Interprofessionellt samarbete mellan arbetsterapeut och boendepersonal inom LSS-verksamhet: En kvalitativ studie

Examensarbete, 15 hp Arbetsterapi

Ht 2020

INTERPROFESSIONELLT SAMARBETE MELLAN ARBETSTERAPEUT OCH BOENDEPERSONAL INOM

LSS-VERKSAMHET

En kvalitativ studie

Linnea Danielsson, Natalie Wallgren

Interprofessionellt samarbete mellan arbetsterapeut och boendepersonal inom LSS-verksamhet

Interprofessional collaboration between occupational therapist and healthcare workers in support and service for persons with certain functional impairments.

Handledare: Eva-Britt Norberg UMEÅ UNIVERSITET

Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering Arbetsterapi

Examensarbete, 15 hp

Linnea Danielsson och Natalie Wallgren

Abstrakt

För att på bästa sätt tillgodose brukarens behov behöver det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal fungera. Därför är det viktigt att ha kunskap om vilka aspekter som bidrar till ett välfungerande interprofessionellt samarbete samt vilka aspekter som försvårar. Syftet med studien var att belysa arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner över interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-verksamhet.

Studien genomfördes med en kvalitativ metod där fyra legitimerade arbetsterapeuter deltog i semistrukturerade individuella intervjuer. Det insamlade materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Enligt resultatet upplever arbetsterapeuterna att det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal behöver fungera för att de ska kunna arbeta för brukarens välmående. Resultatet visar arbetsterapeuters erfarenheter av rollskillnader, kunskapsskillnader, kommunikationssätt och relationsskapande samt hur dessa aspekter påverkar det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal. I resultatet framkommer det även reflektioner över förbättringsområden samt brister som behöver åtgärdas för att förbättra det interprofessionella samarbetet. Studien rekommenderar även ytterligare undersökningar för att få fördjupad förståelse av de olika synsätt arbetsterapeuten och boendepersonalen har på arbetets tillvägagångssätt samt hur det interprofessionella samarbetet påverkas av organisationens uppbyggnad.

Sökord: gruppbostad, servicebostad, arbetsterapi, kommunikation,

rollförståelse, interprofessionellt samarbete

2

Bakgrund

FN:s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft januari 2009 i Sverige med syfte att främja alla människors lika rätt till att delta i samhället oavsett funktionsnedsättning (Regeringskansliet, 2008). För de länder som anslutit sig till konventionen gäller flertalet principer för att arbeta i enlighet med de rättigheter och friheter konventionen fastslår. Länderna ska bland annat vidta ändamålsenliga lagar samt säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner arbetar i enlighet med konventionen (Regeringskansliet, 2008).

Utöver Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) som i Sverige reglerar rätten till sjukvård och hjälpmedel, finns även Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade [LSS]

(SFS 1993:387). Lagen gäller bland annat för personer med intellektuell

funktionsnedsättning, autismspektrum, för individer med förvärvad hjärnskada eller

personer med andra omfattande funktionsnedsättningar som leder till bestående svårigheter i vardagen. Begreppet funktionsnedsättning innebär en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga (Socialstyrelsen, 2019). För personer som omfattas av LSS finns olika insatser som ska stärka individens förmåga till ett självständigt liv och skapa goda levnadsvillkor, vilka insatser personen blir beviljad beror på varje individs behov (SFS 1993:387).

En av insatserna inom LSS är bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna (SFS 1993:387), med särskild service beskriver Socialstyrelsen (2011) att det i boendet ingår fast personal. Benämningen på de olika bostadsformerna med särskild service varierar mellan kommunerna men vanligast är gruppbostad och

servicebostad vilket även är de vanligast förekommande boendeformerna. Gruppbostad brukar vara den boendeform där människor med mycket omfattande

funktionsnedsättningar bor och där det kan finnas behov av stöd från personal dygnet runt.

Vilken typ av boendeform individen är berättigad styrs av individens behov av stöd och hjälp i vardagen (Socialstyrelsen, 2011).

Målet med insatser och verksamheter inom LSS är att de som omfattas av lagen får samma

möjligheter att leva som andra människor i samhället. Verksamheter som bedrivs i enlighet

med denna lag ska även inneha tillräckligt med personal för att tillgodose varje individs

3 behov av omvårdnad samt ge stöd och god service (SFS 1993:387). Den personal som anställs inom dessa verksamheter behöver ha lämplig utbildning och personlighet, det är även viktigt att upprätthålla hög kompetens (Socialstyrelsen, 2012). Enligt Socialstyrelsen (2012) varierar yrkesbenämningen på den personal som ger stöd, service och omsorg inom särskilt boende hos den individ som beviljats insats enligt LSS (SFS 1993:387).

Personalens titel varierar bland annat utifrån olika verksamheter, kommuner och beror på vilken insats som ges. Exempel på titlar för personal som genomför insatsen är

boendepersonal, vårdare, boendestödjare och arbetshandledare (SFS 1993:387). Av dessa benämningar har boendepersonal valts att användas i denna studie.

Arbetsterapeuter inom LSS-verksamhet bidrar till att personer med funktionsnedsättning får det stöd de behöver för att kunna utföra de aktiviteter som önskas, för att ha en välfungerande vardag samt nå delaktighet i samhället (Sveriges arbetsterapeuter, 2009).

Huruvida en individ upplever sig vara delaktig i aktiviteter är individuellt och påverkas av personliga upplevelser samt miljöförhållanden (Taylor, 2017). Enligt Arbesman et al.

(2013) bidrar arbetsterapi till en förbättring av det allmänna tillståndet för personer med funktionsnedsättning. Arbetsterapeutiska interventioner kan bland annat bidrar till att öka sociala färdigheter (Arbesman et al., 2013). Sveriges arbetsterapeuter (2009) menar att målet med arbetsterapi är att främja personens möjligheter att leva ett meningsfullt liv i enlighet med den egna önskan och behov samt samhällets krav. De beskriver att

arbetsterapeuten arbetar med aktivitetsproblem för att lösa eller mildra svårigheter i dagliga aktiviteter för en person med funktionsnedsättning. Aktivitetsproblem innebär enligt Taylor (2017) att en individ upplever svårigheter eller utmaningar under

genomförandet av en aktivitet, exempelvis vid matlagning, städning eller toalettbesök.

Denna beskrivning av aktivitetsproblem kommer att användas i denna studie.

För att få en bild av människans aktivitet och bakomliggande orsaker till aktivitetsproblem kan arbetsterapeuten använda den aktivitetsfokuserade modellen Model of Human

Occupation [MOHO] som stöd i sitt arbete (Taylor, 2017). Modellen beskriver människan som en aktiv varelse utifrån tre faktorer: vanebildning, viljekraft och utförandekapacitet i samverkan med miljön som individen befinner sig i (Taylor, 2017). Vanebildning

beskriver hur människans vanor och roller i relation till den fysiska och sociala miljön

bildar aktivitetsmönster i det dagliga livet. Viljekraften beskriver människans uppfattning

4 av sin egen förmåga, upplevelser av det den gör och har gjort samt hur hen upplever livet.

Under ett aktivitetsutförande innebär viljekraften att individens tankar och känslor

påverkar motivationen och upplevelsen av att genomföra aktiviteten. Utförandekapaciteten beskriver människans förutsättningar gällande fysiska, psykiska och intellektuella

förmågor (Taylor, 2017). Genom att utreda hur aktiviteter genomförs i relation till den fysiska miljön, individens egna behov och tankar beskriver Taylor (2017) att

arbetsterapeuten tillsammans med brukaren kan utforma en individanpassad

behandlingsprocess med meningsfulla aktiviteter som ger tillfredsställelse och gynnar det fysiska och emotionella välbefinnandet.

Det är extra viktigt att uppmärksamma brukarens viljekraft när hen inte kan uttrycka sina egna mål och önskemål (Taylor, 2017). Viljekraften kan i dessa fall ha extra stor betydelse för att motivera brukaren till ett välfungerande aktivitetsutförande och på så vis undvika passivitet. När brukaren inte kan uttrycka sina egna mål och önskemål kan arbetsterapeuten samla information om individens viljekraft genom observationer och intervjuer med

brukare, anhöriga eller boendepersonal. Genom att uppmärksamma viljekraften arbetar arbetsterapeuten klientcentrerat vilket innebär att ha som utgångspunkt att varje individ är expert på sitt eget liv.

