”attention is love”
- känslighet och uppmärksamhet som praktisk kunskap i psykoterapi
Ia Mårtensson Astvik
Handledare: Jonna Bornemark Examinator: Martin Gunnarson
Södertörns högskola | Institutionen för Praktisk kunskap Magisteruppsats 22,5 hp
Den vetenskapliga essän | Vårterminen 2020
Abstract
This exploratory scientific essay aims to deepen and conceptualize a practical knowledge for a psychotherapist based on a story from a working day in her profession. An introductory quote by Nobel Laureate Olga Tokarczuk “Sensitivity as the most modest form of love (…)”, becomes the springboard of the essay which is then followed and whose meaning is woven together with the story. An overarching wonder at the essay’s departure is what the concept of sensitivity, attention and love has for the psychotherapist in her profession. Essentially, the texts of various philosophers, writers and poets and the story weave the practical knowledge, discernment and power of being the one who exists for another who suffers and at the same time exists for her own suffering. This means that one's own vulnerability is uncovered by the profession that is present in its work to take part of another person's existence and reality, but also to perceive and deal with what is not told or verbalized. The essay conceptualizes
sensitivity to attention and love by seeking and finding their origin in ancient philosophy and the ideas of love and knowledge. From there, the study goes to love as a moral-philosophical idea. From that work, thoughts and the philosophers' ideas are brought in and tested for the concept of love as a practical knowledge in psychotherapy. That love for clients and love for themselves, possibly is a practical knowledge.
Keywords: practical knowledge, sensitivity, attention, love, eros, philosophy of morality, metaphors, imagination, vulnerability
Sammanfattning
Denna utforskande vetenskapliga essä vill fördjupa och begreppsliggöra ett praktiskt
kunnande för en psykoterapeut utifrån en berättelse från en arbetsdag i dennes profession. Ett inledande citat av nobelpristagare Olga Tokarczuk: ”Känsligheten som den allra
blygsammaste formen av kärlek (…)”, blir essäns avstamp som sedan följs och vars betydelse vävs samman med berättelsen. En överordnande undran vid essäns avfärd är vad begreppet känslighet, uppmärksamhet och kärlek har för betydelse för psykoterapeuten i sin profession.
Olika filosofers, författares och poeters texter och berättelsen väver i essän fram det praktiska kunnandet, omdömet och kraften i att vara den som finns för en annan som lider och samtidigt finnas för sitt eget lidande. Det betyder att den egna sårbarheten avtäcks hos den profession som är på plats i sitt arbete för att ta del av en annan människas tillvaro och verklighet men även förnimma och hantera det som inte berättas eller verbaliseras. Essän begreppsliggör känsligheten uppmärksamheten och kärleken genom att söka och finna deras ursprung i
antikens filosofi och idéerna om kärlek och kunskap. Därifrån går undersökandet till kärlek som en moralfilosofisk ide. Ur det arbetet förs tankar och de olika filosofernas funderingar in och prövar begreppet kärlek som ett praktiskt kunnande i psykoterapi. Att kärlek till klienter och kärlek till sig själv, möjligen är en praktisk kunskap.
Nyckelord: praktisk kunskap, känslighet, uppmärksamhet, kärlek, eros, moralfilosofi, metaforer, imagination, sårbarhet
Innehållsförteckning
Abstract ... 2
Gestaltning - En dag på min mottagning ... 5
Syfte och frågor ... 10
Metod ... 11
Teori - Känslighet, kärlek och uppmärksamhet ... 13
Skulden och dess skarv – Lottas och mitt samtal ... 18
Okänt görs känt – Tomas och mitt samtal ... 21
Meningslöshetens meningsfullhet - Anna och mitt samtal ... 23
Känslighet, uppmärksamhet och kärlek som praktisk kunskap ... 25
En avslutning och kanske en öppning ... 30
Referenser ... 32
Gestaltning - En dag på min mottagning1
Känsligheten är kärlek i dess allra blygsammaste form. Den visar inte sig själv i skrift, inte i något evangelium, ingen svär vid den, ingen åberopar sig på den. Den saknar emblem och symboler, leder inte till brott eller avund. Den visar sig där vi
uppmärksamt och koncentrerat blickar in i någon annans tillvaro, i det som inte är
”jag”.2
Jag sätter nyckeln i låset och hör det välbekanta klicket av dörren som låses upp.
Mottagningen är nedsläckt då jag kliver in, klockan är knappt sju denna fredag morgon och jag är först på plats. Jag går runt och tänder upp, fixar med kaffemaskinen, fyller
vattenkokaren med färskt vatten. Väl klar med de rutinmässiga morgonsysslorna slår jag mig ned vid mitt skrivbord och öppnar datorn. Efter en stund susar fläktsystemet monotont och suggestivt i bakgrunden i vänligt samarbete med Tracy Chapmans ”Baby Can I Hold You”3 från min Bose högtalare, allt medans jag läser och besvarar mejl. Jag öppnar kalendern och tittar på dagens bokningar, ser alla namnen på besöken, människorna som ska träda in i mitt rum. De olika namnen vid de olika klockslagen väcker känslor och förnimmelser på olika vis, värme, bekymring, oro, undran, nyfikenhet. Det är som att varje namn bildar en ljud- och synmatta av röster, gester, samtal, minnen, berättelser som påverkar mig, berör mig och min egen historia. Närheten till den ännu icke närvarande andre är märkbar.
Mitt första besök idag är Lotta. Lotta som jag glömde förra veckan, jag förbisåg att skriva in vår tid i kalendern efter att vi kommit överens om den. Jag hade bara träffat Lotta två gånger innan denna händelsen men vet att känslor av övergivenhet har kantat hennes liv och anar därmed hur den kan ha landat smärtsamt i henne. Att möta henne nu innebär att jag behöver se hennes historia i ljuset av händelsen, inte ursäkta och bortförklara mig. Jag drar några djupa andetag, blundar, känner fötterna mot golvet, centrerar mig i kroppen som jag brukar.
Jag går ut i väntrummet och ser Lotta sitta i den gröna soffan och bläddra i Vi Läser. Jag närmar mig försynt, noterar jag. ”Godmorgon, Lotta”, säger jag och hon tittar upp mot mig.
1I denna gestaltning berättas om mitt möte med tre klienter och med mig själv. Gestaltningarna har gjorts på ett sådant sätt att inga avslöjanden kan röja klienternas identitet. De har läst och muntligen samtyckt till det jag har skrivit och använt av deras berättelser. Det är min upplevelse av samtalen jag använt mig av och fördjupat mig i.
2 Olga Tokarczuk. ”När jag skriver måste jag känna allt inom mig” Dagens Nyheter. (DN) 6/12 2019, https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/olga-tokarczuks-nobelforelasning-nar-jag-skriver-maste-jag-kanna-allt- inom-mig/ (hämtad 2019-12-06)
3 Tracy Chapman, ”Baby can I Hold You”, (från musikalbumet Tracy Chapman 1988).
”Godmorgon”, säger hon. Min uppmärksamhet mot henne är i stunden odelad, orienterar mig, mina ögon uppmärksammar, kroppen förnimmer hennes nyanser i ansiktet, övriga
kroppsrörelser, toner, skiftningar. Jag anar en avvaktan i hennes ansikte som berör mig. Jag har med stor sannolikhet sårat en annan människa och jag känner skuld inför det. Vi går in på mitt rum, jag stänger dörren och hon slår sig ned. Jag vet att ögonblicket jag håller i min hand är skört och att varje närmande jag gör är av yttersta vikt för vår fortsättning i terapin. Vi sitter tysta en stund. Lotta vrider sina händer, en tilltrasslad näsduk rullar mellan hennes fingrar. Jag uppfattar, i atmosfären, något av en eventuell plågsam tystnad och beslutar mig för att öppna upp vårt blivande samtal. ”Jag vill börja med att säga att jag kan ana hur mitt misstag med vår tid förra veckan berört dig och att jag tror mig ana att det krävts mod av dig att komma idag”, säger jag och väger mina ord ett och ett genom att läsa av dess påverkan genom hennes ansiktsuttryck. ”Är det så?” frågar jag. Lotta verkar lyssna trots blicken ned mot sina händer och den tilltrasslade näsduken. Lotta gråter och börjar berätta om sin kamp att komma till mig idag. Hon ville aldrig gå hit igen, hon hade varit arg och besviken men hennes vänner hade stöttat henne i att ge terapin en chans till. Jag känner en ilning av smärta i mitt eget bröst, tänker: vad illa jag kan göra en annan människa
Samtalet vi trevande och försiktigt för, bär en spröd klarhet som sakteligt leder oss närmre varandra och våra blickar ersätter ord. Som att ett tyst förlåt vecklar upp sig och samtalet kan börja röra sig. Lotta berättar om upplevelsen hon har, hur hon står på en soptipp som är hennes liv. En soptipp av brustna relationer, svek och sorg. Min kompost på mitt landställe visar sig för mig i mitt inre. Är det möjligt att utforska hennes soptipp som en kompost?
