Till dateringen av båtyxgraven från Linköping Kaelas, Lili Fornvännen 196-207 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1956_196 Ingår i: samla.raa.se

Till dateringen av båtyxgraven från Linköping Kaelas, Lili

Fornvännen 196-207

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1956_196

Ingår i: samla.raa.se

TILL DATERINGEN AV BÅTYXGRAVEN FRÅN LINKÖPING

A v L i l i K a e l a s

Bland gravgåvor i den i inånga avseenden märkliga, till båtyx- kulturen hörande dubbelgraven från Linköping förekommer flera unika föremål, som enligt undertecknads uppfattning i fortsätt- ningen kominer att få en central ställning vid bedömandet och daleringen av denna kulturs andra utvecklingsstadium och som karakteriseras av i Forssanders stil II ornerade lerkärl. Eftersom fyndet både är beskrivet och illustrerat av dess utgrävare A. Lin- dahl

, finns det ingen anledning att i sin helhet här på nytt genom- gå detsamma. Här skall endast behandlas de föremål, som enligt min uppfattning i första hand kan lämna bidrag till en avvikande datering från den nu för svensk båtyxkultur under detta skede gällande. Gravens tidsslällning inom båtyxkulturen karakteriseras främst av de till kvinnans gravgods hörande tvä lerkärlen med Forssanders stil 11-dekor — alltså de med yttäckande vinkelband- ornering, som på det ena kärlet är utförd med myckel fin tvärsnoddsslämpel, på det andra med kamstämpel. Bland kvin- nans gravgods förekommer bl. a. också två ornerade ringar av horn (fig. 1:3, 4). Båda dessa ringar har trekantigt tvärsnitt. Det ena exemplaret har en diam. av 2,5 cm, och en tjocklek av 1,15 cm. Det cirkelrunda, välborrade hålets diam. är 1,2 cm. Både på över- och undersidan är ringen ornerad med elt st järnmönster av- inristade dubbla vinkellinjer, en dekor som väl överensstämmer med lerkärlens orneringsstil. Det andra exemplaret har en diam.

av 2,4 cm och en tjocklek av 0,9 cm. Det något avlånga borrhålet mäter 1,3 cm i diam. Orneringen på denna ring beslår av grupper av snedställda, inristade streck och är mindre omsorgsfullt utförd

1

A. L i n d a h l och N . G . Gejuall, Dubbelgraven från stenåldern vid Bergs-

vägen i Linköping, — Östergötlands och Linköpings stads m u s e u m . Med-

delanden 1954—55.

T I L L D A T E R I N G E N A V H Ä T Y X G R A V E N F R Ä N L I N K Ö P I N G

Fig. 1. F y n d från båtyxgrav i L i n -

köping. 1 : 1 . — F u n d e uns dem

Bootaxtgrah bei Linköping.

än på den föregående ringen. På de båda ringarna finns spår av färg, som troligen beror på beröringen med de två i deras närhet belägna kopparspiralerna. Förmodligen utgör dessa ringar löp- ringar, vilka tillsammans ingått i en låsanordning till den förmo- dade väska, som innehållit alla de anhopade små föremålen, som låg bakom kvinnans höft.

Dylika ornerade horn- och benringar är ganska sällsynta och man känner endast till några få mera säkert daterbara fynd. Så- ledes förekommer tre likadana ringar i en barngrav från Skep- parslöv socken, Skåne, där gravinnehållet dateras av ett lerkärl i Forssanders stil Ib. Alla tre ringarna är ornerade på båda sidor med flerdubbla vinkellinjer

och har en diam. av 2,8—3 cm.

Också här står dekoren bra överens med kärldekoren. En sådan ring ornerad med samma dekor som de ovannämnda, ingår ock- så i ett gravfynd från Ugerup, Köpinge socken, Skåne. Förutom denna ornerade ring förekommer i fyndet 5 oornerade dylika, alla med trekantigt tvärsnitt. Bingarnas diam. varierar från 3—4 cm.

Eftersom övriga föremål i fyndet — en håleggad flintyxa, 7 häng- smycken av ben (imiterande tandpärlor) och 6 enkla benhängen med runtlöpande insnitt vid basen — inte ger någon antydan om fyndets tidsställning inom båtyxkulturen, daterar Forssander det i enlighet med fyndet från Skepparslöv tillhörande sitt stil Ib- skede.

