta»konkurren¬

ter till de legitima städerna — centra för handel och/eller auktoritära »tjänster» — eller sluthgen (4) icke-agrara produktionsorter.

Under senmedeltiden fanns drygt fyrtio städeri det svensk-finska riket. Flertalet hade funnit sin form redanca 1300. Dehögmedeltida anläggningar¬

na bildar den första markanta urbaniseringsvågen i vår historia. Först under 1500- och 1600-talen an¬

lades ytterligare drygt fyrtio städer, några av dem för speciella syften. De flesta motsvarade dock medeltidsstäderna till funktion, struktur och om¬

fattning. Mest tillkom de iytterbygdersomdå hade

vuxit tiU sig och ^var ofta efterföljare till sådana

enklare centra som redan harnämnts. Bortsett från stormaktstidens förvärv och de senare förlusterna genom landavträdelser, vardet sedan först med den snabbaindustrialiseringen från 1800-taletsmitt,som

en tredje urbaniseringsvåg skulle dra över landet.

Till dess många omvälvande konsekvenser hör det paradoxala, att det reguljära stadsbegreppet av¬

skaffades! Sverige 1971.^

Ettstadsbegrepp i byggsats

De i sammanhanget intressanta orterna har ändrat gestalt och karaktär, benämning och status under

historiens gång. Vi saknarengenerellt giltig defini¬

tionav»stad» eUerrättaresagt»avdet för stadsforsk¬

ningen intressanta». Många förslag har som bekant framlagts,bland vilka det nuaktuella »kombinerade stadsbegreppet»ärdet kanske allra viktigaste.

Det ser den västerländska rätts- och rådsstaden

somett specialfall (kallat stad) och inriktasi övrigt på de mer allmängiltiga formationerna tätort och centralort, dvs stipulationer om topografi och vad

man kallar funktion. Härav bildas en utvecklings¬

modell av (1) centralorten som bUr (2) tätort och

som eventuelltupphöjs till (3) stad, vilket inbjuder

tiU separata jämförelser mellan olika centralorter respektive tätorter, oavsett om de var eller skulle

bli städer. Det är - om man så vill —ett stadsbe¬

grepp i byggsats. Fördelarnatorde vara uppenbara.

Det är emellertid övervägande rumsUgt avfattat,

vilket medför viss begränsning.^ En icke ovanlig synpunkt är tex att städerrepresenterar en arbets¬

delning i samhället. Ett fullständigt stadsbegrepp borde därförsäga något omortens funktion - inte

bara i termer av centrahtet, utan även i fråga om

näringslivetsart.

Kringstadsbegreppets ekonomiska innebörd sak¬

naslikväl den enighet,somföreligger kring variabler

som centrahtet och täthet. »Staden» ter sig visser- hgen som tummelplats för handel, industri, hant¬

verk,transportföretag, myndigheter, fria yrken osv,

men aUa faktorer utmärker inte »städer»i alla tider och heller inte enbart »städer».^ _{Lämpligt vore om}

de relevanta faktorerna ocksåfinge bilda en bygg¬

kloss i ett kombineratstadsbegrepp. Jag tror atten

lämplig formel erbjudes i anslutning till den veder¬

tagna indelningen av arbetslivet i tre ekonomiska

sektorer - den »primära»agrarsektorn, den »sekun¬

dära» industrisektorn och den»tertiära» sk tjänste¬

sektorn, som inbegriper handel, myndighetsutöv¬

ningochövrigtyrkesmässigtutbud.

Detta schema avser i första hand vår moderna värld, men kan efter modifiering tillämpas på äldre tider.'* ^Sekundär- och tertiärsektorema kan antas ha differentierats ur en rad binäringar tiUjordbru¬

ket, vilka efterhand har bhvit speciahserade yrken.