Frågar efter en stund om soporna är komposterbara. Hon liksom stannar upp, tittar på mig och jag anar ett litet leende. Oväntat träder vi in i annan dimension av berättande och Lotta verkar röra sig lättare i orden och berättelsen. Hennes historia vecklar upp sig i färger, ansikten, atmosfär, känslor ja, till och med musik - jag hör vid tillfället refrängen i Lalehs sång
”Colors” inom mig: ”Just because it´s black in the dark doesn´t mean there´s no color.”4 Som att både hon och jag får tillgång till ett annat perspektiv. ”Hur hamnade du på
soptippen/komposten?”, frågar jag. ”Mamma släppte min hand”, säger hon och tittar ned på sina händer och berättar en händelse ur sitt liv som barn. En snabb bild av min egen mamma dyker upp. Tar mig tillbaka genom att titta på henne. Lottas och mitt samtal vecklar åter upp sig. En berättelse om hur hon vid ett tillfälle blivit lämnad och glömd av sin mamma. Känner en djup värme gentemot henne och med en upplevelse av att något är reparerat i vår relation
4 Laleh, ”Colors”, (musikalbum, Colors, 2013).
och att den smärtsamma situation hon erfarit som barn blivit berättad och lyssnad på utifrån en annan horisont. Lotta lämnar sedan mitt rum med en noga dubbelkollad ny tid inbokad. Jag erfar en känsla av hopp.
En stund med mig själv innan nästa besök. Känner mig lite skör. Låter blicken vila på en av mina tavlor i rummet. På den finns ett hus målat med en gatlampa framför sig vars sken skapar skuggor och lockar fram ett mörker runt huset. Det lyser i ett av de små fönstren, en skugga av en människokropp visar sig. Är det där jag står i detta nu? tänker jag. Var det där Lotta stod den där dagen då hennes mamma släppte hennes hand? undrar jag. Känner en ensamhet krypa inpå mig. Håller emot och fokuserar på mina fötter mot golvet. Sneglar mot klockan, en kort stund till nästa besök som är ett nybesök.
Jag går ut i väntrummet. En lång man står med ryggen mot mig medan han ser ut att läsa den inramade texten av Stig Dagerman som hänger på väggen. ”Hej”, säger jag och tittar på honom. Tomas fortsätter titta på tavlan, vänder sitt ansikte mot mig för att åter titta tillbaka på den. ”Hej”, säger han. Det uppstår en slags tystnad som är ovanlig för mig. Nåväl, tänker jag.
Tomas fortsätter med sin blick på texten och säger, ”Du ser annorlunda ut än bilden på din hemsida”. Jag skrattar till och säger ”Ja, det gör jag nog”. Mitt skratt avslöjar, i alla fall för mig själv, mitt eget förhållande till bilden, den har några år på nacken och jag tänker att jag vill byta ut den och ska ta i det.
Jag frågar Tomas om han vill ha te eller kaffe vilket han avböjer och jag visar vägen till mitt rum med en gest. Vi går in. Jag stänger dörren och upplever ganska oväntat en kyla och känner mig lite lätt frusen. Tomas slänger av sig sin jacka för att därefter sätta sig i ”min”
fåtölj. Jag märker att jag bromsar upp och gör ett snabbt överslag i huvudet, ska jag be honom byta stol eller ska jag låta honom få sitta kvar. Jag ger mig en kort paus genom att låtsas sätta telefonen på ljudlöst. Beslutar, av outgrundlig anledning, att låta honom sitta kvar. Tänker snabbt, men oreflekterat, att det kan bli spännande. Jag slår mig ned i min ”klientfåtölj”. Våra blickar möts och jag ser hans ansikte ordentligt för första gången. Han har ett fint ansikte, lite avlångt med en kraftig haka. Väldigt maskulint ansikte, förvånar jag mig själv att tänka. Svårt få en upplevelse av hans ögon, de är inte tomma men svåra att läsa. Jag noterar en rörelse i min mage och mitt ansikte, vilken jag tolkar som en känsla av osäkerhet, något jag inte är van vid. Min uppmärksamhet känns splittras, förlorar blicken gentemot honom och börjar alltmer ha fokus på mig själv, mitt eget. Jag upplever mig i ett slags underläge, subtilt, och jag blir rädd. Jag frågar vad som fått honom hit.
En stund in i samtalet då jag utforskar mot vilken bakgrund han kommit och hur hans svårigheter ser ut märker jag att min kropp är spänd. Jag märker det först i mina lår för att
sedan förnimma och notera armarna, käken, magen. Tomas själv sitter, som jag uppfattar det, avslappnat i min stol med raka ben ut i rummet där vänster fot vilar på den högra. Hans händer ligger knäppta någonstans vid hans midja. Jag förnimmer något av ett obehag i hans stil i sittandet. Känner en lätt irritation, eller är det ett uttryck av osäkerhet? Han upptar min golv-sfär, på min sida slår det mig, vilket minskar min rörlighet. Jag känner mig på något vis inte riktigt fri, noterar jag. Vad har jag hittills hört honom berätta? Tomas chef har, enligt Tomas, ”påstått”, att han lätt hamnar i konflikter med sina kollegor. HR avdelningen på hans arbetsplats har, tillsammans med Tomas chef, rekommenderat honom samtal för att titta på hur han bidrar till dessa konflikter. Jag fokuserar på att höra honom. Att genom bruset av orden och meningarna höra vad han berättar. Ett brus vilket jag upplever bildar ett slags filter som gör det svårt att se, höra honom – att gå med honom i hans berättandet. Jag börjar
reflektera över hur jag tänker. Som om han skulle finnas någon annanstans med sina ord och meningar. Hur tänker jag så? Jag noterar att min struktur i lyssnandet känns lite uppfransat.
Jag har svårigheter hålla kursen i samtalet. Obehaget gör mig osäker. Jag närmar mig honom med en kommentar av det han beskriver: ”Det känns tufft för dig, lite ensamt, är det så?”, prövar jag. Han stannar upp och tittar skrattande på mig. ”Nä, sådant här är jag van vid, jag jobbar ju med konfliktlösning.” Han fortsätter: ”Det känner du väl till, när vi måste möta människor som är inkapabla och alldeles för känslomässiga, ibland bränner det bara till i huvudet”. En fysisk reaktion i mig reagerar på hans ”vi” och hans ”bränner till i huvudet” och ger mig ett lätt illamående. Samtalet fortsätter. Jag känner mig alltmer orörlig och inkapabel.
Tomas själv verkar ha det bra där han sitter och berättar, utan att ta in mig i samtalet, om konflikterna och hur han ser på dem. Någonstans djupt inom mig hör jag min egen röst kalla till mig: så här har han det, så som jag erfar nu. Jag är inkapabel. Nej, jag är inte inkapabel.
Märker hur jag svajar, skevar i tanken. Diagnos. Här! Nu hittar jag något att hänga tag i, jag tänker på diagnoser, försöker hitta någon. Och samtidigt reflekterar jag över dilemmat med diagnoser, så lätt ställa mig utanför, ovanifrån. Skevar. Famlar.
Vi avslutar samtalet, Tomas tar fram sin kalender för att boka en ny tid. Han uttrycker att han är väldigt nöjd. Han säger att han valt ut mig utifrån rekommendationer. Jag mår
fortfarande lite lätt illa. Vi bokar en nästa tid. Tomas går och jag ser en pöl av gegga från hans skor på min matta, rakt framför min stol. I hallen ber vi, via en tydlig skylt, besökande ta av sig sina skor, tofflor finns i olika storlekar som ersättning.
Jag har en paus och lägger mig ned på min stora mjuka matta, lurvig och medgörlig tar den emot mig. Fokuserar på min rygg och känner dess tyngd mot golvet. Blundar och låter
fingrarna leka sig runt i mattans varma mjuka garn. Här är jag, tänker jag. Här och ingen
annanstans. Benen sjunker ned ytterligare. Några djupa fridfulla andetag. Tittar på mig själv uppifrån taket och med en plötsligt kritisk blick, tänker jag, arma människa, är du
psykoterapeut? Vad håller du på med, ligga här på en matta, för att vad då? Hitta dig? En ironisk hånfull min. Tar mig tillbaka och drar in luft i mina lungor, reser mig upp och känner mina fötter mot golvet. Det skaver dock lätt i min självbild som psykoterapeut, kan jag det här egentligen? Vet socialstyrelsen vem de godkänt och gett en legitimation? Jag blickar tillbaka mot tavlan med det upplysta fönstret och tar mig ljudlöst och visuellt ut ur det lilla huset och ut till ljuset. Det ger mig en glimt som räcker för att veta att jag kan röra mig obehindrat i perspektiv. Det är det jag behöver, rörelsen, min frihet.
