Så talade Zarathustra om kristendom
En komparativ studie mellan Så talade Zarathustra och Antikrist.
Andreas Berggren Juvani Uppsala universitet
Handledare: Thomas Brobjer C-‐Uppsats
Innehållsförteckning
1.1 INLEDNING: Nietzsches religionskritik ... 4
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING: Hur kritiserade Nietzsche kristendom? ... 4
1.3 BAKGRUND: Nietzsches filosofi föddes inte i ett vakuum ... 5
1.4 TEORI, METOD, DISPOSITION: En komparativ studie och tidigare forskning ... 6
1.5 MATERIAL: Två centrala verk ... 7
2.1 PRESENTATION AV SÅ TALADE ZARATHUSTRA OCH ANTIKRIST ... 7
2.2 OM DÉCADENCE: "Kristendomens kärna är rutten" ... 8
2.3 OM JESUS: "Den enda kristna dog på korset" ... 10
2.4 OM DEN FRIA TÄNKAREN-‐KONSTNÄREN: "Gå din egen väg" ... 12
2.5 OM STYRKA KONTRA SVAGHET: "Kristendomen älskar svaghet" ... 15
2.6 OM ÖVERMÄNNISKAN: "Avkedja dig från dina föreställningar" ... 18
3.1 SLUTSATSER OCH DISKUSSION: ... 20
3.2 REFERENSER ... 22
1.1 INLEDNING
Friedrich Nietzsche (1844-‐1890) är ansedd som en av de mest banbrytande tänkarna och författarna i modern tid. En av anledningarna till det är att han skrev kanske den mest radikala kritik av kristendom som någonsin formulerats i skrift, i Antikrist, skrivet mellan den 3 och den 30 september 1888, publicerat 1894 första gången, med
publikationsår angivet som 1895. 1
I verket framgår det tydligt att Nietzsche hade en minst sagt negativ syn på kristendom:
Christianity takes the side of everything that is idiotic; it pronounces a curse upon the intellect, upon the supberbia of the healthy intellect. 2
Det framstår i Antikrist som självklart att Nietzsche var kritisk – till synes hatade – kristendom. Nietzscheforskaren Thomas H. Brobjer menar t.ex. att Nietzsche ”inte bara kritiserar frågan om Guds existens och kristendomens berättigande, utan dess
psykologi, och ännu mer dess värden och dess ideal”. 3
Trots detta råder delade meningar kring hur och framförallt varför han var kritisk. Till exempel menar en annan nietzscheforskare, Julian Young, att Nietzsche ville reformera kristendom snarare än att avskaffa den, i stil med den tyska prästen Martin Luthers gärning. Inte heller historikern James Thrower tolkar Nietzsche som enbart
religionskritiker, utan även som förespråkare för ett alternativ till religion: 4
Perhaps the lesson which contemporary atheism must learn from Nietzsche … is that it is time for atheism to move beyond the rejection of religion and to offer an alternative vision of what it is to live a fully human life to that traditionally offered by religion. 5
Denna studie ska därför gå in djupare i två av Nietzsches verk och försöka se hur de förhåller sig till varandra för att förhoppningsvis få svar på vad, hur och varför han kritiserade den.
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
1 Brobjer. Friedrich Nietzsche. Samlade skrifter, efterord, 245 2 Nietzsche. The Antichrist, 52
3 Brobjer. Friedrich Nietzsche. Samlade skrifter, efterord, 420 4 Young. Nietzsche´s Philosophy of Religion, 40-‐43.
Trots att det forskas en hel del om Nietzsche finns relativt lite forskning som direkt hans kritik av kristendom. Detta kan tyckas en aning märkligt med avseende på Nietzsches inflytande för ateismens historia. Genom att ta reda på hur Nietzsche tänkte kan vi även sätta kritiken i ett idéhistoriskt sammanhang. Denna komparativa studie ämnar därför göra en direkt jämförelse av de ”antikristna” argumenten i Så talade Zarathustra och Antikrist med stöd av relevant Nietzscheforskning.
• Hur såg Nietzsche på kristendom i respektive verk? • Hur kritiserade han den?
• Var kritiken konsekvent?
• I vilken idéhistorisk kontext kan man placera Nietzsches kristendomskritik? 1.3 BAKGRUND
Även om Nietzsche betraktas som en unik författare, välkänd för bl.a. det populära uttrycket ”Gud är död”, levde inte ens Nietzsche i ett vakuum. Han var heller inte ensam med att kritisera kristendom i 1800-‐talets Europa som influerades av både upplysningen och romantiken. James Thrower framhäver i Western Atheism: A Short History (2000) Nietzsches ovärderliga roll för den moderna ateismens historia:
Friedrich Nietzsche is one of the most seminal minds of the modern European consciousness, its profoundest psychologist and its most accurate prophet. 6 7
Thrower fortsätter beskriva att den tyske filosofen Ludwig Feuerbach (1804-‐1872), i The Essence of Christanity (1841), ansåg att människans religiösa medvetande var projektioner av deras högsta ideal, applicerade på övernaturliga väsen. Det påminner i mitt tycke om hur Nietzsche såg på religion eftersom Zarathustra i Så talade Zarathustra förespråkade mänskliga ideal och i sig förmodligen var ett övernaturligt väsen:
Tiden har kommit för människan att sätta upp ett mål för sig. Tiden har kommit för människan att plantera fröet till sin högsta förhoppning … Ve! Den tiden kommer, när människan inte längre skjuter sin längtans pil bortom människorna, och hennes båges sträng glömt hur det känns att vina!
