Examensarbete 15 hp – Journalistik
Poeten från Danmark: farlig och genialisk, exotisk och galen
En kvalitativ innehållsanalys om hur svenska
kulturskribenter representerade poeten Yahya Hassan
Författare: Ida Bongs Olsson Handledare: Camilla Hermansson Examinator: Renaud de La Brosse
Abstract
Author: Ida Bongs Olsson
Title: The Poet from Denmark: Dangerous and Ingenious, Exotic and Mad Location: Linnaeus University
Language: Swedish Number of pages: 41
This study examines how cultural journalists in Sweden represented the Danish poet Yahya Hassan from when his first collection of poems was published until the year before his death. In 2013 the Danish-Palestinian poet published his first collection of poems which sold over 100 000 copies, which makes him the most sold debutant in Denmark. In conjunction with the debut a debate occurred in both Denmark and Sweden surrounding the poet and his work. Critical voices in Sweden said the poet contributed to a hostile discourse regarding the muslim community while others tributed the poet and his works arguing the literary artefact was of extaordinary excellence. Previous research about cultural journalism suggests the cultural pages contributes to the political discourse in society and that it is an undervalued form of journalism which needs
further investigation to clearly untangle the impact cultural journalism possesses. This study uses qualitative content analysis and the studied material contains 18 articles published in the cultural section of four of Sweden's largest newspapers; Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter and Svenska Dagbladet. The purpose of this study was to analyze how cultural journalists represented, and possibly stereotyped, Yahya Hassan.
The study also aimed to disentangle the infected debate of work and person, which has arised in the later years, using Yahya Hassan as subject. This was achieved with the theoretical basis of representation theory, stereotyping, mythologising, and Roland Barthes and Michel Foucalts reasoning regarding work and person. The results show that cultural journalists in Sweden represented Yahya Hassan based on three main themes: savage vs talent, the critics' relationship with the literary artifact and the literary artifact is the person. The journalists did not separate the person from the work, these were rather intertwined with each other. The journalists stereotyped the poet as an
‘immigrant from a criminal suburban area’ and also mythologised the poet. The articles where the literary artifact was in somewhat main focus the tone was overall more positive, while in the articles where the person Yahya Hassan was the main focus the tone was more negative.
Nyckelord
Kulturjournalistik, Yahya Hassan, Representationsteori, Stereotypisering, Verk och Person, Mytologisering
Tack
Jag som forskare vill ägna ett stort tack till min handledare, Camilla Hermansson. Tack för din hjälp, stöttning och vilja att hjälpa mig göra den här uppsatsen så bra som möjligt. Det har varit av stor betydelse under processens gång.
Innehåll
Tack ________________________________________________________________ ii 1 Inledning ____________________________________________________________ 2
2 Bakgrund och problemformulering ______________________________________ 3 2.1 Vem var Yahya Hassan? ___________________________________________ 3 3 Syfte och frågeställning ________________________________________________ 4
4 Litteraturgranskning _________________________________________________ 5 4.1 Tidigare forskning ________________________________________________ 5 4.1.1 Kulturjournalistik som samhällspolitiskt organ ______________________ 5 4.1.2 Kulturjournalistik som kritik _____________________________________ 7 4.1.3 Kulturjournalistik som format: vad är en kulturjournalist? _____________ 9
5 Teori ______________________________________________________________ 10 5.1 Sammankoppling av teorier ________________________________________ 10 5.2 Roland Barthes & Michel Foucault: verk och person ____________________ 10 5.3 Representationsteori ______________________________________________ 12 5.3.1 Stereotyper inom representationsteori ____________________________ 14 5.3.2 Mytologisering _______________________________________________ 14
6 Metod och material __________________________________________________ 15 6.1 Kvalitativ innehållsanalys__________________________________________ 15 6.1.1 Tillvägagångssätt ____________________________________________ 16 6.1.2 Modell för textanalys __________________________________________ 17 6.2 Material och urval ________________________________________________ 19 6.2.1 Relevansurval _______________________________________________ 20 6.3 Metodkritik _____________________________________________________ 20 6.3.1 Kritik mot kvalitativ innehållsanalys ______________________________ 20 6.4 Validitet och reliabilitet ___________________________________________ 21 6.5 Forskningsetik __________________________________________________ 22 7 Resultat och analys __________________________________________________ 22 7.1 Tema vilde vs talang ______________________________________________ 23 7.2 Tema skribenternas relation till verket ________________________________ 25 7.3 Tema personen är verket___________________________________________ 32 8 Sammanfattande diskussion ___________________________________________ 38 8.1 Sammanfattning _________________________________________________ 38 8.2 Slutdiskussion ___________________________________________________ 39 8.3 Förslag till vidare forskning ________________________________________ 41 9 Referenser__________________________________________________________ 42 9.1 Tryckt litteratur __________________________________________________ 42 9.2 Webbpublicerat material___________________________________________ 42 Bilagor _______________________________________________________________ I
1 Inledning
År 2013 slog den 18 årige dansk-palestinska poeten Yahya Hassan igenom med sitt debutverk med samma namn. Under sin korta verksamma tid publicerades två
diktsamlingar varav debutverket idag har sålt över 100 000 exemplar, vilket gör Yahya Hassan till Danmarks mest sålda debutant (Gyldendal, 2021). I och med debuten blev Yahya Hassan uppmärksammad i Norden och även internationellt. I Sverige uppstod en debatt kring poeten och dennes verk, där kritiska röster menade att Hassan gav bränsle åt islamkritiker, medan andra menade att hans verk besatt en ovanlig litterär tyngd (Ekman, 2020). Två sidor inom kulturvärlden uppstod; för eller emot Yahya Hassan, där kritiker valde att lägga fokus på verket i sig, eller på Hassans bakgrund inom den
kriminella världen eller ilskan riktad mot islam.
I svenska nyhetsmedier har debatten om verk och person de senaste åren tagit fart. I samband med utdelningen av Nobelpriset i litteratur 2019 som tilldelades Peter Handke som främst blivit anklagad för att ha förnekat folkmordet i Bosnien år 1995
(Swedenmark & Josefsson, 2019) uppstod en het debatt. Liknande debatt uppstod när rapartisten Yasin tilldelades flertal P3 Guldpriser samtidigt som artisten satt häktad för påstådd inblandning i en kidnappning (Lännerholm & Karlsson, 2021). Frågor som tas upp i debatten kretsar kring huruvida en person med kontroversiellt leverne eller åsikt har “rätt” att bli prisad, eller om publiken och medierna bör bojkotta den kontroversiella personen efter kontrovers uppdagats. Även debatten om Yahya Hassan rörde upp många känslor och åsikter och poeten var ett hett debatterat ämne inom den svenska
kulturvärlden.
Trots debatten kring verk och person i nyhetsmedier har det genomförts lite till ingen forskning om ämnet inom det kulturjournalistiska fältet. Den här studien ämnar fylla en del av den luckan genom en undersökning av hur svenska kulturjournalister, som professionella aktörer i samhällspolitisk debatt, själva förhåller sig till debatten med Yahya Hassan som exempel. Debatten kring Yahya Hassan är därför ett väl valt exempel på hur kulturskribenter diskuterar och skriver om en person som inte går att placera i ett moraliskt fack av antingen “rätt” eller “fel”.
Kulturjournalistik är överlag ett relativt outforskat område och många luckor inom det vetenskapliga fältet bör fyllas. En av de luckor som den här studien ämnar fylla är relationen mellan kulturskribenter, verk och person: ett ämne som ännu ligger i
skymundan trots hätska debatter i medier. Den här studien ämnar fylla en del av det gap som i dagsläget är mer än aktuellt; kulturskribenter blir allt mer politiska och engagerar sig i samhällspolitiska debatter, vilket även Nørgaard Kristensen & Roosvall (2021) betonar. Studien kommer inte kunna ge svar på varför kulturskribenter väljer att
fokusera antingen på verket eller personen gällande en kontroversiell poet, å andra sidan kommer studien utkristallisera hur skribenter på Aftonbladet, Expressen, Dagens
Nyheter samt Svenska Dagbladets kultursidor väljer att representera poeten Yahya Hassan och hans två omstridda verk.
Den här studien använder sig av två kvällstidningar och två dagstidningar för insamling av empiriskt material. Det som bör noteras är att kvällstidningarna, det vill säga
Aftonbladet och Expressen, i sin natur kan antas publicera texter som är mer sensationella än tidningarna som tillhör dagspress (Weibull & Wadbring, 2014).
Tidningarna kommer inte jämföras med varandra men dess ursprungsformat är av värde att känna till för den som inte är bekant med svensk press.
