Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 102: Häfte 5, 2008

Framsidan:

Sibirstånds Ligularia sibirica, en vacker östlig art som sågs under Karelenresan i somras (se sid. 267).

S ve n sk B o ta n is k T id sk rif t 10 2( 5) : 2 09 –27 2 (2 00 8)

Svensk Botanisk Tidskrift

102(5): 209–272

ISSN 0039-646X, Uppsala 2008

INNEHÅLL

209 Ordföranden har ordet: Min spännande sommar med fältgentianorna och deras vårdare

210 Bergström, I & Tochtermann, G: Trådviva i Piteå (Androsace filiformis, new for Sweden)

211 Svensson, S: Smällvedeln kvar i Ångermanland (Astragalus penduliflorus still in Ångermanland)

212 Grahn, J: Klittnattljus i Båstad

(Oenothera ammophila found in its natural habitat in south Sweden)

214 Nordenstam, J O, Tönnby, I & Larsson, U: Digiflora – enkel växtbestämning på nätet

(Digiflora – an internet-based key to flowering plants)

217 Widgren, Å: Grovslinke – en förbisedd raritet?

(Nitella translucens Characeae in Sweden)

225 Westerström, G: Floran i tre socknar i nordvästra Ångermanland (Vascular plants in northwestern Ångermanland, north central Sweden)

262 ^Debatt: Vanlig då – men nu?

263 Runeson, L & Segerbäck, L: Prunkhallon är bofast i Skåne (Rubus spectabilis in Skåne, southernmost Sweden)

265 Botanisk litteratur: Göteborgstraktens mossor nu kartlagda

267 Risberg, B: Resan till Karelen

Volym 102 • Häfte 5 • 2008

Volym 102 • Häfte 5 • 2008

Svenska Botaniska Föreningen

Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Avd. för växtekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala.

Intendent Barbro Beck-Friis

Telefon: 018-471 28 91, 070-645 8118 Fax: 018-55 34 19

E-post: barbro.beck-friis@sbf.c.se Webbplats www.sbf.c.se

Medlemskap 2008 (inkl. tidskriften) 295 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

Styrelse

Ordförande Margareta Edqvist Syrengatan 19, 571 39 Nässjö Tel: 0380-106 29

E-post: margareta.edqvist@telia.com Vice ordförande Göran Mattiasson Torkel Höges gränd 15, 224 75 Lund Tel: 046-12 99 35

E-post: goran.mattiasson@telia.com Sekreterare Evastina Blomgren Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn Tel: 0523-320 22

E-post: evastina.blomgren@gmail.com Kassör Lars-Åke Pettersson

Irisdalsgatan 26, 621 42 Visby Tel: 0498-21 83 87

Övriga ledamöter Leif Andersson, Töreboda Ulla-Britt Andersson,

Färjestaden

Gunnar Björndahl, Karlstad Stefan Grundström, Härnösand Anders Jacobson, Vellinge Olof Janson, Götene Per Milberg, Rimforsa Kjell-Arne Olsson, Åhus

Svensk Botanisk Tidskrift

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original- arbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 400 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen.

© Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel- författare och fotograf har upphovsrätterna.

Publicerade fotografier kan komma att åter- användas i tidskriften eller på webbplatsen.

Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.

Redaktör Bengt Carlsson, c/o Avd. för växt- ekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070-958 10 90. Fax: 018-55 34 19.

E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se

Instruktioner till författare finns på fören- ingens webbplats och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Pre- numerationspris för institutioner och före- tag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner. Se vidare under medlemskap.

Enstaka häften 50 kr, häften äldre än 2 år 10 kr. Vid köp av fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än 50 är priset 25 kr styck. Generalregister för 1967–86: 60 kr.

Beställningar av prenumerationer och tid- skrifter görs från föreningskansliet.

PlusGiro 48 79 11-0.

Tryck och distribution Grafiska Punkten, Växjö.

S ^venska B ^otaniska

F ^öreningen

MILJÖMÄRKT Trycksak 341 362

Föreningar anslutna till Svenska Botaniska Föreningen

Adress samt en kontaktperson för varje förening.

Föreningen Blekinges flora Bengt Nilsson, Trestenavägen 5 A, 294 35 Sölvesborg.

Tel: 0456-127 48.

Hallands Botaniska Förening Bruno Toftgård, Prosten Bergs väg 7, 303 41 Halmstad. Tel:

035-362 04. E-post: bruno.

toftgard@spray.se

Föreningen Smålands flora Tomas Burén, Adelgatan 11 C, 393 50 Kalmar. Tel: 0480- 251 89. E-post: tomas.buren@

netatonce.net

Vetlanda botaniska sällskap Tommy Merkert, Norhagen Lemnhult 2, 570 10 Korsberga.

Tel: 0383-840 69. E-post:

tommy.merkert@gmail.com Botaniska sällskapet i Jönköping

Martin Sjödahl, Ladugårdsg.

3, 553 38 Jönköping.

Tel: 036-30 77 38.

E-post: lottamartin@telia.com Ölands Botaniska Förening Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden. Tel: 0485-332 24.

Hemsida: www.botanist.se Gotlands Botaniska Förening Jörgen Petersson, Humle- gårdsvägen 18, 621 46 Visby.

Tel: 0498-21 45 59. Hemsida:

www.gotlandsflora.se Östergötlands natural­

historiska förenings botanikgrupp

Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 586 63 Linköping.

Tel: 013-29 88 45.

Västergötlands botaniska förening

Anders Bohlin, Halltorpsgatan 14, 461 41 Trollhättan. Tel:

0520-350 40. E-post: anders.

bohlin@telia.com Botaniska Föreningen i Göteborg

Erik Ljungstrand, c/o Bota- niska inst., Box 461, 405 30 Göteborg. E-post: botaniska.

foreningen@dpes.gu.se Föreningen Bohusläns flora Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn. Tel:

0523-320 22. E-post: evastina.

blomgren@swipnet.se

Uddevalla botaniska förening Göran Johansson, Röane 119, 451 94 Uddevalla.

Tel: 0522-870 43.

Dalslands botaniska förening Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, 464 94 Mellerud.

Tel: 0530-301 45.

Örebro läns botaniska sällskap

Per Erik Persson, Gamla Viker 217, 713 92 Gyttorp. Tel: 0587- 704 06. E-post:

pererikpersson@spray.se Värmlands Botaniska Förening

Owe Nilsson, Utterbäcksvägen 10, 691 52 Karlskoga. Tel:

0586-72 84 78. E-post: owe.

kga@telia.com

Botaniska Föreningen i Västmanlands län Christina Flint Celsing, Bågevägen 12, 722 18 Västerås Tel: 021-12 10 06. Hemsida:

www.sbf.c.se/bfv

Botaniska sällskapet i Stockholm Ida Trift, Nybrog. 66 A, 114 41 Stockholm. Tel: 08-667 66 85.

E-post: ida.trift@nrm.se Botaniska sektionen i Uppsala Alexandra Holmgren, Kungs- ängsg. 53 A, 753 18 Uppsala.

Tel: 018-15 77 12. E-post:

botaniska.sektionen@gmail.com Dalarnas botaniska sällskap Staffan Jansson, S. Kyrkog. 4, 783 30 Säter. Tel: 0225-534 56.

E-post: staffan.jansson@snf.se Gävleborgs Botaniska Sällskap Barbro Risberg, Högmarksg.

44, 813 33 Hofors. E-post:

barbro.risberg@edu.hofors.se Medelpads Botaniska Förening Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, 860 35 Söråker. Tel:

060-57 94 44. E-post: olof.

l.svensson@telia.com

Jämtlands Botaniska Sällskap Bengt Petterson, Trollsåsen 2920, 830 44 Nälden.

Tel: 0640-208 45. E-post:

varglav@telia.com

Västerbottens läns Botaniska Förening

Katarina Winka, Godemans- vägen 4, 903 55 Umeå. Tel:

090-304 42. E-post: katarina.

winka@umemail.se

Föreningen Pite lappmarks flora Elisabet Arvidsson, Lugnetv.

3, 930 90 Arjeplog. Tel: 0961- 109 03. E-post: elisabet.

arvidsson@telia.com

Föreningen Norrbottens flora Ulf Zethraeus, Görjängsv.