Jag går ut i väntrummet och Anna kommer precis ut från toaletten. Hon lyser upp då våra blickar möts. Varmt, känner jag. Vi går in på mitt rum och sitter ned. Hon öppnar direkt med att titta på mig och fråga ”Vad är det för mening med livet?” Hon fortsätter ”Alltså jag menar på riktigt, finns det någon jävla mening med ett liv, mitt liv”? Jag märker subtilt hur min kropp pressas mot fåtöljens ryggstöd. Anna och jag har träffats under nästan fyra år. Hon har lidit av svår ångest. Livet har efterhand blivit lättare för henne att hantera. Kanske är det så att hennes fråga går att ställa nu, hinner jag tänka samtidigt som frågan väcker frågan i mig, ja, vad är det för jävla mening? Vet inte vad som komma skall, märker en fokusering i mina sinnen, uppmärksam, frågan hon öppnar med är stor, den är enorm och omöjlig svara på. Vi har 50 minuter framför oss med en av livets svåraste frågor mellan oss och jag märker av min egen skörhet. ”Ja”, säger jag, ”den frågan är…”, mina armar gör gesten av något stort framför mig, ”hur rör den sig i dig just nu?” frågar jag. ”Jag är lost i den” säger hon och vänder åter frågan till mig genom en undran vad jag uppfattar som meningen med mitt liv. Hon gör så ibland i våra samtal, lägger upp en fråga och ber mig börja, jag är i vanliga fall lugn i det mellan oss, det har blivit ett sätt för oss att tränga ned och utforska dilemman. Men idag, efter förmiddagens samtal, känner jag mig lite skör i relation till frågans dignitet. ”Jag vet inte just nu, Anna”, svarar jag ärligt. ”Vet du?” ”Det finns fan ingen”, svarar hon. ”Det finns fan ingen”. Det är tyst, jag vet inte riktigt vad som behöver få träda fram i hennes fråga så jag avvaktar. Vi sitter tysta och jag behåller uppmärksamheten på henne. ”Ibland vill jag bara dö”, säger hon allvarligt, ”för jag ser inte att det kan finnas någon mening.” Döden träder ofta in då meningen med livet känns obesvarbar, tänker jag. Jag låter en tanketråd få söka sig runt och finner en frihet i den rörelsen i stunden av mättnad mellan oss. Anna fortsätter sitt
berättande om hur världen ser ut, våldet, övergreppen, hatet, förtrycket som visar sig i det stora och i det lilla. Jag lyssnar, tar in och vet att jag inte har något svar till henne, jag har inte ens ett svar till mig själv, jag kan inte välja frågan men jag har inget val, jag måste vara kvar i
samtalet. Det finns inget tröstande, jag har inget, har någon det? Jag lyssnar, nickar och hummar. Anna lämnar, efter en stund av talande ämnet och reflekterandet. Jag svajar inom mig för frågan har fått fäste i mig. Vår timme tillsammans går mot sitt slut och jag upplever Anna, för tillfället, i hamn efter sin bekymmersamma utfärd i meningen-med-livet. Hon går och tystnaden lägger sig stilla i mitt rum. Lika stilla lägger sig känslan av livets meningslöshet i mig.
Jag städar undan för dagen, diskar glas och gör mitt skrivbord fint inför måndag då jag kommer tillbaka. Tar på mig mina ytterkläder, släcker ned på mottagningen, låser dörren och går mot tunnelbanan. Det blåser en snålkall vind och en trådsliten känsla av ensamhet skälver löst och sladdrigt i mitt sinne. Jag drar mitt SL-kort i spärren som öppnas och om jag skulle se mig själv bakifrån ser jag mig försvinna ned i vimlet av människor vars kroppar slukar
varandra och bildar en oformlig rörlig massa av ett liv.
Syfte och frågor
När jag läste Olga Tokarczuks Nobeltal (ett citat från talet inleder den här essän) i december 2019 blev jag djupt berörd. Det var något i både hennes ton och tilltal som gav en genklang i mig. Det här känner jag igen. Det här vet jag någonting om. Jag har inte det språket, de orden som hon snidat fram och skrivit ned. Men jag har de levda erfarenheterna som psykoterapeut.
Sannolikt har hon en lyhördhet inför det nära, det som uppstår och gör ett berättande och ett lyssnande till något annat än bara en berättelse. Och min upplevelse är att hon använder sitt språk för att försöka göra tydligt det som inte uttalas genom det verbala, det som är så svårt att beskriva och fånga - det som är utforskandet av den praktiska kunskapen. För mig, av känsligheten, kärleken, och uppmärksamheten i ett lyssnande. Det som det faktiskt innebär att blicka in i någon annans tillvaro, det som inte är jag.
Jag har arbetat som psykoterapeut i snart 30 år. Det är många olika människor som har slagit sig ned i mitt privata mottagningsrum. Livsberättelser har berättats och jag har lyssnat.
Jag har själv berörts av berättelserna som gett både glädjande och smärtsamma resonanser utifrån min egen livsberättelse. Då jag läste Tokarczuks tal kände jag igen något jag aldrig formulerat men som jag anar finns och ibland inte finns där. I mitt rum. Mellan mig och min klient5. Syftet med den här essän är därför att utifrån Tokarczuks citat utforska och försöka
5Jag använderklient och inte patient som benämning på människor som kommer till mig. Klient kommer från latinets cli´ens, som betyder skyddsling.
Nationalencyklopedin, klient. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/klient (hämtad 2020-06-03)
förstå vad som görs, och ibland inte, med ett känsligt, kärleksfullt och uppmärksamt blickande in i en annans tillvaro. Den känsligheten som behövs och som Tokarczuk beskriver som kärlek i dess allra blygsammaste form. Vad betyder egentligen känsligheten,
uppmärksamheten och kärleken och hur kan dessa förstås som ett praktiskt kunnande i psykoterapi?
Mitt utforskande tar avstamp från de tre möten jag inledningsvis har beskrivit men också mötena med mig själv emellan dem. Hur kan jag se, och förstå det som sker genom linsen av de tre begreppen? Hur kan innebörden av dem formuleras som ett praktisk kunnande för en psykoterapeut?
Metod
Den här vetenskapliga essän är skriven inom ämnet Praktisk kunskap6. Enligt Martin
Gunnarson är praktisk kunskap ett ämne där flera discipliner finns närvarande, såsom filosofi, idéhistoria, arbetslivskunskap, konst- och litteraturvetenskap och nya discipliner växer fram.7 Ämnet syftar till att lyfta, begreppsliggöra och benämna det som pågår i ett professionellt görande - i det outtalade och förkroppsligade kunnandet. Ett kunnande som hjälper oss, orienterar oss och gör oss kapabla att möta situationer som uppstår i vår profession. Så jag skulle kunna säga att det är ett område av utforskande av det professionella kunnandet och omdömet vilket är olika utifrån profession, person, situation och sammanhang6,7.
Jag har gestaltat en arbetsdag i min profession genom en beskrivning av tre
psykoterapeutiska samtal samt mina pauser mellan dem och via denna gestaltning ska den praktiska kunskapen utforskas. Min empiri är därmed min gestaltning.8 I den finns situationer där min kunskap och mitt omdöme inte bara kunde pågå utav sig självt utan där det uppstod dilemman. Där de uppstod, jag kallar dem skarvarna, ges en möjlighet att utforska vad det är som står på spel i det praktiska kunnandet.
För att kunna göra detta och försöka besvara studiens frågor kommer jag i arbetet att använda mig av essäformen. Essäskrivande är passande för den uppgiften då den är ett försök i sitt avtäckande av det den undersöker. Det var Michel de Montaigne som gav upphov till det sättet att skriva. Han drog sig tillbaka från sitt arbetsliv till ett liv i filosoferande över olika
6 Jonna Bornemark. Svenaeus, Fredrik, (red) Vad är praktisk kunskap? (Södertörn Studies in Practical Knowledge, Huddinge. 2014).
7 Martin, Gunnarson, ”Inledning”, i Att utforska Praktisk Kunskap undersökande, prövande och avtäckande metoder, red. Martin Gunnarson, (Huddinge, Södertörn Studies in Practical Knowledge, 2019), s. 11.