2 Bakgrund och problemformulering
2.1 Vem var Yahya Hassan?
Yahya Hassan, född 1995, var verksam från debuten 2013 till och med sin död i april 2020. I sina dikter skriver han självbiografiskt om sin uppväxt i danska Århus i en palestinsk familj präglat av enligt honom själv, systematisk misshandel och islamskt hyckleri (Rönnqvist Fors & Moshizi, 2020). Ett liv influerat av droger, våld, psykisk ohälsa, sorg, kriminalitet och en ilska mot islam är de teman som främst utgör de publicerade verken.
Hat och dödshot började hagla över poeten efter sitt första TV-framträdandet i det danska programmet Deadline, där han läst upp en av sina dikter. Under en längre tid levde Hassan med livvakter vid sin sida och både svenska och danska medier började visa allt mer intresse för poeten och hans liv (P3 ID, 2021).
Inför TV-framträdandet i Deadline valde redaktionen att spela in intervjun med poeten långt i förväg eftersom Hassan var kontroversiell och antogs komma behöva flertal omtagningar (P3 ID, 2021). Några omtagningar behövdes inte, programledaren Martin Krasnik möttes av en vältalig 18-åring med en struken skjorta och ett stort vokabulär, och samtalet blev intellektuellt och givande (P3 ID, 2021).
De danska medierna följde med stort intresse den unge poetens liv, speciellt när han 2014 meddelat att han skulle ge sig in i politiken (P3 ID, 2021). Yahya Hassan ställde då upp för det nystartade partiet Nationalpartiet; ett oppositionsparti till de danska högerextremerna (Landelius, 2014). Den politiska karriären gick inte som planerat och den politiska karriären blev kortlivad då Yahya Hassan efter problem med lagen uteslöts från partiet (Teglgård, 2016).
I en intervju med TT publicerad i dagstidningen Göteborgs Posten beskriver Yahya Hassan sig själv som “giraffen Marius”; en parallell till giraffen som inför publik avlivades och obducerades på Köpenhamn Zoo (Ullberg, 2014). Tiden som följde var driven av kriminalitet och psykisk ohälsa, i september 2016 blev poeten dömd till fängelse efter att ha skjutit en man i foten (Snöbohm, 2014) och 2018 blev Hassan inlagd för psykiatrisk vård (Kartal, 2020). Under sin tid på den psykiatriska kliniken skrev Hassan sin andra diktsamling: Yahya Hassan 2; ett verk som skildrar tiden efter debuten. I april 2020 hittades Yahya Hassan död i sin lägenhet. Han begravdes som muslim.
3 Syfte och frågeställning
Den här studien utgår från Barthes och Foucaults teorier om verk och person samt representationsteori, stereotypisering och mytologisering. Studien ämnar undersöka hur svenska kulturskribenter på Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter representerade poeten Yahya Hassan mellan år 2013-2019. Studien ämnar även urskilja hur skribenterna på vardera tidnings kultursida online förhöll sig till debatten om verk och person och hur de applicerade verk och person på en poet som inom kulturvärlden skapade kontrovers. Studiens frågeställning lyder:
• Hur representeras Yahya Hassans verk och person av kulturskribenterna?
• Skiljer sig texterna och uttalanden åt beroende på makrotema verk eller person?
• Stereotypiserar kulturskribenterna Yahya Hassans person?
4 Litteraturgranskning
I det här kapitlet kommer tidigare forskning redovisas för. Den tidigare forskning som presenteras kretsar kring Nørgaard Kristensen & Roosvalls flermetodstudie där de påvisar en tydlig parallell mellan kulturjournalistik och politisk kommunikation med hjälp av rapportering från #metoo-hösten (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021).
Kleins intervjustudie granskar de olika yrkesroller som går att finna inom kritikeryrket, samt pekar på ett kritiskt konsensus mellan musikkritiker (Klein, 2005). Till sist
kommer Santos Silvas studie om nutidens kulturjournalist, ämnen som läggs under lupp innefattar vad det innebär att vara kulturjournalist i dagens medielandskap (Santos Silva, 2021).
4.1 Tidigare forskning
4.1.1 Kulturjournalistik som samhällspolitiskt organ
Nørgaard Kristensen & Roosvall argumenterar för vikten av att studera
kulturjournalistik som har en indirekt koppling till politik för att få en mer nyanserad och faktiskt bild av det politiska klimatet i samhället (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). I flermetodstudien yrkar de för probabiliteten till att artiklar publicerade i en tidnings kultursida kan agera som startskott för andra politiska debatter i samhället (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). Studien utkristalliserar även makro-och mikroteman såsom kollektivet versus individen, något som i den här studien direkt kan översättas till verk och person.
I studien utgår Nørgaard Kristensen & Roosvall (2021) utifrån tre teorier:
offentlighetsteori, erkännandets politik samt sociologin av (kultur) journalistik. De sammanbinder dessa tre teorier för att få en tydlig bild av kulturjournalistikens roll i en nyhetsjournalistisk kontext och den kulturjournalistiska synen på sitt arbete (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). Genom att analysera 710 artiklar från svenska
Aftonbladet och Dagens Nyheter samt 194 artiklar från danska Politiken samt Jyllands- Posten kunde studien utkristallisera det faktum att artiklar av politisk natur som
publicerade på en kultursida kunde agera som startskott för politisk debatt i andra nyhetssektioner, såsom sport eller dagsnyheter (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). Den publiceringen som främst framkallade vidare nyhetsrapportering var Dagens
Nyheters avslöjande om kulturprofilen, Jean-Claude Arnault. I svallvågorna av avslöjandet började både sport-och nyhetsredaktioner att rapportera om #metoo.
Även Askanius & Møller Hartley (2019) gjorde i sin jämförande innehållsanalys en liknande upptäckt; de studerade samma tidningar som Nørgaard Kristensen & Roosvall men fokuset lades på hur utsatta kvinnor porträtterades i ovannämnda tidningar fast med fokus på samtliga redaktioner och inte endast kulturredaktionen. Deras upptäckt
påvisade en tydlig skillnad i hur de olika länderna valde att rapportera om kvinnor på olika sätt; i de svenska tidningarna lades fokus på #metoo som ett samhälleligt och strukturellt problem, medan tidningarna i Danmark fokuserade på individen (Askanius
& Møller Hartley, 2019). Detta är av intresse för den här studien om kulturjournalister och verk och person; trots att studien inte ämnar undersöka danska kulturskribenter är det av största intresse att leta efter liknande strukturer i rapporteringen om Yahya Hassan.
Nørgaard Kristensen & Roosvall fann i studien att de svenska kultursidorna som analyserats innehöll en tydlig favorisering av status istället för identitet (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). Artiklarna som analyserats fokuserade i större
utsträckning på kvinnor som ett kollektiv än kvinnors individuella identitet. Detta är av intresse för den här studien då det går att koppla direkt till verk och person; status blir verket medan identiteten blir personen. Vidare menar Nørgaard Kristensen & Roosvall (2021) att kulturjournalistiken i Sverige är kollektivt orienterad; kvinnorna i sig
figurerar som aktörer snarare än objekt, vilket även den här studien kommer undersöka; separerar svenska kulturjournalister på verk och person gällande Yahya Hassan?
I studien fann de även att kulturjournalistiken har mer makt över den politiska diskursen i samhället än tidigare anat (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). Det publicerade materialet hade inflytande över resterande nyhetsrapportering och vice versa. Även här tar de upp exempel om publicerat material som har lett till faktiska konsekvenser i samhället. Till skillnad från Dagens Nyheters avslöjande om kulturprofilen som ledde till ökad uppmärksamhet inför #metoo, diskuteras även Aftonbladets text om Benny Fredriksson (VD för Stadsteatern i Stockholm) som till följd av en rad negativa texter publicerade i dagspress samt kultursidor begick självmord (Nørgaard Kristensen &
Roosvall, 2021). Detta ledde till att Aftonbladet blev fällda i Pressens Opinionsnämnd som i sitt uttalande menar att drevet mot Fredriksson kraftigt förvärrats på grund av publicering i just kultursidorna (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021).
Att studera kulturjournalistik är av stor betydelse för att förstå den politiska
kommunikationen och sambanden mellan de två. Komplexiteten mellan god journalistik som har starka politiska kopplingar till artiklar som kan ses som “skvallerjournalistik”
gör att kulturjournalistiken idag inte fullt ut är respekterad och ansedd som ett politiskt medium (Nørgaard Kristensen & Roosvall, 2021). Nørgaard Kristensten & Roosvall menar att ytterligare studier bör genomföras där kulturjournalistiken läggs under lupp för att tydligare få en ingående bild och förståelse för vilken påverkan
kulturjournalistiken har i samhället och i den politiska debatten (ibid).