Sveriges arbetsterapeuter (2018a) menar att en av grundpelarna inom arbetsterapi är samarbete mellan olika professioner. Arbetsterapeuten har en etisk skyldighet gentemot professionskollegor och andra yrkesutövare att verka för ett förtroendefullt

interprofessionellt samarbete för att på bästa sätt främja gemensamma mål (Sveriges arbetsterapeuter, 2018a). Interprofessionellt samarbete beskrivs av Reeves et al. (2010) som ett samarbete mellan olika yrkesgrupper som tillsammans arbetar för att lösa problem eller utföra olika typer av tjänster. Det interprofessionella samarbetet skiljer sig mot det intraprofessionella samarbetet där det istället handlar om ett arbete mellan professioner inom samma yrkesgrupp. Inom hälso-och sjukvård är det vanligt att den vård som ges inkluderar behandling från olika yrkesgrupper med olika kunskap och färdigheter.

Eftersom varje yrkesgrupp för sig inte har all den kunskap och expertis som behövs för att

kunna erbjuda vård av hög kvalité är det viktigt att yrkesgrupperna arbetar tillsammans i

interprofessionella team och genomför ett interprofessionellt samarbete (Reeves et al.,

2010).

5 Donnelly et al. (2019) beskriver att det interprofessionella samarbetet kan leda till positiva effekter, bland annat förbättrade patientupplevelser. Genom ett interprofessionellt

samarbete ökar även chanserna att varje yrkesgrupps unika kunskaper tas tillvara

(Sangaleti et al., 2017). För att möjliggöra ett välfungerande interprofessionellt samarbete anses det vara betydelsefullt att inse vikten av att lyssna och prata, diskutera

patientärenden samt ha möten professionerna emellan. En kontinuerlig kontakt mellan professionerna kan bidra till en känsla av gemenskap, detta är något som kan underlättas genom att de olika professionerna delar lokaler (Sangaleti et al., 2017).

D`Amour et al. (2008) och Franz et al. (2018) lyfter kunskapen om varandras roller som en viktig aspekt för ett gott samarbete. En bristande uppfattning av varandras roller samt hur professionerna använder sig av facktermer kan leda till hinder för ett välfungerande

interprofessionellt samarbete (Franz et al., 2018). Okunskapen om varandras roller tar även Sangaleti et al. (2017) upp som ett möjligt hinder för interprofessionellt samarbete som i sin tur kan leda till konflikter, även brist på gemensamma visioner eller avsaknad av sammanhållning tas upp som möjliga orsaker till konflikter som i sin tur påverkar det interprofessionella samarbetet på ett negativt sätt. Denna studie kommer endast fokusera på det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal. Detta på grund av att båda professionerna arbetar nära brukaren för att främja goda levnadsvillkor, stärka brukarens förmåga till ett självständigt liv samt möjliggöra för brukaren att nå delaktighet i samhället (SFS 1993:387; Sveriges arbetsterapeuter, 2009).

I introduktionen har det tidigare beskrivits vilka arbetsuppgifter arbetsterapeuter och boendepersonal har gentemot brukare som fått beviljad bostad på särskilt boende enligt LSS. För att på bästa sätt tillgodose brukarens behov behöver det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal fungera. Därför behöver det

undersökas i vilka situationer samarbetet fungerar bra och mindre bra för att bibehålla gott samarbete samt kunna förbättra samarbetet när det är mindre bra. Genom att få mer

kunskap om ämnet kan den arbetsterapeutiska professionen utvecklas. Från egna

erfarenheter av arbete och verksamhetsförlagd utbildning inom LSS-verksamhet har både positiva och negativa aspekter upplevts gällande samarbete mellan olika professioner.

Dock finns det inga tidigare vetenskapliga artiklar om det interprofessionella samarbetet

mellan arbetsterapeut och boendepersonal inom LSS-verksamhet, så långt som vi har

6 kunnat hitta. Därför väljer vi att undersöka detta ämne i vår kandidatuppsats. Därmed är syftet med studien att belysa arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner över

interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-verksamhet.

Metod

Då syftet i denna studie var att belysa arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner över interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-verksamhet har arbetet genomförts med en kvalitativ metod. Olsson och Sörensen (2011) menar att syftet med kvalitativ metod är att finna kategorier, beskrivningar eller modeller som bäst beskriver specifika upplevelser kopplat till syftet. Metoden valdes för att få ta del av reflektioner och erfarenheter från arbetsterapeuter i det kliniska arbetet. Arbetet har följt vetenskapliga riktlinjer genom att utgå från Backmans (2008) förslag på upplägg av sammanställning vid kvalitativa arbeten.

Informanterna

För att värva informanter var tanken från början att använda ett bekvämlighetsurval (Denscombe, 2018), genom att använda vårt eget kontaktnät från tidigare arbete och verksamhetsförlagd utbildning inom LSS-verksamhet. Efter en etisk reflektion ändrades urvalsmetoden för att konfidentiell information inte skulle riskeras att vara oskyddad.

Istället användes ett subjektivt urval som innebär att författaren själv bestämmer vilka personer som ska ingå i urvalet med utgångspunkten att personerna har vissa egenskaper eller erfarenheter som passar in i studien (Denscombe, 2018). Inklusions- och

exklusionskriterier skapades för att tydliggöra urvalet av informanter. Informanterna skulle arbeta som legitimerad arbetsterapeut inom kommunal verksamhet där det i deras

arbetsuppgifter fanns ett interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS- verksamhet. De skulle ha minst ett års erfarenhet av denna samarbetsform för att kunna ge utförliga svar på frågor som ställdes under intervjun.

Gruppens informanter bestod slutligen av fyra arbetsterapeuter varav två var kvinnor och

två män, två av informanterna arbetade inom samma kommun. Samtliga arbetsterapeuter

hade arbetat mellan 2–13 år inom LSS-verksamhet och ansvarade över 15–20 boenden var,

informanterna samarbetade med boendepersonal dagligen.

7 Procedur

För att komma i kontakt med arbetsterapeuter kontaktades chefer från olika kommuner där författarna visste att arbetsterapeuterna hade arbetsuppgifter som huvudsakligen riktades mot LSS-verksamhet. Cheferna informerades om studiens syfte muntligt via telefon och skriftligt genom ett informationsbrev (se bilaga 1). Dessa avgjorde sedan om de ville vara behjälpliga till att vidarebefordra informationsbrevet till arbetsterapeuter som presumtiva informanter.

Initialt kontaktades fyra kommuner för att inte få allt för många informanter. Eftersom endast en kommun svarade kontaktades sedan fler kommuner, då kontaktades 10 kommuner för att öka chanserna till att få fler svar. Sammanfattningsvis kontaktades 14 kommuner varifrån 8 arbetsterapeuter svarade på inbjudan. Två av dessa hade dock inte möjlighet att delta, en uppfyllde inte de uppsatta kriterierna och en svarade efter sista svarsdatum, vilket slutligen ledde till att fyra arbetsterapeuter deltog i studien.

Inför intervjuerna bestämdes dag och tid tillsammans med informanterna samt vilken digital plattform som skulle användas eftersom intervjuerna skedde på distans. Samtliga informanter föredrog att utföra intervjun genom att se intervjuaren under samtalet. Därför användes Teams som är en digital plattform som används främst för att genomföra möten.

Under en av intervjuerna användes Face-time eftersom informanten föredrog det. Alla informanter fick ta del av studiens syfte genom informationsbrevet (se bilaga 1) samt muntligt innan intervjun startade och de gav sitt samtycke skriftligt genom en

samtyckesblankett som skickades in via mail. Vid samtliga intervjuer var båda författarna närvarande och turades om att ha rollen som moderator och bisittare. Intervjuerna spelades in med ljudupptagning via mobiltelefon eller surfplatta, intervjuerna varade mellan 40–90 minuter. Arbetsterapeuterna godkände även att författarna kunde återkomma till de ifall fler följdfrågor behövde ställas. Efter intervjuerna delades materialet upp mellan

författarna och transkriberades ordagrant.

