En studie av Norrbottenspressens rapportering

2008:026

C - U P P S A T S

Fallet Enbom

En studie av Norrbottenspressens rapportering

Mattias Åberg

Luleå tekniska universitet C-uppsats

Historia

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

1.1 Syfte och frågeställningar 4

1.2 Avgränsningar 4

1.3 Metod 5

1.4 Teori 5

1.5 Tidigare forskning 6

1.6 Källkritik 7

1.7 Disposition 7

2. Bakgrund 8

2.1 Kommunismen som ideologi 8

2.1 Kalla Kriget 9

2.2 Marshallplanen 10

2.3 Sveriges neutralitet sätts på prov 11

2.4 Pragkuppen 12

2.5 Kommunismens expansion & finsk­sovjetiska VSB­pakten 13

2.6 Det politiska läget i Norrbotten 16

2.7 Enboms spionage och dess betydelse 18

2.8 En introduktion till tidningarnas historia 20

3. Nyhetsbomben släpps 23

3.1 Norrbottens­Kuriren i februari 1952 23

3.2 Norrländska Socialdemokraten i februari 1952 24

3.3 Norrskensflamman i februari 1952 25

4. Domarna faller 29

3.4 Norrbottens­Kuriren i augusti 1952 29

3.5 Norrländska Socialdemokraten i augusti 1952 31

3.6 Norrskensflamman i augusti 1952 32

4. Analys 35

5. Sammanfattning 40

Käll­ och litteraturförteckning 43

1. Inledning

Lördagen   den   16:e   februari   1952   basunerade   Norrbottens­Kuriren   och   Norrländska  Socialdemokraten ut nyheten om Fritiof Enboms gripande. Enbom hade, enligt tidningarna,  bedrivit omfattande och farligt spionage på uppdrag av Sovjetunionen. Fritiof Enbom hade i  första hand lämnat uppgifter rörande försvarsanläggningar i Norrbotten. Detta blev början till  det som kom att kallas för Enbomaffären.¹  

Johan Fritiof Enbom (1918­1974) hade arbetat som stationskarl åt Statens Järnvägar i Bjurå. 

Från   denna   station   ansågs   han   ha   haft   utmärkt   insyn   i   truppförflyttningar   till   och   från  garnisonen i Boden. Han tog senare anställning vid Norrskensflamman, en tidning som på den  tiden   hade   kommunistisk   profil.   Anställningen   vid   Norrskensflamman   hade   gett   Enbom  möjligheter, hette det i tidningarna, att resa runt med kamerautrustning till diverse platser utan  att  väcka misstankar  om eventuellt  spionage, då man antog att  han helt  enkelt  var  ute i  tidningens tjänst. Enbom var övertygad kommunist, och skrev krönikor av närmast militant  socialistisk karaktär  signerade ”Fula Fisken”. Man menade från tidningarnas  håll att detta  visade på att Enbom inte hade rent mjöl i påsen.

Enbom reste till Stockholm relativt ofta, ibland upp till två gånger i månaden, och tidningarna  rapporterade att han alltid hade gott om pengar efter dessa resor. Detta enligt utsago från  Enboms bekanta. Enbom hade förklarat sin rika pengatillgång med att han sålde artiklar till  olika   tidningar   i   Stockholm.   Enligt   Norrbottenstidningarna   berodde   Enboms   ekonomiska  välfärd på att han träffat sina kontaktpersoner från Sovjetunionen som betalade honom 500  kronor   i   månaden   i   utbyte   mot   uppgifter   rörande   den   svenska   arméns   anläggningar   i  Norrbotten. Det hette i tidningarna att Enbom signalerat till sina uppdragsgivare genom att  lämna en nål i en speciell position i ett staket på Djurgården när han hade uppgifter att lämna.

1Fakta   till   denna   inledning   rörande   Enbomaffären   är   hämtade   från   Norrbottens­Kuriren   och   Norrländska  Socialdemokraten i februari 1952, om inte annat anges 

Varifrån fick då pressen dessa detaljerade uppgifter om Fritiof Enboms spionage? Faktum är att  samtliga  uppgifter  kom från Enbom själv.  Julnatten  1951 hade Enbom i berusat tillstånd  berättat för sin hyresvärd i Stockholm, studenten Jan Lodin, att han bedrivit spionage för  Sovjetunionens   räkning.   Enbom   hade   uppträtt   djupt   ångerfull,   och   var   enligt   utsago  skräckslagen då den så kallade "marinspionen" Hilding Andersson nyligen dömts till livstids  straffarbete för sitt spionage.²

Lodin berättade några dagar senare Enboms historia för en av sina bekanta, som personligen  kände försvarsministern. Lodin blev därigenom uppkallad till försvarsdepartementet där han  blev förhörd om vad Enbom hade berättat. Lodin blev kontrakterad som Säkerhetspolisens  specielle agent, med syfte att pumpa Enbom på fler uppgifter. Efter en och en halv månad  ansåg sig SÄPO ha tillräckligt med bevis för att anhålla Fritiof Enbom för spioneri, vilket man  också gjorde på morgonen den 11:e februari 1952.³

Detta   visade   sig   vara   början   på   ett   uppnystande   av   vad   som   kallades   för   den   största  spionrättegången i Sveriges historia. Förutom Enbom anhölls sex andra personer vilka Enbom  själv hade pekat ut. Domarna i målet föll den 31:a juli 1952. Fritiof Enbom och Hugo Gjersvold  dömdes till livstids straffarbete, en dom som överklagades av Gjersvold men inte av Enbom,  som sade sig vara nöjd med straffet. Vidare dömdes banbiträdet Fingal Larsson för spioneri till  straffarbete i fem år, bokförsäljaren Artur Karlsson till straffarbete i ett år och åtta månader,  Enboms bror Martin Enbom till straffarbete i sju år och Enboms väninna Lilian Ceder till  straffarbete i åtta månader. Alla dessa domar överklagades av både åklagarsidan och de dömda. 

Endast en av de sju anklagade frikändes, kontorsskrivaren Tage Wickström.⁴ 

2Trankell,   Arne   (1974):  Chef   för   Grupp   norr:   en   dagdrömmares   fantasier   i   skuggan   av   det   kalla   kriget. 

Stockholm: P A Nordstedt och Söner. S. 10

3Ibid s .9

4Ibid s. 10

Domarna mot Larsson, Karlsson och Gjersvold var helt och hållet baserade på Enboms utsagor. 

De anklagades påståenden om att Fritiof Enbom måste ha fantiserat ihop allt ignorerades av  domstolen. Enbom själv dömdes efter sina egna berättelser och mycket bristfälliga materiella  bevis. Dessa bevis bestod av ett chiffersystem, en karta med markeringar, en radiosändare och  en   s.k.   terrängbrevlåda.   Enbom   tillskrev   vid   rättegångarna   dessa   saker   betydelse   som   de  orimligen kan ha haft i verkligheten. Försvaret för Enboms medanklagade begärde att Enbom  skulle sinnesundersökas, men denna begäran avslogs av rådhusrätten.⁵

På   grund   av   det   prekära   läget   med   de   kraftiga   spänningarna   mellan   västmakterna   och  Sovjetunionen vid denna tid gavs Enbomaffären stor uppmärksamhet i media. I Sverige och  Norrbotten fanns ett relativt stort stöd för den kommunistiska och Sovjetvänliga politiken. 

Tidningen Norrskensflamman hade en tydlig kommunistisk profil som stod i bjärt kontrast mot  Norrbottens­Kuriren, som var tydligt högerinriktad. Norrländska Socialdemokratens politiska  inriktning var, som namnet berättar, socialdemokratisk och stod därför mellan de två andra  tidningarna på den politiska skalan.

I Norrbotten var närheten till det kommunistiska Sovjetunionen högst påtaglig, då Finland vid  denna tid stod under så gott som total Sovjetisk kontroll. Denna närhet till den ena av det kalla  krigets två huvudkombattanter kan antas ha haft stor påverkan på de norrbottniska invånarna,  och   Enbomaffären   anses   vara   den   tydligaste   yttringen   av   det   kalla   kriget   i   Sverige. 