22, 944 32 Hortlax. Tel: 070- 345 96 85. E-post: ulf.allis@

telia.com

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Min spännande sommar med fältgentianorna och deras vårdare

A lla våra olika gentianor tycker jag är bland det vackraste vi har i blomsterväg i vår svenska natur. Jag har under som- maren inventerat fältgentiana åt länsstyrelsen i Jönköpings län. Jag har besökt omkring 150 lokaler för tidig- och senblom- mande fältgentiana, alla noterade efter 1978. Mitt uppdrag var att dokumentera lokalerna och bedöma situationen för denna hotade art. Arbetet har ofta varit deprimerande, många dagar kom jag hem utan att ha sett en enda blomma. Speciellt dåligt var det för den tidigblommande fältgentianan (som blommar kring midsommar).

Av femtiotalet lokaler fann jag den bara på ungefär sjutton och flera av dessa kändes inte stabila. Den senblommande (blommar i senare delen av augusti) har något fler lokaler i vårt län, runt åttio. Jag åter- fann den på drygt trettio ställen.

I floror från tidigt 1900-tal står det att fältgentianan är allmän, men den är långt ifrån allmän i vårt län idag, även om jag tror att den kanske finns på platser som vi inte känner till, speciellt den sen- blommande. Stagg, knägräs, darrgräs, ängsskallra, jungfrulin, slåt- tergubbe, sommarfibbla, ängsvädd, en och ljung finns nästan alltid där fältgentianan växer. I vissa trakter tillkommer ängshavre, ja även kattfot ser man ibland.

Hur räddar vi våra hotade arter? Jag tror vi framförallt måste bli mycket duktigare på att informera, att våga ta personlig kontakt med markägare eller arrendatorer och visa dem vilka fina värden de har i sina marker. Lyckas vi rädda fältgentianan följer många andra arter med på köpet, inte bara växter utan också många ovanliga insekter och ängssvampar.



I augusti reste jag till Färöarna för att träffa representanter från våra grannländers botaniska riksföreningar. Island, Finland och Färöarna saknar ännu en förening men en representant från dessa länder bru- kar ändå delta i våra möten. I år diskuterade vi bland annat utveck- lingen av artportaler i de olika länderna. Ett annat återkommande ämne är hur vi kan utveckla De vilda blommornas dag.

På Färöarna träffade jag återigen fältgentianan, som här verkade vara ganska vanlig i sluttande, ganska hårt fårbetade marker med en annorlunda artsammansättning än hemma. Vanliga arter var vildlin, dvärglummer, myrlilja, hedjungfrulin, tätört och stenmåra.

Ängsvädd (bara 10–15 cm hög) fanns här precis som hemma. På Färöarna är fältgentianan ännu inte hotad.

MARGARETA EDQVIST

margareta.edqvist@telia.com

Ibland är det skönt att ha ett

stängsel mellan sig och landskaps-

vårdarna!

En ny art för Sverige, trådviva Androsace filifor­

mis, har påträffats i Norrbotten. Trådvivan är en inkomling österifrån.

INGVAR BERGSTRÖM & GUNILLA TOCHTERMANN

E tt par gånger varje sommar går färden norrut från vår bostad i nordligaste Hal- land till Ingvars barndomstrakter i Piteå där vi umgås med släktingar, plockar bär, äter surströmming och botaniserar.

På Sör-Haraholmen utanför Piteå finns stadens djuphamn där bland annat importerat timmer lossas. Därefter städas lastrummen och avfallen bark deponeras på en yta i närheten av hamnen. Där kan man göra fynd av för Norr- botten nya eller ovanliga arter. Genom åren

har vi bland annat sett selleri Apium graveolens, skogsvicker Vicia sylvatica, aklejruta Thalictrum aquilegiifolium, hampflockel Eupatorium canna­

binum och kåltistel Cirsium oleraceum.

I tryckande värme den 29 juni 2008 besökte vi barkupplaget och fann då nio exemplar av en liten växt som vi aldrig sett förut men som påminde om grusviva Androsace septentrionalis. I Den nya nordiska floran (Mossberg & Stenberg 2003) fann vi att den lilla växten hette trådviva A. filiformis, samt att den endast hade en enda

då känd växtplats i Norden: nära Tavastehus i södra Finland. En dryg månad senare, den 30 juli, var Eva-Lena Hernod, Erik Ljungstrand och Ulf Zethraeus på lokalen. Tillsammans med tidigare tagna beläggexemplar kunde de räkna in minst 15 trådvivor. Vårt belägg kommer att läggas in i Herbarium GB.

En nätsökning ger drygt tvåtusen träffar på

”Androsace filiformis”. Bland de sajter som vi lite slumpmässigt läst har vi funnit att trådvivan under senare år blivit påträffad på en ny lokal vid Stora Ensos massafabrik i Vuoksenniska, Imatra, Finland där man importerat timmer österifrån (Saarinen m.fl. 2004). Bland följe- växterna på den finska lokalen nämns glansruta Thalictrum lucidum, vilken också hittats på Sör-

Haraholmen.

I Norge har frön från bland annat trådviva påvisats i barkavfall österifrån (Often m.fl.

2006). Forskarna drog upp dessa frön i växthus för att ta reda på vilka arter som kan tänkas komma in med barken och föreslog att impor- terat timmer helst borde vara avbarkat för att undvika att invasiva arter etablerar sig.

Trådviva i Piteå

Figur 1. Trådviva på Sör-Haraholmen i Piteå.

Släktet Androsace har ungefär hundra arter. Flera odlas som prydnadsväxter i stenpartier, till exem- pel skär kuddviva A. carnea och revviva A. sarmen- tosa. Foto: Ingvar Bergström, 29 juni 2008.

Androsace filiformis on Sör-Haraholmen in Piteå.

TRÅDVIVA / SMÄLLVEDEL

Trådvivan växer naturligt på ängar, flodsträn- der, i närheten av mossar, i diken och i öppen skog. Utbredningen sträcker sig från Ryssland i ett bälte över ett antal forna Sovjetstater och Kina fram till Berings sund. Där gör den ett hopp till ett område i Klippiga bergen i Nord- amerika (Hultén & Fries 1986). Från Inre Mongoliet exporteras trådviva enligt en mängd hälsokostsajter. Den innehåller saponin, som är slemlösande.

• Tack till Birgitta Herloff och Erik Ljung- strand för hjälp och synpunkter.

Citerad litteratur

Hultén, E. & Fries, M. 1986. Atlas of North Euro- Atlas of North Euro- pean vascular plants, II. – Koeltz, Königstein.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Often, A., Stabbetorp, O. & Økland, B. 2006. The role of imported pulpwood for the influx of exotic plants to Norway. – Norsk Geogr. Tidsskr. 60: 295–302.

Saarinen, K., Miettinen, M., Jantunen, J. & Valto- nen, A. 2004. Harvinaisia itätulokkaita Imatran puuplaaneilla (Rare eastern immigrants in the (Rare eastern immigrants in the timber fields at Imatra, SE Finland). – Lutukka Lutukka 20: 67–71.

ABSTRACT

Bergström, I. & Tochtermann, G. 2008. Trådviva i Piteå. [Androsace filiformis, new for Sweden.]�

– Svensk Bot. Tidskr. 102: 210–211. Uppsala. ISSN 0039-646X.

The first Swedish find of Androsace filiformis Primu- laceae was made on a timber bark area in Piteå in NE Sweden in 2008. The timber was imported from eastern Europe.

Gunilla Tochtermann och Ingvar Bergström är amatörbota- nister som

hjälpt till med landskapsinventeringarna i bland annat Halland, Västergötland och Bohuslän.

Adress: Vallda Backstig 3, 434 94 Vallda E-post: in.bergstrm@telia.com

Smällvedeln kvar i Ångermanland

SÖREN SVENSSON

I SBT nr 6/2007 presenterade Jan W. Mascher en uppföljning till sin egen ”Ångermanlands flora” från 1990. Där antogs att en art hade försvunnit sedan dess, nämligen smällvedel Ast­

ragalus penduliflorus. Arten finns dock kvar vid Bastusjöklippen i Härnösands kommun, fast på en ny plats belägen uppskattningsvis drygt fem meter ovanför den gamla. Växten observerades där första gången 2004 och sommaren 2008 fanns åtta stänglar, varav fyra fertila, samt ett flertal rester av tidigare års stänglar. Tomas Ryd- kvist vid Länsstyrelsen i Västernorrland har nu initierat ett skötselprogram för Bastusjöklippen.

Lokalen för smällvedel vid Bastusjöklippen upptäcktes enligt ”Ångermanlands flora” av John Mo på 1940-talet.

Smällvedel finns således fortsatt i fyra svens- ka landskap: Medelpad, Jämtland, Dalarna och Ångermanland.

