Tema skribenternas relation till verket

Under textanalysen som utförts kunde ingen text i det empiriska materialet utläsas där skribenten enkom fokuserar på verket. Samtliga texter innehåller fragment av personen, eller önskan om att förstå personen i förhållande till verket (Foucault, 2002). Däremot kunde fyra texter hittas som gav verket större utrymme än personen och där debatten om verk och person i sig diskuteras i texten.

“Så vad ska man göra som recensent? Diskutera invandringspolitik eller försöka hålla sig till saken, den litterära artefakten?”

(Aftonbladet, 2014).

Skribenten till texten väljer i någon mån att utelämna personen Yahya Hassan och istället fokusera på verket “YAHYA HASSAN”, eller den ‘litterära artefakten’. Att notera är däremot att skribenten känner behov av att uttala sig om vart dennes

ståndpunkt i debatten ligger. Hen erkänner debatten kring Hassan och problematiserar

sin egen roll som kulturskribent samtidigt som hen tydliggör att texten kommer skrivas som en recension av verket. Citatet är ett exempel där det kritiska konsensus bryts. Klein (2005) upptäckte att de kritiker som bröt konsensus inte gjorde det genom att helt gå mot strömmen, utan i stället recenserade ett tidigare hyllat verk som ‘överskattat’. Skribenten av den här texten avviker från konsensus men problematiserar ändå sin roll. Om

skribenten följt Barthes (1977) teori hade denne inte nämnt debatten alls. Detta kan ledas till kopplingar som Nørgaard Kristensen & Roosvall (2021) upptäckte; artiklar som publiceras på kultursidan besitter större politisk kraft än tidigare anat; det som skrivs på kultursidan kan få uppföljning på exempelvis nyhetssidan. Därav träder skribenten in i debatten varsamt. Vidare skriver skribenten:

“För vad är det man berömmer, om man nu berömmer den: bokens litterära egenskaper eller att någon ”säger hur det är” i invandrargettona? Och vad är det man ogillar, om man nu ogillar den: att det är dålig poesi eller att Hassan omfamnas på Flashback och Avpixlat?” (Aftonbladet, 2014).

Här går skribenten däremot i någon mån i linje med Barthes; bokens litterära egenskaper och hur den uppfattas av läsaren speglar inte tillbaka på personen bakom verket, verket har en egen identitet och bör läsas som sådan (Barthes, 1977). Men snarare än att producera en renodlad recension av verket fortsätter skribenten att problematisera debatten. Nedan följer ytterligare ett utdrag från texten som samspelar med Barthes teori:

“Utöver förlagsnamnet och genrebeteckningen (”Dikter”) står det bara

”YAHYA HASSAN”, med stora vita versaler, på det svarta omslaget.

Boktitel och författarnamn, objekt och subjekt, sammanfaller. Om det ligger ett autenticitetsanspråk i det förhållandet (boken är jag), så slår autenticitetstanken, oavsett avsikten, omedelbart över i varufetischism (jaget är en vara). Så vem är det som talar i dessa dikter? Vad är det som talar?” (Aftonbladet, 2014).

När skribenten skriver om ‘autenticitetsanspråk’ syftar hen till (andra) recensenter som lägger värde i sanningshalten i diktsamlingen som har samma namn som författaren själv, vilket enligt Barthes (1977) aldrig är av vikt. Skribenten nämner även

‘varufetischism’ vilket innebär att jaget, eller författaren, numera betraktas som en vara;

något även Barthes (1977) diskuterar; kapitalismen har medfört en prestige till individen vilket leder till att jaget inte lämnas utanför verket. Skribenten ställer då frågan “vem är det som talar?”, syftande till att jaget värderas som en vara därmed är även författarskap en vara. I utdraget poängteras även att sanningshalten i diktsamlingen är av irrelevans om jaget är ämnat att säljas, för vem är det i sådana fall som gagnas? Utdraget nedan visar ytterligare skribentens ståndpunkt och perspektiv i verk och person-debatten:

“Det strukturalistiska svaret: YAHYA HASSAN är sprungen inte så mycket ur en individs inre, som ur en yttrandeapparat som producerar fler och fler utsagor om invandringens problem, brottsligheten i förorten, islamistiskt kvinnoförtryck etcetera. Det intressanta i det perspektivet är inte den enskilde författarens förmåga, utan den samhälleliga törsten - 100 000 läsare - på dessa utsagor.” (Aftonbladet, 2014).