Enbomaffären var liksom Anderssonaffären bidragande till att lagstiftningen ändrades för att  tillåta såväl brevkontroll som telefonavlyssning. Krigsberedskapen ökade och samhällsklimatet  blev under 1950­talet hårdare.⁶ 

Det är på grund av dessa faktorer intressant att försöka skapa en bild av hur samhället såg på  hotet som den påstådda spionen Fritiof Enbom innebar för Norrbotten och Sverige. Genom att 

5 Trankell, s. 11

6 Malm, Thomas (1998): I skuggan av Enbom ­ En studie av svensk dagspress vid femtiotalets början. Göteborg: 

Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. S. 8

jämföra de tre norrbottniska tidningarna ämnar denna uppsats porträttera hur samhället såg på  detta   hot.   Tillsammans   representerar   de   tre   tidningarna   Norrskensflamman,   Norrbottens­

Kuriren och Norrländska Socialdemokraten med dess olika politiska inriktningar merparten av  Norrbottens befolkning.       

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur tidningarna Norrbottens­Kuriren, Norrländska  Socialdemokraten   och   Norrskensflamman   porträtterade   en   nationell   kris   i   form   av   en  spionrättegång, och vilken roll tidningarnas politiska inriktning spelade för hur spionhotet  betraktades.    

Frågeställningar:

• I vilken omfattning förekom Enbomaffären i de olika tidningarna? 

• Diskuterades hur rättegången gick till?

• Ifrågasätts anklagelserna mot Enbom och de medanklagade i någon av tidningarna?

• Användes rättegången som ett partipolitiskt vapen genom tidningarna?

1.2 Avgränsningar

Uppsatsen   avgränsas   tidsmässigt   till   1952   då   den   så   kallade   Enbomaffären   utreddes   och  rapporterades om i tidningarna. Fokus ligger på de mest intensiva perioderna, februari då  Enbom  anhölls  och augusti, då  domarna i  målet  just  förkunnats. De tidningsartiklar  som  använts publicerades mellan den 16/2 till den 20/2 1952 och mellan den 1/8 till den 4/8 1952. 

Studierna av dagspress begränsas till Norrbottenstidningarna Norrländska Socialdemokraten  som   hädanefter   benämns   som   NSD,   Norrbottens­Kuriren   (NK)   och   Norrskensflamman  (Flamman). Anledningen till den geografiska avgränsningen är Norrbottens närhet till det av  Sovjetunionen   hårt   ansatta   Finland,   samt   att   länet   var   hemvist   till   de   spionanklagade  personerna. Det är viktigt att poängtera att ledarsidor som de ser ut i dag inte förekom vid 

denna tid i de tidningar som undersökts. När tidningarna studerats är det därför innehållet i  artiklar som granskats.  

1.3 Metod 

Uppsatsen bygger på kvalitativ metod i form av litteraturstudier och studier av dagspress. Det  litterära materialet som studeras är dagstidningarna nämnda ovan som inhämtas via mikrofilm  samt litteratur som berör ämnet. Då uppsatsen ämnar jämföra de olika tidningarnas rapportering  är metoden vid studier av dessa tidningar komparativ.

1.4 Teori

Hos Sparks diskuteras en teori som innebär att i ett samhälle där tidningar fritt får konkurrera  med varandra uppstår olika profilering hos tidningarna baserat på bland annat klasstillhörighet  och   partitillhörighet.   Modellen   med   fri   presskonkurrens   kan   kallas   för   den   anglo­saxiska  modellen, efter det konkurrensklimat som råder på de brittiska öarna. Tidningarna har i denna  modell tydlig politisk profilering för att kunna knyta till sig en trogen läsarkrets. Det finns dock  vissa missuppfattningar beträffande denna modell då man tenderar att beskriva den anglo­

saxiska   pressvärlden   som   en   plats   där   absolut   separation   mellan   fakta   och   åsikter   råder. 

Reportrarna är   i denna modell helt objektiva och ”färgar” inte sanningen genom personliga  tolkningar av det som ska berättas, vilket naturligvis inte alls är möjligt.⁷ 

I Sverige och Norrbotten kan samma pressklimat till viss del sägas gälla, med fri konkurrens  och tidningar med olika politisk inriktning som de gemensamma nämnarna. Eftersom en helt  objektiv  rapportering  kombinerat  med  politisk  inriktning  är  en  omöjlighet  finns  det inget  pressklimat i världen som lever upp till den anglo­saxiska modellen. Det bör också nämnas att  alla länder inte har denna typ av pressklimat. Sparks tar upp USA som ett exempel på detta, han  menar att tidningarna förvisso är kommersiella på samma sätt som i Storbritannien, men det  finns inget stort urval av tidningar på samma sätt som i Storbritannien. Sparks menar därför att 

7 Sparks, Colin (1998): Communism, Capitalism and the Mass Media. London: SAGE Publications. S. 175 f

en monopolliknande situation råder på den amerikanska fria marknaden. Genom att tidningarna  inte   har   politisk   inriktning   har   de   inte   heller   olika   målgrupper   på   samma   sätt   som   i  Storbritannien eller för den delen, i Sverige. Tidningarna i USA uttrycker därför inte sina  åsikter fritt, då uttryckandet av åsikter i vissa fall kan uppröra läsaren.⁸

1.5 Tidigare forskning

Mycket är sedan tidigare nedtecknat om Fritiof Enbom och spionhärvan som nystades upp i  början   av   femtio­talet.   På   den   tiden   ansågs   denna   härva   vara   den   mest   betydande  spionrättegången i landets historia, därför är det naturligt att stor uppmärksamhet riktats mot  denna från såväl tidningarnas som forskarnas håll. Marie Cronqvist, fil. dr. i historia vid Lunds  universitet, har använt fallet Enbom för att visa hur den svenska samhällsidentiteten såg ut  under efterkrigstiden. Psykologen, pedagogikprofessorn och vittnespsykologen Arne Trankell  (1919­1984) lade 1974 fram ett viktigt dokument för hur den svenska befolkningen kommit att  betrakta Fritiof Enbom. Denna skrift, kallad "Chef för grupp norr" tillkom i samband med  Enboms   medanklagade   Hugo   Gjersvolds,   Arthur   Karlsson   och   Fingal   Larssons  resningsansökan till Högsta domstolen i december 1974. Trankell lade här fram sin tes, vilken  han   delade   med   många   andra,   att   Fritiof   Enboms   spioneriverksamhet   endast   existerade   i  dennes fantasivärld.

Tidigare   forskning   när   det   gäller   denna   uppsats   kärnpunkt,   pressens   rapportering   i   fallet  Enbom, har bedrivits av främst Trankell och Thomas Malm. I "Chef för grupp norr" behandlar  Trankell tidningen Dagens Nyheters rapportering i spionhärvan, från februari 1952 till augusti  månad   samma   år.   Trankell   genomför   dock   ingen   komparativ   undersökning,  såsom   denna  uppsats ämnar göra. Denna typ av undersökning gör dock Thomas Malm i dennes "I skuggan  av Enbom ­ En studie av svensk dagspress vid femtiotalets början". Malm karaktäriserar här  pressens ställningstaganden i de två uppmärksammade spionaffärerna Andersson och Enbom  och jämför tolv olika tidningar med tydlig politisk profil mot varandra.⁹ Bland dessa tidningar 

8Ibid s. 176

9Malm (1998) s. 23

återfinns   Norrländska   Socialdemokraten   som   denna   uppsats   kontrasterar   mot   Norrbottens­

Kuriren och Norrskensflamman.

1.6 Källkritik

Den huvudsakliga kritiken som kan riktas mot de källor som denna uppsats refererar till är att  den politiska övertygelsen som författaren till källmaterialet besitter färgar dennes intryck av  den kommunistiske s.k. spionen  Enbom och uppfattningen om den bevisning som låg till grund  för   dennes   och   de   övriga   inblandades   straff.   Detta   kan   jämföras   med   de   tre   olika  dagstidningarnas varierande syn på det  hela. Det kan alltså antas att en forskare vars politiska  övertygelse drar mot det vänsterradikala tycker att de hårda domarna mot Enbom och hans  medhjälpare var mer av ett rättsligt övertramp än vad en högerradikal forskare anser. Dock  råder i dag en stark konsensus bland de författare och forskare som denna uppsats refererar till; 

Enbom var en mytoman och han och hans medanklagade blev oskyldigt dömda utan bevisning.

