Äldre ledare:
En kvantitativ undersökning av språket i en dagstidningsgenre mellan 1885 och 1905
Older editorials: a quantitative study of language in a daily newspaper genre between 1885 and 1905
Viktor Carlsson
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Ämneslärarprogrammet: Svenska
15 hp
Handledare: Nils Dverstorp Examinator: Judy Ribeck 2020-01-24
Sammanfattning
Ett av skälen till tidningarnas uppkomst var behovet av att driva opinion i det offentliga rummet. Denna opinion fördes bland annat i tidningarnas ledare. Tidigare forskning har undersökt hur språket i ledarartiklar förändrades under 1900-talets andra hälft. Språket blev mindre komplext. Vad som inte har undersökt är hur tidigt dessa förändringar startade. Syftet är därför att undersöka språkliga förändringarna i NWT, Arbetet och Social-Demokratens ledarartiklar mellan åren 1885–1905. Syftet är även att se om det förekom några språkliga skillnader mellan tidningarnas ledarartiklar. I uppsatsen används en kvantitativ metod där parametrarna grafisk meningslängd, nominalkvot, LIX-värde samt antalet bisatser per 1 000 ord undersöks i 3 stycken ledarartiklar vid 3 olika nedslag. Parametrarna har sedan satts i relation till den tidigare forskningen om ledarartiklar. Resultatet visar på högre värden vid nedslagen mellan åren 1885–1905 än vad den tidigare forskningens visade under 1900-talet andra hälf.
Resultatet visade även på skillnader mellan tidningarna. Skillnaderna mellan tidningarna var störst vid nedslaget 1885 men jämnades sedan ut.
Abstract
One of the reasons for the dawn of the newspapers was the need to affect the public opinion. This was among other, done in the columns of the newspapers. Previous research has investigated how the language in the different columns changed during the second part of the 18th century. The language became less complex. What has not been investigated is how early these changes started happening.
The purpose is therefore to investigate the linguistic changes in NWT, Arbetet and the social- demokratens columns between the years of 1885-1905. The purpose is furthermore to see if there were any linguistic changes between the newspaper’s columns. In the paper there is a quantitative method where five parameters are investigated in three columns, at 3 different samples. The parameters have since then been put in relation to the previous research about columns. The result shows higher values at the investigated samples between the years 1885-1905 than what previous research showed during the second half of the 18th century. The result furthermore showed differences between the different newspapers. The differences between the newspapers was the biggest at 1885 but later more or less equalised.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställning ... 2
1.2 Tidigare forskning ... 3
1.2.2 Språkförändringar ... 5
1.2.3 Habermas teori ... 6
2. Metod och material ... 8
2.2 Definition av ledare ... 9
2.3 Lix ... 9
2.4 Makrosyntagm och grafisk mening ... 10
2.5 Bisatsfrekvens ... 11
2.6 Nominalkvot ... 11
2.7 Metoddiskussion ... 12
3. Undersökning ... 15
3.1 LIX-värde ... 15
3.2 Makrosyntagmer och meningslängd ... 16
3.3 Bisatser per 1 000 ord ... 17
3.4 Nominalkvot ... 18
4. Diskussion ... 19
4.1 Resultatdiskussion ... 19
4.1.1 Skillnader mellan NWT, Arbetet och Social-Demokraten ... 19
4.1.2 Språkliga förändringar över tid ... 19
4.1.3 Josephson och Habermas ... 22
Referenslista ... 1
1
1. Inledning
Människor möter det offentliga språket varje dag. Allt från det att man vaknar på morgonen, går in på toaletten för att göra sina påträngande behov, tills det att man för sista gången zappar igenom Omni innan man släcker lampan. Dagen i ända möts man kontinuerligt av text som verkar i det offentliga rummet. Ett sådant exempel på text är ledarartiklar. Genom ledarartiklar proklamerar olika tidningar sin politiska röst och eftersom allt kan tänkas vara politik kan också ledarsidorna handla om nästan allting. Detta offentliga språk tas även ständigt upp för diskussion. Det kan vara aningen den trötta damen, arbetandes på ett arkiv, som klagar på hur illa alla stavar nu för tiden, eller språkvårdande statliga instanser som månar om att det offentliga språket ska fungera väl och i linje med den rådande normen.
I Sverige kom den första dagstidningen ut år 1645. Den hette Ordinari Post Tijdender och var hårt kontrollerad av statsmakten och byggde mycket på nyhetsbrev från olika korrespondens från Europa. Under 1800-talet blev tryckpressarna modernare samtidigt som annonsmarknaden växte. Resultatet blev att priset på tidningarna sjönk samtidigt som de nådde fler läsare. På grund av sin stora spridning blev också tidningarna föremål för opinionsbildning (Nationalencyklopedin, 2019). Till en början mest bland tidningar med ideologi hemmahörande på högerkanten. Under 1800-talets andra hälft växte även flera tidningar med socialistisk inriktning fram. På grund av de rådande samhällsstrukturerna, där i princip hela underklassen stängdes ute och endast 21 % av alla män hade rösträtt, fick tidningarna en roll som idag är jämförbar med partierna. De organiserade och uttryckte folkopinionen (Josephson, 1996, s. 11). I Värmland var Nya Wermlands-Tidningen störst med en borgerligt inriktad ledarsida. (Weibull, 2012, s. 406)
Den socialistiska tidningen Social-Demokraten grundades 1885 och hade en central roll i 1800- talets socialdemokratiska verksamhet. Året efter tidningens grundande tog Hjalmar Branting, sedermera statsminister, över som redaktör från August Palm. Social-Demokraten utkom dagligen, med ett fyrsidigt nummer, och hade plats för några få längre artiklar, flera korta notiser samt en följetång. Tidningens uppgift var bland annat att driva opinion för arbetarklassen. Social-Demokraten kom endast ut i Stockholm. (Josephson, 1996, s. 150) I Malmö fanns det istället en annan socialistisk tidning vid namn Arbetet. Arbetet fungerade som ett kamporgan för den sydsvenska arbetarrörelsen. Den agiterade bland annat genom krönikan Brandsyn.
2 Under 1800-talets andra hälft befann sig Sverige i en situation med ett offentligt rum där det offentliga språket riktade sig mot olika ekonomiska klasser. Något som väcker flera intressanta frågor. Hundra år senare, hade det utvecklats en utbildad journalistkår som försökte påverka opinionen med ett enklare språk än det som hade använts tidigare. Men hur såg egentligen det agiterande språket under 1800-talets senare del? Kan verkligen de olika tidningarna ha skrivit på samma sätt när de riktade sig till så skilda grupper?
1.1 Syfte och frågeställning
Uppsatsen har flera syften. Jag vill undersöka språkliga förändringar över tid i tidningarna NWT, Arbetet och Social-Demokraten för att klargöra var de förändringar som skedde på 1900- talet hade sitt ursprung. Jag vill även undersöka de språkliga skillnaderna mellan de tre tidningarnas ledarartiklar eftersom tidningarna befann sig på olika politiska kanter.
Tidningarnas skilda politiska inriktning ledde till olika läsgrupper något som möjligen kan synliggöras genom en närmare granskning av språket. Följande frågeställning används för att besvara syftet:
– Hur förändras meningslängden, nominalkvoten, LIX-värdet samt antalet bisatser per 1 000 ord i tidningarna NWT, Arbetet och Social-Demokratens ledarartiklar mellan åren 1885 och 1905?
– Hur kan eventuella skillnader förklaras?
– Hur förändras nominalkvoten, LIX-värdet samt antalet bisatser per 1 000 ord i svenska ledarartiklar mellan åren 1885–2000?
