Juridiska institutionen Höstterminen 2017
Examensarbete i civilrätt, särskilt familjerätt 30 högskolepoäng
Bevisbörda i förmögenhetsrättsliga tvister mellan makar
Särskilt vid tvist om karaktärisering av en rättshandling
Evidentiary burden in property disputes between spouses
Specifically regarding the characteristics of a legal transaction
Författare: Sara Friberg
Handledare: Professor Margareta Brattström
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 4
1 Inledning ... 6
1.1 Introduktion till ämnet ... 6
1.2 Problemformulering och bakgrund ... 7
1.3 Syfte och frågeställning ... 8
1.4 Metod och material ... 9
1.5 Avgränsning ... 10
1.6 Disposition ... 11
2 Bevisprövning ... 12
2.1 Beviskrav ... 12
2.2 Bevisbörda ... 13
2.3 Bevisbördeteorier ... 14
2.3.1 Ändamålsteorin ... 14
2.3.2 Bevissäkringsteorin ... 16
2.3.3 Sammanfattning ... 17
3 Prejudikat i HD ... 18
3.1 Bevisbörda vid tvist om förmögenhetsöverförings existens ... 18
3.2 Bevisbördan vid tvist om förmögenhetsöverföringens innebörd ... 20
3.2.1 NJA 2009 s. 64 ... 20
3.2.2 NJA 2012 s. 804 ... 21
3.2.3 NJA 2014 s. 364 ... 23
3.2.4 HD:s dom i mål nr T 5183–16 ... 24
3.3 Sammanfattning ... 25
4 Underrättspraxis ... 26
4.1 Bestridande utan motivering ... 26
4.2 Förvaltning för kärandens räkning ... 28
4.3 Misstagsbetalning eller lån till annan gäldenär ... 31
4.4 Sammanfattande kommentarer ... 33
5 Makars förmögenhetsförhållande ... 35
5.1 Makar som självständiga rättssubjekt ... 35
5.2 Gåvor mellan makar ... 37
5.2.1 Gällande rätt ... 37
5.2.2 Kommentar ... 39
5.3 Underhåll mellan makar ... 40
5.3.1 Gällande rätt ... 40
5.3.2 Kommentar ... 42
5.4 Dold samäganderätt och dold samgäld ... 43
5.4.1 Dold samäganderätt ... 43
5.4.2 Dold samgäld ... 44
5.5 Sammanfattande kommentar ... 45
6 Analys av parternas respektive påståenden ... 46
6.1 En utvärdering av olika situationer ... 46
6.2 Bevisbördans placering enligt gällande rätt samt betydelsen av vardera partens påstående ... 47
6.3 Motpåståenden för förmögenhetsrättsliga tvister mellan makar ... 49
6.4 En generell princip för bevisbördans placering ... 51
7 Avslutande kommentarer ... 52
Källförteckning ... 54
Rättsfallsförteckning ... 56
Förkortningar
GB Giftermålsbalk (1920:405)
GåvoL Lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva HD Högsta domstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
ÄB Ärvdabalk (1958:637) ÄktB Äktenskapsbalk (1987:230)
1 Inledning
1.1 Introduktion till ämnet
Civilrättsliga tvister om karaktärisering av rättshandlingar är vanligt före- kommande i svensk rätt, då särskilt angående syftet med förmögenhetsrättsliga överföringar mellan parterna.1 För sådana dispositiva tvister är domstolen bunden av parternas respektive framställningar. Det kan dock tänkas uppstå en del bevis- svårigheter för parterna att styrka det bakomliggande syftet med exempelvis en överföring mellan dem. Det innebär att tvistens utgång ofta blir avgörande av vem av parterna som ska bära risken för att ens framställda rättsfaktum inte kan bevisas, eller med andra ord vem som åläggs bevisbördan. Högsta domstolen (HD) har behandlat frågan i en rad rättsfall varav ett, NJA 2014 s. 364, har väckt en del frågor kring vad som faktiskt gäller i bevisbörde- och beviskravssammanhang.
Detta problem blir särskilt aktuellt om parterna som tvistar med varandra är makar. När två personer ingår äktenskap med varandra sker ingen direkt ändring i makarnas förmögenhet. Det inträder dock en del rättigheter och skyldigheter. I portalparagraferna i äktenskapsbalken (ÄktB) 1:2 och 1:4 förklaras att makarna har en äktenskaplig lojalitetsplikt mot varandra som omfattar såväl ekonomiska som sociala hänseenden. Samtidigt förklaras det i ÄktB 1:3 att vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Makarna kan även träffa förmögenhetsrättsliga avtal med varandra och företa rättshandlingar sinsemellan.
Eftersom makar har ekonomiska skyldigheter mot varandra uppkommer särskilda bevissvårigheter när rättshandlingar som företagits mellan just makar ska karaktäriseras. Med tanke på att makar ofta lever i nära relation till varandra och ofta har en gemensam ekonomi, kan det tänkas vara vanligt att makarna företar rättshandling utan att säkerställa någon bevisning om rättshandlingens faktiska innebörd. Dessutom finns ytterligare en aspekt att beakta vid överföringar mellan makar som inte finns mellan andra avtalsparter, nämligen den äktenskapliga underhållsplikten som ofta kan vara svår för en part att styrka.
1 Se exempelvis NJA 1975 s. 577, NJA 2009 s. 64, NJA 2012 s. 804 samt NJA 2014 s. 364.
1.2 Problemformulering och bakgrund
Frågan för denna uppsats kan illustreras med ett fiktivt fall. Makarna Bim och Charlie var gifta i nära 40 år och upprättade i samband med äktenskapets ingående ett äktenskapsförord med föreskrift att all egendom skulle utgöra vardera makes enskilda egendom och således inte ingå i en framtida bodelning.2 Av diverse anledningar ordnade makarna sin ekonomi så att Bim stod för samtliga utgifter för de båda makarna. Utgifterna innefattade såväl gemensamma hushållskostnader som utgifter för makarnas personliga behov. Charlie förde ibland över en större summa pengar till Bim. Efter en längre tids sjukdom avled Charlie och en tid senare presenterade Charlies övriga arvingar en påstådd fordran mot Bim. De ansåg nämligen att de större transaktionerna som skett från Charlie till Bim under äktenskapet hade utgjort försträckningar3 och att Bim därför skulle återbetala transaktionernas värde till dödsboet som därefter skulle fördelas på arvingarna.4
Eftersom makarna inte säkrade någon bevisning av transaktionerna under äktenskapets gång riskerar den part som åläggs bevisbördan att inte kunna uppfylla det rådande beviskravet. För att bedöma om arvingarna har en giltig fordran mot Bim blir således bevisbördans placering avgörande. HD har i olika rättsfall uttalat sig om bevisbördans placering vid tvist om en transaktions innebörd. Ett upp- märksammat sådant är NJA 2014 s. 364 där HD förklarade att bevisbördan ska åläggas svaranden om denne, istället för försträckning, påstår att överföringen utgjort en gåva. Prejudikatet har senare tolkats av underrätterna i syfte att utreda om det kan appliceras på situationer då motparten påstår annat än just gåva. Av några av underrätternas avgöranden framgår det tydligt att prejudikatet medförde en del tolknings- och tillämpningssvårigheter.5
HD avkunnade den 22 december 2017 en efterlängtad dom i mål nr T 5183–
16 som behandlar en tvist där parterna påstod försträckning respektive betalning av köp för kärandens räkning. Det uttalades då att prejudikatet från 2014 endast
2 I enlighet med ÄktB 7:1.
3 Det vill säga lån av fungibla varor med kravet att de ska betalas tillbaka i sin helhet.
4 Notera att en efterlevande make inte blir dödsbodelägare om ingen bodelning ska förrättas och om inget är testamenterat till denne, Ärvdabalken (ÄB) 18:1 st. 2.
5 Se nedan kapitel 4.
gör sig gällande för fall där svarandens motpåstående är av benefik karaktär eller utgör misstagsbetalning. För utgången i fallet förklarade HD att bevisbördan, för fall då motpåståendet är betalning av köp, ska placeras på käranden som påstår försträckning.