1.7 Disposition

Denna studie inleds med en redogörelse för vad det s.k. kalla kriget innebar och lyfter fram  viktiga händelser under den period som föregick Enbomrättegången. Det är nödvändigt att  belysa det politiska läget i Östeuropa och spänningarna mellan öst och väst vid denna tid, för att  förtydliga   varför   spionverksamhet   för   Sovjetunionens   räkning   ansågs   som   något   ytterst  allvarligt. Vidare presenteras de tidningar som ligger som föremål för undersökningen, hur de  tillkommit och dess politiska profilering. Kapitel tre lägger fram det empiriska materialet som  denna   uppsats   undersökt,   vilket   i   kapitel   fyra   följs   av   en   analys   av   denna   empiri   där  uppsatsförfattaren knyter an till de frågeställningar som presenterats i avsnitt 1.1. Slutligen  sammanfattas uppsatsen av författaren för att ge en översikt av undersökningens utfall.

2. Bakgrund 

2.1 Kommunismen som ideologi

Denna uppsats kommer ständigt in på uttrycken kommunist och kommunism, därför är det   essentiellt att förklara hur den kommunistiska teorin är utformad och hur uppsatsförfattaren   förhåller sig denna. 

Kommunismens  grundare Karl Marx menade att  arbetarklassen skulle ena sig och  överta  produktionsmedlen   i   samhället   och   därmed   äga   dessa.   Målet   med   detta   var   ett   klasslöst  samhälle utan en auktoritär stat som styrde folket. Sovjetunionen bildades år 1917 och blev det  första   landet   i   världen   som   införde   en   ideologi   som   styrelseskick.   I   realiteten   var   inte  Sovjetunionen kommunistiskt eftersom det fanns en statsmakt, men målet var att denna stat  skulle   avskaffas   i   det   sista   utvecklingsskedet   och   Sovjetunionen   skulle   då   bli   fullt   ut  kommunistiskt.   Den   korrekta   termen   för   de   länder   som   traditionellt   benämnts   som  kommunistiska är socialistiska länder, då de aldrig nådde det sista stadiet i Marx lära. I ett  kommunistiskt samhälle styr alltså folket sig själva och alla arbetar för att åstadkomma största  möjliga nytta för folket. På sikt skulle kommunismen växa och arbetare, eller proletärer som  Marx   kallade   dem,   skulle   förena   sig   över   ländernas   gränser.   Detta   refereras   till   som  världskommunismen.¹⁰ Kanske var det just kommunismens tilltänkta expansion som sågs som  det allvarligaste hotet av folket i västeuropa.

10White, Stephen (2001): Communism and its Collapse. London: Routledge s. 1 f

2.1 Kalla Kriget

I detta avsnitt beskrivs det kalla kriget och viktiga händelser som inträffat under denna epoks   inledande   år   1945   till   1952,   då   spionrättegången   inleddes.   Dessa   händelser   formade  omvärldens   sätt   att   se   på   den   kommunistiska   ideologin   och   dess   främsta   representant   Sovjetunionen. Därför är det av största betydelse för denna uppsats att gå igenom dessa   händelser så att förståelse uppstår för hur allvarligt allmänheten och rättsväsendet såg på   spionverksamhet  för Sovjetunionens räkning.

Under de allierade makternas konferenser i Jalta och Potsdam 1945 uppstod konflikterna som  skulle forma det kalla kriget, ett begrepp som först myntades av politikern Bernard Baruch år  1947.   Det   Kalla   kriget   var   inte   ett   krig   i   ordets   rätta   bemärkelse,   utan   präglades   av  kapprustning,   hot   om   krig   men   även   en   politisk   balansgång   för   att   undvika   ett   tredje  världskrig.¹¹  Genom   dessa  konferenser   skapades   riktlinjerna   för   ett   samarbete   under   den  följande fredstiden. Det beslutades bl.a. att Polen skulle få sin suveränitet åter, att Tyskland  skulle delas i två delar och att alla folk skulle ha rätt att bestämma under vilken typ av styre de  ville leva.¹² 

De allierade lade stor makt hos Sovjetunionens ledare Josef Stalin och blev tvungna att lita på  att han skulle hålla denna överenskommelse, vilket han inte gjorde. Detta mycket på grund av  sin misstanke att de allierade ville skapa en separat fred med Tyskland som skulle leda till att  tyska trupper skulle transporteras till östfronten istället för att skapa total kapitulation.¹³ Dessa  konferenser blev därför ett fiasko och anses vara orsaken till att Östeuropa förblev under  sovjetisk ockupation och en starkt bidragande orsak till kalla krigets uppkomst.

11  Linder, Jan (1998):  Sverige i skottlinjen – Neutralitet med förhinder under Kalla kriget. Avesta: Svenska  Tryckcentralen

12 Kumm, Björn (1999): Kalla Kriget, Historiska Media; Lund s. 11f

13 Ibid s. 13 

Denna konflikt, i vilken USA och Sovjetunionen fick huvudrollerna, tog sin början under 1946. 

Rädslan för vad den andra supermakten skulle ta sig till var ömsesidig. Sovjetunionen hade av  västmakterna blivit försedda med en ”buffertzon” mellan sina egna gränser och Tysklands  bestående av staterna Västtyskland, Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien. I dessa stater  installerade Stalin Sovjetvänliga regeringar, trots den tidigare överenskommelsen vid Jalta att  alla stater skulle ha rätt att bestämma sitt styrelseskick. Detta föranledde Winston Churchills tal  den 5:e mars 1946 då han först talade om den ”järnridå” som Stalin hade skapat genom att göra  de tidigare nämnda östeuropeiska länderna till Sovjetiska satellitstater.¹⁴

2.2 Marshallplanen

Denna aktion från USA:s sida var något som från första början kom att forma det Kalla   Kriget, något som kunde ses som en välvillig aktion kom att få ödesdigra konsekvenser. Vad  Marshallplanen innebar och varför den misstolkades tas upp i detta avsnitt. 

Från amerikanskt håll presenterades av utrikesministern George Marshall i juni 1947 det som  skulle kallas Marshallplanen, vilket innebar ekonomisk hjälp till de krigsdrabbade länderna. 

Det kan antas att USA:s ståndpunkt var att staterna i Västeuropa behövde stärkas för att agera  motvikt till det nu enorma östblocket. Marshallplanen var dock öppen för alla länder i Europa,  oavsett politiskt styrelseskick. Dock avstod de makter som stod under Sovjetisk kontroll all  hjälp från amerikanskt håll, trots att de var i digert behov av dessa pengar. Detta kan förklaras  genom att Stalin tolkade Marshallhjälpen som en fientlig handling mot Sovjetunionen då han  misstänkte   att  USA   ville   ta  makten  över  satellitstaterna   genom  att  göra  dem  ekonomiskt  beroende av USA. Därför avrådde Stalin med eftertryck sina satellitstater att mottaga hjälp från  amerikanskt håll. Klyftan och spänningarna mellan Sovjet och USA ökades då president Harry  S. Truman i mars 1947 presenterade sin ”Trumandoktrin”, vilken innebar att USA erbjöd hjälp  till stater vars frihet hotades av Sovjetunionen.¹⁵

14 Linder, s. 11

15 Ibidem

2.3 Sveriges neutralitet sätts på prov

Sveriges utmärkande krigspolitiska ståndpunkt, neutraliteten, var något som inte var lätt att   upprätthålla. För att undvika invasion från ett aggressivt Tyskland var man under andra   världskriget tvungen att till viss del kompromissa med denna neutralitet. Under det kalla   krigets inledande år blev inte Sveriges position som neutral stat lättare att upprätthålla. Varför   förklaras i detta avsnitt.

