Ett intressant stenåldersfynd från Hälsingland Kaelas, Lili
Fornvännen 231-234
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_231
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
E T T I N T R E S S A N T S T E N Å L D E R S F Y N D FRÄN HÄLSINGLAND
På våren 1953 inlämnade Riksantikvarieämbetets ombud komminister Eric Rembrinck frän Jättendal till Statens historiska m u s e u m för typ- och åldersbestämning eggdelen av ett till formen ovanligt stenredskap (fig. 1), tillhörigt .lättendals Hembygdsförening. Föremälet h a r tidigare tillhört hem- m a n s ä g a r e Erik Olof Eriksson, ägare till gården Dvästa 31 den s.k. »Hans- gård» i Dvästa by, Jätlendals socken, d ä r det förvarats på vinden i en intill n u v a r a n d e boningshuset belägen n u m e r a obebodd mangårdsbyggnad, som är omkring 150 år gammal. Enligt h e m m a n s ä g a r e Eriksson h a r föremålet legat där, så länge han minns. Om det är hittat av hans far eller farfar, vet han icke. Men troligen är det funnet på gårdens ägor. Gårdens å k r a r gränsar till Kyrksjön, som är en rest av en g a m m a l havsvik intill Bergsjö och Hassela.
Fyndplatsen liksom hela Dvästa by och bygden kring Jättendals Ikyrka är gammal havsbotten, som både under Ancylus- och Litorinatid samt även senare legat djupt under havets yta.1 Sannolikt h a r föremålet tappats eller kanske bortkastats som ej längre a n v ä n d b a r t (efter all ha blivit avslaget vid skafthälet) i den dåtida sjön, d ä r det legat tills det återfanns i vår tid.
Föremålet har, som redan ovan sagts, fått baspartiet avslaget vid skatt- hålet. Den del av skafthålel, som finns kvar, är mycket skadad, men m a n kan dock skönja, att detta varit cylindriskt och säkerligen haft ganska lilen diameter. Skaflhålets insida h a r en slät, liksom slipad yta. Föremälet vidgar sig vid skafthålet. Spetsänden h a r en fullt utbildad yxegg och oval genom- skärning. Att döma efter den bevarade delen tycks föremålet blivit slipat i ett, utan någon som helst m a r k e r i n g vid övergången mellan eggparliet och den övriga delen. Eggen är helt obetydligt s k a d a d . Föremälet h a r n ä r m a s t rund genomskärning. Trots dess fragmenlariska tillstånd ser man, att det h a r varit ett elegant format och omsorgsfullt slipat redskap. Det bevarade partiet mäter 1 3 9 x 4 0 x 3 1 m m .
Till sin form är detta fragment ganska ovanligt, och man frågar sig, vilken typ redskapet tillhört. Med tanke på dess form, tänker m a n först på en hacka. Med hänsyn till den väl utbildade och slipade eggen är man även frestad att tänka på en yxa. Men bland de k ä n d a yxlyperna med skafthål finns knappast någon, som skulle k u n n a k o m m a i fråga vid en jämförelse.
Föremålet liknar mest vissa hackor med skafthål och bland dem n ä r m a s t de
1 Se h ä r o m Magnusson, Granlund, Lundqvist, Sveriges geologi, Sthlm 1949.
s. 312—13 och J. ö s t e r , Kvarlära tidsbestämningar från n o r d ö s t r a Hälsing- land, fig. 11, i Geol. F ö r e n . F o r h a n d l . 65, 1943.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 1. K o r p h a c k a från Dvästa, J ä t t e n d a l socken, Hälsingland. Y\. — Pick-axe from Dvästa, J ä t t e n d a l parish, Hälsingland.