Datainsamling

Datainsamling gjordes genom semistrukturerade individuella intervjuer. För att undersöka

syftet utformades en intervjuguide med sju bakgrundsfrågor och 14 frågor indelade i fyra

8 olika teman som skulle spegla syftet; kommunikation, samarbete, roller och

avrundningsfrågor. Till vissa teman följde förslag på eventuella följdfrågor att ställa för att få innehållsrika svar (se bilaga 2). Innan intervjuerna påbörjades genomfördes en

pilotintervju för att säkerställa att frågorna som ställdes motsvarade syftet samt för att undersöka om ändringar behövde göras. Pilotintervjun togs inte med i urvalet då denne informant inte uppfyllde inklusionskriterierna för studien. Efter pilotintervjun gjordes inga ändringar men författarna fick nya erfarenheter gällande intervjuteknik inför kommande intervjuer.

Analys

Intervjumaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017). Båda författarna deltog under samtliga steg i analysprocessen för att kunna genomföra diskussioner kring varandras tolkningar av materialet. De

inspelade intervjuerna delades upp mellan författarna och transkriberades ordagrant, därefter lästes materialet ett flertal gånger för att få en förståelse och en helhet om vad innehållet handlar om. Vid de tillfällen författarna tolkade materialet på olika sätt, gick de tillbaka till de transkriberade intervjuerna för att säkerställa att tolkningarna grundades på informanternas erfarenheter och reflektioner. Av materialet skapades meningsenheter som svarade mot studiens syfte. Meningsenheterna kondenserades, det vill säga

omformulerades men utan att ta bort innehållet (Lundman & Hällgren Graneheim 2017).

Sedan skapades koder utformade som etiketter för att sammanfatta de kondenserade

meningsenheterna. Därefter utformades kategorier utifrån likheter och skillnader av

koderna. De koder som liknade varandra abstraherades till sju underkategorier och sedan

till två huvudkategorier. Till sist skapades ett tema som beskriver den röda tråden genom

hela analysen (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017).

9 Tabell 1. Exempel på analysprocess

Etiska överväganden

I denna studie har det tagits hänsyn till de fyra forskningsetiska principerna:

informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialitetskravet och nyttjandekrav (Olsson &

Sörensen, 2011). Informationskravet innebär att informanterna ska få ta del av information om studien på ett begripligt sätt. Detta togs hänsyn till genom att skicka ett

informationsbrev (se bilaga 1) till informanterna där de fick ta del av studiens syfte, metod och allmän information. Samtyckeskravet innebär att informanterna har rätt till att själva bestämma över sin medverkan. Detta uppfylldes genom att informanterna informerades om att deras deltagande var frivilligt med rätt att avbryta när som helst och de fick ge sitt samtycke genom en underskrift i informationsbrevet. Olsson och Sörensen, (2011) menar att konfidentialitetskravet innebär att uppgifter som lämnas ut av informanterna i

undersökningen ska behandlas konfidentiellt. För att ta hänsyn till detta var det endast författarna till studien som läste information och uppgifter om informanterna. Valet av urvalsmetod ändrades också från bekvämlighetsurval till ett subjektivt val efter en etisk reflektion, då det bedömdes finnas en risk för att konfidentiell information inte hållits skyddad vilket inte är tillåtet (Olsson & Sörensen, 2011).

Resultat

Det insamlade materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017) i relation till syftet: Belysa arbetsterapeuters erfarenheter

Meningsenhet Kondenserad meningsenhet

Kod Underkategori Huvudkategori Tema

Ibland kan man ju be de att kartlägga till exempel sömnvanor och så att de lämnar ut formulär och liksom man kan verkligen använda personalen till att, ja men hjälpa till och registrera och sådär.

Ibland kan jag be boendepersonalen att kartlägga till

exempel sömnvanor.

Personalen kan hjälpa till med att lämna ut formulär och registrera.

Personalen kartlägger och registrerar brukarens vanor.

Att hantera och dra nytta av skillnader i roller.

Erfarenheter av interprofessionellt samarbete.

Upplevelsen av att arbeta för

brukarens

välmående

10 och reflektioner över interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-

verksamhet.

Innehållsanalysen resulterade i ett tema, två huvudkategorier och sju underkategorier som presenteras i tabell 2 och i löpande text. Tema och huvudkategorier är markerade i fetstil och underkategorier presenteras i kursiv stil. För att ge mer innehåll till resultatet och stärka dess trovärdighet följer det ett eller två citat till varje underkategori (Olsson &

Sörensen, 2011).

Tabell 2. Arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner över interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-verksamhet beskrivet som underkategorier, kategorier och ett tema.

Tema Huvudkategorier Underkategorier

Upplevelsen av att arbeta för brukarens välmående

Erfarenheter av interprofessionellt samarbete

Reflektioner över hur interprofessionellt samarbete uppnås

Att hantera och dra nytta av skillnader i roller

Kontakt och kommunikation, viktigt men utmanande

Skapa och hantera relation

Utmaningar i kunskapsskillnader mellan professionerna

Organisationens påverkan på interprofessionellt samarbete

Optimalt interprofessionellt samarbete Utvecklingsområden inom

interprofessionellt samarbete

11 Upplevelsen av att arbeta för brukarens välmående

Genom att utforska vad samtliga kategorier har gemensamt går det att se en röd tråd genom hela studien vilket resulterar i temat för denna studie, vilket är att arbetsterapeuterna

upplever att de och boendepersonalen arbetar för brukarens välmående.

Erfarenheter av interprofessionellt samarbete

Arbetsterapeuterna beskriver sina erfarenheter av interprofessionellt samarbete med boendepersonalen. Kategorin innehåller både stödjande och hindrande faktorer för att uppnå ett välfungerande interprofessionellt samarbete samt konsekvenser av ett mindre bra interprofessionellt samarbete. Utifrån arbetsterapeuternas beskrivning formulerades fyra underkategorier: Att hantera och dra nytta av skillnader i roller, Kontakt och

kommunikation, viktigt men utmanande, Skapa och hantera relation samt Utmaningar i kunskapsskillnader mellan professionerna

Att hantera och dra nytta av skillnader i roller.

Skillnader i roller är inget arbetsterapeuterna ständigt tänker på, men det är en del av samarbetet och något som de hanterar hela tiden. Arbetsterapeuterna beskriver att de och boendepersonalen drar nytta av varandras kunskap och erfarenhet och på så vis kommer de fram till åtgärder gemensamt. Boendepersonalen arbetar närmre brukaren och ser hela dygnet och har därför mer information om brukarens vardag och den miljö som brukaren vistas i. Därför har boendepersonalen möjlighet att observera brukarens vanor och hälsotillstånd vilket är information som behövs för att arbetsterapeuten ska kunna utföra sitt arbete.

En annan skillnad mellan rollerna är att de kan ha olika synsätt i vissa situationer.

Arbetsterapeuterna beskriver att boendepersonalen anser att insatser inte ska medföra en tung och sämre arbetsmiljö och arbetsterapeuten arbetar främst för att brukaren ska ha en fungerande vardag. Arbetsterapeuterna beskriver att vid dessa tillfällen pratar de med boendepersonalen och motiverar varför insatsen behövs.

Arbetsterapeutens roll innebär också ett större ansvar över brukarens hälsa och rollen

bidrar med lösningsbaserade åtgärder. Arbetsterapeuterna beskriver också att de har ett

12 större ansvar över att det interprofessionella samarbetet fungerar och ansvarar över att kontakta verksamhetschefen om boendepersonalgruppen inte fungerar tillsammans.

När arbetsterapeuterna tar beslut utan att samarbeta med boendepersonal anser de att de misslyckats i det interprofessionella samarbetet. När osämja uppstår mellan

boendepersonalen om hur en insats ska utföras, har arbetsterapeuten ändå sista ordet om hur insatserna ska utföras. Arbetsterapeuterna beskriver även att det på vissa ställen

förekommer att legitimerad personal ibland värderar sig i en maktposition som är högre än boendepersonalen, vilket de tycker är fel sätt att arbeta på. Att arbeta på detta sätt kan leda till att boendepersonalen inte vill höra av sig då det kan upplevas som att

arbetsterapeuterna kommer in och styr och bestämmer.