8
6 Thrower. Western Atheism: A Short History, 121. 7 ibid, 128
Uttrycket ”Gud är död” delades alltså av Feuerbach, enligt Thrower, eftersom han menade att ”Gud måste dö så att människan kan leva”, d.v.s. var han kritisk mot att negera människans natur. I mitt tycke går även här att se inslag av detta hos Nietzsche, där negationen av människan verkar vara det som genomsyrar Nietzsches syn på t.ex. kristendom i Antikrist:
Gud urartad till en livets motsägelse, i stället för att vara dess förklaring och eviga ja! I Guds fiendeskap förklarad mot livet, naturen, viljan till liv! 9
Det som angår mig är frälsarens psykologiska typ. Denna kunde ju finnas i evangelierna trots evangelierna, om än aldrig så stympad eller utstyrd med främmande drag: på samma sätt som Franciskus av Assisi återfinns i legenderna om honom trots legenderna. 10
En av anledningarna till detta, menar han, var naturalismen – en ideologi där människan ses som en förutbestämd produkt av arv och miljö – som började vinna utrymme under 1800-‐talet. Det var delvis p.g.a. naturalismen som tyska filosofer som Friedrich Schleiermacher (1768-‐1834) och Immanuel Kant (1724-‐1804), som ansågs apologetiska till kristendom, kritiserades till förmån för naturalistiska förklaringar i ”förhoppningen”
att avkedja teismen och ersätta den med naturvetenskapliga förklaringar. 11 Upptäckter
inom naturvetenskap under 17-‐ och 1800-‐talet medförde även att kyrkans monopol på att tolka hur världen såg ut såg ut började ifrågasättas på sina håll, inte minst i namnet av bl.a. vetenskaplig materialism. I Nietzsches Antikrist går även att finna stycken som påminner om den vetenskapliga materialism som influerade hans samtid:
The fact that a man is publicly useful, that he is a wheel, a function, is evidence of a natural predisposition; it is not society, but the only sort of happiness that the majority are capable of, that makes them intelligent machines. 12
Thrower menar att Feuerbachs filosofiska gärning tog ned religion till en sekulär nivå. Feuerbach ämnade ”förvandla teologi till antropologi” och enligt denne forskare
influerades Nietzsche av dennes tankar. 13
1.4 TEORI, METOD, DISPOSITION
9 Nietzsche. Antikrist, 275. 10 Ibid, 286
11 Thrower. Western Atheism: A Short History, 126-‐134 12 Nietzsche. Antichrist, 57
En komparativ studie har utförts, i kombination med undersökning av relevant Nietzscheforskning för att i detalj kartlägga hur Antikrist och Så talade Zarathustra förhåller sig till varandra utifrån Nietzsches syn på kristendom. Frågeställningen försöks besvaras genom att kategorisera Nietzsches analys av kristendom med teman som Nietzsche själv använder i de två verken.
Först presenteras de två verken Antikrist och Så talade Zarathustra i korthet i en idéhistorisk kontext. Sedan avhandlas frågeställningen under temana décadence, Jesus, styrka mot svaghet, den fria konstnären-‐tänkaren samt övermänniskan (Übermensch) med stöd av relevant Nietzscheforskning.
1.5 MATERIAL
Antikrist och Så talade Zarathustra har valts eftersom de båda innehåller antikristna tankar. Så talade Zarathustra anses dessutom vara ett centralt verk för Nietzsches filosofi i allmänhet. I Antikrist sammanfattar Nietzsche klart och tydligt vad han tycker om kristendomen. Därtill används relevant litteratur för att behandla delar av ateismens historia från år 1850 och framåt, samt relevant Nietzscheforskning som behandlar Nietzsches tankar om kristendom.
2.1 PRESENTATION AV SÅ TALADE ZARATHUSTRA OCH ANTIKRIST
Så talade Zarathustra handlar om Zarathustra som skriver om sina fiktiva resor och tal han håller för det dussintal karaktärer med olika egenskaper som Zarathustra tar till
sina lärjungar. 14
Så talade Zarathustra är skriven i en litterär stil som eventuellt påminner om kyrkotext eller poesi, där Zarathustra uppenbarar sig som en profet. Den teologiska Nietzscheforskaren Stephen N. Williams skriver följande om Så talade Zarathustras svårtolkade prosa:
The circumstances surrounding its addition have led Rosen, for example, to conclude that it is obviously impossible to arrive at a final interpretation of the work as a whole. 15
14 Ibid, del 1 – Zarathustras företal, 9-‐23. 15 Williams. The Shadow of the Antichrist, 152
Antikrist å andra sidan är ca 100 sidor kort, lättläst och skriven på ett tydligt sätt. I detta verk skrev Nietzsche bl.a. att ett centralt fel med kristendom var att den var onaturlig – att den förfalskade det som var naturligt. Han menade även att kristendom baserades på hypotetiska snarare än empiriska principer. Nietzsche ansåg att alla moraliska värden som kristendomen bejakar var omoraliska eftersom de var falska eftersom att kristendomen var falsk. I slutdelen av Antikrist kallade han kristendomen för den värsta
tänkbara korruptionen som människan skapat. 16 17
2. 2 OM DÉCADENCE
När Nietzsche använde begreppet décadence syftade han på något som var försämrat från ett tidigare stadium. Trots att han sällan, om alls, nämnde kristendomen vid namn i Så talade Zarathustra, behandlade han sannolikt egenskaper som dygd, feghet och svaghet som synonymer för kristendom i Antikrist. Kristendomen, menade han t.ex. försämrades från ett ursprungsstadium.