Sverige hade från 1943 svängt från att ge eftergifter till Tyskland till en mer alliansvänlig  politik. Som exempel kan ges att allierade bombplan indirekt tilläts att flyga genom svenskt  luftrum under deras bombräder mot Tyskland. Det bedrevs även spaningar från amerikanskt  håll med bas i Sverige och på Kallax flygplats utanför Luleå stationerades i krigets slutskede en  amerikansk bomplansdivision om tio s.k. Dakotaplan. Detta innebar att Sverige redan innan det  kalla krigets ”utbrott” inofficiellt ställt sig på västmakternas sida.¹⁶

Sverige var trots de alliansvänliga aktionerna fortfarande vid andra världskrigets slut en relativt  impopulär stat hos västmakterna på grund av den handel med Tyskland som bedrivits under  Andra   världskrigets   inledande   år,   och   nu   sattes   i   och   med   det   kalla   kriget   den   svenska  neutraliteten på prov ännu en gång. Det har dock framkommit, genom en rapport från den  svenska Neutralitetspolitikkommissionen tillsatt 1992, att det sedan slutet av 1940­talet funnits  planer   för   militärt   bistånd   från   västmakterna   i   händelse   av   en   svensk   konflikt   med  Sovjetunionen.  Statsminister  Tage Erlander  gjorde  även under  1948 förfrågningar  rörande  kostnaden för upprättandet av amerikanska flygbaser i Sverige.¹⁷ 

Den för Sverige avgörande händelsen under kalla krigets inledande år var det som kom att  kallas   Pragkuppen   år   1948.   Denna   händelse   kom   att   spela   stor   roll   för   den   svenska  alliansfriheten,   eller   snarare   bristen   på   denna,   då   denna   synliggjorde   de   kommunistiska 

16 Linder, s. 16

17 Ibid s. 43

metoderna för övriga Europa. Tage Erlander förklarade krig mot kommunisterna, och ute på  arbetsplatserna kartlades kommunister på order av den socialdemokratiske ledaren. Erlander  talade om "den stora detektiven allmänheten", det var med andra ord allmänhetens plikt att  övervaka de vänsterextrema.¹⁸ Sverige blev även under denna tid ansedd som en passiv medlem  i   Atlantpakten,   det   som   senare   skulle   bli   NATO.   Officiellt   var   dock   Sverige   fortfarande  neutralt.¹⁹ Sveriges grannland Finland sattes vid samma tid under Sovjetisk press och det kalla  kriget blev nu en påtaglig verklighet för befolkningen i det glesbefolkade svenska gränslänet  Norrbotten.   Plötsligt   föreföll   den   sovjetiska   supermakten   stå   centimetrar   ifrån   svenskt  territorium. 

2.4 Pragkuppen        

Denna kupp som utspelade sig under början av 1948 var avgörande för hur omvärlden kom att   se   på   kommunismen   som   ideologi   och   är   därför   central   i   uppsatsens   mål   att   klargöra   spänningarna mellan öst och väst. 

År 1947 var skördarna i Tjeckoslovakien mycket dåliga. Man vände sig därför till USA, som  lovat   hjälp   åt   europeiska   stater   oavsett   styrelseskick   i   och   med   Marshallplanen. 

Tjeckoslovakien hade dock inte kunnat delta i konferensen gällande Marshallplanen i Paris i  juli 1947 då Sovjetunionen med eftertryck rått Tjeckoslovakien att avstå från att närvara vid  konferensen.   Begäran   om   spannmål   avslogs   därför   av   den   amerikanska   regeringen   med  motivationen att andelen kommunister i den Tjeckoslovakiska riksdagen var för hög,²⁰ samt att  man inte var beredd att bistå med hjälp utanför Marshallplanen. Med ens erbjöd Sovjetunionen  600,000   ton   vete   till   Tjeckoslovakien,   något   som   den   tjeckiske   handelsministern   Ripka  motvilligt accepterade. Det föreföll att USA drev Tjeckoslovakien mot Sovjetunionen.²¹

18Cronqvist, Marie (2004):  Mannen i mitten – Ett spiondrama i svensk kallakrigskultur. Stockholm: Carlsson  Bokförlag s. 168

19 Pettersson, Kjell (2001): Justitiemord. Ingår i Fönstret 2001:2 s.16­18

20 Linder, s. 37

21 Kumm, s. 54

Pragkuppen tog sin början i februari 1948 då höga tjänstemän vid den tjeckoslovakiska polisen  avskedades   av   inrikesminister   Nosek.   Tjänstemännens   politiska   åsikter   var   inte   av  kommunistiskt slag.²² De borgerliga ministrarna anklagade vid denna tidpunkt kommunisterna  inom samlingsregeringen för att vilja överta makten genom en kupp. Dessa tolv borgerliga  ministrar avgick under ledning av Ripka i protest mot denna konspiration den 20:e februari  1948.²³ På direktiv av den i Prag besökande sovjetiske vice utrikesministern Zorin slog nu de  kommunistiska ministrarna till. Arbetare och milis fyllde Prags gator och president Benesj  pressades för att acceptera de borgerliga ministrarnas avskedsansökningar. Då Benesj inte ville  riskera att ett krig skulle bryta ut accepterade han avskedsansökningarna och kommunisterna  kunde nu gripa makten och utrensningar inom de borgerliga leden inleddes enligt order från  den kommunistiske  premiärministern  Gottwald.  Den tjeckoslovakiska  riksdagen behöll  sin  gamla utformning, men de borgerliga representerades nu av ”samarbetsvilliga” representanter. 

Den icke­kommunistiske utrikesministern Masaryk kastades eller föll den 10:e mars 1948 ut ur  ett fönster och avled omedelbart. Justitieminister Drtina, tillsammans med Masaryk den ende  andre icke­kommunisten i den tjeckoslovakiska riksdagen, råkade ut för samma sak och ådrog  sig svåra skador, men överlevde.²⁴ I slutet av mars 1948 var Tjeckoslovakien helt och hållet  kommunistiskt.      

2.5 Kommunismens expansion & finsk­sovjetiska VSB­pakten

Detta avsnitt klargör hur kommunismen expanderade i Europa och vad det innebar för de  berörda staterna att bli inlemmade i det sovjetiska väldet. Extra fokus läggs på Finland då  närheten till Sverige och Norrbotten var, och är, påtaglig.

Som tidigare nämnts sattes Finland under press från Sovjetunionen vid samma tidpunkt som  den brutala kuppen i Tjeckoslovakien ägde rum. Finland tillhörde den Sovjetiska intressesfären, 

22 Leino, Olle (1973): Vem tackar Yrjö Leino? – Ett mänskligt och politiskt dokument om Finlands kommunistiske   inrikesminister 1945­48. Askild & Kärnekull. s. 109

23 Kumm, s. 54

24 Linder s. 37 f

något som slogs fast vid Jaltakonferensen 1945.²⁵ Vid de finsk­sovjetiska förhandlingarna hade  Sovjet från början krav på militärt samarbete länderna emellan, och det verkade som att Finland  skulle gå samma öde till mötes som Tjeckoslovakien och många andra länder i Östeuropa.²⁶  Åren 1945­1948 utökades folkmängden som stod under direkt eller indirekt sovjetisk kontroll  med 80 miljoner människor.²⁷ 

Det fanns nämligen ett gemensamt mönster hos de östeuropeiska länderna, gällande viktiga  ministerposter. Ett första steg i att från sovjetiskt håll åstadkomma kommunistiskt styre i sina  satellitstater  var  att placera en partikamrat på en ministerpost.  Sedan skulle s.k. bulvaner  placeras ut i de övriga partierna för att, bland annat, åstadkomma partisammanslagningar som  gagnade  det kommunistiska partierna.  Orsaken till  att  denna strategi  användes  istället  för  väpnat   våld   var   att   man   inte   ville   agera   för   aggressivt   och   provocerande   gentemot  västmakterna.   Den   mest   åtråvärda   posten   för   kommunisterna   att   gripa   var  inrikesministerposten, och detta lyckades man med i flertalet Östeuropeiska länder.²⁸ 

I   Tjeckoslovakien   hade   den   kommunistiske   inrikesministern   Nosek   rensat   ut   alla   icke­

kommunister   ur   poliskåren,   det   som   återstod   var   ministern   privata   kommunistiska   armé. 