4.1.2 Kulturjournalistik som kritik
Riegert, Roosvall & Widholm skriver i sin studie om kulturjournalister som “en journalist med en tvist” (2018). Till skillnad från nyhetsjournalisten följer
kulturjournalisten ett eget regelverk: subjektivitet är omöjligt att frångå när det handlar om ämnen som är subjektiva i sin natur, såsom litteratur, musik eller konst (Riegert, Roosvall & Widholm, 2018).
I Kleins intervjustudie från 2005 utgår analysen från att undersöka auktoritet i den amerikanska kritikerkåren. Klein menar att den som ägnar sig åt musikkritik inom populärkulturen är lägre ned i hierarkin än den som skriver om finare ansedd kultur, så som teater, litteratur och klassisk musik (Klein, 2005). Studien undersöker även det kritiska konsensus som uppstår inom kritikeryrket. I intervjuer med 15 olika
musikkritiker utkristalliserar Klein vad det innebär att vara (dåtidens) kritiker och hur relationen sinsemellan ser ut (Klein, 2005).
I intervjuerna urskiljer Klein hur musikkritiker skiljer sig från nyhetsjournalister:
kritikern har ofta lägre utbildning samt tenderar att agera för fler aktörer än läsaren (Klein, 2005). Musikkritikern är tilldelad en multifunktionell roll där denne ska
tillfredsställa publicister, musiker och kollegor inom branschen. Därefter delar Klein in kritikerna in i olika yrkesroller; kreativ, idealiserad, institutionell, industriell samt journalförande. Den kreativa rollen innebär att kritikern ser på sig själv och sitt utförande som en egen del av ett artistiskt uttryck (Klein, 2005). Detta innebär att
författaren av texten blir inspirerad av musiken i sig och därefter författar en text som speglar det kritikern själv har upplevt. Den idealiserade rollen fungerar som en guide för konsumenten. Kritikern som tar på sig denna typ av roll ser sitt yrke som en objektiv spegling av musiken och ämnar guida läsaren till vad hen förmodligen skulle uppskatta inom musik (Klein, 2005). Den typen av yrkesroll kan antas försöka vara så objektiv som möjligt i sina texter, med andra ord fokuserar denne på verket. Den institutionella rollen, som Klein beskriver det, har liknande regelverket som den traditionella
nyhetsjournalisten; ett specifikt utrymme i tidningen ges och recensionen ska hållas så kort som möjligt vilket leder till att dessa kritiker prioriterade de album som fick bäst betyg (Klein, 2005). Detta menar Klein bidrog till en avskalning av vad kritik
egentligen betyder. Kritikern med den institutionella rollen är tvungen att svara till överordnad och anpassa sin text efter tidningens ideologi och stil (Klein, 2005). Den industriella rollen åsyftar rollen som kritikern spelar gentemot skivbolagen: oavsett om denne är medgörlig eller oppositionell har kritiken ett finger med i spelet. Klein (2005) menar att den typen av roll lätt kan uppfattas som manipulerad. Kritikern agerar snarare som en cheerleader än en vakthund som kontrollerar kvaliteten på nyutgiven musik. Till sist menar Klein (2005) att den journalförande rollen antas av kritikern som medverkar till musikhistorien. Kritiker nominerar musik som antingen av lägre eller högre kvalitet, vilket sedan existerar i tidningens arkiv (Klein, 2005). Dessa fem roller överlappar stundvis med varandra men är i grunden skiljaktiga baserat på hur kritikern själv ser på sitt arbete (Klein, 2005).
Musikkritikerna i Kleins intervjustudie kom från liknande bakgrund och besatt en ungefärlig liknande smak gällande musik. Klein tydliggjorde det kritiska konsensus som lever mellan kritiker och fann genom intervjuerna att kritikerna ofta blev påverkade av varandra och därför skrev liknande recensioner om samma album eller artist (Klein, 2005). Däremot erhåller kritikerkåren inte endast konsensus; kritiker som gjort karriär genom att bryta det kritiska konsensus återfanns även i studien. Att notera är den som bröt konsensus gjorde så genom att klassa ett album som “överskattat” men fortfarande av bra kvalitet (Klein, 2005). Det menar Klein kan påverkas av att dåtidens kritiker tydde sig till varandra; de tillhörde inte de vanliga journalisterna utan formade sin egen identitet och samhörighet (Klein, 2005).
Intervjustudien utförd av Klein är visserligen arton år gammal, vilket innebär att kritikeryrket drastiskt har förändrats sedan dess, däremot är den av relevans för den här studien om kulturjournalister och Yahya Hassan i den mån att Kleins upptäckter går att använda som spegel för resultaten den här studien visar gällande ett möjligt kritiskt konsensus, samhörighet mellan kulturjournalister samt de olika yrkesrollerna som kritiker blivit indelade i.
4.1.3 Kulturjournalistik som format: vad är en kulturjournalist?
Som motsats till Kleins studie om dåtidens musikkritiker har Santos Silva (2021) i sin fallstudie kartlagt vad det innebär att vara kulturjournalist i dagens växande
mediesamhälle. Santos Silva inleder med att bena ut vad begreppet kultur egentligen innebär.
Komplexiteten kring termen samt dess ständiga förändring är vitalt att erkänna innan begreppet går att fatta. Termen kultur är inte statisk eftersom den rör sig mellan olika områden; vi kan prata om kultur inom antropologi, politik, filosofi, eller som i den här studiens fall, kommunikation och journalistik (Santos Silva, 2021). Nørgaard Kristensen och Roosvall (2021) benämner begreppet kulturjournalistik som rapportering av
debatter, trender samt kulturella problem, vilket menar att kulturjournalistiken drastiskt har förändrats under de senaste femtio åren; från att endast ha varit tillgänglig för överklassen och ha en smal innebörd, är kultur idag något som de flesta i västvärlden har tillgång till (Santos Silva, 2021). Den mest använda benämningen av kultur, och även den benämningen den här studien kommer åsyfta till gällande kulturjournalistik, omfattar det kreativa och åsiktsbildande i kultur; konst, litteratur, musik, dans, teater och samhällelig debatt. I den här studien om kulturskribenter och Yahya Hassan räknas den som är skribent för en kultursida som kulturjournalist.
Precis som termen kultur har yrket som kulturjournalist undergått förändring. Till följd av den växande digitaliseringen har kulturjournalister fått en växande, men även
krympande, uppgift (Santos Silva, 2021). Digitaliseringen innebär att allt fler kategorier av kultur omfattas, och som de intervjuade kritikerna i Kleins studie från 2005 har kulturjournalisten fler aktörer att ta hänsyn till än den vanliga nyhetsjournalisten (Klein, 2005). Yrket som kritiker har däremot krympt, färre specialister inom ett visst område anlitas som kritiker och kritikeryrket som det var när Klein utförde sin studie om
musikkritiker är idag oigenkännlig; idag har alla möjlighet att vara kritiker (Santos Silva, 2021).
Gränserna mellan livsstil, konsumtion, åsiktsbildning, kritik och kultur blir allt mer otydliga och yrket expanderas och förändras i samma takt som digitaliseringen blir mer etablerad (Santos Silva, 2021). Santos Silvas omfattande forskning är av hjälp för den här studien genom att försöka få ett grepp om hur kulturjournalister ser på sitt yrke samt hur de väljer att representera en kontroversiell litterär person i publicerade texter.
5 Teori
I det här kapitlet förklaras de använda teorierna och olika segment ur dem som är av stor relevans för studien samt på vilket sätt de är av relevans för studien. De teorier som kommer att presenteras inkluderar representationsteori, Barthes och Foucaults
resonemang om verk och person samt segment från stereotypisering och Roland Barthes teori om mytologisering.
5.1 Sammankoppling av teorier
I den här studien kommer en sammansmältning av nedanstående teorier appliceras. Hall (2013) menar att individer ur minoritetsgrupper representeras endimensionellt vilket kan kopplas till både stereotypisering och mytologisering. Representationsteorin som sådan står även som grund för att kunna undersöka hur Yahya Hassans verk och person representerades i kultursidorna. Även Barthes och Foucaults teorier om verk och person bidrar till att få en djupare förståelse för hur skribenterna representerade poeten och dennes verk, samt kommer dessa ge en inblick i vart i debatten kuturjournalisterna själva befinner sig. Någon som ännu inte blivit forskat på.