Det kristna gudsbegreppet – Gud som de sjukas gud, Gud som spindel, Gud som ande – är ett av de mest korrupta gudsbegrepp som någonsin uppnåtts på jorden; kanske utgör det själva lågvattenmärket i gudstypens nedåtgående utveckling. 18
Enligt min mening återkommer ett mönster av kontrasterande i Nietzsches användande av décadence apropå kristendom, där ett fördömande av någonting följs åt av förespråkandet av sin diametrala motsats. Till exempel pekade Nietzsche konsekvent och metodiskt ut kristendomen som t.ex. svag, ond, dekadent eller nihilistisk och motsatsen som frisk, god, hälsosam eller värdefull. Ett exempel på detta är citatet nedan ur Antikrist, då Nietzsche lät förstå att decadénce var som en gud för de fysiskt svaga, men som inte kallade sig svaga, utan som goda:
The divinity of this decadence, shorn of its masculine virtues and passions, is converted perforce into a god of the physiologically degraded, of the weak. Of course, they do not call themselves the weak; they call themselves the good. 19
Den décadence som Nietzsche beskrev i Antikrist återkommer även i Så talade Zarathustra. I kapitlet ”Om den förminskade dygden” anmärkte Zarathustra att allt blivit
16 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 2 -‐ Nattsången, 131 17 Nietzsche. The Antichrist, 100
18 Nietzsche. Antikrist, 272 19 Nietzsche. The Antichrist, 17
mindre. Vad Nietzsche sannolikt menade med miniatyrmetaforen i detta kapitel var att de kristna dygderna medfört att människor förminskats p.g.a. en décadence moral.
Och dessa kammare och rum: kan män där gå ut och in? De tycks mig gjorda för silkesdockor; eller för snaskgrisar, som väl även låter sig snaskas på. Och Zarathustra blev stående och tänkte efter. Slutligen sade han bedrövat: ”Allt har blivit mindre” 20
Eftersom Nietzsche motsatte sig kristendomens moral och såg dess motsats, Zarathustra, som etisk, ansåg han sannolikt att människor som kallade sig etiska utifrån
på kristendomens moral var nihilistiska, eller annorlunda uttryckt – förminskade. 21
Samtidigt menar Thomas H. Brobjer att man måste vara varsam med att tolka Nietzsches kontrasterande som att det alltid innebär antingen någonting positivt eller negativt, t.ex. att Jesus står för något positivt och Paulus något negativt. Han betonar att man ”måste tänka på Nietzsches intentioner (vilket särskilt var att ifrågasätta och kritisera våra
moderna och kristna värderingar) för att se när så är fallet.” 22
Eftersom de kristna människorna var förminskade skrev han att ”…de som är av min art
kan väl fortfarande ta sig igenom dem, men – de måste böja sig!” 23 Här låter Nietzsche
sannolikt läsaren förstå att Zarathustra var fysiskt stor, etisk och dessutom en man. Han är så stor att han nätt och jämnt kan ta sig igenom de små och nihilistiska miniatyrdörrar som de små människorna skapat. Återigen ser vi trots Brobjers notering ett exempel på nämnt kontrasterande med en plus och minuspol där storhet och dygd står mot litenhet och nihilism.
Gregory Moore understryker i Nietzsche, Degeneration, and the Critique of Christianity (2000) att décadence var ett vanligt tema under Nietzsches levnadstid, som kom ur den framväxande eugeniken. Idén om kroppen, kropp-‐medvetandedualismen och biologin, gjorde att Nietzsche som många andra förknippade den religiösa erfarenheten inom en psykologisk ram, och därmed blev kristendom en dekadensreligion – skadad från
rötterna, en diagnos, svag och kvinnlig. 24
20 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del tre, om den förminskade dygden, s. 209 21 Ibid, 209
22 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, efterord, 421, 23 ibid, 209.