8 Jag kommer hädanefter benämna min inledande berättelse om en arbetsdag för gestaltning.
företeelser för människan. I hans texter vävde han sina egna betraktelser med olika filosofers tänkande. ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok”, skriver han inledningsvis 1 mars 1580.9 En essä är därmed tydligt personlig och själva begreppet är översatt från franskans essais, till svenskans essä med betydelsen ett försök. Så min text bär en strävan att förstå mer av det som sker, både med mig, av mig och i mig, utifrån min gestaltning. Det kommer innebära, för att citera de Montaigne, ”Här kan man avläsa mina brister, mina
ofullkomligheter och min naturliga skapnad ur levande livet (…).”10 För i min gestaltning där skarvarna blir tydliga, är det också så att min sårbarhet visar sig. Och jag kommer avtäcka den för jag tror att dess närvaro är av betydelse i förståelsen av både kunnandet, skarvarna och kopplingen till de tre begreppen i mitt arbete som psykoterapeut.
Med mig i essän har jag filosofer, en författare och poeter. Filosoferna som kommer vara med mig är från olika tidsepoker. Från antiken finns Aristoteles och Platon vilka genom sina texter hjälper mig formulera känslighet, kunskap och kärlek. Två andra filosofer från något modernare tid formulerar begreppen uppmärksamhet och kärlek som moralfilosofiska, det är Iris Murdoch och Simone Weil. Dessa båda filosofer har också en förankring och koppling till antiken och Platon. En författare jag tagit till min hjälp har jag redan presenterat, Olga
Tokarczuk. Det finns också två poeter som ligger mig varmt om hjärtat och det är Kjell Espmark och Rainer Maria Rilke. Deras texter använder jag som hjälp att poetiskt lyfta det jag egentligen, med mina egna ord, försökt att fånga och formulera. Deras poetiska uttryck tillför något rikt med språket för mig genom att de närmar sig någonting och formulerar det genom ett slags konturerande och inte genom att nåla fast specifikt i begrepp. Det blir mer av ett metaforiskt uttryckande där något får träda fram. Det är också en stil som ibland kommer visa sig i mitt eget skrivande i essän. En stil jag tycker uppmuntrar något att få visa sig i sig självt. Jag kommer föra ett slags samtal, via min gestaltning, mina tankar och de tre
begreppen med filosoferna, författarna och poeterna. Min vandring mellan dem är ett sätt att försöka förstå det som sker och jag gör det genom att luta mig intill frågorna och
gestaltningarna för att sedan flytta mig en bit bort och där möta upp deras texter. På det viset hoppas jag kunna göra det enskilda till något mer allmängiltigt – om det gör sig möjligt.
Mitt inträde genom porten Essä tar jag med andäktighet för sådan är min känsla inför detta skrivande. Min strävan med essän är att utforska mina frågor och kanske framkallar mina frågor och svar nya frågor. Det kan jag nästan och faktiskt önska; jag känner en oerhörd lust
9 Michel de Montaigne, Essayer Bok 1, (Atlantis, Stockholm, 2017), s. 3.
10 Montaigne 2017, s.3.
och längtan inför denna min uppgift. Jag vilar försiktigt mot Rainer Maria Rilkes rader för där finner jag den lusten och längtan: ” (…) älska frågorna själva. Lev frågorna nu. Kanske kan du då, någon dag i framtiden, gradvis, utan att du märker det, leva in i svaret.”11
Strukturen i essän är upplagd på det viset att jag i det följande inledningsvis redovisar begreppen känslighet, uppmärksamhet och kärlek teoretiskt. Därefter kommer jag väva gestaltningen och teorin för att utforska hur de kommer till uttryck i situationer jag valt ut.
Det är situationer där någonting är avgörande och ett slags omdöme och reflekterande krävs.
Avslutningsvis ska jag sammanfatta begreppen som en praktisk kunskap i psykoterapi.
Teori - Känslighet, kärlek och uppmärksamhet
För Tokarczuk är känsligheten den allra blygsammaste formen av kärlek. Hon beskriver den som den som ”visar sig” i ett koncentrerat uppmärksamt lyssnande.12 Jag förstår det som något som bor i det lyssnandet och om jag går riktigt nära texten hon skriver finner jag känsligheten på något vis mellan berättaren och lyssnaren. Det är inte ett verb, det är inget handlande utan snarare ett tillstånd som visar sig i ett bakomliggande görande.
För att förstå mer av begreppet i relation till mitt undersökande tar jag mig till Aristoteles Den Nikomachiska etiken.13 Ett verk som har stor betydelse för begreppsligande av den praktiska kunskapen utifrån hans beskrivningar av olika kunskapsformer och dygder. En av dessa kunskaper är fronesis (klokhet) vilken är en situationsbunden handling och kunnande som ”befattar sig med enskildheter”.14 Alltså ett handlande i en unik situation och jag
uppfattar att en sådan kan bli mer tydlig då jag finner mig i en skarv, då när jag behöver samla mitt kunnande, koncentrera mig, uppmärksamma och samtidigt befinner mig i en sårbarhet.
Ett dilemma.
Fronesis är den kloka handling som kommer sist i ett görande enligt Aristoteles, den som
”inte gives någon vetenskaplig kunskap utan bara varseblivning”.15 Men för att den ska kunna bli just klok beskriver han att vissa dygder bör uppfyllas och en av dem är känslighet. För honom utgör, bland annat, känsligheten en bas som tillsammans med medkännande och
11 Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, (Stockholm: Wolf & Theory, 2015), s. 26.
12 Tokarczuk DN, 6/12 2019.
13 Aristoteles, ”Den Nikomachiska etiken”, i Klassiska texter om praktisk kunskap. red. Jonna Hjertström Lappalainen, (Huddinge: Södertörn studies in practical knowledge. 2014), s. 39–61.
14 Aristoteles 2014, s. 49.
15 Aristoteles 2014, s. 51.
förstående verkar för en klok rättrådig handling. Likt en fingertoppskänsla och
omdömesförmåga som översättaren till Den Nikomachiska etiken beskriver i en fin fotnot.16 Jag går tillbaka till Tokarczuks citat och känsligheten för att se hur jag kanske kan koppla samman det med Aristoteles. Han beskriver den kloka handlingen och därmed känsligheten som något som har med varseblivning, perception att göra och Tokarczuks som något som
”visar sig”. De bådas beskrivningar av begreppet stödjer mig i att se känsligheten som något vilket blir till, visar sig, mellan berättaren och lyssnaren och att det främst har med lyssnandet att göra. Men jag tänker också att lyssnandet inte bara är något audiellt utan även som en kinestesi, något visuellt och sinnligt. En känslighet som alltså tar hela vårt väsen och närvaro i beaktan och besittning. Något som även Aristoteles beskriver. Hans känslighet är en dygd och begreppet kommer från grekiskan aretê – vilket betyder fulländning, perfektion. Den avser både kroppsliga, själsliga och intellektuella förmågor och känsligheten bär dem alla tre enligt honom.17
Med denna beskrivning från Aristoteles och Tokarczuk hamnar jag, mot bakgrund av begreppen god, rättrådig, klok och med en känslighet, naturligt i etiken och moralfilosofin.
För jag förstår Aristoteles kloka handling som den praktiska kunskapens etiska essens. Jag låter texterna bilda en fond i mitt fortsatta utforskande för att därefter ta steget in i mina gestaltningar och försöka förstå det som sker. Men innan det behöver jag fånga upp kärleken.
Jag finner den hos Iris Murdoch, moralfilosof och verksam på Oxfords University under 40- och 50-talet. Hon tar i sin The Sovereignty of Good in kärlek som ett moralfilosofiskt begrepp som hon fördjupar och förtydligar genom sitt attention, uppmärksamhet.
I have used the word ”attention” which I borrow from Simone Weil, to express the idea of a just and loving gaze directed upon an individual reality. I believe this to be the characteristic and proper mark of the active moral agent.18
Så skriver Iris Murdoch och introducerar sin idé om uppmärksamhet som en, just and loving gaze, en rättfärdig och kärleksfull blick. Något jag tycker ligger nära både Tokarczuk och Aristoteles känslighet som blygsam rättrådig och klok handling. Murdoch beskriver attention, uppmärksamhet, som ett blickande och ser att ett sådant är det karakteristiska och korrekta
16 Aristoteles 2014, fotnot 21, s. 412.
17 Aristoteles 2014, fotnot 4, s. 410.
18 Iris Murdoch, The Sovereignty of Good, (New York, Routledge. 2001), s.33.
signumet för en aktiv moralisk person. Uppmärksamheten som utmärkande för en rättrådig kärleksfull blick.