ABSTRACT

Svensson, S. 2008. Smällvedeln kvar i Ångerman- land. [Astragalus penduliflorus still in Ångerman- land.]� – Svensk Bot. Tidskr. 102: 211. Uppsala.

ISSN 0039-646X.

Adress: Båtsman Grås gata 11, 422 57 Hisings Backa. E-post: soren.svensson@mbox303.tele2.se

Foto: Sören Svensson

Jörgen Grahn har hittat klittnattljus i Skåne, den första naturliga lokalen i Sverige.

Text och foto: JÖRGEN GRAHN

H elgen den 23–24 augusti 2008 befann jag mig på företagskonferens i Båstad.

På lördagsmorgonen passade jag på att botanisera någon timme i samhället, utan att se något särskilt märkvärdigt. Jag antecknade bland annat kåltistel Cirsium oleraceum, skär kattost Malva neglecta och puktörne Ononis spi­

nosa ssp. maritima.

På söndagsmorgonen följde jag i stället Laholmsbuktens strand från kallbadhuset väs- ter om hamnen till Stensåns mynning ett par kilometer åt öster. Största delen av sträckan gav ett intryck (för mig, som har liten erfarenhet av sandiga havsstränder) av hårt städad badstrand med relativt fattig vegetation.

Mellan kallbadhuset och hamnpiren fanns ett litet parti med sanddyner, glest beväxt med strandråg Leymus arenarius. Där växte också vad som uppenbart var ett nattljus Oenothera. Plan- tan, som var i frukt, var nedliggande och grenad från nära basen. Det mest uppseendeväckande var de spetsiga, mörkgröna, till synes läderartade bladen som täckte blomställningen och avslu- tade den i en rosett.

Jag kände vagt till klittnattljus Oenothera ammophila, men ansåg det troligare att det rörde sig om jättenattljus O. glazioviana eller någon annan odlad art som jag inte var bekant med.

Därför nöjde jag mig med att ta tre foton. Min bror reagerade på bilderna, och när jag konsul- terade litteraturen var det svårt att bortse från möjligheten att det rörde sig just om klittnatt- ljus.

En knapp vecka senare besökte Erik Ljung- strand och Per Wahlén tillsammans lokalen och kunde – med sin större erfarenhet av nattljus och bättre litteratur – göra en riktig artbestäm- ning. Erik tog också belägg, till GB.

Växtplatsen

Sandstranden väster om Båstads hamn sträcker sig cirka trehundra meter innan den smalnar av och blir stenig. Den är hårt sliten och måste vara mycket välbesökt under badsäsongen. Jag såg en man åka omkring och plocka sopor på stranden med en fyrhjulig motorcykel; detta hål- ler säkert också bort strandvegetationen.

Väster om kallbadhuset är ett större avsnitt med dyner, glest beväxta med främst strandråg.

Ett parti av dem var upprotat – kanske hade en grupp träd eller ett större vresrosbestånd grävts bort under året. Bland de växter som hade eta- blerat sig där noterade jag vitblära Silene latifolia, kanadabinka Conyza canadensis och olika mållor, bland annat blåmålla Chenopodium glaucum.

Dynpartiet öster om kallbadhuset, där klitt- nattljuset växer, är högre och sträcker sig knappt hundra meter fram till hamnpiren, Det avgrän- sas från själva hamnen i söder av träd och buskar samt en mur. Vid mitt besök var det mindre slitet än resten av stranden, men bestod ändå till stora delar av lös sand. Bortsett från någon rugge av mållor bestod vegetationen, vid en snabb överblick, mest av strandråg och en kvick- rot Elytrigia sp.

Klittnattljus i Båstad

Figur 1. Klittnattljuset sätter rikligt med frukt.

Fruits of Oenothera ammophila.

Arten

Klittnattljus beskrevs först 1905 eller 1906, från de östfrisiska öarna. Den nya nordiska floran (Mossberg & Stenberg 2003) anger klittnattljus som inkomling från nordöstra Nordamerika, men konsensus verkar vara att arten uppstått i Europa genom hybridisering mellan ursprung- ligen nordamerikanska arter, kanske så sent som på 1800-talet (Jensen 1971, Rostański och Karlsson 2006). Nattljusens genetik, artbildning och ekologi är fascinerande ämnen som förtjänar en separat artikel.

Klittnattljusets världsutbredning är dyn- områden längs nordsjökusten i Nederländerna, Tyskland och Danmark samt Norge. I Norge är arten bofast på några lokaler vid sydkusten, i Rogaland och Vest-Agder. I Danmark finns några tiotal fasta lokaler, alla längs Jyllands västkust, med första fynd 1926. Det finns också rapporter från Mön på 1980-talet, där den dock verkar ha varit tillfällig.

Arten förekommer också tillfälligt på ruderat- mark. Två tidigare svenska fynd är från sådana lokaler. Ett av dessa är från modern tid, på ett gammalt varvsområde i Uddevalla. Växten upptäcktes 2003 av Åke Frisborg, och den fanns kvar tills lokalen slutligen förstördes tidigare i år (Erik Ljungstrand, i brev).

Framtiden

Nattljusen är tvååriga, så i höst kommer den ensamma plantan i Båstad att dö. Sedan får växtsäsongen 2009 utvisa om klittnattljuset blir kvar på platsen. Det är ännu svårare att spekulera i huruvida båstadsplantan blir del av en permanent etablering längs svenska västkus- ten. Klittnattljuset beskrivs som bara långsamt ökande i Danmark och Norge. Tydligen är den inte särskilt aggressiv; framstegen den har gjort i Danmark sedan 1920-talet är inte imponerande.

Å andra sidan, en badstrand i Båstads hamn är en bra utgångspunkt för fröspridning med människor!

• Tack till Erik Ljungstrand för hjälp med bak- grundsfakta.

Citerad litteratur

Jensen, N. 1971. Oenotheraceernes udbredelse i Dan- mark. – Bot. Tidsskr. 66: 1–2.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Rostański, K. & Karlsson, T. 2006. Oenothera.

Manuskript till Flora Nordica, version 4b, 20060125. – Internet: <www.floranordica.org/

publicreview/accounts/waiting/Oenothera.html>.

ABSTRACT

Grahn, J. 2008. Klittnattljus i Båstad. [Oenothera ammophila found in its natural habitat in south Sweden.]� – Svensk Bot. Tidskr. 102: 212–213. Upp- .]� – Svensk Bot. Tidskr. 102: 212–213. Upp- sala. ISSN 0039-646X.

In August 2008 Oenothera ammophila was found on maritime sand dunes at Båstad, NW Skåne, in southernmost Sweden. This is the first Swedish find on a natural locality, two earlier reports have been from ruderal habitats.

Jörgen Grahn är amatör- ornitolog och -botanist.

Han är bosatt i Möln- dal, men botaniserar helst i hemmamarkerna på Falbygden.

Adress: Peppareds torg 12 D6, 431 50 Mölndal E-post: grahn@snipabacken.se

Figur 2. Stjälkarna hos plantan i Båstad var uppstigan- de, och tätt besatta med mörkgröna, lancettlika blad.

The Oenothera ammophila plant at Båstad had

ascending stems with numerous lanceolate leaves.

Det kan vara svårt för ovana botanister att använda florornas traditionella nycklar. Digi- flora är en ny typ av bestämningsnyckel som hjälper dig att komma fram till namnet på den växt du hittat och att hitta mer information om den på internet.

JAN OLOF NORDENSTAM, INGMAR TÖNNBY &

ULF LARSSON

D igiflora omfattar för närvarande omkring 1500 arter av svenska land- växande örter, ris, buskar och träd. Vi vänder oss i första hand till en växtintresserad allmänhet men vi tror att Digiflora också kan vara ett intressant alternativ för den mer bota- niskt kunnige.

Hur används Digiflora?

Den som vill identifiera en växt i Digiflora öpp- nar sin webbläsare och går till www.digiflora.se.

Där väljer man värden för några olika karaktärer som beskriver växten. Vilka karaktärer man använder bestämmer man själv. Som svar på valen får man efterhand en lista med små bilder på tänkbara arter, ordnade efter hur väl de stäm- mer med de val man gjort (figur 1).

Redan efter ungefär fem val är chansen god att man ser den eftersökta arten någonstans i början av urvalslistan. Genom att klicka på en art länkas man till arten i Den virtuella floran, eller till någon annan information på internet och kan där lättare avgöra om det är rätt art.