De nyss nämnda prejudikaten kan anses vara en utveckling av tidigare praxis, närmare bestämt NJA 1975 s. 577 som förklarar att bevisbördan vid tvist om förmögenhetsöverföring över huvud taget har ägt rum åläggs den part som påstår att den eventuella överföringen utgjort en försträckning. Eftersom de senare prejudikaten endast behandlar de specifika situationerna då mottagaren av beloppet påstår gåva, misstagsbetalning eller betalning av köp för kärandens räkning, finns det skäl att undersöka om utfallet blir annorlunda om Bim påstår att överföringen bör karaktäriseras som något annat än just detta.
1.3 Syfte och frågeställning
Denna uppsats syftar till att undersöka prejudikatet som följer av NJA 2014 s. 364 och hur det därefter har tillämpats av underrätterna. I samband med denna utredning kommer även tidigare fall att analyseras, då särskilt NJA 1975 s. 577 som utgör huvudregeln på vilka de efterföljande rättsfallen har grundats. Eftersom HD:s dom i mål nr T 5182–16 nyligen avkunnades har det inte prövats av underrättsinstanserna än. Därför kommer prejudikatet främst att analyseras utifrån diskussionen om gällande rätt samt vad det kan få för betydelse för framtida fall.
Frågor som kommer att besvaras i denna framställning är följande.
1. Vad är gällande rätt avseende bevisbördans placering vid tvist om karakteriseringen av förmögenhetsöverföringar?
2. Vilken innebörd för bevisbördans placering får parternas respektive påståenden?
3. Finns det skäl att frångå de i rättspraxis framtagna sätten att bedöma bevisbördans placering vid förmögenhetsrättsliga tvister om parterna i tvisten är makar?
Denna framställning kommer att, med vägledning i det fiktiva fallet ovan, utreda frågeställningen ur ett familjerättsligt perspektiv där synen på makar som rätts- handlande motparter står i centrum. Med hänsyn till de många angränsande avgöranden inom familjerättens område,6 känns en sådan utredning högst aktuell.7
1.4 Metod och material
Metoden för författandet av denna uppsats kan beskrivas som en rättsdogmatisk sådan. Innebörden av en rättsdogmatisk metod är omdiskuterad i doktrin där många olika definitioner ges, varför jag föredrar att beskriva den metod som används i denna uppsats istället för att enbart förklara den med ett omstritt begrepp.8 En vedertagen samlad förklaring av den rättsdogmatiska metoden tycks vara att en utredning av gällande rätt görs med vägledning av den så kallade rättskällehierarkin.9 Eftersom bevisbördans placering vid förmögenhetsrättsliga tvister inte regleras i lagtext kommer rättspraxis och bakomliggande principer användas för att fastställa gällande rätt då de utgör de främsta rättskällorna på området.
Denna uppsats behandlar inte enbart familjerättsliga spörsmål utan har även en processrättslig karaktär. De familjerättsliga delarna hör till civilrättens förmögenhetsrätt medan processrätten står som ett eget rättsligt område. Eftersom uppsatsen syftar till att utreda bevisbördans placering där parterna är eller har varit makar, utgår framställningen från ett förmögenhetsrättsligt perspektiv med särskilt fokus på familjerättsliga ändamål och med starka inslag av processrättsliga regler och principer. Anledningen till att den familjerättsliga aspekten är speciellt intressant är för att makar i ett juridiskt sammanhang har en särskild ekonomisk gemenskap som inte går att finna hos andra avtalsparter. Även om makar som tidigare nämns ska ses som självständiga rättssubjekt, har de även en äktenskaplig
6 Se nedan kapitel 5.
7 Under förutsättning att äktenskapsförord med förordnande om enskild egendom finns eftersom det annars inte får betydelse för bodelningen. Se mer om betydelsen för bodelning nedan i kapitel 5.
8 Korling och Zamboni, s. 30.
9 A. a. s. 21.
underhållsplikt gentemot varandra, som till stor del är uppbyggd på lojalitet och generositet.10 För denna uppsats framställning får det särskild betydelse eftersom makar på grund av detta sällan säkrar någon bevisning avseende transaktioners innebörd under äktenskapets gång. Om en tvist senare uppstår avseende transaktionens innebörd får det till följd att den make som åläggs bevisbördan riskerar att inte kunna uppfylla det rådande beviskravet och därmed förlora tvisten.
Då ämnet i denna uppsats berör ett område som inte ofta behandlas inom svensk familjerätt finns det begränsat med material. Detta har föranlett att rättskällorna på området har analyserats i detalj för att ge en förståelse för de underliggande principer och värderingar som har styrt lagstiftningen inom rättsområdet. Att underrättsinstansernas avgöranden presenteras har enbart ett problemformulerande och tolkningsvärderande syfte då det tydligt visar på några av de olika tolkningsproblem som underrätterna har att hantera då de har att tolka prejudikatet från 2014 års fall. Urvalet av underrättspraxis har gjorts genom sökningar på svenska juridiska databaser i syfte att belysa några av de problem som underrättsinstanserna kan tänkas ställas inför då de har att tolka HD:s avgöranden. Det är således på inget sätt en uttömmande analys av hur underrätts- instanserna alltid gör sina bedömningar i liknande fall.11
1.5 Avgränsning
Även om uppsatsens analyserande delar huvudsakligen har ett familjerättsligt fokus behöver även en hel del processrättsliga aspekter behandlas för att utreda uppsatsens frågeställningar. Mot bakgrund av de omfattande diskussioner som kontinuerligt förs angående bevisprövning kommer endast en övergripande redogörelse presenteras för de principer som generellt sett ligger till grund för domstolarnas bestämmande. Exempelvis kommer inte alla teorier avseende bevisbördans placering att presenteras. Istället kommer endast de mest framträdande teorierna, som också används av HD i de aktuella prejudikaten, att
10 Se exempelvis ÄktB 1:2 och 1:4.
11 Zeteo, Karnov juridik samt JP Infonet.
behandlas mer ingående. På så vis får läsaren ökad förståelse för bevisbördans och beviskravets funktion, vilket är nödvändigt för uppsatsens senare framställning.
Av propositionen till ÄktB framgår att en så stor nordisk rättslikhet som möjligt eftersträvas på familjerättens område.12Det finns således ett visst in- citament att applicera ett komparativt inslag av nordisk rätt i förhållande till det svenska synsättet på makar som rättshandlande parter. Eftersom syftet med uppsatsen dock är att utreda bevisbördan vid tvister i Sverige kommer en sådan jämförelse att lämnas därhän.
1.6 Disposition
Uppsatsens deskriptiva del inleds i kapitel två med en sammanställning av de principer som finns avseende bevisprövning. Det görs eftersom principerna i hög grad återkommer i uppsatsens analys och därmed även ligger till grund för besvarandet av frågeställningarna. I kapitel tre analyseras därefter relevanta avgöranden från HD som berör bevisbördans placering vid förmögenhets- överföringar i olika situationer. Syftet med detta är att belysa de prejudikat som domstolarna har att förhålla sig till. Motiv och övergripande principer diskuteras och analyseras i detta kapitel. Med hänsyn till den tillämpningsproblematik som 2014 års rättsfall har medfört kommer därefter, i kapitel fyra, avgöranden från underrättsinstanserna att presenteras och analyseras för att finna likheter och skillnader i de respektive domskälens tolkningar av prejudikaten. De tredje och fjärde kapitlen syftar till att utreda uppsatsens två första frågeställningar avseende bevisbördans placering vid tvist om karaktäriseringen av förmögenhetsöver- föringar och på vilka sätt parternas respektive påståenden får i sammanhanget.
I det femte kapitlet presenteras och analyseras särskilda karaktäriserade rättshandlingar mellan makar som har utvecklats i svensk rätt. Syftet med kapitlet är att utreda om och hur makar i de nämnda situationerna särbehandlas som avtalsparter i förhållande till de regler som finns avseende övriga avtalsparter.