“Jag tror att en viktig del är just det här att legitimerad personal inte finns över boendepersonal, jag är inte här för att läxa upp utan vi är ju beroende av varandra...//.. jag kommer med min kompetens som boendepersonalen inte besitter men de har ju kompetens som inte jag besitter, kring, ja men hur funkar nätterna, hur ser det ut vid omvårdnad, det är ju ett utbyte. Och det är så viktigt att värdera det.” - Informant 2

Den stora skillnaden är att arbetsterapeuten ordinerar, instruerar, utbildar, bedömer och beslutar, medan boendepersonal har ett utföraransvar men det är viktigt att vara lyhörd inför alla medarbetares infallsvinklar. Arbetsterapeuterna beskriver även att båda rollerna är viktiga och att arbetet inte fungerar utan den andra professionen:

“Jag hade ju inte kunnat göra mitt jobb utan personalen och de hade inte kunnat göra sitt arbete utan mig, alla kring liksom, så plockar man bort en del så blir det ju någon slags obalans” - Informant 2

Kontakt och kommunikation, viktigt men utmanande

Kontinuitet av kommunikation bidrar till ett bra interprofessionellt samarbete som leder till bättre insatser för brukaren. Kontakt och kommunikation med boendepersonal genomförs via telefonsamtal, journaler, mailkontakt och genom möten eller när det sker besök på boendet. Boendepersonalen kontaktas när det är bestämt att kontakt ska gå genom

boendepersonal istället för direkt till brukare, exempel som tas upp på sådana situationer är

om brukaren har svårt att ta kontakt med arbetsterapeut på egen hand.

13 Vid komplicerade ärenden tar arbetsterapeuterna kontakt med brukarens kontaktperson på grund av att de har större ansvar över brukaren och i enklare ärenden tar arbetsterapeuterna kontakt med vilken personal som helst på boendet. Vilket kräver att boendepersonalen sprider den information som arbetsterapeuten ger till hela personalgruppen. Då

boendepersonalen uppfattar olika saker i brukarens vardag beroende på vilken tid på dygnet de arbetar behöver arbetsterapeuterna ha kontakt med hela personalgruppen.

Svårigheter med att nå ut till all boendepersonal kan dock uppstå när informationen som ska föras vidare uppfattas på olika sätt av boendepersonalen eller glöms bort, vilket kan bidra till svårigheter under samtal professionerna emellan.

“En annan person (personal) kanske inte förstår eller tar till sig de på samma sätt och det sprids inte och sen när man kommer ut ett par veckor senare för att följa upp med ärendet så är det ingen i personalen som vet vad jag pratade om.” - Informant 3

Arbetsterapeuterna upplever höga krav när det gäller att säkerställa att information nått fram till all boendepersonal och menar att det hänger på arbetsterapeuten att åtgärda en situation där kontakt samt kommunikation inte fungerar. Dock uppger de att det varierar mellan olika arbetsplatser hur hårt arbete som krävs för att skapa en tydlig kommunikation professionerna emellan. Det vanligaste är att informationsspridningen fungerar bra,

framförallt i personalgrupper där det inte är hög omsättning av personal.

Det interprofessionella samarbetet bygger även på att boendepersonalen hör av sig vid eventuella frågeställningar. Om boendepersonalen hör av sig vid förändring hos brukaren har arbetsterapeuten möjlighet att anpassa insatsen. Detta fungerar vanligtvis bra, men kan variera beroende på det specifika boendet, på vissa boenden diskuteras inte insatser mellan boendepersonal förrän arbetsterapeuten är på plats. Arbetsterapeuter som har arbetat länge inom verksamheterna och lärt känna brukarna vet när det är dags för nytt besök, därav har de lättare att tolka informationen boendepersonal uppger. Vilken kultur arbetsplatsen har påverkar även samarbetet med boendepersonal. Om arbetsplatsen inte har haft så mycket tidigare kontakt med rehab-personal kan det vara svårt att förändra arbetssättet och veta vid vilka situationer kontakt ska ske.

“En del tror jag att det handlar om kulturer på arbetsplatser. ..//.. huruvida

man hör av sig eller inte till rehab-personal.” - Informant 2

14 Vid regelbundna träffar behöver inte telefonkontakt ske vid varje ärende, istället kan det tas upp under träffarna. Då det sällan är hela boendepersonalgruppen som arbetar vid samma tillfälle ger gemensamma träffar möjlighet för arbetsterapeuten att föra diskussioner med hela personalgruppen, lösa svårigheter, diskutera uppföljningar av insatser eller handleda boendepersonal. Arbetsterapeuterna upplever att gemensamma diskussioner kring dessa aspekter kan bidra till ett lyckat samarbete. Det ger möjlighet till att få flera olika uppfattningar, samtidigt bidrar träffarna även till en ökad kunskap om vem som gör vad samt ökad kunskap om brukarens allmäntillstånd.

Arbetsterapeuterna beskriver att det förut fanns stående träffar där de diskuterade

brukarens status. Träffarna gjorde det lättare för arbetsterapeuterna att arbeta förebyggande vilket gynnade brukaren, men träffarna lades ner på grund av tidsbrist och att det glömdes av. Det nämns även att en daglig kommunikation med boendepersonalen på exempelvis fikaraster också är ett sätt att förbättra ett samarbete då det ger möjligheter till diskussioner kring brukarna.

Boendepersonalen beskrivs som engagerade med en drivkraft och motivation som gör att arbetet och samarbetet blir bra. Om boendepersonalen tycker det är självklart att kontakta arbetsterapeuterna för att få svar på frågor upplever arbetsterapeuterna sig vara en självklar del av verksamheten, något som är viktigt för att få samarbetet att fungera väl.

Skapa och hantera relation

Att bygga relation till boendepersonal är en av de största utmaningarna i arbetet och det tar lång tid att lära känna en grupp. Arbetsterapeuterna uppger att personkemin inte alltid stämmer överens med boendepersonalens och det går inte alltid att tycka lika. De beskriver att det i dessa situationer är viktigt att hålla sig formell och tydlig. Att ha olika

förväntningar på varandra och att inte vara flexibel för andras infallsvinklar är faktorer som kan bidra till ett mindre välfungerande interprofessionellt samarbete. Även en känsla av att arbetsterapeuterna inte känner sig välkomna och ifrågasatta är faktorer som försvårar samarbetet.

“Det handlar ju mycket om att bygga relation med personal också och det är ju den som jag kan tycka är den största utmaningen i det här jobbet.”

Informant 1

15 En annan aspekt som framkommer är att där personal byts ut och där det ofta kommer in ny personal eller vikarier så bidrar det till att nya relationer behöver skapas vilket försvårar samarbetet tillfälligt. Det beskrivs att relationen mellan arbetsterapeut och boendepersonal är mycket viktig och ökar förtroendet mellan dem. Eftersom arbetsterapeuterna har sin utgångsbas i en annan lokal än boendepersonalen är det viktigt med en bra relation. När de har en bra relation leder det till att arbetsterapeuterna känner sig trygga när de lämnar boendena. Genom att arbetsterapeuterna och boendepersonalen känner varandra väl vågar de ställa frågor och ha en öppen kommunikation.

“Ju bättre man känner omvårdnadspersonalen på boendet desto mer öppen, ärlig kommunikation kan man ha och detaljerade diskussioner.” – Informant 4 En bra relation ger även bra förutsättningar för att skapa bra relation med brukaren och att ge så bra vård som möjligt. Bra relation med boendepersonalen leder till att brukaren tycker det är roligt med arbetsterapeutens besök och är mer engagerad.