Det stadshistoriska intresset följer av att de, efter¬

som de kräver mindre utrymme än jordbruket (är

lokalt produktiva), tenderar att samlas på platser

där de kan utövasmed särskildfördel. Somkomple¬

ment i ett kombinerat stadsbegrepp skullejag där¬

för vilja föreslå bosättning för sekundär- ochjeller

tertiärsektoms ändamål Häravinringasännuenfor¬

mation, somhksom centralort och tätortåterfinnes

ibra många fler sammanhangän den fulltutveckla¬

de staden och som dessutom kan brytas ned i sina beståndsdelar (sekundärorter kan studeras för sig osv). För det kombinerade stadsbegreppet skulle

effekten bli att »funktion» förutom en geografisk

dimension också får ^en samhällsekonomisk(sekun- där/tertiärspecialisering). Begreppen centralort och sekundär/tertiärort bhr varandras ständiga följe¬

slagare, eftersom speciahseringen förutsätter att

man träder i bytesförhållanden med omvärlden.

Stadstillväxtens orsaker

Varför började stadsväsendet plötsHgt attblomstra

i Sverige under 1100- och 1200-talen? Kungars

och köpmäns insatser har brukat framhållas. Be¬

roendet av hanseatema har varit enstridsfråga. Nu

vet vi att processen börjadeföre deras genombrott,

vid en tidpunkt då också kungamakten varrelativt

svag. Numera frågas ävenefter omlandets betydelse.

Att städerna växte fram ^som ett led i en allmän förändring av samhället råder heller inte någon tvekan om. Men varför skedde denjust då och vil¬

ken roll spelade städerna därvidlag? Där sviker oss källmaterialet. Var de självaförändrare eUer föränd¬

rades de bara? Hur skall deras framväxt överhuvud¬

taget »förklaras»imergenerellatermer? Dylika frå¬

gor lever sitt latenta liv i disciplinens forsknings-

historia. Ibland flammar _{de upp} inför oväntade resultat, nya teorier eller tankemönster. Vad har

det aktuella intresset för centralitet och influens¬

fältbetyttidettaavseende?^

Att centralitet är en variabel av fundamentalt stadshistoriskt intresse står utom all fråga. Centrala

funktioner förklarar ofta kontinuiteten mellan olika skeden i en »stads» utveckling. Deras benägenhet

att gruppera sig hierarkiskt bestämmer dess förbin¬

delsenätmed omland och sk centralortssystem. En

särskild styrka är attvariabeln kanförankras ikul¬

turgeografiska teorier, vilka dock uppenbarligen

inte är allmängiltiga eller okänsligaför de historiska förändringarnaiettsamhälle.

WalterChristallers sk centralortsteori tycks så¬

ledes passa bäst för storajordbruksområden. Den

har även kritiserats för att ^~ ehuru avseddförett modernt stadsväsen — egentligen endast gälla om detta bär prägel av att ha uppkommit under en feodalt sluten ekonomi (fallet Sydtyskland). Ett

kolonisationsområde dominerat av Qärrhandelns synpunkter får ett avvikande mönster, har JE

Vance hävdat (fallet NewEngland). För industri- lokahsering hargeograferna åter, sedanlänge, andra teorier, vilka tar hänsyn tdl faktorer som råvara, energi, arbetskraft, avsättning och — historiskt mycketbetydelsefullt-kommunikationernaseffek¬

tivitet.®

Det betyder förstås att teorierna är användbara

för vissa historiska syften, men varnar för deras begränsning. För det hanseatiskt influerade stads¬

väsendets spridning i Östersjöområdet kunde tex Vance's vara mer gångbar än Christallers, medan

det omvända kanske gäller för Västergötlands

medeltidsstäder. När olika system överlappar ^var¬

andra fårmanräknamedstörningarosv.Detärock¬

så viktigt att klargöra dessa teoriers allmänna be¬

gränsning. De är ägnade att förklara var de stads-

historiskt intressantaorternauppkommer ochvarför somliga av dem blir större och betydelsefullare än

andra. De kan däremot inte förklara när — dvs under vilka historiska betingelser ^— urbanisering

sätterin,tilltager,ändrar innebördosv.

