De värjde sin rätt : senmedeltida bondemotstånd i Skåne och Småland Cederholm, Mathias

LUND UNIVERSITY PO Box 117 221 00 Lund +46 46-222 00 00

Cederholm, Mathias

2007

Link to publication

Citation for published version (APA):

Cederholm, M. (2007). De värjde sin rätt : senmedeltida bondemotstånd i Skåne och Småland. Department of History, Lund university.

Total number of authors:

1

General rights

Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply:

Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights.

• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research.

• You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal

Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/

Take down policy

If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim.

de värjde sin rätt



Historiska institutionen vid Lunds universitet

Studia Historica Lundensia (shl) är Historiska institutionen, Lunds universitets avhandlingsserie.

Den ersätter serierna Bibliotheca Historica Lundensis (bhl), Lund Studies in International History (lsih) och Center for Studies in Inernational Conflict (cesic).

De värjde sin rätt

Senmedeltida bondemotstånd i Skåne och Småland

Mathias Cederholm

Historiska institutionen vid Lunds universitet



© Mathias Cederholm, 2007

Grafisk form och omslag: Joakim Frieberg – Friebergs Redaktion Tryck: Prinfo/Team Offset & Media, Malmö 2007

ISBN 978-91-628-7135-2 ISSN 1650-755X

Innehåll

Förord 9

1. Bönderna i senmedeltidens politiska kultur

Syfte, frågor och begrepp 11

Uppror, motstånd, protester 15

Överhet och makt 24

Lag, rätt och rättsuppfattningar 27

Politisk kultur som teoretisk term 31

Politisk kultur i svensk forskning 36

Privata herrar och den politiska kulturen 40

Komparation 43

Källor 46

Jord och län. Hur såg landskapen ut? 51

Avhandlingens syften och disposition 57

2. Kampen om resurser: kronan och allmogen

SMÅLAND 61

Skatterna 61

Exempel på klagomål om skatter 66

Förhandlingar och vägran att betala extraskatter 70

Frälsets landbor och kronans pålagor 81

Kyrkans landbor, socknarna och kronans pålagor 86

Uppbåden – förhandling och vägran 89

Resningar och uppror 91

Protester mot ämbetsmän 101

Handel och varutillgång 111

SKÅNE 117

Skatterna 117

Upproret 1523–25 – en skatterevolt? 125

Uppbådsvägran och gränsfreder 138

Protester mot ämbetsmän 141

Handelspolitiken 152

Att utverka lokala privilegier 155

Sammanfattning 157

3. Kampen om resurser: bönderna och de andliga institutionerna

Inledning 161

SMÅLAND 164

Upproret 1520 167

Motstånd mot tiondet 168

Andra tvister mellan bönder och biskopen 174



Motstånd mot kyrkliga kontributioner 176

Oro kring klosterväsendet 180

SKÅNE 182

Kyrkans försvagade legitimitet 191

Upproret 1523–25 196

Sammanfattning 200

4. Kampen om resurser: jordherrar och landbor

SMÅLAND 204

Avgifter och andra pålagor 206

Stadgar 209

Tvister 213

Rättigheter till skog och andra resurser 220

Våld och beskydd 225

En bondefrälsekultur? 229

SKÅNE 231

Landbors avgifter och andra skyldigheter 231

Stadgepolitiken, den kungliga rätten och bönderna 237

Kontrollen av landborna 241

Konflikter rörande det rättsliga värnet 244

Aristokratins offensiv 249

Härjningarna mot herrarnas gårdar 1525 256

Värnet och tvister om jord 260

Konflikter om skog och andra resurser 270

Allmänningsstriderna i sydöstra Skåne 278

Allmänningsvägar, nybyggen, fiske 287

Sammanfattning 294

5. Motståndsformer och arenor

Motstånds- och protestformer 298

Allianser 313

Platskontinuiteter 316

Politisk osäkerhet 320

Arenor och det kollektiva subjektet 323

Ständerrepresentation och bondedeltagande 324

Landstinget 329

Häradstinget 334

Utanför tinget 342

Byalag och sockenstämma 344

Sammansvärjningen – en metod för att bilda kollektiva subjekt 356

Bönder och fejd 364

Sammanfattning 369

6. Den politiska kulturens etos

Böndernas värderingar och normer 374

Överhetens legitimitet 377

Legitimitet och normer som ideologi? 382

Ett analysschema 384

Normer och värderingar bakom protester och motstånd,

Småland – Skåne 1490–1525 397

Ömsesidigheten i form av beskydd 398

Den yttre freden och beskydd mot krigets effekter 407

Jordherrens försvar 412

Tjänsteprincipen och böndernas tilltal 418

En ifrågasatt ömsesidighet 422

Det allmänna bästa och den samhälleliga ordningen 429

Frihetens många sidor 441

Lagen 449

Den lokala ordningen, hävden, sedvänjan 458

Enighet 471

Samtycke, frivillighet, tribut 476

Motståndsrätten 481

Husnödtorft och fattigdom 487

Husnödtorft – varor och handel 495

Besittningsrätt och nyttjanderätt 498

Husnödtorft – en statuskultur? 501

Likhetsprincipen 503

Och religionen då? 507

Sammanfattning 514

7. Konklusion 521

Summary 535

Förkortningar 548

Källor och litteratur 549



Förord

Det skall visa sig, att världen sedan länge äger drömmen om en sak, varom den endast måste äga medvetande, för att verkligt äga den. Det skall visa sig, att det icke är fråga om ett stort tankestreck mellan det förflutna och framtiden, utan om förverkligandet av det förflutnas tankar. Det skall slutligen visa sig, att mänsklighe- ten icke börjar något nytt arbete, utan medvetet utför sitt gamla.

Karl Marx

Skrivandet av denna avhandling har tagit lång tid, och resultatet blev också en tjock bok – en del kanske skulle säga alltför tjock. Det har egentligen varit en enda lång resa alltsedan jag och min gode vän Anders Axelsson inför en C-uppsats för elva år sedan satt på riksarkivet och för- sökte orientera oss i sturetidens mysterier. Medan Anders gick vidare till nya äventyr valde jag att satsa på forskarbanan, och har sedan dess med vissa avbrott fortsatt med frågeställningar kring hur bönder för länge sedan kunde protestera och göra motstånd.

Genom en lyckträff kunde jag ansluta mig till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Människor, makt, modernitet – skånska godsmiljöer från högmedeltid till nutid, under ledning av Kerstin Sundberg. Projek- tet finansierade stora delar av mitt avhandlingsarbete genom medel från Riksbankens jubileumsfond. Nya impulser fick jag från medverkande historiker, ekonomiskhistoriker, konstvetare, geografer m.fl. för att inte nämna flera danska och tyska forskare som också knöts till projektet.

Tack till alla för inspirerande diskussioner och en rad trevliga seminarier och konferenser, som inte sällan fördes i ståndsmässiga lokaliteter.

När jag påbörjade avhandlingsarbetet blev Eva Österberg min huvud- handledare. Därmed hade jag förmånen att kunna gå på Evas dokto- randseminarium. Tack till alla där för många givande diskussioner, inte minst kring det tidigmoderna samhället som flera av mina kollegor höll på med. Här befästes mitt litet speciella förhållningssätt till mitt ämne, eftersom jag på många vis har blivit en tidigmodern historiker som arbe- tar med (sen)medeltiden. Ett möte mellan forskningstraditioner som jag hoppas har befruktat mitt arbete.

Ett särskilt tack riktar jag till de som med visst dödsförakt har läst ige- nom och gett kommentarer till texten i dess olika stadier. Dick Harrison ska ha tack för att han med så kort varsel kunde träda in i slutskedet för en genomläsning vilken resulterade i en rad nyttiga kommentarer. Hen- rik Skrak ska ha tack för sin språkgranskning. Ett stort tack till Kerstin Sundberg, som förutom ansvaret för ovannämnda projekt även varit min biträdande handledare, och som hela tiden för mig påtalat vikten av att

0

konkretisera. En särskilt stort tack går naturligtvis till Eva Österberg, som ett otal gånger har fått brottas med mina ofta vildvuxna arbetstex- ter. Med imponerande skärpa har hon med van hand lotsat mig genom avhandlingsskrivandets olika stadier och kriser. Ansvaret för eventuella kvarvarande brister i texten vilar naturligtvis på författaren och ingen annan.