“Är det en personal som tycker att det är kul att vi kommer och att man har förberett patienten inför och kanske pratat genom bildstöd innan om vad vi ska pratat om med arbetsterapeuten då blir det kanske en annan upplevelse när vi är där, då blir det ju roligt att träffa arbetsterapeut ..//” - Informant 2

Genom att arbetsterapeuten och brukaren har en bra relation, påverkas inte brukaren av en mindre bra relation mellan arbetsterapeut och boendepersonal. När relationen mellan arbetsterapeuten och boendepersonal inte fungerar arbetar arbetsterapeuten för att brukaren inte ska bli drabbad, men i vissa fall blir brukaren ändå drabbad. Det kan handla om att boendepersonalen varit stressad eller inte gör brukaren delaktig i arbetsterapeutens besök, eller att boendepersonalen pratar åt brukaren istället för att ge personen tid att själv

uttrycka sin åsikt och önskan. När arbetsterapeuterna och boendepersonalen inte är överens om att ändra på tidigare arbetssätt försvåras samarbetet.

I vissa situationer upplever arbetsterapeuterna att boendepersonal haft dåligt bemötande och brist på tålamod som har bidragit till sämre samarbete. När arbetsterapeuterna upplever att boendepersonalen har ett bristande bemötande beskriver de att det brukar finnas

bakomliggande faktorer som inte handlar om arbetsterapeuterna. Vid dåligt bemötande har

de löst situationen genom möten och vid behov har verksamhetschefen varit inblandad.

16 Genom instruktion och uppmuntran försöker arbetsterapeuterna få ett välfungerande

samarbete men i vissa fall fungerar inte samarbetet trots flertalet försök. Det är något som kan bidra till att arbetsterapeuten får dåligt samvete och en känsla av att inte räcka till.

Även om det inte händer ofta så finns möjligheter att arbetsterapeuten tar kontakt med annan arbetsterapeut som tar över ärendet, dock bör situationen inte lösas på detta sätt i första taget.

Utmaningar i kunskapsskillnader mellan professionerna

Boendepersonal och arbetsterapeuterna har olika kunskap från utbildning och erfarenheter från arbetslivet. Arbetsterapeuterna beskriver att boendepersonalen till största del har kunskap om arbetsterapeutens arbetsområden men i vissa områden saknas det kunskap.

Detta kan leda till missförstånd och att boendepersonalen inte hör av sig vid ärenden där arbetsterapeuten behöver ge brukaren arbetsterapeutiska insatser. När boendepersonalen inte har kunskap om vad arbetsterapeuten kan ge för insatser har de kontaktat annan

profession och löst ärendet genom att ge brukaren medicin, vilket inte alltid är det bästa för brukaren.

“…utan fokus blev i stället bara det behövs medicin, han behöver lugnande ..//.. och vi tyckte att det var helt, helt fel fokus”- Informant 3

Vid brist på kunskap om vad en arbetsterapeut gör kan boendepersonal uppleva att de lägger sig i. Även olika kunskapsnivåer mellan boendepersonal och arbetsterapeut eller när boendepersonal saknar utbildning, kan bidra till stora kunskapsskillnader. Detta innebär att arbetsterapeuterna får tänka på vilka ord som används i arbetet eftersom arbetsterapeuterna använder ord som boendepersonalen inte har kunskap om. Eftersom det finns

kunskapsskillnader och skillnader i erfarenheter mellan arbetsterapeuterna och boendepersonalen är det viktigt att de vågar fråga varandra i arbetet.

Reflektioner över hur interprofessionellt samarbete uppnås

Denna kategori beskriver arbetsterapeuternas reflektioner över vad som påverkar det

interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeuterna och boendepersonalen samt hur

det kan utvecklas. Utefter arbetsterapeuternas reflektioner och beskrivningar har tre

underkategorier formulerats: Organisationens påverkan på interprofessionellt samarbete,

17 Optimalt interprofessionellt samarbete och Utvecklingsområden inom interprofessionellt samarbete.

Organisationens påverkan på interprofessionellt samarbete

Arbetsterapeuterna utgår från en bas för att sedan åka ut till de olika boendena som de ansvarar över. Arbetsterapeuterna beskriver att det både finns för och nackdelar gällande att inte dela lokal med boendepersonalen. Den positiva aspekten är att de delar lokal med sjuksköterskor och fysioterapeuten som de kan ta hjälp av i olika ärenden angående brukaren. Den negativa aspekten är att inte dela lokal med boendepersonalen gör att arbetsterapeuterna blir mindre tillgängliga och att de sällan träffar hela personalgruppen samtidigt.

“men det kan ju gå ut över, just över samarbetet med personalen, att man inte är lika tillgänglig eller ..//.. att man inte kan åka dit direkt../” - Informant 4

Även om arbetsterapeuterna hade önskat ha sitt kontor närmare boendepersonalen hade det varit ohållbart att dela arbetsplats med allihop eftersom de ansvarar över för många

boenden. Arbetsterapeuterna beskriver att de ser ett behov av tätare träffar med

boendepersonalen men tiden räcker inte till och högre närvaro ute på boendena kräver fler arbetsterapeuter. Högre närvaro hade skapat tid till att prioritera ärenden på plats och arbetsterapeuten hade varit mer uppdaterad om brukarens status. Flera arbetsterapeuter hade förbättrat samarbetet med boendepersonal genom fler besök på boendena:

“Alltså träffa varandra mer, vara mer tillsammans. Jag tror att

förutsättningarna för det skulle kunna ges också om vi hade, om vi var fler här, alltså om vi var fler arbetsterapeuter i tjänst.” - Informant 3

Optimalt interprofessionellt samarbete

Det interprofessionella samarbetet beskrivs som en ständigt pågående process där samarbetet växer och utvecklas hela tiden. Arbetsterapeuterna värderar samarbetet

tillsammans med boendepersonal högt och betonar vikten av att göra arbetet tillsammans,

då både arbetsterapeut och boendepersonal är beroende av varandra i sina arbeten. Att

förena och värdera varandras roller och kunskaper samt ha en bra dialog, tydlig och

respektfull kommunikation beskrivs vara viktiga bitar i ett optimalt interprofessionellt

samarbete.

18 Arbetsterapeuterna menar på att det optimala samarbetet handlar delvis om att

arbetsterapeuten är väl inarbetad i verksamheterna, är uppdaterad och tillgänglig. Det optimala samarbetet handlar även om att ställa upp för varandra och ha insikt i att både boendepersonal och arbetsterapeut arbetar mot samma mål, vilket är brukarens välmående.

De menar att det interprofessionella samarbetet är grundläggande för att ge brukaren bästa möjliga förutsättningar och det bidrar även till en mer patientsäker vård och trygghet för brukarna.

"Alltså professionellt samarbete är något som är grundläggande. I min mening grundläggande för att möjliggöra den bästa, ge den bästa möjliga förutsättningar för brukaren. Att man drar nytta av varandras expertiser" - Informant 3

När det interprofessionella samarbetet fungerat väl uppger arbetsterapeuterna att det har lett till ett flertal positiva följder. Bland annat bidrog det välfungerande samarbetet till en tydlighet över vem som gör vad, lyckad kommunikation emellan professionerna, det blev lättare att förstå varandra och en positiv upplevelse för brukaren.

Utvecklingsområden inom interprofessionellt samarbete

Arbetsterapeuterna har många olika tankar och idéer om hur det interprofessionella samarbetet kan förbättras. Genom att fortsätta arbeta på en stark relation till

boendepersonalen och arbeta på hur de kommunicerar till varandra kan det

interprofessionella samarbetet bli bättre. Arbetsterapeuterna beskriver att det inte finns något system för hur de blir inbjudna till möten och att det hade underlättat om det fanns.

Arbetsterapeuterna ger som förslag att viss boendepersonal borde utses för att ansvara över att ta emot information från arbetsterapeuten och föra det vidare till övrig boendepersonal, för att inte informationen ska missas att föras vidare. En av arbetsterapeuterna ger ett exempel på vad arbetsterapeuter kan förbättra inom det interprofessionella samarbetet:

“Dela med oss av våran professions grundsyn tänker jag, på människan som en aktiv varelse och hitta att vad är aktivitet för just den här personen” - Informant 1

Tidigare genomförde legitimerad personal en presentation för nya boenden om vad legitimerad personal hade för arbetsuppgifter och vad de kunde bidra med. Viss

boendepersonal och brukare har uppfattningen av att arbetsterapeuterna endast arbetar med

19 hjälpmedel och genom presentationen fick de en tydligare bild av vad arbetsterapeuter arbetar med. Presentationen ledde till ett välfungerande samarbete där boendepersonalen hörde av sig vid ärenden där arbetsterapeutens kompetens behövdes. Presentationerna utförs inte längre men arbetsterapeuten beskriver att det borde införas igen så kunskapen om arbetsterapi utvecklas och på så vis kan samarbetet med boendepersonalen förbättras.