Vad ett land som Sverige beträffar kan ett ur

geografin härlett betraktelsesätt ändå belysafrågor

om samhällslivets kvalitativa förändring. Städer

var inte någon inhemsk uppfirming. Förändringar

liknande dem som skulle ske här,hade tidigarein¬

träffat på andra håll. I regionefter region hadeett glest mönster av sekundär/tertiärorter plötsligen böljat förtätas till fler och mer konsoliderade

»städer». Man kandärför anta attsvensktstadsväsen uppkom i anslutning tdl en spridningsprocess inom

ramen för en centrum-periferirelation. För att kun¬

na förklara varför de uppkom i »periferin» borde vi följaktligen utgå från debetingelser, under vdka de

hade uppkommiti »centrum».

Särskdt 1100-talet var en tid av explosionsartad stadsutvecklingute i Europa. Länge harävenspecia¬

lister på teknologi, handel, kyrkoliv, politisk och

social organisation, kulturhv osv sett nya ström¬

ningar och expansion — en »renässans» ^— under

detta sekel. Det har varit naturhgt att söka efter

samband och någon gemensam »oisak».'^ Först rela¬

tivt nyligen harmanblivit fullt klaröver attenvåld¬

sam produktionsökning även måste ha inträffat

inom jordbruket och att totalbefolkningen måste

ha ökat kraftigt.^ Helhetssynenpåförloppet har till följd därav kommit att omprövas av forskare ur olika skolor i en rad arbeten, utkomna sedan om¬

kring 1970.

De yttre dragen skddraspåungefärsamma sätt:

En långsam, men efterhand omisskännlig ekono¬

misk tillväxt höjde medan 600- och 1000-talen det

katolska Europa ur ett på olika sätt manifesterat

underläge^ ^{tdl gott och väl paritet med de an¬}

gränsande samhällssystemen. Under 1100- och

1200-talen följde ett språngartat genombrott i ett bälte mellan Norditalien och Nederländerna som

sammanföll medensocialoch kidtureUomvandling.

En relativthögt utvecklad »civdisation»—europeisk högmedeltid ^— uppkom, som genom erövringeder efterbddning började expandera koncentriskt. Dess rumsliga tdlväxt fortgicktids större delen av vad vi

nukadarEuropa dragits med. För Nordenmedförde

derma processövergångenfrån vikingatid tid medel¬

tid.

1 dessa arbeten har ekonomisk och demografisk utveckdng självklart framträtt som förklarande gentemotövrigaförändringar, samtidigtsomsociala,

kultureda och politiska omständigheter -mantalar

bla itermer avproduktionsförhållanden eder men¬

taliteter ^- i sin tur återgrep i och påverkade de

ekonomiska och demografiska processerna. Mer

eder mindre avsiktdgt har man knutit an tid sam¬

hällsekonomiska föreställningar, inte minst tid begreppet ekonomisk tillväxt}^ Mot denna bak¬

grund ^— ocheftersom våraekonomhistoriker sällan

söker sig så långt tdlbaka— kännerenstadshistori-

ker av humanistisk tradition behovet, attorientera sig pådetta område.

Tillväxt ^— specialisering — urbanisering

Adtsedan »det mänskliga samhällets början» skulle

måhända »produktionen av nyttigheter som tid-

fredsstäder mänskliga behov» fortgående ha ökats. I

så fad harett enkeltkriteriumpåbegreppet ekono¬

misk tdlväxt uppfyllts. Så småningom började produktionen att »fortgående och betydande»

öka per capita, så att ökade investeringar,differen¬

tiering inom näringsUvet, höjd levnadsstandard och

oftast även folkökning möjUggjordes. Detta har

sagts känneteckna den »modema» ekonomiska tid¬

växten. Under den västerländska utveckdngens

senare skeden har (ekonomiska) »revolutioner»

- med brant uppgång, följd av utplåning och kris,

varur en ny brant uppgång brukat följa ^- giviten starkt kumulativ karaktär åt utvecklingen. Flera av de åberopade forskarna antyder atthögmedeltidens

markanta uppsving var en (första?) sådan »revolu¬

tion».

