Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:R 32 (1439) À. 27:DE ÅRG. VÄNLIGA UPPLAGAN. LOSNUMMERPRIS: 12 ORE.
ILLCJSTREPADN TI DN ING
FOR KVINNAN iOCM • HEMMET
______ . FE , FRITHIOF HELLBERG
BITR. REDAKTOR: ERNST HÖGMAN.
HUFVUDREDAKTOR OCH ANSV. UTGIFVARE
tmtuSä:
SONDAGEN DEN 9 AUGUSTI 1914. JOHAN NORDLING. RED.-SEKRETERARE- ELIN WAGNER.
’M. vimöc armilTTT ^ ératcjoS'
^vrj^.pö^
mnfflfllflrff iniiiir IHiîJHUuT
SVERIGE OCH KRIGET.
ÄR KRIG BRYTER UT, SLÄC- kas alla fyrar, som annars leda sjöfarande i säkerhet förbi grund, genom klippor och skär in i hamnen. I stället läggas minor ut afsedda att skrämma, att bringa död och fördärf.
På samma sätt släckas alla de fyrar, hvarmed mänskligheten annars lyser sin stråt.
Hvad är nu kärleken och barmhärtig- heten, aktningen för nästans lit, förnuftet som säger oss att skiljedom är det enda människovärdiga sättet att afgöra tvister mellan folken, att krig är allas olycka, segrarens som den besegrades? Hvar är aktningen för och omsorgen om den fredliga kulturens värden? Släckta äro fyrarna, och vi veta icke hvar minorna ligga, vi se icke klipporna och grunden
...' ■,, ■ ’
-må
Röda korset i verksamhet för landstormen i Helsingborg mobiliseringsdagen den 2 augusti 1914.
Foto af Alfred 5. Nilson.
i mörkret.
Själfbevarelsedriften reser sig i stället i väldig kraft hos folken, döfvande alla andra instinkter. Ett anfallet folk, som försvarar sitt land, sin existens, blir för
färligt.
När detta skrifves stå vi ännu som åskådare af världsbranden. Men snabbt som en skogseld löper kriget; kanske innan detta kommit under våra läsares ögon att det brinner vid våra gränser.
I en kamp på lit och död sådan som den, som nu börjat, räknas ju neu- tralitetsförklaringar för intet, och det gäller att därför med makt värna de
samma.
Enigt och beslutsamt står också Sve
rige i den hotande krisen. Alla partier önska blott Sveriges försvar och samlas med förtroende kring sin konung och sin regering. Sveriges män rycka nu ut för att försvara våra gränser mot kränkning af neutraliteten. Klockorna klämta, lands- siormsmännen marschera genom Stock
holms gator, första uppbådet rycker ut.
Familjeförsörjare måste lämna de sina, söner sina föräldrar. På kvinnorna faller nu omsorgen om familjerna. De måste möfa svårigheten alt skaffa barnen uppe
hälle, uppta männens nedlagda arbete, där så ske kan. Säkert skola de sven
ska kvinnorna öfver allt göra sin plikt med samma kärlek till fosterlandet, samma seghet och mod, som alltid i farans ögon
blick kännetecknat svenska män och kvinnor. Vårt land genomgår sitt eld- prof, och hvad som än kommer, måste det mötas med ära.
KVINNORNA MOBILISERA.
Röda korset och Kvinnornas landstormsförening arbeta under högtryck.
U MOBILISERA AFVEN DE kvinnoföreningar, som ha till uppgifi att törse landstormen med sjukvårds- och fältutrust
ning.
Så arbetar Röda korset under hög
tryck. Redan i förra veckan inköptes i Stockholm för 10,000 kronor förbandsartik- lar, däraf gastyg och bomull för 5,000 kr., detta utan att några pengar funnos dispo
nibla. Fröken Magna Sunnerdahl skänkte emellertid genast 5,000 kr. och man hyser godt hopp om att få den öfriga summan be
täckt och mera till.
Till alla filialerna i kuststäderna — 54 ha tillkommit under årets lopp och nya bildas dagligen både i Skåne och i yttersta Lapp
land — har centralstyrelsen telegrafiskt sändt anmodan att lämna af sina hopsamlade för
råd till den inkallade landstormen. Hvad man nämligen närmast inriktar sig på är att förse dennas behof. Från det stora förrå
det å Kungliga Borgen i Stockholm arbetas att sända ut förråd åt alla håll, där man be
gärt sådana. Så har till Gottland sändts 50 sjukvårdsutrustningar, och likaså en del förråd till Haparanda.
För att öka förråden arbetas under hög
tryck. Wallenbergska huset vid Trädgårds
gatan är inrättadt till arbetslokal. Frivilliga arbetskrafter anmäla sig i massor.
— Vi ha varit 500 ordinarie arbetare, nu äro vi hela Stockholm, förklarade styrelsens ordförande, amiralinnan Dyrssen. Hvad som tillverkas är lakan, skjortor och förband.
Hvad kunna vi göra? fråga många kvinnor i dessa dagar. Röda korset svarar för sin del:
Skänk oss pengar, som möjliggöra inköpet af nya förråd och hjälp oss arbeta. Gåfvor mottagas å Röda korsets kvinnoförening, Karlavägen 4, Stockholm.
Arheta vidare i hemmen: förfärdiga lakan.
örngått och skjortor och lämna till samma adress eller hjälp hvar och en den filial i landsorten, som är närmast. Skänk af edra linneförråd, om ni icke är i tillfälle att göra nytt.
Stockholms kvinnors land
stormsförening är en nybildad före
ning, hvars mål dels är att bidraga till land
stormens utrustning, dels utbilda sjuksköter
skor. Äfven denna förening utvecklar en lif- lig verksamhet. Den har försedt en af Stock
holms landstorms afdelningar med utrust
ning af underkläder och man hoppas inom en månad kunna förse alla tre, då allt påbörjadt arbete hinner bli färdigt. Frivilliga arbets
krafter torde anmäla sig till Landstormsföre- ningens expedition, Regeringsg. 31, Stock
holm, fröken D. Svensson. Hon lämnar äf
ven ut modellserier.
Från den i vintras startade föreningen Kvinnorna och landet kommer följan
de vädjan, som också bör vinna gehör:
Alla kvinnor, som vilja deltaga i det ar
bete, de närvarande förhållandena nödvän
diggöra, ombedjas att omedelbart inge namn och adress till Kvinnorna och Landets exp., Vasagatan 3, 3 tr. Anmälningstid: 11—3 e. m.
För ett mindre antal anordnas en kort in
struktionskurs i sjukvård med några tim
mars daglig- praktik å Garnisonssjukhuset.