5.2 Roland Barthes & Michel Foucault: verk och person
Barthes (1977) menar att skrivande, eller författande, är förstörandet av den personliga rösten. Han menar att ett författat verk är en neutralt sammansatt enhet där det egna subjektet försvinner och med det även författarens identitet i samband med att verket får
en egen identitet (Barthes, 1977). “... the author enters into his own death, writing begins” (Barthes, 1977, s. 142).
Barthes menar att författaren i sig är en ‘modern figur’ som uppkom i samband med den brittiska imperialismen och franska rationalismen: detta var startskottet för individuell prestige (Barthes, 1977). I modern litteratur har författaren smält samman med sitt verk och en kapitalistisk ideologi har lagt vikten vid författarens jag, snarare än det
producerade verket. Vidare menar Barthes (1977) att modern kultur kring litteratur och konst fokuserar på författarens liv och ‘jag’, som Van Gogh och hans galenskap.
Förklaringen till varför ett verk är på ett visst sätt söks genom upphovsmannen till verket, i tron om att ett utbyte mellan författare och läsare kommer finnas genom transparenta allegorier (Barthes, 1977).
Att ge en text en författare är att sätta en gräns för vad verket egentligen är (Barthes, 1977). Barthes menar att detta är något kritiker strävar efter; att tilldela sig själva uppdraget att finna författarens inre som ska genomsyra verket. När författaren sedan är
‘funnen’ är verket förklarat och förstått (Barthes, 1977). Vidare menar Barthes (1977) att den totala existensen av litterära verk är att de är skapta från flertal meningar, hämtade från fler kulturer, stiger in i gemensamma dialoger, parodier och
motsägelsefullheter. Alla dessa mångfalder kokas samman till en gemensam nämnare:
läsaren (Barthes, 1977). En texts kärna ligger i slutdestinationen, inte i ursprunget, det vill säga läsaren. Barthes (1977) argumenterar därför att läsaren är den som skapar mening. Denne besitter sin egna mentala karta över representationer (Hall, 2013) och är därför den som tolkar verket. Författaren ska därför alltid lämnas utanför (Barthes, 1977).
På den andra sidan av verk och person-debatten finns Michel Foucault. Foucault (2002) ställer frågan om vad läsaren är ämnad att göra med ett verk om författaren inte får blandas in. Även frågan om vad som bör räknas som ett verk tas upp. Foucault tar Nietzsche som exempel: om Nietzsches samlade verk skulle önskas att publiceras, vart går gränsen för vad som räknas som verk? Vidare menar han att det är omöjligt att dra gränsen för vad som anses vara ett verk och inte. I exemplet om Nietzsches samlade verk ställer Foucault frågan om huruvida anteckningsblock fyllda med aforismer räknas
som verk; de är inte publicerade, men Nietzsche är fortfarande författaren till dem (Foucault, 2002).
Att förbise författaren till ett verk innebär att inte fullt ut förstå komplexiteten som ett verk bär med sig (Foucault, 2002). Genom att förbise författaren försummar vi
verkligheten som gjorde verket möjligt från första början. Foucault (2002) yrkar på en paradoxalitet gällande författaren, och främst vad författarens namn innebär. En författare, och dennes namn, agerar inte endast som ett talesätt för att knyta samman verk skapade av denne, utan författarens närvaro fungerar som en klassifikation. En författares namn hjälper oss att dra paralleller mellan verk och urskilja dem från andra och namnet i sig binder även samman en hel diskurs som tagit avstamp från det (Foucault, 2002). Däremot menar Foucault att en anonym lapp på en vägg har en avsändare, men ingen författare, ett kontrakt kan ha en signatur, men ingen författare, vilket innebär att den som är författare är den som karaktäriserar en existens, cirkulation och drift av en specifik diskurs i samhället (Foucault, 2002).
Foucault menar däremot att författaren av ett verk är ett mer komplext koncept än att endast vara upphovsman till en specifik diskurs; genom författaren får vi ett rationellt begrepp på ett svårdefinierat koncept (Foucault, 2002). Ett verks djuphet och kreativitet får en fast form genom att manifestera dessa på en specifik individ, nämligen författaren av verket. Oavsett om läsaren projicerar dessa svårtolkade koncept på författaren menar Foucault (2002) att läsaren alltid kommer att tolka ett verk med författaren i åtanke:
jämförelserna som görs, delar som för läsaren är relevanta och slutsatserna som dras reflekterar på författaren. Foucault argumenterar därför att en separation av verk och författare (person) omöjligt går att göra; författaren är sammanflätad med sitt verk och verket med författaren (Foucault, 2002).
5.3 Representationsteori
Inom representationsteori ingår två nivåer som i sin tur samspelar med varandra: den mentala representationen samt den språkliga representationen. På den mentala nivån lever ett system där objekt, personer och händelser står i relation till en uppsättning av koncept, eller mentala representationer, som vi bär med oss (Hall, 2013). Utan denna mentala karta är det omöjligt för oss att uppfatta omvärlden. Mening, eller innebörd, är
därav beroende av detta system av koncept och bilder formade i våra tankar (Hall, 2013). Vidare menar Hall (2013) att endast bära med sig en mental karta över
associationer till verkliga objekt, personer eller händelser inte är tillräckligt för att vi ska kunna förmedla dessa till vår omgivning: vi är beroende av språket. Genom språket översätts våra mentala kartor till faktisk mening, denna del i processen av
meningsskapande kallas för den språkliga nivån och tillsammans möjliggör de för oss att utbyta mening med varandra.
Representationsteori, med avstamp från Stuart Hall, innebär att representation är skapandet av mening och koncept genom ett gemensamt språk, oavsett om det är ett bildspråk eller textspråk (Hall, 2013). Vidare menar Hall att medier representerar verkligheten; verkligheten, exempelvis en händelse eller en person, besitter inte en fixerad mening förens den har blivit representerad, förslagsvis i medier. Teorin syftar till att vi, publiken, omöjligt kan veta sanningen i den faktiska verkligheten eftersom den största ingången till information är via medier (Hall, 2013). Representationsteorin menar därför att vår, publikens, synsätt på exempelvis polisen, Brexit eller som i den här studies fall, Yahya Hassan är formad efter mediers sätt att representera dessa.
Inom representationsteorin finns främst tre perspektiv för att förklara hur representation av innebörd eller mening genom språk fungerar: reflekterande, avsiktligt samt
konstruktionistiskt tillvägagångssätt (Hall, 2013). Den här studien kommer endast fokusera på ett av de perspektiven: det konstruktionistiska tillvägagångssättet. Hall menar att varken orden eller verkligheten i sig besitter mening. Den sociala aktören, avsändaren, eller kulturskribenten, konstruerar mening och förmedlar den vidare till andra utifrån sin egen förståelse och kulturella bakgrund (Hall, 2013). Det
konstruktionistiska tillvägagångssättet implementerar att orden i sig inte har någon betydelse, utan sammanhanget vi sätter dem i är avgörande för hur andra uppfattar mening (Hall, 2013).
Gällande representationen av minoriteter menar Hall (2013) att dessa tenderar att
representeras endimensionellt i västerländska medier. Det innebär att en person som inte tillhör avsändarens kultur, det vill säga att de inte delar samma mentala eller
konceptuella karta, porträtteras som antingen goda eller onda, civiliserade eller
primitiva et cetera. Dessa individer tillhandahålles sällan egenskaper som är motsatser
till varandra, exempelvis primitiv och god. Istället framställs minoriteter som antingen goda eller onda, primitiva eller civiliserade. Medier representerar därför minoriteter på ett polariserande sätt (Hall, 2013).
5.3.1 Stereotyper inom representationsteori
Inom representationsteori talas det även om stereotyper, eller “den andre”. Genom att placera personer eller objekt i stereotyper reduceras de till få utmärkande klichéer som gör det enklare för oss att förstå verkligheten (Hall, 2013). Dyer (1999) menar att stereotyper i grunden handlar om simplifierade och överdrivna egenskaper som en person identifieras med. Med det sagt är inte stereotypen nödvändigtvis förankrad i verkligheten, utan är som tidigare nämnt en enkel förståelse för att vi ska kunna uppfatta omvärlden. Genom att placera individer i stereotyper delar vi upp det som är normalt och accepterat från det som anses onormalt och oacceptabelt, vilket i sin tur leder till att resterande information som inte passar in på stereotypen exkluderas (Dyer, 1999).