Laszlo Rajk, även han kommunist, tillträdde posten i Ungern 1945 och genomförde samma  process till 1948 då utrensningen i den Ungerska poliskåren var total, och Rajk avrättades för  att ha hyst ”västsympatier”. Kommunisten Teohari Georgescu tilldelades inrikesministerposten  i Rumänien år 1945 och genomförde omfattande arresteringar. I Albanien och Jugoslavien  förekom   ingen   direkt   maktkamp,   då   länderna   varit   kommunistiska   redan   innan   andra  världskrigets   slut.   I   Polen   var   inrikesministern   kommunistisk,   men   genomförde   inga  remarkabla utrensningar eller arresteringar. Maktövertagandet i Bulgarien från sovjetiskt håll  skiljer sig något mot den i de andra länderna. Traicho Kostov var landets kommunistiske vice  premiärminister, men verkade även han för att slå ned den politiska oppositionen i sitt land. 

25 Leino s. 117

26 Linder s. 42

27 Leino s. 101

28Leino s. 103

Kostov avrättades i december 1949 då han oförsiktigt nog satte sig upp emot ledningen i  Moskva beträffande ekonomiska frågor.²⁹ 

I Finland tillsattes den före detta biträdande socialministern Yrjö Leino som inrikesminister i  april 1945. Leino var självfallet övertygad kommunist, som föregående stycke påpekar var  annat inte möjligt då Finland styrdes av den sovjetiska kontrollkommissionen vars uppgift  främst var att övervaka och ge order till de finska ministrarna. Kontrollkommissionen hade i  stort sett oinskränkt makt i landet. Trots att kommunisterna lyckades installera en partikamrat  som inrikesminister blev det inget kommunistiskt maktövertagande i Finland. Detta till stor del  på grund av att man lyckades behålla sitt parlamentariska styrelseskick,³⁰ och genom att Yrjö  Leino inte var lika hänsynslös som många av hans ministerkollegor i Östeuropa. Han hade sett  tre av sju nytillträdda inrikesministrar i Östeuropa bli avrättade på order av Moskvaledningen  inom ett år från deras installerande, och det kan antas att han därför inte till punkt och pricka  följde   de   anvisningar   som   Kontrollkommissionen   gav   honom.   Han   löpte   i   vilket   fall   en  alarmerande risk att bli avrättad.³¹

Leino lyckades med att, enligt den politiska teoretikern Poika Touminen, rädda Finland från att  gå   de   övriga   öststaternas   öde   tillmötes   då   han   konsekvent   försökte   vinna   tid,   göra   små  eftergifter för att lugna Kontrollkommissionen och vinna ytterligare tid, samt att hela tiden  ihärdigt stödja sig på Finlands grundlag. Det senare var förstås ett otroligt irritationsmoment för  kommissionen då Leino konsekvent kunde tvinga fram stiftandet av undantagslagar så fort  kommissionen ville ha något utfört som stred mot den finska grundlagen. Leino stod dock inte  emot   trycket   från   kommissionen   fullt   ut,   utan   tvingades   bland   annat   göra   omfattande  utrensningar i den finska poliskåren.³²

29 Leino s. 109 ff

30 Ibid s. 108

31 Ibid s. 114

32 Ibid s. 123

Den   finsk­sovjetiska   vänskaps,   samarbets   och   biståndspakten   (VSB)   fick   inte   den  genomslagskraft   som   först   befarades.   Detta   kan   antas   till   viss   del   bero   på   Yrjö   Leinos  omfattande   insatser   för   att   förhindra   ett   sovjetiskt   maktövertagande   och   till   viss   del   den  överraskande  stora  reaktion   som Pragkuppen  framkallade   från Västvärlden.   Sovjetunionen  ansåg sig troligen inte ha råd med ytterligare en uppmärksammad kupp, det kunde ha varit en  alltför stark provokation mot väst.

VSB­pakten innebar i klartext att Finland enbart försvarade Finland, det vill säga att det fanns  ingen obligation för Finland att gå ut i krig för någon annans räkning. Finland fick också  bedriva sin egen utrikespolitik  och enbart ta emot militär  hjälp på Finlands  egna villkor. 

Finland blev därmed en del av östblocket men med garantier för sin självständighet. Det fanns  dock från sovjetiskt håll en hållhake på Sverige; om Sverige allierade sig med USA och de  övriga västmakterna skulle Sovjetunionen ignorera VSB­pakten och inlemma Finland i det  Sovjetiska väldet fullt ut. Detta kom att kallas ”det finska kortet”.³³ 

2.6 Det politiska läget i Norrbotten

Norrbotten befann sig vid denna tid i ett utsatt läge på grund av sitt grannskap med det av   Sovjetunionen hårt pressade Finland. Därför är det intressant att undersöka hur den politiska   situationen såg ut i detta Sveriges nordligaste län. Då detta län dessutom var hemvist för   Fritiof   Enbom   och   de   senare   undersökna   tidningarna   blir   undersökningen   ytterligare   angelägen. 

År 1952 var Norrbotten det överlägset kommunisttätaste länet i Sverige. Andelen kommunister  uppgick till 21.4 % medan i landets näst ”rödaste” län, Gävleborg, var samma siffra 12,2 %.³⁴  Pragkuppen år 1948 hade gått hårt åt Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och väljarandelen i  riket   sjönk från 11,2% år 1946 till 6.3% år 1948. Denna utveckling visade sig inte alls på  samma sätt i Norrbotten, då man år 1948 fick det högsta antalet röster någonsin även om den 

33 Linder s. 42

34 Rydenfelt, Sven (1954): Kommunismen i Sverige. Lund: Gleerup. S. 207

procentuella   andelen   sjunkit   något.   Riksgenomsnittet   för   andelen   kommunister   när  Enbomrättegången inleddes var 4.9% och efter rättegången 4.3%.³⁵ 

De kommunisttätaste områdena i Norrbotten låg i Tornedalen vid den finska gränsen, där byn  Tärendö var den allra rödaste. År 1952 uppgick antalet kommunister i byn till 30 %. Vad beror  då dessa siffror på? I Tärendö och i många andra kommunisttäta kommuner var en stor del av  befolkningen av finsk härkomst, för Tärendö var den siffran 88 % år 1952. Tärendöborna kände  sig som finnar i första hand, och detta utanförskap gentemot sina officiella landsmän kan tänkas  vara   en   stor   anledning   till   kommunistsympatierna   i   denna   kommun   då   Rydenfelt   anger  utanförskap som en viktig bidragande del för kommunismens genomslagskraft i en bygd. En  annan viktig faktor som lyfts fram är isolering. Norrbotten är det kargaste och mest isolerade  länet i Sverige, och siffror hos Rydenfelt visar att isolering tenderar att leda till framgångar för  kommunistpartiet.³⁶ 

Naturligtvis är även det faktum att Norrbotten vid denna tid, liksom i dag, var ett utpräglat  arbetarlän   av   avgörande   betydelse.   Klasskillnaderna   var   mycket   små,   att   inga   storgods  förekommit i Norrbotten är en indikation på detta. En överväldigande majoritet norrbottningar  var på 1950­talet sysselsatta med skogsbruk eller jordbruk.³⁷ Norrbottens län hade således alla  nödvändiga   ingredienser   för   att   vara   ett   kommunisttätt   område,   och   därför   var   det   föga  förvånande för övriga Sverige att den, då ansedd som mycket farlige, spionen Fritiof Enbom  var bosatt i det till så hög grad kommunistiska länet.     

35Matti, Bengt (1968): Kommunismen i Norrbotten. Förlag okänt. Tillgänglig vid Luleå Stadsbibliotek. S. 57f 

36 Rydenfelt s. 207

37 Rydenfelt s. 208 ff.

2.7 Enboms spionage och dess betydelse

När nu det politiska läget i världen, Europa och Norrbotten är klarlagt är det enklare att förstå   varför  det  ansågs  så  ytterst allvarligt  att förråda  sitt  land  vid  denna tid.   Sovjetunionens  expansion var skrämmande och Erlanders krig mot kommunisterna föreföll berättigat. Att sälja   sitt land till jätten i öst kunde ju leda till att Sverige, i värsta fall, blev inlemmat tillsammans   med Finland i det Sovjetiska väldet med kupper för kommunismens införande och godtyckliga   avrättningar som följd.   

Fritiof Enbom påstod sig på order från Sovjetunionen ha utfört spionage av allvarligaste slag. 