Frågorna ovan inriktar undersökningen till att göra ett flertal nedslag i de tre utvalda tidningarna. Rent konkret handlar det om att i varje nedslag undersöka språket genom de utvalda parametrarna. Parametrarna är alltså inte intressanta en och en utan analysen kommer istället att anta ett holistiskt perspektiv. De empiriska frågorna riktar sökljuset mot skillnaderna mellan tidningarna samt eventuella förändringar över tid. Min hypotes är att den borgerliga tidningen NWT använde sig av ett mer komplext språk eftersom den riktade sig mot en läsekrets med en generellt högre utbildning än vad Social-Demokraten och Arbetet gjorde. Hypotesen och resultatet kommer jag att försöka förklaras med hjälp av Telemans tolkning av Habermas teori om offentlighet.
3
1.2 Tidigare forskning 1.2.1 Ledarinriktad forskning
Det har förekommit ett flertal undersökningar av tidningarnas ledartexter. Alla dessa undersökningar är genomförda antingen av ledare från 1900- eller 2000-talet. Jag har sökt efter undersökningar på äldre ledarartiklar men inte lyckats finna någon. Här finns därför en kunskapslucka som jag med detta arbete ämnar att till viss del fylla igen.
Jag kommer här att presentera framförallt tre undersökningar vilka följer varandra kronologiskt. Undersökningarna ger en bild över hur språket i ledarartiklar har förändrats över de senaste 75 åren, eller mer specifikt mellan åren 1945 och 2015. Den första undersökningen är gjord av Svensson (1993) och heter Språk och offentlighet: Om språkbruksförändringar i den politiska offentligheten. I studien undersöker Svensson (1993, s. 100) bland annat makrosyntagmlängd och bisatsfrekvens i ledartexter genom att göra nedslag vart tionde år mellan 1945 och 1985. Han kommer fram till, att antalet bisatser per 1 000 ord ligger på en stabil nivå under de första fyra nedslagen. Svensson menar att resultaten från studien visar att övergången till ett mer parataktiskt skrivsätt genomfördes senare bland de som skrev ledarartiklar än vad författare till andra typer av texter gjorde. Han fann även att meningslängden successivt sjunker fram till 1975 men att det här inte finns ett samband med att det blir färre bisatser. Det beror istället på att det blir en ökad grad av samordning. Överlag finner Svensson att det inte inträffar några större förändringar i ledarartiklarnas språk under perioden 1945–1985. Detta skiljer ledarartiklarna från andra typer av texter så som riksdagsanföranden.
Svensson (1993, s. 9) skriver vidare att diskussionerna kring ett språk gärna intensifieras i tider då folk upplever att språkbruket förändras. Så var fallet under efterkrigstiden då många ansåg att språket i tidningar höll på att bli för ytligt. Samtidigt som språket blev mer informationstätt.
Svensson menar att detta är en omöjlighet som resulterade i hypotesen att journalistrollen har professionaliserats och därmed avskilt det offentliga språket från det språk som används i det civila samhället (1993, s. 42). Detta pekar också resultatet i Svenssons undersökning på, något han kopplar till att professionen har blivit mer professionell. Slutsatsen blir att språket har blivit mer professionellt samtidigt som syntaxen har blivit enklare.
På liknande sätt undersöker Håkansson (2003) förändringar i makrosyntagmlängd och bisatsfrekvens. I en artikel vid namn Ledarspråk i förändring? undersöker han ledarartiklar i fem olika tidningar under perioden mellan 1990 och 2000. Precis som Svensson använder sig
4 Håkansson endast av utdragna delar från varje artikel. Varje del består av 200 ord. Resultatet visar att ”makrosyntagmerna i ledarartiklarna blir allt kortare och hypotaktiska konstruktioner får vika för den parataktiska”. (Håkansson, 2003, s. 220). Bisatsfrekvensen fortsätter även att sjunka under Håkanssons undersökta period. I Svenssons (1993, s. 100) undersökning var antalet bisatser per 1 000 ord 38,8 år 1985. Håkanssons resultat från ledarartiklar undersökta 1990 visar på 37,3 samt från år 2000 på 34,5 bisatser per 1 000 ord. Hans slutliga resultat visar att 1990-talets ledarartiklar har ett mindre komplext språk än vad ledarartiklar från tidigare undersökningar har haft. Håkansson menar att de syntaxförändringar som sker i ledarartiklar sker i intervaller.
Den sista undersökningen som följer Svenssons exempel är Skärlunds (2018) artikel Den intima ledaren. I sin artikel har hon ett annorlunda syfte än Svensson och Håkansson då hon kopplar den kvantitativa undersökningen till det informella språkbruket på ett tydligare sätt. I alla fall om man jämför med Svensson och Håkansson. I Skärlunds artikel granskar hon fyra olika tidningar, till skillnad från Håkansson och Svensson rör det sig endast om ett år, nämligen 2015. Hon undersöker istället fem artiklar från varje tidning med olika veckodagar på varje artikel från samma tidning. Hon finner att språket överlag har fortsatt åt ett mer informellt språk över tid (Skärlund, 2018, s. 107ff). Dock finns det vissa undantag. Den grafiska meningslängden förblir oförändrad i jämförelse med 2000 samtidigt som antalet bisatser ökar jämfört med 1985 och 2000. Detta problematiserar Skärlund genom att ställa sig frågan om bisatsfrekvens verkligen är ett rättvisande mått på att mäta syntaktisk komplexitet, någonting som hon menar att Svensson anser. Hon skriver bland annat att även om det ofta finns en högre frekvens av bisatser i komplexa texter, finns det också exempel på det motsatta. Bland annat hänvisar hon till Lagerholm (2013, s. 70) som menar att satsfrekvens inte är så relevant utan att man måste gå ner ytterligare en nivå och se på olika bisatstyper, hur långa bisatserna är och vilken funktion och position de har i satsen.
De tre undersökningarna presenterar även ett genomsnittligt nominalkvotsresultat från de undersökta åren. Nominalkvoten kan ses i tabell 1. Här verkar inte litteraturen vara överens då Håkansson och Skärlund visar olika siffror i sina respektive artiklar. Jag har valt att utgå nominalkvotsvärdena från Håkanssons resultat från år 1990 och 2000 samt Svenssons resultat från år 1945 och 1985. Detta leder till att diagram 2 i resultatdiskussionen ej blir lika stor innehållsmässigt som diagram 1 och 3 på grund av att inte alla nominalkvotsvärden från den tidigare forskningen kan tas med.
5
År: 1945 1985 1990 2000
NV- kvot:
1,07 1,08 1,13 1,04
Tabell 1: Nominalkvot i ledarartiklar mellan 1945 och 2000.
1.2.2Språkförändringar
För att bredda den tidigare forskningen har jag här valt att presentera forskning som inte specifikt inriktar sig på ledarartiklar. Forskningen under detta avsnitt är istället inriktad på språkförändringar som skett på ett mer övergripande makroplan. Här nedan kommer det att presenteras litteratur vilken rör sig mellan redan presenterade former av språkförändringar men även en del inriktningar som kan anses relevanta för undersökningen.
I boken Offentlighetsstruktur och språkförändring skriver Mårtensson och Svensson (1988) både om hur samhällets relation till språk har förändrats och hur själva språkförändringarna har sett ut. Mårtensson skriver bland annat om hur äldre ord ersätts med nya samtidigt som helt nya ord konstrueras i takt med att samhället förändras (1988, s. 108ff). Samtidigt som samhället förändrades, förändrades också omvärlden. Svenskan fick under 1900-talet låneord in låneord från nya länder. Tidigare hade tyskan och franskan till största del influerat svenskan men språket följde kulturströmningarna och efter andra världskriget blev låneord från de anglosaxiska språken vanligare. Denna bok blir viktig för uppsatsen eftersom den tar upp de förändringar i språket som skedde under 1900-talet.
Två böcker som spelat en stor roll genom att ge goda beskrivningar av hur språket såg ut under den undersökta perioden är Petterssons Svenska språket under sjuhundra år (2005) samt Tradis och funkis av Teleman (2013). I dessa två böcker skriver författarna utifrån olika perspektiv om språkets utveckling under 1800-talet. Pettersson går på ett tydligt och pedagogiskt sätt igenom de språkliga förändringar som skedde under den undersökta perioden. Teleman inriktar sig bland annat på att sätta in läsaren i det dåtida samhället samt den debatt och språkpolitik som fördes under sent 1800-tal. Båda böckerna har varit viktiga för mig som uppsatsförfattare eftersom böckerna ger en god beskrivning av den dåtida kontexten.