Stereotyper kan inkludera politiska, kulturella och nationella aspekter men även underkategorier såsom kön, ålder och etnicitet (Houghton et. al., 2013). Vidare menar Houghton et. al., (2013) att stereotyper relaterade till etnicitet oftast är av nedsättande karaktär. Sides & Gross (2013) menar att nyhetsinslag i amerikanska medier gällande muslimer oftast innehåller teman som kris, krig och konflikt. Sides & Gross (2013) menar vidare att muslimer ofta stereotypiseras som hotfulla eller våldsamma. Gällande makt och status stereotypiseras muslimer inte som underlägsna det vita
majoritetssamhället, däremot är grupper som besitter mindre makt i samhället ansedda vara mindre kompetenta än dess motsatsgrupp (Sides & Gross, 2013).
5.3.2 Mytologisering
Barthes (2009) menar att myter är en modern appropriering av en händelse eller person.
Barthes menar att myter lever i ett semiotiskt system konstruerat ur en semiotisk kedja (Barthes, 2009), vilket innebär att myten är en produkt av en associativ summa av ett koncept. Myter är skapade för att bevara en idé av ett samhälle som håller fast vid vissa ideologier (Barthes, 2009); som exempel använder sig Barthes av ett omslag från tidningen Paris Match. På omslaget står en svart, ung man iklädd fransk militäruniform och saluterar med blicken fäst upp mot skyn. Barthes (2009) menar att vid första anblick
vet åskådaren ingenting om mannens liv men sammanslaget med uniformen och saluten symboliserar bilden mer än endast en ung man; den symboliserar Frankrike som en stor och hängiven nation. Vilket går hand i hand med Halls teori om representation; vi ser bildens olika aspekter och kopplar dem till något som för oss känns familjärt eller logiskt (Hall, 2013). Samtidigt som myten bevarar en ideologi döljer den samtidigt något annat. Omslaget på Paris Match symboliserar förvisso en patriotism men den döljer samtidigt att Frankrike utövat ett kolonialt förtryck (Barthes, 2009). Därav finns alltid två sidor av en myt.
Stereotyper och myter kan i viss mån slås samman; Houghton et. al. (2013) menar att positiva stereotyper även kan vara skadliga: dessa ’positiva’ stereotyper inger ett intryck av påstådd objektivitet där de i själva verket stödjer systemet av stereotyper, något som även kan appliceras på teorin om myter.
6 Metod och material
I detta kapitel introduceras kvalitativ textanalys som metod följt av en kartläggning av det insamlade empiriska materialet samt metodkritik. Kapitlet avslutas med diskussion kring reliabilitet och validitet och till sist diskuteras forskningsetik.
6.1 Kvalitativ innehållsanalys
En kvalitativ innehållsanalys har som ändamål att på djupet få fram en texts väsentliga delar, helhet samt kontexten den befinner sig i (Esaiasson et. al., 2017). Till skillnad mot en kvantitativ innehållsanalys tillåter den kvalitativa analysen användaren av metoden att föra fram dolda budskap i texten som inte går att fånga vid första anblick;
detta görs med hjälp av olika analytiska verktyg (Esaiasson et. al., 2017).
Att komma ihåg vid en kvalitativ textanalys är att ingenting har en fixerad mening, vilket går i linje med representationsteorin som Hall (2013) påpekar. Olika fenomen betyder olika saker för olika individer (Esaiasson et. al., 2017). Exempelvis
“utanförskap”: vad utanförskap betyder är beroende på individen som uppfattar utanförskap eller i vilket sammanhang ordet används i. Utanförskap kan innebära mobbning i skolan, men det kan även syfta till en underklassdiskurs (Davidsson, 2016).
Utgångspunkten för en kvalitativ textanalys är inte att förstå varför något sker, eller vad som ligger till orsak för att en specifik mening uttrycks, utan istället fokuserar den kvalitativa analysen på frågor som rör vad, vem och hur, vilket går i rät linje med den här studiens ändamål (Esaiasson et. al., 2017).
En kvalitativ innehållsanalys är en väl vald metod när mening och meningsskapande står i fokus (Esaiasson et. al., 2017). Förutsättningen är att granska hur olika aktörer agerar gentemot andra aktörer, exempelvis Yahya Hassan och kulturskribenter som skriver om honom, baserat på mening, eller konceptuell karta (Hall, 2013), som den ena aktören har för den andra (Esaiasson et. al., 2017).
6.1.1 Tillvägagångssätt
Inom kvalitativ innehållsanalys talas det om hermeneutik, läran om läsning och tolkning (Esaiasson et. al., 2017). Tolkning innebär att vi förstår vad den analyserade texten säger i förhållande till frågan som ställs till texten (Ledin & Moberg, 2019).
Tolkningsarbetet i en kvalitativ innehållsanalys kan begränsas till tre faktorer var av en av dem handlar om valet av tolkningsperspektiv (Esaiasson et. al., 2017). Esaiasson et.
al (2017) menar när perspektivet utgår från forskarens egen tolkning handlar analysen om att läsa de utvalda texterna utifrån ett preciserat perspektiv med analysverktygen som hjälp. Detta kan tydliggöras genom att ställa frågor till själva texten, exempelvis:
“hur representerar kulturskribenterna Yahya Hassans verk och person?”. I den här studien har därmed ett perspektiv som utgår från forskaren tillämpats.
Inom hermeneutiken talas det även om den hermeneutiska spiralen. Detta begrepp syftar till relationen mellan textens delar och dess helhet (Esaiasson et. al., 2017). Dessa är tätt sammanflätade och menar att vi måste förstå en texts del utifrån den helhet som den ingår i, samtidigt som vi måste förstå helheten utifrån textens delar (Esaiasson et.
al., 2017). Genom den här studiens analys har den hermeneutiska spiralen tagits i åtanke: samtliga texter i urvalet undersöker verk och person men kontexten de är placerade i spelar roll och kan ha en påverkan på slutresultatet.
Gällande tolkningsarbetet finner vi även manifesta och latenta meningar. Den manifesta meningen innebär att vi direkt hittar budskap som texten förmedlar, medan latent
2017). I den här studien har jag som forskare granskat både manifesta och latenta meningar. För att kunna utföra en detaljrik analys av urvalet lästes texterna igenom innan den djupgående analysen påbörjades. Vid första anblick återfanns manifesta meningar, som kommer beskrivas nedan, vilket leder till att makro-och mikroteman granskades och utkristalliserades. Det konkreta analysarbetet, med hjälp av verktygen, belyser dessa ytliga (manifesta) antaganden samt den djupgående (latenta) innebörden i texten (Esaiasson et. al., 2017).
Det empiriska materialet har analyserats via en ideationell analys. Ledin & Hellspong (1997) menar att den typen av analys möjliggör för användaren av metoden att förstå textens innehållsmönster samt urskilja vad avsändaren av texten vill ha sagt. Likt den hermeneutiska spiralen förutsätter en ideationell analys att texten sätts i ett sammanhang (Ledin & Hellspong, 1997). Inom den ideationella strukturen återfinns tre huvudteman som har applicerats under analysen av det empiriska materialet: tema, proposition samt perspektiv (Ledin & Hellspong, 1997). Dessa redovisas för längre ned.
Den kvalitativa innehållsanalys som utförts ämnar att lyfta fram hur kulturskribenterna representerade Yahya Hassan, vilket har gjorts genom en djupdykning i mening och meningsskapande samt indelning av texterna i olika kategorier (Esaiasson et. al., 2017).
De analytiska verktygen som använts för att få en nyanserad bild av verkligheten som texterna förmedlar är hämtade från Ledin & Hellspong (1997) samt begrepp från receptionsteorin och synvinklar från Barthes (1977) och Foucault (2009).
6.1.2 Modell för textanalys
I den ideationella textanalys som applicerats under granskningen av det empiriska materialet har tre verktyg använts; tematik, propositioner samt perspektiv.
6.1.2.1 Tema
Ett tema, en texts tematik, syftar till textens fokus, vare sig det är textens primära fokus, makrotema, eller underliggande perspektiv, mikrotema, i olika delar av texten (Ledin &
Hellspong, 1997). En texts makrotema syftar till huvudämnet i texten, det vill säga det texten primärt handlar om medan ett mikrotema åsyftar ett underämne i texten (Ledin &
Hellspong, 1997). Dessa teman är hierarkiskt indelade: makroteman tar större plats i texten medan mikroteman möjligen endast utgör paragrafer inom textens helhet.
Applicerandet av makro-och mikroteman på det empiriska materialet möjliggjorde en tydlig bild av hur diskursen om ett specifikt ämne faktiskt såg ut (Talib & Fitzgerald, 2016). För att hitta makro-och mikroteman lästes det empiriska materialet igenom och sedan ställdes frågan “vad handlar texten primärt om?” samt “Vilka andra teman lyser igenom i textvärlden?”.