Tillväxtens strukturella uttryck ärofta differen¬

tiering och specialisering. Ett grundläggande utslag

av detta utgör indelningen avnäringslivet i tre sek¬

torer,som här har utnyttjats för attdefinierastads- begreppet ur samhällsekonomisk synpunkt. Samma indelning Hgger till grund fören etablerad teori om samhällens ekonomiska förvandling. Enligt AUan

Fishers sk tresektorsteori lämnar människorsucces¬

sivtprimärsektorn allteftersom de båda andraväxer och _ger högre inkomster. Teorin avser och anses verifierad av utvecklingen efter den industriella revolutionen, där den intimt förknippas med »flyk¬

ten från landsbygden», dvs fenomenet urbani¬

sering. Med hänsyn tiU förklaringsvärde har den be¬

tecknatssom enstatistiskt-beskrivandeteori»av mer

systematiserad art». Naturhgtviskan deninte ersätta

tex de marxistiska eller neo-klassiska utvecklings¬

teorierna.^^ Dess uppenbara värde för förståelsen

av väsenthga grunddrag i modem urbanisering kan

hkväl motivera att den konfronteras med stads¬

väsendets expansion under 1100- och 1200-talen.

Här kan den inte prövas statistiskt men väl tvinga

oss att betrakta förloppet ur ny synvinkel.^^ När 1100-talet ingick fanns i det högutvecklade bältet

talrika borgar, domkyrkor, kloster, handelsplatser, gruvbyar och andra sekundär/tertiärorter. De exi¬

sterade emedan deras grundläggande produktiva (=sekundära), förmedlande och/eller auktoritära (=tertiära) funktioner genererade inkomster från

det omgivande agrarsamhäUet. Under 1000-talet

eller något tidigare hade allt flermänniskor bosatt sig där, nya sysslor hade uppkommit osv. Var det jordbrukets efterhand växande avkastningsom för¬

anlett detta?Ellerväxteorternatillföljd avinvånar¬

nas företagsamhet?^'^ Tresektorsteorin erbjuder en

aspekt på denna nu i snart sjuttio år debatterade fråga.

Kvantitativt dominerade förstås primärsektom.

Vanhgen anses numeraäven attjordbrukets expan¬

sion drev ekonomins tillväxt. Men då jordbmks-

arealen vidgades, ökade också folkmängden, varför

tillväxtenblevmåttligpercapita.Manharinteheller

kunnat påvisa att agrartekniska innovationer vann störrespridning.

Rådande exploateringsformer gav emellertid furstar, biskopar och »vanliga» storgodsägare en huvuddel av jordbrukets rörliga netto. Med nya former för godsdrift och kommersiaUsering av

jordbruket blev (eller anställde) dessa ett slags speciahserade hushållare. Det innebär att de både genom sin samhälleliga »tjänst» ochsin ekonomiska funktionmåstehänföras tilltertiärsektorn.

Mot denna bakgrund kan det lättare förstås varför ^mer kapital- ochkunskapskrävande tekniker överallt togs i bruk just inom hanteringen avjord¬

brukets rörhga netto, vilket bla ledde tiU att kon¬

sumtionsvaror allt bättre kundeflyttas ochackumu¬

leras.^^ Följaktligen kunde (1) de som ägde (kon¬

trollerade) vidsträckta resurser bh mer bofasta (fönådshushållning) samtidigt som (2) transporter och arman varuhantering (handel, uppbörd) effekti¬

viserades ochdifferentierades på fleraspecialiserade yrken.

För den nya typen av »feodalherre»somförfoga¬

de över stora, svårreahserbara naturaheöverskott, blev handel en nödvändighet. Den nya köpmans- typen — en stillasittande organisatör med aristo¬

kratiska vanor - utgör jämte borgerskapens poli¬

tiskabefrielse ochprivilegieringbekräftelse härpå.

Med dessa förutsättningar skedde två sekulära, för hela den senare utveckhngen grundläggande

kvahtativa landvinningar;urpoHtiskinstabilitet och

stor mellanfolklig rättsosäkerhet växte de institu¬

tioner som vi nu kallar staten och varumarknaden tillen viss stabihtet. InorraEuropahade detertiära verksamheterna tidigare knappast alls utövats som

speciahserade yrken. Först med statens och ^varu¬

marknadens konsohdering torde de ha bildat något

somkan kallas en sektor, vilken istortsetthadesin socialamotsvarighetidetrehögrestånden.^ ^