Digiflora jämfört med traditionell nyckel I en traditionell nyckel finns en fastlagd ordning som användaren måste följa för att bestämma den sökta växten. Om man inte kan svaret på en eller flera frågor i bestämningsnyckeln så är det svårt att komma vidare.

I Digiflora däremot får användaren själv välja vilka karaktärer hos växten som man vill använda sig av och i vilken ordning man vill ange dem. Efter varje val utförs en sökning i databasen efter vilka växter som bäst stämmer med de egenskaper man angett, och en artlista presenteras ordnad så att arterna med bäst över- ensstämmelse hamnar överst i listan.

I en traditionell nyckel har alla arter som man får fram efter en artbestämning de egen- skaper som man valt under artbestämningen.

Digiflora använder sig av en matchning mel- lan de valda egenskaperna och egenskaperna hos olika arter. I Digifloras urvalslista tas även arter

Figur 1. På Digiflora kommer man lätt fram till att denna växt är stånds Senecio jacobaea genom att välja:

Blomfärg: gul Blomningstid: juli Växtens höjd: 40–60 cm Blommans storlek: 20–40 mm Blomställning: kvast

Prova själv på www.digiflora.se! Foto: Ingmar Tönnby.

•

•

•

•

•

Digiflora – enkel växtbestämning på nätet

med där matchningen är mindre god. Detta är gjort med hänsyn till mindre kunniga använda- res osäkerhet i att ange botaniskt korrekta egen- skaper och även de naturliga variationerna hos arternas egenskaper. Överst i urvalslistan finns alltid de arter där matchningen är bäst. Även om listan fortfarande är lång så kan ofta den sökta arten hittas högt upp i listan.

I en traditionell nyckel får man följa nyckeln fram tills bestämningen är slutförd. Det finns då ofta en eller ett fåtal arter som har pekats ut.

I Digiflora får man en lista med förslag på möjliga arter och man kan själv välja när man vill söka efter arten i listan.

Digiflora har länkar så att användaren kan komma åt information på internet. Det gäller främst beskrivningar och bilder på arter som har pekats ut under artbestämningen, men också förklaringar på botaniska begrepp som kan nås i anslutning till menyerna.

Digifloras databas

Vid utvecklingen av Digifloras databas har det krävts mycket botanisk information och efter- som vi är ingenjörer och inte botanister har det

varit naturligt att använda botanisk information som redan finns och bidra med vår egen kompe- tens. Vi har på olika sätt bearbetat informatio- nen från våra källor för att passa våra syften.

Den större delen av arbetet med att tillföra information till databasen är utförd med pro- gram i Digifloras utvecklingssystem. Skälet är dels att spara tid, dels att undvika den typ av slumpmässiga fel som gärna uppstår vid manu- ellt arbete. Dessutom är det lättare om man vill göra ändringar i databasen eller användargräns- snittet. Ytterligare ett skäl är att vi kan tillföra nya arter på ett effektivt sätt. Våra program och mycket av våra data kan lätt återanvändas.

Digiflora bygger på information om växters egenskaper, men vi hittade ingen existerande databas med växter och deras egenskaper. Våra bästa källor har varit beskrivningar i olika floror, men vad som är en tillräcklig beskrivning i en flora räcker ofta inte för vårt behov (våra källor beskrivs på www.digiflora.se). Vi vill gärna gå in på några problem.

I en flora beskrivs en art med ett antal egen- skaper. Författarna väljer ofta egenskaper som är kännetecknande för arten gentemot dess när-

Beräkning av sammanvägt matchningsvärde för varje art och de val användaren gjort.

Generering av urvalslista.

Visning av söksida i Digifloras användarinterface Val av värde för karaktärer Visning av urvalslista Visning av information

Befintliga Floratexter

Tolkning av text enligt datamodellen.

Lagring av växtdelarnas egenskaper för varje art.

Upprättande av databas med matchningsvärde för varje kombination av valbar egenskap och art.

Generell datamodell av växter och deras beståndsdelar, deras benämning och vilka egenskaper de kan ha.

Definition av användarinterfacet genom urval och gruppering av karaktärer och egenskaper

Webb-läsare

Webb-server www.digiflora.se Utvecklingssystem (i våra egna datorer)

Figur 2. Principskiss för utvecklingsarbetet av Digiflora.

NORDENSTAM m.fl.

maste släktingar men utelämnar andra egenska- per. För Digiflora krävs främst att man vet vilka egenskaper en art inte kan ha för att successivt kunna göra uteslutningar.

Om det för en viss art och karaktär finns en eller flera alternativa egenskaper angivna i en flora så antar vi att arten inte kan ha några andra egenskaper hos samma karaktär. Digiflora kan då utesluta arten om användaren anger en annan egenskap hos karaktären. Ibland väljer vi i stället att inte utesluta arten men ge den ett lägre matchningsvärde (se nedan under match- ning).

Vi har samlat uppgifter från flera floror för att få tillräckligt med information som sedan lagts i Digifloras databas. Alla steg från tolkning av texten i en flora till att lagra information av den tolkade texten i en databas sker via program i Digifloras utvecklingssystem. Vissa moment måste dock med nödvändighet ske manuellt. Ett exempel är att vi har gjort en lista på alla ord som används för att beskriva växters egenska- per. Vi har nu cirka 2 300 ordstammar samlade (mångdubbelt fler om man tar hänsyn till alla böjningar av orden).

Ett annat manuellt moment är att vi konstru- erat en datamodell där de inbördes relationerna hos de nämnda orden beskrivs.

När vi saknar uppgifter om en viss karaktär för en art används i första hand uppgifter från florornas beskrivning av släktet som arten tillhör, i andra hand från familjebeskrivningen.

Om Digiflora inte har några uppgifter om en viss karaktär hos en art så kan arten inte uteslutas när användaren anger en egenskap för karaktären ifråga. Vi har naturligtvis därför valt att främst använda karaktärer där vi har infor- mation för många olika arter.

Matchning i Digifloras databas

Om de val som användaren gör stämmer med hur arten beskrivs i våra källor har vi full matchning. Det finns fall när vi inte har full överensstämmelse men ändå inte vill utesluta arten. Ett exempel är när användaren har angett en storlek hos en karaktär som ligger något utanför det intervall som finns angivet för arten

i databasen. Ett annat fall är då användaren har angivit en färg som bara delvis stämmer med den färgnyans vi har lagt in. Ytterligare ett fall är när vi helt enkelt inte har några uppgifter för en viss art om en angiven egenskap.

Genom att multiplicera olika matchnings- värden får vi så en totalt matchningsvärde och i urvalslistan visas överst de arter som fått högst värde.

Synpunkter från användarna

Flera hundratusen uppgifter har extraherats ur olika källor. I det material vi har fått fram kan det finnas fel och brister som vi ännu inte har hittat. Vi är därför intresserade av alla typer av synpunkter på Digiflora. Detta gäller såväl olika felaktigheter som synpunkter på och önskemål om nya funktioner. Alla som lämnar synpunkter får svar. Återkopplingen från användarna – och då inte minst från SBT:s läsare – är viktig för att vi ska kunna vidareutveckla Digiflora.

ABSTRACT

Nordenstam, J. O., Tönnby, I. & Larsson, U. 2008.

Digiflora – enkel växtbestämning på nätet. [Digi- Digi- flora – an internet-based key to flowering plants.]�.]�

– Svensk Bot. Tidskr. 102: 214–216. Uppsala. ISSN 0039-646X.

Digiflora (www.digiflora.se), an internet-based key to Swedish terrestrial flowering plants is presented.

Författarna och männen bakom Digiflora är tre pensionerade ingenjörer med ingen eller begrän- sad botanisk kunskap sedan tidigare. De har dock lärt sig en hel del under arbetets gång!

Jan Olof Nordenstam

Adress: Nedergården 256, 136 53 Haninge E-post: jan-olof.nordenstam@telia.com Ingmar Tönnby

E-post: ingmar@digiflora.se Ulf Larsson

E-post: ulf.h.larsson@bredband.net

Den mycket sällsynta kransalgen grovslinke har nyligen hittats i tre sjöar i västra Blekinge.

Är arten kanske förbisedd? Åke Widgren beskriver grovslinkets ekologi och varför vi hit- tar den i just dessa sjöar.