Christianity also stands in opposition to all intellectual well-‐being, sick reasoning is the only sort that it can use as Christian reasoning; it takes the side of everything that is idiotic. 25
Begreppet décadence dyker även upp i Antikrist i Nietzsches analyser av politisk historia som påverkats av kristendom. Enligt Nietzsche började den kristna nihilismen i och med judendomen. Décadence spelade alltid med i den mänskliga evolutionen kristendomen var en revanschreligion mot mästarna. Nietzsches syn på mänsklighetens politiska historia som dekadent återkommer i Antikrist. Han menade att kristendomen tvingades använda samtida normer, t.ex. en oskuld för mannens behov och ett helgon för kvinnans smärtor. Genom den mänskliga utvecklingen hade moralen enligt Nietzsche blivit dekadent. Den hade blivit en artificiell konstruktion i vilken begrepp som synd och
kyskhet ständigt stått i vägen för lycka. 26
2.3 OM JESUS
Jesus förespråkade enligt Nietzsche ett dysevangelium, på samma sätt som Zarathustra sannolikt talade för ett evangelium:
Jag vänder tillbaka, jag berättar kristendomens äkta historia. Redan ordet ”kristendom” är ett missförstånd – i verkligheten har det bara funnits en kristen och han dog på korset. ”Evangeliet” dog på korset. Det som från detta ögonblick kallas ”evangelium” var redan motsatsen till det han faktiskt levde: ett ”dåligt budskap”, ett dysangelium. 27
Detta skulle kunna tyda på att Nietzsche var lika konsekvent i sitt kontrasterande mellan gott och ont, etiskt och nihilistiskt, som i hans kärlek för Zarathustra – förkämpen för en ny livsväg – lika mycket som hans avsky för Jesus – symbolen för dekadent moral.
Enligt min åsikt förefaller Nietzsche som ambivalent till Jesus i förhållande till andra delar av kristendom. Som Ernst Benz skrev redan år 1939, kritiserade inte Nietzsche hela kristendomen i Antikrist, utan kyrkan som institution. Han menade vidare att Nietzsches vilja till lycka gick ut på att himmelriket gick att nå på jorden. Benz stödjer synen att Nietzsche i den ursprungliga kristendomen såg något positivt kring idealet om
att förverkliga detta liv på jorden. 28
25 Nietzsche. The Antichrist, 76 26 Nietzsche. The Antichrist, 20
27 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, 272
Nietzsches eventuella ambivalens till Jesus exemplifieras i citatet nedan, ur Antikrist:
Frälsarens liv var ingenting annat än denna praktik – hans död var inte heller något annat … han hade inte längre behov av någon formel, någon rit, för umgänget med Gud – inte ens bönen… han vet att det endast är genom livets praktik som man känner sig ”gudomlig”, ”salig”, ”evangelisk”, i varje stund ett ”Guds barn”. 29
Möjligen såg Nietzsche någonting positivt i Jesus livsväg snarare än kristendomen i övrigt som han menade hade förfalskat den:
Inte sanningen om vad han [Jesus] gjorde, vad han sade, hur han egentligen dog: utan frågan om hans typ ännu alls kan urskiljas, om den har ”traderats” ? 30
Även Thrower stödjer synen att Nietzsches filosofi syftade till att omstrukturera dåtidens värdesystem på andra grundvalar än teism, och förändra transcendental moral till jordbunden moral som legitimerades av den mänskliga naturen snarare än Guds
vilja. 31
I Antikrist hade Nietzsche förakt för den moderna tidens kyrka, de kristna människorna och framförallt vad han ansåg vara ljugande präster. Förutom att direkt kritisera Jesus som någon som framförallt instinktivt hatar verkligheten, kritiserar han sedan hur kristendomen skiljer sig från Jesus eget tänkande och till sist Paulus som enligt
Nietzsche förfalskade Jesus budskap med idéer som återuppståndelsen. 32
Jesus himself had done away with the very concept of guilt, he denied that there was any gulf fixed between God and man; he lived this unity between God and man, and that was precisely his glad tidings. And not as a mere privilege! From this time forward the type of the Savior was corrupted, bit by bit, by the doctrine of judgement and of the second coming… 33
En annan indikation på Nietzsches eventuella ambivalens till Jesus går att finnas i Så talade Zarathustra, där det framkommer att det är de kristna, snarare än Jesus, som
kritiseras som ”predikare av den långsamma döden.” 34
Sannerligen, allt för tidigt dog denne hebré, som predikarna av den långsamma döden dyrkar: och för många blev det sedan dess ödesdigert att han dog för tidigt. 35
29 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, 290 30 Ibid, 286
31 Thrower. Western Atheism: A Short History, 137
32 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, 284-‐296 33 Nietzche. The Antichrist, 55
I samma verk anföll Nietzsche prästernas ”sötdoftande hyddor” med sina ”förfalskade
ljus och unkna luft” 36; när Jesus omskrevs i Antikrist menade Nietzsche att idén om en
frälsare bara presenterats för oss i förvrängd form. 37
I samma verk kritiserade Nietzsche även Jesus metod för att uppnå lycka, men skrev samtidigt att tolkningarna av metoden gått förlorade sedan korsfästningen. Genom att kristendomen anpassade sig till barbariet menade han att Jesus livsväg gick förlorad till förmån för barbariska seder. Massorna tog sedan kontroll över kyrkorna och den kristna