Här visar skribenten i en tydlig proposition sin ståndpunkt om vart hen står i debatten:

verket bör skiljas från personen och bör inte konsumeras av läsaren med författaren i bakhuvudet; ett verk är skapt från fler meningar från fler kulturer som tillsammans stiger in i texten och bildar en egen värld där författaren lämnas därhän och läsaren tar över (Barthes, 1977). Detta pekar skribenten på när denne skriver att författaren fungerar som en ‘yttrandeapparat’ som genererar frågor som stammar ur samhällets diskurs om exempelvis brottslighet i förorter. Skribentens perspektiv är därefter från ett missnöje riktat mot kulturbranschen; hen vill avlägsna personen ur debatten och istället fokusera på verket i sig, eller snarare samhället som törstar efter vad ‘yttrandeapparaten’

har att säga. Ett kritiskt konsensus bryts.

Utdraget nedan är publicerat i Dagens Nyheter och fokuserar i största mån på verket framför personen, perspektivet utgår från temat kritikerns relation till verket och propositionen är problematisering inför den egna rollen som kulturskribent. Skribenten skriver:

“Vem äger identitetens namn? Boken eller kroppen? Är det personen Yahya Hassan som har skapat diktsamlingen ”YAHYA HASSAN”, eller har ”YAHYA HASSAN” skapat en ny identitet åt sin namne?” (Dagens Nyheter, 2014).

Även den här skribenten följer Barthes fotspår i debatten om verk och person. Själva skrivandet i sig är förstörandet av personen bakom verket; i samband med författandet av ett verk exluderas den egna identiteten och en ny identitet föds, verkets identitet (Barthes, 1977). Men även denne skribent problematiserar sin egen roll i debatten och vill lyfta det eventuella problemet som medföljer om kritiker kritiserar verk utifrån dess skapare. Ytterligare ett utdrag ur texten där skribenten skriver om diktsamlingen som en egen identitet är följande:

”YAHYA HASSAN” är en diktsamling som bågnar under ett enormt tryck.

Men det paradoxala är att ju mer man lägger på den, desto mer kastar den av sig. Det finns ett svart hat i den här boken som är rasande starkt. Ingen skall göra våld på mig säger det. Inte pappa, inte islam, inte pedagogerna, inte anstalterna.” (Dagens Nyheter, 2014).

När skribenten skriver att det finns “ett svart hat…” benämner hen diktsamlingen som en egen entitet, ett fristående verk som talar ett eget språk. Även när

skribenten säger “ingen ska få göra våld på mig” så talar skribenten utifrån verkets perspektiv, diktjagets perspektiv, och inte personen Yahya Hassans perspektiv.

Skribentens egna perspektiv utgår därmed från att verket bör skiljas från personen medan propositionen är av försvarande natur gentemot verket. Nedanstående utdrag är från den tredje texten vars avsändare gav utrymme åt verket:

“... dels kommer det fram i metaforer och omskrivningar som vetter mot jargong och sociolekt, dels genom att sakligheten bryts upp av oväntade digressioner eller en haltande syntax och upprepningar, som kanske simulerar en invandrares brustna tal (vad nu det är?), men som i realiteten är och blir bearbetad poesi.” (Svenska Dagbladet, 2014).