Två ringar av den ovanbeskrivna typen (den ena hel och orne- rad, den andra oornerad och fragmentarisk) ingår ytterligare i ett gravfynd, påträffat vid Fjälkinge prästgård, Fjälkinge socken, Skåne. Denna ring är ornerad med olika breda grupper av tvär- ställda, grunt inristade streck. Utöver dessa ringar innehöll gra- ven ca 100 hängsmycken av samma tandpärlor imiterande typ som Ugerup-graven. Också denna grav dateras av Forssander i enlighet med Skepparslövsfyndet.

- A. L i n d a h l , a. a. s. 19 f.

3

J . E . F o r s s a n d e r , Die schwedische B o o t a x t k u l t u r , Lund 1933, s. 19, 22 o. pl. 8.

4

J . E . F o r s s a n d e r , Zur Kenntnis der spätneolithischen S t r e i t a x t k u l t u r e n im Mittel- und Nordeuropa, Medd. fr. L u n d s u n i v . hist. m u s . 1934, s. 124 f. o.

fig. 13.

5

J . E . F o r s s a n d e r , a. a. s. 125.

T I L L D A T E R I N G E N A V B Å T Y X G R A V E N F R A N L I N K Ö P I N G

V V

^ ^ ^ )ty

Fig. 2. F g n d från två h ä l l k i s t o r på Torslunda 3', Öland. 1 : 1 . — F u n d e a u s zwei Steinkisten von

Torslunda .'<", Öland.

Förutom från enmansgravar härrör ett fynd av en dylik orne- rad borrning frän gången till en gånggrift vid Örenäs, Glumslöv socken, Skåne (S. H. M. 13422, Fornvännen 1908, a. 232). Också denna härrör sannolikt från en båtyxkulturens efterbegravning, trots att man där samtidigt inte påträffade några andra säkert till denna kultur hörande föremål. Bortsett från det sista fyndet förekommer dessa ringar i gravarna oftast i två eller flera exem- plar och ger således ytterligare belägg för Lindahls tolkning av deras användningssätt.

Forssander ansåg dessa horn- resp. benringar tillhöra ett täm- ligen begränsat tidsskede, alltså hans stil Ib-skede, på grund av deras relativt sparsamma förekomst i fynden. I detta samman- hang bör också påpekas deras mera östliga spridning. Frånsett fyndet från örenäsgånggriften, härrör alla andra dylika ringfynd från östra Skåne, resp. östra Sverige.

Dylika ornerade benringar är inte kända utanför Sverige, men det är inte otänkbart, att de h a r ett visst s a m m a n h a n g med bärnstensringarna med snarlik dekor i punkfornering från Ost- o. Westpreussen

, vilket redan Forssander påpekat.

Det avbildade exemplaret är visserligen dubbelt så stort som de svenska ring- arna, men kan likväl haft samma användning som de svenska.

" W. la B a u m e , Vorgeschichte von Westpreussen, Danzig 1920, fig. 23.

' J. E. F o r s s a n d e r , Die schwedische B o o t a x t k u l t u r , s. 22.

Vid behandlingen av problem förknippade med båtyxkulturens datering, föreslog Bagge, alt Forssanders stil Ib-grupp skall slås ihop med hans stil Il-grupp.

Berättigandet härav understrykes förutom av de av honom anförda skälen också av ett fynd, på- träffat vid Vreta klosters kyrkogård, Vreta kloster socken, Öster- götland, där ett stil Ib kärl är funnet tillsammans med en sen yxa.

Också Becker stöder nu denna Bagges uppfattning.

Då fynden av de ovan beskrivna hornringarna inte förekommer utan- för Sverige, och eftersom deras antal ännu är mycket litet, får man därför fortfarande uppfatta dem som en tämligen tidsbe- gränsad företeelse, och således tillhörande stil Il-skede inom svensk båtyxkultur, vilket de säkerl daterbara fynden anger.