Josephson skriver om hur arbetarna erövrar sitt språk i Arbetarna tar ordet (1996). Boken handlar om hur svenska arbetarrörelsen bemästrade språket vid slutet av 1800-talet samt i början av 1900-talet. Josephson väljer att sätta den vanliga arbetaren i fokus. Den arbetare som var ledare och medlem på lokalnivå i den framväxande arbetarrörelsen. I boken ger Josephson
6 en bild av det svenska språksamhället samt de kommunikationsmönster som arbetarrörelsen använde kring sekelskiftet 1900. Han beskriver svenskan i förhållande till tal och skrift samt hur läs- och skrivförmågan var utbredd under den, för uppsatsen, undersökta perioden. Detta leder till att Josephson blir relevant för diskussionen och analysen i uppsatsen, då han ger en god referensram framförallt kring hur språket i de undersökta socialistiska tidningarna borde ha utvecklas.
I boken Svensk historia underifrån skriver Josephson återigen om den svenska arbetarrörelsen och hur den tog makten över det offentliga språket. Josephson skriver om de tysta massorna.
De personer som var drängar, pigor och arbetare och som saknade politiskt inflytande. Han beskriver hur fick ett ökat inflytande genom tidningar och den nya föreningsrörelsen som växte fram under slutet av 1800-talet. Han skriver även om hur språket förändrades under perioden 1860–1910. Det ”nya” språket som växte fram, framförallt inom olika former av diskussion och föreningsmöten, beskrivs av Josephson som ett språk som skulle uppfylla flera olika nya uppgifter så som ideologiska diskussioner, underhållning, upplysning och ordningsregler (Josephson, 1993, s. 212). Vad som framförallt är relevant för den här undersökningen är den beskrivning som Josephson gör av hur språket förändrats. Han skriver att man inom arbetarrörelsen, det vill säga bland annat ledarartiklar, både försökte använda sig av hög som låg stil när man skrev. Att man eftersträvade en hög stil för att likna de borgerliga tidningarna.
Man använde dock även en lägre stil på grund av att det inte fanns tillräckligt många inom arbetarrörelsen som kunde använda en hög stil. ”Lösningen blev istället att såväl den högre som lägre stilen avfördes från det offentliga språket” (Josephson, 1993, s. 216).
1.2.3 Habermas teori
Som tidigare nämnts kommer resultatet av undersökningen att diskuteras utifrån Habermas teori om offentlighet. Närmare bestämt utifrån Telemans (1979) tolkning av Habermas teori.
Detta för att Habermas var sociolog och samhällsfilosof och inte språkvetare. I boken Språkrätt (1979) skriver Teleman att samhället kan delas in i ett offentligt och ett privat område. Det offentliga området är även uppdelat i olika delar såsom den kulturella och den politiska sfären.
I båda områdena förekommer det olika normer för hur man får föra och bete sig. Alltså hur man bör agera i de olika kommunikationssfärerna.
Med detta som utgångspunkt går det alltså att systematiskt undersöka samhällets språknormer.
Som Teleman (1979, s. 32) skriver så speglar inte teorin en direkt verklighet utan endast en uppfattning av verkligheten. Vid den undersökta tiden, 1885–1905, existerade det troligen en
7 norm för hur man skrev ledarartiklar. Hur denna norm såg ut är svårt att beskriva. Teleman påpekar dock att det offentliga områdets språkbruk skilde sig kraftigt från hemmets då det offentliga språket var tvunget att kunna användas obundet av tid och rum. Vilket ledde till att skriften var dess viktigaste uttrycksform. Språket tvingades vara mer explicit och inte endast komma med generella utspel. Författaren till en text kunder inte anta att läsaren hade med sig den rätta bakgrundsinformationen. Därför bör de ledarartiklar som då skrevs varit mer informationstäta samt ha ett högre nominalvärde än vad ledarartiklar idag har. Det kan även antas att artiklarna var mer informationspackade eftersom det inte fanns lika många informationskanaler som det gjorde under 1900-talet. (Teleman, 1979, s. 31–35)
I denna uppsats kommer Telemans tolkning av Habermas teori att snävas av till det offentliga området. Mer specifikt den politiska sfären. Detta avgränsningsval görs på grund av att materialet som undersöks är olika ledarartiklar. I den politiska sfären står samhällsekonomin i fokus vilket precis som politik berör i princip alla delar av det offentliga samtalet.
8
2. Metod och material
2.1 Materialval och nedslagUnder detta avsnitt presenteras studiens metod samt det material som låg till grund för själva undersökningen. Undersökningen omfattar åren 1885–1905. I undersökningen har 9 stycken ledarartiklar används. Ledarartiklarna är hämtade ur tidningarna Nya Wermlands-Tidning (NWT), Arbetet (Arb.) och Social-Demokraten (SD). Arbetet och Social-Demokraten är hämtade från Kungliga bibliotekets digitala tidningsdatabas medan Nya Wermlands-Tidning är hämtad från Karlstads universitetsbibliotek. Valet av artiklar har delvis skett slumpmässigt då en slumpgenerator har fått välja en siffra mellan 1–52 tre gånger. Siffrorna som slumpades fram är 50, 5 och 34. Dessa siffror fick sedan utgöra de veckor från vilka det undersökta materialet hämtades. De undersökta åren är inte slumpmässigt utvalda. Istället utgå nedslagen från ett tio års intervall. För Social-Demokraten och Nya Wermlands-Tidning innebär det åren 1885, 1895 och 1905. För Arbetet blir intervallet 1887, 1895 samt 1905 på grund av att Arbetet inte grundades förrän 1887.
Nedslagsdagen i de olika tidningarna kommer att utgå från veckans första nummer. Om det inte förekommer en ledarartikel i veckans första nummer går jag vidare till nästa nummer till dess att en ledarartikel är funnen.
De datum som kommer att ingå i undersökningen visas i tabell 2.
Artikel: NWT SD Arb.
Ledare 1 22 aug 1885 11 dec 1885 17 dec 1887
Ledare 2 2 feb 1895 28 jan 1895 4 feb 1895
Ledare 3 28 aug 1905 22 aug 1905 24 aug 1905
Tabell 2. Översikt över de datum som ingår i undersökningen.
Materialet består av 5 557 ord. För analysen har nedslag tillämpats. Jag använder mig av hela ledarartiklar vilket gynnar undersökningen då den vid varje nedslag består av fler ord än den tidigare forskningens nedslag. De stora nedslagen ökar även undersökningens reliabilitet då den ser på hela den skrivna artikeln och inte endast på de 200 ord som Svensson och Håkanssons studier gör. Vad som sänker undersökningens reliabilitet är att det endast är en borgerligt inriktad tidning och bara två socialistiska tidningar som undersöks. För att till fullo kunna svara på uppsatsens hypotes hade fler tidningar behövts undersökas. Det denna uppsats
9 därför kommer kunna svara på är om det går att se sådana tendenser – vilket i så fall skulle kunna undersökas vidare i framtiden.
Artiklarna innehåller mellan 600 och 700 ord per artikel. Undersökningens metod är kvantitativ och den kommer att beskrivas närmare i 2.3, 2.4, 2.5 samt 2.6. Den syntaktiska analysen har utgått från Telemans bok (1974) Manual för grammatisk beskrivning av talad och skriven svenska samt Att analysera text (Melin och Lange, 2000).
2.2 Definition av ledare
I dagens tidningar finns det en tydlig struktur på hur en tidning ska vara uppbyggd.