I kvahtativt avseende dominerade således tertiär¬

sektorn. Hela den färgsprakande mångfald som vi förknippar med högmedeltiden hör i själva verket

dit: de stora borgarna, katedralerna, klostren, uni¬

versiteten, riddarväsendet och den yrkesmässiga köpenskapens alla yttringar, därtiU — åtminstone enhgtenåsiktsriktning^-ävenhantverket.^®

Fråganomsekundärsektorns betydelse

Fanns det en sekundär — industrieU ^—sektor i det förindustriella samhället? Det är förstås en defini¬

tionsfråga. Då som nu arbetade många människor

med rdvaruförädling, men till stor del i formavtiU- verkning för eget bruk eller beställningshantverk,

där produkten aldrig utbjöds på varumarknaden.

EmeUertid drogs många »hemhantverkare» tidigt tiU

»friheten» i det västeuropeiska stadsväsendet. Stä¬

derna blev lokala centra för kvaUficerat hantverk.

Stadshantverket drevs med små kapitalinsatser och

ett minimum av arbetsdelning, under skydd mot överetablering och mot konkurrens. Man bevakade

sin säkra marknad, hade liten Qärrhandeloch ringa

tillväxt. Utvecklingen mot industrialism skedde

snararetrots äntackvare dettahantverk.

Emellertid föregicksden industriellarevolutionen

avstegvisutvecklandestorhantverk ochmanufaktur,

i efterrationaliseringar bla kallad proto-industri.

Redan under Västeuropasmedeltid käimetecknades företeelsen av relativ masstillverkning för en vid¬

sträckt marknad. (1) Stora råvaruuppköp, (2) arbetsdelning på specialiserade processer och (3) rigorös kvalitetskontroll gav åtråvärda och relativt billiga produkteri bestämda prisklasser,tacksamma

att handskas med i handel. I huvudsak var det en

förlagsindustri utan fabrikshallar och nämnvärd mekanisering. Systemet hölls samman av stram

organisation och rikhaltiga kapitalinsatser,samman¬

flätat med och beroende av denlångvägaköpenska¬

pen. Därför har det också kallats »handelskapita-

lismensindustrisystem»(Per Nyström).

Derma jämförelsevis effektiva produktionsform

bröt igenom iFlandernsoch Norditalienshögmedel¬

tid vidtillverkning avkvaUtetstextUier,vilkaficken ledande roll inom fjärrhandeln. Över hela Europa

ville storgodsägare ha sådana färgmättade tyg¬

stycken i utbyte, när de förde sitt agrara överskott

till torgs. Men tyger utbjöds även i kvaliteter som var överkomliga för betydUgt vidare kretsar. Vid högmedeltidens marknadsekonomiska genombrott spelade textilierna en roll som påminner om den betydelse de skulle få i den industriella revolutio¬

nen. Det skulle, enligt RobertLopez,varafrågaom

»förlopp ^{av samma} slag, om också inte av samma

omfattning». Textiltillverkningens medeltida sär¬

ställning tillskriver denne (1) hög arbetsdelning (4/5 ^- 25/30 specialiserade moment), (2) integre¬

ring under en ledning, (3) vissa tekniska förbätt¬

ringar samt att (4) råvaror och produkt var lätta

att transportera, varför produktionen kunde läggas

där detvarfördelaktigt.

Medeltiden igenom förädlades råvaror i regel mycket nära konsumenterna — i hushåll och lokalt hantverk. Fjärrhandelntransporterade därförenhög

andel råvaror och halvfabrikat. De industriella ansatserna fro m högmedeltiden kunde endast göras därinsatser av kapital ochorganisation(ratio¬

nalisering) åstadkom väsentligt bättre eller billigare produkter än vad stadshantverket eller de agrara

bisysslorna förmådde. Först då kunde varorna

säljas interurbant och interregionalt. Vid sidan av textilier gällde detta vissa smidesprodukter, livs¬

medel och lyxartiklar, väl såofta ämnen och halv¬

fabrikatsomkonsumtionsfärdigavaror.^ ®

I Norden påträffas således »handelskapitalismens industrisystem» tidigast i bergsbruket och vid de

stora sillfiskena, vilket kan synas oväntat eftersom gruvdrift och fiske ännuibland hänförestill primär- sektom. Enjämförelsepånyssanförda fyrapunkter

visar likväl bägge näringarnas relativt utvecklade

karaktär. (1) Arbetsdelningen var långt gången.