Jag hade inte kunnat slutföra avhandlingen utan stöd från Ebbe Kocks stiftelse, Hallenbladska fonden, Gunvor och Josef Anérs stiftelse samt Hildebrandsfonden. Tryckningen har möjliggjorts genom medel från Crafoordska stiftelsen, Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Letterstedtska Föreningen samt Humanistiska fakulteten i Lund.

Boken tillägnas min familj. Min fru Karin har min djupaste tacksam- het för att hon har stått ut med allt från ändlösa boktravar till de osäkra ekonomiska förhållanden som präglat mitt arbete under de avslutande åren. Våra söner Fredrik och Markus föddes under tiden som jag arbeta- de med avhandlingen och de har lärt mig att regelbundet lyfta blicken till en mer omedelbar och samtida verklighet. Med sorg kan jag samtidigt konstatera att omvärlden knappast blivit bättre under de år mitt arbete har pågått. Istället har vårt internationella samfund trätt in i en ny fas av aggressiva interventioner som knappast något gott kommer av. Om detta må vi också berätta.

Malmö i mars 2007 Mathias Cederholm

1 Bönderna i senmedeltidens politiska kultur

Syfte, frågor och begrepp

Kunde äldre tiders bönder göra politik? Om vi ser närmare på de före- ställningar som rått om äldre tiders bönder och deras förhållande till det politiska, till hur samhället formades och hur opinioner om olika företeel- ser uttrycktes, ser vi ganska snart att vi har att göra med ett ämne som varit mångtydigt och laddat med motsägelsefulla projektioner. Det finns inte en bild av bonden, det finns en rad olika bilder. Vi möter i litteraturen å ena sidan försiktiga, fattiga, tysta undersåtar som överlämnade besluten åt sina respekterade eller fruktade herrar och företrädare. Vi möter undertryckta, kuschade landbor avskiljda från lag och rätt av sina allsmäktiga jordherrar.

Ofta förmedlas en bild av hur herrarna genomtrumfade skatter och lagar och krossade ett passivt bondestånds hänvisningar till lag, rätt och sed- vänja. Å andra sidan möter vi stolta odalmän med tummen i ögat på den giriga statsmakten, bönder som myndigt deltog på ting och sockenstämma och noga slog vakt om sina rättigheter gentemot såväl herrar som jordlösa inkräktare. I ett slags eruptioner deltog ibland dessa bönder med livet som insats i stora uppror, de framförde tydliga opinioner i ståndsförsamlingar, de bildade allianser med herrarna i stora fejder och inbördeskrig.

Vad var det för ett slags samhälle som kunnat leda till så olika läsning- ar i forskning och historieskrivning? Hur kunde bönder konkret agera som politiska subjekt i äldre tider? Vilka föreställningar om rätt och fel, om samhällets uppbyggnad och om herrarnas roll hade och använde sig bönderna av?

Senmedeltidens slut var i norra Europa en ytterst spänningsfylld period då samhällets sociala, politiska och religiösa utformning låg i stöpsleven, vilket ledde till osäkerhet och en mängd åsiktsbrytningar. Under perioden cirka 1470–1550 skedde en lång rad omvälvningar. Den militariserade fur- stemakten tog ett språng framåt med sina ökande skattekrav och centra- liserade krig. Jordadeln och aristokratin gjorde på många håll en offensiv och tvingade igenom stärkta egendomsrättigheter och herravälden över sina underlydande landbor. På vissa håll införde de t.o.m. livegenskap. De andliga organisationerna skakades i sina innersta grundvalar, reformatio-



nen växte fram och möblerade om i det landskap som människor skulle orientera sig i som undersåtar, som rättsliga deltagare, som religiösa utö- vare, som skattebetalare. Detta kan lätt skrivas om i en segrarnas historia.

Vi ser i så fall en rad segrar som furstemakten och aristokratin vann över sina undersåtar, segrar som samtidigt skapade ett fundament för den ti- digmoderna tidens ofta aristokratiskt färgade feodala militärstater.

Å andra sidan var detta böndernas period som offensiva, politiska aktörer. De deltog myndigt på rättsarenorna, pressade in sig i stånds- församlingar, ledde lokala bonderepubliker, reste sig i en rad stora bon- deuppror, påverkade rikspolitikens alliansbildningar. Det kan ha varit så att anledningarna ofta var defensiva, de ville skydda sina traditionella rättigheter. Man kan i så fall se perioden som den medeltida bondekul- turens kulmen. Kampmedlen var emellertid inte alltid defensiva eller konservativa. Bönderna var deltagare i den politiska kulturen, de kunde agera som kollektiva politiska subjekt även om de ofta slogs ned. Man kan välja att se detta som en de fallna alternativens historia, eller som en historia om de krafter som på längre sikt kom att underminera de strikt vertikala, feodala kraftlinjerna i samhällets uppbyggnad.

För att orientera sig bland dessa skilda synvinklar kan man välja ett både–och, en s.k. transkritik.¹ Med ett underifrån-perspektiv får vi möjligheten att se vad bönderna kunde göra, kunde föreställa sig som möjligt, helt enkelt se dem som aktiva subjekt och därmed undvika det uppifrån-perspektiv som så mycket dominerar våra källor och äldre his- torieskrivningar. För att förstå de sammanhang bönderna hade att agera inom måste vi också kontextualisera. Hur fungerade samhället som hel- het, vilka krafter och motkrafter spelades ut mot varandra? Men också:

Hur kunde den feodala organisationen uppnå grader av legitimitet, sta- bilitet, funktionalitet? Här finns det anledning att återuppta analyserna av överhetens praxis men också dess självrepresentation och retorik och ställa mot underifrån-perspektivet, bryta perspektiven som i ett prisma för att se hur de speglar varandra. Den stora utmaningen blir att försöka se det stora i det lilla. Är det möjligt att uppfatta dessa mönster, struk- turella förändringar, ideologiska förskjutningar, i det vardagliga sträv- samma knotandet i en skånsk by eller på ett småländskt häradsting?

För att belysa dessa frågeställningar har jag valt att göra en regional kom- paration mellan två närliggande landskap, Skåne och Småland. Det finns

1 Filosofen Karatani åsyftar med termen transkritik den metod främst Marx och Kant använde sig av för att undvika ideologiproduktion. Istället för att använda sig av ett givet fokus, ett perspektiv, så utövar man kritik av tidigare tanketradi- tioner genom att låta dem spegla och belysa varandra, Karatani 2003. En liknande ansats används i narratologiska sammanhang av Fredric Jameson, som dessutom betonar att berättelser som har relevans för oss till stor del är struktu- rella men omedvetna och omöjliga att avtäcka i sin helhet, se Jameson 1994 (1983) s. 45f, 73f.

flera fördelar med att välja denna ansats. Vi får diskutera i hur hög eller låg grad politisk kultur kunde vara knuten till en specifik riks-tillhörighet.

Vad innebar det att rikena befann sig i så olika utveckling som under den valda perioden med en aristokratisk revolt och bondemotstånd i Dan- mark, och på den svenska sidan en turbulent slutlig avknoppning från Kalmarunionen och försök att formera ett kungadöme. Rikenas senare utveckling kan ställas mot varandra; i Danmark ett aristokratiskt envälde, i Sverige en stark furstemakt med ett knorrande bondestånd som hängde sig fast vid riksdagsrepresentation och inflytande inom lokal förvaltning.

Kan man se förstadier till denna utveckling under senmedeltiden?

Men naturligtvis kommer fokus främst att ligga lokalt och regionalt. Vi får möjlighet att se bönder agera i två ganska olika näringsgeografiska miljöer, de bytäta skånska storgodsområdena och de småländska skogs- bygderna. Dessutom får vi anledning att se närmare på den speciella gränskulturen mellan de bägge landskapen. Hur såg de mer vardagliga konflikterna och förhandlingarna ut – mellan bönder och fogdar, landbor och jordherrar, sockenbönder och kyrkans högre förvaltning i så olika områden? Fanns det kopplingar mellan de lokala intressena i vardagen kring skatter, skog och fiske, sockenkyrkans hantering, och den ”stora” po- litik som formulerades borta på landsting och herredagar? Var det samma föreställningar kring lag och rätt man använde? Och hur såg länken mel- lan lokala småtvister och de större rörelserna och revolterna ut?