Skribenten till texten diskuterar diktsamlingens språkliga uppbyggnad; digressioner och syntaxer syftar helt till dikternas uppbyggnad och utelämnar skaparen av dikterna utanför. När skribenten däremot skriver “...en invandrares brustna tal (vad nu det är?)”

avslöjas även här kritikerns problematisering av debatten. Genom att påpeka att det

‘brustna talet’ inte bör påpekas, påpekas det ändå. Nedan ger sig skribenten in i debatten om personen via verket:

“Det är djupt oroande om Hassans dikter, genom att skriva om hyckleri, ger bränsle åt nynazism och en fördummande syn på islam och muslimer.

Men poesin, om den är värd namnet, kommer också – samtidigt som den drar in och spelar med en offentlig, massmedial sfär – att problematisera det ensidiga beslagtagandet av dess ord och deras omvandling till åsikter.

Den pekar på och är en specifik – kroppslig och psykisk, verbal, ljudande och typografisk – mänsklig erfarenhet.” (Svenska Dagbladet, 2014).

Här flätas personen samman med verket när skribenten skriver “Det är djupt oroande om Hassans dikter, genom att skriva om hyckleri, ger bränsle åt…”. Genom det citatet understryker skribenten att det fortfarande är personen Yahya Hassan som skriver om egna erfarenheter och därmed eventuellt “ger bränsle åt nynazism”. En problematiserad relation mellan verk och kritiker uppdagas. Däremot kommer skribentens primära perspektiv fram när denne skriver: “Men poesin [...] kommer också [...] att

problematisera det ensidiga beslagtagandet av dess ord och deras omvandling till åsikter”. Skribenten menar här att oavsett vad personen bakom verket säger eller gör, kommer denne aldrig kunna ta ansvar för hur andra tolkar verket; verk och person bör därmed skiljas åt (Barthes, 1977).

I den sista texten där verket ges större utrymme förmedlar skribenten sina åsikter ur ett relativt neutralt perspektiv:

“Det är naturligtvis frestande att läsa ståhejet kring Hassan i ljuset av de senaste årens Danmark grasserande islamofobi, men samtidigt är samlingen för disharmonisk och nihilistisk för att placeras i integrationsdebatten. Det är en individuell, sårig röst som kommer till tals i denna lyrikdebut…”

(Expressen, 2013).

Propositionen i utdraget är avväpnande; skribenten vill avväpna sig själv och debatten kring diktsamlingen och pekar istället på felaktigheter i debatten: “samlingen är för disharmonisk och nihilistisk för att placeras i integrationsdebatten”, skribenten menar att verket bör sättas i en egen kontext och inte förväxlas med politisk diskurs. Vidare

skriver skribenten:

"Yahya Hassan" är en mörk, obekväm och absolut nödvändig samling för den som med öppna ögon vill förstå det litterära paradigmskifte vi ännu bara är i början av.” (Expressen, 2013).

Här tar skribenten tydlig ställning till verket. Hen nämner inte personen Yahya Hassan utan endast diktsamlingens namn samtidigt som hen menar att diktsamlingen i sig är startskottet för ett litterärt paradigmskifte. Skribentens proposition är hyllande, Yahya Hassan beskrivs som pionjär i det ‘litterära paradigmskiftet’. Däremot visar även denna skribent på en relation till verket, hen känner något inför samlingens innehåll. I tidigare utdrag nämndes “den såriga rösten” vilket översätts till att skribenten ömmar för

personen bakom verket, därmed är personen inte helt utelämnad från verket. Nedan följer ett utdrag där texten har en försvarande proposition gentemot temat kritikerns relation till verket. Perspektivet utgår från att läsaren bör skilja verk och person åt.

“Med hopp i hjärtat vill jag tro att uppmärksamheten och de vansinniga försäljningssiffrorna för Yahya Hassans självbetitlade debutdiktsamling - över 100 000 exemplar är nu tryckta i Danmark - inte bara beror på den enorma mediesnöboll som satts i rullning, utan också på att det är bra poesi.

För att den kraftfull och för att den är sann. Inte sann som i autentisk, i den socialpornografiska bemärkelsen, utan sann som i ärlig.” (Expressen 2014).