Äfven i landsorten arbetas ifrigt. Från Hel
singborg kommer underrättelse att Röda korset därstädes redan den 2 aug. tog råd
huset i besittning. Utanför dess ingång va
jade Röda korsets fana hela dagen. Frivil
liga händer utvecklade en febril brådska, där som på många andra håll i vårt hotade land.
Må Sveriges kvinnor visa sig vuxna ögon
blicket! Må alla ge af pengar och arbete till yttersta skärfven!
Prenumerationspris :
Vanl. upplagan:
Helt år... Kr. 6.50 Halft år ... » 3.50 Kvartal... > 1.75 Månad... » 0.75
Praktupplagan : Helt år... Kr. 9.—
Halft år ... » 4.50 Kvartal... » 2.25 Månad... » 0.90
Iduns Byrå O. Expodition, Mästersamuelsgatan 45.
... 3?.. nn nn T?______ ____________ DJI,- 1 C. A C. A fil Al
Redaktionen: Riks 16 46. Allm. 98 03.
Kl. 10-4.
Red. Nordling: Riks 86 60. Allm. 4 02.
Kl. 11—1.
Expeditionen : Riks 16 46. Allm. 61 47.
Kl. 9-6.
Annonskontoret: Riks 1646. Allm. 61 47.
Kl. 9—6.
Annonspns:
Pr millimeter enkel spalt UtländsF
Verkst. direktören kl. 11—1. Riks 86 59. Allm. 43 04.
■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■... ■■■■■■■■■■■
25 öre efter text.
30 öre å textsida.
20 °/o förhöjning för särsk.
begärd plats.
ska annonser : 30 öre efter text. 35 öre å textsida. 20 °/o förh.
för särsk. begärd plats.
■■■■■■■■■■■■■■■■■■■ ■■■■■■■■■■■ ■■■■■■■■■■■■■■
- 506 -
Klicken och Ligan.
Slockholmsskildringar från 1800-talets sista kvartsekel af HEDVIG SVEDENBORG.
OCKFOTEN KASTADE SIG NER på den gamla pinnsoffan och sträckte på sig så att det kna
kade både i den och håns stel
nade leder. — Det var då själfva
— hvad han kände sig gammal och stel på si
sta tiden. Som nyfallen snö började de grå håren blanda sig med de röda i hans ännu yfviga peruk och buskiga skägg. Men det var kanske inte så underligt ändå, att han kände sig trött, för vid det här laget hade -han allt åtskilliga år på nacken — men hur
många, det visste han inte så noga. I tan
karna började han räkna tillbaka på de få milstolpar, som funnos i hans lit.
Han var tretton år när han kom traskande till Stockholm. Hvad han egentligen hade där att göra, det hade han aldrig riktigt kom
mit underfund med. Men nu, när ålderdo
men började grina mot honom, kände han ibland ett slags konstig sugning i själen efter åkrar och tält, blommor och träd — alldeles som i kroppen då det biet allt för långt mel
lan snapsarna.
Tjugutre år var han visst då han gifte sig med det där trasgranna stockholmsbarnet Maria — hon som efter alla dessa år alltjämt var som en brinnande eld i hans blod. Någon annan kvinna hade aldrig funnits för honom.
Vid hatets, kärlekens och svartsjukans eld hade bojorna mellan dem nitats starkare och olösligare år från år. Och senast nu i kväll hade svartsjukans och vällustens böljor sla
git öfver honom, då han såg Marias svarta ögon glänsa under de ännu mörka brynen och det lunga silfverhvila håret, då hon stod och talade med en svartlockig italienare där ute i kaféet.
Men nu var det ju inte det det var frågan om — utan hur gammal han egentligen kun
de vara. Ovan atl tänka, irrade hans tan
kar hjälplösa omkring, alldeles som han själf häromdagen i Sveasalens irrgångssa- long — dit pojkarna lurat honom med. Vän
ta, nu hade han det i alla tall. Strax de voro gifta föddes Gustava och då hon var sjutton år följde hon en konstberidartrupp, eller hvad det var, till Köpenhamn. Ett år senare fingo de meddelande att hon gifvit lit åt en liten tlicka och att den okände fadern åtagit sig barnet. Antingen nu delta barn var friherr
innan Gyllen, som det glunkades om, eller ej, så borde det vid detta laget vara omkring trettio år. Tjugotre och trettio och ett par år till — nå mer än femtiofem var han då sä
kert inte och Maria inte siort mer än femtio
— men då var det väl för galet all känna sig så gammal. Det var den där fördömda finkeln förstås — men hvad skall nu en fal
tig sate göra?
Tänk om han ändå skulle bekväma sig till att tala med Pepparkakan, hennes socker
gryn och moralpredikningar hade allt haft ett märkvärdigt inflytande på Maria i alla fall.
— Maria, ropade han ut genom dörren, är hon inte färdig snart, så att vi kan få koja.
Förresten vill jag tala med henne.
— Hvad är det nu om, Jansson, undrade Maria förvånad och tittade in. Jag har också något att säga honom, men ännu sitter Som- marlundska sällskapet kvar här — så nå
gon kojning kan det nog inte bli frågan om på en rund timme ännu. Och i hvad fall som
“Soptunnan“ — ligapojkarnas klubblokal.
„ ti. ...
KK^<- ' "*'/7
mmfe*®
helst, tror jag allt att han tår hålla sig vaken en slund till, Jansson. Jag känner på mig att pojkarna komma att siälla till något spekta
kel i kväll, tilläde hon, kom in i kammaren och sköt sakta till dörren.
— Se, medan Franz-med-örat, Saffrans- bullen och Spiggen satt här och kastade ben * snappade jag upp ett och annat. Se
dan baron Felix kom hem ha ju pojkarna varit rakt som förgjorda af svartsjuka. Franz för den där lilla Thérèsines skull och Bengt, som blifvit så mager att han alls inte är nå
gon bulle längre, är ju alldeles som galen efter Blenda. Spiggen, som visst hade fått i uppdrag af de andra att spionera på dem, hade hört att hela Klicken i kväll ämnade sig ner till Grand Hotell för att höra Kristina Nilsson sjunga från balkongen. När de fick höra det, så märkte jag att de kokade ihop något och det slutade med att de kommo öf- verens om alt de hvar och en på sitt håll skulle gå ut och kalla Ligan till samman
träde där boria på Soptunnan. Vore det inte bäst, Jansson, att han ginge dit ett slag mens vi vänta på att få stänga. De talade om att bara sätta litet skräck i Klicken, men i rent oförstånd kanske något mycket värre kan hända. Ja, jag vet inte hvad det är, luf
ten är så tung i kväll så jag vill bara kvalma och det känns så ängsligt.
— Asch, käringgriller, mumlade Jansson
* Spela domino.
Sirandvarsel.
Af GUSTAF ULLMAN.