Ett särskilt fokus kommer att läggas på relationen landbo–jordherre.

Relationen var byggd på exploatering som kan analyseras ur ett kon- fliktperspektiv, men i praktiken var förhållandena mer komplexa. Som vi ska se fanns det ofta anledning för landbor och jordherrar att agera tillsammans mot andra parter. Ytterligare ett problem är att spänningar mellan landbor och jordherrar förefaller ”tystare” än andra hierarkiska relationer. Därför finns det anledning att i det löpande se litet närmare på komplexiteten i relationen landbo–jordherre och försöka ringa in på vad sätt relationen var konfliktfylld.

För att arbetet ska bli hanterligt måste jag göra vissa avgränsningar och specificera frågeställningarna. Definitionen av medeltidens utgång är olika i de bägge länderna. I Sverige ser man ofta Gustav Vasas trontill- träde 1521/23 som den avgörande brytpunkten, i Danmark istället Kris- tian III:s trontillträde och reformationen 1536. Tidsmässigt väljer jag att betona perioden 1490–1525. Detta kan kallas senmedeltidens utgång i Norden. 1525 sitter Gustav Vasa någorlunda säkert på den svenska tro- nen, Kalmarunionen är upplöst och reformationen står för dörren. I Danmark hade precis det aristokratiska enväldets fundament knäsatts, och mötte detta år sin reaktion i det stora upproret i Skåne. Vad som kommer att åskådliggöras är alltså böndernas deltagande i den politiska kulturen innan den tidigmoderna furstemakten helt utkristalliserat sig,



före den våg av centralisering inom administration och skatteförvalt- ning som kom under de följande decennierna. Det är den senmedeltida politiska kulturen som står i fokus. En bakre gräns vid 1490 låter oss få med merparten av den senare sturetiden i Sverige med de tilltagande motsättningarna mot den danska kronan. Vi får med förstadierna till den aristokratiska maktoffensiven i Danmark och kan uppfatta de förskjut- ningar i politiken mellan kronan och de andliga institutionerna som sker först kring 1500 och sedan under 1510-talet och framåt i bägge rikena.

Vad gäller rumsavgränsningen får ibland vissa utvikningar göras i form av fördjupningar för vissa bestämda frågor. I centrum står alltså Småland och Skåne, men stora delar av Småland tillhörde Linköpings stift och det kan finnas anledning att vid några tillfällen se närmare på skeenden som berörde även stiftscentrat, Östergötland. På liknande vis får vi anledning att på den danska sidan se litet även på Halland och Blekinge som bäg- ge ingick i samma lagområde och stift som Skåne. Vi kommer också att möta en forskningsdiskussion kring en särskild gränskultur i områdena Värend, Finnveden, Göinge och Blekinge och det kan finnas anledning att hålla öppet för fördjupningar gällande detta.

Frågeställningarna bildar en trestegsraket. Den övergripande frågan gäller alltså: hur agerade bönderna politiskt 1490–1525, lokalt, regionalt och rikspolitiskt i Skåne och Småland? Här menas politiskt i vid mening, alltså hur bönder som kollektiva subjekt kunde agera, utöva motstånd och protestera såväl rättsligt som politiskt gentemot överheten i dess olika former: kronan, adeln och kyrkan. Vad ville bönderna, vad uppfat- tade de som möjligt att kräva eller protestera emot?

För att ringa in bönderna som kollektiva politiska subjekt genomför jag undersökningen i tre moment. Först skildras de konflikter och förhandling- ar mellan bönder och överhet som kan spåras under den aktuella perioden.

Fokus ligger här på vilka resurser som var de omtvistade, och vilken form konflikterna tog sig. Skatteförhandlingar på ting samsas här med rättsliga tvister om skog och fiske. Här möter vi konflikterna vare sig de yttrades i form av möten, rättsliga tvister eller resningar. Ytterligare motsättningar kan till delar rekonstrueras från lagstiftning, centrala kommunikéer och lik- nande. Vi möter olika institutioner genom vilka lokalsamhällena kunde lösa såväl inre som yttre problem i form av fastställda ordningar och sedvänjor, förhandlingar, suppliker till kungs m.m. Här försöker jag också se i hur hög grad bönder agerade själva eller i olika former av allianser med herrar.

Som fråga nummer två kommer den om hur bönderna närmare be- stämt framträdde som kollektiva politiska subjekt. Här drar jag ur den tidigare skildringen fram några teoretiskt förankrade konklusioner om hur bönderna valde att agera. I vilka typer av grupper och på vilka arenor agerade de och vilka institutioner använde de sig av?

Och så den slutliga frågeställningen som avrundar avhandlingen och fördjupar tematiken. Vilka rättsföreställningar och politiska argumenta-

tioner använde bönderna sig av och hur såg dessa föreställningar ut jäm- fört med överhetens argumentation och anspråk? Hur användes idéer och begrepp om t.ex. lag, rätt, sedvänja, ordning, herrars och undersåtars rättigheter och skyldigheter?

I de följande avsnitten ska jag stegvis utveckla mina frågeställningar och metodval genom resonemang som vävs samman med en översikt över relevant forskning och presentation av vissa sakförhållanden.

Uppror, motstånd, protester

När man genom åren har studerat hur bönder varit aktiva på det politiska fältet har fokus i europeisk forskning under lång tid legat på revolter, upp- ror, protester som man velat kalla för sociala. Betoningen låg länge på större uppror och deras ekonomiska orsaker och samband med t.ex. han- del, industriell produktion, social differentiering och marknader för jord- handel. Analyser av feodalismen som produktionssätt och av sociala klas- ser har varit viktiga angreppssätt.² Ekonomiska förklaringsmodeller har emellertid ofta visat sig svåra att generalisera, och forskare har framhållit att orsaksanalyser bör inkludera resonemang kring aktörernas strategi- val och former för mobilisering. Det är inte en objektiv verklighet som får människor att reagera, utan deras upplevelse av denna verklighet. Detta hindrar inte att samhälleliga konflikter ofta har följt olika konjunkturer som haft samband med ekonomiska men också politiska processer.³

Ett annat huvudspår i forskningen växte delvis fram som en reaktion på en, som man uppfattade det, överdriven ekonomism. Här låg fokus

2 En omfattande forskning med historiematerialistisk inriktning har rört främst de stora upproren 1381 i England och 1525 i Tyskland, se om 1381 Dobson (ed) 1983, om den östtyska forskningstraditionen kring bl.a. 1525 Vogler 1983, s. 23–40. Ett tidigt nordiskt exempel finner vi i norske Koht 1926. Viktig blev sedan den s.k.

Brennerdebatten om det senmedeltida bondesamhällets klass- och kapitalrelatio- ner, Aston & Philpin (red.)1985. Senare kom intresset för protesters koppling till marknadsrelationer att förskjutas till lokalhistoriska ansatser, se t.ex. Sabean 1972, Scott 2002a. För moderna svenska analyser av det senmedeltida bondesam- hället i anslutning till feodalismen se t.ex. Myrdal 1999, i samband med frälsegods i Sverige Ferm 1990, om äldre medeltid Lindkvist 1979, dens. 1990.