Ledarartiklarna kan läsas på några av de första uppslagen i tidningen. Det står dessutom tydligt utmärkt i tidningarna att de följande artiklar är ledarartiklar. På likande sätt är det på tidningarnas digitala plattformar. Där kan man enkelt klicka sig fram för att ta del av tidningens ledarsidor. Det är alltså idag enkelt att se och definiera tidningarnas ledarartiklar. Skillnaderna från den undersökta perioden är stor. I tidningarna under denna period, 1885-1905, fanns inte samma enkla struktur samtidigt som rubriksättningen var knapphändig. Detta orsakar en viss osäkerhet kring vad som egentligen kan räknas som en ledarartikel i de undersökta tidningarna.
En ledarartikel definieras enligt NE (2019) som en argumenterande tidningsartikel vilken uttrycker tidningens åsikt i någon politisk fråga. Det är också utifrån denna avgränsning jag har utgått när jag läst artiklar i de olika tidningarna. Om det tydligt framgår att artikeln är åsiktsdrivande samtidigt som det inte finns några tecken på att artikeln är skriven av en privatperson har jag valt att definiera den som en ledarartikel. Vanligen avslutades det som idag benämns som insändare med ett namn vilket gjorde mitt sökande betydligt enklare. I något senare utkomna tidningar kunde insändare även skrivas med rubriken ”Brefv inkommen till tidningen”. Vad som kan ha lett till att vissa ledare har sorterats bort är ifall de journalister som skrev ledaren valde att avsluta sina artiklar med initialer. Alla artiklar med avslutande signatur har jag valt att inte använda.
2.3 Lix
LIX står för läsbarhetsindex och är ett mått som snabbt uppskattar hur lättläst en text är. Måttet är vanligt förekommande i olika studier och har sitt ursprung i Björnsson (1968). LIX beräknas genom ekvationen textord/meningar + 100 x långa textord/textord. Långa textord räknas som sex bokstäver eller fler. Enligt Ribeck (2015, s. 86) har denna gräns ett direkt samband med stigande upplevd svårighetsgrad hos texten. Resultatet går sedan att tolkas utifrån följande tabell 3:
10 Tolkning:
<30 Mycket lättläst, barnböcker
31–40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar 41–50 Medelsvår, normal tidningstext
51–60 Svårt, normalt värde för officiella texter
>60 Mycket svår, byråkratsvenska
Tabell 3: Utläsning av LIX-värde (Lundberg & Reichenberg, 2008).
De studierna som undersöker ledarartiklar har inte använt sig av LIX. Jag finner dock denna metod relevant eftersom jag är ute efter att jämföra diskrepansen mellan olika texter vid samma tid och inte enbart den diakrona förändringen. Detta gör att LIX fungerar som en bra anvisning i vilka av artiklarna som borde ha upplevts som mer lättlästa jämfört med de andra. För att räkna ut LIX-värdet använder jag mig av Språkbankens annoteringsverktyg SPARV. SPARV är framtagen av Göteborgs universitet och anses som en nationell och internationell forskningsresurs. Jag lägger in texterna direkt in i programmet och kort därefter får jag resultatet.
2.4 Makrosyntagm och grafisk mening
Jag kommer i undersökningen ta fram antalet makrosyntagmer per 100 ord samt medelvärdet på antal ord på de grafiska meningarna i varje artikel. Detta gör jag av två anledningar. Dels för att makrosyntagmer är ”ett enkelt mått på graden av syntaktisk planering” (Svensson, 1993, s. 51) men även för att kunna jämföra mina resultat med den tidigare forskningen. Vilka presenterar sina resultat i antingen i antal makrosyntagmer per 100 ord eller grafisk meningslängd.
Makrosyntagm visar den syntaktiska självständiga enheten. I undersökningen kommer jag att räkna alla former av makrosyntagmer. För att finna makrosyntagmerna kommer jag att gå igenom texterna manuellt. För meningslängd använder jag programmet som finns på ww.lix.se.
Jag gör det efter att en genomgång av materialet har genomförts som tar bort eventuella punkter som finns mitt i de grafiska meningarna. Den genomsnittliga meningslängden används som mått i flera olika undersökningar. Det är enkelt att använda samtidigt som det ger en hel del information om texters syntaktiska komplexitet (Svenssson, 1993, s. 52).
11
2.5 Bisatsfrekvens
Bisatsfrekvens kommer att redovisas för varje nedslag i uppsatsen eftersom parametern är vanligt förekommande i den tidigare forskningen och då även relevant för den kommande diskussionen. Bisatsfrekvens är dessutom ytterligare ett mått på hur textens komplexitet kan se ut. Exempelvis visar Svensson (1993, s. 100ff) att antalet bisatser per 1 000 ord är tämligen konstant under perioden 1945–1975 för att sedan minska kraftigt fram till 1985. Vidare visar Håkansson att mellan 1990 och 2000 fortsätter antalet bisatser att sjunka. Trenden verkar dock brytas under 2000-talets inledning då Skärlunds (2018, s. 90f) undersökning från 2015 visar på en kraftig ökning. En ökning som hon inte finner trolig då hon menar att hennes material inte är representativt. Något annat som tas upp av Skärlund i hennes artikel är en diskussion kring hur mycket egentligen bisatser per 1 000 ord säger om en texts komplexitet. Hon syftar då på Lagerholm (2013, s. 70) vars slutsats kring bisatsfrekvens skiljer sig från Svenssons. Den skiljer sig så till vida att Lagerholm menar att man inte bara kan se på antalet bisatser utan att man även måste ta hänsyn till bisatstyper. Jag kommer trots detta ändå använda mig av bisatser per 1 000 ord.
Den tidigare forskningen redovisar sina resultat i ”bisatser per 1 000 ord”. För besvara frågeställningen kommer jag att redovisa bisatsfrekvensen på två olika sätt. I undersökningskapitlet kommer bland annat det totala antalet bisatser från alla tre ledarartiklar vid ett nedslag att presenteras. Det görs för att kunna jämföra resultatet med den tidigare forskningen och ge en övergripande bild av hur antalet bisatser i ledarartiklarna förändrades mellan 1885 och 1905. Att alla artiklar från ett år används stärker reliabiliteten då materialet blir större. För att kunna undersöka de språkliga skillnaderna mellan de tre ledarartiklarna kommer jag att även räkna ut bisatsfrekvensen för varje ledarartikel. Detta genomförs genom att antalet bisatser per 200 ord multipliceras med 5. Svaret som då gers är antalet bisatser per 1 000 ord. Jag är medveten om att denna metod ej får fram ett lika exakt värde men eftersom undersökningen syftar till att jämföra artiklarna emellan och dessutom anta ett holistiskt perspektiv finner jag denna metod nödvändig för diskussionen.
2.6 Nominalkvot
Nominalkvot (NQ) är ett mått som mäter hur informationstät en text är. Det finns två olika varianter av nominalkvot, enkel eller full nominalkvot. I uppsatsen används den enkla nominalkvoten därför att resultatet mellan de olika varianterna sällan skiljer sig nämnvärt åt.
Nominalkvoten räknas då ut genom att dividera alla substantiv med alla verb i en ledarartikel.
Jag har utgått från Melin och Lange (2000, s. 48) vilka skriver att alla verb (finita som infinita)
12 ska räknas. De skriver också att ordgrupper ska lösas upp som t.ex. till exempel. En normalkvot har ett normalvärde på 1,0 vilket ska motsvara morgontidningar och läroböcker för högstadiet (Melin & Lange, 2000, s. 48). Relevant för undersökningen är den nominalkvot som presenteras i tabell 4. Tabellen beskriver nominalkvoten hos dagens morgontidningar, kvällstidningar, veckotidningar samt debattartiklar. Framförallt debattartiklarna anser jag som relevanta då de ledarartiklar som undersöks i uppsatsen går att beskriva som en form av debattartiklar.
Nominalkvot
Morgontidningar 1,04
Kvällstidningar 0,99
Debattartiklar 0,89
Veckotidningar 0,85
Tabell 4: Nominalkvot i tidningar (Melin & Lange, 2000, s. 168).