Detta görs i syfte att utreda uppsatsens tredje och sista fråga, nämligen om det finns
12 Prop. 1986/87:1 s. 39.
skäl att bedöma bevisbördans placering i förmögenhetstvister på ett avvikande sätt för motparterna som är eller har varit makar i förhållande till övriga avtalsparter.
Jag har valt att placera detta kapitel efter de tidigare eftersom det bygger på den tidigare framställningen vilket därmed ger läsaren en ökad förståelse av uppsatsens slutliga analys i kapitel sex.
2 Bevisprövning
2.1 Beviskrav
I dispositiva tvistemål är domstolen begränsad till att endast beakta de fakta som respektive part har framställt som grund för sin talan, rättegångsbalken (RB) 17:3.
Det är därför upp till vardera parten att åberopa de omständigheter som den vill stödja sin talan på och att därtill presentera tillräcklig bevisning för sin sak.
Beviskravet anger den högsta grad av osäkerhet angående ett rättsfaktum som domstolen kan acceptera för att bevisbördan ska anses vara uppfylld.13
Ekelöf har presenterat en femgradig sannolikhetsskala,14 där beviskravet styrkt (min kursivering) utgör en sannolikhet av tre av fem på skalan. I praxis har det ställts upp en princip om ett normalbeviskrav vid civilrättsliga tvistemål, vilket innebär att den bevisskyldigas påstående ska vara just styrkt eller visat.15 Det har i sammanhanget översatts till en ungefärlig procentsats om 90 % sannolikhet.16 Det bör dock framhävas att det inte alltid är fruktbart att ange procentsatser eftersom sannolikheten i allmänhet endast kan anges på ett ungefärligt sätt.17 Begreppen
”styrkt” eller ”visat” är vaga till sin utformning vilket innebär att det är svårt att säga hur högt beviskravet egentligen är.18 HD har förtydligat att detta beviskrav är högt ställt.19 Enligt Lindell kan det dock med säkerhet sägas att det gäller ett lägre
13 Heuman, s. 130.
14 Ekelöf m.fl., s. 85.
15 Ekelöf m.fl., s. 81 samt t.ex. NJA 1993 s. 764, NJA 1975 s. 577 och NJA 2014 s. 364.
16 Ekelöf m.fl., s. 85.
17 A. a. s. 85.
18 Lindell, s. 538.
19 NJA 1993 s. 764.
beviskrav i civilmål än i andra processrättsliga sammanhang med hänsyn till de särskilda bevissvårigheter som kan uppstå vid civilrättsliga tvistemål, särskilt när orsakssamband ska bevisas.20
I tvistemål likt det mellan makarna Bim och Charlie saknar parterna ofta möjligheten att styrka sin bevisning till sådan grad att alla rättsfakta blir klarlagda på ett helt säkert sätt.21 Vilken part som ska bära risken för att beviskravet inte kan uppfyllas bestämmer domstolen därför genom placering av bevisbördan.
2.2 Bevisbörda
Avgörande för bedömningen om bevisbördans placering är en bevisbörderegel som innebär att en dom inte får grundas på ett åberopat rättsfaktum om inte den bevisskyldige parten uppfyllt beviskravet för detta faktum. Den part som bär bevisbördan måste då lägga fram tillräckligt stark bevisning för ett rättsfaktum för att det ska läggas till grund för domen.22 Om så inte görs måste domstolen bortse från rättsfaktumet vilket kan leda till att parten inte har fullgjort sin bevisbörda och därmed förlorar målet.23
Vid civilrättsliga tvister om förmögenhetsöverföringar och dess innebörd regleras det inte i lagtext hur bevisbördan ska placeras. Istället har det i rättspraxis utvecklats prejudikat om vem som bär bevisbördan i vissa fall.24 Det görs även skillnad på så kallad äkta respektive falsk bevisbörda. Den äkta bevisbördan kan uttryckas som den ursprungliga risken som åläggs en part att inte kunna uppfylla beviskraven för sina yrkade påståenden. Den falska bevisbördan uppstår när den bevisskyldiga parten har fullgjort sin bevisskyldighet och bevisbördan därmed övergår till motparten genom så kallad omkastad bevisbörda.25 Om den äkta bevisbördan innebär ett strängt beviskrav mot den bevisskyldige parten och bevisbördan har övergått på motparten, behöver motpartens motbevisning inte
20 Lindell, s. 538.
21 Ekelöf m.fl., s. 94.
22 A. a. s. 79 f.
23 A. a. s. 79.
24 A. a. s. 94.
25 A. a. s. 87 f.
väga tungt för att den falska bevisbördan ska gå tillbaka till den ursprunglige bevisskyldige parten.26 Frågan om vem som bär den falska bevisbördan beror på hur stark bevisning vardera parten lagt fram under olika skeden av huvud- förhandlingen. Den äkta bevisbördan bärs hela tiden av samma part medan den falska bevisbördan kan omfördelas flera gånger under processens gång.27
I doktrin har försök gjorts att framställa en övergripande grundprincip för hur bevisskyldigheten ska fördelas. Detta har dock visat sig vara mycket komplicerat och riskerna med en sådan övergripande rättsregel har inte ansetts kunna rättfärdigas med de fördelar som det skulle innebära.28 Det finns många teorier där olika faktorer blir avgörande vid bedömningen av bevisbördans fördelning.29 En av de mest välkända och omstridda teorierna innebär att den materiella regelns ändamål läggs till grund för bevisbördans fördelning (nedan ändamålsteorin) medan den andra, minst lika välanvända och omdiskuterade teorin innebär att bevisbördan ska åläggas den som har störst möjlighet att fastställa bevisning (nedan bevissäkringsteorin). De två nämnda teorierna har vunnit större framgång än övriga, som sannolikhetsprincipen, överviktsprincipen, avvägnings- principen samt kompensationsteorin.30 Eftersom de relevanta prejudikaten på området direkt eller indirekt motiveras med antingen ändamålsteorin eller bevissäkringsteorin,31 kommer den fortsatta framställningen att fokusera på de två och lämna övriga teorier därhän.
2.3 Bevisbördeteorier 2.3.1 Ändamålsteorin
Ett alternativ för att bestämma en generell princip för bevisbördans placering är att utgå från den aktuella civilrättsliga regelns ändamål när bevisbördans placering
26 Ekelöf m.fl., s. 87 f.
27 Heuman, s. 120.
28 Nordh, SvJT, s. 789.
29 Heuman, s. 63 samt Ekelöf m.fl., s. 94 ff.
30 Samtliga teorier förklaras mer ingående i Heuman, s. 41 respektive Ekelöf m.fl., s. 94 ff.
31 Se exempelvis NJA 1975 s. 577 där bevissäkringsteorin ges företräde, respektive NJA 2012 s. 804 samt NJA 2014 s. 364 där materiella bevisbördeteorier blir avgörande för målets utgång.