Arbetsterapeuterna beskriver att de ser behov av utveckling av boendepersonalens kompetens och vill dela med sig av sin kunskap till dem. En av arbetsterapeuterna beskriver:

“Jag skulle ju vilja höja deras kompetens överlag ..//.. och det skulle ju göra de gott liksom, på många sätt och stärka deras självförtroende ibland också i olika situationer och det skulle ju vara lättare då ..//.. man vet lite mer vad man pratar om och kunskap är alltid bra liksom. det kan både vara teoretisk kunskap om olika diagnoser men också lite praktisk kunskap också om hjälpmedel och tekniker och sådär.” Informant 1

Tidigare fanns det utbildningar på verksamheterna som bland annat handlade om bemötande men dessa lades ner på grund av att det inte fanns tillräcklig vetenskaplig förankring. Arbetsterapeuterna beskriver att fler utbildningar inom verksamheterna kan leda till att boendepersonalen får ett större rehabiliteringsintresse, bättre bemötande och att det hade utvecklat samarbetet.

Diskussion

Resultatdiskussion

Huvudresultatet i denna studie är att arbetsterapeuten upplever att de och

boendepersonalen arbetar för brukarens välmående. För att kunna främja brukarens

välmående samt erbjuda den vård brukaren är berättigad till behöver det interprofessionella samarbetet fungera mellan arbetsterapeut och boendepersonal. Denna slutsats styrks av Donnelly et al. (2019) och Suter et al. (2009) som menar att det interprofessionella samarbetet påverkar brukarens vård. Enligt LSS (SFS 1993:387) ska insatser som ges tillförsäkra brukarens förmåga att leva ett självständigt liv, insatser ska vara utformade av god kvalité och personalen ska kunna ge gott stöd, service samt omvårdnad.

Huvudresultatet visar även på att det finns ett antal olika aspekter som bidrar till ett bra

20 interprofessionellt samarbete men även att det finns vissa aspekter som leder till

svårigheter och därmed bör förbättras.

Enligt resultatet behöver arbetsterapeuten god kontakt och kommunikation med

boendepersonalen, en anledning till det är att boendepersonalen oftast har den närmaste relationen till brukaren och vet vad de har för behov. Det krävs främst en fungerande kommunikation mellan arbetsterapeuten och boendepersonalen när brukaren inte kan uttrycka sig verbalt. Ett resultat som styrks av Taylor (2017), som menar att det är extra viktigt att undersöka individens viljekraft, aktivitetsproblem och miljö när brukaren inte kan uttrycka sig verbalt.

Kommunikationen kan brista då boendepersonal ska föra vidare information från

arbetsterapeuten till övrig personal, detta leder till att arbetsterapeuten inte får ta del av all information från hela personalgruppen vid till exempel en uppföljning av en insats.

Arbetsterapeuten kan då missa viktig information inför olika beslut i brukarens vård och aktivitetsproblem kan missas. Det kan ge negativa effekter för brukaren som inte kan uttrycka sig verbalt då risken finns att information om brukarens viljekraft inte når fram till arbetsterapeuten. Det betyder att arbetsterapeuten och boendepersonalen måste hitta ett kommunikationssätt som fungerar. Att brukarens mående kan påverkas av det

interprofessionella samarbetet är något Taylor (2017) beskriver. Om individens viljekraft ignoreras kan personen uppleva meningslöshet och det påverkar självkänslan och

självförtroendet negativt (Taylor, 2017). Donelly et al. (2019) framför ett liknande resultat och menar att ett välfungerande interprofessionellt samarbete kan bidra till att brukaren får förbättrade upplevelser av den insats eller behandling som genomförs. Resonemanget styrks även av den arbetsterapeutiska kompetensbeskrivningen (Sveriges arbetsterapeuter, 2018b) som uttrycker att arbetsterapeuter vid behov ska samverka tillsammans med personal för att på bästa sätt möjliggöra individens aktivitet och delaktighet.

Resultatet visar att i det kliniska arbetet skulle svårigheterna kunna åtgärdas genom att implementera ett system för hur kommunikationen mellan arbetsterapeut och

boendepersonal ska fungera. Exempel som nämns på sådana system är regelbundna träffar

där arbetsterapeuten och hela boendepersonalgruppen kan diskutera brukarens mående och

uppföljningar. Detta styrks av Suter et al. (2009) som uppger att det är viktigt att lösa

eventuella kommunikationssvårigheter mellan professioner på ett sätt där brukaren inte blir

21 påverkad, men även att det är viktigt att professionerna visar på en sammanhållning och framför samma åsikt mot brukaren för att skapa ett förtroende hos brukaren.

Resultatet i denna studie visar att arbetsterapeuterna upplever att de och boendepersonalen drar nytta av varandras roller och de båda professionerna behöver lyssna på varandra för att utföra bästa möjliga vård. Sinclair et al. (2009) styrker detta och menar att dela med sig av erfarenheter och kunskap i ett team ger positiva effekter och på så sätt får

professionerna förståelse för hur deras insatser kompletterar varandra, vilket leder till ett bättre interprofessionellt samarbete. Våra resultat visar att det kan vara en stor utmaning att bygga en relation till boendepersonalen och det interprofessionella samarbetet beskrivs växa och utvecklas under en ständigt pågående process. Detta resultat överensstämmer med Suters et al. (2009) studie som påvisar att det krävs att professionerna är öppna för arbete och ansträngning för att få till ett välfungerande samarbete och det kan vara svårt att hitta och förstå sin roll i ett team men att detta är faktorer som är viktiga och

grundläggande i ett samarbete.

I resultatet framkommer det att arbetsterapeuten har ett ansvar över att ta beslut och göra bedömningar, vilket skiljer sig mot boendepersonalen som har ett utföraransvar. Det uppges att på vissa arbetsplatser kan arbetsterapeuter sätta sig själva i en maktposition som kan leda till att boendepersonalen inte hör av sig till arbetsterapeuten eller drar sig för att ställa vissa frågor. Hierarkier beskrivs av Anderson och Brown (2010) ha stor inverkan på en arbetsgrupps prestationsnivå. I vissa fall kan hierarkier vara ett stöd för hur

arbetsgruppens medlemmar presterar men i vissa fall kan det istället leda till en sämre prestationsnivå. De som upplever sig eller blir behandlade som att de har en lägre hierarkisk nivå kan känna sig mindre kompetenta och orättvist behandlade vilket kan påverka kommunikation, sammanhållning och förtroende mellan professionerna negativt (Anderson & Brown, 2010). Våra resultat visar att arbetsterapeuterna inte tycker det är rätt sätt att ha en maktposition i arbetet och att de värderar det interprofessionella samarbetet med boendepersonal högt. De menar att de båda rollerna inte klarar sig utan varandra i sina arbeten. Eftersom maktpositioner försvårar det interprofessionella samarbetet anser

författarna att ämnet behöver diskuteras mellan professionerna för att undvika att det

uppstår i det kliniska arbetet.

22 I resultatet beskrivs det att i vissa fall saknas kunskap om arbetsterapeutens roll vilket bidrar till att det interprofessionella samarbetet försvåras och det kan i värsta fall leda till att vissa insatser brukaren egentligen är berättigad till och i behov av ersätts med andra insatser. Tidigare har det funnits utbildningar där arbetsterapeuter fick möjlighet att

presentera sitt arbete för boendepersonal, detta visade sig vara stödjande för att möjliggöra ett välfungerande samarbete. Då dessa utbildningar upplevts ha positiv effekt på det interprofessionella samarbetet anser författarna att arbetsterapeuter bör få möjlighet att i det kliniska arbetet få implementera utbildningar om arbetsterapeutens syn på människan och arbete. Jamnadas et al. (2009) styrker detta och menar att det finns ett behov att utbilda vårdpersonal i vad arbetsterapeutyrket innebär. Franz et al. (2018) och Suter et al. (2009) betonar också detta och menar att om professionerna får information om varandras roller ger det en klarare bild av varandras yrkesroll vilket kan skapa ett tydligare samarbete och minska risken för att missförstå varandras roller vilket leder till en mer patientcentrerad vård.