Inom vilket tidsavsnitt av yngre stenåldern stil II av svensk strldsyxkultur skall placeras, är enligt min uppfattning ännu inte fullt entydigt klarlagt. Vi saknar fortfarande entydiga kombina- tionsfynd av typ enmansgravar eller depåfynd mellan den sist- nämnda och andra samtida stenälderskulturer. Varken boplats- fynd eller fynd från megalitgravar med inslag av stridsyxkullur ger fullt pålitliga hållpunkter. Kanske en viss fingervisning kan erhållas av ett par tämligen nya fynd från Öland. 1 sista Fornvän- nen (1956, nr 2—3, s. 135 ff.) föreligger av K. G. Petersson en redo- görelse över undersökningarna av ett antal hällkistor, påträffade under markytan av en grusas 300 m ÖSÖ om Torslunda kyrka på Torslunda 3

och som påträffats i samband med grustäkt. Av häll- kistornas antal att döma, som på ett begränsat område uppgick till 5, har vi med ett litet hällkistgravfält alt göra: det hittills första i Sverige. Sannolikt härrör alla dessa hällkislor från sen- neolitisk tid, fast endast några av dem innehåller säkert daterbara fynd.

För vår diskussion är egentligen endast två av dessa hällkistor av intresse. Den ena av dem

är av långsmal typ (3,5 x 0,9 m)

8

A. Bagge, Fagervik, Acta Arch. XXII, 1951, s. 114.

• A. Oldeberg, Studien iiber die schwedische B o o t a x t k u l t u r , Stockholm 1952. fig. 241.

10

C . J . Becker, Acta Arch. 1955, s. 82'.

11

A'. G. Petersson, Undersökning av h ä l l k i s t o r vid T o r s l u n d a på Öland, F o r n v ä n n e n 1956, n r 2—3, fig. 7, 9 o. 10.

12

Grav nr 4 hos K. G. Petersson, a. a.

T I 1 D A T E R I N G E N A V H Ä T Y X G R A V E N F R Ä N L I N K Ö P I N G

Eig. .'(. F g n d frän e n m a n s g r a v e n vid Ardu, Kose socken, E s t l a n d . 1 : 1 . Efter R. I n d r e k o . — F u n d e a u s dem Einzelgrab bei Ardu, Ksp. Kose,

E s t l a n d .

och uppdelad i två kamrar. Kistans innehåll dateras dels av en

bennål med ringformat genomborrat huvud, dels av en rörformig

bärnstenspärla och en genomborrad djurtand (av hund), som

alla är vanliga i hällkistorna. Förutom dessa föremål påträffades

i denna hällkista också en med dubbla vinkellinjer och smä streck kring mitthålet ornerad hornring (fig. 2: 1) med spår av nötning i det borrade hålet, precis av samma typ som förekommer i dubbelgraven från Linköping och i de andra ovannämnda fynden.

I graven påträffades också små, oornerade krukskärvor av fast gods. Fyra av dem h a r en mörk kärna och påminner starkt om båtyxkeramik. Men för n ä r m a r e bestämning behövs en mikro- skopisk undersökning av godsets konsistens, vilket ännu är ogjort.

En liknande ring, fast med tredubbla vinkellinjer (fig. 2: 2) och en oornerad fragmentarisk sådan förekommer även i en annan hällkista från samma fyndplats.

Också denna ring har spår av nötning i hålet. Denna hällkista, som representerar den mindre typen, ursprungligen kanske avsedd för en begravning, mäter 1,6x0,4 m (inre mått) — båtyxkulturens enmansgrav. 1 denna hällkista förekommer förutom avslag av flinta också tre genom- borrade tänder av hund. De ovannämnda hornringarna är de första fynd i sitt slag från hällkistorna. Eftersom man hittills endast har påträffat dem i båtyxkulturens enmansgravar saml till- sammans med stil II keramik, så uppstår frågan, om inte fynden av dessa hornringar i hällkistorna kommer att verka föryngrande på dateringen av Forssanders stil II. Hittills h a r man ansett den tillhöra närmast slutet av den mellanneolitiska tiden.

Men de öländska fynden gör det sannolikt, atl båtyxkulturen under stil II skedet levde kvar in i hällkisttid. Detla skulle ytterligare accen- tuera även sambandet mellan de ornerade ost- och västpreussiska bärnstensringarna och de svenska hornringarna, av vilka de först- n ä m n d a också enligt min uppfatling tillhör senneolitisk tid. Men utöver hornringarna finns 1 Linköpingsgraven ytterligare föremål, som stöder en datering av stil II som tillhörande senneolitisk tid.

Dessa föremål är de i graven funna två bennålarna (fig. 1: 1,2).