ÅKE WIDGREN

G rovslinke Nitella translucens är en av Sveriges sällsyntaste kransalger. Det totala antalet kända lokaler uppgår till endast åtta. Av dessa är fyra sedan länge inaktuella. Under senare år har arten påträffats i tre olika sjöar i västra Blekinge med även ett tidigare okänt fynd från sydvästra Småland har uppmärksammats. Två av lokalerna i Blekinge är klara eller måttligt klara näringsfattiga sjöar och den tredje är en måttligt klar sjö med svagt eutroft vatten. De är alla påverkade av kalkning.

I senaste rödlistan (Gärdenfors 2005) är grov- slinke klassad som akut hotad (CR) och arten ingår i ett färskt åtgärdsprogram för hotade slinke-arter i sjöar och småvatten. Den stora frågan är varför det finns så få fynd i landet. Är arten verkligen en raritet, eller är den bara förbi- sedd? Andra viktiga frågor är vilka faktorer som styr grovslinkets förekomst, och vilka hot som finns mot arten.

Kännetecken

Grovslinke är som namnet antyder en stor och grov art, och den största svenska arten i sitt släkte. Småvuxna exemplar kan möjligen förväx- las med glansslinke Nitella flexilis, mattslinke N. opaca eller stjärnslinke Nitellopsis obtusa, men

knappast med några andra arter. Ett bra kän- netecken är de påtagligt korta grenarna som är betydligt kortare än hos de andra tre slinkena.

Den säkraste karaktären är dock grenarnas tillspetsade ändceller, något som endast kan ses med hjälp av en stark lupp (figur 1) men det gäl- ler att leta noga eftersom de lätt bryts av.

Färgen kan närmast beskrivas som mörkgrön, på blekingelokalerna ofta med en brun anstryk- ning. Såväl stam som grenar är glänsande och halvgenomskinliga (det vetenskapliga artepitetet betyder genomlyslig, eller oskarpt genomskinlig), vilket skiljer grovslinke från stjärnslinke som oftast är kalkinkrusterad och helt ogenomskin- lig. För mer utförliga detaljer hänvisas till Blin- dow m.fl. (2007).

Grovslinke – en förbisedd raritet?

Figur 1. Grenspets av grovslinke med karaktäris- tiskt tillspetsade ändceller. Foto: Roland Bengtsson.

End of branch of Nitella translucens. Note the typical

sharp end cells.

WIDGREN

Utbredning

Grovslinke är en atlantisk art som förekommer i Väst- och Centraleuropa, från Norge i norr till Portugal i söder, samt i nordvästra delen av Afrika (Blindow 2008). Den uppges även finnas i södra USA (Choudhary m.fl. 1973). I Norden Choudhary m.fl. 1973). I Norden ). I Norden är grovslinke känd från fem danska och tre nor- ska sjöar, men den saknas i Finland. I Sverige var den före 1997 bara känd från tre sjöar: Vät- tern (ett flertal fynd i sjöns norra del 1861–1870) samt Sörabysjön och Innaren i södra Småland (båda 1901). Pressade exemplar påträffades 1999 i Uppsala herbarium från ännu en lokal, Lärkes- holmssjön i norra Skåne, där arten samlats 1941.

Både i Norge och Sverige har grovslinke utan framgång sökts på sina tidigare lokaler och därför ansetts vara försvunnen. I Norge har den dock nyligen återfunnits i en sjö. I den tyska rödlistan är den klassad som sårbar (Blindow 2008). I Storbritannien är den inte rödlistad men anses enligt flera källor som ovanlig (bl.a.

SEPA 2006), och med sin huvudsakliga utbred- ning i Skottland och Wales (NBN Gateway 2008). I södra England är arten på stark tillbaka- gång (Lansdown m.fl. 2006). I den svenska röd- listan 1995 var grovslinke klassad som försvun- nen (RE), men efter de fynd som gjorts i Ble- kinge betecknas arten nu som akut hotad (CR).

Fynden i Blekinge Vitavatten

År 1997 gjordes ett oväntat kransalgsfynd i Ble- kinge. I samband med inventering av sjöhjortron Nostoc zetterstedtii samlade Ingemar Andersson från länsstyrelsen en storvuxen kransalg i sjön Vitavatten väster om Olofström i västligaste Ble- kinge. Det insamlade materialet pressades och skickades till Irmgard Blindow, limnologiska institutionen i Lund (numera vid universitetet i Greifswald), som kunde meddela att det var grovslinke som sensationellt återfunnits i lan- det. Sommaren 1999 besökte jag sjön tillsam- mans med bland annat Irmgard, och Roland Bengtsson från IVL. Enstaka exemplar hittades på samma plats som där arten samlats första gången, närmare bestämt vid en brygga i sjöns sydöstra del. Dessutom hittades en ganska rik

förekomst vid en annan brygga hundra meter längre norrut, på omkring fyra meters djup.

År 2001 gjordes en översiktlig inventering av förekomsten i Vitavatten. Hela sjön genomsök- tes men det enda som sågs av grovslinket var ett fåtal exemplar vid den norra bryggan samt frag- ment och enstaka exemplar i dålig kondition på en ny plats i sjöns norra del.

Mellan 2002 och 2007 har grovslinket efter- sökts sporadiskt på de tidigare växtplatserna i samband med inventering av sjöhjortron, men arten har inte återfunnits och farhågorna har varit stora att den försvunnit från sjön.

I juni 2008 inventerades sjön mera noggrant med hjälp av dragg och vattenkikare. På de tre tidigare växtplatserna sågs inte ett spår av grovslinke. Däremot påträffades glädjande nog två helt nya växtplatser cirka tvåhundra meter från varandra i sjöns sydvästra del. Det anmärk- ningsvärda var att grovslinket här var betydligt klenare till växten än vid alla tidigare fynd i Ble- kinge. Stamdiametern var på de flesta plantorna endast 0,8–1,0 millimeter, att jämföra med 1–2 millimeter som annars är det normala för arten.

På en del individer fanns skott med endast 0,6–0,7 millimeters stamdiameter. Många av exemplaren var dessutom i dålig kondition. De basala delarna var delvis nedbrutna, samtidigt som toppskotten såg friska ut och delvis även var fertila (med unga gametangier).

På de nya dellokalerna, båda på relativt hård botten, var djupet 2,9 respektive 3,8 meter. Dju- pet på de sammanlagt fem växtplatserna i sjön har varierat mellan 2 och 4 meter. Sannolikt är den totala grovslinkepopulationen i sjön ytterst liten. På de två nya dellokalerna finns knappast mer än ett par hundra individer, men ytterligare växtplatser i sjön kan givetvis inte uteslutas.

Öjasjön

I samband med att Lars Möller från länsstyrel-

sen våren 1999 tog vattenprov i Öjasjön, även

den belägen i västra Blekinge, 2 mil nordväst

om Karlshamn, fastnade några exemplar av en

storvuxen kransalg på en siktskiva. Kransalgen

pressades och skickades till Irmgard Blindow

som ännu en gång kunde konstatera att det var

GROVSLINKE

grovslinke. År 2000 gjordes en översiktlig inven- tering av förekomsten. Grovslinke hittades på tio dellokaler utspridda i olika delar av sjön. På flera av fyndplatserna var arten mer eller mindre dominerande och bottentäckande. Som invente- ringsredskap användes en dragg tillverkad av ett gammalt diskställ.

Hösten 2004 återinventerades Öjasjön. Även denna gång hittades rikligt med grovslinke på tio dellokaler i sjön, däribland tre nya. På tre av de äldre dellokalerna återfanns inte arten. Fertila exemplar förekom rikligt.

Hösten 2007 gjordes en ny återinventering i Öjasjön. För första gången inventerades sjön mer noggrant och grovslinke noterades på samman- lagt tjugo dellokaler. Liksom tidigare hittades flera nya växtplatser, samtidigt som arten inte gick att finna på fyra av de äldre dellokalerna.

Växtplatserna utgjordes av mjukbotten på djup varierade mellan 2,1 och 4,3 meter, med ett med-

eldjup på 3,4 meter. En säker populationsupp- skattning är omöjlig att göra men utan tvekan uppgår antalet individer i sjön till åtskilliga tusen.

Älmtasjön

I september 2007, vid en algexkursion i För- eningen Blekinges floras regi tillsammans med Roland Bengtsson, gjordes ett överraskande fynd av grovslinke i ytterligare en västblekingsk sjö.

Denna gång hittades arten i Älmtasjön i norra delen av Karlshamns kommun. Hela sjön inven- terades översiktligt i oktober samma år och grov- slinke noterades då på sammanlagt tio dellokaler, men endast i den södra halvan av sjön. Liksom i Öjasjön påträffades ytor där grovslinket var dominerande bottenväxt. Växtplatserna utgjor- des av mjukbotten på djup varierade mellan 2,4 och 4,5 meter, med ett medeldjup på 3,3 meter.