sanningen från Jesus – som Nietzsche beskrev som den enda riktiga kristna: 38
Vad innebär ”glatt budskap”? Det sanna livet, det eviga livet är funnet – det utlovas inte, det är här, det finns inom er: som ett liv i kärlek, i kärlek utan undantag och uteslutning, utan distans. Alla är Guds barn – Jesus gör inte anspråk på något alls enbart för sig själv – som Guds barn är alla jämlika med alla … 39
Brobjer menar att huvudtemat i Antikrist var en omvärdering av kristna värden. Nietzsche använde en dikotomi där det kristna och det omvärderande stod mot varandra. Nietzsche använde sig av två livshållningar som han kallade livsbejakande och livsförnekande. Det viktiga var inte värderingar, utan sorts vilken sorts karaktär
man hade, som var vanligt i grekisk filosofi. 40
2.4 OM DEN FRIA TÄNKAREN-‐KONSTNÄREN
I kapitlet ”Åsnefesten” i Så talade Zarathustra skrev Nietzsche om en from trollkarl som var en av de lärjungar som Zarathustra förklarade den nya livsvägen för. Men när Zarathustra såg trollkarlen be till en högre makt blev han ställd. Hur var det möjligt att
trollkarlen var religiös när religion som fenomen borde ha utplånats? 41 Detta var inte
förenligt med Zarathustras budskap, som ju förespråkat den nya, antikristna, livsvägen. Istället för att kritisera trollkarlen, sträckte Zarathustra armarna mot skyn och utbrast att enbart de som vill leva på jorden och blivit män av rätt stoff kan anlända till det
35 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 1 -‐ Om den fria döden, 90
36 Ibid, del 4 -‐ Åsnefesten, 390 37 Nietzsche. The Antichrist, 38 38 Ibid, 51 ff
39 Ibid, 286 f
40 Brobjer. Friedrich Nietzsche. Samlade skrifter, 422
riktiga himmelriket på jorden. 42 Om Zarathustra menade att trollkarlen var ”av rätt
stoff” kan det tyckas paradoxalt att han var troende eftersom Zarathustra sannolikt förespråkat en antikristen livsväg och framförallt för att Nietzsche framstår som konsekvent i hans kritisk av tro i både Antikrist och Så talade Zarathustra.
Tänkaren-‐konstnären beskrevs i Antikrist som någon som bl.a. var intellektuellt nyfiken. Enligt min mening uppfyllde Zarathustra det kriteriet för de som kallades hyperboréer av Nietzsche i Antikrist. Det skulle kunna tyda på att den fria tänkaren-‐konstnären var synonym med Zarathustra. Zarathustra kritiserade och ifrågasatte allt, t.o.m. sitt eget ifrågasättande, på samma sätt som Nietzsche i Antikrist menade att hyperboréer
kritiserade människor med starka övertygelser och tror. 43 44
Man bör inte låta sig förvillas: stora andar är skeptiker. Zarathustra är en skeptiker. Den styrka, den frihet, som kommer ur andens kraft och överskott av kraft bevisas genom skepsis. 45
De citat som nämns ovan är sannolikt kopplade till livsvägen för både den fria tänkaren-‐ konstnären i Antikrist och Zarathustra, som i Så talade Zarathustra t.o.m. manipulerade vädret för att uppnå sina högre syften:
Det är inte nog för mig att blixten inte längre skadar. Jag vill inte avleda den: den ska lära sig att – arbeta för mig. 46
Detta samband mellan de två verken skulle kunna indikera på någon form av förespråkande av ny livsväg, eftersom det uppenbarligen är en ny livsväg som förespråkas i de två verken. Williams menar att Nietzsche var positiv till både en ny livsväg och dessutom till tro, trots att Nietzsche kritiserade tro ad nauseam i Antikrist och Så talade Zarathustra. Denne forskares argument är att Nietzsche, hur avskyvärd kristendom må ha varit för denne, hade en moral. Eftersom Nietzsche, enligt Williams, var bekymrad för hur en värld utan moral skulle se ut, menar han att Nietzsche trots allt godkände själva kraften att tro eftersom det innebar att människor kunde vara etiska. Om kristendomen avskaffades, menar Williams att Nietzsche resonerade, fanns risken att även moralen avskaffades.
42 Ibid, del 4 – Åsnefesten, 390-‐394 43 Nietzsche. The Antichrist, 89 f 44 Ibid, 82
45 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, 272 46 Nietzsche. Så talade Zarathustra – del 4, 359
Forskaren Pothen, som är skeptisk till Nietzsche eventuella svärmande för tro, framhäver i Art and Atheism: Nietzsche, Zarathustra and the ”Godless” work (2000) att stora delar av Nietzsches kristendomsattack kan förklaras som produkten av hans idealiserande av den fria tänkaren-‐konstnären som han menar är centralt för att förstå hans kristendomskritik. Denne forskare menar bl.a. att Nietzsches syn på tro var mångsidig. Han menar t.ex. att Nietzsche inte kunde ha varit positiv till ateism eftersom den inte kunde se världens helhet och skulle kunna leda till socialism, som Nietzsche
negativt beskriver som slutsatsen av décadence och egalitarism. 47
I både Antikrist och Så talade Zarathustra framgår det att Nietzsche såg på egalitarism som en fiende till fria tänkaren-‐konstnären.
Som redan behandlats under temat décadence, var Nietzsche kritisk mot alla trossystem. En återkommande tanke i Nietzsches analys av kristendom och religion var att de var dekadenta. Till exempel skrev Nietzsche i Antikrist att Paulus förfalskade kristendomen av politiska skäl.