Den större av dessa nålar, som tillhörde mannens gravgods, h a r ett profilerat huvud och ett stycke nedanför det en ytterst låg vulst med två inristade vinkelställda streck och spår efter en bortbruten ögla. Nålen h a r runt tvärsnitt och mäter 16,2 cm i längd. Den andra nålen, som är betydligt mindre och tillhörde kvinnan, har avrundat, ytterst svagt profilerat huvud och en vid

13

Grav n r 8 hos K. G. Petersson, a. a.

14

A. Bagge, Acta Arch. XXII, s. 105.

T I L L D A T E R I N G E N A V B Å T Y X G R A V E N F R Ä N L I N K Ö P I N G

Fig. 4. Båtgxa från e n m a n s g r a v e n uid Ardu, Kose socken, Betland, 1 : 1. Efter R. I n d r e k o . — Bootaxt a u s einem Einzelgrab bei Ardu,

Ksp. Kose, E s t l a n d .

sidan utskjutande ögla med nästan cirkelrunt hål. Invid öglan finns ytterligare ett snett in i skaftet borrat hål med rund botten.

Såväl nålens huvud som skaft är ornerade med runt om löpande

inristade vinkellinjer, som iir uppdelade i grupper med horisontala

linjer dem emellan. Också denna nål har runt tvärsnitt och en

längd av 8,9 cm. Båda dessa nålar är unika både i Sverige och i Skandinavien för övrigt. Däremot förekommer de på en del andra håll.

Från norra Estland, vid Ardu, Kose socken h ä r r ö r en strids- yxkulturen tillhörande enmansgrav med hockerbegravning

, som h a r stort intresse i detta sammanhang. Det är en mansgrav, där bl. a. föremål också påträffades en bennål (fig. 3:1) av ganska snarlik typ som den grövre nålen i Linköpingsgraven. Också Ardn- nålen har profilerat huvud och på skaftet en utbuktande ögla med cirkelrunt, borrat hål. Liksom nålen från Linköpingagraven bär också den en ornering av inristade vinkelställda streck. Det finns även en annan likhet mellan fynden frän Linköpingsgraven och Ardu. I den förstnämnda graven ingick nämligen bland kvin- nans gravgåvor ett huggvapen i form av en hjorthornstagg. En dylik, fast något mindre och med avbruten spets förekommer också i Ardn-gra ven (fig. 3 : 3 ) . Den i graven påträffade bätyxan representerar en för Estland lokal form, en s. k. Karlova-typ (fig. 4), som tillhör stridsyxkullurens andra utvecklingsstadium därstädes. Till ett senare utvecklingsstadium hör också den endast i ett fåtal skärvor bevarade bägaren, som h a r haft yttäckande fiskbensdekor på halsen. Enligt Indreko förråder gravgåvorna från Ardu tydliga kontakter med Ostpreussen, tydligast i en rät- eggad mejsel och en skrapa eller kniv av vit flinta, men ocksä i lerkärlsdekor. Vad beträffar den vita flintan, saknas den i Est- land och måste ha importerats dit, närmast från Ostpreussen, där den förekommer.

Men bennålar med utskjutande ögla i skaftet, alltså snarlika nålarna från Linköpingsgraven, förekommer också på de brittiska öarna och där inom Binyo-Clacton kulturen (fig. 5), som det framgår främst av fynden frän Skara Brae.

Också Binyo- Clacton kulturen tillhör senneolitikum, men fortsätter in i tidig bronsålder.

15

R. I n d r e k o , Ein Hockergrab in Ardu, Ksp. Kose, V e r h a n d l u n g e n d. Ge- l e h r t e n Estnlschcn Gesellschaft, XXX, T a r t u 1938, s. 185 ff.

10

R. I n d r e k o , a. a. s. 194 ff.

17

S. Piggott, Neolithie Cultures of t h e British Isles, Cambridge 1954, fig.

5 5 : 2 , 3, 6, 7.

18

S. Piggott, a. a. fig. 64 o. s. 344 ff., 361 ff., 378 ff.

T I L L D A T E R I N G E N A V B Ä T Y X G R A V E N F R Ä N L I N K Ö P I N G

Fig. 5. F g n d från S k a r a Brae ( l , 2, 4) och Quoyness ( 3 ) . l : 2. Efter S. Piggott.

— F u n d e uon S k a r a Brae ( 1 , 2, 4) und Quoyness ( 3 ) .

Till sist skall i detta sammanhang också nämnas ett gravfynd av en bronsnål med profilerat huvud och strax under den en ut- skjutande ögla från Aunjetilzkulturens område från Tursko.