Nedan redovisas de makro-och mikroteman som hittades under analysen.
Makroteman:
• Vilde vs talang
• Skribenternas relation till verket
• Personen är verket
Mikroteman:
• Mytologisering
• Exotifiering
• Privatliv som allmänintresse
6.1.2.2 Propositioner
Att urskilja makro- och mikroteman är behövligt för att få förståelse för vad texten handlar om, däremot behövs andra verktyg för att kunna analysera vad texten säger på djupet (Ledin & Hellspong, 1997). Därför har den här analysen använt sig av
propositioner. Ledin & Hellspong (1997) förklarar en texts propositioner som uttalanden. En proposition är därmed en texts uttalande om ett tema. För att urskilja propositioner har den här analysen lagt fokus på meningar som sammanfattar innehållet i texten eller en del av texten och därefter utgått från vad dessa säger om textens tema.
Att undersöka propositioner var av relevans för den här studien då dessa tydliggör en texts huvudbudskap och möjliggjorde granskning av eventuell stereotypisering (Ledin
& Hellspong, 1997).
6.1.2.3 Perspektiv
Det sista verktyget som den här studien använde sig av innefattar perspektiv. En text skrivs utifrån ett perspektiv; ett visst sätt att se på världen samt innehållet i textvärlden (Ledin & Hellspong, 1997). En texts perspektiv kan utläsas av språkliga
perspektivmarkörer som tydliggör skribentens synsätt, eller perspektiv. Det finns främst
två kategorier av perspektiv: subjektsperspektiv och jämförelseperspektiv (Ledin &
Hellspong, 1997). Via subjektsperspektivet utgår textens perspektiv från avsändaren som kan ingå i en kollektiv grupp eller institution. Subjektet (kulturskribenten i den här studiens fall) förmedlar sin syn på omvärlden eller det aktuella ämnet från sina ögon (Ledin & Hellspong, 1997). Jämförelseperspektivet utgår från att skribenten jämför en sak med en annan och drar en slutsats utifrån skillnaden i jämförelsen (Ledin &
Hellspong, 1997). Ledin & Hellspong (1997) ger exemplet om en tidningsartikel där skribenten jämför välfärdssystemet med stöldbegärliga värdesaker. Slutsatsen av jämförelsen blir: “det är viktigt med strikt kontroll i välfärden”.
Hall (2013) understryker just detta, genom vår egen kultur och associationsförmåga representerar olika individer olika saker på olika sätt. Därför var det av största intresse för den här studien att studera kulturskribenternas perspektiv eftersom de ingår i ett förhållandevis homogent kollektiv (Klein, 2005), vilket förenklar undersökningen av verk och person-debatten.
6.2 Material och urval
Den totala populationen av det empiriska materialet bestod av sammanlagt 18 webbartiklar från Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter samt Svenska Dagbladet.
Dessa artiklar har Yahya Hassan som direkt huvudtema och är skrivna antingen om honom eller hans verk. Artiklar där poeten endast omnämns eller står som primärt fokus i notisformat har inte ingått i den totala populationen. Kortare notiser i kultursidan som direkt kretsar kring poetens fängslande år 2016 har exkluderats eftersom dessa kan påverka resultatet på ett polariserat sätt. Även artiklar som endast berör hans medverkan i politiken har exkluderats. Den totala populationen möter följande kriterier:
• Yahya Hassan eller hans verk är textens huvudtema
• Texten är skriven som en längre artikel, krönika eller ledare
Av den totala populationen på 18 artiklar är sex stycken hämtade från Expressen, fem stycken från Aftonbladet, fyra stycken från Dagens Nyheter samt resterande tre artiklar från Svenska Dagbladet. Studien ämnar inte att jämföra tidningarna med varandra utan används för att få en bred bild av hur svenska kulturskribenter skrev om Yahya Hassan under den verksamma perioden, där av är antalet artiklar från vardera tidning inte relevant.
6.2.1 Relevansurval
För att hämta den totala populationen användes ett relevansurval. För att besvara forskningsfrågorna behövs ett tydligt ramverk där de analyserade artiklarnas innehåll är av relevans för studien (Krippendorff, 2019). I den här studiens fall krävdes ett
relevansurval för att tydligt kunna urskilja vilka av de publicerade artiklarna som primärt handlar om Yahya Hassan och inte endast artiklar där skribenten nämner poeten eller använder honom som exempel. För att sålla bort de irrelevanta artiklarna användes sökrutan vid respektive webbsidas kultursida där sökordet var “Yahya Hassan”. Artiklar som därefter har poeten som huvudtema mellan år 2013 till 2019 ingår i den totala populationen.
Via ett relevansurval följer användaren av metoden en tydlig hierarki där urvalet systematiskt väljs ut baserat på relevans för studiens ändamål (Krippendorff, 2019).
Detta innebär att artiklar där skribenter endast nämner poeten inte ingår i den totala populationen, utan de artiklar som utgör den totala populationen är de som är av
relevans för studien (Krippendorff, 2019): skribenten fokuserar genomgående på Yahya Hassan som person eller som författare. Ett relevansurval applicerades även på de valda webbtidningarna. Tidningar som besitter stort inflytande är av största relevans för studien (Krippendorff, 2019), därav valet av två svenska stora kvällstidningar och två svenska stora dagstidningar eftersom Aftonbladet och Expressen är de kvällstidningar med störst räckvidd samt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är de dagstidningar med störst räckvidd (Kantar/Sifo, 2021).
6.3 Metodkritik
6.3.1 Kritik mot kvalitativ innehållsanalys
Bryman (2018) skriver att den främsta kritiken som riktats mot kvalitativ forskning inkluderar dess subjektivitet. Detta innebär att resultaten i kvalitativa undersökningar bygger på forskarens egen uppfattningsförmåga och förståelse. Vidare menar Bryman (2018) att analysarbetet i sig utgår från forskaren som primärt redskap, trots användning av olika analytiska verktyg. Kritiker till metoden menar att tolkningarna som görs under en kvalitativ undersökning speglar forskarens egna sympatier och personligheter
(Bryman, 2018). Kritiker pekar även på bristen av generaliserbarhet i en kvantitativ undersökning; resultaten är svåra att placera utanför den kontext som de ursprungligen sattes i. Med andra ord menar kritiker att det är svårt att veta om den kvalitativa
forskningens resultat är representativa för andra liknande fall (Bryman, 2018). Den här studien har mött kritiken mot kvalitativa studier genom att vara så transparent som möjligt under hela processen. Forskningsfrågorna har utformats och svarats på med transparens och koppling mellan tidigare forskning och teorier har varit ständigt närvarande. Även avståndet mellan text och uttolkare är väldigt litet; Esaiasson et. al., (2017) syftar till hur bekant forskaren är med den miljö som den analyserade texten är producerad i. Om avstånden mellan texten är små både tidsmässigt, kulturellt och socialt är det enklare för forskaren att förstå vad texten säger. Detta stämmer mycket väl in på den här studien då avståndet mellan forskare och det kulturella, sociala och
tidsmässiga rum som det empiriska materialet är producerat i är väldigt litet.
6.4 Validitet och reliabilitet
Reliabilitet syftar till att undersökningen som utförts får samma resultat även om samma undersökning genomförs vid ett annat tillfälle (Esaiasson et. al., 2017), samt att
undersökningen har genomförts med försiktighet gentemot forskarens egna fördomar och att den genererade datan besitter samma mening för dem som använder dessa (Krippendorff, 2019). Den här studien har hög reliabilitet då samtliga analysverktyg tydligt har redovisats för och använts på ett transparent vis genomgående under analysarbetet. De valda analysverktygen är dessutom väl utvalda för den här studiens ändamål vilket även tyder på en hög reliabilitet.
Begreppet validitet används främst inom forskning där kvantitativa metoder tillämpats men appliceras även på undersökningar som utförts kvalitativt (Svensson, 1996).