8. k. k o r p h a c k o r n a . Men även vid jämförelse med dem finns det en del olikheter. De vanligaste k o r p h a c k o r n a har plan till mer eller mindre k o n k a v undersida och konvex översida med en förtjockning på b å d a sidor om skaft- hälet, vilket oftast är bikoniskt och trångl.2 Dessutom h a r alla hittills k ä n d a k o r p h a c k o r verkliga i p e U i n d a r , vilka ibland kan vara trubbiga. Oftast är dessa spclsändar liksom h a c k o r n a i övrigt slipade. Ett bra typexempel för hackor med slipade spclsändar är h a c k a n från Gårda i Timmele socken, Väslergölland, som från ena sidan fått en lilen rätställd eggslipning.3
2 O. Montelius. Minnen från vår forntid, Sthlm 1917, fig. 344—48.
3 L. Ccderschiöld, E n korphacka från Timmele sn i Väslergölland, Fornv.
1950, fig. 1. — I en nyligen utkommen avhandling »Studier i Väslsvcriges äldre stenålder», Göteborg 1953, godkänner icke Å. Fredsjö, s. 151, not 1, detla redskap som hacka. Han anser del på grund av dess rätställda egg-
slipning från ena sidan vid spetsänden vara jämförbart med vissa finska yxor.
Utan att för övrigt gå n ä r m a r e in på diskussion om denna hacka, vill jag h ä r endast beröra benämningen »yxa» för en till sin utformning sä typisk representant för k o r p h a c k o r n a som hackan från Timmele. Hittills h a r man ansett, all löremålsform och ej användningssätt skall vara utslagsgivande för benämningen, ty om användningen vet vi i allmänhet ganska litet. Före- målels benämning efter formen är mera neutral, mindre godtycklig och där- för alt föredra, eftersom den kan genomföras mera konsekvent än en termi- nologi baserad på användningssättet.
232
Fig. 2. K o r p h a c k a frun Ankarström 9 i . Ilnl- lingeberg socken, Smaland. 14. — P i c k a x e from Ankarström 9 i , Hallingelierg parish.
Smaland.
I syfle att finna en motsvarighet till vår h a c k a med yxegg, har jag under- sökt Statens historiska m u s e u m s samlingar samt kalalogen över främmande samlingar, men h a r icke påträffat något fullt Jämförbart exemplar. Det som k o m m e r n ä r m a s t h a c k a n från Hälsingland är en fragmentarisk hacka av
irn" rk, hård, skiffrig bergart, avslagen vid skafthälet, från Ankarström 94, Amkarsrum, Hallingeberg socken. Småland (fig. 2).4 Denna h a r tillplattat ovalt tvärsnitt vid skafthälet och ovalt vid spelsändcn. Även d e n n a hacka h a r förmodligen varit helt slipad, fastän den n u m e r a h a r nvspallningar vid skafthälet och vid spetsens yttersta ände. Också den h a r cylindriskt skafthål med slät, liksom slipad insida, något snett borrat. Den maler 109 x 40 x 25 mm.
Hackan frän Hälsingland skiljer sig från den sistnämnda främst genom sin utpräglade yxegg, vilket gör alt den, för så vilt jag k ä n n e r lill, ännu är helt unik i gruppen av k o r p h a c k o r .
Unik är denna korphacka även pä grund av sin fyndort i Norrland. De hillills k ä n d a k o r p h a c k o r n a tillhör huvudsakligen västsvenskt område, men förekommer i mindre anlal även från a n d r a l a n d s k a p . F r å n N o r r l a n d h ä r r ö r mig velerligt dock inte en enda.5 Det var därför av stort intresse alt få den bergarlsbeslämd. Enligt statsgeologen fil. dr V. Larsson, Sveriges Geologiska Undersökning, som benäget lämnat mig upplysning därom, är b a r k a n gjord av en bergart, som överensstämmer med de granalainfiholiler, som u p p t r ä d e r som gängar i västra Sverige, t. ex. i trakten L a h o l m — H a l m s t a d — F a l k e n b e r g och öster om Halle-Hunneberg i Västergötland. Enligt d e n n a bergarlsbe- slämning mäsle h a c k a n v a r a tillverkad i västra Sverige och h a r h a m n a t i
4 Fyndet tillhör h e r r Axel Bruce, Ankarström 94, Ankarsrum (SHM:s diar.
nr 1169/42).