bestäms. Tanken med teorin är att bevisbördan ska fördelas på ett sådant sätt att ändamålen med den civilrättsliga regeln förverkligas.32 Vilka ändamål som åsyftas är inte helt entydigt och har varit föremål för diskussion i doktrin. Såväl Nordh som Olivecrona och Ekelöf tycks dela uppfattningen att det mest korrekta sättet att avgöra den civilrättsliga regelns ändamål är att knyta ändamålet till de handlings- mönster i samhället som rättsregeln kan antas ha till syfte att främja eller motverka.33 Ibland kan sådant ändamål utläsas av själva rättsregeln medan det i andra fall kan behövas sättas in i en vidare rättslig kontext där de handlingsdirigerande mönstren söks genom att studera förarbeten, praxis och doktrin.34 För de fall det finns många, motstridiga ändamål sammanhörande till en och samma rättsregel behöver en avvägning göras där de intressen som kan anses väga tyngst blir avgörande. Det senare har kritiserats av exempelvis Heuman eftersom han menar att det inte går att bortse från motstridiga intressen även om lagstiftaren önskat framhäva ett specifikt intresse.35 Istället menar han att de ändamålsskäl som nämns i uttalanden i förarbeten, i HD:s avgöranden samt i doktrin ska vara avgörande vid bedömningen av vilket specifikt ändamål som ska anses tillhöra en viss civilrättslig regel.36
För det fall att inget eller fler än ett ändamål kan göras gällande uppstår vissa problem. Rimligtvis borde det ingå i bevisbördan att presentera bevisning som tyder på att ändamålen med reglerna uppfylls. Eftersom det dock råder delade meningar om hur man avgör vilket eller vilka ändamål som tillhör en viss rättsregel, kan det enligt min mening bli svårt för parterna att säkert veta vilka ändamål som behöver presenteras. Den rättsosäkerhet som därmed kan tänkas uppstå kan få till följd att parterna inte lyckas uppfylla bevisbördan. Tanken med ändamålsprincipen är dock att tillgodose lagstiftarens syfte med den aktuella regeln, vilket givetvis får anses vara ett önskvärt resultat. I förmögenhetsrättsliga tvister som den mellan Bim och Charlie finns det inte någon egentlig rättsregel att
32 Ekelöf m.fl., s. 95.
33 Nordh, SvJT s. 789, Ekelöf och Boman IV, s. 87 och 91.
34 Nordh, SvJT s. 789.
35 Heuman, s. 133.
36 A. a. s. 129.
koppla till bevisbördan. Det blir därmed svårt att tillämpa ändamålsteorin på sådana fall. Istället kan andra teorier, som bevissäkringsteorin, vara mer passande.
2.3.2 Bevissäkringsteorin
En teori som HD använt sig av i många prejudikat avseende bevisbördans placering vid förmögenhetsöverföringar är den så kallade bevissäkringsteorin.
Domstolarna har i fallen behövt ta ställning till vilken part som har haft möjlighet att säkra bevisning i målet, varpå bevisbördan åläggs densamma.37 Om båda parterna har haft möjlighet att säkerställa bevisning kan den avgörande faktorn istället bli vem av parterna som faktiskt har haft lättast att göra det, nedan kallat den subjektiva bevissäkringsteorin.38
För det fall ingen av parterna har haft någon egentlig möjlighet att säker- ställa bevisning råder det skilda meningar om bevissäkringsteorin över huvud taget kan tillämpas. I doktrin har det talats om att bevisbördan i sådana fall åläggs den som har haft särskild anledning39 eller typiskt sett enklast40 att säkra bevisning, låt oss kalla detta den objektiva bevissäkringsteorin. En sådan tillämpning har kritiserats av bland annat Heuman med den enkla förklaringen att båda parterna rimligtvis får anses ha lika stort intresse av att framställa bevisning som talar för respektive emot kärandens påstående.41 Även Lindskog ställer sig kritisk till en sådan tillämpning med motiveringen att det inte alltid är säkert att resultatet blir försvarligt gentemot motparten om den som typiskt sett har haft lättast att säkerställa bevisningen åläggs densamma.42
Bevissäkringsteorin har fått stark genomslagskraft i svensk rätt vilket delvis kan förklaras med Heumans genomslag i doktrin. Heuman anser att bevissäkrings- argumenten utgör de viktigaste förklaringsgrunderna till bevisbördans placering.43 Hans inställning till teorin har tilldelats stort utrymme i Fitgers kommentar till RB
37 Heuman, s. 54.
38 Ekelöf m.fl., s. 105.
39 A. a. s. 105.
40 Se NJA 2009 s. 64 i avsnitt 3.
41 Heuman, s. 510 ff.
42 Lindskog, 2014, s. 804 f.
43 Heuman, s. 409 ff.
under RB 35:1 och det är även Heuman som har författat avsnittet om bevisbörda och beviskrav i den senaste upplagan av Rättegång IV.44
Bevissäkringsteorins användning kan motiveras utifrån den tviste- förebyggande funktion som den medför, eftersom det är klart mer troligt att parterna säkrar bevisning om bristen av detsamma kan medföra att de förlorar vid en eventuell domstolsprocess.45
2.3.3 Sammanfattning
Bevisbördans placering ger kortfattat uttryck för vem av parterna som ska bära risken för att ett visst rättsfaktum inte säkert går att bevisa och därför inte heller läggas till grund för hur en tvist ska lösas. Det tycks råda delade meningar i doktrin huruvida det är möjligt att framställa en generell och övergripande princip som ensam kan ge anvisning för hur bevisbördan ska fördelas vid civilrättsliga tvistemål.46 Det är inte heller givet vilken av teorierna som ska ges företräde vid olika tvister, samt om teorierna över huvud taget kan tillämpas var för sig.47 Ändamålsteorin och bevissäkringsteorin medför visserligen väsentligen olika bedömningar, även om de båda har starkt handlingsdirigerande tendenser. En fördel med att använda sig av de olika bevisbördeteorierna får anses vara att domstolarna har riktlinjer att förhålla sig till när de ska bestämma bevisbördans fördelning, även om bedömningen är begränsad till parternas respektive bevisningar.
HD har bedömt bevisbördans placering i några olika förmögenhetsrättsliga tvister, likt den mellan Bim och Charlie. Rättsfallen som presenteras i nästa kapitel kommer att analyseras i syfte att utreda om domstolarna framhäver vissa faktorer som viktigare än andra då bevisbördan fördelas och eventuellt även kastas om.
44 Ekelöf m.fl., s. 77 ff.
45 A.a. s. 105.
46 Se exempelvis Heuman, s. 510 ff.
47 Framför allt Ekelöf och Heuman förespråkar olika teorier och användandet av desamma.
3 Prejudikat i HD
3.1 Bevisbörda vid tvist om förmögenhetsöverförings existens
En sedan länge fastställd huvudprincip i tvister om uppstådda fordrings- förhållanden är att det är käranden, som kräver återbetalning på grund av den påstådda försträckningen, som har att visa att försträckningen har ägt rum.
Principen fastställdes av HD i NJA 1975 s. 577 i tvist mellan två dödsbon angående en utav käranden påstådd försträckning. Svaranden bestred att något fordringsförhållande över huvud taget hade uppstått. Till stöd för påståendet att det förelåg ett betalningsanspråk presenterade käranden ett skuldebrev. HD påpekade att ett skuldebrev som har undertecknats av svaranden medför en hög ursprungssannolikhet för att ett lån har lämnats men att det inte är ett faktum som medför presumerande verkan. Det skuldebrev som det i fallet var fråga om utgjordes nämligen av en sorts inteckning som var daterad till mer än tio år innan det att käranden påstod att fordringsförhållandet skulle ha uppstått.
I sammanhanget bör det nämnas att inteckningar som utfärdades innan 1972 års jordabalk (JB) innebar att ett skuldebrev inskrevs i underrättens protokoll. Det var sedan borgenären till vilken skuldebrevet var skriven som sökte inteckning för detta. Ett krav för beviljande av en inteckning var att fastighetsägaren hade tecknat ett skriftligt medgivande härom på skuldebrevet. När inteckningen beviljades häftades fastigheten som pant för fordringen. Borgenären fick då rätt till utdelning efter inteckningens plats i förmånsrättsordningen, när fastigheten blivit exekutivt försåld och köpeskillingen skulle fördelas.
