Stenålderskonferens i Prag Kaelas, Lili
Fornvännen 1960(55), s. 144-146
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1960_144
Ingår i: samla.raa.se
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Växjö d e m o n s t r e r a d e rektor T h o r s t e n Pettersson, Växjö, »Rråvallahed» i Skatclövs socken. Uppehåll gjordes även vid Skalelövs gamla k y r k o g å r d .
Den 26 oktober föreläste l a n d s a n t i k v a r i e G u n n a r Svahnström, Visby, om rysk konst från Vladimir den helige lill Ivan den förskräcklige, bilder frän cn studieresa i Sovjetunionen våren 1959, och professor Helmer Tegengren, Abo, den 18 n o v e m b e r om säsongbosättning på Svalbard i ä l d r e lid. Vid den efterföljande middagen b e r ä t t a d e professor Sigvald Linné, Stockholm, om p y r a m i d g r a v e n i Pulenquc.
På i n b j u d a n av r i k s a n t i k v a r i e ä m b e t e t och Statens historiska m u s e u m samt Svenska arkeologiska samfundet talade professor J a r o s l a v Bohm, Prag, den 2 december om nya arkeologiska fynd från Tjeckoslovakien.
Arets sista föredrag hölls den 4 december i Uppsala av förste a n t i k v a r i e Wilhelm Holmqvist om u t g r ä v n i n g a r n a på Helgo.
STENÅLDERSKONFERENS I PRAG
Under liden 5—11 oktober 1959 hölls i det till tjeckoslovakiska vetenskaps- akademien h ö r a n d e slottet vid Liblice, n ä r a Prag, samt i Brno en internatio- nell konferens r ö r a n d e europeiskt eneolilikum, dvs. det tidsavsnitt som i Nord- europa i stort sett motsvaras av tidig- och mellan-neolitikum fram till bägar- k u l l u r e r n a s . resp. e n m a n s g r a v k u l l u r e n s f r a m t r ä d a n d e . Bland stenåldersarkeo- logcr bar det länge ansetts önskvärt att i analogi med de nordiska vikinga- t i d s k o n g r e s t e m a a n o r d n a eii Internationell stenålderskonferens, d ä r för yngre stenåldersforskning vitala problem k u n d e diskuteras m e r a ingående än p å de Stora arkcologkongrcsserna. F ö r värdskapel stod arkeologiska institutet i Prag, Antalet inbjudna var 45, d ä r a v 26 utlänningar. Konferensen var mycket väl tillrättalagd för ett intensivt arbete, och de mycket livliga diskussionerna fördes i anslutning dels lill de tidigare u t s ä n d a föredragen, dels till de vid konferensen hållna, varvid i tur och ordning Nord-, Väst-, Mellan- och Öst- europa erhöll sin andel av liden. De centrala frågorna k o m emellertid att friiinsl beröra de komplicerade mellan- och sydöstcuropeiska förhållandena med deras myller av eneoliliska kulturer och eventuella k o n t a k t e r med a n d r a o m r å d e n s kiilliirgruppcr, dvs. problem vars lösningar är möjliga endast genom ett nära samarbete inom den europeiska arkeologiska forskningen.
F ö r Nordeuropas v i d k o m m a n d e stod den lidig-neoliliska t r a l t b ä g a r k n l t u r e n i blickpunkten, varvid diskussionen i huvudsak r ö r d e sig kring ursprungs- frågan. Därvid kom äsikl all stå mot åsikt: 1) dess u r s p r u n g är att söka i ett för n ä r v a r a n d e arkeologiskt terra incognila i sydöstra Ryssland, varifrån den sprit I sig som en färdigbildad neolitisk k u l l u r g r u p p över sitt mellan- och nordeuropeiska u t b r e d n i n g s o m r å d e ; 2) den kan härledas ur någon mellan- europeisk sen b a n d k c r a m i s k grupp (och är således en sidogren av d e n s a m m a ) ;
144
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
3) den är resultatet av neolitiserandet av mesolitiska s t a m m a r i södra Mellan- europa genom någon b a n d k e r a m i s k grupp.
Etl för bela den europeiska stenåldersforskningen gemensamt, vitalt pro- blem, som också blev diskuterat, är den stora tidsskillnad, som ofta ö p p n a r sig mellan arkeologisk och C14-datering. Delta gäller såväl för den äldsta b a n d k e r a m i s k a kolturen i sydöstra Mellaneuropa som för det äldsta neo- litikum i Västeuropa. Som ett exempel k a n n ä m n a s de dateringar, som P, R. Giot. Rennes, presenterade för de typologiskt äldsta megalitgravarna i Bretagne (över 3000 f. Kr. för gånggriften vid lie Carn, Ploudalmezeau, och 3030 ± 75 för gånggriften vid Curnic Guisseny). Dessa höga dateringar be- slridcs av de flesta arkeologer med den motiveringen, att man, om m a n accep- terar dem, ej vet, vad som h ä n d e under hela det tredje årtusendet. De bretagneska gånggrifterna karakteriseras främst av fynd av klockbägare, vilkas arkeologiska datering inte låter sig föra inånga å r h u n d r a d e n bortom 2200 f. Kr. De som pläderar för en läng kronologi å b e r o p a r i detta s a m m a n - hang även de geologiska förhållandena vid den bretagneska kusten. Där finns nämligen ett antal megalitgravar, som n u m e r a ligger under havsytan eller är täckta av havet vid flod. Således är i detta s a m m a n h a n g ytterst den geologiska dateringen av landsänkningen vid den västeuropeiska kuslen utslagsgivande för om man får lov att acceptera C14-dateringarnas höga årtal, eller ej.