Uppmärksamhet har Murdoch lånat från Simone Weil, existentialistisk mystiker och filosof. För Weil söker uppmärksamheten inte efter något specifikt, den har inget mål utan väntar snarare in något att visa sig. Men den omfattar trots det både en metod och ett mål genom att både vara beskrivande av det vi uppmärksammar och normativ för den hjälper oss förstå och se världen.19 Den svenska översättningen av attention är uppmärksamhet, men jag tycker inte det täcker hela det närmandet och användande av begreppet de båda filosoferna lyfter. Attention, kommer från latinets ad tender och betyder att sträcka sig emot något, i franskan, som är Weils språk, kommer ordet från attendre, att vänta in, att längta efter20. Uppmärksamhet blir med den definitionen både passiv och aktiv, en rörelse likt en intensitet i ett handlande, inte bara ett tittande eller betraktande - utan som ett aktivt avvaktande.
Weil beskriver vidare att uppmärksamhet betyder att bromsa tanken, sträva efter att hålla den tom och därmed öppen för verkligheten.21 Så att vara uppmärksam blir här, för mig, en närvaro som en fokuserad mental sinnlighet och transcendens, att så mycket som det är möjligt lämna sitt eget jag och föreställningar för att ta emot en annan. Hennes
uppmärksamhet väntar in något som kan visa sig, något inte redan är känt och som kan nå in i den tomma tanken. Att ge rum för något nytt, något annat som får veckla upp sig – något som varken jag eller en klient vet i stunden utan blir unikt och för att använda Aristoteles egna ord, något som ”befattar sig med enskildheter”.22
Murdoch beskriver att denna utmärkande uppmärksamma blick är kärlek, den är en
kärleksfull handling.23 En kärleksfullhet som skapar ett frigörande av sitt eget perspektiv, som en transcendens genom att lämna sig själv och sin egen föreställning för att därmed kunna upptäcka verkligheten och en annans verklighet. Då både som en utmaning och en uppmaning Murdoch så tydligt förmedlar.24 Hennes moralfilosofiska tes, som bygger på denna
uppmärksamhet, är en dygd och en kraft för kunskap och längtan efter kunskap som ett uttryck av kärlek. Jag behöver utforska det här mer och tar mig till Platon och hans eros som är Murdochs ursprung till sitt kärleksbegrepp.
19 Kate Larsson, Everything important is to do with passion, doktorsavhandling (Uppsala, Uppsala Universitet, 2009), s. 68.
20 Larsson 2009, s. 67.
21 Simone Weil, Väntan på Gud, (Artos & Norma Förlag. Stockholm, 2010), s. 75.
22 Aristoteles 2014, S. 49.
23 Murdoch 2001, s. 65.
24 Murdoch 2001, s. 65–69.
I en av Platons skrifter, Gästabudet, hittar jag idén om kärlek genom dialogen som där utspelar sig mellan Sokrates och Diotima.25 Hon beskrivs som Sokrates lärare och i
Gästabudet är det hon, i dialog med Sokrates, som redogör för filosofin om kärlekens sanna väsen. Utan att gå alltför djupt in i denna dialog vill jag försöka redogöra för kärlekens väsen enligt Diotima.
När Afrodite (Skönheten) föddes firade gudarna henne. En av gästerna var Poros (Tillgång) son till Metis (Påhittighet). Till den stora festen kommer en fattig tiggarkvinna, Penia (Fattigdom), för kanske hon kunde få något till sig. Poros somnar sent under festens afton på en äng och Penia lägger sig hos honom. Sådan är berättelsen om Eros tillblivelse och eftersom Eros skapades då Afrodite föddes är han av naturen det skönas älskare för Afrodite är skön. Men han är även fattig och hemlös å ena sidan (från modern Penia) och å den andra en som äger och har tillgångar och som söker det sköna och goda och strävar efter insikt (från fadern Poros) – han står alltså mellan okunnighet och vishet mellan dödlig och odödlig, mänsklig och en gudomligt. Diotima beskriver den rörelsen som en slags disharmoni där eros utgör ett spänningsfält. Det här blir intressant utifrån mitt fokus här och nu – att inte veta men att ha en kunskap, en tillgång i att inte veta. Murdoch beskriver avvaktandet i
uppmärksamhet, både stilla och fokuserad, okunnig om det som är och nyfiken på det. Det som driver, enligt Diotima, är sökandet och strävan att nå kunskap om det sköna, för att Eros, visserligen inte saknar det, men längtar och strävar efter det sköna, genom sin okunnighet, sin fattigdom. Eros blir därmed en strävan, en kraft efter det sköna och det sköna beskriver Diotima bär både en själslig och fysisk födelseprocess, ett havandeskap och jag tycker det är en fin metafor för något som behöver få processas och växa fram. Att få utveckla och växa i sitt seende på det goda och det sköna – att alstra och föda i det sköna.26 Diotima beskriver genom den här metaforen kunskapandet som en stegvis process för att kunna se en annan människa, och det sista steget beskriver hon som: ”Därefter måste han skatta skönheten i själarna högre än den i kroppen, så om någon är bra till själen men bara blommar obetydligt kroppsligt, då ska det räcka för honom att älska denna blomma (…)”27 Att se en annan människas inre väsen, inte bara den första anblicken, den snabba för-domen om en annan, utan att uppmärksamma den andres tillvaro och den andres verklighet.28
25 Platon, Skrifter. Bok 1, övers, Jan Stolpe. (Stockholm. Atlantis. 2016), s. 143–211.
26 Platon 2016, s. 188.
27 Platon 2016, s. 193.
28 Min tolkning av kropp i det här sammanhanget är inte kropp i vanlig bemärkelse, utan den första anblicken på en annan som kan skapa bilder om hur den människan är.
Murdochs uppmärksamhet som kärlek ” (…) attention is love”,29 har därmed en direkt förbindelse med Platons Eros på så vis att hon använder eros som en kraft, en magnetism. 30 Den uppmärksamheten tillsammans med ett ständigt sökande efter kunskap leder oss att oupphörligt avtäcka nya kunskaper om verkligheten. Kraften, eros, uppträder som en uppgift, ett uppdrag för oss som moraliska individer, menar hon. Kraften och dragningen i
magnetismen är ändamålslös, den har alltså inga färdiga förväntningar eller krav utan visar sig genom en tom och öppen tanke som i en slags väntan. Den är meningsskapande; som likt järnfils bildar mönster i relation till en magnet som dras till kunskap, världen blir synlig och den blir därmed i meningen meningsfull. Weil poängterar och visar på erosbegreppet som ett kunskapande begrepp då hon skriver: ” (…) no one learns without the desire to learn”.31 Det är så uppmärksamheten visar sig, längtan efter och önskan till kunskap, och det är eros som är kraften.
Det blir tydligt för mig hur Platons erosbegrepp tillsammans med Murdoch och Weils kärleks- och uppmärksamhetsbegrepp har med kunskap att göra. Jag tar mig tillbaka till Platon.
I en av Platons kända dialoger finns i Staten (Polit´eia)32. Ett av hans huvudarbeten i den är Bok 7 där bygger han upp sin idealstat och tar in människan och människans
förutsättningar för rättvisa och rättrådighet i denna stat. Där startar han upp med en berättelse om några människor som sitter i en grotta, även kallad Platons grottliknelse. Den lyder kortfattat så här: några människor sitter fjättrade i kedjor i en grotta, bakom dem finns en mur och en eld. Människornas ansikten är vända in mot grottväggen och allt de ser är skuggorna av det som pågår bakom dem likt en dockteater – dessa skuggor sysselsätter de sig med att diskutera kring och om. Berättelsen tar en skruv i hypotesen om någon av dem skulle vända sig om, resa sig och gå ut, gå förbi både muren och elden för att komma ut och se solen, se den verkliga världen, de verkliga föremålen och inte skuggorna av dem. Solen, som en symbol för kunskapen, kommer blända den som går ut och om personen går in i grottan igen skulle det vara svårt att se skuggorna men även att övertyga de andra att det finns något annat.
Den här liknelsen är Platons berättelse om kunskapens idé- och sinnevärld. Sinnevärlden representerar det vi med våra sinnen uppfattar vilka egentligen är skuggor av de verkliga
29 Murdoch 2001, s. 65.
30 Kate Larsson, ”Eros är en stor demon”, Filosofisk tidskrift. Årgång 26. Nr 2. (Maj 2005). s. 48–59. Här skriver Larsson om Murdochs kärleksbegrepp som eros som en: “ivrig strävan”
31 Larsson 2009, s. 76.
32 Platon, Skrifter Bok 3, Staten, övers. Jan Stolpe, (Bokförlaget Atlantis, Stockholm. 2018), s. 293–331.
existerande tingen, de som är idévärlden. Den kunskapen når vi genom det goda, det är den högsta kunskapen, solen – det Godas idé.