Sannolikt är populationen mindre än i Öjasjön, men något tusental individer känns inte orimligt.

Figur 2. Södra delen av Älmtasjön, där grovslinke hittades 2007. Foto: Åke Widgren.

The southern part of Lake Älmtasjön in western Blekinge, SE Sweden, where Nitella translucens was found

in 2007.

WIDGREN

Ett halvgammalt fynd i Småland I samband med sammanställningen av åtgärds- programmet för slinke-arter i sjöar och små- vatten uppmärksammades ett tidigare okänt grovslinkefynd i sydvästra Småland. År 1989 samlade Bertil Möllerström, Traryd, en kransalg i Gårdsjön i södra delen av Ljungby kommun.

Det pressade materialet blev liggande obestämt, men 2007 fick jag hand om det och skickade det till Irmgard Blindow. Med hjälp av den tyske vattenväxtexperten Klaus van de Weyer bestäm- des kransalgen slutligen till grovslinke, denna gång ganska småvuxen och därför otypisk (att jämföra med fyndet i Vitavatten 2008).

Sommaren 2007 genomsökte jag tillsam- mans med Bertil Möllerström sjön utan att hitta något spår av arten. Däremot påträffades mycket överraskande en annan rödlistad kransalg, späd- slinke Nitella gracilis. Gårdsjön är en liten sjö, endast några få hektar stor och helt olik grov- slinkesjöarna i Blekinge. Den är grund, vegeta- tionsrik och har ett ganska brunt vatten.

Ekologi

Vilka ekologiska krav grovslinket har i Sverige går givetvis inte att fastslå med någon större säkerhet när antalet fynd är så begränsat. Enligt åtgärdsprogrammet anses grovslinke förekomma i större sjöar med mjukt, svagt surt till neutralt (pH 5,8–7,4) vatten. Arten finns både i klarvat- tensjöar och humösa sjöar, men undviker sjöar med hög kalkhalt och höga närsaltskoncentra- tioner. Den är flerårig och växer på torv eller dy, mera sällan på sand, vanligen på en halv till flera meters djup. Den kan även förekomma i diken (Blindow 2008).

På de brittiska öarna växer arten även i små- vatten (Moore 1986). I Essex i sydöstra England uppges arten ha påträffats i dammar tillsam- mans med bland annat hornsärv Ceratophyllum demersum och smal vattenpest Elodea nuttallii (Essex botany and mycology groups 2008), vilket antyder att det här skulle vara fråga om närings- rika vatten. Även i Sachsen i östra Tyskland har grovslinke hittats i dammar (Doege 2004).

Åtgärdsprogrammets beskrivning av grovslin- kets ekologi stämmer ganska väl överens med

förhållandena i de tre blekingesjöarna. Samtliga sjöar är relativt stora, runt 50–60 hektar, har någorlunda bra siktdjup (under senare år dock försämrat), och ett mer eller mindre neutralt pH- värde som upprätthålls genom kalkning sedan 1980-talet. De har dessutom alla varit kraftigt

överkalkade, Öjasjön och Älmtasjön i första halvan av 1980-talet och Vitavatten i slutet av 1990-talet.

I de tre sjöarna finns både mjukbottnar och minerogena bottnar med rosettbladsvegetation.

Sjötypen motsvarar i stort sett vad som i Sverige brukar beskrivas som lobeliasjöar (habitatdirek- tivets typ 3130 Oligomesotrofa sjöar med rosett- bladsvegetation), en i landet mycket vanlig typ av sjö. Notblomster Lobelia dortmanna, strand- pryl Plantago uniflora och braxengräs Isoëtes förekommer i alla tre sjöarna, liksom de vanliga kransalgerna papillsträfse Chara virgata och Nitella flexilis cf. opaca glansslinke/mattslinke (steril och därför obestämbar till art).

Papillsträfset är den dominerande vattenväx- ten i Vitavatten. I Öjasjön och Älmtasjön har arten varit talrik men är numera sparsam. En del otypiska artinslag finns också i sjöarna. I Öjasjön är (utöver grovslinke) den dominerande bottenväxten korvskorpionmossa Scorpidium scorpioides, en art som mest förekommer i rik- kärr och näringsrika sjöar. I Öjasjön finns även ganska rikligt med krusnate Potamogeton crispus, en växt som mest påträffas i näringsrika vatten och som är mycket ovanlig i Blekinge. Även gropnate P. berchtoldii och hårslinga Myrio­

phyllum alterniflorum, båda med en bred eko- logisk spännvidd, är vanliga i sjön. Älmtasjöns artsammansättning påminner en hel del om Öjasjöns. Gropnate och hårslinga är vanliga.

Korvskorpionmossa saknas men däremot är

lerkrokmossa Drepanocladus aduncus och vatten-

krokmossa Warnstorfia fluitans spridda i sjön,

den förstnämnda fläckvis bottentäckande. Ler-

krokmossa är liksom korvskorpionmossa en art

som huvudsakligen växer i näringsrika kärr och

sjöar. I Vitavatten som är den klaraste av de tre

sjöarna, är artsammansättningen mer typisk för

näringsfattiga sjöar, men även här förekommer

gropnate och hårslinga rikligt.

GROVSLINKE

Vattenkemi

De vattenkemiska analyser som gjorts är tyvärr ganska få, men de visar intressanta och delvis svårtolkade resultat. Vitavatten avviker från de övriga två sjöarna genom att den är klar och mycket näringsfattig med ett totalfosforvärde på 4 ^µ g/l (uppmätt 1991). Huvudorsaken till detta är att den har lång uppehållstid (5,6 år).

Vitavatten har dessutom ett högre pH-värde som under de senaste åren oavsett årstid legat mellan 7,4 och 7,8. Alkaliniteten har under 2000-talet vanligen hållit sig strax över 0,2 mekv/l (ett mått på hur väl sjön motstår försurning).

Öjasjön har ett måttligt klart vatten (uppe- hållstid 1,8 år) med närsaltsvärden som väger över åt det eutrofa hållet. Totalfosforn uppmät- tes sommaren 1991 till 31 ^µ g/l medan totalkvä- vehalten vid samma tillfälle var relativt låg, 100 µ g/l. Sjöns pH-värde har under de senaste åren legat strax över 7 och alkaliniteten har mestadels pendlat kring 0,3 mekv/l.

Älmtasjöns värden är ganska lika Öjasjöns.

Den har ett dock ett näringsfattigare vatten, med ett totalfosforvärde på 6 ^µ g/l (1991). Sjön är måttligt klar (uppehållstid 2,2 år) och pH- värdet har under de senaste åren oftast legat strax under 7. Alkaliniteten har sedan år 2000 pendlat runt 0,2 mekv/l.

Öjasjön och Älmtasjön var under 1970-talet och i början av 1980-talet svagt försurnings- påverkade, med pH-värden kring 6,0 eller strax därunder. Båda sjöarna har sedan tidigt 1980- tal kalkats med något till några års mellanrum.

Under 1980-talet till omkring 1990 skedde en kraftig överkalkning. Under senare år har kalkdoserna begränsats, men alltjämt kan de två sjöarna betecknas som något överkalkade. I Vitavatten som aldrig uppvisade lägre pH-vär- den än 6,3 under 1970-talet, men däremot svag buffringsförmåga, skedde omfattande sjökalk- ning inte förrän 1993 (mindre kalkningsinsatser skedde dock tidigare). I slutet av 1990-talet var sjön mycket överkalkad men därefter har kalk- doserna begränsats och sjön är idag – liksom de andra två sjöarna – endast något överkalkad.

På grund av den längre uppehållstiden är kalk- ningsintervallet längre än för de andra sjöarna.

Förändringar och hot

Har det skett några förändringar i de tre sjö- arna under det senaste årtiondet? I Vitavatten har grovslinket försvunnit från sina tre tidigare växtplatser och på de nyupptäckta dellokalerna ser arten ut att må dåligt. Samtidigt verkar papillsträfset ha ökat i sjön. Sjöns vattenkemi har däremot varit mer eller mindre oförändrad sedan 1997 då grovslinket upptäcktes. Den tyd- ligaste förändringen är att siktdjupet har mins- kat från kring 10 meter (1997) till 5,9 meter (2007).

I Öjasjön är grovslinket fortfarande mycket vanligt, och fläckvis till och med dominerande.