STILLT HVILAR HAFYET LÅNGT HÄN;
ej gräs eller bölja nu röres.
Bland mörka, högsommarlummiga trän fiskläget vid åsen inslumrat så tryggt.
Under blånande skyarna höres blott ensliga fåglars flykt.
Längs buktande stranden allen’, i sanden, blekskimrande, ren, ensamma, än ej utplånade spår af en annan, okänd, jag följer, tills skymningen sakta dem höljer.
— Jag söker en okänd, som aldrig jag når.
Del skymfar en bild för min håg;
halft minne, halft aning, det leker så lent som en hviskning af somnande
våg, i doflen från ängen det smeker — men osedd, i nattens famn,
det sökta mig flyr och jag vei ej dess namn.
Afd. lit.
UPPE VID JOHANNES.
XI.
Ligan har sammanträde på ”Soptunnan”.
ovilligt, hon brukar minsann inte oroa sig för Ligans tilltag annars. Men det vore ju f-n så obehagligt om de finge något med ”gri- sarne”* att göra, så jag ger mig väl dil ett slag i alla fall.
— Ja, och under tiden skall jag stöka i ordning till natten, sade Maria ovanligt blid i stämman. Den där anande ängslan hon kände kring hjärtat gjorde henne helt vek och medgörlig.
Inne på Soptunnan, som Ligan döpt sin samlingslokal till, var allt öde och stilla när Jansson kom dit. Det enda lit som syntes till var några råttor, som kilade förbi i mån
skenet. Men för säkerhets skull klättrade han upp för den branta trappan, hvilken led
de till en liten byggnad, som satt som en ut
växt mot brandmuren på ett af grannhusen, tittade in genom fönstren, gick ner igen, och nosade igenom de öppna stallarna. Inte en människa, allt var tyst och öde i den ljumma natten. Men hur del var greps ätven han, den skräckinjagande Satan, af en oförklarlig ångesl och helt instinkimässigt satte han sig ner på en tom låda vid staketet för att vänta en stund.
*
Maria von Buhre hade lofvat att om Felix följde med så fick gärna Tessy gå och höra på sången. Själfva voro de borta på mid
dag den dagen. Och Felix hade sett på Tessy med en blick af hemligt samförstånd menande att han gärna skulle la hand om henne. Isynnerhet som han ju var på Kri
stina Nilssons första konsert och aldrig, så länge han lefde, skulle glömma hur hon sjöng Elsas dröm ur Lohengrin. Han ön
skade bara att Akademiens trånga tak och väggar skulle smälla bort och förvandlas till operascen och all sångerskans moderna dräkt flutit ut till den traditionella medeltida hvita dräkten. Vid första tonen kände och förstod han att scenen var hennes rätta ele
ment, utanför den var hon endast haltva sig själf. Och dock var den halfvan i alla fall nog för att ha skänkt honom ett lifsminne.
Genast föräldrarna gått sprang Thérèsine till telefon — i snart ett halfår hade von Buhres haft telefon och de hade för länge sedan upphört atl förundra sig öfver hur otroligt bekvämt och märkvärdigt det var
— ringde upp till fröken Romanti och bad Blenda komma upp genast hon slutal: — för vi få gå och höra på sången.
Thérèsine var otroligt stolt att vara invigd i kusin Felix hemlighet. Nu visste hon att det var han som tog Blenda trån Janssons och att han ätven ämnade ta henne från Saffransbullen. Hon hade alldeles glömt att hon, en gång i barnsliga drömmar, tänkt sig själf som Felix’ älskade. Nu spann hennes fantasis alla trådar endast kring den i hennes tycke så romantiska Blenda- och Felix-sagan. Och en trofastare lilen bunds
förvant kunde Felix inte gärna fått.
Men Didrik hade på sistone blifvit dem en svår stötesten. Hans redbara ynglingasinne hade fattats af ett svidande hat till Felix och elt kväljande förakt för Tessy. Tänk att- den lilla gåsen inte kunde begripa att detta en
dast var en nyck af Felix. Att han blott lekte
* Folkbenämning på poliserna, emedan de ända in på åttiotalet hade till uppgift att se till att ingen
ting olofligt slogs ut med slasken i rännstenarna.
mm
till Kr. 3.50 per styck är väl billigt? Sänd Eder nerfläckade och oanvändbara klädning för ke
misk tvätt och prässning till Orgryte Kemiska Tvätt- & Färger! A.-B., Göteborg och Ni blir för
vånad Öfver det goda resultatet.
Det är ej likgiltigt, till hvilken affär Ni vän
der Eder, ty det är stor skillnad på kemisk tvätt och — kemisk tvätt.
KLIPPAN.
Modernaste Finpappersbruk.
Spaclalttåm— i
Finare Post-» Sttnlf-, Kopte- och Toyckpappen
samt kontona.
Iduns textpapper tillverkas at Klippan.
en farlig lek med Blenda, en lek som sä
kert skulle komma att sluta illa för henne.
Och till att underlätta sådan uselhet lånade sig Tessy.
Didd hade en gång med blyga, förvirrade ord försökt göra klari för systern hvart detta mellan Felix och Blenda kunde leda, men hon hade bara blifvit ond och börjat gråta, sägande att han var en stygg pojke som tänkte fula saker. Och detta bragte Didd så fullkomligt ur jämvikten att han hvarken kom sig för att tala med sin mor eller med Pepparkakan om detta så som han först hade tänkt. Men i stället lade han allt försåt han kunde i vägen för Felix och Tessys pla
ner.
Så snart Didrik hörde Thérèsines ielefo- nering, sprang han till Wallens och Crantz- ama och frågade om de inte ville komma med och höra Kristina Nilsson sjunga och kommo de öfverens om att allesammans mötas uppe hos von Buhres vid nio-tiden.
Under tiden kom Blenda och Felix förde henne med sig i det skumma hörnrummet bredvid stora salongen, där månljuset fritt flöt in i en bred flod mellan Maria von Buh
res stora vackra bladväxter och kastade underliga skuggor på tapeternas häxdans- mönster.
— Nej, nej, sade Blenda skyggt, då Felix ville att hon skulle sätta sig på schäslongen där inne, inte här, låt oss gå ut i salen. Men han drog utan vidare ner henne bredvid sig och smög armen om henne. Och hon kände sig så domnande maktlös i hans varma, fasta grepp, att hon satt alldeles stilla med lysande ögon som en liten råtta i en fälla.
Hittills hade de inte haft tillfälle att råkas annat än på långa vandringar i stadens ut
kanter eller på något konditori och endast en eller annan flyktig kyss eller hemlig handtryckning hade beseglat hvad tindrande blickar och rodnande läppar så många gån
ger lofvat.
Men nu.