Med tanke på att det inom dessa verksamheter är vanligt med anställda vikarier som ofta inte har någon utbildning inom vård- och omsorgsarbete och kanske inte stannar kvar en längre tid på arbetsplatsen anser författarna att det är ytterligare en anledning till att implementera utbildningar över arbetsterapeutens syn på människan och vad

arbetsterapeutens arbete innebär. Detta för att all personal oavsett anställningsform ska få den grundkunskap som behövs för att möjliggöra ett välfungerande interprofessionellt samarbete som bidrar till att varje brukare får det stöd och vård hen är berättigad till.

Våra resultat visar att arbetsterapeuterna delar lokal med professioner som till exempel fysioterapeuter, sjuksköterskor och logopeder, men inte med boendepersonal. Resultatet visar att det upplevs vara en positiv aspekt att dela lokal med professionerna då de kan ta hjälp av varandra i olika ärenden. På grund av att arbetsterapeuterna ansvarar över många boenden har de inte möjlighet att dela lokal med boendepersonalen. Detta är något som upplevs vara en negativ faktor då de inte känner samma samhörighet med

boendepersonalen. Sangaleti et al. (2017) menar att det interprofessionella samarbetet

möjliggörs när professioner diskuterar och har möten tillsammans och att dela lokal ger en

känsla av gemenskap.

23 Resultatet visar att arbetsterapeuterna ser ett behov av tätare träffar med boendepersonalen för att det interprofessionella samarbetet ska kunna förbättras. Studiens resultat visar även att arbetsterapeuterna ansvarar över alltför många boenden som leder till att det

interprofessionella samarbetet inte kan utvecklas på det sätt arbetsterapeuterna önskar, vilket är tätare träffar med boendepersonalen. Dessa resultat tyder på att det kliniska arbetet kan förbättras genom att anställa fler arbetsterapeuter, författarna vill därför föreslå att denna aspekt undersöks ytterligare. Resultatet visar även att arbetsterapeuterna upplever att de och boendepersonalen ibland har olika synsätt på vad arbetsterapeutens insatser har för syfte och vad som ska prioriteras. Denna skillnad anser författarna är något som

behöver undersökas ytterligare för att få en fördjupad förståelse över vad dessa synsätt kan få för effekter.

Metoddiskussion

En kvalitativ innehållsanalys (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017) valdes för att ta reda på arbetsterapeuters erfarenheter om interprofessionellt samarbete. Efter inläsning om metoden och diskussion om ämnet utformades en intervjuguide som testades genom en pilotintervju. Efter pilotintervjun gjordes inga ändringar i intervjuguiden då den bedömdes motsvara syftet och frågorna var enkla att svara på. Lundman och Hällgren Graneheim (2017) menar att trovärdigheten ökar när det insamlade materialet och analysen motsvarar syftet.

Att komma i kontakt med arbetsterapeuter som kunde tänka sig att delta i studien var

svårare än vad författarna först trodde. Författarna började med att kontakta några få

kommuner där det var enkelt att få kontakt med chefer som skickade vidare förfrågan och

informationsbrev till arbetsterapeuter, dock var det många arbetsterapeuter som inte

svarade. En anledning till de få svaren kan vara att de inte ville delta på grund av att

förfrågan gick genom chefen och att arbetsterapeuterna då inte ville ge ut information som

chefen inte tycker är passande. Att kontakten gick genom en chef visade sig bli en nackdel

då författarna inte i efterhand kan veta hur många arbetsterapeuter som fick inbjudan och

inte själva kunde skicka ut en påminnelse till dem med förfrågan om att delta i studien. En

annan anledning till få svar kan vara att arbetsterapeuterna saknade tid till att delta eller

hade ett synsätt på interprofessionellt samarbete som de inte ville dela med sig av. De

arbetsterapeuter som deltog i studien tyckte ämnet var viktigt och intressant, om

24 arbetsterapeuter med ett annat synsätt på interprofessionellt samarbete hade deltagit i studien kunde resultatet blivit annorlunda.

Arbetsterapeuterna som deltog i studien var mycket engagerade och intervjuerna varade mellan 40 – 90 minuter. Båda författarna var närvarande under samtliga intervjuer och ansvarade för genomförandet av två intervjuer var. Det blev en styrka att båda var delaktiga under intervjuerna då bisittaren kunde fånga upp information som moderatorn hade missat och ställde de frågorna i slutet av intervjun. Genom att arbetsterapeuterna hade arbetat olika lång tid, ansvarade över olika många boenden och att de arbetade i tre olika kommuner hade de olika erfarenheter, utifrån varierande kontext. Att intervjuerna gav långa och innehållsrika svar från arbetsterapeuter med varierande erfarenheter ökar enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017) studiens trovärdighet. Arbetsterapeuterna gav även många intressanta reflektioner över interprofessionellt samarbete. Utefter det

utvecklades och omformulerades syftet till att även innehålla reflektioner. Hade syftet varit att belysa arbetsterapeuters reflektioner från start hade intervjuguiden bestått av fler

reflekterande frågor, därför kan detta påverkat studien negativt.

Under analysprocessen jämfördes analysen mot intervjuerna för att kontrollera att informationen tolkats rätt, vilket ökar trovärdigheten för studiens resultat (Lundman &

Hällgren Graneheim, 2017). Något författarna diskuterade efter sammanställningen av resultatet var att vissa svar som gavs under intervjuerna kunde följts upp djupare för att kunna genomföra en mer ingående beskrivning av de aspekterna i resultatet. På grund av att detta upptäcktes sent i processen skulle det inte finnas tid att sammanställa svaren, därför tog författarna ett beslut att inte följa upp dessa svar ytterligare.

En annan svaghet i studien är att författarna endast tar del av arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner av interprofessionellt samarbete och inga infallsvinklar från

boendepersonalen tas upp. Om det funnits tid hade författarna velat undersöka alla

professionernas erfarenheter och reflektioner i teamet som arbetar inom LSS-verksamhet

kring interprofessionellt samarbete med arbetsterapeuter. För att uppnå ett välfungerande

samarbete krävs det att professionerna är villiga att arbeta för det och genom att ta del av

samtliga professioners erfarenheter och reflektioner anser författarna att arbetsterapeutens

profession kan utvecklas. Författarna anser därför att framtida studier borde inkludera

boendepersonal för att de ska få möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter och

25 reflektioner kring det interprofessionella samarbetet med arbetsterapeuter. Det

interprofessionella samarbetet är något som kan utvecklas och förbättras på många vis och författarna har förhoppningar för att denna studie kan leda till just det.

Slutsats

Studien syftade till att belysa arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner över

interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-verksamhet. Resultatet visar att arbetsterapeuterna upplever att det interprofessionella samarbetet behöver fungera mellan arbetsterapeut och boendepersonal för att de ska kunna arbeta för brukarens välmående. I resultatet framkommer arbetsterapeuternas erfarenhet om roller,

kunskapsskillnader, kommunikationssätt och relationsskapande. Beroende på om dessa aspekter fungerar bättre eller sämre, påverkas det interprofessionella samarbetet därefter.

Resultatet visar även reflektioner över organisationens uppbyggnad och att det finns

förbättringsområden samt brister som behöver åtgärdas för att uppnå ett optimalt

interprofessionellt samarbete. Informanterna har även förslag på hur dessa brister kan

åtgärdas och det kan bland annat göras genom att boendepersonalen får mer kunskap inom

arbetsterapi. Detta tyder på att det finns ytterligare behov av att utveckla och undersöka

dessa områden för att förbättra det interprofessionella samarbetet mellan boendepersonal

och arbetsterapeut inom LSS-verksamhet och på så sätt kan brukarens vård förbättras.