2.7 Metoddiskussion
I denna uppsats ingår flera olika parametrar, vilka är menade att skapa en holistisk analys över hur språkförändringar i ledarartiklar har sett ut. I uppsatsen titta jag även på hur de olika tidningarna skiljer sig från varandra under den undersökta perioden. Dessa olika metoder är bisatsfrekvens, makrosyntagmer och meningslängd, LIX-värde samt nominalkvot. Det är först när dessa parametrar bildar en helhet som undersökningen ger ett relevant resultat. Exempelvis säger inte antalet makrosyntagmer så mycket förrän parametern sätts i relation till hur många bisatser som finns i texten. Eller till exempel om ett högt LIX-värde följer en hög nominalkvot.
För att ge läsaren en djupare förståelse för de olika metoderna och för att nyansera bilden av dessa är det viktigt att lyfta fram relevant kritik. Den kritik som framförallt framgår av litteraturen är Lagerholms (2016) kritik mot att endast se på den totala bisatsfrekvensen.
Lagerholm lyfter fram att man måste vara försiktig med tolkningen när det gäller bisatser. Han menar att den totala frekvensen inte säger särskilt mycket utan att den i så fall måste jämföras med annat material för att bli relevant. Svensson å andra sidan verkar inte se något problem med att utgå från endast den totala bisatsfrekvensen. Han ser det som att ett färre antal bisatser, är ett tecken på att syntaxen förenklas (Svensson, 1993, s. 119). Lagerholms slutsats är däremot att man behöver undersöka vilka bisatstyper det rör sig om, hur långa dessa är, vilken position de har samt om de följs av andragradsbisatser eller till och med flergradsbisatser. Delvis på
13 grund av tidsaspekten, samt att syftet är att sätta in de olika parametrarna tillsammans med den tidigare forskningen kommer i studien, trots Lagerholms kritik, användas den totala bisatsfrekvensen. Detta eftersom både Svensson och Lagerholm menar att det får en reliabilitet om det sätt in i ett större sammanhang.
LIX-värdet är likt de andra värdena inget exakt mått. LIX-värdet ger en indikation på hur svår en text är att läsa. En indikation som vid en holistisk analys kan sättas i relation till de andra parametrarna och då ge ett bättre resultat. LIX-värdet kan räknas ut genom två olika program.
Programmen är SPARV och lix.se. SPARV är Göteborgs universitets annoteringsverktyg. De menar själva att SPARV är ett kompetent program som är välkänt och används runt om i världen. Det andra programmet på lix.se använts i Skärlunds studie (2018, s. 83) och bör anses som ett trovärdigt program. Trots att programmet inte gör en syntaktisk analys. Ett problem vid undersökningens genomförande var att de olika programmen visade olika värden. Detta är tyvärr någonting som sänker reliabiliteten på undersökningen och som läsaren bör ta i beaktning. Jag valde att använda mig av resultatet från språkbankens SPARV då jag fann detta resultat ha högst trovärdighet i förhållande till programmets bakgrund.
En annan faktor att ta hänsyn till vid tolkningen av materialet utifrån LIX-värdet är svenskans möjligheter till sammansättningar. Framförallt i relation till de nedslag som gjorts i ledarartiklar från de båda socialistiska tidningarna. Ledarartiklarna skriver exempelvis ofta ut titlar som föreståndaren eller verkstadsmästaren, något som inte nödvändigtvis behöver göra texten mer svårläslig men som ger texten ett högre läsbarhetsindex.
Ordlängd och LIX-värde är någonting som Westman (2001) kommenterar. Hon anser att LIX- värdet är tämligen fyrkantigt eftersom det utgår från längden på ordet för att beräkna läsbarhet.
Hon menar att de undersökningar som Björnsson grundar sitt resultat på, att ordlängden ökar när texter blir svårare, kommer från ett tämligen litet undersökt material. Kritiken blir liknande den som Lagerholm gav bisatsfrekvensen. Att texten måste undersökas närmare för att få ett mer exakt svar, alternativt jämföras med andra faktorer. Bland annat exemplifierar Westman att en text som är skriven i preteritum kommer anses svårare än en text som är skriven i presens.
Detta på grund av att många verb böjs i mönstret ”kallar – kallade”. Något som leder till att ordlängden överstiger LIX:s gräns för svåra ord, 7 bokstäver eller mer. Ett annat exempel som Westman ger är orden förgasare och grej. Westman skriver att om grej, som är ett kortare ord, hade stått i en brukshänvisning istället för förgasare hade detta inte inneburit att texten blivit lättare att förstå, snarare tvärt om. Dessa två exempel belyser den nackdel som finns med LIX.
14 Samtidigt så kan Westman inte komma ifrån det faktum att om vanliga människor får ranka hur svåra texter är så kommer det generellt tendera att finnas längre ord i dessa texter. Något som ändå i viss mån ger Björnsson rätt och möjligheten att utifrån en enkel metod ge forskaren ett hum om hur svårläslig en tex är. Även om det endast är ett hum.
Detta är viktigt kritik som behöver tas i beaktande vid tolkandet av resultatet. Den kritik kring de olika parametrarna som har framkommit från den tidigare forskningen nyanserar det faktiska resultatet som härnäst ska diskuteras. Den kritik som har framförts har haft en viktig gemensam ståndpunkt, nämligen att en parameter inte kan användas för att avgöra ett exakt värde., därav mitt val av en holistisk ansats. Som den tidigare forskningen föreslår ska jag nu använda dessa skilda språkmönster för att se hur språket i ledarartiklar mellan 1885 och 1905 förändrades samt hur de skildes åt mellan olika tidningar.
15
3. Undersökning
I detta kapitel kommer jag redovisa de resultat som min undersökning visar från de undersökta tidningarna Nya Wermlands-Tidning (NWT), Arbetet (Arb.) samt Social-Demokraten (SD).
Undersökningskapitlet delas in i fyra olika delkapitel. Dessa är LIX-värde, makrosyntagmer och meningslängd, bisatser per 1 000 ord samt nominalkvot. Uppsatsens syfte är att undersöka språkliga förändringar över tid i tidningarna NWT, Arbetet och Social-Demokraten för att klargöra var de förändringar som skedde på 1900-talet hade sitt ursprung. Syftet är även att undersöka de språkliga skillnaderna mellan de tre tidningarnas ledarartiklar eftersom tidningarna befann sig på olika politiska kanter.
3.1 LIX-värde
LIX-värdet uppskattar som tidigare nämnts hur svår en text är att läsa. Detta är resultatet som annoteringsprogrammet SPARV genererade efter att texterna hade skrivits in från respektive tidning.
NWT Arb. SD
1885/87 60,30 49,97 49,28
1895 54,77 56,84 39,03
1905 48,47 57,20 51,61
Tabell 5: LIX-värde i ledarartiklarna.
Den undersökta perioden inleds med att LIX-värdet för NWT ligger markant högre än vad både Arbetets och Social-Demokratens värden ligger. I de artiklar som undersöktes 1895 syns att NWT fortfarande ligger högre än Social-Demokraten men att ledarartikeln Arbetet är i nivå med NWT och till och med strax över. I det sista nedslaget från 1905 går det att utläsa att LIX-värdet från både Social-Demokraten och Arbetet ligger högre än vad NWT:s värde ligger. Vid en jämförelse mellan Arbetet och Social-Demokraten blir det tydligt att Arbetet kontinuerligt har ett högre LIX-värde än vad Social-Demokraten har.
16
3.2 Makrosyntagmer och meningslängd
Under denna rubrik finns makrosyntagmlängd samt meningslängden i varje enskilt nedslag.
NWT Arb. SD
1885/87 26,56 19,27 16,33
1895 24,11 25,59 16,21
1905 18,87 10,91 22,03
Tabell 6: Antal ord per makrosyntagm i ledarartiklarna.