3 Se t.ex. Österberg 1979, ”Det är människornas perceptioner av verkligheten och deras relativa förväntningar av den, som driver fram handling (…) Kollektiv målinriktad handling förutsätter då något slags gruppmedvetande och en viss gemenskap i fråga om intressen” ibid. s. 178. Om en nyare svensk polemik mot en tidigare ”lönnrothsk” skola, se Berntson 2000, s. 98 samt Harrison 1997, s. 18f, Reinholdsson 1998, s. 11. Olika konjunkturella iakttagelser i samband med bondeuppror och liknande kan man finna rörande t.ex. större missväxter eller enskilda kungamakters politik rörande rättsväsende, krig och skatter. På detta sätt kan man få fram modeller för större internationella konjunkturer för omstridda resurser med koppling till exempelvis demografisk utveckling, Myrdal 1993, dens. 1995, Katajala 2004, s. 32–37, 259, liknande utifrån England Valente 2003, s. 237f.



istället på lokalsamhället som en politisk enhet, och dess förhållande till statsmakten, inte minst i samband med framväxande centralmakter och integrationsprocesser. I högre grad betonades också föreställningar el- ler mentala representationer av det rättsliga och politiska.⁴ På 1970-talet kom en rad försök att jämka samman dessa ansatser.⁵

Denna utveckling har gjort att förklaringar till stora bondeuppror kommit att kopplas till en lång rad olika processer. Ekonomiska kriser med ståndskonflikter, ökade anspråk från krona och adel och tilltagande social differentiering samverkade med territorialiseringsprocesser kon- tra stärkt lokal organisation i städer och bondesamhälle, samt även med religiösa mobiliseringar. Bönder kunde vända sig mot hur skatter använ- des av eliter som kompenserade sig för sänkta jordräntor. Bönder kunde också försvara egna anspråk på egendomsrätt och arvsrätt, och med det- ta tilltog ifrågasättandet av feodala avgifter och feodala relationer. När feodala relationer började ifrågasättas kom inte minst överhetens roll som beskyddare i fokus, och bristande beskydd var ett återkommande klagomål.⁶ Det tyska upproret 1525 och dess föregångare kan tas som exempel på hur ekonomiska, sociala och politiska målsättningar kunde sammanfalla.⁷ Vidden av 1525 års uppror, och även av de många föregå- ende upproren i Tyskland, har fått vissa forskare att mena att det snarare rörde sig om en generell kris för det feodala samhället som ledde till ett partiellt systemskifte.⁸ Man har också intresserat sig för i hur hög grad

4 Främst i tysk forskning kom under mellankrigstiden en reaktion där fokus på ekonomiska relationer uppfattades som sekundära. Enligt Günther Franz klassiska tolkning var 1525 ett uppror mot de framväxande territorialstaternas ökande intervention i lokalsamhällenas självförvaltning. Oron gällde inte ekonomiska intressen utan lokal autonomi eller att folk ville att politiska strukturer skulle byggas underifrån. Han betonade också reformatoriska rättsliga föreställningar. Se t.ex. Blickle 1988, s. 58–61, dens. 1993, s. 280f. Jmfr den historiografiska utveckling- en från synen på upproret 1525 som en tidigborgerlig revolution till den om ett allmogens eller ”menige mans” revolution, dens. 1988, s. 71–78.

5 Se inte minst Blickles omtalade bok om 1525 Die Revolution von 1525 som kom 1975, i 3 uppl. 1993.

6 Blickle 1988, s. 61–64.

7 Bönderna kämpade för att hindra jordherrars ökade avgifter och för att försvara sina allmänningsrättigheter. Sedan arbetade de för att tillkämpa sig ett större politiskt handlingsrum genom representation i regionala församlingar eller med ökad lokal/kommunal autonomi samt ökad medverkan i rättsförvaltningen. Sista målet var att skydda personliga och individuella friheter och rättigheter mot livegenskapen, R Blickle 1980, s. 69–145, Ulbrich 1980, s. 146–214, P Blickle 1980, s. 215–295, se även fördjupat om 1525, Blickle 1993.

8 Katajala 2004, ”Conclusions” s. 260f, Blickle 1988, s. 51f. För forskningsöversikter om 1525 se t.ex. Blickle 1993, s. 277–320, Scott 1979, dens. 2002a, om tysk senmedeltid Blickle 1988. På liknande sätt har en lång rad faktorer utpekats för upproret 1381 i England som pekar mot en omfattande strukturkris på såväl socialt och rättsligt som politiskt plan, se historiografisk sammanfattning i Eiden 1998, s. 7, samt Green 1999.

bondesamhällets protester formulerades utifrån rättsföreställningar. Det har inte sällan hävdats att bondeprotester i grunden var konservativa och vanligen försvarade det hävdvunna mot moderniseringens effek- ter. Men även om konkreta fysiska behov var utlösande fanns alltid ett behov att formulera sig utifrån rättsliga och moraliska kategorier, som Neveux uttrycker det ”they evoked the concept of justice, or ancient pri- vileges which they claimed had been violated and trampled underfoot by the authorities”. Bercé menar att mobiliseringen till revolter inte enbart kunde ha ett materiellt elände som utgångspunkt utan även en skakad rättskänsla; man revolterade för att hindra en pågående orättfärdighet.⁹

Under senare tid har alltmer fokus lagts på uppror och protester som sociala processer eller rörelser. Intresset har vänts mot hur arenor och institutioner använts i uppror och i andra former av interaktion mellan bönder och överhet. Man har exempelvis framhållit bondeupprorens an- vändning av möten och förhandlingar på tingen. Utifrån detta har man kunnat visa på upprorens formaliserade förlopp som utslag av den be- fintliga politiska kulturen. Mål och medel var väl övervägda. Känneteck- nande för åtminstone tyska bondeuppror under senmedeltiden var att de vanligen inbegrep att ett kollektiv sade upp sin trohet till en herre som på något vis förbrutit sig mot lagar eller sedvänjor.¹⁰ Framarbetade modeller över sådana aktionsformer bör beaktas även i nordiska sam- manhang.

Även svenska och nordiska forskare har påpekat att protestformer och t.o.m. uppror och resningar var viktiga element i olika sociala och politiska processer och bör ses som en del i eller uttryck för den politiska kulturen, även om de till det yttre utgjorde avsteg från samma kulturs

9 Citat Neveux kommentar i Imsen/Vogler 1997, s. 46f, Bercé 1983, s. 67, jmfr Neveux/Österberg 1997, Ulbrich 1980, s. 194 samt allmänt i Blickle 1993. Kritiskt om synen på bondeprotester som ”konservativa”, Ylikangas/Johansen/Johansson/

Næss 2000, s. 96, som vänder sig mot Sandnes 1994, s. 50ff. För motsatt perspektiv se analysen av Dackeupproret som en konservativ ”för att inte säga reaktionär revolt”, Larsson 1999, s. 117.

10 Typiska etapper för ett senmedeltida bondeuppror i de tyska områdena var att det först skedde en lokal opinionsbildning. Sedan framlades besvär och klagomål och om de inte möttes av överheten övergick bönderna i en lokal sammansvärjning med eder som var ömsesidigt förpliktigande för alla deltagande (Schwurgemein- schaft, Einung). Därefter utförde man en hyllningsvägran och vägrade att erlägga pålagor. Efter utökade klagomål gick bönderna sedan över till militär organise- ring. Målet var genomgående i de olika faserna att man skulle uppnå en förhand- ling med förlikning som resultat, se Blickle 1988, s. 82–84 utifrån Bierbrauer m.fl, och allmänt Blickle 1993, även Bierbrauer 1980. Jmfr om 1381 i England, Eiden 1998, s. 19, 29. Se en genomgång av ett 60-tal Unruhen i de tyska områdena under senmedeltiden, med påpekandet att upproret 1525 såtillvida var unikt då det var ett långt mer omfattande uppror där bönder och borgare vände sig mot herrar i en vidare mening och inte en enskild, Blickle 1988, s. 5, 13, 22.



