Stockholm 2016-04-15 Plankorsningar – fortfarande en stor och allvarlig säkerhetsrisk
Bakgrund
Branschföreningen Tågoperatörerna (BTO) önskar lyfta frågan om plankorsningar och dess påverkan på den generella risknivån inom såväl järnväg som väg. BTO anser inte att denna den näst största olyckskategorin, när det gäller dödade och skadade till följd av järnvägstrafiken, hanteras på ett för säkerheten och den generella risknivån korrekt och godtagbart sätt. I backspegeln kan ses att riskområdet Plankorsningar tidigare haft större fokus och intresse från olika intressenters sida men att detta idag, sannolikt av flera skäl, inte längre är fallet.
Detta PM beskriver närmare den situation som råder idag såsom BTO upplever den och i PM:et lämnas förslag på att GNS skall hantera denna för flera transportslag riskfyllda företeelse – Plankorsningar.
Problembilden
Riskområdet Plankorsningar har i flera olika omgångar tidigare varit föremål för riktade satsningar och dessa har i regel varit tämligen framgångsrika. De har dock aldrig varit heltäckande och vid varje avslutande av en sådan riktad satsning, har ett antal – i sig identifierade risker – fått lov att lämnas obehandlade. För en stor del av järnvägsnätet med hög hastighet (över 160 km/tim) kan läget anses var gott, men för den stora merparten av de sträckor som har hastigheter under 160 km/tim finns fortfarande ett stort antal plankorsningar och risker som inte omhändertas på ett tillräckligt bra sätt.
Det som oroar BTO är att en samlad behandling, inriktning och process för att hantera dessa risker och plankorsningar inte längre verkar vara prioriterat inom Trafikverket.
Den regionala persontrafik på järnväg är den starkast ökande trafiken på järnvägsnätet och en relativt stor del av denna regionala persontrafik sker på banor där hastigheten är under 160 km/tim och där plankorsningssäkerheten till stor del lämnar mycket i övrigt att önska.
Lokala/regionala åtgärder genomförs då och då, oftast med gott resultat och resulterar i stor utsträckning till en minskad risk och högre trafiksäkerhet. Men dessa åtgärder vidtas oftast efter redan inträffad olyckshändelse eller att ett eller flera järnvägsföretag påpekat vissa svåra
förhållanden på viss plankorsning eller sträcka – och det blir bara minskad risk/högre trafiksäkerhet på en enskild plankorsning eller delar av en utpekad sträcka.
Vissa sträckor får inte den uppmärksamhet som BTO anser vara påkallad ur ett
trafiksäkerhetsperspektiv (se nedan). För vissa plankorsningar finns inte ens det mest rudimentära skyddet, kryssmärken, utan det enda som markerar spåret är de så kallade ”bondfångarna” – varningsskyltar för kontaktledningen. För flera av plankorsningarna har vägtrafiken ökat markant, på grund av olika etableringar vid sidan av järnvägen. Denna trafikökning verkar dock inte ha föranlett omprövningar av skyddsnivåerna vid plankorsningarna, såsom det är föreskrivet i styrande dokument inom Trafikverket. BTO önskar ett bredare systemperspektiv och ansats i hela järnvägsnätet.
Ett dödsfall vid en plankorsning ”drabbar” både järnvägs- och vägtrafik och är en av få olyckskategorier som ger utslag i statistiken hos båda transportslagen. Givet de olika
transportslagens förutsättningar och systemutformning sker dödsfallen oftast hos vägtrafikanterna, men varje plankorsningsolycka innebär också en potentiell risk för dödsfall även hos tågresenärerna och järnvägspersonalen. En kollision mellan ett motorvagnståg och en tungt lastad lastbil kan innebära mycket allvarliga konsekvenser och representerar en mycket hög trafiksäkerhetsrisk för järnvägsföretagen.
Tidigare har det i olika utredningar framskymtat att ett problemområde vid hanteringen av riskerna vid plankorsningar har varit det delade ansvaret som då rådde mellan Banverket och Vägverket – vilket det sades skulle försvåra snabba och effektiva åtgärder. I det utredningsarbete som
genomfördes inför hopslagningen av flera transportslag till det transportslagsövergripande Trafikverket, framfördes synergieffekter mellan väg och järnväg som ett tungt vägande argument.
Riskområdet plankorsningar togs speciellt upp i det utredningsarbetet som ett sådant område där ett transportslagsövergripande verk skulle ha mycket bättre möjligheter att genomföra effektiva
åtgärder. BTO kan dock konstatera att sådana synergieffekter ännu inte har visat sig. I stället har andra riskområden kommit i fokus.
BTO anser att denna brist på central styrning av riskområdet Plankorsningar inte längre kan fortsätta, utan riskerna måste hanteras på ett bättre sätt än vad som sker idag. Problemet upplevs av i princip samtliga järnvägsföretag inom BTO, men mest framträdande av sådana järnvägsföretag som kör på sträckor som har en lägre säkerhet vid plankorsningar.
Regeringen har kritiserat branschen för dess brister i förmågan att hantera nollvisionen – som gäller alla transportslag i Sverige - och kräver att större uppmärksamhet och åtgärder riktas för att uppfylla nollvisionen. Givet dess inverkan på båda transportslagen, menar BTO att en större uppmärksamhet på riskområdet Plankorsningar aktivt skulle medverka till att nollvisionen kommer närmare sitt förverkligande.
En stor del av plankorsningsproblematiken ligger också i det faktum att det är enskilda vägar som korsar Trafikverkets spår, därför anser BTO att riskområdet Plankorsningar måste behandlas i GNS, då det är en mängd olika aktörer (såsom t.ex. SKL, Riksförbundet enskilda vägar - REV, Lantmäteriet etc.) som behöver samarbeta och agera tillsammans med Trafikverket och BTO för att på ett så bra, såväl som effektivt sätt möta riskerna.