Ett återkommande problem när det gäller Nietzsches användande av tro är dels att det är lätt att hitta godtyckliga argument i den svårtolkade Så talade Zarathustra, samt att tro alltid var en svaghet i Antikrist:
On the contrary, the need of faith, of something unconditioned by yea or nay, of Carlylism, if I may be allowed the word, is a need of weakness. 48
Att Nietzsche var positiv till på tro förnekas dessutom av Nietzsches förhållningssätt till den fria tänkaren-‐konstnären i Antikrist där han ansåg att människor med övertygelser var fångar:
Men of convictions are prisoners. They do not see far enough, they do not see what is below them, whereas a man who would talk to any purpose about value and non-‐value must be able to see five hundred convictions beneath him and behind him. 49
Den fria tänkaren-‐konstnären är i Antikrist en person med en stark vilja, liksom Zarathustra i Så talade Zarathustra ser att det är människans egen vilja som måste förstöra de tio budorden och andra värdetavlor.
47 Pothen. Art and Atheism, 61 48 Nietzsche. The Antichrist, 81 49 Ibid, 80
Eftersom massan står som synonym med dekadent kristendom…
…Ack! Ständigt finns det endast få vilkas hjärtan har ett långt mod och övermod; och sådana förblir också tålmodiga i anden. Men resten är fega. Resten: det är alltid de allra flesta, vardagen, överflödet, de mycket-‐för-‐många – alla dessa är fega! 50
Den fria tänkaren-‐konstnären återkommer i de två verken ofta som motsats till massan och kristendomen som Nietzsche menade hade försämrat den. Nietzsches förakt för massan, som enligt honom präglades av kristendomens moral, är en flitigt återkommande tanke i de två verken medan den fria konstnärens egenskaper är tydligt
oförenliga med de som Nietzsche tillskrev massan. 51
Pothen understryker att Nietzsche vände sig emot massan och anser att Nietzsche svärmade för konstnärliga ideal där Zarathustra var en föresats för människor att skapa
konst. Endast den individuella människan kan lida, vara stark, och skapa konst. 52
Williams menar å andra sidan att ikonoklasmen av gamla värderingar var det viktigaste för Nietzsche i Så talade Zarathustra men att Nietzsche istället svärmade för kraften att tro. Denne forskare tolkar Zarathustras livsväg som strängt materialistisk eftersom Nietzsche bl.a. uppmanade människor att göra sina egna kroppar till ett tempel av kreativitet. Istället för att tro på Gud menar Williams att Nietzsche skapade
övermänniskan att tro på. 53
Men Nietzsche skrev i Antikrist att den fria tänkaren-‐konstnären var skeptisk till sin natur och att övertygade människor var fångar. Det är enligt min mening oförenligt att vara skeptisk mot övertygelser som Nietzsche beskrev men samtidigt positiv till tro som Williams menar eller ha en ”mångsidig” tro som Pothen menar.
Låt oss inte underskatta detta: vi själva, vi fria andar, är redan en ”omvärdering av alla värden”, en förkroppsligad krigs-‐ och segerförklaring mot alla begrepp om ”sant och ”osant”. 54
2.5 OM STYRKA KONTRA SVAGHET
50 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 1 -‐ Om att läsa och skriva, 48 51 Nietzsche. The Antichrist, 47
52 Pothen. Art and Atheism, 56-‐68
53 Williams. The Shadow of the Antichrist, 170
Nietzsche använde även begreppen styrka och svaghet i samband med att kristendom kritiserades. Begreppen förekommer både i Antikrist för att kritisera kristendom och i Så talade Zarathustra där styrka tillskrevs övermänniskan Zarathustra, kontra svaga, kristna föreställningar:
Styrka och svaghet återkommer eventuellt i Nietzsches användande av både vädermetaforer som t.ex. kraftiga blixtväder, samt djurmetaforer, där han t.ex. låter en
örn bistå övermänniskan med hjälp och en panter riva isär samhällsvärderingar. 55
I de två verken definierade Nietzsche konsekvent nihilism som det som var svagt, dekadent eller kristet. I Antikrist definierade Nietzsche dygd som synonym för det antikristna. Det som t.ex. kom av maktbegär var gott eftersom det ledde till lycka. Nietzsche skrev att den nya sortens människor måste skapas, de starkaste, som bäst kan säkra framtiden. Av ren rädsla för att skapa dessa personer menade Nietzsche att
motsatsen idealiserats: den kristna människan, det brutala flockdjuret. 56
Enligt Nietzsche kämpade kristendomen för de svaga. Den var skadad från rötterna, försvagad genom dess värdetavlor, förnekade livet och försvarade medlidande.
Nietzsche å andra sidan skrev om Zarathustra som hälsosam, fri från övertygelse, bejakande av livet och driven av sin vilja till makt – det Nietzsche förmodligen ansåg var kristendomens motsatser. Både den fria tänkaren-‐konstnären i Antikrist och karaktären Zarathustra förefaller som starka, som är hårda med sig själva och andra, och kämpar mot det svaga på ett för Nietzsches typiskt kontrasterande sätt.