Felix’ hjärta och pulsar klämtade dofva tunga slag, det susade i öronen och det var som han hade svårt att svälja, då han kände den lilla mjuka skälfvande varelsen så nära sig. Och så här i det trolska månljuset föll allt detta i hennes klädsel och sätt, som an
nars stötte hans känsliga finsmakarsinne, all
deles bort och han märkte blott att en egen
domlig rusande doft liksom af mandel och nysilad mjölk steg upp från hennes hår och hud. Nu var hon inte längre en afbild af hans barndoms och ynglingadrömmars Gina
— nu var hon hans egen vildblomma, hans lilla Blenda med de drömmande ögonen och mystiska sinnet. Ett sinne som från de för
sta trefvande tankarna tagit intryck af Pep
parkakans underbara bibliska skildringar. Och många gånger under deras långa tal i skog och mark kände Felix och Blenda att de lik
som andligen närts af samma moder, ty alla deras käraste barndomsminnen voro ju för
knippade med andaktstimmarna i Nya Kyr
kan och sagostunderna hos Pepparkakan.
Hur länge de, slutna intill hvarandra i ljuf- lig dröm, njutit nuets fullhet visste de inte, då de väcktes af gamle Bellmans hesa gubbskall, stimmande glada röster och Thé- résine som kom inflygande till dem.
— Det är Wallens och Crantzarna som också komma med i kväll, ropade hon mun
tert. För närvarande svärmade hon lite för tvillingarna Wallen, för vilken af dem visste hon inte så noga.
Blenda reste sig hastigt upp och stod all
deles styf. — Då kommer inte jag med, sade
FINAL
HAN LUTAD STOD ^MOT^BRYGGANS räck och såg, hur vattnets ström i vreda hvirflar yrde för klippans brant och sen i långsamt tåg mot hafvets vida famn sin kosa styrde.
”Se upp”, jag bad, ”och fatta mod på nytt!
Än finns det hopp, än finns det kraft att lefva,
fast lyckan svek och trolös glädje flytt.
Som vilsna barn vi vandra här och trefva och söka målet för vår lefnads färd.
Så räckom då hvarandra trofast handen.
Se, än en dusi är resan kanske värd, och än står solen högt vid himlaranden.”
Men stum han stod, blott forsens starka låt med gny och dån sin stridssång hördes
sjunga,
och ner vid klippans fot en omhvälfd båt i skum och bränning sågs mot hafvet gunga.
Och högre ropte jag: ”Lyft upp din blick med trotsigt mod mot rymdens blåa kupa!
Är svedan skarp af såret, som du fick, så minns, att hjältar strida, tills de stupa.
En öken är vår arma pilgrimsstig, och lång är vägen till de sälla tanden;
men än din gåtas tydning väntar dig, och än står solen öfver himlaranden.”
Då såg han upp som ur en drömsyn väckt med dyster blick, där ingen längtan lyste och hoppets varma eld var evigt släckt
— jag skalf af köld och djupt i hjärtat ryste.
”För mig,” så ljöd hans röst, en sällsam löst, så dof som klangen af en sorgstämd trumma,
”för mig finns intet mål och ingen tröst, min väg den går till djupets salar skumma.”
Från bryggans räck ett språng han plötsligt tog;
en fågel flög med höga skri från stranden, när vattnets hvirfvel kring hans hufvud slog.
Och solen sjönk i blod vid himlaranden.
RICHARD VALLNER.
hon hårdt. Mary Wallen tål mig inte, och jag hörde en dag hur konsulinnan Wallen sade till fröken Romanii att hon tyckte att det var då bra märkvärdigt, att du Tessy fick vara så mycket tillsammans med mig. Och friherrinnan Gyllen, din styfmor, Felix, som också var där och blef kammad sade att hoo tyckte att det var upprörande. Det är så un
derligt, det är alldeles som om kunderna trodde att man vore ett slags träbeläte som hvarken ser, hör eller förstår, så oförsiktigt som de tala, fastän de vet att man finns all
deles i närheten. Och nu vill jag gå g e- nast — innan jag råkar någon. Snälla Tessy, ge mig hatten och kappan, så smiter jag ut genom salen och köksvägen. Jag kan få följa fröken Romanti och byggmästar Kraftmans och höra på sången om jag vill.
När Tessy försvann, drog Felix Blenda häftigt till sig. — Älskade, det var första gången hon hörde det ordet, gör som du vill men kom i håg — Fördömda ungar, afbröt han, då han hörde ungdomarna storma in i salongen. Detta är Didriks påhitt, det kan jag slå mig i backen på. Och så sköt han sakta ut Blenda genom salsdörren, där Thérèsine mötte henne med ytterplaggen.
När Blenda gått, iände Felix en cigarr, lu
tade sig bekvämt tillbaka i schäslongen och bad Thérèsine att sätta sig bredvid honom.
— Får se nu hvad de säga när de komma in och finna dig här i stället för Blenda, skrat
tade han. Och Thérèsine höll med om att det just kunde vara rätt åt Didd, som alltid bar sig så nedrigt åt mot dem.
— Jaså, sitter herrskapet här och kurar i månljuset, hördes Didriks målbrottsstämma i dörren, som han slog upp på vid gafvel så att lampljuset från salongen strömmade in.
— Det kan allt hitta på och hända det, menade Felix muntert och drog Thérèsine tätt intill sig, medan hon skakande af skratt, gömde hufvudet under Felix arm och Didrik såg ut som en målad bock.
— Hvad i all sin dar gör du där, undrade Mary Wallen, hvilken inte var det ringaste romantiskt anlagd och som hittills inte er
farit någon annan passion än att spela kula eller s. k. rännstensbiljard. I det var hon oöf- verträffad och hennes högra pekfingers yt
tersida var ohjälpligt barkad och svart. Vid det här laget hade. hon spelat till sig tretu
sen åttahundra sjuttiotvå kulor, som hon för
varade i stora påsar i sitt rum.
—Hon leker att hon är min fästmö, tyckte Felix.
— Usch så fånigt. Kom så gå vi. Tänk bara om vi komma för sent. Inte för att jag bryr mig om sången, men det är så skojigt att få gå ut om kvällarna. Tänk hvad jung
frur ha det bra. Dom får gå ut om kvällarna så mycke dom vill och så länge dom vill.
Kom nu bara.
Kvällen var ljum, nästan lite kvaf. På Janssons kafé var de röda gardinerna för
dragna för fönstren och skrål och drag- spelstoner trängde ut tillsammans med det mystiska röda ljuset, så ännu hade Maria tydligen inte blifvit af med Sommarlundska sällskapet. Regeringsgatan låg öde och skum. Endast ekot af en eller annan fekram- lande droska störde den djupa tystnaden.