Hans täcknamn ska ha varit Mikael, chef för grupp norr. Enbom erkände för SÄPO inblandning  i   kidnappningar,   atomspionage   och   sabotage   som   skulle   innebära   större   möjligheter   för  Sovjetunionen att invadera Sverige. Trots att Enboms historier ofta blev alltför otroliga och att  stora logiska hål förelåg i Enboms berättelser blev han och hans ”medhjälpare” dömda för  spioneri.   Detta   för   att   den   Enbomska   berättelsen   passade   väl   in   i   Erlanders   krig   mot  kommunisterna, det var i själva verket inte personen Fritiof Enbom som dömdes för sina  handlingar   utan  Enbom  som  kommunist  som  dömdes  för   sin ideologi.  Passande  nog var  samtliga  av Enboms medanklagade uttalade kommunister. Rättegången  blev en ideologisk  sådan, och domarna ett skrämselskott.³⁸

Enboms kontaktmän ska ha varit tjänstemän vid den sovjetiska ambassaden vid namn Fedor  Tschernov, Peter Svaroukhine och Victor Egorov. Ytterligare en kontaktman som Enbom inte  kunde   namnge   ska   ha   funnits.   Av   dessa   kontaktmän   ska   Enbom   ha   erhållit   en  radiosändaranläggning och nyckeln till ett chiffer. Till kontaktmännen ska Enbom bland annat  ha lämnat uppgifter om lämpliga platser för luftlandsättning av militära trupper vid Boden och detaljer om Bodens fästning.³⁹

38 Pettersson s. 18

39 Svenska Dagbladet (1953): Enbomska spionhärvan. Ingår i Svenska Dagbladets årsbok s. 57

Från regeringens håll utfärdades vid ett par tillfällen officiella varningar mot Sovjetunionens  ambassad. Redan den 16:e juni kallade Erlander upp Sovjetunionens ambassadör Rodionov och  lade fram krav om att ytterligare kontakter mellan Sovjets ambassad och kontrakterade spioner  skulle förhindras. Svaret kom den 28 juni i vilket Sovjetunionen å det bestämdaste förnekade  någon som helst inblandning i det Enbomska spioneriet. Då domarna i målet fallit den 31 juni  1952 upprepades det svenska kravet gentemot Sovjetunionen. Ännu en gång tillbakavisades  anklagelserna från svenskt håll och ambassadör Rodionov menade att anklagelserna var helt  grundlösa, därför ansåg man från Sovjets håll att fortsatt kommunikation gällande denna fråga  inte var berättigad.⁴⁰

Fritiof Enbom var med största säkerhet mytoman. Hans föreställningar och berättelser om sitt  liv som topphemlig, för Sverige livsfarlig, storspion var med största sannolikhet hans sätt att fly  sin torftiga verklighet. Som stationskarl vid SJ kunde han företa resor till Stockholm bara för att  planlöst vandra omkring i väntan på att hans tåg hem till verkligheten i Norrbotten skulle gå. 

Till sina bekanta sade han att han förhandlade med sin förläggare. Denna fabel utvecklades  senare   till   att   han   träffade   tjänstemän   från   den   Sovjetiska   ambassaden   och   lämnade  hemligstämplade uppgifter till dessa.⁴¹

Bevisningen   mot   Fritiof   Enbom   och   hans   medanklagade   bestod   endast   av   Enboms   egna  berättelser, en så kallad terrängbrevlåda, en karta med markeringar, ett chiffersystem, och en  radiosändare som Enbom inte kunde behärska då han ombads demonstrera dess funktion i  rätten. För att kunna tillskriva dessa ”bevis” någon som helst betydelse krävs det att man tror på  Enboms berättelser om hur de har använts. I dessa berättelser tillskriver dessutom Enbom dessa  artiklar betydelser som de inte kan ha haft i verkligheten.⁴²

40 Ibid s. 58

41 Trankell s. 15 f

42 Ibid s. 11

De motstridiga uppgifterna i Enboms berättelser, hans lögner om hur hans spionutrustning  använts, hans oförmåga att demonstrera radiosändaren och de medanklagades gemensamma  försäkringar om att Enbom hittade på allt, ledde till att en begäran om att Enbom skulle  sinnesundersökas   restes.   Denna   begäran   möttes   av   hårt   motstånd   från   både   SÄPO   och  åklagaren. I och med att ingen som är psykiskt sjuk kan dömas till fängelse enligt svensk lag  skulle hela brottmålet rasa ihop om Enbom sinnesundersöktes och fanns vara psykiskt sjuk. 

Denna risk var för stor för att ta och trots att en undersökning av svarandens psykiska hälsa är  praxis, speciellt när det gäller hårdare straffsatser, avslogs denna begäran. Något som kan  tyckas märkligt är att Enbom själv inte ville sinnesundersökas. Bakgrunden till detta antas vara  att Enbom skrämts med internering på mentalsjukhus på livstid.⁴³     

Än i dag står domarna som förkunnades i detta mål fast. Detta trots resningsansökningar från  framför   allt   de   som   dömdes   som   Enboms   medjälpare.⁴⁴  Trankells  Chef   för   Grupp   Norr  författades i samband en resningsansökan i målet år 1974. Denna ansökan grundade sig på  Trankells tes om att Enbom var en dagdrömmare som saknade verklighetsuppfattning.⁴⁵      

2.8 Introduktion till tidningarnas historia

I detta avsnitt presenteras tidningarna som ligger till grund för denna studie. Fokus läggs på  tidningarnas ursprung, profilering och politiska inriktning.    

Norrbottens­Kuriren grundades 1861 och var en av de första tidningarna i Norrbotten och är en  av Sveriges äldsta lokaltidningar. Det slogs tidigt fast att tidningen skulle redigeras liberalt och  vara frihandelsvänlig. Nils Petter Isaksson betecknas som tidningens egentlige grundare då han  1864 tillträdde posten som NK:s tekniske och ekonomiske chef. Isaksson omformade NK till  ett bolag och omorganiserade tryckningen av tidningen. Inledningsvis utgavs tidningen en gång 

43Johansson, Gustav (1968): Säpometoder, tjallare och mytomaner. Staffanstorp: Cavefors. S. 59f

44Karlsson, Katarina (2006): Enbomaffären inte avslutad. Tillgänglig på: 

http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=1385683 (2008­01­17, 18:36)

45Trankell s. 5 f

i veckan. Tidningens första ideologiska ståndpunkt kan sägas vara redaktör Knut Hallmans  offentliga sympatier för nykterhetsrörelsen i Norrbotten. Stöd för absolutismen var vid denna  tid inget man i regel talade högt om.⁴⁶ 

År 1882 utkom tidningen två gånger i veckan, 1896 fyra dagar i veckan och 1904 blev NK en  dagstidning i ordets rätta bemärkelse. I samband med Andra världskrigets utbrott år 1939  utkom NK två gånger om dagen, en morgontidning och en middagstidning, på grund av det  ökade behovet av rapportering. Tanken var först att tidningen efter kriget skulle återgå till att  bli en middagstidning, men i slutet av 1947 slopades istället middagstidningen och NK blev en  morgontidning. Tidningens politiska ställning anges som obunden moderat.⁴⁷ 

Som en reaktion mot gruvbolaget i Malmbergets systematiska utnyttjande av arbetare, och  försämringar av dessas villkor bildades Malmbergets Arbetareförening. NK uppfattades av  arbetarna som en fiende till arbetareföreningen och denna tidning tog bland annat tydligt  gruvbolagets parti då arbetarna gick ut i strejk för att förbättra sina arbetsvillkor. Röster höjdes  runt år 1900 för en arbetartidning i Norrbotten. Den nordligaste arbetartidningen i Sverige vid  denna tid var ”Samhället” som gavs ut i Sundsvall.⁴⁸ 

År 1904 bildades så den norrbottniska arbetartidningen ”Norrskenet”, och med J.W. Kramer i  spetsen utgavs tidningen för första gången den 1 maj 1904. Tidningsnamnet ”Norrskenet” var  dock   redan   registrerat,   så   man   blev   tvingade   att   byta   namn   till   ”Norrskensflamman”. 