Som går att se i tabell 6 minskar skillnaderna mellan de olika tidningarna vid de senare nedslagen. NWT hade vid undersökningens första nedslag fler ord per makrosyntagm än vad Arbetet och Social-Demokraten hade. I NWT sjunker sedan resultatet över tid. I Arbetet får undersökningen ett väldigt varierat resultat med det högsta värdet 1895 och det markant lägsta värdet 1905. I Social-Demokraten förekommer ett liknande värde vid de två första nedslagen.
Sedan stiger det till det sista nedslaget och får då också det högsta värdet för det året.
NWT Arb. SD
1885/87 24,85 22,47 21,22
1895 21,19 28,73 19,63
1905 24,96 20,00 22,78
Tabell 7: Meningslängd i ledarartiklarna.
Som går att se i tabell 7 är meningslängden ett värde som förhåller sig relativt lika mellan artiklarna. Endast vid ett tillfälle är det ett värde som sticker ut. Det gäller nedslaget från Arbetet 1895. Här syns att meningslängden i Arbetet blir avsevärt längre än i de båda andra tidningarna.
I övrigt går det inte att urskilja något gemensamt mönster för de olika tidningars artiklar. Istället kommer resultatet bli intressant när det ställs mot ett material som gäller exempelvis 100 år senare. Då går det att se den eventuella förändring som har skett över tid.
17
3.3 Bisatser per 1 000 ord
Tabell 8: Antal bisatser per 1 000 ord, utifrån alla nedslag.
I tabell 8 presenteras antalet bisatser per 1 000 ord. Tabellen innehåller värden som pendlar mellan 66,14 och 59,26. Det rör sig således inte om någon kraftig förändring i hur många bisatser per 1 000 ord det var i ledarartiklar under den undersökta perioden. Det kan konstateras att värdet var som högst inledningsvis 1885 och att det därefter var en sjunkande trend på antal bisatser per 1 000 ord.
Nedslag: NWT Arb. SD
1885/87 90 70 35
1895 50 70 65
1905 85 35 70
Tabell 9: Antal bisatser per tusen ord per artikel.
I tabell 9 finns antalet bisatser per 1 000 ord från respektive artikel. Man får en inblick i hur skillnaderna mellan tidningarna ser ut. Vad som går att utläsa är att det är NWT som drar upp det totala antalet bisatser i förhållande till bisatsfrekvensen för alla artiklar under samma år (tabell 8). NWT har ett högt ingående värde för 1885, något som sjönk drastiskt vid nästa nedslag 1895. 10 år senare, 1905 har det däremot åter nästan ökat till de värden som var 1885.
Arbetet följer samma bisatsfrekvens (70) vid nedslaget år 1887 som år 1895. För Social- Demokraten ser man däremot en kontinuerlig ökning i antalet bisatser per 1 000 ord. Värt att notera för läsaren är den kraftiga ökning på omkring 85 % som förekommer mellan åren 1885 och 1895. En ökning som verkar ligga stabil till nästa nedslag 10 år senare då Social- Demokraten ökar antalet bisatser per 1 000 ord med fem bisatser.
Nedslag: Bisatser:
1885/87 66,14 1895 59,26 1905 61,61
18
3.4 Nominalkvot
NWT Arb. SD
1885/87 1,8 1,06 1,37
1895 1,59 1,52 1,04
1905 1,26 0,89 1,20
Tabell 10: Nominalkvot för NWT, Arb. och SD samt genomsnittlig nominalkvot.
Resultatet från undersökningen tyder på att det genomsnittliga värdet, alla artiklar det året inräknat, tyder på en minskande informationstäthet i tidningarna under den undersökta perioden. När siffrorna sen bryts ner individuellt i tidning för tidning går det att se i tabell 10 hur nominalkvoten, och därigenom också informationstätheten, skiljer sig åt mellan de olika tidningarna. Framförallt NWT har ett betydligt högre värde vid undersökningens inledning.
Trots att en artikel sticker ut hos tidningen Arbetet går det att se att NWT har ett generellt högre nominalvärde än vad Arbetet och Social-Demokraten har. För NWT sjunker gradvis nominalkvoten över tid medan nominalkvoten på Arbetet och Social-Demokraten varierar lite mellan de olika nedslagen. För Arbetets del skiljer sig nedslaget från 1895 vilken noterar det tredje högsta värdet. För Social-Demokraten sticker resultatet från 1905 ut. Trots detta innehar NWT de två högsta totala värdena och kontinuerligt det årliga högsta värdet genom undersökningen. Det går således att konstatera att NWT har de, av dessa tre tidningarna, flest informationstäta ledarartiklarna under den undersökta perioden.
År: Genomsnitt. N/V-Kvot
1885/87 1,41 1895 1,38 1905 1,12
19
4. Diskussion
4.1 Resultatdiskussion
Det resultat som undersökningen har gett kommer under denna rubrik att diskuteras. Resultaten kommer att jämföras med varandra samt med den tidigare forskningen. Jag kommer även, med utgångspunkt i Habermas teori och den tidigare forskningen, att förklara den förändring som man kan se över tid i materialet.
4.1.1 Skillnader mellan NWT, Arbetet och Social-Demokraten
Under perioden 1885–1905 kan vi se hur skillnaderna mellan de olika tidningarna förändras.
Vid undersökningens inledning ligger NWT, det vill säga den borgerliga tidningen, högre i alla de undersökta parametrarna. NWT har alltså en högre nominalkvot, ett högre LIX-värde, längre grafiska meningar och makrosyntagmer samt fler bisatser. Detta förändras och över tid är en del värden högre i NWT och Arbetet. Exempelvis indikerar LIX-värdet och nominalkvoten att NWT kontinuerligt blir något lättare att läsa samt att informationstätheten minskar. Även om den alltid håller sig över den lättlästa nivån utifrån Björnssons tabell (Lundberg & Reichenberg, 2008, så är det inte för de socialistiska tidningarna. Hos de socialistiska tidningarna ser vi en större differens mellan resultaten. Det enda värdet som NWT kontinuerligt ligger över de socialistiska tidningarna är nominalvärdet. Informationstätheten är alltså i alla nedslag högre i NWT än i Arbetet och Social-Demokraten.
De socialistiska tidningarna Arbetet och Social-Demokraten skiljer sig främst åt i LIX-värdet.
Här ligger Arbetet kontinuerligt högre än vad Social-Demokraten gör. Även meningslängden tyder på det. Något som talar för att Arbetet möjligen hade ett mer komplext språk än vad Social-Demokraten hade under den undersökta perioden. Kom ihåg att detta endast är ett nedslag på en artikel vart tionde år. Dock är inte skillnaderna lika olika när det gäller nominalkvot utan här skiftar de båda tidningarna om med att ha det högsta värdet. Slutsatsen är att än så länge bekräftar resultatet av undersökningen den hypotes som lades fram i inledningen av uppsatsen. Att den borgerliga tidningen använde sig av ett mer komplext språk än vad de socialistiska tidningarna gjorde. Åtminstone vid arbetarpressens gryning. Resultatet bestrider dock hypotesen vid senare nedslag.
4.1.2 Språkliga förändringar över tid
En av den här uppsatsens frågeställningar handlar om hur språket förändras i ledarartiklar under perioden 1885 och 2000. Frågeställningen besvaras i denna rubrik där resultatet från undersökningen sammanfogas med Svenssons (1993) undersökning av språkförändringar samt
20 med de två efterföljande artiklarna skrivna av Håkansson (2003) och Skärlund (2018). Med utgångspunkt i Svenssons undersökning kan vi se hur förändringar sker i svenska ledarartiklar under 1900-talets andra hälft. Under 1900-talet sjunker både makrosyntagmlängden, bisatsfrekvensen och nominalkvoten. Det finns dock vissa undantag. I vissa nedslag i materialet, såsom 1965, ökar istället parametrarna (Svensson, 1993, s. 100). Vid Svenssons inledande undersökning, av bisatsfrekvensen, ligger resultatet på ett genomsnitt på 49,8 bisatser per 1 000 ord. Vid Håkanssons (2003, s. 219) undersökning är denna frekvens nere på 34,5 vid år 2000. Om vi nu bygger på denna bisatsfrekvenstidslinje med resultatet från undersökningen får vi ett diagram som ser ut som följer:
Diagram 1: Bisatsfrekvens över tid i svenska ledarartiklar.