Från 2000 till 2007 tycks dock korvskorpion- mossan ha brett ut sig på större ytor. På flera av de dellokaler där grovslinket inte gick att återfinna täcktes bottnen i stället av denna art.

Dessutom förefaller krusnaten ha ökat i sjön efter 2000, då den sågs första gången. Papill- sträfse som förekom rikligt i sjön 2001 kunde 2007 endast hittas i enstaka exemplar. Inte hel- ler i Öjasjön har vattenkemin genomgått några större kända förändringar under de senaste 10 åren. Däremot har siktdjupet minskat, men endast marginellt, från 3,8 meter (1997) till 3,3 meter (2007), dock med en toppnotering på 5,9 meter 2004. Tyvärr har inga närsaltsanalyser gjorts sedan 1991, men totalfosforvärdet detta år (31 µg/l) tyder på en eutrofiering. Möjligen kan fosforvärdet förklaras med att kalkningen vid något tillfälle har orsakat en nedbrytning av organiska sediment som frigjort fosfor.

I Älmtasjön gjordes en översiktlig vegeta- tionsinventering redan 2001, men grovslin- ket hittades först 2007. Det är otänkbart att arten hade en rik förekomst i sjön redan 2001.

Antingen fanns den i så litet antal att den und- gick upptäckt, och har därefter ökat kraftigt, eller har den koloniserat sjön under de allra senaste åren. Att arten skulle kunna sprida sig från sjö till sjö med hjälp av sjöfåglar verkar inte helt orimligt. De aktuella sjöarna ligger i samma trakt. Avståndet mellan Älmtasjön och Öjasjön är bara tio kilometer, och från Öjasjön till Vita- vatten är det ungefär 19 kilometer fågelvägen.

Samtidigt som grovslinket har etablerat sig i sjön

WIDGREN

har papillsträfset gått tillbaka. Den sistnämnda arten förekom rikligt 2001, men 2007 hittades bara spridda mindre bestånd. Inte heller Älmta- sjöns vattenkemi har genomgått några anmärk- ningsvärda förändringar under 2000-talet. I lik- het med de andra sjöarna har siktdjupet minskat, från 3,6 meter (2001) till 2,6 meter (2007).

Att vissa arter av kransalger plötsligt kan massutvecklas, men också hastigt minska och rentav försvinna på en tidigare rik lokal är ett välkänt fenomen. Däremot är ytterst lite känt om de bakomliggande orsakerna. Med all san- nolikt beror svängningarna på förändringar i hydrologi och vattenkemi. De mest extrema exemplen är uddrufse Tolypella intricata och trubbrufse T. glomerata. Dessa har en förmåga att plötsligt dyka upp på nya lokaler (dammar och småvatten), ofta decennier efter det senaste fyndet i området, men försvinner sedan snabbt igen. De är utpräglade pionjärväxter som dåligt klarar konkurrensen från andra växter.

Kalkpåverkan

De vanliga kransalgsarterna papillsträfse, skörsträfse Chara globularis, glansslinke och mattslinke kan ibland utveckla massförekom- ster, särskilt de två förstnämnda. I Blekinge har massförekomster av papillsträfse och skörsträfse noterats i elva sjöar som alla har varit överkalka-

de under ett antal år. I fyra av sjöarna har steril glansslinke/mattslinke förekommit i stor mängd tillsammans med den i övrigt dominerande sträfse-arten. Inte i något fall har massförekom- ster påträffats i helt okalkade sjöar, däremot i ett fåtal dammar och småvatten. Den nationella kalkeffektuppföljning som pågått i utvalda sjöar och vattendrag sedan 1989 har visat att de fyra nämnda arterna kan kolonisera sjöar som över- kalkats (Persson m.fl. 2007).

Sannolikt kan massförekomsterna av papill- sträfse i Vitavatten, Öjasjön och Älmtasjön förklaras med direkt eller indirekt kalkpåver- kan, och detsamma gäller för förekomsten av korvskorpionmossa och krusnate i Öjasjön samt lerkrokmossa i Älmtasjön. Kalkpåverkan kan möjligen även gälla som förklaring till de rika förekomsterna av hårslinga och gropnate i alla tre sjöarna. Att hårslinga kan öka kraftigt efter sjökalkning är väldokumenterat (Persson m.fl.

2007). Även i grovslinkets fall kan man miss- tänka att kalkning vid något tillfälle, direkt eller indirekt, har gynnat arten i de tre sjöarna.

Hot De största hoten mot grovslinke anses vara övergödning och försurning. Brunfärgning av vattnet som leder till försämrat siktdjup samt konkurrens från annan växtlighet anges också

Figur 3. Matta av grovslinke på 2,5 meters djup i Älmtasjön. Foto:

Roland Bengtsson.

A carpet of Nitella translucens at

a depth of 2.5 metres in Lake

Älmtasjön.

GROVSLINKE

som möjliga men ännu inte helt bekräftade hot (Blindow 2008). Den stabila förekomsten av grovslinke i Öjasjön under nio år, tillsammans med ett fosforvärde som visar på näringsrikt vat- ten, tyder på att arten kanske trots allt tål höga närsaltshalter, åtminstone till dess att konkur- renskraftiga näringsgynnade arter tar över. Den negativa utvecklingen hos grovslinke i Vita- vatten, den klaraste av de tre blekingesjöarna, samtidigt som arten av allt att döma mår bra i de mindre klara Öjasjön och Älmtasjön, tyder på att ett försämrat siktdjup ännu inte är något stort hot. Utvecklingen i Öjasjön och Vitavatten visar däremot att konkurrens från annan botten- täckande växtlighet, som korvskorpionmossa och papillsträfse, verkligen skulle kunna utgöra ett hot.

Det är känt att kransalger, i likhet med många kärlväxter, kan utöva kemisk krigföring (allelopati) mot andra växter som konkurrerar om utrymmet. På så sätt kan de bland annat hämma tillväxten hos både påväxtalger och planktiska alger (Wium-Andersen m.fl. 1982).

Om papillsträfse genom att utsöndra giftiga ämnen även skulle kunna påverka grovslinke är dock okänt, och kanske inte så troligt. En fak- tor som skiljer Vitavatten från de andra sjöarna är det högre pH-värdet som under 2000-talet ständigt legat mellan 7,4 och 7,8. En möjlig förklaring till grovslinkets tillbakagång kan vara att arten inte tål så höga pH-värden under längre tid.

En aspekt som diskuteras i åtgärdsprogram- met är växters förmåga att ta upp oorganiskt kol ur vattnet. Vid pH-värden runt 6,5 och uppåt utgörs tillgången på oorganiskt kol främst av bikarbonat. Vid såväl övergödning som kalkning ökar halten av oorganiskt kol i vattnet, genom att buffertkapaciteten ökar eller genom att and- ningen stimuleras. Förändringar i tillgången på oorganiskt kol kan liksom förändringar i till- gången på fosfor och kväve påverka konkurrens- jämvikten mellan olika växter. Detta gäller både för kalkrika vatten och för mjukvatten.

Kransalger av släktet Chara kan utnyttja bikarbonat mer effektivt än exempelvis kortskottsväxter som notblomster, strandpryl

och braxengräs. Detta är den troliga förkla- ringen till att sträfse-arter dominerar i kalkrika sjöar samtidigt som kortskottsväxter oftast sak- nas (Blindow 2008). Det är också den rimliga förklaringen till att arter som papillsträfse och skörsträfse ibland utvecklar massförekomster i överkalkade sjöar.

Även ett flertal kärlväxter har denna förmåga, exempelvis hornsärv, gropnate och krusnate (Wallsten & Solander 1995), vilket möjligen kan förklara förekomsten av den sistnämnda i Öjasjön. Troligen skiljer sig olika slinke-arter åt i förmågan att tillgodogöra sig bikarbonat.

Exempelvis vårslinke Nitella capillaris och höst- slinke N. syncarpa – som båda kan kalkinkrus- tera – anses ha denna förmåga. Förmågan hos grovslinke att ta upp bikarbonat är dock inte närmare känd (Blindow 2008), men eftersom kalkinkrustering uppges vara ovanligt hos arten är den sannolikt inte lika bra på att utnyttja bikarbonat.