Esaiasson et. al (2017) skriver för att en hög validitet ska påvisas måste de empiriska indikatorerna stämma överens med de teoretiska begreppen; hög validitet menar att undersökningen undersöker det den säger att den undersöker, därav är en undersöknings validitet syftat till studiens kvalitet (Wolming, 1998). Den här studien besitter en hög intern validitet, resultatvaliditet samt extern validitet. Den här studiens resultat är av beskrivande natur vilket leder till ett likhetstecken mellan intern validitet och
resultatvaliditet (Esaiasson et. al., 2017). För att en hög intern validitet och resultatvaliditet ska påvisas krävs välgrundade slutsatser av beskrivande eller
förklarande natur (Esaiasson et. al., 2017). Den här studien påvisar hög validitet genom att bistå med en hög andel citat ur det empiriska materialet och därefter en tydlig redovisning för hur analysarbetet har utförts samt hur slutsatserna har dragits. Den externa validiteten syftar till en undersöknings generaliserbarhet; slutsatserna från undersökningen ska gå att placera i en annan kontext än de ursprungligen sattes i (Esaiasson et. al., 2017). Studien har därför en hög generaliserbarhet då debatten verk och person inom kulturvärlden inte endast kretsar kring poeten Yahya Hassan,
resultaten går därför att generalisera.
6.5 Forskningsetik
Forksningsetiken bygger i grunden på att skydda patienter och försökspersoner mot felbehandling och övergrepp i vetenskapens namn (Vetenskapsrådet, 2017). I boken God Forskningssed publicerad av Vetenskapsrådet (2017) talas det om forskningsetiska överväganden och hur forskaren i fråga bör ställa sig till detta. Vetenskapsrådet (2017) menar att forskaren måste hitta en balans mellan kunskapsintresset och
integritetsintresset. Kunskapsintresset syftar till att ny kunskap som sådan är av stor betydelse för utveckling både på individuell och samhällelig nivå. Integritetsintresset syftar till att skydda individens integritet samt att skydda denne mot skada. I den här studien har ingen person förutom forskaren och handledaren varit inblandad, vilket leder till att integritetsintresset inte har skadats. Det använda materialet i studien är
tillgängligt för allmänheten och de enskilda skribenterna nämns aldrig vid namn; endast tidningen där den analyserade texten publicerats finns med i slutet vid varje citat.
Vetenskapsrådet (2017) menar vidare att forskaren som utför studien, oavsett forskningsområde, har ett särskilt ansvar gentemot de människor som direkt eller indirekt blir påverkade av studiens resultat. Forskaren ska stå fri från yttre påverkan och manipulation samt inte utföra studien för egen vinning, något den här studien har tagit hänsyn till. Studien är utförd på ett transparent och objektivt vis och erhåller därmed en hög och god forskningssed.
7 Resultat och analys
I följande kapitel presenteras resultaten av den kvalitativa textanalys som tillämpats. De makroteman som kommer diskuteras inkluderar vilde vs talang, skribenternas relation till verket samt personen är verket.
7.1 Tema vilde vs talang
I det empiriska materialet kunde främst ett överrepresenterat tema utläsas; sju av artiklarna berörde i någon mån temat vilde vs talang vilket innebär att skribenterna fann en motsägelsefullhet i en person som både var en framgångsrik poet och samtidigt kom från en lägre samhällsklass och av invandrarbakgrund. Exemplet nedan redogör för motsättningen vilde vs talang:
“En småkriminell, tonårig palestinier med danskt pass, uppväxt i förortsghettot Århus Vest, har nu sålt över 100 000 exemplar av sin självbetitlade debutsamling.” (Expressen, 2014).
Skribenten benämner Hassans uppväxt, hemort och kriminalitet i motsägelsefull ton till det faktum att poeten har sålt över 100 000 exemplar av sin debutsamling. Det här exemplet går i linje med Halls (2013) teori om representationen av ’den andre’ och stereotypiseringen av ‘den andre’. Hall (2013) menar att det finns en verklig fascination inför den andre men att olikheten i sig är viktig, utan den finns ingen mening. Däremot bör tilläggas att olikheten medför en kontrast, eller konflikt; småkriminell, palestinier och ghetto är alla beskrivningar av något som kontrasterar det vita svenska
majoritetssamhället.
Ett perspektiv av fascination går att finna i exemplet ovan. Sides & Gross (2013) menar att grupper som har lägre status och mindre makt i samhället automatiskt kommer anses som mindre kompetenta än dess motsatsgrupp, det vill säga den grupp som generellt sett har mer status och makt. Därmed är skribentens perspektiv förvånat över att en person ur den lägre ansedda gruppen är förmögen att producera ett bästsäljande verk. I väst är muslimer ofta stereotypiserade som individer sammanflätade med krig, kriser och konflikt (Sides & Gross, 2013), ord som direkt kan kopplas till småkriminell, palestinier och ghetto. Palestinier genererar krig, kriminalitet genererar konflikt och ghetto
genererar kris. Nedan följer ytterligare ett exempel:
“Är det en haschpsykos vi bevittnar? Är det något slags realitykonst? Är det en desperat människas reaktion på högst verkliga hot om misshandel och mord? Eller helt enkelt beviset för att ”man kan ta en kille ur gettot men aldrig gettot ur en kille”?” (Aftonbladet, 2016).
Texten som utdraget är hämtat från kretsar kring publiceringen av Yahya Hassans andra diktsamling. Däremot låter skribenten inte texten handla om den nya diktsamlingen utan lägger fokus på det faktum att diktsamlingen skrevs när författaren befann sig på en psykiatrisk klinik. Genom att ställa frågan “Är det en haschpsykos vi bevittnar?” ställer skribenten en fråga till läsaren och därmed antar att läsaren och skribenten har samma förutfattade meningar, eller konceptuella karta (Hall, 2013), som denne själv.
Skribenten representerar poeten som en ‘knarkande galning’ i den mån att hen förutsätter att vistelsen på den psykiatriska anstalten är till följd av ett drogmissbruk.
Därmed stereotypiserar skribenten poeten som ‘en knarkare från en kriminell förortsmiljö’.
Genom att ställa fler frågor till läsaren söker skribenten svar på poetens privata agerande (Foucault, 2002), hen vill söka sanningen bakom verket genom att söka
‘sanningen’ hos författaren. Skribenten ställer även frågan om det är möjligt att Hassan befinner sig på psykiatrisk anstalt till följd av “högst verkliga hot om misshandel och mord” men fortsätter sedan till den, enligt skribenten, mest troliga förklaringen: “man kan ta en kille ur ghettot men aldrig ghettot ur en kille”. Uttalandet tyder på fler saker;
skribentens proposition är nedvärderande samt stereotypiserande. Meningen innebär att en person från ett ghetto kan fysiskt ta sig därifrån, i detta fall: Yahya Hassan äntrade kulturscenen, men själsligt kommer denne alltid vara ‘en person från ghettot’, vilket i det här sammanhanget är av starkt nedvärderande slag. Teman som ofta kopplas ihop med muslimer i Brittisk press inkluderar avvikande, farlig och problematisk (Siddiqua
& Sultan, 2021), samtliga teman lyser igenom i utdragets sista ställningstagande.
Skribentens perspektiv utgår från ett ‘vi-och-dem’; hen känner inte tillhörighet till någon från ‘ghettot’.
Nedan följer ytterligare ett exempel där skribenten förvånas över att en person från en lägre samhällsklass inte är endimensionell, det vill säga antingen dum eller smart, ond eller god, utan är en individ som besitter fler egenskaper samtidigt.
“Men han sa också många vettiga saker, och framstår ofta som både genomtänkt och intressant i intervjuer. Dessutom har han humor och kan vara väldigt rolig” (Aftonbladet, 2016).
Genom att följa den hermeneutiska spiralen sätts en helhets del i ett sammanhang (Esaiasson et. al., 2017). Exemplet ovan är ett utdrag där skribenten i samma paragraf tidigare benämnt Yahya Hassan som: “...kramad från vänster för sin klasskildring och Palestina-aktivism och från höger för en hård kritik mot islam och tillvaron i så kallade invandrargetton.”(Aftonbladet, 2016). Däremot tar det inte fokus från paragrafens makrotema; skribenten förvånas över hur en person från underklassen kan uttala sig om
‘vettiga saker’. Stereotypen om unga män från förorten med utländsk bakgrund inkluderar inte egenskaper som genomtänkt och intressant. Dessa egenskaper tilldelas främst dem ur den högre samhällsklassen (Hall, 2013). Skribentens proposition är därför nedvärderande. Perspektivet utgår från ett jämförelseperspektiv (Ledin & Hellspong, 1997) ; genom att vara förvånad över att Yahya Hassan är ‘genomtänkt’ och ‘intressant’
jämför skribenten poeten med vad som brukar förväntas av en ung man med
invandrarbakgrund. Skribenten förväntar sig att Yahya Hassan ska vara motsatsen till det som beskrivs, förslagsvis ogenomtänkt och ointressant och blir därför förvånad när motsatsen bevisas. Avsändaren låter texten framträda på ett visst sätt utifrån sin egen världsbild (Hellspong & Ledin, 1997), vilket i detta fall är att representera Yahya Hassan som en endimensionell individ; antingen god eller ond, smart eller dum. Hall (2013) menar att detta är vanligt förekommande gällande stereotypisering gentemot icke-vita personer.