Men ner åt Hamngatan och Kungsträdgår
den blef det lifligare och vid Karl Xll:s torg syntes människomassan så tät som småskog.
Men alltjämt hvilade en dof beklämmande tystnad öfver det hela. — Säj, vi trär,ga oss väl inte in bland människorna, sade Thérè
sine och smög sig ängsligt närmare Felix.
Då i detsamma några gälla rytmiskä hviss
lingar skuro luften hvilka genast besvarades från ett par andra håll längre bort. Klicken stannade som på kommando och såg för
undrad ut.
— Ligan!
— Här är ugglor i mossen, sade Felix be- stämdt och kände med ett pröfvande tag på sin käpp. Flickorna få stanna vid den här bänken under tvillingarnas beskydd, medan Didrik och vi andra —
Längre kom han inte, då några underliga rosslande suckande ljud hördes från hörnet af Palmeska huset och småskogen vid Karl XII:s torg började bölja som för en storm
vind.
Felix och gossarna rusade ögonblickligen ner mot Palmeska hörnet, där gatan låg upprifven. En kvinna med ett små-barn snafvade i förvirringen på stenarna och den böljande massan föll sedan öfver dem! — Träng för Guds skull inte på. En hel hop har fallit omkull, ropade Felix med fulla lungor.
Men ingen hörde. Människorna voro som galna af skräck. Det blef ett fasansfullt — rädde sig den som kan. Inom en sekund låg en hel hög människor klämda upp mot hu
sets hörn.
FSr hudens vård och ansiktets skönhet
CREME SIMON J. SIMON, PARIS.
Enda skOnnetsmcdel som icke Irriterar huden.
K. ANDERSON
Hedersgåfvor SiSSpeciella rilningar uppgöras gratis pä anfordran.
Praktkaialog, ringmåli gratis.
KUNOL. HOFJUVELERARE.
I AKO ESTORO I. REGERINOSQ. IB a
- 50ö -
Då tog Felix i full förtviflan etf par af gatstenarna, krossade de höga hvälfda ru
torna i bottenvåningen och drog med hjälp af de andra gossarna så många de någon
sin kunde dit in. Det bief ju en liten lättnad men hvad hjälpte det i det stora hela. Hvad kunna några poliser och en handfull pojkar göra mot en vettskrämd människohop.
Mellan rosslingar, suckar och jämmerrop hördes ännu de välkända rytmiska hviss
lingarna fast nu helt aflägset — bort åt Na
tionalmuseum till.
Med den afsvimmade fru Fatima i sina ar
mar kom byggmästar Krafiman fram till bän
ken, där Thérèsine och barnen Wallen sutto.
Ingen hatt hade han, håret stod rätt upp och han såg alldeles ut som om han ginge i sömnen. Fru Fatimas kapott hängde i hak- banden långt ner på ryggen på henne och lösbenan hade åkt på sned. Varligt lade Kraftman ner henne på bänken och flickorna pysslade med henne så godf de kunde och det dröjde inte länge, innan hon kvicknade till, men då brast hon ut i hysterisk gråt och skratt, om hvartannat. När hon ändtligen lugnade sig, blef det ett undrande och frå
gande.
— Hvad har händt? Hur kom det till?
Har hon sjungit?
— Jo, men hon kom visst tidigare än be- räknadt var och hon var så trött, så när hon sjungit ”Fjorton år tror jag visst att jag var”
så sade hon att hon inte orkade mer än en sång till. Och just när de sista tonerna för
klingat och man trodde sig i himmelen — Gud välsigne henne för det — så kom det.
Som på gifven signal hördes de där liga- • hvisslingarna och några som ropade: Akta er, ni faller i Strömmen, och när man då ru
sade upp mot Museum, Stallgatan och Kungsträdgårdsgatan var det alldeles som om något tagit mot — man kom ingen vart. ■
— Då blef människorna som galna, fort
satte Kraftman. Jag tog Fatima på armen, bad Julia och Blenda hålla i mig bäst de kunde. Och jag kände, han ryste till som i ' frossa, att jag drefs fram öfver kvidande kvinnor och barn. Det var alldeles mjukt och varmt under fotterna.
Vid minnet af detta brast den store jätten Kraftman också i gråt och ristes af så sön- derrifvande snyffningar att barnen och hans lilla fru, som nu makat upp kapoiten igen på den sneda lösbenan, blefvo rakt utom sig af förskräckelse. Då kom Felix för att säga till dem att de genast måste gå hem. Han skulle stanna och hjälpa till att bära undan sårade och döda. Först när han fick se Krafiman, kom han att tänka på att Blenda sagt något om att hon kunde få följa med dem om hon ville och en isande fasa kylde honom genom hela kroppen.
— För Guds skull, människa, säg, var Blenda med? ropade han och formligen skakade den gråtande jätten.
— O, Herre Gud! Kraftman stirrade yr
vaket på Felix. Blenda och Julia, hvart ha de tagit vägen?
— Tag fru Kraftman med er och gå ge
nast hem, befallde Felix kärft. Medan bygg
mästaren och jag gå och leta reda på de . försvunna.
Felix röst hade i ett ögonblick fått en man
ligt kärf klang som aldrig funnits där förr.
Inne på Soptunnan hade månskuggorna blifvit längre och Jansson sof djupt med ha
kan stödd mot bröstet, då ett par bleka skep
nader kilade in genom en lösrifven bräda i planket, fram öfver gården och in i mörkret
• under stalltaket. Borta i den skummaste vrån gräfde de ner sig i halmen där de se
dan lågo molstilla. Det hela hade gått så hastigt att Jansson, som vaknat upp af fot
stegens lätia rassel mot marken trodde att han drömde, när i detsamma Spiggen stack öfver gården på samma sätt, hack i häl följd af ett par af de minsta ligapojkarna som snyftade och gräto af förskräckelse.
I Adolf Fredrik slog klockan elfva dofva slag och sedan blef det dödstyst igen.
Ingen af dem hade i ifvern märkt Bockfo
ten och han, hvilken annars inte brukade tveka, då det gällde, höll sig alltjämt afvak- tande. Men då han fick höra välkända tunga steg klampa mot gatans kullerstenar och det började bända på den inifrån låsta plank
porten, så var han genast situationen fullt vuxen.
— Grisarna, mumlade han, slängde sin mässingsklocka bland en hop skräp och bråte vid pumpen och gick fram och hjälpte dem att öppna porten.
— Har man sett på f-n, nej Satan menar jag, hvad i all världens dar gör han här, så här dags på dagen, undrade konstapel Blom.
~ Jo, jag gick hit för att leta reda på min fina silfverrofva som Saffransbullen fick låna i jåns och som han tror att han tappat här, när han skulle vattna hästarna. Själf kunde han inte göra det för han ligger i mässlingen.