Skribenten vill att diktsamlingen ska läsas “för att den är kraftfull” och inte till följd av

“mediesnöbollen som satts i rullning”. Skribenten blandar däremot in personen när hen skriver att diktsamlingen är ärlig eftersom personen Yahya Hassan nämns vid namn i början av utdraget och inte verket “YAHYA HASSAN”. Mikrotemat för utdraget är därför personen är verket. Propositionen är däremot inte enkom försvarande gentemot Yahya Hassan, utan även mot skribenten själv. Hen benämner “mediesnöbollen” som något som denne själv inte är den del av. Därav blir makrotemat för utdraget kritikerns relation till verket. Även den här skribenten problematiserar sin egen roll, utan att själv vara medveten om det. Hen ser sig själv som en utomstående kulturjournalist som inte bidrar till debatten om Yahya Hassan. I det kommande sista utdraget sker ett skifte från tidigare texter. Skribenten tillkännager sin egen roll som kulturskribent i debatten om Yahya Hassan:

“I Danmark pågår en debatt om huruvida Hassan är tillräknelig nog för att ge ut en bok och ifall det är rätt att ge en människa dömd för våldsbrott medieutrymme. Det som skaver med denna utgivning är inte detta. [...] Det som gör mig illa till mods är det faktum att Yahya Hassan gång på gång

från förläggare till livvakter till recensenter till läsare, ”HAR DET BEDRE I MIT LIV / END JEG SELV HAR DET.” Och att vi, samtidigt som vi hyllar hans poesi med de bästa intentioner, i varierande grad är delaktiga i de strukturer som orsakar hans undergång.” (Dagens Nyheter, 2019).

Skribenten till texten lyfter fram diktjagets röst för att göra ett uttalande om sin egen roll som kulturskribent, därefter skriver hen “...samtidigt som vi hyllar hans poesi [...] i varierande grad är delaktiga i de strukturer som orsakar hans undergång”. Här

problematiserar skribenten inte bara sin egen roll som kulturjournalist, utan hela kåren av kulturjournalister. ‘Strukturerna’ som skribenten benämner kan tolkas på fler sätt;

‘strukturer’ kan syfta till maktstrukturer där en till största del vit journalistkår

stereotypiserar och exotifierar Yahya Hassan och skapar en mediestorm kring honom.

‘Strukturer’ kan även syfta till kritikeryrket som sådant. Genom att skribenten väljer ett utdrag av en dikt där diktjaget menar att alla, oavsett läsare, recensent eller livvakt har det ‘bättre i hans liv än vad han själv har det’ menar hen att Yahya Hassan indirekt blir giraffen Marius (Ullberg, 2014), som avlivades och obducerades inför publik på Köpenhamns Zoo. Kritikerna som intar den industriella eller journalförande rollen (Klein, 2005) är de som bestämmer vad som ska synas och inte; skribenten menar därför att andra journalister är ansvarsbärande för “Yahya Hassans undergång” till följd av dess publiceringar. ‘Stukturer’ inom kritiker/journalistyrket kan även syfta till liknelser som Nørgaard Kristensen & Roosvall (2021) skriver om; kulturjournalistiken kan lätt falla över till att bli ‘skvallerjournalistik’ men har ändå en kraftfull inverkan på den politiska debatten i samhället.

Skribenten av utdraget problematiserar kritikernas relation till verket på fler sätt, genom att skriva: “Det som gör mig illa till mods är det faktum att Yahya Hassan gång på gång sätter fingret på vem som är vems studieobjekt i samhället.”, genom att använda ordet

‘studieobjekt’ kan skribenten syfta till exotifieringen av Yahya Hassan. Genom

exotifiering och stereotypisering tillsammans med den påstådda motsägelsefullheten om

‘vilde vs talang’ antar poeten en roll som ett ‘studieobjekt’ för det vita majoritetssamhället.