Både Murdoch och Weil är förankrade i Platon och hans arbeten. Jag ser hur kunskapen och verkligheten, det goda, finns genomsyrat i deras begrepp uppmärksamhet och de har även den starka kopplingen till Platons Eros, idén om kärlek, som en del i kunskapen,
kunskapandet. Citat jag lyft som: ”Love is knowledge of the individual” (Murdoch), ”no one learns without the desire to learn” (Weil), Murdochs essäer: The Idea of Perfection, On God and Good, är alla uttryck för Eros, Kärlek och kunskap – Platons de Godas ide genom begreppet uppmärksamhet. Platon skriver:
Det område som visar sig för oss genom synen liknar vi vid fängelseboningen. Eldens ljus i grottan är likt solens kraft. Om du antar att vandringen upp och betraktandet av tingen däruppe är själens uppstigande till tankens värld tar du inte fel på min förväntan (…) i det vetbaras värld är det det godas form som man ser sist och med svårighet, men när man väl har sett den måste man dra slutsatsen att det godas form är grunden till allt som är rätt och skönt för alla (…)33
Att se verkligheten, erfara känsligheten i att uppleva en annans tillvaro och hur erosbegreppet, desire, i den uppmärksamheten och själens vandring upp mot ljuset, solen behövs. Kärleken som uppmärksamhet som kunskapande. Känslighet som kärlek. Kärlek som nyfikenhet.
Skulden och dess skarv – Lottas och mitt samtal
Lotta och jag sitter ned mittemot varandra i ett tyst trevande. Jag kommer till vårt möte bärande en upplevelse av skuld, Lotta med en, trolig, känsla av svek. Vid en första anblick låter det självklart. Jag har gjort fel, Lotta har drabbats och ett förlåt skulle vara på sin plats, inbegripen en vit lögn (för jag hade förbisett föra in vårt möte i min kalender). Jag skulle kunnat ha fokus enbart på hennes erfarenheter och känslor. En slags logisk förklaring skulle på ett sätt kunna svepa in händelsen i ett skrymsle någonstans, ”glömmas bort”, Lotta och jag skulle fortsätta vårt arbete tillsammans som de vuxna rationella människor vi är och genom en psykodynamisk lins koppla och bearbeta hennes upplevelse med hennes livshistoria. Jag skulle kunna göra det valet, jag skulle kunna styra det så, då skulle jag ”gått fri”, fri från skuld. Men jag hade en känsla av att något skulle gå förlorat; utan att benämna båda våras upplevelser av händelsen skulle den inte kunna bli till en ny erfarenhet.
33 Platon 2018, s. 297.
Så jag börjar här med att försöka förstå vad och hur jag gjorde valet och hur känsligheten och kanske kärleksfullheten i så fall fanns med i mitt handlande. Olga Tokarczuk är inte filosof, hon är psykolog och författare, hon är en berättare och jag är en av hennes läsare och tillika lyssnare. I sin Nobelföreläsning säger hon: ”Livet skapar händelser, men det är först när vi klarar av att tolka dem, försöka förstå dem och ge dem innebörd som de förvandlas till erfarenhet. Händelser är fakta men erfarenhet är någonting outsägligt annat. Det är den och inte händelserna som utgör vårt livs materia.”34 Lottas, mitt och vårat gemensamma livs materia som finns där i rummet. Jag hade inte läst Tokarczuk då jag läser sms:et Lotta skriver och skickar ståendes utanför min låsta dörr och den nedsläckta mottagningen. Då, när jag håller andan och ett ”Nej!” ljuder starkt i mig, men det hade nog varit betydelsefullt. Lottas hitintills berättande om sitt liv för mig bar en sorgkant av övergivenhet och det är det jag förnimmer i mitt ”Nej!” Jag, om någon, får inte svika, det ingår inte i själva konceptet och traditionen psykoterapi. Men jag har svikit. Jag håller min telefon, läser på skärmen, och ser henne ensam utanför min dörr. Att händelsen behöver få en ny erfarenhet, en ny mening tänker jag inte just precis då men jag förstod något mer då jag läser Tokarczuks text långt senare. För när jag står där är den första reaktionen att bortförklara, svara och säga att något blivit fel, att jag inte har vår tid i min kalender. För jag erfar en skuld, och känner mig ertappad i min, just då röriga livssituation, och jag vill bli av med känslan, snabbt. Men någonting bromsar upp mig, något jag bara anar inom mig, ett skav som växer fram ur och känns inflätat med mitt snabba hanteringsalternativ. Vad är det jag känner av men inte riktigt vet och har ord för där och då? För jag agerar faktiskt inte på min första impuls, men jag vet inte varför.
Jag vänder åter till Murdochs uppmärksamhet och kunskap och förstår henne som att uppmärksamheten är ett görande, en uppgift och en moralisk ansträngning, ett kraftprov och det är intressant ur ett moralfilosofiskt perspektiv eftersom jag erfor en skuld; jag hade handlat ”fel”, missat vår tid, alltså inte en rättrådig handling enligt Aristoteles, och skulden blev kännbar som ett skav. Det som skedde med Lotta var att jag uppmärksammade hennes verklighet via hennes berättande, jag hade låtit den tränga in i något av en tom tanke för att där hjälpa mig se och uppmärksamma. Och det var genom upplevelsen av skuld jag kunde uppleva skavet i mig.
Men det visar sig också något mer i den här processen av uppmärksamhet och det är kompost-metaforen som föds i mig. Murdoch menar att utvecklandet av vårt medvetande är
34 Tokarczuk DN, 6/12 2019.
intimt kopplat till användandet av metaforer. Det är vår medvetenhet om det tillstånd vi befinner oss i rent rumsligt och kroppsligt likväl som klarsynt och uppmärksamheten på verkligheten utvecklar denna medvetenhet. Metaforerna är viktiga, menar Murdoch, för utvecklandet av vår medvetenhet av situationen och verkligheten vi befinner oss i. Det gäller medvetenhet både i tid, rum och rörelse enligt henne. 35 Och jag gör en reflektion över
soptippen som blir kompost i vårat samtal, Lottas och mitt. I min tomma tanke där berättelsen om Lotta kan nå in öppnas möjligheten att se, att uppfatta utifrån ett bildligt språk, metaforen.
Som att sträcka sig vida över rum och tid och jag kan där uppfatta en soptipp som en kompostering. Murdoch beskriver att processen av imagination kan erfaras i stunder av uppmärksamhet där vi väntar in det som kan visa sig. 36 Och här kan jag se och förstå just inväntandet som en kraft och en rörelse som tar oss utanför oss själva. Ännu något, som jag finner spännande i sammanhanget, finns att läsa i Platons Faidros, där Sokrates berättar bland annat om ”Ödets lag” vilken inbegriper en idé om inkarnation. 37 Själva inkarnationen och de olika själsliga stegen själen tar är i sig inte av betydelse här och nu för mig, men det är begreppet som finns att läsa i texten, anamnesis. Det betyder åtkomst, återerinring och som i Faidros får betydelsen: ”Människan måste nämligen kunna förstå det som sägs i termer av former genom att gå från många enskilda förnimmelser och sammanfatta dem till en enhet genom resonerande. Detta är att återerinra sig de ting som vår själ en gång såg (…)”.38 Former, som idéer, där jag som lyssnare på Lottas berättelser kan sammanfatta de enskilda erfarenheter hon har till en, i det här sammanhanget allmängiltig bild. Metaforen: en kompost.
Därför att jag också får åtkomst till mina egna minnen i livet och för att koppla tillbaka till Platons eros som kraften och strävan efter kunskapen, jag lyssnar med stor sannolikhet avvaktande, känsligt och med avstånd.
Att se verkligheten, att se den andre; ”jag håller min bild av dig tillbaka/och låter dig bli du/fri att vara en annan/än den jag ser under ögonlocken/Hälften av skapelsen.”39 En dikt som en metafor, en liknelse över att det behöver finnas ett avstånd för att se den andre, den andre bör inte vara under mina ögonlock utan därute, där Lotta finns, utanför mig och tillsammans med mig.