integrativa mekanismer.¹¹ Men man har också kommit att intressera sig alltmer för andra former av interaktion och kommunikation mellan bön- der och överhet. Idag betonas ofta mångfalden av interaktionsformer från suppliker och förhandlingar till – om de andra kanalerna fallerade – uppror som återkommande korrektiv från lokalsamhällenas sida mot en växande centralmakt och dess resursanspråk. Det visar sig att det under perioden 1300–1700 i Europa fanns ett ideal om att resurskrav och andra anspråk från centralt håll helst skulle nå ett samtycke från lokalsamhällenas politiska arenor. Vi har att göra med ett förhandlings- samhälle där böndernas möjligheter att förhandla genom lokalsamhäl- let var utbredda redan under senmedeltiden. Främst tidigmodern tids användning av suppliker och rättsliga arenor har studerats utifrån detta perspektiv.¹² Men även andra institutioner har väckt intresse, exempelvis var hyllningen under senmedeltiden ett viktigt instrument i interaktio- nen mellan undersåtar och överhet. Hyllningen bestod i att en menighet underställde sig en herre och dennes domskraft. Men hyllningen bar un- der senmedeltiden också på element av ömsesidighet då man ofta fast- ställde lokala sedvänjor, rättsförhållanden samt underlydandes rättighe- ter. Detta gav utrymme för olika motståndsformer underifrån, och för återkommande omförhandlingar av rättigheter och skyldigheter.¹³ Den bredd av interaktionsformer forskningen alltmer kunnat visa på stödjer en kritik mot en tidigare kanske alltför snäv förståelse av äldre tiders former för politik. Vissa forskare har också tentativt velat omformulera frågor om hur motstånd såg ut till hur folk förr kunde bedriva politik underifrån, en förskjutning av fokus som jag ansluter mig till.¹⁴

Lokalsamhällets styrka gentemot centralmakten har därför varit fö- remål för mycket intresse. Det har påpekats att de lokala politiska are- norna på sina håll kunde befinna sig under stark bondekontroll, och

11 Österberg 1979, dens. 1989, s. 75, 87–9, Bøgh 1988, Sørensen 1988, Harrison 1997, s. 87ff, Reinholdsson 1998, s. 86–91, 107–24, 257–64, Sennefelt 2001, s. 18f, 312–14, Katajala 2004 och flertalet andra bidrag i samma volym.

12 Se Blickle 1997, s. 334f, och flera andra bidrag i samma volym. Om forskning kring tidigmodern användning av suppliker se Würgler 2001, se också övriga bidrag i samma volym. För ett svenskt och nordiskt sammanhang se t.ex. Österberg 1989, dens. 1993, samt Österberg/Sandmo 2000.

13 Hyllningsinstitutionen kom att försvagas under tidigmodern tid. Hyllningens kompetens att relativisera en menighets relation till en överhet beskars under 1500- och 1600-talen. Detta gällde främst inom det rättsliga området där förvaltandet av lokala sedvänjor begränsades av en utökad nedskriven central rättsordning, se vidare Holenstein 1991, s. 209–16 passim. Harald Gustafsson har använt sig av elitens hyllningar av de olika kungarna och riksföreståndarna i Sverige under tidigt 1500-tal för att undersöka hur underställandet formalisera- des och vilka föreställningar om identiteter bakom begrepp som ”riket” och liknande som användes, Gustafsson 2000.

14 Se ansatsen hos Brake 1998.

användas för kommunikation, för mobilisering och som utgångspunkt för ideal om hur även andra institutioner skulle vara uppbyggda.¹⁵ Vissa forskare har hävdat att de västeuropeiska böndernas starkare kontroll av byn – den lokala kommunen – var orsak till att livegenskap och det s.k. Gutsherrschaft inte växte fram i väst, medan motsatsen blev fallet i öst.¹⁶ Förutom nationella skillnader har man kunnat notera att det ofta förekom regionala skillnader i interaktionsformer.¹⁷ Två faktorer har framhållits som avgörande för utvecklingen. Dels hade de kommunala institutionernas utvecklingsgrad en viktig roll och välutvecklade lokala institutioner kan förklara en stor förekomst av senmedeltida revolter.

Dels kunde de framväxande furstebyråkratierna under tidigmodern tid utveckla en s.k. integrativ kapacitet där byråkrati och rättsväsende kunde leda in interaktionen och spänningarna mellan ständer och grup- per på rättsliga vägar. Detta gav bönderna åtminstone vissa garantier för deras rättigheter och en politisk representation som kom att motverka tendensen till revolter. Länge gällde dock övergripande – till synes para- doxalt – att motstånd riktades mot såväl alltför starka som alltför svaga herrar. Mer våldsamt motstånd kunde alltså göras mot en överhet som ställde hårda resurskrav, liksom mot herrar som var för svaga för att full- göra sina förpliktelser.¹⁸

Även inom lokalsamhället skedde en kontinuerlig ”peasant politics”, och rättsliga strategier utvecklades tidigt där bönder använde sedvänja

15 S.k. by- och landskommuner kunde vid tillfällen t.o.m. skapa konfederationer för att driva politiska frågor, inte minst i samband med det stora upproret 1525.

Samtidigt var dessa lokala arenor vardagliga, där lokal arbetsorganisation, rättsväsende m.m. hanterades., se Blickle 1973, dens. 1993.

16 Brenner 1979. På senare tid har bilden nyanserats. Systemet med Gutsherrschaft blev inte så dominerande i öst som man tidigare trott, men även inom godsmiljö- erna förekom liknande former av interaktion mellan bönder och överhet som på andra håll, vid vissa tillfällen kunde bönder även där mobilisera till större protester, Scott 2002b, s. 194f. För en översikt om senare forsknings nyanseringar av skillnaderna mellan godssystemen i öst och väst se Sundberg 2001, s. 111–17 med referenser.

17 I Tyskland fanns exempelvis under tidigmodern tid områden som återkommande kännetecknades av uppror och andra oroligheter. Andra regioner karakterisera- des av en mer byråkratiserad förhandlingskultur. Även formerna för ständerre- presentation och lokala församlingar varierade, jmfr Imsen/Vogler 1997, s. 28f, Blickle/Ellis/Österberg 1997, s. 117f, Gabel 1995, s. 14–17 passim som i mycket utgår från Winfried Schulze.

18 Termen ”integrativ kapacitet” kan problematiseras. Integration i en statsapparat kan ses som ökande deltagande eller underordnande, exempelvis beroende på om man uppfattar skatterna som feodal exploatering eller som uttryck för en stärkt offentlig sfär, Scott 2002b, s. 226–29, 245f. Om integrativ kapacitet för norska förhållanden med betoning på regional variation, se Imsen 1990–94, Njåstad 2003. Om förrättsligandet av sociala konflikter under tidigmodern tid applicerat på tyska småstater, se Gabel 1995.

0

och skriven lag för att försvara sina rättigheter. Bönderna kunde följa formaliserade procedurer och visa för en herre vilken rätt och sedvänja som gällde lokalt. Det var ett möte mellan ojämlikar som dock präglades av förhandling. Stora delar av det sociala våld bönder använde sig av i äldre tid var kopplat till försvaret av subsistensrättigheter, rättigheter som kunde uppfattas som ingående i ett lokalt socialt kontrakt.¹⁹ Resurs- konflikter inom lokalsamhällena kunde leda till att man begärde rättslig intervention från stat och överhet, i vissa lägen kunde bönder t.o.m. be- gära sådan reglering av jordherrars anspråk.²⁰ Det fanns ofta konflikter mellan bönder, inte minst mellan starkare bönder och andra ekonomiskt svagare grupper som torpare och småarrendatorer som måste beaktas för att man skall förstå proteströrelser. Samtidigt har detta perspektiv givit nya angreppssätt för att förstå komplexiteten i lokalsamhällen do- minerade av större adliga gods och huvudgårdar.²¹

Man har återkommande diskuterat förekomsten av allianser mellan bönder och andra grupper för att förstå större rörelser och uppror. En viktig aktör var självklart kronan, som alltid kännetecknats av skiftande allianser med olika grupperingar i samhället.²² Eftersom många bon- deuppror vände sig mot kronan bör man beakta om dessa föregåtts av avgörande förändringar mellan bönderna och kronan, exempelvis att en alliansliknande relation avbrutits. Ett annat fokus har legat på det medeltida resningsbegreppet. Enligt medeltidens officiella synsätt reste sig bönder inte av egen kraft utan restes av en herre. Under medeltida resningar inom eliterna deltog ofta bönder på sina herrars sida. Adels- män eller officerare kunde även finnas i ledningen för större bondedo- minerade uppror. Det kan ha varit av taktiska skäl; man hade en herre i spetsen som man kunde beskylla för illojalitet gentemot kungar och länsherrar ifall rörelsen misslyckades. Med en mer pessimistisk syn på böndernas aktionsramar har vissa forskare istället uppfattat denna led- ningsfunktion som en förutsättning för att bönder överhuvudtaget skulle

19 För exempel från 1500-talets Tyskland och de latinska länderna, med utvisande av vissa skillnader mellan rättssystemen, se Dewald/ Vardi 1998, s. 42f, även Dayton 2004, jmfr engelska exempel på lokal ”peasant politics” Goheen 1991, samt liknande i tysk kontext och med betoning på ojämlika maktförhållanden Algazi 1997, s. 202, 205, 213, 221.