Referenser

Anderson, C., & Brown, C. E. (2010). The functions and dysfunctions of hierarchy.

Research in Organizational Behavior, 30, 55–89.

https://doi.org/10.1016/j.riob.2010.08.002

Arbesman, M., Bazyk, S., & Nochajski, S. M. (2013). Systematic review of occupational therapy and mental health promotion, prevention, and intervention for children and youth.

Am J Occup Ther, 67(6), e120-130.https://doi.org/10.5014/ajot.2013.008359 Backman, J. (2008). Rapporter och uppsatser (2 uppl.). Studentlitteratur.

D`Amour, D., Goulet, L., Labadie, J.-F., Martin-Rodrigues, L. S., & Pineault, R. (2008). A model and typology of collaboration between professionals in healthcare organizations.

Bio Med Central Health Services Research, 8(188). https://doi.org/10.1186/1472-6963-8- 188

Denscombe, M. (2018). Forskningshandboken (4 uppl.). Studentlitteratur.

Donnelly, C., Ashcroft, R., Mofina, A., Bobbette, N., & Mulder, C. (2019). Measuring the performance of interprofessional primary health care teams: understanding the teams perspective. Prim Health Care Res Dev, 20, e125.

https://doi.org/10.1017/s1463423619000409

Franz, S., Muser, J., Thielhorn, U., Wallesch, C. W., & Behrens, J. (2018).

Interprofessional communication and interaction in the neurological rehabilitation team: a literature review. Disability and Rehabilitation, 42(11), 1607–1615.

https://doi.org/10.1080/09638288.2018.1528634

Jamnadas, B., Burns, J. & Paul, S. (2009). Understanding Occupational Therapy: Nursing and Physician Assistant Students' Knowledge About Occupational Therapy. Occupational Therapy In Health Care, 14(1), 13–25. https://doi.org/10.1080/J003v14n01_02

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. (2008).

Regeringskansliet.

https://www.regeringen.se/4ae1cb/globalassets/regeringen/dokument/socialdepartementet/f unktionshinder/konvention-om-rattigheter-for-personer-med-funktionsnedsattning.pdf Lundman, B. & Hällgren Graneheim, U. (2017). Kvalitativ innehållsanalys. I B. Höglund Nielsen & M. Granskär (Red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård.

Lund: Studentlitteratur AB.

Olsson, H. & Sörensen, S. (2011). Forskningsprocessen: Kvalitativa och kvantitativa perspektiv (3:e uppl.). Liber AB.

Reeves, S., Lewin, S., Espin, S., & Zwarenstein, M. (2010). Interprofessional teamwork for health and social care. John Wiley & Sons, Incorporated.

https://doi.org/10.1002/9781444325027

Sangaleti, C., Schveitzer, M. C., Peduzzi, M., Zoboli, E., & Soares, C. B. (2017).

Experiences and shared meaning of teamwork and interprofessional collaboration among health care professionals in primary health care settings: a systematic review. JBI

Database System Rev Implement Rep, 15(11), 2723–2788. https://doi.org/10.11124/jbisrir- 2016-003016

SFS: 1993:387. Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Socialdepartementet.

Hämtad 8 oktober, 2020, från https://www.riksdagen.se/sv/dokument-

lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1993387-om-stod-och-service-till- vissa_sfs-1993-387

SFS: 2017:30. Hälso- och sjukvårdslag. Socialdepartementet. Hämtad 15 november, 2020, från https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-

forfattningssamling/halso--och-sjukvardslag_sfs-2017-30

Sinclair, L. B., Lingard, L. A., & Mohabeer, R. N. (2009). What's so great about rehabilitation teams? An ethnographic study of interprofessional collaboration in a rehabilitation unit. Arch Phys Med Rehabil, 90(7), 1196–1201.

https://doi.org/10.1016/j.apmr.2009.01.021

Socialstyrelsen. (2011). Bostad med särskild service och daglig verksamhet. En forskningsöversikt (2011-2-6). https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint- dokument/artikelkatalog/ovrigt/2011-2-6.pdf

Socialstyrelsen. (2012, 17 februari). Rätt kompetens hos personal i verksamheter för personer med funktionsnedsättning. Hämtad 11 oktober, 2020, från

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint- dokument/artikelkatalog/vagledning/2012-2-17.pdf

Socialstyrelsen. (2019, 29 mars). Stöd inom funktionshindersområdet. Hämtad 11 oktober, 2020, från https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/funktionshinder/

Suter, E., Arndti, J., Arthur, N., Parboosingh, J., Taylor, E. & Deutschlander, S. (2009).

Role understanding and effective communication as core competencies for collaborative practice. Journal of Interprofessional Care, 23(1), 41–

51. https://doi.org/10.1080/13561820802338579

Sveriges arbetsterapeuter. (2009). Arbetsterapeutiska insatser en förutsättning för ett kvalificerat stöd till personer med utvecklingsstörning.

https://www.arbetsterapeuterna.se/media/1612/arbetsterapeutiska-insatser.pdf Sveriges arbetsterapeuter. (2018a). Etisk kod för arbetsterapeuter.

https://www.arbetsterapeuterna.se/media/1461/etisk_kod_2018_webbversion.pdf Sveriges arbetsterapeuter. (2018b). Kompetensbeskrivning för arbetsterapeuter.

https://www.arbetsterapeuterna.se/media/1666/kompetensbeskrivningar-foer- arbetsterapeuter-2018.pdf

Taylor, R.R. (red.) (2017). Kielhofner's model of human occupation: theory and

application. (Fifth edition.) Philadelphia: Wolters Kluwer

Bilaga 1

Institutionen för Samhällsmedicin 2020-10-14 och rehabilitering, arbetsterapi

Umeå universitet, 901 87 Umeå

Förfrågan om medverkan i projekt

Som framtida arbetsterapeuter kommer vi vara beroende av att samarbeta med andra professioner kring patienter för att på bästa sätt tillgodose patientens behov. Därför genomförs nu en studie med syftet att belysa arbetsterapeuters erfarenhet av

interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-boende. Med förhoppning att öka kunskap kring hur ett välfungerande interprofessionellt samarbete kan bibehållas samt hur ett mindre välfungerande kan förbättras.

Vi söker dig, en arbetsterapeut som har arbetat mot ett eller flera LSS-boenden under minst ett år. Intervjuer planeras under vecka xx, mellan xx-xx måndag till fredag. De genomförs via telefonsamtal eller annan plattform för distanssamtal utifrån ditt val. Du kan kontakta oss via mail eller telefon och vi kommer då överens om en intervjutid som passar båda parter. Deltagandet är frivilligt och du kan när som helst avbryta din medverkan utan att ange orsak.

Studien genomförs med en kvalitativ metod och datainsamling sker genom semi- strukturerade individuella intervjuer. Resultatet kommer sammanställas i form av en kandidatuppsats inom arbetsterapeutprogrammet vid Umeå universitet. Insamlade data hanteras med sekretess och de avidentifierade intervjuerna enbart hanteras av oss studenter samt vår handledare De som kommer ha tillgång till insamlad data är vi som gör studien samt vår handledare. Information från intervjuer presenteras så ingen individ ska kunna identifieras. När studien är klar kommer den att publiceras i DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet), vilket är en sida som samtliga svenska universitetsbibliotek använder för att tillkännage godkända examensarbeten.

Intervjuerna spelas in och raderas när kandidatuppsatsen är godkänd.

Kontakta oss gärna vid frågor, vi önskar besked senast xxx.

Hälsningar

Informerat samtycke

_______________________________________________________________________________

Natalie Wallgren, student Linnea Danielsson, student Eva-Britt Norberg, lektor/handledare mail: xxxx mail: xxxx mail: xxxx

tel nr: xxxx tel nr: xxxx tel nr: xxxx

Bilaga 1

Din underskrift nedan visar att du läst igenom informationen om studien och tagit ställning.

JA, jag har tagit del av informationen om denna studie och ger mitt samtycke till att delta.

NEJ, jag har tagit del av informationen om denna studie och ger INTE mitt samtycke till att delta.

Underskrift:_____________________________________________________________