HD påpekade i fallet att inteckningar vanligtvis används som säkerhet för en fordran snarare än bevissäkring för dess uppkomst och att de därför ofta tas upp långt innan något fordringsförhållande faktiskt uppstår. Inteckningen är därför ofta större än den aktuella skulden. Med grund i det nyss nämnda förklarade HD att
”det inte utgör något intresse för det normala kreditlivet att innehavet av inteckningen tillägges någon bevisbördomkastande effekt mellan parterna”. HD framhävde även att en inteckning kan ha tillkommit långt innan ett påstått
försträckningsavtal. Detta talade enligt HD mot att låta innehavet av en inteckning utgöra en presumtion för en försträckningsfordran motsvarande inteckningens belopp. Domstolen liknade det vid en slump om den gamla inteckningens belopp skulle överstämma med den nya fordrans. Domstolen konstaterade att ”det i rättegång om betalning på grund av försträckning otvivelaktigt i princip åligger borgenären att styrka att försträckning ägt rum”. Då HD av vad som ovan nämns inte heller fann skäl att kasta om bevisbördan på svaranden som ansåg att försträckning inte uppkommit, beslutade domstolen att bevisbördan skulle åläggas käranden att styrka försträckningens uppkomst. Domstolens beslut tycks således vara ett uttryck för den sedan länge vedertagna utgångspunkten att det är den som påstår en försträckning som också har att visa uppkomsten av densamma.48 Bevisbördans placering i fallet kan sägas motiveras med bevissäkringshänsyn då HD ansåg att det var lättare för käranden att styrka den påstådda försträckningen än vad det var för svaranden att visa motsatsen.
I 1975 års fall ansåg HD att det presenterade skuldebrevet inte utgjorde tillräcklig bevisning för en presumtion om att en försträckning förelåg. Bevis- bördan bestämdes efter en bedömning av den bevisning som presenterats, där skuldebrevet tilldelades en stark bevisverkan om än ingen avgörande sådan. Istället blev de övriga omständigheterna avgörande, så som att parterna inte hade tagit upp den eventuella fordran respektive skulden i sina deklarationer för det aktuella beskattningsåret. Även svarandens privata ekonomi tilldelades viss betydelse då domstolen ansåg att dennes goda ekonomi medförde att det inte fanns något skäl till att låna några pengar och att käranden inte hade visat några andra skäl för användandet av det påstådda lånet. Domstolen verkar således ha motiverat bevis- bördans fördelning med såväl parternas respektive påståenden som omständig- heterna i övrigt.
Trots att det aktuella rättsfallet ligger till grund för senare rättspraxis på området har det mött en del kritik. Exempelvis har rättsfallet ansetts inte kunna ge stöd för en allmängiltig princip på grund av att domstolens uttalande om
48 Nordh, SvJT, 2012, s. 789.
bevisbördans placering är allt för kortfattat.49 Kritiken kan dock bemötas med just det faktum att domslutet är kortfattat och allmänt skrivet, vilket snarare talar för att det är avsett att tillämpas även i andra generella fall. Det kan i sammanhanget även konstateras att principen som uppstått av rättsfallet endast omfattar förpliktelsens uppkomst, vilket innebär att svaranden kan åläggas bevisbördan för omständigheter som medfört att förpliktelsen har upphört.50 Sådan omkastning av bevisbördan, även kallad bevisbörda, har prövats i senare avgöranden där det var ostridigt att en förmögenhetsöverföring hade ägt rum och domstolen istället hade att pröva överföringarnas innebörd. Det kan uttryckas som så att den allmängiltiga princip som 1975 års fall medfört inte är undantagslös. I nästkommande avsnitt kommer därför en genomgång av senare praxis på rättsområdet att presenteras och analyseras.
3.2 Bevisbördan vid tvist om förmögenhetsöverföringens innebörd 3.2.1 NJA 2009 s. 64
NJA 2009 s. 64 avsåg en tvist om en förmögenhetsöverförings innebörd. I fallet var det ostridigt att svaranden hade överfört ett belopp till käranden. Problematiken låg i att käranden sedan tidigare hade fler än en fordran mot svaranden, varav den ena i form av ett undertecknat skuldebrev. När svaranden senare återförde ett större belopp till käranden uppstod frågan om vilken skuld överföringen avsåg att reglera. Svaranden påstod att överföringen avsåg att reglera den skuld som parterna hade avtalat om genom ett undertecknat skuldebrev. Käranden påstod å sin sida att det mottagna beloppet hade använts till att kvitta det andra fordringsförhållandet som förelåg mellan parterna. HD fördelade bevisbördan på käranden att styrka att den påstådda fordran kvarstod och hänvisade därmed till 1975 års fall. HD nämnde uttryckligen att bevisbördan fördelades på det angivna viset eftersom det typiskt sett är betydligt lättare för käranden än för svaranden att säkerställa bevisning i fall som det aktuella. Domstolen uttalade även att motsatsen
49 Lindskog, 2014, s. 804 f.
50 Ekelöf m.fl., s. 81 samt Lindskog, 2014, s. 807.
annars skulle bli otänkbar, dvs. att den som återbetalar en skuld eller dylikt alltid måste destinera sin betalning eller begära att få betalningens ändamål specificerat i ett kvitto.51 Precis som i 1975 års fall framgår det således att HD har motiverat utfallet med bevissäkringshänsyn. HD uttalar att det typiskt sett (min kursivering) är betydligt lättare för käranden att säkra bevisning i fallet. Ett sådant synsätt påminner om den ”objektiva bevissäkringsteorin” som ovan nämnts,52 där bevisbördan åläggs den som kan anses ha särskilda skäl att säkra bevisning och inte nödvändigtvis på den som faktiskt har haft störst möjlighet att göra detsamma.
Lindskog har utvecklat HD:s uttalande från 2009 års fall genom att konstatera att det inte alltid är enklast för käranden att säkra bevisning.53 Som exempel nämner han skadeståndsrättsliga fall där motpartens underlåtenhet att agera kan medföra skadeståndsskyldighet. Huvudregeln i skadeståndsrättsliga mål är att bevisbördan ligger på skadelidande som yrkar ersättning från motparten, men Lindskog menar att det i fall där skadeståndsskyldighet uppstår genom underlåten- het får anses vara enklare för den part som har en handlingsplikt att bevisa att plikten har uppfyllts än vad det är för skadelidande att visa att en underlåtenhet har förekommit. Den ostridiga överföringen ansågs inte vara tillräcklig för kärandens påstående att det förelåg en fordringsrätt för denne. Istället såg domstolarna till de samlade omständigheterna i fallen. Domskälen i 2009 års fall uppfattas enligt min mening som betydligt mer konkreta än de i NJA 1975 s. 577 då domstolens argumentation avseende bevissäkringshänsyn är klart tydligare.
3.2.2 NJA 2012 s. 804
NJA 2012 s. 804 är ytterligare ett fall som visar att principen enligt tidigare praxis inte är undantagslös. Omständigheterna i målet var följande. Käranden hade gått in som medgäldenär tillsammans med sin dotter och dotterns dåvarande make för att paret skulle kunna beviljas ett topplån som skulle finansiera deras bostads- fastighet. Käranden var den som ensam betalade ränta och amorteringar tills hon
51 Se NJA 2009 s. 64 (s. 71) samt Rodhe, Obligationsrätt, s. 199 f.
52 Jfr delavsnitt 2.3.2 om bevissäkringsteorin.
53 Lindskog, 2014, s. 804, fotnot 2996.
till slut löste lånet på eget bevåg. När makarna senare separerade tilldelades mannen den gemensamma fastigheten. Käranden framställde då ett krav mot sin tidigare svärson genom vilket hon förpliktigade honom att återbetala hälften av topplånet. Som grund för kravet framhävde hon att hennes återbetalning av lånet endast utgjort en försträckning till makarna som de båda svarade solidariskt för.
Svärsonen invände mot det påstådda betalningskravet med grunden att betalningen hade utgjort en gåva till makarna.
HD konstaterade inledningsvis att rätten till återbetalning följer av skulde- brevslagen 1:2 som förklarar att en medgäldenärs infriande av en betalnings- förpliktelse också medför en regressrätt för densamma att utkräva de övriga med- gäldenärerna på deras andelar. För att en sådan regressrätt ska anses ha upphört krävs att den har efterskänkts eller på annat sätt upphört. Den tvistiga frågan för HD att avgöra blev således om regressrätten hade eftergetts av modern eller inte.