7.2 Tema skribenternas relation till verket
Under textanalysen som utförts kunde ingen text i det empiriska materialet utläsas där skribenten enkom fokuserar på verket. Samtliga texter innehåller fragment av personen, eller önskan om att förstå personen i förhållande till verket (Foucault, 2002). Däremot kunde fyra texter hittas som gav verket större utrymme än personen och där debatten om verk och person i sig diskuteras i texten.
“Så vad ska man göra som recensent? Diskutera invandringspolitik eller försöka hålla sig till saken, den litterära artefakten?”
(Aftonbladet, 2014).
Skribenten till texten väljer i någon mån att utelämna personen Yahya Hassan och istället fokusera på verket “YAHYA HASSAN”, eller den ‘litterära artefakten’. Att notera är däremot att skribenten känner behov av att uttala sig om vart dennes
ståndpunkt i debatten ligger. Hen erkänner debatten kring Hassan och problematiserar
sin egen roll som kulturskribent samtidigt som hen tydliggör att texten kommer skrivas som en recension av verket. Citatet är ett exempel där det kritiska konsensus bryts. Klein (2005) upptäckte att de kritiker som bröt konsensus inte gjorde det genom att helt gå mot strömmen, utan i stället recenserade ett tidigare hyllat verk som ‘överskattat’. Skribenten av den här texten avviker från konsensus men problematiserar ändå sin roll. Om
skribenten följt Barthes (1977) teori hade denne inte nämnt debatten alls. Detta kan ledas till kopplingar som Nørgaard Kristensen & Roosvall (2021) upptäckte; artiklar som publiceras på kultursidan besitter större politisk kraft än tidigare anat; det som skrivs på kultursidan kan få uppföljning på exempelvis nyhetssidan. Därav träder skribenten in i debatten varsamt. Vidare skriver skribenten:
“För vad är det man berömmer, om man nu berömmer den: bokens litterära egenskaper eller att någon ”säger hur det är” i invandrargettona? Och vad är det man ogillar, om man nu ogillar den: att det är dålig poesi eller att Hassan omfamnas på Flashback och Avpixlat?” (Aftonbladet, 2014).
Här går skribenten däremot i någon mån i linje med Barthes; bokens litterära egenskaper och hur den uppfattas av läsaren speglar inte tillbaka på personen bakom verket, verket har en egen identitet och bör läsas som sådan (Barthes, 1977). Men snarare än att producera en renodlad recension av verket fortsätter skribenten att problematisera debatten. Nedan följer ytterligare ett utdrag från texten som samspelar med Barthes teori:
“Utöver förlagsnamnet och genrebeteckningen (”Dikter”) står det bara
”YAHYA HASSAN”, med stora vita versaler, på det svarta omslaget.
Boktitel och författarnamn, objekt och subjekt, sammanfaller. Om det ligger ett autenticitetsanspråk i det förhållandet (boken är jag), så slår autenticitetstanken, oavsett avsikten, omedelbart över i varufetischism (jaget är en vara). Så vem är det som talar i dessa dikter? Vad är det som talar?” (Aftonbladet, 2014).
När skribenten skriver om ‘autenticitetsanspråk’ syftar hen till (andra) recensenter som lägger värde i sanningshalten i diktsamlingen som har samma namn som författaren själv, vilket enligt Barthes (1977) aldrig är av vikt. Skribenten nämner även
‘varufetischism’ vilket innebär att jaget, eller författaren, numera betraktas som en vara;
något även Barthes (1977) diskuterar; kapitalismen har medfört en prestige till individen vilket leder till att jaget inte lämnas utanför verket. Skribenten ställer då frågan “vem är det som talar?”, syftande till att jaget värderas som en vara därmed är även författarskap en vara. I utdraget poängteras även att sanningshalten i diktsamlingen är av irrelevans om jaget är ämnat att säljas, för vem är det i sådana fall som gagnas? Utdraget nedan visar ytterligare skribentens ståndpunkt och perspektiv i verk och person-debatten:
“Det strukturalistiska svaret: YAHYA HASSAN är sprungen inte så mycket ur en individs inre, som ur en yttrandeapparat som producerar fler och fler utsagor om invandringens problem, brottsligheten i förorten, islamistiskt kvinnoförtryck etcetera. Det intressanta i det perspektivet är inte den enskilde författarens förmåga, utan den samhälleliga törsten - 100 000 läsare - på dessa utsagor.” (Aftonbladet, 2014).
Här visar skribenten i en tydlig proposition sin ståndpunkt om vart hen står i debatten:
verket bör skiljas från personen och bör inte konsumeras av läsaren med författaren i bakhuvudet; ett verk är skapt från fler meningar från fler kulturer som tillsammans stiger in i texten och bildar en egen värld där författaren lämnas därhän och läsaren tar över (Barthes, 1977). Detta pekar skribenten på när denne skriver att författaren fungerar som en ‘yttrandeapparat’ som genererar frågor som stammar ur samhällets diskurs om exempelvis brottslighet i förorter. Skribentens perspektiv är därefter från ett missnöje riktat mot kulturbranschen; hen vill avlägsna personen ur debatten och istället fokusera på verket i sig, eller snarare samhället som törstar efter vad ‘yttrandeapparaten’
har att säga. Ett kritiskt konsensus bryts.
Utdraget nedan är publicerat i Dagens Nyheter och fokuserar i största mån på verket framför personen, perspektivet utgår från temat kritikerns relation till verket och propositionen är problematisering inför den egna rollen som kulturskribent. Skribenten skriver:
“Vem äger identitetens namn? Boken eller kroppen? Är det personen Yahya Hassan som har skapat diktsamlingen ”YAHYA HASSAN”, eller har ”YAHYA HASSAN” skapat en ny identitet åt sin namne?” (Dagens Nyheter, 2014).
Även den här skribenten följer Barthes fotspår i debatten om verk och person. Själva skrivandet i sig är förstörandet av personen bakom verket; i samband med författandet av ett verk exluderas den egna identiteten och en ny identitet föds, verkets identitet (Barthes, 1977). Men även denne skribent problematiserar sin egen roll i debatten och vill lyfta det eventuella problemet som medföljer om kritiker kritiserar verk utifrån dess skapare. Ytterligare ett utdrag ur texten där skribenten skriver om diktsamlingen som en egen identitet är följande:
”YAHYA HASSAN” är en diktsamling som bågnar under ett enormt tryck.
Men det paradoxala är att ju mer man lägger på den, desto mer kastar den av sig. Det finns ett svart hat i den här boken som är rasande starkt. Ingen skall göra våld på mig säger det. Inte pappa, inte islam, inte pedagogerna, inte anstalterna.” (Dagens Nyheter, 2014).
När skribenten skriver att det finns “ett svart hat…” benämner hen diktsamlingen som en egen entitet, ett fristående verk som talar ett eget språk. Även när
skribenten säger “ingen ska få göra våld på mig” så talar skribenten utifrån verkets perspektiv, diktjagets perspektiv, och inte personen Yahya Hassans perspektiv.
Skribentens egna perspektiv utgår därmed från att verket bör skiljas från personen medan propositionen är av försvarande natur gentemot verket. Nedanstående utdrag är från den tredje texten vars avsändare gav utrymme åt verket:
“... dels kommer det fram i metaforer och omskrivningar som vetter mot jargong och sociolekt, dels genom att sakligheten bryts upp av oväntade digressioner eller en haltande syntax och upprepningar, som kanske simulerar en invandrares brustna tal (vad nu det är?), men som i realiteten är och blir bearbetad poesi.” (Svenska Dagbladet, 2014).
Skribenten till texten diskuterar diktsamlingens språkliga uppbyggnad; digressioner och syntaxer syftar helt till dikternas uppbyggnad och utelämnar skaparen av dikterna utanför. När skribenten däremot skriver “...en invandrares brustna tal (vad nu det är?)”
avslöjas även här kritikerns problematisering av debatten. Genom att påpeka att det
‘brustna talet’ inte bör påpekas, påpekas det ändå. Nedan ger sig skribenten in i debatten om personen via verket:
“Det är djupt oroande om Hassans dikter, genom att skriva om hyckleri, ger bränsle åt nynazism och en fördummande syn på islam och muslimer.