På höstfisket vid Öresund kunde ca 10 yrkeskate¬

gorier uppträda. Erånbergsbruket omtalas6ä 7.(2) Möjhgheter till organisatorisk integrering farms i ekonomiskt och tekniskt avseende, menmotverka¬

des ibland politiskt. (3)De tekniskaförbättringarna

var betydande. Metallurgin utvecklades kontinuer¬

ligt, vattenkraft sattes in på bälgar och hammare

och effektivare _ugnartogsibruk.Konserveringmed

salt revolutionerade sillfisket under 1100-talet.

(4) Med dåvarandekommunikationermåstetillverk¬

ningen läggas nära råvarukällorna och eventuella kraftresurser. Metaller,nogskog och lämpHga forsar låg långt från allfarvägarna. Skulle de exploateras, fordrardes kolonisation, en infrastruktur, speciella knep föratt lockaarbetskraft samtlösningarpåett

stort försörjningsproblem. Sillen gick till närmare äldre bygd och handelsvägar, vilket bidrog till att näringen mycket snabbare nådde sinstörstarelativa betydelse. Sill och jäm var naturligtvis inte lätt-

fraktade i förhållande till sitt pris, men åtnjöt en stabil efterfrågan. Metaller tiU vapen och -verktyg

samt hållbar och näringsrik föda var masskonsum-

tionsvaror i det växande och alltmer differentierade

sarnhället.^*^

De industriellabosättningarnas ortstyp

Den mer avancerade textUtillverkningen var stads¬

näring i det högutvecklade bältet. Under medel¬

tidens gång fick där även andra stadshantverk industriell karaktär, medan viktigare gruvor drog

till sig stadsbebyggelse, som erhöll särskild bergs¬

stadsförfattning. Till de bättre exemplen på att sillfiske kunde skapa stora ^— men övervägande temporära ^- bosättningar hör Öresunds kuster.^^

Därmed aktualiseras fråganom industriella bosätt¬

ningar före den industriella revolutionen, har haft

annan karaktär än den »förindustriella staden».

Har de tex visat fler principiella likheter med den modemaindustristaden?Jagfåridettasanunanhang

inskränka mig till att redogöra för några svenska exempel.

Gruvsamhället

Som förut framgått uppvisardet medeltida Sverige inga kända fall ^av industriella bosättningar som varitstäder rättsligt sett. Sådanaorterbrukar också förbigås i stadshistoriska sammanhang. Ändå ägde

-åtminstone några gruvsamhällen »bebyggelse och

—ordningsregler,somstarkt påminde omstädernas»

-(KLs.v. Bergsbruk, K. Kumlien).

Ca 1280 synes således konsortier ha bildats i syfte att utvinna Norbergs jäm och Faluortens koppar i större skala äntidigare. Dehadeenrelativt kapitalistisk struktur. I Kopparberg verkade enligt

Bertil Boethius »denstora associationen», varsande¬

lar ägdes avlybska och härboen de köpmän,inhem¬

ska furstar och storgodsägare, och som brukades

av anställd personal. Enligt Kjell Kumlien drog framställningen av jäm mindre kapital änkoppam.

I alla händelser tyckstyskar ha försvenskats snabba¬

re i Norberg än i Kopparberg. Kopparbergs äldsta,

till innehållet kända privilegium kom 1347, Nor¬

bergs 1354. Båda tycks representera en nyordning

av driften, som betydde att hanseatiskt köpmanna¬

kapital avskars från ett direkt inflytande. Fro m dennatidfinnsjämförelsevis goda källoromde båda orterna, vilka med vissa inbördesskillnaderframträ¬

der som en karakteristisk ortstyp. Iflera avseenden

kan de jämföras med städerna: de var självstyrande

kommuniteter med rättslig särställning, leddaav en

fogde och ett »råd», de fulla medborgerliga rättig¬

heterna åtnjöts av mästermännen (senare: bergs¬

männen), vilka utöver sin speciellanäring,ensamma bland demsom tillhördebergetfick’uppköpa några

varor med avsikt att drivahandel med demochsälja

dem igentillhögre pris’(Norberg). Bergsmännenvar således mer än väl borgares likar. I sin tjänsthade

de formellt fria lönearbetare.