…men där jag vill veta vill jag även vara redlig, nämligen hård, sträng, snäv, grym, obarmhärtig. 57 Trots att medlidande i både Så talade Zarathustra och framförallt i Antikrist definierades av Nietzsche som någonting avskyvärt och svagt menar forskaren Michael L. Frazier skriver i The compassion of Zarathustra: Nietzsche On Sympathy and Strength (2006) att
Nietzsche försvarade medlidande. 58 Om medlidande kan definieras som en kristen dygd
skulle det gå att tolka som att Frazier menar att Nietzsche var inkonsekvent i sin kritik
55 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 3 – Före soluppgången, 206 56 Nietzsche. The Antichrist, 17 ff
57 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 4 – Blodigeln, 310
av kristendom. Frazier menar att Nietzsche förespråkade dygder (virtues) genom att förklä dem som laster (vices), att Nietzsche förklädde godhet med ondska:
Men om du har en lidande vän, så var en viloplats för hans lidande, men samtidigt en hård bädd, en fältsäng: så kommer du bäst att vara honom till gagn. 59
Enligt Frazier är Zarathustras medlidande någonting som hindrar och plågar denne i slutdelen av Så talade Zarathustra. Frazier menar vidare att Zarathustra inte möjligen
kan ha förstått de högre männens lidande utan att haft medlidande själv. 60
Fraziers perspektiv på medlidande är intressant eftersom det ifrågasätter det konsekventa i Nietzsches syn på kristendom. De övriga temana i denna uppsats indikerar däremot att Nietzsche hade en konsekvent kritik av kristendom där Nietzsches syn på medlidande uppträder som ett av många karaktärsfel av kristendom.
Man kallar kristendomen för medlidandets religion. – Medlidandet står i motsats till de toniska affekterna, vilka höger livskänslan energi: det verkar depressivt. Man förlorar kraft när man känner medlidande. Genom medlidandet ökas och mångfaldigas ytterligare den kraftförlust som redan lidandet i sig vållar livet … För att säga det än en gång: denna depressiva och smittsamma instinkt korsas de instinkter som är inriktade på att bevara livet och höja dess värde: som eländets verktyg för att stegra décadencen – medlidandet övertalar till intet!61
Därmed kan vara det osannolikt vara ett speciellt avgränsat tema ur kristendomen eftersom det skulle vara inkonsekvent. Eftersom den för Nietzsche nihilistiska och svaga kristendomen var falsk torde det följa att medlidande, för Nietzsche uppenbarligen den kristna dygden per excellence, också är nihilistisk och falsk.
Samtidigt som det förmodligen stämmer att Zarathustra led av medlidande i slutet av Så talade Zarathustra, är det inte klart huruvida denna empati riktar sig till den övriga massan, eller hur Zarathustras lärjungar stod i förhållande till den. Snarare var dessa
medlemmar utvalda. 62
Nietzsche utgick ofta ifrån naturen, t.ex. ansåg han att mödrar inte skulle behöva ta betalt för sin kärlek till sitt barn eftersom det var naturligt. Eftersom att Nietzsche tydligen menade att kärlek kunde förklaras naturligt, borde han enligt min mening ansett att medlidande skulle kunna förklaras naturligt. Tendensen att se på människan
59 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 2 Om de medlidsamma, 111
60 Frazier. The compassion of Zarathustra: Nietzsche on Sympathy and Strength, 60 ff 61 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, 267.
som biologisk varelse under denna tid, skulle kunna användas som argument mot Frazier eftersom medlidande då skulle kunna förklaras som någonting deterministiskt,
biologiskt, i vilket fall inte en dygd. 63
Det är framförallt Nietzsches konsekventa användande av svaghet på olika delar av kristendomen som problematiserar Fraziers teori om Nietzsches inställning till medlidande. Det är tveksamt om medlidande för gemene man uttrycks i Antikrist, som Frazier menar, eftersom medlidande då skulle gälla även för de kristna. Det vore paradoxalt eftersom Nietzsche ägnade mycket möda på att kategorisera den största andelen människor som en svag massa där människan flätats samman i samma
(dekadenta) utveckling som den kristna. 64
2.6 OM ÖVERMÄNNISKAN
Nietzsche menade att kristendomen gjorde specifika och hypotetiska antaganden om en värld bortom våra sinnen. Därför ansåg han religionen som nihilistisk, förfalskad och förljugen. Det är troligtvis av den anledningen som övermänniskan ämnar kedja av människan från hennes forna föreställningar och istället förespråka en ny livsväg som utgår ifrån att älska den nya människan på nya villkor och med nya värderingar.
Only the Christian way of life, the life lived by him who died on the cross, is Christian. To this day such a life is still possibile, and for certain men even necessary: genuine, primitive, Christianity will remain possible in all ages. Not faith, but acts; above all, an avoidance of acts, a different state of being. 65
Nietzsches konstruktion och användande av begreppet övermänniska är helt centralt för Nietzsches syn på kristendom i Så talade Zarathustra och senare tankar i Antikrist.