— Nå, har han hittat klockan?
— Nä, inte än.
— Då kom han väl alldeles nyss då?
— Nä inte de heller, för jag har liksom sut
tit och slumrat en stund i månskenet. Jag ska säja honom konstapel Blom, att när en börjar bli gammal och trött, så kommer det på en sådana underliga tankar en sådan här kväll, ser han. Och allt medan Jansson pra
tade, gick han rundt pumpen och påtade med sin käpp tills att han stötte på klockan.
— Har man sett på t—n, här har jag den, utbrast han belåtet och visade poliserna klockan.
— Hör nu säj, har inte Ligan synts till här i kväll?
— Infe vet jag. Men inte etf lefvande lif har varit här sedan jag kom hit, så när som på ett kärlekskrankt råttherrskap där borta vid tunnan. Men hvarför frågar han det?
Har det händt nått?
— Jo jo män hvad det har. Men det skall han få veta mer om på vaktkontoret. För hela hans uppträdande här i kväll är med förlof sagdt högst märkvärdigt. Och han in
billar sig kanske att han kan lura oss med något så groft som det där om mässlingen och silfverrofvan. Se så marsch nu bara.
Jansson låtsades göra motstånd, men in under hans yfviga skägg gled etf listigt le
ende. Än var det tydligen ingen fara med gamle Bockfoten. Nu som förr kunde han dra grisarna om trynet om det gällde.
Polisen med sitt byte hade knappt hunnit utom hörhåll, då det började röra sig i hal
men där borta i mörkret. Franz-med-örat, Spiggen, den mässlingssjuke Saffransbul
len och alla de andra pojkarna stucko fram den ene efter den andre likt vålnader som resa sig ur sina grifter. Var det månljuset som färgade dem så bleka — eller var det en inre själens fasa? Stumma stirrade de på hvarandra med knottrad hud och skall- rande tänder.
— Hvad hade de gjort? Hvad hade händt?
Det som de hade menat endast till ett skämt — visserligen okynnigf och rått — men infe grymt — hade förvandlats till den
hemskaste tragedi. När de minsta småpoj
karna på gifven signal nere vid kajen bör
jat ropa: — Akta er, kärringar, så att ni inte trillar i, och människorna nere från kajen klämde sig uppåt, hade de större pojkarna bildat kedja och ett ögonblick hindrat mas
san att bryta fram. Det var då paniken bröt ut, det var då denna fasansfulla mardröm blef verklighet.
— Det var visst många hundra döda i en hög, hviskade till sist Spiggen med skälf- vande läppar.
Inte en droppe blod fanns bakom Franz Sommarlunds fräknar, och hans små pliran- de ögon blinkade gång på gång som i för starkt ljus. Han var ju den äldste af dem allesamman, Ligans ordförande och den för
nämste sopfunnetalaren, han kunde fala i liknelser och vändningar som ingen annan, men nu kände han för första gången i sitt lif ansvarets blytyngd hvila öfver sig.
— Grabbar, sade han och han måste gång på gång bita i sina tunna, blodlösa läppar för att hindra dem att darra, ni vet allesam
man att detta inte var vår mening. Vi ville ge Klicken och deras jäntor ett skott salt bara — att bössan var skarpladdad och skottet dödande — det visste vi infe. D. v.
s. vi kunde infe ana hvilka följder vårt dum
ma skämt skulle få och att de där andra slynglarna skulle komma och blanda sig i leken. Kommer jag helskinnad undan detta så — etf ögonblick tvekade han men så kommo orden — så vid Gud, lofvar jag, vid Ligans heder och Soptunnans min
ne att hädanefter handla som en redlig man.
Och samma löfte skulle jag vilja att ni alla stora som små, gåfve i denna natt.
Som ett sakta mummel gick den underliga eden öfver bleknade läppar och som be
kräftelse möttes en massa smutsiga tummar.
— Och nu, efter som grisarna, tack vare Bockfoten, tappat väderkornet på oss, före
slår jag att vi, en och en smita härifrån. Att vi — han ryste till — blanda oss med män
niskorna där nere och se till om det är nå
gon vi kan hjälpa. Vi vet ju infe ens om — om Thérèsine och Blenda — längre kom han inte, som en stormby fog gråten honom och han kastade sig ner i halmen och grät ut sina sista barnatårar.
Om en liten stund var han ensam i den stilla natten och först då det sista folfslaget i Adolf Fredrik förklingat, gick äfven han — för att med stapplande steg börja sitt nya lif.
Etf lif af ansvar och kamp.
Vegetariska kurser i Elisabeth Östmans husmodersskola.
LISABETH OSTMANS VÄLKÄNDA skola Klarabergsgaiafn 40, Stock
holm, uppfar denna höst äfven den vegetariska matlagningen på sitt undervisningsprogram. Dess före
ståndarinna, fru Elisabeth Osiman- Sundstrand, och en af hennes lärarinnor ha i som
mar gjort studieresa i Tyskland för att grundligt sätta sig in i den moderna vegetariska kokkon
sten och därvid besökt samma platser där Vege
tarismen ställes i läkekonstens tjänst såsom dok
tor Lahmanns Weisser Hirsch utanför Dresden och Jungborn i Harz.
Kurserna, för hvilka ett af fru Ostmans stora, ny
inredda kök kommer att disponeras, bestå i kon
serveringskurs på en vecka under augusti, 2 st.
7 veckors-kurser per termin, 1 kurs för fruar och 1 aftonkurs. För närmare underrättelse hänvisas till vår annonsafdelning.
Fru Ostmans intresse och skicklighet komma helt visst att på det nya området förskaffa henne samma framgång, som hon inom alla grenar af sin verksamhet förut kunnat glädja sig åt.
Hl
IDUIS KOKBOK
AF
ELISABETH ÖSTMAN
är den bästa kokbok för det svenska hemmet. - - -
På mindre än 2 år har den utgått i öfver 25,000 ex. - Pris: Kr. 5:50inb.
Tuppens Zephyr
och Ni köper ingen annan.
GAMLA OCH DE
^
påsonnARrtöJE
Ni
Konvalescenthemmet vid Rönninge. Grupp af sommarhemmets pensionärer.
■
ET ÄR ICKE ENDAST STOR- städernas barn som i den ut
sträckning det sig göra låter sändas bort om sommaren från _ de kvafva gatorna och upphet
tade stenhusen till landtliga omgifningar med skog och sjö och ren luft. Barmhärtigheten har också haft i minne andra kategorier, som försmäkta under de långa sommarmånader
na med hälsokällan naturen utanför dörrarna utan medel att nå den. Det sörjes sålunda för de sjuka och gamla om än blott stycke
vis, som det alltid måste bli, där den en
skilda välgörenheten söker råda bot på den samhälleliga nöden. Vi vilja i dag, vid den tidpunkt af året, då våra läsare ha största förutsättningarna att behjärta den goda sa
ken, fästa uppmärksamheten på särskildt två institutioner, som satt som sin uppgift att be
reda sommarnöje åt sjuka och gamla, näm
ligen Föreningen sommarhem för konvalescenter och De gamlas dags förenings sommarhem.