Sammanfattningsvis k a n sägas, att konferensens värde m e r a bestod i pre- ciserandet av problemen än i deras lösning.
I anslutning lill konferensen bereddes deltagarna tillfälle all bese några förnämliga utgrävningar: i Böhmen en omfattande b a n d k e r a m i s k by vid Bylany, varav hittills 22 hektar med rester efler 150 hus m. m. blivit under- sökta; i Mähren vid Mikuléice en slavisk borganläggning med rester efter k y r k o r m. m. från 800-talet och i Slovakien en komplicerad försvarsanlägg- ning vid Nitriansky H r a d o k med lämningar från olika förhistoriska perioder (de äldsla från stenåldern, de yngsta från framskriden j ä r n å l d e r ) . Vad sora mest imponerade på en utländsk besökare vid dessa grävningsplatser var kanske inte så mycket den i och för sig högklassiga grävningstekniken som sällel alt protokollföra fynd och iakttagelser under undersökningens gång.
Sålunda granskas varje fynd och varje iakttagelse i anläggningens konstruk- tion av platsens grävningsledarc och hans två assistenter, varvid även deras eventuell) skilda tolkningar antecknas. Senare (vid större utgrävningar unge- fär en gäng i månaden) kontrolleras allt, som framkommit under tiden, i minsta detalj av en kommission av 10—15 man. Också deras uppfattning, resp. avvikande åsikter protokollförs. Elt sådant system kräver naturligtvis en enormt stor apparat, för att inte n ä m n a de kostnader, som det medför.
Men idéen som s å d a n är efterföljansvärd även inom r a m e n av m e r a be- gränsade resurser och detta inle minst, då ett f o r n m i n n e s o m r å d e blir total- undersökt.
Blund de tjeckoslovakiska museer, som konferensdeltagarna hade tillfälle alt se. var det n y o r d n a d e nationalmuseets provisoriska förhistoriska utställ- ning i Prag det intressantaste, både ifråga om fyndens kulturhistoriska och
145
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
ulställningstekniska presentation. F y n d e n är utställda i jätlelånga. inbyggda väggmontrer ulan några som helst indelningar lill m i n d r e sektioner genom mellanväggar (således inrymmes t. ex. fynden från paleolitikum till slutet av yngre stenåldern i en enda m o n t e r ) . Varje arkeologisk kultur är Utställd som cn självständig, historisk enhet. Samtida k u l t u r g r u p p e r inom de olika pro- vinserna ulslälles parallellt och i olika höjdplan. Olika typer av fynd och fynd från skilda fyndorter sammanstället i regel utan n ä r m a r e etikettering.
Delta gör det svårt för en m i n d r e initierad fackman att utnyttja utställningen nian guide från museet. Men sett med den besökande allmänhetens ögon, kan det ibland vara en fördel, alt det karakteristiska föremålsbeståndet hos varje kult ur gr upp presenteras utan åtskillnad mellan boplats- och gravfynd m. m. Det utställda fyndmaterialct kompletteras av u t m ä r k t a utbredningskar- tor, grafiska tabeller, j ä m f ö r a n d e översikter över a n d r a o m r å d e n in. m. Med hjälp av b a n d u p p t a g e n text på tjeckiska, som b e r ä t t a r ora de utställda fyn- den, samtidigt som ett rörligt ljus flyttar sig från fyndgrupp till fyndgrupp, sammanfogas de olika k o m p o n e n t e r n a i det fragmentariska arkeologiska käll- materialet till en historiskt s a m m a n h ä n g a n d e bild. Däri ligger också utställ- ningens k ä r n p u n k t — på en gång dess styrka och dess svaghet. I verklig- heten kan j u den förhistoriska utvecklingen k n a p p a s t ha tett sig som en fortlöpande, j ä m n ström av historiska skeenden så som den presenteras på utställningen. F ö r allmänheten torde dock mötet med de långa, m o n t r e r n a , ofta fyllda med till synes tämligen likartade föremål, m å n g a gånger te sig så pass monotont att deras u p p m ä r k s a m h e t , trots den b e r ä t t a n d e bandrösten, slocknar halvvägs. Däremot skulle en besökare sannolikt orka tillgodogöra sig mycket m e r a av en dylik utställning, om s a m m a fyndmängd åtminstone delvis var ulställd i mindre portioner genom att en del — märkligare fynd — hade en mera sluten r a m omkring sig (t. ex. i form av mellanväggar i en eljest Sammanhängande lång väggmonter). Därigenom skulle det också vara lättare för cn enskild besökare att återfinna vissa fynd, som fångat hans intresse.
Jämfört med de stora kongresserna k a n värdet av en dylik konferens med begränsat antal deltagare ur a r b e t s s y n p u n k t inte skattas nog högt.
Lili Kaelas
146