Inledningsvis utkom tidningen en gång om året, på den 1 maj, och hade undertiteln ”1:a  majdemonstrationsblad för Norrbotten”. Flammans politiska inriktning var således utstakad  redan från början, tidningen var för arbetarna, av arbetarna. I slutet av 1906 presenterade  tidningen dess politiska program med tolv punkter, punkt nummer åtta är ett representativt  exempel: ”Den allmänna krediten organiseras genom staten, kraftiga åtgärder för skogens, 

46 Moberg, Arvid (1961): 100 år i Norrbotten. Luleå: Luleå Bokförlag s. 19 ff

47 Ibidem

48 Thunborg, Carsten (1988): Mot herremakt – För folkmakt. S. 8 ff

gruvornas och Malmfältens återförvärvande samt vattenfallens bevarande åt staten och för  arbetares och små jordbrukares skyddande mot bolagens övervälde.”⁴⁹

"Norrländska Socialdemokraten" utgavs första gången den 4 februari 1919. På grund av interna  slitningar i det socialdemokratiska partiet tvingades de mer vänsterinriktade partimedlemmarna  lämna partiet. Dessa utbrytare bildade i maj 1917 "Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti",  det som 1921 skulle splittras och där ena delen blev "Sveriges Kommunistiska Parti". Kvar stod  socialdemokraterna och dessa behövde nu en egen tidning i Norrland. Man ansåg att Flamman  propagerade alltför hårt för vänstersocialismen och därför var situationen som den förelåg  ohållbar.⁵⁰ 

Tidningen NSD, bildades som ett svar på detta. Ett antal personer lämnade Flamman för att  bilda en fristående  socialdemokratisk tidning och under de första tio månaderna  av 1919  flyttades NSD:s utgivningsort tre gånger. Från och med oktober 1919 började NSD att utges  från tidningens ursprungsort, Boden. Man hade nu äntligen fått tag i lokaler som lämpade sig  för att inhysa tidningens eget tryckeri. Detta medförde möjlighet att öka produktionen och  därmed togs det första steget till att bli en dagstidning. En viktig förgrundsfigur var den  populäre   kommunpolitikern   I.A.   Isaksson.   Denne   tillhörde   initiativtagarna   och   var   en   av  stiftarna av tidningen och blev därför tidningens förste ansvarige utgivare. Tidningens syfte var  från första början att ”arbeta för Norrlands utveckling i den inriktning som bäst passar det  arbetande folket”.⁵¹   

49 Thunborg s. 18

50 Rörling, Arnold och Unga, Nils (1968): En tidning växer fram – NSD 50 år. S. 24 f

51 Rörling & Unga s. 28 f

3. Nyhetsbomben släpps

3.1 Norrbottens­Kuriren i februari 1952

NK:s läsare fick den 16 februari 1952 se i stort sett hela tidningens första sida täckt av rubriken 

”Spioneriaffär   i   Norrbotten   –   Journalist   vid   Norrskensflamman   anhållen   för   olovlig  underrättelseverksamhet   –   Främmande   makt   har   erhållit   uppgifter   av   militär   natur.”⁵²  ackompanjerat av en stor bild på den anhållne Fritiof Enbom. Då Enbom var medlem i Svenska  kommunistiska partiet tryckte NK i förstasidesartikeln på att detta parti nu ”blivit ytterligare  komprometterat”.⁵³

NK  försäkrar   att  spioneriet   varit  långvarigt  och  omfattande  och  att  Enbom   skuggats  tills  tillräcklig bevisning för hans anhållande fanns, men vilken typ av bevisning specificeras inte. 

Vidare lyfts Enboms bakgrund som stationskarl fram och hans gynnsamma position att kunna  rapportera om truppförflyttningarna till och från Boden diskuteras. Det förutsätts också att  trupptransporterna i Norrbottens har förråtts, men inga referenser till varifrån dessa uppgifter  kommer ifrån tas upp.⁵⁴ 

Det faktum att Enbom varit anställd vid Flamman betonas samt att han skrivit otaliga krönikor i  vilka han riktat skarpa angrepp mot kapitalistsamhället, men även att han lämnat sin tjänst vid  Flamman under okända omständigheter. Möjligheten att Enbom blivit sparkad diskuteras.  NK  skriver   även   på   sidan   5   att   den   person   som   Jan   Lodin   först   berättade   för   om   Enboms  bekännelse, Roland Morell, inledningsvis trodde att Enbom var en mytoman. Morell menar  även att Enbom kan ha överdrivit sin egen betydelse som spion men att det inte råder någon  som helst tvekan om att Enbom lämnat uppgifter till främmande makt.⁵⁵ 

52Norrbottens­Kuriren 1952­02­16 s. 1

53Ibidem

54Ibidem

55Ibid s. 5

Den 19/2 fortsätter följetången i NK med rubriken ”Täcknamn och lösenord vid överlämnandet  av spionrapporterna – Spionen Enbom kände inte de ryska uppdragsgivarna”. Här lyfts det fram  att Enbom inte känt sina ryska uppdragsgivare vid namn, förutom en. Denne ryss ska ha hetat  Anssimov. Man lyfter även fram att uppenbara gissningar och osanningar från Enboms håll har  strukits från protokollen. Kommunistpartiet klarar sig inte heller denna gång utan angrepp från  NK.  I   en  notis  menar  man   att   Kommunistpartiets  försök  att   svära  sig  fritt  från  Enboms  handingar ”torde vara dömt att misslyckas” då man menare att Flamman tidigare uttalat sig om  att medarbetare vid tidningen ska anses som partifunktionärer.⁵⁶

3.2 Norrländska Socialdemokraten i februari 1952

NSD var lika snabba som NK att rapportera om det nya spionhotet med rubriken ”Flammans  lokalredaktör var spion”⁵⁷  på förstasidan. Utrymmet som Enbomaffären tar på förstasidan är  inte lika stort som hos NK, men detta är ändock tidningens huvudnyhet denna dag. Enboms  tidigare sysselsättningar som stationskarl och skribent vid Flamman berörs kort, men desto mer  utrymme ges åt Enboms tid som aktiv i Sveriges kommunistparti. Han betecknas här som den  mest aktive medlemmen i partiet och som en aktiv propagandist och medlemsvärvare.⁵⁸

Enboms resor till huvudstaden berörs också, samt att hans gripande inte kommit som någon  överraskning för hans gamla kollegor; Enbom hade ju uppfört sig så märkligt och närvarade  ofta på pressvisningar där han fotograferade ivrigt. Ingen av dessa bilder producerades dock i  Flamman,   vilket   väckte   misstanke.   Även   Enboms   rika   pengatillgång   efter   hans   resor   till  Stockholm väckte misstankar hos kollegorna. En gång hade till och med en man av utländsk  härkomst spenderat natten hos Enbom. Liksom NK lyfter NSD fram att Enbom skuggats i  Stockholm och att detta ledde till så starka bevis att han kunde anhållas. Inte heller  här  diskuteras vilken typ av bevisning som föreligger.⁵⁹ NSD skriver även om något som inte NK 

56Norrbottens­Kuriren 1952­02­16 s. 1

57Norrländska Socialdemokraten 1952­02­16 s. 1

58Ibidem

59Norrländska Socialdemokraten 1952­02­16 s. 1

berört, man menar att åklagarmyndigheten ämnade kontakta de militära myndigheterna för att  kunna bedöma vilken skada Enboms spionage medfört. Om detta talas det, av förståeliga skäl,  tyst om i den följande rapporteringen. Utrymme ges även till Enboms bekännelse av sina brott  och att han inte förnekar de anklagelser som riktas mot honom av stadsfiskal Ryhninger.⁶⁰ 

Den 18 februari tar NSD upp att Enbom ska ha skrivit ett tre sidor långt brev i vilket han  erkänner sina brott. Detta brev skulle enligt utsago via en bekant till Enbom lämnas till polisen  för att minska skadeverkningarna av hans spionage. Ytterligare uppgifter i NSD den 18/2 är  berättelsen om två ryska män som rest runt i Norrbotten och varit inkvarterade på ett hotell i  Niemisel, som ligger relativt nära Bjurå, där Enbom haft anställning som stationskarl. Från  NSD:s sida görs det något långsökta antagandet att de ryska männen därför måste haft samröre  med Enbom och var i Sverige för att kontrollera att dennes uppgifter stämde. Dessa män ska  sedermera ha utvisats. Enligt källor i Stockholm ska Enbom även agerat som atomkurir och ha  haft samröre med andra kurirer som han träffat i Boden och Haparanda.⁶¹