35 Murdoch 2001, s. 75.
36 Murdoch Iris, Metaphysics as a Guide to Morals, (Vintage Books, London. 2003), s. 323.
37 Platon, Skrifter Bok 2, övers. Jan Stolpe, (Stockholm: Atlantis AB, 2018), s. 335.
38 Platon Bok 2, 2018, s. 336.
39 Kjell Espmark, ”Ett stycke av skapelsen”, Dikter om kärlek. (Norstedts. Stockholm. 2016), s. 33.
Okänt görs känt – Tomas och mitt samtal
Jag går ut och möter Tomas. Med mina spår av ensamhet. När jag möter honom där i mitt väntrum, då när han inte tittar på mig, inte möter mig med sin blick, sker något subtilt med mig utöver det jag finner genom en ganska snabb tolkning av situationen. Jag anar en
osäkerhet inom mig, kanske en sårbarhet som får mig ur balans och jag tror att jag därefter, då jag inte får ”min” fåtölj i rummet, förlorar min närvaro. Det går för snabbt och det gör även min uppfattning av vad som sker. Men vad är det som sker och brister i mitt bemötande gentemot honom? För något är det som brister och jag förlorar min blick, som att den beslöjas. Hur kan mina filosofer hjälpa mig förstå hur känslighet, uppmärksamhet och kunskapande då de sätts på paus? Om jag låter mig ha den hypotesen om att något brister i mig och att min blick förlorar en skärpa så skulle uppmärksamhet vara ett första spår att ta.
Uppmärksamhet kräver ett visst avstånd, menar både Murdoch och Weil och jag tror det kan ha betydelse i relation till vad som hände och skedde mellan Tomas och mig.40
Avståndet, eller bristen av ett, har en koppling till antingen imagination41 eller fantasier vilka skiljer sig åt och det i sin tur har betydelse för hur något visar sig. Ett avstånd kräver den tomma tanken, den som kan öppna sig för verkligheten. Ett avstånd även till mig själv och det som pågår. En osjälviskhet som en moralisk gärning utifrån en oegennyttig uppmärksamhet.
42 Det är, enligt Murdoch realism. Realism som att se verkligheten se utanför mig själv, bortom mig och mitt och inte den andre som en sak.43 Weil beskriver det som att göra sig så tom att jag kan se hela den andres sanning.44 De båda filosofernas beskrivningar blir svåra.
Jag bär spåren av ensamheten efter mötet med Lotta och det är ensam jag upplever mig i relation till Tomas. Ja, det kanske är hans upplevelse i relation till mig också – en del av mig är inte där, en del av mig står kvar i fönstret i huset. Jag tror tomheten där med Tomas skrämde mig, för tomhet och ensamhet ligger väldigt nära varandra. I ett avstånd visar sig något som Murdoch beskriver som the void, tomheten. Den kan fyllas med fantasier om jag inte står ut med den. Den uppmärksamme kan låta något få visa sig genom imagination.45
40 Weil 2010, s. 109. Murdoch, 2001, s. 64–65.
41 Murdochs imagination är svår att översätta till svenska men ungefär som före ställning inte som i fantasi.
Jag kommer använda Murdochs egna begrepp, imagination för att komma närmare meningen med den.
42 Murdoch 2001, s. 64.
43 Murdoch 2001, s. 64.
44 Weil 2010, s. 79.
45Murdoch, Iris, Existentialists and Mystics, (New York: Penguin Books, 1999), s. 157-160. Murdoch 2003, s.
498–503.
Min fråga att följa blir, om Tomas blir främmande och att jag gör honom känd genom mina fantasier om en-sådan-som. Att jag gör det okända känt genom att på ett vis hitta på honom, jag fyller ett tomrum utifrån min rädsla och okunskap inför det främmande. Blicken,
verkligheten och rättrådigheten, allt det som görs genom ett avstånd och därmed avstående (från fantasier). För genom att öppna mig för en tomhet skulle jag erkänna min okunskap om honom men också för min egen sårbarhet, den jag slöt till om. Ett tomrum som skulle finnas där för Tomas att fylla med sig, inte jag med mitt och mina fantasier om. Mötet med Tomas skrämde mig, gjorde mig sårbar och det tomrum som kunde göras möjligt fyllde jag med en eventuell diagnos och olika beskrivningar vilka enbart hade som syfte att ge mig kontroll och makt genom mina fantasier. ” (…) the proliferation of blinding self-centered aims and
images”, som Murdoch skriver.46
Imagination hade däremot fått födas fram om jag låtit mig avvakta och vänta in Tomas, låta honom bli till i relation till mig, oss och situationen och att min tanke fått varit tom. Då jag såg hans ansikte träda fram, en bit in i vårt samtal, var en början på denna imagination, jag tyckte om och genomfors av en värme gentemot honom; sådan är en ”just and loving gaze directed upon an individual reality”,47 Imagination är en förmåga vi har genom vår perception men för att utföra den moraliskt krävs både mod och ödmjukhet, mod för att vi, i tomheten som öppnar sig, skådar något som ännu inte existerar, en okunskap och det hotar oss, skriver Murdoch.48 Och jag kan se hur mötet med Tomas, utifrån den här förståelsen, skrämde mig och avtäckte en sårbarhet i mig, jag hade vare sig modet eller ödmjukheten att låta honom få visa sig som sig. Och jag förstår det som att desire (längtan) till kunskap (om den andre) också bär en smärta genom en ökad sårbarhet. Att se, att uppmärksamma och att längta bär lidande i sin hand för att den andre kan väcka min sårbarhet. Jag förmådde inte röra mig och mitt inre ut ur mig själv till uppmärksamhet med Tomas. Murdochs: ” (…) attention is love”, som ett verb, som eros.49 Där eros ena hälft av sin skapelse lider, den andra längtar så när Eros pilar, i berättelserna och bilderna av honom, träffar oss uppstår även en smärta, ett lidande.
46 Murdoch 2001, s. 65. ”spridningen av förblindande självcentrerade syften och bilder” alltså en form av narcissism, (egen översättning).
47 Murdoch 2001, s. 33.
48 Murdoch 2003, s. 324.
49 Murdoch 2001, s. 65.
Meningslöshetens meningsfullhet - Anna och mitt samtal
”Vad är det för mening med livet?”, frågar Anna mig då vi precis slagit oss ned mitt emot varandra för att påbörja ett av våra regelbundna samtal vi haft under några år. Ja, hur ska jag kunna svara? Där och då, i mitt rum fick frågan mig bokstavligen att rygga tillbaka kanske som ett sätt att undgå den och att undvika den tomhet som plötsligt avtäckte sig likt ett
bråddjup i mig. Men jag vill titta lite mer på hur det går att kunskapa denna existentiella fråga i bråddjupets tomhet med hjälp av mina filosofer och poeter.
Mening-meningslöshet, liv-död, ljus-skugga, och nu kanske jag uttrycker mig något märkligt: motsägelsefulla motsatser men kanske också analogiska? För då jag tar mig an Murdoch och Weil avtäcker sig nämligen något nytt bortom det som till synes verkar vara motsatser. Murdoch skriver, och refererar till Weil, att allt potentiellt är relaterat till allt genom en intensiv syntetisering.50 Jag går i tanken tillbaka till Platons Gästabudet och Eros, som är ursprunget till Murdochs moralfilosofiska idé om uppmärksamhet som uttryck av kärlek. Eros är en daimon, både dödlig och odödlig, mitt emellan gudar och människor med en del i varje, att Eros i en kropp bär allt av det, som en intensiv syntetisering. Och jag vågar mig på en tanke att även i mig, även i Anna är allt potentiellt relaterat till allt, att i våra kroppar och väsen finns meningsfullheten som meningslösheten, meningslösheten som meningsfullheten, liv som död, död som liv. Weil menar att allting är syntetiseringar. Vi måste inte välja i ordets bemärkelse. Hon menar istället att om vi uppmärksammar tillräckligt kommer vi inte ställas inför ett val, något kommer visa sig tydligare. 51 Men i stunden med Anna och efter dagens erfarande förmår jag inte riktigt i stunden att vänta in och låta visa sig.
Om meningslöshet och meningsskapande är sammanslutna i varandra som en syntetisering kan meningslösheten vara meningsfull, valet av förhållandet till vardera blir inte fokus eller det avgörande valet. Men den platsen förmådde jag inte vara på med Anna den dagen utan motsatserna drog isär mig och ett bråddjup öppnade sig och jag ryggade tillbaka.
Weil tar mig ännu ett steg i sin text: “Because we live in falsehood, we are under the illusion that happiness is what is unconditionally important,” skriver hon.52 En stark mening.