Till frågan om bevisbördans placering konstaterade domstolen i sammanhanget att tidigare praxis på området54 inte kan tillämpas i detta fall eftersom käranden redan har kunnat visa att hon har en fordran mot svaranden. Bevisfaktumet, att den uppkomna regressrätten påstås ha upphört, är således ett annat än i de fall som tidigare avgjorts av HD. Istället hänvisade domstolen till gåvolagen (GåvoL) genom att likställa den uppkomna regressrätten med en allmängiltig fordran. I lagens 3 § förklaras att en fordran anses efterskänkt om gäldenären haft en riktig gåvoavsikt samt om syftet varit att ingen mer åtgärd skulle infrias av givaren.55 Det finns inga formkrav på hur en sådan efterskänkning ska gå till, så länge de nu nämnda kraven är uppfyllda.
HD presenterade därefter, angående bevisbördans placering, en princip inom rättsområdet med innebörden att det är mottagaren som bör tillsäkra bevisning angående fordringens upphörande. Som grund för detta angav HD bevissäkringsmotivet att mottagaren får anses haft särskild anledning att företa bevissäkringsåtgärder till stöd för att regressrätten har upphört.56 Särskilt rimligt
54 HD hänvisar exempelvis till NJA 1975 s. 577 och NJA 2009 s. 64.
55 Se HD:s bedömning i NJA 2012 s. 804 (s. 816).
56 Se även Heuman s. 166 ff. och 254 f. respektive Ekelöf m.fl., s. 106 ff.
förefaller detta med hänsyn till att käranden i fallet kunde styrka att ett fordringsförhållande hade uppstått från första början. Bevisbördan i det aktuella fallet kastades således om i förhållande till de tidigare prejudikaten på området.
Genom att HD framhäver intresset att hindra oöverlagda förmögenhets- överföringar samt att öka incitamenten för parterna att säkra bevisning, kan det sägas att domstolen använder sig av den objektiva bevissäkringshänsynen som argument till bevisbördans placering.
3.2.3 NJA 2014 s. 364
I NJA 2014 s. 364 avkunnade HD ett prejudikat som utvecklade de tidigare prejudikaten ytterligare. Omständigheterna i fallet var att A, som drev en tandläkarmottagning där B var anställd som tandsköterska, var med om en bilolycka år 2009. Vid skadetillfället färdades B i bilen bakom A och körde därför hem A från olycksplatsen. Samma dag överfördes 100 000 kronor från A:s bankkonto till B:s. Nästkommande år krävde A att B skulle återbetala den överförda summan till A då han menade att överföringen hade utgjort en försträckning. B bestred A:s krav med motiveringen att det inte alls var fråga om en försträckning, utan en gåva. Precis som i 2012 års fall var det således ostridigt att en förmögenhetsöverföring hade ägt rum och det tvistiga var istället vad överföringen skulle karaktäriseras som. Det fanns inget avtal eller annan bevisning som kunde styrka parternas respektive inställning, varför bevisbördans placering var högst avgörande för fallets utgång. HD förklarade inledningsvis att frågan i fallet var om det rörde sig om ett lån eller en gåva. I enlighet med NJA 1975 s. 577 och NJA 2009 s. 64 förklarade HD att det åligger den som utkräver återbetalning på grund av en påstådd försträckning att bevisa att försträckningen har ägt rum.
Det underströks dock att principen enbart tar sikte på situationer då oenigheten avser överföringens faktiska uppkomst och att den därför inte blir tillämplig på situationer då det enbart tvistas om överföringens innebörd. Avseende bevis- bördans placering hänvisade HD till den bevissäkringshänsyn som domstolen tillämpade i 2012 års fall, där bevisbördan kastades om med anledning av intresset
att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar samt till att öka incitamentet att säkra bevisning för parterna. Domstolen förklarade att de skäl som angivits i 2012 års fall även gör sig gällande när frågan gäller huruvida en överföring av ett belopp har utgjort ett lån eller gåva. Genom att placera bevisbördan på den som påstår att det mottagna beloppet utgjort en gåva ansåg HD även att risken för missbruk från mottagarens sida skulle minska. Det sagda ansåg domstolen vara tillräckligt för att lägga bevisbördan på mottagaren att styrka att det mottagna beloppet utgjort en gåva. Tilläggningsvis förklarades att de beviskrav som normalt gäller i tvistemål var tillämpliga även i detta fall.
3.2.4 HD:s dom i mål nr T 5183–16
Prejudikatet från 2014 medförde en hel del tolkningssvårigheter efter dess tillkomst, vilket framför allt orsakade problem för underrätterna som fick pröva prejudikatets tillämpningsområde i liknande fall.57 De oklarheter som uppstod medförde en önskan om ett förtydligande från HD. Den 22 december 2017 presenterade HD en dom i mål nr T 5183–16. I målet var det ostridigt att en förmögenhetsöverföring om 600 000 kronor hade skett från käranden till svarandens bankkonto. Det tvistiga låg i hur överföringen skulle karaktäriseras:
som en försträckning eller som en betalning för aktier för kärandens räkning. Det fanns inte något skuldebrev eller annat avtal mellan parterna. Det av svaranden påstådda köpet, skulle ha gjorts av svaranden men för kärandens räkning, av aktier i en restaurangrörelse. Svaranden förvärvade nämligen aktier i den nämnda restaurangkedjan under samma månad som förmögenhetsöverföringen mellan parterna ägde rum och överlät senare aktier i restaurangen till kärandens son, som av överlåtelseavtalet förpliktigades att lösa resterande del av lånet till käranden.
Inledningsvis förklarade HD att prejudikatet från 2014 i huvudsak bygger på att ett påstående om försträckning ställs emot ett påstående av benefik karaktär.58 Det innebär att prejudikatet inte gör sig gällande på samma sätt när
57 Se nedan kapitel 4.
58 HD:s dom i mål nr T 5183–16, p. 11.
påståendet om försträckning står emot påstående om betalning. Även detta motiverades med bevissäkringshänsyn då HD framhävde det faktum att den som lämnar ifrån sig pengar i regel har starkare skäl än mottagaren att stärka bevisning, för det fall att pengarna är tänkta att återbetalas till givaren. HD uttalade att så gäller oavsett om båda parter kan anses ha anledning och möjlighet att säkra bevisning. Även i detta fall använder HD sig av den objektiva bevissäkrings- hänsynen, som alltså utgår från att bevisbördan ska åläggas den part som typiskt sett har haft lättast eller starkast skäl att säkra bevisning.
3.3 Sammanfattning
De nu presenterade rättsfallen har alla motiverats med bevissäkringshänsyn. I 2012 års fall tycks domstolen dock tillämpa en subjektiv bevissäkringshänsyn59 genom bedömningen att mottagaren anses haft större möjlighet att säkra bevisning om regressrättens upphörande än vad givaren haft att bevisa motsatsen. I 2014 års fall konstaterar domstolen att det ligger i gåvomottagarens intresse att bevisa att rättshandlingen i form av gåva har företagits,60 vilket snarast kan liknas vid en objektiv bedömning av bevissäkringsteorin.61 Samma bedömning görs av HD i mål nr T 5183–16 där det konstateras att den givande parten typiskt sett får anses ha starkare skäl att säkra bevisning än motparten.
Rättsverkan av några av de nu aktuella rättsfallen diskuteras i doktrin,62 där det framstår som oklart om de kan anses utgöra grund för en allmängiltig princip för bevisbördans placering vid tvist om en överförings innebörd. De prejudikat som presenteras i detta kapitel kan sägas ge uttryck för principerna att om en påstådd förmögenhetsöverföring är omtvistad, har käranden som påstår försträckning att bevisa att försträckningsavtal har ingåtts mellan parterna. Detta gäller även om svarandens motpåstående utgör betalning. Om det däremot är ostridigt att en överföring har skett från käranden till svaranden och det istället
59 Se ovan avsnitt 2.3.2 om bevissäkringsteorin.
60 Se NJA 2014 s. 364 (s. 369).
61 Jfr avsnitt 2.2.2
62 Nordh, SvJT, 2012, s. 791 exempelvis.
tvistas om överföringens innebörd, läggs bevisbördan på svaranden om denne istället påstår att det utgjort en gåva. Utöver HD:s uttalande att 2014 års prejudikat bygger på att motpåståendet är av benefik karaktär, ger inte domstolen en entydig förklaring till prejudikatens tillämpningsområden. Underrättsinstanserna har prövat tillämpningsmöjligheterna för situationer som påminner om de i prejudikatfallen. Särskilt intressant är frågan om prejudikaten kan tillämpas i andra situationer, där käranden påstår att den ostridiga överföringen utgjorde ett lån, men där svaranden påstår något annat än just gåva eller betalning.