Den är fortfarande utan exakta paralleller, men dateras av Schrånil som tillhörande slutet av äldre bronsålder med anled- ning av ett depåfynd från denna tid, som innehåller en snarlik nål. Denna datering är dock ingalunda bindande för fyndet från Tursko, som mycket väl kan tillhöra en tidigare del av bronsål- dern än Schrånil antar.

19

J. Schrånil, Die Vorgeschichte B ö h m e n s u n d Mährens, Berlin u n d Leip-

zig 1928, pl. X X I I : 27.

Men bortsett från det sistnämnda fyndet, hör alla andra h ä r n ä m n d a nålfynd hemma i senneolitisk miljö. Eftersom i Lin- köpingsgraven förutom de ovan behandlade nålarna även de ornerade benringarna ger en antydan om en samtidighet med de senneolitiska hällkistorna bör gravens datering som tillhörande denna del av yngre stenåldern vara väl belagd.

En nedjustering av dateringen av den svenska båtyxkulturen under stil Il-skedet medför dock konsekvenser som kraftigt för- ändrar bilden av den hittills godtagna utvecklingen och de kul- turella sammanhangen i yngre stenålderns kulturhistoria. Den kommer således avgjort att få större räckvidd än vad som kom- mer till synes i det h ä r ovan skisserade daleringsförslaget, men därom närmare i ett större sammanhang.

ZUSAMMENFASSUNG

Lili Kaelas: Zur Frage der Datierung des Bootaxtgrabes von Linköping.

In dem in vieler Hinsicht b e m e r k e n s w c r t e n , zur B o o t a x t k u l t u r gchörigen Doppelgrab von Linköping

k o m m e n u n t e r den Grabbeigaben mehrere ein- zigartige Fundstiicke vor. Bei der Beurteilung und Datierung des zweiten E n t w l c k l u n g s s t a d i u m s der schwedischen B o o t a x t k u l t u r , die vor allem durch tongefässe c h a r a k t e r i s i e r t wird, wclehe in F o r s s a n d e r s Stil II vcrziert sind, werden gerade diese Fundstiicke, nach der Meinung der Verf., eine centrale Stellung e i n n e h m e n . Unter den Grabbeigaben der F r a u k o m m e n dort zwei verzierte Hornringe vor (Abb. 1 : 3, 4 ) , von denen der eine sowohl auf der Ober- wie auf der Unterseite mit einem S t e r n m u s t e r aus cingeritzten dop- pelten W i n k e l l i n i e n vcrziert ist. Dieser Dekor s t i m m t gut mit dem Stern- m u s t e r auf den Boden d e r Tongefässe iiberein. Der zweite Ring ist mit Gruppen von schräggestellten, cingeritzten Stricben vcrziert.

Solche verzierten Horn- und Knochenringc k o m m e n n u r in der schwe- dischen B o o t a x t k u l t u r vor, sind aber auch dort n u r in wenigen E x e m p l a r e n b e k a n n t . Es gibt n u r einige wenige sicher d a t i e r b a r e F u n d e , die zudem alle einer zeitlich ziemlich begrcnzten Periode e n t s t a m m e n . " Mit Aus- n a h m e des Linköpinggrabes k o m m e n die a n d e r e n aus Gräbern, die d u r c h Keramik in F o r s s a n d e r s Stil Ib c h a r a k t e r i s i e r t werden, der jetzt m i t Recht als gleichzeitig mit seiner Stil II-Gruppe angesehen w i r d .

In welchen Zeitabsehnitt der j u n g e r e n Steinzeit der Stil II der Bootaxt-

k u l t u r eingeordnet werden soll, ist m e i n e r Auffassung nach noch nicht

völlig eindeutig klargelegt. W i r haben noch i m m e r keine eindeutigen Kom-

b i n a t i o n s f u n d e vom Typ der Einzelgräber oder Dépotfunde, die sowohl

Fundstiicke der letztgenannten F u n d g r u p p e als auch solche von anderen

gleichzeltigcn Steinzeitkulturen e n t h a l t e n . Weder W o h n p l a t z f u n d e n noch

T I L L D A T E R I N G E N AV B A T Y X G R A V E N F R Ä N L I N K Ö P I N G

F u n d e n aus Megalithgräbern mit Einschlag von B o o t a x t i n v e n t a r k ä n n ganz die gleiche Bedeutung z u e r k a n n t w e r d e n . Einen Fingerzeig geben indessen zwei ziemlich neue F u n d e von Öland. Dort h a t m a n in zwei Steinkisten, von denen die eine von länglichem Typ und in zwei K a m m e r n aufgetcilt, die andere von kleincrem Typ

' " war, je einen H o r n r i n g vom oben beschriebenen Typ gefunden (Abb. 2 : 1 , 2 ) . Beide Steinkisten gehören, nach i h r e m G r a b i n h a l t zu urteilen, in die spätneolithische Zeit.