Exempel på brister
I syfte att lyfta fram dagens situation finns två beskrivningar av två olika linjeavsnitt där järnvägsföretagen upplever att det finns brister (se bilaga). Det ena exemplet visar några
plankorsningar på bandelen Nässjö – Vetlanda, där järnvägsföretaget Transdev tillsammans med Trafikverket Södra Regionen lyckats få till förbättringar – med före och efter bilder. Det andra exemplet är från Viskadalsbanan och visar några problematiska plankorsningar, som angeläget behöver adresseras ur ett risk- och säkerhetsperspektiv. Den riskfyllda situationen för förarna som kör på sträckan är också ett arbetsmiljöproblem, där flera förare vittnar om den personliga påverkan som de känner vid körning på aktuell sträcka. Det finns exempel på att förare självmant sänker hastigheten vid vissa problemkorsningar på eget initiativ, med trafikstörningar som fortplantar sig i det övriga järnvägsnätet som möjlig konsekvens.
Behov för GNS att agera
Med bakgrund i de fakta som BTO presenterat ovan, anser BTO att det finns ytterst starka skäl för GNS att hantera riskområdet Plankorsningar så att ett samlat grepp med åtgärder på en bred front initieras och drivs framgångsrikt. Ett sådant arbete kommer med stor sannolikhet att få positiva konsekvenser på antalet döda och allvarligt skadade till följd av plankorsningsolyckor och därmed även aktivt bidra till att nollvisionen kommer närmare ett förverkligande.
För BTO Fokusgrupp Trafiksäkerhet Peter Sjöquist
Bilaga 1 – Exempel på brister
Exempel 1. Nässjö – Vetlanda
Järnvägsföretaget Transdev hade under flera år upplevt att problem med och tillbuden till olyckor vid de obevakade plankorsningarna på sträckan Nässjö - Vetlanda ökade i omfattning. Flera av
”problemkorsningarna” var mycket dåligt skyltade och vegetationen hindrade den fria sikt som är en förutsättning för att plankorsningen skall fungera på ett säkert sätt för vägtrafikanterna. Transdev inbjöd ett flertal intressenter (bl a representanter för trafikhuvudmännen i regionen) med
Trafikverket som huvudintressent, till ett informations- och åtgärdsmöte – där Transdev visade bilder på den trafiksituation som rådde. Ett åtgärdsprogram togs fram och flera av korsningarna åtgärdades inom viss tid. Nedan finns ett antal ”före och efter”-bilder som väl illustrerar den situation som tyvärr råder på flera järnvägssträckor. I just detta fallet genomfördes ett antal bra åtgärder av en
Trafikverkets regioner – men fortfarande saknas en helhetssyn på plankorsningsproblematiken inom Sverige.
Plankorsning 1 - Före
Plankorsning 1 - Efter åtgärder
Plankorsning 2 - Före
Plankorsning 2 - Efter åtgärder
Exempel 2. Viskadalsbanan och Bohusbanan
SJ:s dotterbolag Götalandståg upplever stora problem med plankorsningar på främst två sträckor inom Västtrafiks trafikområde; Viskadalsbanan och Bohusbanan. På båda järnvägssträckorna finns ett stort antal plankorsningar, varav många saknar helt skyddsanordningar eller ens utmärkning att det är en plankorsning. Särskilt besvärligt är läget efter Viskadalsbanan, där bland annat en obevakad plankorsning, där vägen leder till en smådjursklinik, är en mycket olycksutsatt plats. Kliniken har växt i flera omgångar och över årens lopp har trafiken ökat betydligt utan att några som helst
säkerhetshöjande åtgärder vidtagits vid plankorsningen. Se även bilderna från platsen, nedan.
En sjukdom hos ett kärt djur gör oftast att bilisten har tankarna på helt andra håll än den koncentration som behövs för att säkert korsa järnvägen vid denna plats. I en del fall är det
oundvikligt att djuret måste avlivas och det krävs inte mycket fantasi för att förstå i vilket omtumlat skick en bilist är i som får lämna djurkliniken utan sin mångårige djurvän. Förhållanden på platsen framgår av nedanstående bilder, lägg märke till att järnvägen på intet sätt är utmärkt med
kryssmärken (endast varningsskyltar för ”Livsfarligt ledning” – så kallade bondfångare finns) och trots att den fria sikten på platsen kommer oftast tåget som en total överraskning för bilisterna.
Ur en arbetsmiljösynvinkel innebär den dåliga plankorsningssäkerheten på dessa sträckor en stor belastning rent psykiskt för förarna på resandetågen. Att ständigt sitta på helspänn och med en stor oro för vad som kan hända är mycket påfrestande och är i längden helt ohållbart. Ett antal tillbud inträffar varje månad och för varje tillbud finns även ett antal händelser där föraren aldrig kan veta innan om vägfordonet verkligen kommer att stanna före plankorsningen eller inte.
Andra ”svåra” plankorsningar är t.ex. övergången till kyrkan mellan Skene och Berghem och plankorsningarna på åkrarna mellan Björketorp – Horred – Veddige.
Bilden visar förhållande vid Viskadalens djurklinik, med tre obevakade plankorsningar på rad efter varandra.
Bilden visar plankorsningen för vägen till Viskadalens djurklinik, observera bristen på varningssignallering och kryssmärken.
Bilden visar plankorsning nummer tre, även denna utan några som helst kryssmärken eller varningsskyltar att vägen korsar en järnväg.