We should not deck out and embellish Christianity: it has waged a war to the death against this higher type of man. 66
Antikrist kan enligt min mening användas som en synonym för Zarathustra, då karaktären i en rad avseenden bryter mot typiskt kristna värderingar. Zarathustra eller
63 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 2 – Om de dygdiga, 119 64 Nietzsche. The Antichrist, 90 ff
65 Ibid, 51 66 Ibid, 3
antikrist – kristendomens yttersta motståndare användes som huvudrepresentant för nya värderingar i boken Antikrist.
Samtidigt skriver Thomas H. Brobjer att tyngdpunkten i Nietzsches titel Der Antichrist och verk ligger på ”antikrist” snarare än det mildare ”den anti-‐kristna.” Oavsett om de är direkta synonymer, ligger de enligt mitt tycke tillräckligt nära för att dra samma slutsats. Övermänniskan kan tolkas som ett resultat mot vad Nietzsche ansåg vara en försvagad mänsklighet. I både Så talade Zarathustra och i Antikrist skrev han att kristen moral var livsfientlig. Det stämmer överens med Williams forskning som menar att Nietzsches kritik av kristendomen kan sammanfattas som: a) intellektuellt omöjlig, b) försvagade mänskligheten, c) livsförnekande.
Samtidigt som det i denna uppsats argumenteras för att övermänniskan var ett logiskt led i en serie konsekventa teman som Nietzsche använde för att angripa kristendomen, menar Julian Young i Nietzsche’s Philosophy of Religion (2006) på motsatsen, nämligen att Nietzsche istället för en individuell livsväg förespråkat en religiös livsväg i ett kommunitärt samhälle. Denne forskare anser att Nietzsche menade att folk inte kunde
existera utan myter eller kommunala religioner. 67 Young drar slutsatsen att
övermänniskor inte individuellt kan värdera kommunen, utan kommunen kan bara
värdera övermänniskan. 68 Young menar vidare att Nietzsche eventuellt kan ha
förespråkat både religion och tro i Så talade Zarathustra.
Young menar att konceptet förstörelse kopplat till Zarathustra och övermänniskan är grunden till att förstå hur en eller reformation inom kristendomen var Nietzsches mål
med sin kristendomskritik. 69 Visserligen menade Nietzsche av allt att döma i de två
undersökta verken att förstörelse kunde användas som en positiv kraft. I Antikrist kommer det t.ex. till ytan när Nietzsche diskuterar hur Luther restaurerade kyrkan
genom att attackera den. 70 Förstörelse dyker även upp i Så talade Zarathustra:
Men detta råd ger jag till kungar och kyrkor och allt som är ålder-‐ och dygdesvagt – låt er bara omstörtas! Så att ni återigen må leva upp och dygden åter må komma till er! 71
67 Young. Nietzsche’s Philosophy of Religion, 1 68 Ibid, 3
69 Ibid, 3-‐5
70 Nietzsche. The Antichrist, 100
Samt även:
Men en starkare kraft och en ny övervinnelse växer ur era värden: av den bryts ägg och äggskal sönder. Och den som måste vara en skapare i gott och ont: sannerligen, han måste först vara en förintare och bryta sönder värden. 72
Det som talar emot Youngs tolkning är att en av de saker som Nietzsche kritiserade kristendomen för, var att han inte kunde se dess slutmål. I Antikrist skrev han t.ex. att anarkisten och den kristna hade samma problem eftersom att de bara ämnade till
förstörelse. 73
Enligt min mening är det osannolikt att Nietzsche i något av verken förespråkade ett gemensamt folk eller egalitarism. Faktiskt vänder han sig uttryckligen emot den moderna egalitarismen i Antikrist och skrev att egalitarism var en utväxt ifrån
kristendomens revanschvilja. 74
Något annat som talar emot Youngs teori för egalitarism baserad på tysk folklig nationalkonservatism är att Nietzsche konsekvent såg kristendomen som en anledning till décadence i sin historisk-‐politiska analys. Föraktet för både människor och egalitarism är faktiskt en av de mest konsekventa likheterna mellan Antikrist och Så talade Zarathustra. I Antikrist skrev Nietzsche t.ex. att kristendom startades av svaga element som strävade efter makt. Vid ett annat avfärdar han egalitarismen som kristen dynamit. Även i Så talade Zarathustra uttrycktes tankar som är svåra att förena med egalitarism, t.ex. ”Ty så talar rättvisan till mig: ’människorna är inte jämlika’”, när Nietzsche beskrev medmänniskor som ”giftiga flugor” samt att ”jorden är överbefolkad
med de mycket för många”. 75, 76, 77
3.1 SLUTSATSER OCH DISKUSSION
Dessa resultat kan tolkas som att Nietzsches kritik av kristendom var konsekvent och inte förändrades mellan åren 1880-‐1888. Det finns ett klart, genomtänkt samband i den kritik av kristendom som Nietzsche skrev i Så talade Zarathustra med Antikrist.
72 Nietzsche. Så talade Zarathustra, del 2 – Om självövervinnelsen, 145 73 Nietzsche. Antikrist: En förbannelse över kristendomen, 319
74 Nietzsche. The Antichrist, 51 ff
75 Nietzsche. Så talade Zarathustra del 2 -‐ Om tarantlarna, 125 76 ibid, del 1 -‐ Om marknadens flugor, 68