I diagram 1 ser vi, när vi sätter in resultatet i ett större sammanhang, att den trend av fallande bisatsfrekvens som Svensson ser under 1900-talets andra hälft redan hade inletts under slutet av 1800-talet. Visserligen sker en liten ökning mellan 1895 och 1905 men ser man översiktligt på hela kurvan blir nedgången tydlig. Framförallt mellan åren 1905 och 1945. Detta resultat stämmer inte helt med Svenssons (1993, s. 101) argument om att övergången till ett mer parataktiskt skrivsätt kom igång ganska sent i ledarartiklarna. Jag menar att förändring måste ses i ljuset av när denna förändring i så fall startade. Detta resultat tyder på att förändringen startade långt tidigare. Skillnaden mellan 1885 och 1945 är, som diagram 1 visar, större än skillnaden mellan 1945 och 2000. Alltså tyder resultatet på att övergången till ett parataktiskt skrivsätt inleddes tidigare, och att det utgick från ett högre värde än vad som tidigare var känt.
Det ska lyftas för undersökningen i uppsatsen har det inte använts ett lika stort material som framförallt Svensson använde sig av i sin studie. Här finns det alltså utrymme för framtida
66,14
59,26 61,61
49,8 49,9 55,2
51,8
38,8 34,5
1885/87 1895 1905 1945 1955 1965 1975 1985 2000
Bisatsfrekvens
År
ANTAL BISATSER PER 1 000 ORD
21 studier. Rimligen handlar detta även om hur man definierar en ledarartikel. Här i uppsatsen uttrycks en ledartikel som den artikel vilken framlägger tidningsredaktionens åsikt i olika politiska frågor samt följer den politiska färg tidningen, hävdar sig ha. Eftersom det kan vara svårt att avgöra i äldre tidningar vad som är en ledarartikel samt att definitionerna kan skilja sig åt mellan undersökningarna kan detta leda till att det blir skillnader i resultatet.
Som nämnts flera gånger tidigare går det inte att rikta in sig på endast en parameter. Vilket än så länge har gjorts i diskussionen. Därför presenteras nu nominalkvoten i diagram 2 som visar resultatet från 1885 till år 2000.
Diagram 2: Nominalkvot över tid i svenska ledarartiklar.
Som vi kan se sjunker nominalkvoten på ett liknande sätt som bisatsfrekvensen. Detta stödjer påståendet av att den språkliga komplexiteten minskade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Undersökningarna av Svensson och Håkansson visar på hur informationstätheten har legat ganska stabil under 1900-talets andra hälft. Resultatet från denna undersökning visar att informationstätheten redan verkade ha stabiliserat sig vid inledningen av 1900-talet till skillnad från bisatsfrekvensen som höll höga nivåer även vid nedslaget från 1905. Den kraftiga nedgången mellan 1895 och 1905 kan dock bero på den tidigare nämnda problematiken med att endast se på nominalkvoten, såsom förekomsten av ett högt antal sammansättningar eller användandet av preteritum i en text. Men när parametrarna här ställs sida vid sida kan vi observera att ett liknande mönster går att urskilja. Detta leder till en större sannolikhet för att den språkliga komplexiteten minskade över tid i ledarartiklar. Om vi sammanfogar resultatet
1,41 1,38
1,12 1,07 1,08 1,13
1,04
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6
1 8 8 5 / 8 7 1 8 9 5 1 9 0 5 1 9 4 5 1 9 8 5 1 9 9 0 2 0 0 0
Nominalvärde
År
NOMINALKVOT
22 med Svenssons och Håkanssons studier ser vi i diagram 1 att bisatsfrekvensen fortsätter att sjuka över tid samtidigt som den kraftiga nedgången i nominalkvoten i diagram 2 planar ut och håller sig relativt konstant över tid.
Diagram 3: Antal ord per makrosyntagm.
I diagram 3 går det att läsa ut vad som händer med makrosyntagmens längd över tid. Mellan år 1945 och 2000 minskade generellt antalet ord i makrosyntagmer i ledarartiklar (Svensson, 1993, s. 100, Håkansson, 2003, s. 218). Vi ser ett högre värde både 1885 och 1895 jämfört med Svenssons värde 1945, något som ligger i linje med de övriga diagrammen. Eftersom mitt material tyvärr är relativt litet jämfört med exempelvis Svenssons kan långa makrosyntagmer i ett litet antal artiklar få ett stort genomslag. Det är osäkert om samma antal makrosyntagmlängd hade gällt vid en större undersökning. Denna osäkerhet är framförallt framträdande vid nedslaget från 1905 som till och med ligger lägre än vad värdet 1945 gör.
4.1.3 Socialistiska ledarartiklar förändras
Nu när de olika parametrarna diskuterats samt jämförts med liknande undersökningar från en senare period har det blivit dags att försöka förklara det resultat som uppkommit i undersökningen. Hypotesen som ställdes inledningsvis var att NWT borde ha använt sig av ett högre och mer komplext språk. Resultatet från det första nedslaget tydde även på att så var fallet – sedan verkar det ha förändradats. Arbetet och Social-Demokraten hade vid kommande nedslag vissa värden som antydde på ett mer komplext språk än vad NWT:s värden gjorde. I alla fall verkar de socialistiska tidningarna, utifrån dessa få nedslag, ha rört sig mot ett mer komplext språk. Detta strider helt med den tidigare ställda hypotesen. Framförallt eftersom vi
20,7 22
17,3 19,1 18,4
17,3 15,9 16 17,1
14,6
1885/87 1895 1905 1945 1955 1965 1975 1985 1995 2000
ORD/MS
Ord/MS
23 redan vet vad som skulle hända i början av 1900-talet. 1906 genomfördes nämligen en språkreform vars syfte var att förenkla det svenska skriftspråket och göra det mer likt den talade svenskan (Teleman, 2013, s. 52f). Man ville att skillnaderna mellan tal och skriftspråk skulle bli färre. Detta var någonting som arbetarrörelsen tillsammans med folkskollärarna kämpade för. Vad som då blir märkligt är att deras organ för opinion möjligen gick från att använda ett mindre komplext språk till ett mer komplext. Om vi exempelvis ser på LIX-värdet för Arbetet och Social-Demokraten finner vi det högsta värdet i nedslagen från 1905. Vill dock göra det tydligt för läsaren att undersökningen endast visar nedslag i dessa tidningar. Hade undersökningen utvidgats hade den också självfallet kunnat ge en bättre bild av hur det faktiskt såg ut. En kritiker hade kunnat hävda att få nedslag leder till flertalet spekulationer, vilket också är fallet.
En möjlig förklaring förklaras av Josephsson. Han skriver om den förste redaktören för Social- Demokraten samt dess grundare, August Palm. Palm förespråkade att arbetarrörelsen skulle använda sig av ett enklare språkbruk (Josephson, 1993, s.213). Varför man skulle använda ett enklare språkbruk framgår tyvärr inte helt av det Josephson skriver. Han skriver att tidigare, under exempelvis tidigt 1880-tal, hade agitationen haft ett högt språkbruk fyllt med retoriska språkfigurer. Något som var svårt för den som inte hade gått i lärdomsskola att använda sig av.
Alltså, för att fler skulle kunna agitera för socialdemokratin behövdes under 1880-talet ett enklare språkbruk.
Men Josephson (1996, s. 87) skriver även att det inom arbetarrörelsen fanns två olika språkliga falanger där Palm tillhörde den falang som förespråkade ett mer konkret och personligt språk, samt med en stil som präglades av närhet. Den andra falangen, vilken verkar ha varit i majoritet, var den typ av svenska som folk fick lära sig på föreningsmöten samt i diskussionsskolan.