Underrättsinstansernas avgöranden utgör till stor del spretiga bedömningar av när och hur NJA 2014 s. 364 kan tillämpas. I följande avsnitt kommer därför några avgöranden presenteras, där domstolarna gör bedömningen om framför allt 2014 års prejudikat kan tillämpas på de olika tvistesituationerna. Fallen hos underrätterna presenteras och analyseras i syfte att utreda om det går att finna en gemensam nämnare av deras tolkning av NJA 2014 s. 364 som kan ge vägledning för hur bevisbördan kan fördelas i situationer som mellan makarna Bim och Charlie.
4 Underrättspraxis
4.1 Bestridande utan motivering
Svea hovrätt har prövat ett fall som handlade om en tvistig förmögenhets- överföring mellan parterna (bestridandefallet).63 Käranden påstod att överföringen utgjorde en försträckning till svaranden. Påståendet bestreds av svarandens dödsbo med förklaringen att det varken förelåg något försträckningsavtal eller att en överföring av det påstådda beloppet hade skett till svarandens konto. Av bevisningen framgick det att större delen av det omtvistade beloppet i och för sig hade överförts från käranden till svaranden men det konstaterades också att detta inte var tillräckligt för att det skulle anses vara bevisat att det var fråga om ett lån.
Hovrätten förklarade att det med hänsyn till omständigheterna i fallet saknades
63 Svea hovrätt i mål nr T 11256–14.
skäl att tillämpa den princip om bevisbördans placering som presenterats i NJA 2014 s. 364.
HD uttryckte i domskälen till NJA 2014 s. 364 att fallet tar sikte på situationen där det är ostridigt att en överföring har skett men där det tvistas om överföringens innebörd i form av gåva eller ej. I bestridandefallet var det bevisat att 96 225 kronor av de stridiga 100 000 kronorna hade förts över till svaranden.
Det kan således sägas att över 96 % av det omtvistade beloppet var överfört från käranden till svaranden och avsåg därför tvist om överföringens innebörd. Endast de resterande 4 % avsåg tvist om förmögenhetsöverföringens existens. Jag anser att det av just den anledningen förefaller oklart vad som var avgörande för hovrättens bedömning att inte tillämpa prejudikatet i 2014 års fall. Det framgår inte om det är faktumet att inte hela det omstridda beloppet kunde bevisas enligt huvudprincipen om kärandens bevisbörda. Om så är fallet kan det anses an- märkningsvärt att domstolen inte tog i beaktande att en så pass stor del av beloppet faktiskt var bevisad. Ett alternativt synsätt är att hovrätten motiverade sin bedömning utifrån det faktum att svarandens påstående inte var av benefik karaktär. Det senare är i linje med HD:s senare uttalande i mål nr T 5183–16 att 2014 års prejudikat är applicerbart på situationer där svarandens påstående är av benefik karaktär. Oavsett hovrättens motiv står det klart att bevisbördan ska åläggas käranden som påstår försträckning vid fall där det inte är styrkt att hela det omstridda beloppet har överförts, detta enligt huvudregeln i NJA 1975 s. 577.
Det finns dock en problematik med hovrättens bedömning av det aktuella fallet eftersom det kan framstå som att bevisbördan åläggs käranden om svaranden väljer att endast bestrida käromålet och inte framställer något egentligt motpåstående. En sådan utgång riskerar ett utnyttjande av rättssystemet genom att svaranden avsiktligt kan välja att inte motivera sitt bestridande för att ålägga bevisbördan på käranden. Dessutom får det anses som klart mer troligt att kärandens starkaste bevisning för att visa att en överföring har ägt rum är kontoutdrag och dylikt. Eftersom sådan bevisning redan hade presenterats av käranden till ett belopp som till väldigt stor del motsvarade det omstridda beloppet, kan det anses som klart mer rimligt att anse att det finns ett ostridigt belopp om 96
225 kronor och istället låta bevisbördan placeras på svaranden som bestrider att det beloppet utgjort en försträckning till densamma. En sådan tolkning skulle enligt min mening vara i klart tydligare linje med de presenterade prejudikaten och därmed även ge ökat incitament åt svaranden att framställa ett faktiskt mot- påstående. Om så inte görs finns risken att svarande i allt fler tvistemål enbart väljer att bestrida kärandens påståenden utan att ge någon förklaring till vad överföringen istället avsett för rättshandling. Ett sådant förfarande skulle enligt hovrättens tolkning av 2014 års fall få till följd att käranden alltid ålades bevis- bördan i fall där inget motpåstående presenteras av svaranden.
Hovrättens tolkning av prejudikaten är i linje med ordalydelsen av HD:s domskäl i NJA 1975 s. 577 som förklarar att om tvist föreligger om överföring ägt rum ska bevisbördan åläggas käranden som påstår försträckning. Som tidigare förklarats finns det en distinktion mellan 1975 respektive 2014 års fall då de inte är tillämpliga på samma situationer. I 1975 års fall förklarar HD vad som gäller för situationer där själva förmögenhetsöverföringen utgör det tvistiga, medan 2014 års fall ger ledning för vad som gäller när det är oklart vad förmögenhets- överföringen som rättshandling ska tilldelas för karaktär. I bestridandefallet är det, om än till väldigt liten del, tvistigt om den påstådda överföringen verkligen har ägt rum fullt ut. Med vägledning av HD:s nya uttalande i mål nr T 5183–16 kan även slutsatsen dras att, eftersom motpåståendet inte var av benefik karaktär, huvudregeln i 1975 års fall ska kvarstå.
4.2 Förvaltning för kärandens räkning
Hovrätten över Skåne och Blekinge prövade ett fall där käranden hade överfört sammanlagt 52 400 kronor till svaranden (utvecklingsfallet).64 Käranden gjorde gällande att överföringarna utgjorde ett personligt lån till svaranden, medan svaranden menade att överföringarna avsåg utvecklingskostnader inom ramen för ett gemensamt utvecklingsprojekt och att de inte var förenade med någon
64 Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr T 807–16.
återbetalningsplikt. I hovrättens bedömning av bevisbördans placering angavs faktum som att parterna inte var närstående och att det förflutit lång tid från den första överföringen till det att käranden krävde återbetalning. Detta användes som argument till varför bevisbördan skulle åläggas käranden. Därefter gick hovrätten in på vilken bevisning som presenterats i fallet och kom slutligen fram till att käranden inte hade presenterat tillräcklig bevisning för att styrka att överföringarna var ett personligt lån. Kärandens yrkande ogillades därmed.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har prövat ytterligare ett fall som berör diverse frågeställningar som samtliga är aktuella för den här framställningen (förvaltningsfallet).65 I fallet var det ostridigt att tre penningöverföringar hade gjorts från käranden till svaranden. Käranden gjorde gällande att alla överföringar var försträckningar. Svaranden gjorde däremot gällande att den första överföringen utgjorde en återbetalning på ett lån som hon tidigare hade lämnat käranden.
Angående de övriga två överföringarna gjorde svaranden gällande att de utgjorde medel som hon skulle förvalta åt käranden eftersom han planerade att starta näringsverksamhet i Sverige men hade inte möjlighet att öppna ett svenskt bankkonto. I samband med detta gjorde svaranden gällande att hon även hade använt pengarna för kärandens räkning och att hon därför inte var återbetalnings- skyldig.