20 Suppliker och andra medel användes för att uppnå inre konfliktreglering mellan t.ex. byar om allmänningar, något man tidigare förbisett i forskningen, Warde 2002, s. 23, jmfr Fuhrmann 1998, s. 270f. Om det tyska upproret 1525 och bönder- nas krav på reglering av skogsallmänningar, Blickle 1993, s. 36, 58–64, 72, 116–19.

21 Sabean 1972, Scott 2002a, Würgler 2001, s. 23. För en översikt om nyare forskning kring de komplexa sociala relationerna i godsdominerade lokalsamhällen t.ex.

Sundberg 2001, s. 95–117, mer om detta nedan.

22 Om kungamaktens kontinuerliga tendens att alliera sig med olika grupper och spela ut dem mot varandra, Elias 1999 (1939), s. 217ff.

kunna agera offensivt. Det är dock klart att allianser med lokala eliter – stadsborgare, hantverkare och liknande – möjliggjorde en politisering av bondeståndet, och stärkte dess möjligheter att agera på olika arenor.

Lokala ämbetshavare som präster, fogdar, domare, nämndemän, verkar ofta ha spelat en viktig roll som samordnare av större protester och kan då snarare ha setts som språkrör än som ledare.²³

De stora uppror som rullade fram över Europa under senmedeltiden kännetecknades ofta av mer omfattande allianser mellan bondeståndet och andra grupper kring såväl politiska som ekonomiska frågor, något som kan tolkas som en politiseringsprocess av bondeståndet. För svensk del kan Engelbrektsupproret ses som ett typfall, liksom eliternas åter- kommande behov under sturetiden av att få med sig bondeståndet i sina olika fraktionsstrider, vilket möjliggjorde för bönderna att stärka sin ställning.²⁴ Även i mer vardaglig lokal politik har man diskuterat allian- ser i form av intressegemenskap, exempelvis mellan lokalsamhälle och ämbetsmän.²⁵ Bondeoroligheterna i det tyska området efter 1480 kan tolkas som en reaktion mot adelns och kyrkans politiska degradering av bondeståndet. Böndernas motstånd yttrade sig, t.ex. i Österrike, i allian- ser med furstarna som på olika vis svarade med en bondevänlig politik med medel som val av politisk representation, utfärdande av lokala pri- vilegier, ändringar av överklagade fogdetillsättningar m.m.²⁶ Betoningen på allianser är ytterst relevant för det senmedeltida samhället eftersom

23 För en mer pessimistisk läsning se Reinholdsson 1998, t.ex. s. 81–91 utifrån Brunner, jmfr annan hållning hos Sørensen 1988. Om engelska medeltida elitresningar med återkommande bondedeltagande se Valente 2003. Om lokala eliters roll i mobilise- ringen av sociala protester se t.ex. Blickle 1980 samt övriga bidrag i samma volym.

För norska förhållanden t.ex. Njåstad 2003, s. 220, 245 med referenser.

24 Se t.ex. Myrdal 1993, s. 26f, dens. 1995, s. 32–4. Upproren och allianserna samlades kring frågor som politisk representation och ekonomiska regleringar. Om Tyskland 1525 se Blickle 1993, s. 105ff, 197ff. Om England 1381, Dobson (red.) 1983, s. 13, 161, 164f, Eiden 1998, s. 28f. En del har hävdat att bönder vanligen behövde allianser för att kunna genomföra lyckade uppror, vanligen med borgare, en grupp som emellertid var svag i stora delar av Norden och dessutom knöts upp av kronan, Ylikangas 1991, s. 100–04, Ylikangas/Johansen/Johansson/

Næss 2000, s. 97f. De svenska herrefraktionerna nödgades under senare delen av 1400-talet att få med sig bönderna som därmed kunde driva igenom egna krav, se vidare nedan t.ex. kap 5, not 36, 85. Liknande om norska förhållanden se Njåstad 2003, s. 122ff, i synnerhet s. 140.

25 I Sverige har man rörande 1500-talet noterat hur fogdar och lokal allmoge kunde ha gemensamma intressen gentemot kronan i samband med skatteredovisningar och lokala avkortningar. Detta motsäger inte att relationen mellan parterna i andra situationer var synnerligen konfliktfylld, Österberg 1971, s. 222–24, Harnesk 1997, s. 99f, Hallenberg 2001, s. 173–175. För en betoning på fogdarnas hårdhet under Gustav Vasas regeringstid, se Larsson 1992.

26 Ulbrich 1983, s. 204–10. I Tyskland ledde böndernas mobilisering till att de under upproret 1525 kämpade för att erkännas och representeras som del av ett omfattande tredje stånd, Gemeine Mann, Blickle 1993, s. 165–236.



de flesta då levde under skiftande, överlappande auktoritetsstrukturer eller som undersåtar under fjärran härskare. Detta gav allmogen möjlig- het att appelera till eller skapa tillfälliga allianser med skiftande politiska makthavare. Vanligt folk kunde ibland välja inte bara när och hur man skulle utmana auktoriteten, utan också var. Ett liknande spelutrymme erbjöd ofta även rättssystemen. Utöver de generella lagarna förekom en mängd lokala lagsystem och lagar som reglerade avgränsade grupper.

Inte sällan kunde sådana lagar kollidera eller överlappa varandra.²⁷ Man har ofta försökt gradera motstånd och protester utifrån dikoto- mier som våldsamma – ickevåldsamma, legala – illegala, aktiva – passiva, med hög eller låg organisationsgrad. Klassisk är en tredelning hämtad från Porschnev som Jörn Sandnes utgått från när han tänker sig en steg- ring från 1) delmotstånd (kriminaliserad obstruktion mot lagar och på- bud), via 2) flykt till 3) regelrätta uppror. I en artikel av Eva Österberg förtecknas med mindre ambition att rangordna: uppror, arbetsvägran, arbetskonflikter, flykt (undan förpliktelser), maskning, skattevägran, kri- minalitet (som eventuellt oartikulerat uttryck för missnöje), alternativa former för vardagligt motstånd, tystnad–apati, samt förhandlingar via ex- isterande kanaler.²⁸ I många undersökningar har man under senare tid kommit att fokusera på vardagligt motstånd som en allmänt förekom- mande form för social protest i hierarkiskt ordnade samhällen. Det kan indelas i protester och förhandlingar med legala medel, och mer eller mindre illegal obstruktion. Den senare formen är ofta förtäckt och out- talad, men ändå medveten och kan ofta bära på meningar som förstås av alla inblandade. Den var vanligt förekommande i det äldre bondesam- hället, inte minst i godsdominerade samhällen. Troligen kännetecknade detta motstånd i synnerhet svaga och obesuttna grupper som var ute- stängda från olika arenor.²⁹

Definitionen av motstånd kan vidgas ytterligare. J C Scott har delat upp motståndsformerna i offentliga och dolda, och bägge varianterna

27 Brake 1998, s. 14f. Även Cohen 1993, s. 15–17, med Frankrike som exempel.

28 Sandnes 1994, s. 46, Österberg 1989, s. 88.

29 Central för denna riktning har varit J C Scott, se t.ex. Scott 1990, s. 19–23, 90–96, 183–201. Jmfr om tyska godsmiljöer Kaak 1997, Peters 1995b samt flera andra bidrag i samma volym. I Sverige har en rad forskare uppmärksammat sådant vardagligt motstånd i det tidigmoderna samhället, se t.ex. Österberg 1984, dens.

1989, s. 88, 90f, Florén 1987, s. 81–138; Villstrand 1992, s. 28–31, 245–61, 280ff;

Karlsson 1994, s. 214–27, Linde 2000, s. 20f, 138–48, 241, Lerbom 2003, s. 138–59, om Norden och i synnerhet Finland Ylikangas/Johansen/Johansson/Næss 2000, s.