Den först nämnda af dessa två är också den äldsta. Föreningen existerar nämligen sedan år 1899, då en grupp ungdomar ur samma bekantskapskrets för första gången ordnade ett litet sommarhem för kvinnliga konvalescenter. De flesta af de startande ha sedan troget hållit fast vid sitt ungdomsintres-
se, och hvarje år öppnat sin lilla stuga i Sig
tuna för klena och utarbetade kvinnor, hvilka sändas dem genom församlingssystrar och sjukhus. Föreningen har existerat uteslu
tande på denna bekantskapskrets offervillig
het och icke vädjat till allmänhetens bi
stånd. Om dess styrelse nu gärna skulle ta emot hjälp utifrån så att säga, så beror det på, att föreningen nu kommit till den punkt, då den vill utvidga verksamheten, och på allvar börjar iänka på att skaffa eget hem.
För denna sommar och ett par framåt har emellertid hemmet hyrt sig en ur många synpunkter lämplig tillflyktsort i en iräd- gårdsmästarvilla vid Rönninge, belägen på
en backe invid sjön Flaten med skogen i ryggen. Hemmet har installerat sig mycket nätt och trefligt med egna möbler, och här tar föreståndarinnan, syster Sigrid Beding, emot tio konvalescenter åt gången för en period af sex veckor. Här ute träffar man några af dem, som lifvet farit hårdast med och kräft mest af. Sällan får man se en torparhustru om än så fattig, som ser så ut
släpad ut, som så bär prägeln af lidande och arbete utöfver det möjliga, som några af dessa arbeterskor och arbetares hustrur, stora barnskarors mödrar, som i hela sitt lif kämpat med fattigdom och som bära sjukhus
korridorernas blekhet över sina drag. Här träffar man den gamla utslitna poststäder
skan, som sjukdomen skaffat en ofrivillig se
mester från arbetet att städa postlokalerna klockan fyra hvarje morgon året rundt, här arbetarhustrun, som begraft sina nio barn, alla döda i unga år, den lilla fattiga lappsöm
merskan, den tidigt brutna fabriksflickan.
Man tycker icke att det skulle finnas någon lifskraft kvar i den trådslitna hamnen, men underligt nog händer det, att de sex veckor
nas hvila, bekymmerfria, regelbundna lif, vis
telsen ute i skogen, i solskenet, att allt detta kommer lifvet att blomstra upp på nytt. Stor är också glädjen och tacksamheten bland sommarhemmets patienter och belönar rikli-
De gamlas dags sommarhem. Föreståndarinnan fru Mathilda Hedman. De gamla kring frukostbordet.
Pellerins Växt-Margarin
ersätter det finaste mejerismönBästa, drygaste och hållbaraste fabrikatet.
- 510 -
gen det arbete, som styrelsen och inom den främst sekreteraren, fröken Hildur Melin, ned
lägger på sin skapelse.
Från och med i år kommer hemmet att vara öppet äfven under vintern, dock mot någon ringa afgift, enär hemmets ekonomi ej tillåter att det hålles öppet fritt året om.
Föreningen har verkat i det tysta och är ej mycket känd. Kanske skola dock dessa ra
der fastna i minnet hos någon af dem, som kunna och vilja hjälpa, och öfvertyga dem om att knappast deras gåfvor kunna åstad
komma mera glädje än om det förhjälper nå
gon fatig arbetarhustru till en sex veckor af hvila och vederkvickelse ute vid Rönninge.
De gamlas dags förenings yngsta verk
samhetsgren och den, som tycks bringa den allra största välsignelse, är sommarhemmet.
Det startades i vår med några tusen kronor, som föreningen hade öfver att disponera. En' villa hyrdes på Lidingön, med utsikt öfver segelleden och in i Skurusundet, och fru Mathilda Hedman, som ända sedan arbetet med de gamlas dag började lifligt tagit del i detsamma, åtog sig värdinneskapet. Väl om
sedda och ompysslade tillbringa här fjorton gamla antingen ensamma eller äkta makar, tre veckor af sommaren. Det starka ombytet af lefnadssätt gör med de gamla nästan un
derverk, efter några dagar slå de ut som Je
richorosen, företaga promenader och bestiga backar, hissa flaggan på taket, bli muntra och språksamma. Om de krypa fram med några bekymmer, som tyckas dem oöfver- komliga, så visar det sig ofta att dessa tack vare deras små anspråk kunna afhjälpas lätt nog.
Med minnet af förstående vänlighet, af solsken och trefnad att ta med sig in till sta
den och till den mörka vintern, med hoppet att få vända åter nästa sommar som tröst i bedröfvelsen öfver att skiljas från hemmet, fara de tillbaka till Stockholm för att ge plats åt nya fjorton. Det finns många på både sjuttio och åttio år och mer, för hvilket detta är den första semestern.
Huruvida verksamheten skall kunna fort
sätta nästa sommar, beror naturligtvis myc
ket på De gamlas dag i höst och hvad den ger för resultat, och huru villig allmänheten är att understödja just denna gren af verk
samheten. Men sedan de yngre generatio
nernas samvete börjat vakna för de gamla, vågar man hoppas det bästa för sommar
hemmets framtid.
E. W.
Etthundra (100) kronor
i pris för en idé HH en originell och roande pristäfling för vår Tidsfördrifsafdelning.
HÂR ERBJUDER SIG ETT YPPERLIGT TILL- fälle för alla fyndiga hjärnor,att slå mynt af sin skarpsinnighef. Allt mellan himmel och jord kan användas som uppslag för en pristäfling af den art vi åsyfta, men de täflande få ej taga saken för lätt, utan ihågkomma rubriken här ofvan: ori
ginell och roande. Vanliga tidsfördirfsuppgiffer lämna vi alltså utan afseende.
Täflingsmanuskripfen, som skola vara försedda med påskriften: Iduns Okfoberfäfling samt åtfölj
da af försegladt motto, innehållande författarens namnsedel och adress, måste vara inlämnade till redaktionen af Idun senasl den 1 nästkommande september.
Vi förbehålla oss rätt till prisets delning för den händelse ingen af de insända idéerna skulle be
finnas vara förtjänt af priset odeladt.
Stockholm den 1 augusti 1914.
IDUNS REDAKTION.
TILL SVERIGES KVINNOR!