Den är ett slags slag i solar plexus. Weil problematiserar själva glädjen och hon gör det på ett spännande vis. Om någon säger ”Jag vill bli glad” frågar vi inte ”Varför då?”, därför att vi ser glädje som något mycket viktigt och eftersträvansvärt. Men glädjen är inte en sak, något vi
50 Murdoch 1999, s. 158.
51 Murdoch 1999, s. 159.
52 Simone Weil, Notebooks. (Wipf and Stock Publisher, Eugene Oregon. 2015), s. 311. (Hon refererar här till Platon, godhet, ondska och intighet och jag kan se en koppling till hennes void, tomheten).
ska åtrå i sig utan anledning, för det är det goda vi bör eftersträva och längta till, menar Weil.53 Om någon är skadad, fortsätter Weil, och ber oss om hjälp då frågar vi inte ”Varför det?”. Två intressanta reflektioner Weil belyser och vill med dem fånga de båda begreppen verklighet och existens: ”Reality and existence are two things, not one.”54 Hon menar att godheten är större än existensen och godheten utövar vi i vår uppmärksamhet på verkligheten och i världen och den är större än oss själva och vår existens.
Det för mig tillbaka till Anna och mig i vårt möte då hennes fråga om vad som är
meningen med livet på ett vis drabbar oss båda, Anna först i sin egen förtvivlan för att sedan nå mig då frågan ljudlöst brakande och utan nåd faller i mitt knä. Min inre tysta undran, för att låta tomheten visa sig, skulle kunnat vara: ”Vad är det som plågar dig?”.55 Om jag varit uppmärksam, om jag sökt kunskapen i Annas verklighet, såsom Murdoch menar i sin ”Love is knowledge of the individual.”56
En reflektion jag gör, efter Weils illusion av glädje som den villkorslöst viktigaste saken i världen och efter samtalet med Anna, är att det finns en annan dimension i just Annas fråga om meningen med sitt liv. Hon hade minne av något annat av henne. Ett minne av en tid då frågan om meningen med livet var ett utropstecken och en glädje fanns sida vid sida i hennes liv. Och jag skulle vilja beskriva det som att det fanns väldigt mycket godhet omkring henne.
Hon blev på ett traumatiskt sätt av med all den tryggheten, glädjen och delandet av mening i ett slag. Hon bar ett minne av ett minne som fattades henne. Så när Anna frågar mig om meningen med livet och känner sig ”lost” är det fler dimensioner av erfarande i hennes fråga.
Att bromsa upp, att vänta in, att avvakta och att uppmärksamma, kanske undra ”Vad plågar dig?” för att genom den låta tomheten avtäckas om möjligt djupare i själen än enbart själva berättelsen. Att som psykoterapeut våga ut ur berättelsens innehåll och in i dess kärnfulla mening. Att på ett vis, genom lyssnandet, läsa Annas berättelse och samtidigt veta att jag aldrig helt fullt kan erfara den men jag kan sträva efter den. Om jag förmått lyssna djupt på Annas berättelse, på det vis jag förstår av Murdoch och Weil, hade det gett mig, och
möjligtvis även Anna, en tillgång till det främmande som ur sig låtit någonting få växa fram, Annas verklighet.
Poeten Rilke fångar något av en slags tröst och en förståelse. Eller snarare en försoning i det ibland svåra i möten med en annan och i vandringen mellan möten. Se kunnandet och
53 Weil 2015, s. 310.
54 Weil 2015, s. 311.
55 Weil 2010, s. 78.
56 Murdoch 2001, s. 27.
erfarandet som något ständigt expanderande. I sin takt. I sin tid. Jag kan inte driva mig i att alltid vara på plats, alltid kunna finnas känslomässigt som psykoterapeut. För jag är också en människa med sårbarheter. Men jag har ett ansvar att se dem.
Låt ditt omdöme ha sin egen lugna, ostörda utveckling, som i likhet med varje framsteg måste komma djupt inifrån utan att tvingas fram eller påskyndas på något sätt. Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda.57
Känslighet, uppmärksamhet och kärlek som praktisk kunskap
Att blicka in i någon annans tillvaro är en psykoterapeuts praktik. Att göra det koncentrerat och uppmärksamt är även det en vardaglig praktik. För att kunna blicka på det viset krävs en känslighet, inget konstigt med det. När den känsligheten beskrivs som kärlek i dess allra blygsammaste form förskjuts någonting. När det blickandet, den uppmärksamheten och känsligheten får ett tillskott med begreppet kärlek får praktiken genast en viss laddning.
Kärleken, kan jag prata om kärleken, detta breda, djupa, värdeladdade och mellanmänskliga begrepp i psykoterapeutisk praktik? Begreppet som bebos av så många laddningar,
värderingar, föreställningar och förutbestämda meningar. Kanske, med anspråk på dess
innebörd och tolkningar av den som något privat, något personligt, sexuellt laddat och kanske, i den här kontexten, som en möjlig och skrämmande gränslöshet i en mellanmänsklig
profession där en av parterna befinner sig i ett sårbart, utsatt läge. Känsligheten som kärlek i den psykoterapeutiska praktiken.
Syftet med essän var att utifrån Tokarczuks citat, som jag inledde med, utforska och försöka förstå vad som görs, och ibland inte, med ett känsligt och uppmärksamt blickande in i en annans tillvaro. Frågan var vad egentligen känsligheten, uppmärksamheten och kärleken betyder och hur dessa kan förstås som ett praktiskt kunnande i psykoterapi. För kunna besvara mina frågor har jag använt en gestaltning, filosofer, författare och poeter. Genom linsen av de tre begreppen och deras innebörd har jag prövat det praktiska kunnandet i min profession som psykoterapeut.
Det som framkommit under mitt arbete visar sig bestå av två delar. Dels är det begreppen i sig själva dels är det begreppens betydelse i den praktiska handlingen. Kunskapen och
kärleken visade sig intimt sammanvävda när jag undersökte Murdochs ”Love is knowledge of the individual”58 Begreppen är presenterade och sammanlänkade i fördjupningen av
57 Rilke 2015, s. 20–21.
58 Murdoch 2001, s. 27.
situationerna i gestaltningen. Den andra delen är intressant och av betydelse i relation till den praktiska kunskapen. Och det är hur uppmärksamheten, känslighet och kärleken visar sig för mig, psykoterapeuten, inte bara i praktiken utan som människan i praktiken. Det som visade sig var något av två slags spänningsfält. Den ena spänningen visade sig i psykoterapeutens känslighet i relation till Murdoch och Weils tömmande av tanken som en förutsättning att ta in en annan verklighet än min egen. Den andra spänningen som blev tydlig var hur ett möte med en klient och påverkan av det samtalet följde med in i nästa möte och samtal med en ny klient. Det första spänningsfältet kan belysas med hjälp av mina möten med Lotta och Tomas.
När Lotta har gått och jag har en paus inför mitt nästa besök har jag en upplevelse i relation till min tavla på väggen i mitt rum. Jag ser där en ensam människokropp i ett fönster i ett hus omgivet av mörker men med ett ljussken på framsidan. Vem står där i fönstret, ensam och sneglar ut mot den öde omgivningen? Jag minns mitt eget rum i mitt barndomshem, mitt fönster som vette ut mot mörkret där inga hus fanns ens i närheten. Där fanns inga skuggor utanför för det fanns inga ljus som kunde visa dem. En kort stund står jag där igen i mitt minne. Och jag känner samtidigt en längtan efter någon som tittar på mig, ser mig och min skugga utifrån. Då skulle jag inte varit ensam, någon skulle ha sett. Det bränner till i mitt bröst. I mitt inre går jag ut ur huset, lämnar det. Men känslan har lämnat något av ett spår.
Tavlan på väggen är målad av min första handledare, en mycket viktig och kär sådan. Hon är även konstnär och jag har köpt tavlan på ett av hennes vernissage. När jag först såg den hänga i galleriet hörde jag från tavlan ljud, jag hörde vindens vinande och svag musik i fjärran även röster. Atmosfären i tavlan upplevde jag som att jag var i den på samma gång som jag stod utanför och såg den. En stark upplevelse. I den kan jag förstå Platons begrepp anamnesis och hur sinnena kan öppna minnen. Augustinus hjälper mig beskriva något av vikt i
sammanhanget, ”Det är dock inte tingen själva som kommer, det är de intryck våra sinnen fått av dem som där står till tjänst för den tanke som minns dem.”59 Minnet gav mig tillgång till en transcendens vilken kommer mig till mötes då jag erfar min ensamhet i rummet. Det är kontakten med min gamla handledare och hennes ord, jag erfor ett gränsöverskridande av sinnen utöver de vanliga. Det överskridandet som betyder att se verkligheten i dess mångfald och mångbottnade skiften. Jag blev tagen i anspråk av en annans gest, Lottas, och berättelsen om mig öppnar sig i mötet med henne. Jag kan gå ur min ensamhet genom tavlans lilla hus via kontakten med minnet av min handledare. Men jag kan också se att något blev lämnat. För i mitt nästa möte med Tomas berör han något alltför bekant främmande i mig och jag har inte
59 Augustinus, Bekännelser, (Skellefteå: Artos & Normas bokförlag, 2010), s. 239.