92–94. Forskningen har inte sällan betonat att bönder ofta valde försiktiga former av obstruktion i adelsgodsdominerade områden. De slöade under sina dagsver- ken, tappade lasten vid körslor, låtsades inte begripa order, och samspelade då med herrarnas egna föreställningar om böndernas dumhet och lathet. Att skylla på kollektiva faktorer var också en möjlighet, exempelvis bysamfällighetens trögheter eller krav på samtycke och enhällighet, Bjørn 1981, s. 103–06.

kunde användas i olika sätt att svara mot de tre dominansformerna: ma- teriell dominans, status–dominans samt ideologisk dominans. Därmed inkluderas t.ex. bönders användning av statusfyllda kläder och gester, liksom olika former av ”kontraideologiska” uttalanden som uttryck för motstånd.³⁰ Att studera vardagligt motstånd kan alltså vara ett viktigt bi- drag till en helhetsbild av motstånd och protest. Samtidigt kan man med detta fokus riskera att i onödan hamna i en förståelse av bönderna som en passiv part i den politiska kulturen. Man kommer lätt att uppfatta motstånd som något som enbart tillkommer på grund av en yttre aukto- ritets agerande. Å andra sidan var bönders motstånd många gånger just defensivt; motstånd underifrån utgjorde ofta, åtminstone under tidigmo- dern tid i Sverige, reaktioner på initiativ från i synnerhet kronan.³¹

För egen del har jag valt att lägga tyngdpunkten på protestformer, ex- plicita manifestationer av kollektivt politiskt/rättsligt agerande. Vi hamnar då nära det försök som gjorts av tyska forskare att se bönders motstånd som rörelser, där man närmare undersöker alla manifestationsformer för en social rörelse: besvär, vägran, demonstrationer och revolter.³² Med detta tangerar vi den s.k. resursmobiliseringsteorin, som i studiet av soci- ala rörelser betonar samspelet mellan rörelse och organisation, och vilka handlingsrepertoarer som kunde användas i samband med protester och motstånd.³³ I min studie vill jag försöka inventera handlingsrepertoarer på ett liknande vis, men utifrån den vida definitionen av politisk kul- tur vill jag också se närmare på argumentationsrepertoarer, alltså vilka normer och värderingar som lyftes fram i samband med bondeprotester.

Ett fokus på en repertoar gör att jag kommer att lägga stor vikt vid hur bönder kunde agera och argumentera. Ytterligheter kommer därför att ibland lyftas fram för att illustrera vilka möjligheter som fanns för pro- tester i det senmedeltida samhället.

Den svenska och nordiska forskningen kring bondeprotester och uppror har som redan antytts följt ungefär samma utveckling som skett internationellt. I Sverige gjordes under 1960- och 1970-talen socioeko- nomiska djupstudier av t.ex. det medeltida Småland och Dackeuppro- ret. Sedan tidigare har också diskussioner förts om andra senmedeltida

30 Scott 1990, s. 198.

31 Se diskussion hos Katajala ”Introduction” till dens. 2004, s. 13f, jmfr Österberg 1989, s. 86.

32 Om sådana ansatser hos Heitz och Vogler, se Blickle 1988, s. 91.

33 Tilly menar att sociala rörelser under tidigmodern tid pressades ut i periferin i och med en alltmer centraliserad och elitstyrd stat. För en långtidsstudie gällande franska rörelser, se Tilly 1986. För en liknande ansats utifrån Dalupproret 1743, se Sennefelt 2001. Inom resursmobiliseringsteorin kan man som Tilly framhålla den instrumentella handlingsrepertoaren och samtidigt den enskildes personliga motiv att delta i ett nätverk. Andra forskare betonar förändringar i politiska strukturer och motståndsrepertoarer, samt läroprocesser, se Tarrow 1993.



resningars karaktär.³⁴ Från 1970-talet ökade intresset för lokalhistoria och hur denna kunde belysa en mer vardaglig förhandlingskultur och lo- kal förvaltning av t.ex. skattenedsättningar vid behov. Denna forskning ledde sedan vidare i vad vi nedan kommer att ta upp under rubriken

”politisk kultur”.³⁵ Sedan har diskussioner förts utifrån de nyare fråge- ställningar som nämnts ovan, intresset har ökat för frågor om politisk kultur, upprorens kontext och mobiliseringsformer. Fokus har varit olika, då t.ex. Danmark under äldre tid präglades av en högre grad av orolig- heter än Sverige och Norge.³⁶ Katajala menar att nordisk forskning om bondeuppror berikats med främst tre nya perspektiv under senare tid.³⁷ För det första ett ökat intresse för allianser mellan bönder och andra sociala grupper.³⁸ För det andra en tilltagande inspiration från Blickles kommunalismbegrepp med en betoning på lokalsamhällets organisa- tionsformer, politisk representation och interaktion med centralmakten samt lokala ämbetsmäns och andra eliters funktioner.³⁹ För det tredje en ökad förståelse av hur senmedeltida sociala relationer var grundade i ömsesidighet som ifall de bröts ledde till institutionaliserade aktions- former i form av förhandlingar, fejder eller för böndernas del resningar i samverkan med frälsemän.⁴⁰

Överhet och makt

I svensk historiografi har man ofta utgått från huvudsakligen staten som överhet. Detta har förstärkts av bedömningen att de socioekonomiska

34 Om Småland och en djupstudie av Dackeupprorets socioekonomiska kontext se L-O Larsson 1964 m.fl. arbeten. Lokala studier har gjorts om exempelvis västgötska gränsområden kring 1500, Palm 1991. Engelbrektsupproret har diskuterats utifrån dess karaktär av ett icke renodlat bondeuppror, se exempelvis Larsson 1984. Aristokratiska resningar och olika elitperspektiv har diskuterats i samband med Västgötaherrarnas uppror 1529, Norborg 1961, Kjöllerström 1963, Berntson 2000.

35 Se inte minst Eva Österbergs och Lars-Olof Larssons arbeten.

36 Mer principiella diskussioner kring bondeuppror har i Sverige förts av Österberg 1979, Myrdal 1993, dens. 1995, Harrison 1997, Reinholdsson 1998, Berntson 2000, Katajala 2004 samt andra bidrag i samma volym. För dansk del har senmedeltida bondeuppror och andra konfliktformer under senare år studerats av Hertz 1978, Sørensen 1983, Bøgh 1988 och Sørensen 1988 m.fl. i samma volym, Appel 1991.

37 Katajala 2004, s. 42f.

38 Se i synnerhet Harrison 1997 om 1400-talets bönders allianser i Sverige

39 Kommunalismbegreppet måste dock ofta arbetas om för att vara användbart för exempelvis de nordiska tingens funktionssätt, se i Sverige Österberg 1989, dens.

1992, jmfr Aronsson 1992. För norska förhållanden Imsen 1990–94, Njåstad 2003, för danska förhållanden Bøgh 1994, dens. 1996. För en rättsantropologiskt färgad användning av kommunalismansatsen se om Dackeupproret, Johansson 1997, dens. 2004.

40 Se främst Reinholdsson 1998.

strukturerna i Norden under tidigmodern tid innebar att huvudmotsätt- ningen i samhället vanligen gick mellan bönder och statsmakt. Kyrkan och adeln har därför behandlats litet vid sidan av, men man har dock under senare tid alltmer kommit att beakta deras roller i den politiska kulturen.⁴¹ Om vi utgår från definitionen av social makt är det idag van- ligt att använda sig av sociologen Manns indelning i ideologisk, ekono- misk, militär samt politisk makt. I ett hierarkiskt samhälle har eliter eller högre klasser tagit kontroll över delar av dessa maktenheter.⁴² Därför bör konflikter mellan bönder och alla elitnivåerna beaktas, i det äldre feodala samhället burna av stat, kyrka och adel.

Även om vi begränsar oss till relationen mellan bönder och ”överhet”

når vi samma resultat. En bonde kunde vara personligt underställd en en- skild adlig eller andlig herres överhet i en semiprivat mening, Herrschaft.