3.3 Norrskensflamman i februari 1952

Till skillnad från sina norrbottniska kollegor NK och NSD dröjde Flamman ett par dagar med  rapporteringen angående spionaffären. Först den 18 februari kom den första artikeln rörande  Fritiof Enboms gripande. Denna artikel hade rubriken ”Fritiof Enbom häktas på onsdag –  Skrivbyrån i USA:s ambassadhus”⁶² och var förvisso placerad på tidningens förstasida, men tog  inte   mycket  plats  i  anspråk  längst  ned  i  det  vänstra  hörnet  på  sidan. Huvudrubriken  för  Flamman denna dag var i stället ”Glänsande kommunistisk valframgång i Indien”. ⁶³ 

Man väljer från Flammans håll att denna den första dagen i rapporteringen att fokusera på tre  saker. Den är NSD:s och NK:s rapportering om Enboms karaktär och klädsel. Man lyfter fram 

60Ibid s. 5

61Norrländska Socialdemokraten 1952­02­18 s. 3

62Norrskensflamman 1952­02­18 s. 1

63Ibidem

att de andra tidningarna är noga med att rapportera om att Enbom är ”klok, idealisk och  skötsam”,⁶⁴ och att Dagens Nyheter har skrivit artiklar om Enboms klädsel. Den andra punkten  är rapportering om en skrivbyrå inrymd i den amerikanska ambassaden och att dennes chef  varit anhållen, något som inte ges stort utrymme i övrig press. Den tredje punkten Flamman  trycker på är Enboms böjelse för osanningar. Den tidigare nämnde Morell menar i Flammans  artikel att en del av Enboms berättelser kan ha kommit till på grund av livlig fantasi. Det  förnekas även att Enbom har bedrivit arbete utomlands, då han saknar ett pass, och man är noga  med att poängtera att den radiosändare som förvarats i Flammans lokaler endast tillfälligt  förvarats där.⁶⁵

Den 19 februari får Enbomaffären desto mer utrymme. Huvudrubriken denna dag är ”Enbom­

medarbetare hos SAP eller borgarna – anser N.­K.”.⁶⁶ Som rubriken antyder griper man nu efter  halmstrået att NK dagen innan rapporterat om att Enboms medarbetare, de var inte kända vid  denna   tid,   säkerligen   inte   tillhör   kommunistpartiet   utan   finns   i   andra   partier   såsom  socialdemokraterna och det borgerliga partiet. Det tas även upp att Enbom nu är intresserad av  att hjälpa sitt land och därmed anses villig att peka ut sina medarbetare.⁶⁷

I en artikel med rubriken ”Vissa fakta i målet”⁶⁸ på sidan tre angriper en skribent NK och NSD  genom att hävda att dessa tidningars redaktörer bedriver en tävling om ”[…]vems tidning som  skall bli mest lik den sämsta amerikanska pressen[…]”⁶⁹ och att de ”[…]inte hör till de av fakta  intresserade.”⁷⁰  På grund av dessa omständigheter lägger skribenten fram fakta om Enboms  bakgrund med fokus på tidigare anställningar, men man tar även upp Jan Lodins förflutna. 

64Norrskensflamman 1952­02­18 s. 11

65Ibidem

66Norrskensflamman 1952­02­19 s. 1

67Ibidem

68Norrskensflamman 1952­02­19 s. 3

69Ibidem

70Ibidem

Lodin beskrivs här som oredig och av polisen känd person som uteslutits ur studentföreningar i  både Göteborg och Stockholm.⁷¹

Vidare tar artikelförfattaren upp att både Enbom, Lodin och Enboms väninna vars namn vid  denna tid inte är känt (Lilian Ceder) är uppmärksamhetssökande personer som allihop vid ett  par tillfällen sökt anställning hos den kommunistiska tidningen Ny Dag. Detta ska, enligt  författaren, visa på att dessa personer är placerade i det kommunistiska partiet för att försöka  orsaka SKP skada. Paralleller dras till en incident under Hitler­tiden då provokatörer installerats  i   SKP   av   partimotståndare.   Artikeln   avslutas   genom   att   författaren   förklarar   att  kommunistpartiet lika lite som andra partier har något att göra med spioneriverksamhet som  något annat parti, och att SKP med bestämdhet tar avstånd från spionverksamhet.⁷²

Den 20 februari fortsätter  följetången  i Flamman  med rubriken ”Flera officerare i Boden  utpekas som spionhjälp”.⁷³  Enbomaffären ges stort utrymme utan att för den sakens skull få  huvudrubriken. Man lyfter nu fram att Enbom ska ha haft medhjälpare även inom armén, men  även fortsatta angrepp mot Jan Lodins trovärdighet förekommer. Denna gång menar Flamman  att Lodin tidigare varit organiserad i den högerextrema organisationen Enad Nordisk Ungdom,  därav dennes benägenhet att ange kommunister.⁷⁴

På sidan 11 fortsätter Flamman att trycka på det faktum att NK och NSD rapporterat att det  mycket väl kan förekomma spioner i andra partier, och man betonar än en gång att SKP  ingalunda är ett spionparti ”Om det visar sig att Norrbottens­Kuriren har rätt i det att det finns  organiserade socialdemokrater som varit medverkande i det Enbomska spionaget, innebär då 

71Norrskensflamman 1952­02­19 s. 3

72Ibidem

73Norrskensflamman 1952­02­20 s. 1

74Ibidem

detta att Socialdemokratiska Partiet är ett ”spionparti”?”.⁷⁵  Vidare menar man att ”[…]inget  parti kan göras ansvarigt för att det råkar ut för brottsliga element.⁷⁶

75Norrskensflamman 1952­02­20 s. 11

76Ibidem

4. Domarna faller

3.4 Norrbottens­Kuriren i augusti 1952

När   så   domarna   i   rättegången   hade   fallit   den   31   juli   1952   riktades   åter   stort   fokus   på  Enbomprocessen i Norrbottenstidningarna. I NK den 1 augusti återfinns rubriken ”Rättvisan  har talat”⁷⁷ på förstasidan den 1:a augusti. Enbomprocessen beskrivs som det största spionmålet  i svensk historia och att spionerna nu rätteligen har straffats för sina övertramp mot det svenska  rikets säkerhet, något som ansågs som oundvikligt från NK:s sida. Denna artikel riktar sig  främst mot Flamman och beskriver hur NK sett på Flammans och övriga kommunisttidningars  agerande. Man poängterar att Flamman från början visat stor osäkerhet då man inte vetat hur  man skulle förhålla sig till denna skandal. Denna osäkerhet gick sedan över i fräckhet, menar  NK, och man menar att Flammans redaktion ”vred sig som ormen i myrstacken, men varje  gång tog fräckheten överhanden”.⁷⁸ Vidare fortsätter artikelförfattaren: 

De (Flamman) praktiserade samma metod som i andra internationella affärer av samma snitt: ljög  ogenerat, förvandlade obevisade antaganden till klara konstateranden och avfatade resolutioner till  förmån för de anklagade, som hade de på allvar hyst den groteska föreställningen att den svenska  rättvisan skulle låta sig påverkas av vad några moskvakreatur i en eller annan FCO­styrelse ansåg i  ett ännu inte avdömt brottmål. Och vad skall de göra nu? Naturligtvis kommer de framhärda i sin  fräckhet, de kommer att fortsätta fabla om justitiemord, klassrättvisa, förföljelse gentemot ”den  internationella socialismen” och mot ”arbetarklassen”.⁷⁹     

NK forstätter denna artikel genom att förlöjliga Flammans och andra kommunisttidningars  påståenden att Fritiof Enbom måste vara galen. De medanklagade Ceder, Gjerswold, Karlsson,  Larsson och Martin Enbom beskrivs som fega karaktärer som under rättegången satte sin tilltro  till snyfthistorier. Kommunisternas synpunkt att Enbom måste vara mytoman bemöts med: 

77Norrbottens­Kuriren 1952­08­01 s. 1

78Ibidem

79Ibidem