Bisher w a r man der Meinung, dass die B o o t a x t k u l t u r in der Periode des Stiles II am ehesten dem Ende der m i t t e l n e o l i t h i s c h e n Zeit zugehören raiisse.

Auf Grund der cbengenannten Steinkistenfunde m u s s m a n sich indessen fragen, ob sie nicht bis in spätneolithische Zeit weitergelebt h a t .

Wenn die schwedischen verzierten Hornringe einen gewissen Z u s a m m e n - hang mit den Bernsteinringen mit gleichartigem Dekor in P u n k t v e r z i e r u n g a u s Ost- und Westpreussen ' haben, w o r a u f schon F o r s s a n d e r a u f m e r k s a m m a c h t e , e r h ä l t die oben angedcutete Datierung eine weitere Stiitze, da diese m. E. k a u m älter als spätneolithisch sein können.

Einen weiteren Beitrag zur Datierung der Stil I l - K e r a m i k wird von zwei m i t W i n k c l d e k o r verzierten Knochennadeln a u s dem Linköpinggrab (Abb. 1 : 1 , 2) geliefert. Sie sind in Schweden einzigartig, k o m m e n a b e r an m e h r e r e n a n d e r e n F u n d o r t e n vor. Im nördlichen Estland, bei Ardu, Ksp. Kose, hat m a n ein z u r S t r e i t a x t k u l t u r gchöriges Männergrab mit Hocker- beisetzung gefunden

, in dem m a n u. a. auch eine Knochennadel (Abb. 3 : 1 ) von einem Typ angetroffen hat, der dem der gröberen Nadel im Linköpings- grab recht ähnlich ist. Das Ardu-Grab wird durch seine Bootaxt d a t i e r t , die eine estnischc Lokalform r e p r ä s e n t i e r t , einen sogen. Karlova-Typ (Abb. 4) und d u r c h einige wenige Gefäss-Seherben. Die Bootaxt gehört in das zweite E n t w i c k l u n g s s t a d i u m der dortigen S t r e i t a x t k u l t u r . Das gleiche gilt auch fur die Gefäss-Seherben, die zu einem Becher gehören, dessen Hals ganz mit einem F i s c h b e i n m u s t e r vcrziert gewesen ist. Nach allem zu u r t e i l e n , durfte dieses Grab in spätneolithische Zeit gehören.

Knochennadeln, die ihrer Form nach denen a u s dem Linköpinggrab ä h n l i c h — wenn auch unverziert — sind, k o m m e n auch in einer anderen K u l t u r g r u p p e vor, n ä m l i c h in der Binyo-Clacton-Kultur auf den b r i t t i s c h e n Inseln (Abb. 5), die dem S p ä t n e o l i t h i k u m zugehört, aber bis in die friihe Bronzezeit fortläuft.

'

Schliesslich soll in diesem Z u s a m m e n h a n g noch ein Grabfund m i t Bronzenadel von T u r s k o , a u s dem Gebiet der A u n j e t i t z k u l t u r e r w ä h n t w e r d e n , der von Schrånil an das Ende der friihen Bronzezeit d a t i e r t w i r d . FUr diese Bronzenadel gibt es indessen noch i m m e r keine Parallelen und der F u n d als solcher ist nicht ganz sicher d a t i e r b a r . Er k ä n n auch von etwas fruherem als dem von Schrånil a n g e n o m m e n e n Datum sein.

Aus dem oben Angefuhrten diirfte ziemlich k l a r hervorgehen, dass das

Linköpinggrab in spätneolithische Zeit gehört. W e n n es sich erweisen

sollte, dass diese Datierung die ganze Periode des Stils II der schwedischen

B o o t a x t k u l t u r umfasst, wird ihrer Herabsetzung eine weit grössere als n u r

eine chronologische Bedeutung beizumessen sein.