Gruvsamhällenas privilegier var således på visst

sätt likvärdiga med städers. Men viktiga skillnader

fanns. Att endast mästermännen fick bedriva han¬

delmåste texha lagt band påorternas tillväxtmöj¬

ligheter. BebyggelseutveckUngen fick också ^annan

karaktär än städernas. Bergslagen var rumshgt sett

stora distrikt. I Kopparberg bildade den endastora gruvfyndigheten en given medelpunkt, medan hela Norbergstrakten täcktes av gruvor, »rikare ännågon

annan Bergslagh» (1694). Båda distrikten översålla¬

des av hyttor (smältverk) och bergsmansgårdar.

1540 räknade Norbergs bergslagca 75hyttor,varav hälfteniden_egnasocknen,restenide närUggande.

Både iKopparbergoch Norbergtenderade bergs¬

lagets och bygdens gemensamma funktioner att bilda centra. Bägge orterhade torgrättförtättåter¬

kommande marknader. Vid Kopparberg omtalas tidigt ettslags »varuhus»(fataburen)ochattfängelse

skulle byggas. På bägge håll farms flera ölställen.

Från ca 1400 bildades varsin egen socken. Nära kyrkorna hölls häradsting och där låg åtminstone

under senmedeltiden små tätorter med gator och

handelsbodar där endel bergsmän ocksåhöll fastig¬

heter. Den 9.2 1425 förekommer tom uttrycket

»köpstaden uppå Norberg». Vid Kopparberg, där

malmen bröts ur en enda stor gruva, fanns vid medeltidens slutävenklungoravarbetarbostäder.2'^

Den svenskamedeltidenstvåviktigasteindustriel¬

laarbetsplatsergavalltsåupphov tillettslagsurbani- sering.Hur var förhållandet där sekundära näringar

utövades i mindre skala? Övriga järnberg ^-många

med Norbergs privilegier - kunde jämte någon

enstaka stadsnäring tillmätas intresse.Källäget

hindrar emellertid oftast närmare analyser. Ett

öländskt fiskeri erbjuder däremot något bättre för¬

utsättningar,attbelysa hur denindustriella organisa¬

tionsformen gestaltade sig på en plats avjämförel¬

sevismindreekonomiskbetydelse.

Fiskeläget. ^—En öländsk fallstudie

Innan salt infördes som konserveringsmedel och

tunnor som emballage kunde man knappast dra

full nytta av sillensvanaatt»gåtill»i jättestim inom begränsade vattenrum. Med dessa förbättringar

kunde ett massivt uppbåd av arbetskraft fånga,

rensa och konservera sillen direkti tunnorna. Flera sammanhängande produktionsled åstadkom således

en omgående transporterbar vara. Kring sådan ar- betsintensiv och differentierad verksamhet kunde tätorter uppstå, som gav en livlig anblick under fiskesäsongerna men dessemellan låg tämligen öde.

Sådana »fiskelägen» omtalas isödraöstersjöområdet

fro m 1100-talet. Koncentrationen avtalrik arbets¬

kraft och av livsmedel för dess försöqning jämte möjligheterna till arbetsdelning öppnade sillfiske-

riema för handelskapitaUstisk organisering. Ett inslag av tysk köpenskap — oftast från Lybeck ^—

kan påvisas vid många av de större fiskelägena i

södra östersjöområdet redan före 1200, för att

närmast bli regel efter sekelskiftet. Lybeck repre¬

senterade en stor internationell marknad för billig

och hållbar mat. Men efterfrågan på salt siUväxte

även på närmare håU — inom den förrådshushåll¬

ning som myndigheter och storgodsägare byggde

upp, i de många mindre handelsstäderna i öster¬

sjöområdet, vid gruvorna och så småningom även

blandallmogen i mindrefiskrikadistrikt.^^

Det medeltida Sveriges kanske viktigaste siU-