Till den första delfrågan, där svaranden påstod att överföringen i verkliga fallet utgjorde återbetalning på ett tidigare lån från henne till käranden nekade käranden till att han skulle ha lånat pengar av svaranden. Med hänsyn till att oenigheten således låg i att utreda om någon tidigare transaktion från svaranden till käranden över huvud taget hade ägt rum, placerade domstolen bevisbördan på svaranden i enlighet med NJA 1975 s. 577. Angående bevisbördan för syftet med de övriga överföringarna ansåg hovrätten att samma skäl som HD anfört i NJA 2014 s. 364 för att placera bevisbördan på mottagaren att bevisa syftet med överföringarna gjorde sig gällande även i det aktuella fallet. Därefter tog hovrätten upp de starka bevissäkringsskäl som de ansåg blev gällande i detta fall och då
65 Hovrätten över Skåne och Blekinge i mål nr T 540–15.
särskilt det faktum att svarandens påstående om att hon hade förvaltat de överförda pengarna åt kärandens räkning talade för att hon hade klart störst möjlighet att säkra bevisning om vad pengarna användes till.
Till detta avsnitt bör även Nacka tingsrätts dom 2017-06-22 i mål nr T 4552–
16 nämnas (tingsrättsfallet). I fallet var de tvistande parterna makar. Hustrun hade fört över pengar till maken för betalning av hans skatteskulder som hade överlämnats till Skatteverket för indrivning. Efter det att makarna ansökt om äktenskapsskillnad krävde hustrun att maken skulle betala tillbaka beloppen då hon ansåg att de hade utgjort lån till maken. Mannen bestred kravet med motiveringen att överföringarna i själva verket utgjorde en del av hustruns underhållsplikt gentemot honom. I bedömningen av bevisbördans placering förklarar tingsrätten att NJA 2014 s. 364 inte gör sig gällande på den aktuella situationen av tre skäl. Det första är att svaranden inte har påstått gåva, vilket som tidigare nämns var en rådande omständighet i det prejudicerande fallet. Det andra skälet var att förmögenhetsöverföringen skedde direkt till Kronofogde- myndigheten och alltså inte egentligen till svaranden. Det tredje, och mest intressanta skälet för denna uppsats framställning var att tvisten behandlade en överföring mellan makar. Tingsrätten benämner till och med detta som en avgörande skillnad i jämförelse med NJA 2014 s. 364. Bevisbördan ålades därför käranden som påstod att överföringen utgjorde en försträckning. Till detta gjordes en bedömning av den äktenskapliga underhållsplikten i ÄktB 6:1 och det förklarades i samband med detta att det förefaller som orimligt långtgående att kräva av svaranden att denne ska bevisa att en aktuell överföring eller ett utlägg av aktuellt slag i själva verket har utgjort en del av givarmakens underhåll. I samband med detta hänvisar tingsrätten till NJA 1941 s. 630 som kortfattat innebär att man kan ta hänsyn till hur makarna har valt att hantera sina mellanhavanden i fråga om en rättshandling ska karaktäriseras som försträckning eller underhållsskyldighet.
I samtliga avgöranden tar underrätterna upp svarandens bestridande som en omständighet att beakta vid placeringen av bevisbördan. Med tanke på de likheter som går att finnas i svarandes påståenden i samtliga av de nu presenterade rättsfallen kan det ifrågasättas var gränsen mellan motfaktum och självständiga
rättsfaktum går. Om svarandes påståenden i samtliga av de situationer som hittills presenterats är att se som motfaktum till kärandens påstående skulle det få till följd att käranden alltid åläggs bevisbördan. En sådan lösning är varken rimligt eller går i linje med HD:s tidigare prövning av liknande ärenden. Det enda fallet som särskiljer sig från det nyss sagda är tingsrättsfallet, där svaranden påstod att den ostridiga överföringen utgjorde en del av den äktenskapliga underhållsplikten.
4.3 Misstagsbetalning eller lån till annan gäldenär
Svea hovrätt prövade i ett mål från 2014 om en ostridig överföring utgjort ett lån till svaranden eller till en tredje part (första tredjepartsfallet).66 Käranden påstod att det överförda beloppet utgjorde ett lån till svaranden, varför hon ansåg sig ha ett återbetalningskrav mot denne. Svaranden bestred kärandens krav och anförde att det belopp som hade överförts till ett konto i hennes namn i och för sig utgjorde en försträckning, men att försträckningsavtalet hade ingåtts med kärandens son, som vid tidpunkten för överföringen var make till svaranden. Det tvistiga låg således inte direkt i överföringens innebörd av lån eller ej, utan snarare i vem som var motpart i försträckningsförhållandet med käranden. Avseende bevisbördans placering hänvisade hovrätten till 2014 års fall och förklarade att samma argument som HD använde för att frångå principen att ålägga bevisbördan på den som påstod sig ha en fordran på motparten, gjorde sig gällande i det nu aktuella fallet.
Käranden tilldelades därmed bevisbördan för att visa det påstådda försträcknings- avtalet med svaranden. Slutsatsen kan därmed dras att domstolen ansåg att svarandens påstående om lån till en annan gäldenär var att likställa med påståendet om gåva i 2014 års fall.
I nära anslutning till det nämnda avgörandet prövade samma hovrätt en mycket snarlik tvist (andra tredjepartsfallet).67 Även detta fall avsåg situationen att käranden påstod sig ha en fordran på svaranden, medan svaranden menade att överföringen avsett ett lån till hennes dåvarande make, vilken också var kärandens
66 Svea hovrätts dom i mål nr T 641–14.
67 Svea hovrätts dom i mål nr T 4189–15.
son. Svaranden anförde vidare att anledningen till att pengarna fördes över till henne var att hennes make vid tidpunkten fick ekonomiskt bistånd från socialtjänsten och inte kunde riskera sin inkomst. Pengarna användes dock för ett köp av fastighet, till vilken svaranden stod som ensam ägare men menade att maken hade en dold äganderätt till en del av fastigheten. Avseende bedömningen av bevisbördans placering hänvisade hovrätten till 1975 och 2014 års rättsfall.
Dock konstaterades att svarandens invändning inte går att likställa med situationen att en mottagare av en överföring påstår att det är fråga om en gåva. Det fick till följd att de skäl som används i 2014 års fall för att placera bevisbördan på den som påstår gåva inte kan användas att placera bevisbördan på en mottagare som inte gör anspråk på pengarna utan menar att lånet avsåg en annan gäldenär. Domstolen påpekade att svaranden i och för sig kan tänkas ha gynnats av överföringen men den slutliga bedömningen blev ändå att bevisbördan ålades käranden att visa att svaranden var den faktiska låntagaren. Käranden hade inte presterat tillräcklig bevisning för detta, varför käromålet ogillades.
I de båda presenterade hovrättsfallen har mottagarna av överföringarna inte gjort något anspråk på överföringarna, även om de kan anses ha gynnats av dem.
Ändå ansåg hovrätten i det ena fallet att påstående om annan låntagare inte är jämställbart med påståendet om gåva samtidigt som den i det andra fallet ansågs vara just det. Skillnaden tycks bero på att domstolen i det ena fallet ansåg att fordringsförhållandet uppstått redan genom den ostridiga överföringen. Det får till följd att svarandens invändningar kategoriseras som motfaktum snarare än rättsfaktum och att den äkta bevisbördan således placeras på käranden enligt huvudregeln. I det andra fallet tycks domstolen ha ansett att försträckningsavtalet utgjort det avgörande villkoret, vilket medför att svarandens invändningar istället kategoriseras som rättsfaktum. Eftersom underrätterna inte är bundna av sin egen praxis är det godtagbart med så pass skilda resultat ur ett processrättsligt perspektiv, även om det medför en viss oförutsägbarhet. Dock anser jag att det än en gång visar på de otydligheter som NJA 2014 s. 364 har medfört och att det även innebär en viss grad av rättsosäkerhet och oförutsägbarhet eftersom parterna inte säkert kan förutse hur deras respektive talan kommer att hanteras.