Denna stil var mer inriktad på att föra ett korrekt språkbruk vilket präglades av en distansering och en generell, opersonlig och abstrakt argumentation. Man ska komma ihåg att detta är generella drag. Båda parter kunde till största sannolikhet låta på olika sätt, vid olika tillfällen.
Vad som framgår av Josephson (1993 s. 213) är att språkfrågan var en central fråga under 1880- talet. Språket var någonting man bråkade och hamnade i konflikt om. Denna konflikt handlade till största sannolikhet inte endast om språket men Josephson skriver att språket var en central skillnad mellan de olika parterna. Språket kan ha varit viktigt för att markera avstånd från varandra. Vad vi idag vet är att Palm slutade som redaktör på Social-Demokraten och blev i slutet av 1880-talet utmanövrerad ur den socialdemokratiska ledningen (Josephson, 1993 s.
24 213). Detta kan ha förändrat hur man använde språket i Social-Demokraten. Undersökningen visar att bisatserna per 1 000 ord blev betydligt fler mellan åren 1885 och 1895. Däremot sjönk både LIX-värdet och nominalkvoten. Undersökningen visar indikationer som kan tyda på både en ökad och minskad språklig komplexitet. Slutsatsen blir, för att verkligen kunna fastställa om språkbruket blev högre efter att August Palm slutade som redaktör behövs vidare undersökningar. Fler nedslag i fler genrer skulle ge större evidens för hur språket förändrades.
När det gäller Arbetet går det tyvärr mest att spekulera. Som Josephson (1996, s. 87) skrev var den språkliga falang som förespråkade ett korrekt språkbruk präglad av distansering och en generell, opersonlig och abstrakt argumentation i majoritet. Så kan det även ha varit i Malmö på Arbetets redaktion. Man ville möjligen komma ifrån den äldre ”bråkiga” socialdemokrati som tog inflytande från den danska och tyska arbetarrörelsen samt äldre urban arbetarkultur.
Istället ville den då intellektuella arbetareliten skapa en ”skötsam” arbetarkultur, något som kan ha lett till ett mer korrekt och opersonligt språkbruk. Detta kan förklara de förändringar som ses i det undersökta materialet.
Studien visar att NWT hade vid nedslaget 1885/87 högre värden i alla parametrar jämfört med de socialistiska tidningarna. Vid de senare nedslagen blir skillnaderna mindre, något som kan bero på att det sena 1800-talets intellektuella arbetarelit medvetet strävade mot ett mer korrekt språk. Att de till och med trängde undan de som förespråkade ett enkelt språk. Resultatet tyder på att de socialistiska tidningarna försökte, medvetet eller omedvetet, antingen närma sig de borgerliga tidningarna eller anpassa sig till den norm som vid den här tiden var rådande i tidningsbranschen. Teleman (1979, s. 30) skriver att denna norm kan liknas vid det offentliga språket. Samhällslivet är uppdelat i två olika sfärer, den privata och den offentliga. Dessa sfärer går sedan att ytterligare dela upp i mindre delar och när det gäller tidningar, och framförallt ledarartiklar, hamnar dessa under den politiska delen av den offentliga sfären. I den politiska delen står samhällsekonomin i centrum och i dessa delar råder det olika normer om vad man får och inte får göra (Teleman, 1979, s. 31). Teleman skriver vidare att den avgörande linjen för språk går mellan det privata och det offentliga. Närspråk och fjärrspråk kallar han det.
Denna modell, för hur man kan betrakta värden, kan hjälpa oss att svara på hur det kom sig att de olika tidningarna närmade sig varandra och får flest liknande värden vid det sista nedslaget.
De socialister som skrev i Arbetet och Social-Demokraten ville använda sig av vad som Teleman kallar för fjärrspråk. Det här bekräftar Josephson när han skriver att de här männen ville använda sig av ett korrekt språk – präglade av en distansering. Det språk som man vid den
25 här tiden använde sig av i ledarartiklarna, är det som Teleman kallar den politiska offentlighetens språk. Ett språk som var exempelvis mer informationstätt än det som användes i de privata sfärerna. Skillnaderna mellan det privata och det offentliga var större under den i uppsatsen undersökta perioden än vid Svenssons (1993), Håkanssons (2003) och Skärlunds (2018) undersökningar vilka undersöker perioden 1945–2015. Josephson (1993, s. 213) anser att anledningen till att man anpassade sig till normen var till viss del för att man skulle bli respekterad. Detta stämmer överens med det offentliga språket. Vill man bli hörd i, och accepterad av, gruppen måste man också låta som de andra i gruppen.
Samtidigt ser vi dock hur NWT kontinuerligt sjunker i sin komplexitet. Möjligen visar detta att även det offentliga språket förändrades och förenklades över tid. Den politiska sfären som ledarartiklarna tillhörde anpassades sig till det offentliga området. Samhället och samhällets normer förändrades. Det behöver andra undersökningar svara på.
1
Referenslista
Tryckta referenser:
Björnsson, Carl-Hugo (1968). Läsbarhet. Stockholm: Liber.
Håkansson, David (2003). Ledarspråk i förändring? En kvantitativ undersökning av språket i en dagstidningsgenre under 1990-talet. I: Mats Thelander (red.) Språk och stil: tidskrift för svensk språkforskning (s. 215–228). Uppsala: Adolf Noreen-sällskapet för svensk språk- och stilforskning
Josephson, Olle (1993). Att ta orden i sin makt. I: Broberg, Gunnar, Wikander, Ulla & Åmark, Klas (red.). Svensk historia underifrån [1] Tänka, tycka, tro (s. 197–218). Stockholm: Ordfront Josephson, Olle (1996) I: Josephson, Olle (red.). Arbetarna tar ordet: språk och kommunikation i tidig arbetarrörelse. Stockholm: Carlsson.
Lagerholm, Per (2013). Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan. Lund: Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet.
Melin, Lars & Lange, Sven (2000). Att analysera text: stilanalys med exempel. 3 uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Mårtensson, Eva & Svensson, Jan (1988). Offentlighetsstruktur och språkförändring. Lund:
Lunds universitet, Institutionen för nordiska språk.
Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Ribeck, Judy (2015). Steg för steg: naturvetenskapligt ämnesspråk som räknas. Diss.
Göteborg: Göteborgs universitet.
Skärlund, Sanna, (2018) Den intima ledaren? Om ledarartiklar, informalisering och språklig förändring. I: Björn Melander (red.) Språk och stil: tidskrift för svensk språkforskning. (s. 78–
111) Uppsala: Adolf Noreen-sällskapet för svensk språk- och stilforskning
Svensson, Jan (1993). Språk och offentlighet: Om språkbruksförändringar i den politiska offentligheten Lund: Lund University Press.
Teleman, Ulf (1974). Manual för grammatisk beskrivning av talad och skriven svenska. Lund:
Studentlitteratur.
Teleman, Ulf (1979). Språkrätt: om skolans språknormer och samhällets. Lund: Liber.
Teleman, Ulf (2013). Tradis och funkis: svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. 2. uppl.
Stockholm: Norstedts.
Westman, Margareta (2001). Språkets myller. Stockholm: Svenska språknämnden.
Weibull, Lennart (2016). Två lokala dagstidningar mellan teknik och politik. I: Norell, Per-Owe &
Nilsson, Lennart (red.). Värmländska utmaningar: politik, ekonomi, samhälle, kultur, medier (s. 4). Göteborg: SOM-institutet
2
Elektroniska referenser:
Lundberg, Ingvar & Reichenberg, Monica (2008). Vad är lättläst?. Härnösand:
Specialpedagogiska skolmyndigheten. https://webbutiken.spsm.se/globalassets/pdf--- publikationer/vad-ar-lattlast.pdf/ (hämtad 2020-01-20)
Nationalencyklopedin, dagstidning. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dagstid ning (hämtad 2019-12-13).
Nationalencyklopedin, ledare. http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/ledare (hämtad 2019-12-02).
SPARV, annoteringsverktyg.
https://spraakbanken.gu.se/sparv/#input=plain&lang=en&language=sv