5 De av Å. Fredsjö, a.a., s. 152 omtalade hackorna, säsom Montelius, Minnen, fig. 349 o. 351, G. Hallström. Ovanåker, 1937, fig. 13 och dens. i N o r r l a n d s F ö r s v a r 1929, fig. s. 48, h ö r ihop med de finska typerna. Den sistnämnda är ookså ett importstyckc från Finland, se Hallström, a.a., s. 4iS.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Hälsingland som färdig produkt. Möjligen kan den tolkas som ell bevis på handelsutbyte mellan Västsverige—Norrland.'
Eftersom h a c k a n från Hälsingland är lösfynd, kan man ej säga så mycket om dess ålder. De äldsta säkert d a t e r b a r a h a c k o r n a ha visat sig huvudsak- ligen höra till äldre stenålder7, men en del lever kvar även under yngre stenåldern.8 Att vär h a c k a icke tillhör de äldsta i gruppen av k o r p h a c k o r n a , torde vara u p p e n b a r t på grund av dess form (en konlaminalionslöreleelse):
en k o r p h a c k a med yxegg. Pä grund av den slipade eggen vill m a n gärna dalera den lill yngre stenåldern, eftersom vi ännu ej k ä n n e r lill något säkert till äldre stenåldern h ö r a n d e stenredskap med slipad egg och skafthål. De mesolitiska stenyxorna med eggslipning är alla utan skafthål och yxor av horn och med skafthål kan h ä r knappast komina i fråga som direkta före- bilder. Även det cylindriska skafthälet talar för denna datering. De säkra mesolitiska h a c k o r n a h a r oftast bikoniskt skafthål.
Lill Kaelas
NÅGRA F O R N T I D A U P P L Ä N D S K A S T I G B Y G E L T Y P E R
Stigbygeln h a r i den arkeologiska forskningen föga beaktats. I det n o r d i s k a materialet återfinner man stigbyglar först under vikingatiden. Det förefaller
egendomligt att man ej förrän pä 800-talet skulle lärt sig b r u k a stigbyglar.
Det är ocksä troligt aft de funnits h ä r mycket tidigare. Hästen anses ju ha förekommit sedan yngre stenålder, och som riddjur torde den ha använts åtminstone sedan lidig järnålder. Det är därför sannolikt, att m a n tidigare an- vänt stigbyglar av trä, läder eller liknande, vilka ej bevarats åt eftervärlden.
De tidigaste järnsligbyglarna däremot tycks u p p t r ä d a först under vikingatiden.
Man måste utgå från att stigbyglar av j ä r n länge betraktades som lyxföremål, förbehållna hövdingar och stormän.
Det s a m m a n l a g d a antalet stigbyglar från förkristen lid, alla funna i gravar från vikingatiden, k a n för n ä r v a r a n d e u p p s k a t t a s lill n ä r m a r e 150. Uppland intar h ä r en klart ledande ställning i det aft ett 30-tal av alla fynden h ä r r ö r a från della l a n d s k a p . Var svenskarna först säg järnsligbyglar är infe lätt alt säga; både i Norge och i D a n m a r k verkar det som om det bevarade materialet vore något äldre än det svenska. Att förmedlingen skett mer eller mindre
• Att h a c k a n icke under senare tider liar kommit frän Västsverige lill Jältendal, torde framgå av att enligt dess förra ägare, h e m m a n s ä g a r e Eriks- son, släkten varken på fädernet eller mödernet haft släkt- eller vänskapsför- bindelser med Västsverige.
7 Se n ä r m a r e d ä r o m , Å. F r e i h j ö , a.a., s. 151 ff.
8 S. J a n s o n , En hoplals från yngre stenåldern vid Rörvik i Kville s:n, Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings tidskrift 1936, fig. 11:1 o. 3, s. 65 f. —• Se även Å. Fredsjö, a.a., s. 153, not 1.
234