I det vi lämna plats åt fru Veländers artikel få vi varmt uppmana våra läsarinnor att beakta de däri framlagda initiativen och att handla lugnt och snabbt.
IKSOM DEN ENSKILDA MÄN- niskan ordnar all sin verksam
het under den förutsättningen att hälsans njutande är det nor
mala i lifvet och sjukdom och död höra till det som måste mötas och fördra
gas likaså ordnar nationen all sin verksam
het under den förutsättningen, att freden är det normala, men krig, pest och hungersnöd måste tagas med i beräkningen, därför att in
tet i denna värld är så visst som att allt som hör den till är ovisst.
Midt under den mest leende dag kan ett lif och egendom förödande oväder bryta ut, och därför njuta vi aldrig någon solskens- glädje utan att i den mänger sig vemodet däraf, att plötsligt vi måste drifvas till att anspänna alla våra krafter för att möta den förödelsens styggelse, som skall pröfva vårt mod, vår sinnesnärvaro, vår klokhet, våra kunskaper, vår psykiska kraft, vår människo
kärlek och vår gudsförtröstan.
Länge har fredens välsignelse njutits af vårt folk och länge har allt omkring oss va
rit lugnt och stilla, i solsken och milda vindar ha vi både sått och skördat våra skördar.
Men den onda iiden har kommit. Ovädret, hvars fruktansvärda möjligheter vi alla kän
na, men hvars våldsamhet är för oss obe
räknelig, är öfver oss. Öfver en ganska stor del af vårt land ha klockornas malmtungor manat alla till att stå på sin post, hvar och en oöfvervinnelig gentemot hvarje frestelse att svika sin plikt.
Klockornas maning gäller icke endast Sveriges män utan äfven Sveriges kvinnor.
Nu sättes svensk kvinnokraft på ett prof som aldrig förr. Äfven om förhållandena ut
veckla sig på det allra mest gynnsamma sätt, så har redan förödelse skett, och en tid af spänning och allvarstyngd ovisshet må
ste vi bereda oss på.
Hvarje man, som kallas under fanorna, måste lämna ett arbete, som icke får ligga ogjordt och dessutom måste mycket mer ar
bete fullgöras än i goda tider. Hvarje kvin
na, som vill förtjäna namnet medborgare, måste känna sig pliktig att träda in i detta arbete, som ropar på armar och hufvuden.
Nu äro vi icke längre moderata, liberala och socialdemokrater i inbördes täflan att lösa politiska frågor. Nu äro vi alla döttrar af moder Svea, som ana hvad hon kräfver af oss, om än ingen värnpliktsöfning gjort oss förtrogna därmed.
Nu väga vi icke männens ord om vår dug
lighet eller oduglighet i fosterlandets tjänst, vår förmåga eller oförmåga att bära med
borgerligt ansvar. Nu ta vi i kraft af ge
mensamma faror vår del i bekymren, och det första vi då ha att göra är att tänka öfver hur vi skola kunna göra gagn.
För många kvinnor äro de nutida förhål
landena så främmande, att de måse ha råd och anvisningar för sitt handlande. Det är af vikt att vi så litet som möjligt med vår okunnighet och svaghet besvära männen, ty om krigets möjlighet blir verklighet, så har hvar och en af dem den börda vi äro vana vid här i landet, där det var sed att ”en mot tio ställdes”.
Därför bör i hvarje kommun tillsättas ett kvinnoråd, bestående af några kvinnor ur skilda partier och kretsar, som göra sig för
trogna med förhållandena och bistå andra
med råd och dåd. Särskilt viktigt är det för själfförsörjande kvinnor att ta reda på rekvi- sitionslagarna, så de ha i ordning det de ha att lämna och känna formaliteterna för dy
likt.
Vidare böra alla kvinnor göra sig så noga hemmastadda i sin bygd, att de i händelse det skulle behöfvas kunna ge korta, snabba, tydliga och riktiga besked om vägar och sti
gar, förråd af varor, som de disponera, göra sig förtrogna med vårt kommunikationsvä- sen, så att de kunna väl bedöma hur perso
ner, varor och muntliga bud kunna enk
last och bäst transporteras till och från deras kommun och undvika så mycket som möjligt att öka arbetsbördan för i vårt kom- munikationsväsen anställd personal, hvilken under krigsförhållanden antingen det är frå
gan om neutralt eller aktivt försvar är ut
omordentligt betungad. Äfven sådana sam- färdsmedel som cyklar, aufomobiler, motor
cyklar, motorbåtar o. d. böra de kvinnor, som tro sig därom, lära sig på egen hand sköta.
Vidare böra kvinnorna lära sig känna igen resp. i krig stadda nationers flaggor och uni
former samt gradbeteckningarna inom vår flotta och armé. Hvarje kvinna bör kunna be
döma om fartyg, trupp eller person är främ
mande eller ej.
Mycket, annat kunde här uppräknas, men vi vilja sammanfatta allt dylikt i maningen att tänka, att ju mer manlig kraft hon frigör från dylikt för att tjäna fosterlandet, dess mer ökar hon fosterlandets värnkraft.
Men lika viktigt som det är, att hon står kunnig, vaken och stark i hvarje uppgift, som krigsförhållandena kalla henne till, lika vik
tigt är det, att hon ägnar hvad kraft hon kan åt det fredliga arbetet. Detta måste fortgå så kraftigt och ostördt som möjligt, ty det är nationens näring under det kräfvande prof- vet.
Kvinnorna måste därför söka bärga af landets gröda så mycket som möjligt. Hvar söke sin plats i det fredliga arbetets här.
Först och främst gäller det att allt, som kan ätas, insamlas från åker, äng, trädgård och skog, så ej höstregn och frost förstöra det.
Vidare att ta vara på allt detta, magasinera, konservera. Gäller det bespisning af större grupper, måste kvinnorna handla med stor ordning och precision.
Sjukvården m. m. är ju ganska väl orga
niserad, men de enskilda hemmen få ej stå rådlösa, om de behöfva lämna handräck
ningar af ett eller annat slag.
Om isoleringen medför kolbrist, måste vi ta vara på hvarje dygnets ljusa timme till ar
bete och så vidt möjligt dess mörka till lugn och hvila. Stanna våra maskiner af brist på kol, så får det gamla handtverket ta vid och kvinnohänder få icke tröttna att hjälpa dem som behöfva hjälp.
Så må vi i samma Guds hägn alla bröder och systrar i det gemensamma hemmet stå i en obruten linje rundt Sveriges land, och hinna våra händer icke lyftas från plogen för att knäppas till bön, så må de hvila trygga på den, medan vår tanke söker Honom, som styr världarnas öden, så få vi nervernas, hjärtats och samvetets kraft att göra värn
plikt för vårt fosterland.
JENNY RICHTER VELANDER. '
511