Men herrar hade i sin roll som överhet en rad sociala maktbefogenheter som överskred en rent ekonomisk relation. Om vi ser närmare på defi- nitionen av överhet – det tyska Obrigkeit – finner vi snart att det är nöd- vändigt att förstå hur bönder kring 1500 hade att förhålla sig till minst tre olika överheter som hade tillgång till dessa makttyper. Obrigkeit var att utöva höghet, Hoheit, och denna höghet uttrycktes inom tre fält: militärt, rättsligt och skattemässigt.⁴³ Vid senmedeltidens slut hade alla överheter del i alla tre maktfälten. Kronan hade den främsta skatterätten, ansva- ret för militärt försvar och en stor del av den juridiska rätten. Kyrkan ansvarade för den andliga jurisdiktionen, var den främste producenten av ideologi, var militärt aktiv och hade ett eget förhållandevis avancerat skattesystem med tiondet samt en stor förvaltning. Såväl kronan som kyrkan var stora jordägare med avsevärd ekonomisk makt. De enskilda jordherrarna, frälset, å sin sida var aktiva inom dessa förvaltningar och innehade militär och rättslig överhöghet som länsherrar och adminis- tratörer. Men de utövade också till delar motsvarande överhöghet över sina underlydande landbor. En jordherre ägde landbornas jord och er- höll avgifter som var i skatternas ställe. De hade en rättslig överhöghet över sina landbor vilket innebar att de hade del i deras böter. Men de var också sina underlydandes beskyddare, utövare av Schutz und Schirm.

De hade ofta inflytande inom lokalsamhället med effekter på även an- dra än de egna landborna. För landborna trädde alltså jordherren ofta i kronans ställe, vilket märks i den nordiska senmedeltida adelns och i synnerhet högadelns och kyrkans anspråk på att i rättslig mening vara

41 För exempel se Österberg 1992, s. 84, Reinholdsson 1998, s. 19, Berntson 2000.

42 Mann 1986.

43 Utifrån tyska förhållanden, Blickle 2000, bd 1, s. 134f. Se liknande ansats för norska förhållanden med problematisering, Njåstad 2003, s. 7, 12–15.



”kungar över sina landbor”.⁴⁴ Detta var en del av ett europeiskt möns- ter under senmedeltiden. Jordadeln försökte kompensera sina tidigare förlorade jordräntor med nya intäkter från jordbruksproduktionen, men även från sina rättsliga kompetenser, och genom att närma sig statens funktioner och på olika sätt tillskansa sig dess skatte-resurser, inte minst genom förläningar. Vissa forskare talar om en tilltagande privat–offent- lig exploatering under senmedeltiden. Ett ytterligare resultat av detta var att delar av adeln i samverkan med furstarna leddes över i en ökande spiral av krig, inte sällan med plundring som målsättning.⁴⁵

Vi kan relatera till definitionen av statsmakt som våldsmonopol. Un- der senmedeltiden var givetvis statsmakten den huvudsakliga inneha- varen av våldsmakt. Men reguljära undantag fanns i exempelvis straff- utmätningen som vad gällde landbor till delar tillföll den enskilde jordherren. Och det fanns många länsherrar som agerade på eget bevåg med sina militära resurser. Detta var också en tid då fortfarande fejder kunde utspelas mellan olika frälsesläkter och fraktioner. Såväl aristokra- tin som kyrkans biskopar hade också säte inom statsapparaten, inte bara som länshavare utan även som deltagare i riksråd och som innehavare av lokala ämbeten.⁴⁶ För att få en helhetsbild är det alltså nödvändigt att också inkludera adeln/jordherrarna som en överhet bland de andra, även om dess roll var ytterligt varierande geografiskt. I Skåne och Små- land var adeln/frälset mångtaligt kring år 1500, i norra Sverige däremot i det närmaste obefintligt.

Eftersom vi ska fokusera på motstånd och protest, är det samtidigt ett relativiserat maktbegrepp vi behöver. Överhetens makt vilar på styrka, monopoliserade resurser, institutionaliserad rätt, men också på olika former av legitimitet, antingen baserade på auktoritet eller på föreställ-

44 Detta gällde främst rätten till konungsdelen av sakören från landborna. För svensk del formulerad t.ex. i riksrådsbrev 1480 och 1481 samt i Kalmar recess 1483, se Westin 1957, s. 295f. Om den danska adelns ökande kungliga rättigheter över sina landbor under sent 1400-tal och framåt, Jørgensen 1940, s. 387–94, 469–

78, jmfr Cederholm 2004.

45

46 Om våldsmonopol se t.ex. Gustafsson 1998, s. 190 utifrån Weber. Om jordherrars och inte minst kyrkans bötesrätt och rätt till exekvering eller utverkande av bestraffningar samt inte minst den danska principen hals- och hand som stärktes desto mer under 1500-talet, Jørgensen 1940, s. 390f, 408f, se även dens. samt Österberg om danska resp. svenska förhållanden i ”Sagefald” KLNM 14, sp. 651–54.

ningar om någon form av ömsesidighet mellan överhet och underlydan- de. Protester hade ofta sin grund i föreställningen att överheten hade brutit ömsesidigheten. Överhetens legitimitet var därmed ifrågasatt.

Detta Marx-Weberska maktbegrepp kommer att spela stor roll när jag ser närmare på rättsföreställningarna bakom olika protester.⁴⁷

Lag, rätt och rättsuppfattningar

När bönder protesterade mot någon företeelse torde de ofta ha utgått från rättsliga argument. Dessa kan då ha haft sin utgångspunkt i en rå- dande lagstiftning eller också i något vidare och mer diffust som jag här väljer att kalla för rättsuppfattningar. Jag ska alltså ringa in vilka typer av lag och rätt vi kan tänka oss att senmedeltida bönder hade att förhålla sig till. Dels fanns de egentliga lagarna, i Sverige kodifierade med lands- lagarna av Magnus Eriksson och senare Kristoffer av Bayern under 1300- och 1400-talen. Kristoffers landslag kom att gälla från 1440-talet men uppfattades innebära försämringar inte minst för allmogen, vilket ledde till att man på många håll fortsatte att använda den tidigare landslagen.

Ibland användes även delar av de äldre landskapslagarna, i synnerhet be- träffande kyrkliga förhållanden som inte kom att regleras i landslagarna.

I Tiohärad i Småland fortsatte man exempelvis ofta med att använda den tidigare landskapslagens kyrkobalk.⁴⁸ I Danmark infördes inte – utöver enskilda förordningar – någon rikslagstiftning under medeltiden, utan motsvarande landskapslagar fortsatte att gälla under lång tid, däribland en Skånelag från slutet av 1100-talet. Ett undantag förekom under slutet av Kristian II:s regering då nya rikslagar och stadslagar infördes men snabbt avvecklades efter det att Kristian avsatts 1523.⁴⁹

Man har ofta menat att Norden (undantaget Island) kännetecknades av en stabilitet vad gällde lagkodifiering, och att människor här mer än på andra håll uppfattade den skrivna lagen som ett samhälleligt och mo- raliskt fundament. Lagen var grundläggande i den politiska kulturen.⁵⁰ Parallellt med nämnda rikslagstiftning användes också i hög grad den kanoniska rätten, främst inom kyrkan som hade en egen andlig juris- diktion, men den påverkade också på många sätt den världsliga rätten.

Den kanoniska rätten innebar att kyrkan hade stort inflytande över vissa sfärer av människors livsföring, samt att kyrkan kom att stå under delvis

47 Se Moore 1971, s. 388–92, som i sin tur används av Bøgh 1988. Användningen av begreppen legitimitet och auktoritet kan uppfattas som möjligheter att samman- föra teorier och ansatser från Marx och Weber, se Sabean 1987, s. 23f.

48 Pernler 1999, s. 25, Inger 1997, s. 16f, Liedgren ”Kristoffers landslag” i KLNM 9, sp. 363f. Karl Knutsson lovade 1448 den svenska allmogen att avveckla den nya landslagen, Myrdal 1999, s. 194.

49 Jørgensen 1940, s. 26–81.

50 Österberg 1992, s. 89f, 97, Neveux/Österberg 1997, s. 162–64, Reinholdsson 1998, s.

54–56.