Att förändringarna i vattenkemi i Vitavatten, Öjasjön och Älmtasjön under de senaste årtion- dena, med först försurningspåverkan och där- efter kalkning och höjt pH-värde, har påverkat förekomsten av både grovslinke och de andra förekommande kransalgsarterna är mycket troligt. Det är dock för tidigt att fastslå att grov- slinke verkligen gynnas av kalkning, eftersom arten faktiskt kan ha funnits i de tre sjöarna redan innan kalkningsverksamheten inleddes på 1980-talet. Det kan till och med vara så att arten missgynnas av långvarig kalkningspåver- kan. För att få närmare klarhet i vad som styr förekomsten av grovslinke är det angeläget att sambandet mellan vattenkemi och kalkning undersöks ordentligt, något som också poäng- teras i åtgärdsprogrammet. Även sambandet mellan vattenkemi och utvecklingen hos andra konkurrerande växtarter bör undersökas.

Att grovslinkets aktuella utbredning i Sverige verkligen skulle vara inskränkt till västra Ble- kinge är mycket osannolikt. Möjligheterna att hitta arten i andra delar av landet bör vara goda.

Att den hittills endast påträffats i Blekinge beror

med all säkerhet på att sjöarnas makrofytflora

WIDGREN

är mer välundersökt där än i många andra län, samtidigt som kransalger medvetet eftersökts i nästan tjugo års tid. Sjötyperna som grovslinke hittats i är mycket vanliga, och dessutom är arten tacksam att inventera eftersom den är mattbildande och lätt att fiska upp med en bra dragg. Det bör därför bara vara en tidsfråga innan fler lokaler hittas i landet.

• Ett stort tack till Roland Bengtsson som lånat ut bilder till artikeln, till Irmgard Blindow som under många år hjälpt till med artbestämningar och även lämnat värdefulla synpunkter på manuskriptet, samt till länsstyrelsekollegorna Lars Möller och Maria Carlsson som hjälpt mig med de vattenkemiska uppgifterna. Samtliga uppgifter om vattenkemi i de tre sjöarna är hämtade från länsstyrelsens databas över vatten- kemiska analyser från blekingska sjöar.

Citerad litteratur

Blindow, I. 2008. Åtgärdsprogram för hotade kransalger: slinke-arter i sjöar och småvatten, 2008–2011. – Rapport 5850, Naturvårdsverket, Stockholm.

Blindow, I., Krause, W., Ljungstrand, E. & Koistinen, M. 2007. Bestämningsnyckel för kransalger i Sve- Bestämningsnyckel för kransalger i Sve- rige. – Svensk Bot. Tidskr. 101: 165-220. 101: 165-220.

Choudhary, M. C. & Wood, R. D. 1973. The Cha- raceae of southeastern Unites States. – Am. Midl.

Nat. 90: 413–446.

Doege, A. 2004. Neue Kenntnisse über die Arm- leuchteralgen (Charophyceae) Sachsens. – Rostoc- Rostoc- ker Meeresbiol. Beitr. 13: 163–171. Meeresbiol. Beitr. 13: 163–171.

Essex botany and mycology groups 2008. Stoneworts of Essex. – Internet: <www.s231645534.website- home.co.uk/stonewortshtm.htm>.

Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. – ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Lansdown, R. V., Stewart, N. F., Kitchen, C. &

Kitchen, M. A. R. 2006. The status and conserva- tion of stoneworts (Characeae) in West Glouces- tershire (v.c. 34) and North Somerset (v.c. 6).

– Watsonia 26: 145–169.

Moore, J. A. 1986. Charophyta of Great Britain and Ireland. – BSBI Handbook No. 5, London.

National Biodiversity Network Gateway 2008. Grid map of records on the Gateway for Translucent Stonewort (Nitella translucens). – Internet: <www.

searchnbn.net/gridMap/gridMap.jsp?allDs=1&src hSpKey=NHMSYS0000461064>.

Persson, P., Wilander, A., Willén, E., Wällstedt, T.

2007. Överdosering av kalk; Underlag till revision av Naturvårdsverkets handbok för kalkning av sjöar och vattendrag. – Rapport 2007: 3, Inst. f.

miljöanalys, SLU, Uppsala.

Scottish Environment Protection Agency (SEPA), 2006. The River Nith Catchment Management Plan (incorporating the Lochar Water). – Internet:

<www.sepa.org.uk/pdf/catchments/nithplan.pdf>.

Wallsten, M. & Solander, D. 1995. Vattenväxter och miljön. – Rapport 3495, Naturvårdsverket.

Omarbetad vid Limnologiska inst., Uppsala univ.

Wium-Andersen, S., Anthoni, U., Christophersen, C.

& Houen, G. 1982. Allelopathic effects on phyto- plankton by substances isolated from aquatic macrophytes (Charales). – Oikos 39: 187–190.

ABSTRACT

Widgren, Å. 2008. Grovslinke – en förbisedd raritet? [Nitella translucens Characeae in Sweden.]�.]�

– Svensk Bot. Tidskr. 102: 217–224. Uppsala. ISSN 0039-646X.

Nitella translucens is one of the rarest stoneworts in Sweden. In the Swedish red-list of 1995 the spe- cies was classified as regionally extinct, but in 1997 it was rediscovered in the province of Blekinge, SE Sweden. In 1999 and 2007 two more localities were found in the same province. Two of the localities are oligotrophic lakes, but the third has mesotrophic –eutrophic water. The three lakes were influenced

by acidification in the 1970s, but since the early 1980s they have all been limed regularly. A possible

connection between the presence of N. translucens and liming is discussed as well as possible competi- tion between N. translucens and other submerged macrophytes.

Åke Widgren är är bio- log och arbetar sedan 1985 på Länsstyrelsen i Blekinge med natur- vårdsfrågor. Han har under många år varit engagerad i landskaps- floraprojekten i Blekinge, Småland och Skåne.

Adress: Ronnebygatan 10, 371 32 Karlskrona

E-post: ake.widgren@lansstyrelsen.se

Göran Westerström har inventerat Ångerman- lands utdragna spets i nordväst – socknarna Fjällsjö, Bodum och Tåsjö – under åren 1993 till 2007. Förekomsten av både sydliga och nordliga arter kännetecknar detta gränsområde.

GÖRAN WESTERSTRÖM

N är jag år 1993 på en bokhandel i Upp- sala råkade bläddra i Jan W. Maschers

”Ångermanlands flora”, blev jag fast. För när jag undersökte utbredningskartorna för de olika arterna och märkte att Tåsjö hade väldigt många prickar, medan Bodum, min sommar- hemsocken bara hade ett fåtal, bestämde jag mig. Jag köpte boken. Jag tänkte minsann visa att fullt så usel kunde inte floran i Bodum vara.

Och på den vägen är det.

När Jan Mascher började förbereda sitt supp- lement till ”Ångermanlands flora” (Mascher 2007), så framkom att tyngdpunkten för nyfyn- den låg dels i kustområdena och dels uppe i de tre nordvästra socknarna. Vi kom då överens om att bryta ut det sistämnda området, som av flera anledningar är lite speciellt, och att jag som lokal inventerare däruppe skulle ansvara för publikationen av denna del.

Vi ville lyfta fram denna ganska okända provinsdel, som genom sitt lite isolerade läge är sämre botaniskt inventerad än flertalet övriga socknar. Området har också genom läns- omstruktureringen på 1970-talet hamnat i ett politiskt ingenmansland. Vi är de deporterade ångermanlänningarna i jämtarnas land, ”anger- jämtshybrider”. Men de svenska landskapsfloror- na bryr sig – tack och lov – inte om den rådande regionalpolitiska indelningen, utan håller envist fast vid de gamla landskaps- och sockengrän- serna. Så därför får växterna här uppe fortsätta att vara ångermanländska!

Jag vill poängtera att detta inte är någon full- ständig områdesflora utan endast ett supplement till ”Ångermanlands flora”, en tilläggsartlista med kommentarer.

Älven var den gamla förbindelseleden Socknarnas gemensamma pulsåder var tidi- gare Fjällsjöälven med tillflödena Tåsjöälven (Hotingsån) och Rörströmsälven och deras långsmala älvsjöar. Genom södra Fjällsjö rinner också Vängelälven, bifurkationen som förbinder Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem med varandra. Längs vattenledernas stränder byggdes byarna och senare tätorterna, främst Backe, Ross- ön och Hoting. Backe blev centralort för skogs- bolagen, Rossön för flottningen och Hoting blev knutpunkt för järnvägarna.

Men älvens transportfunktion är nu ett minne blott. Konkurrensen från vägtrafiken blev ödesdiger. Utbyggnaden av kraftverken påverka- de. Timmerflottningen blev olönsam och lades ner. Till och med järnvägstrafiken blev olönsam och all persontrafik upphörde. I dag rullar bara några enstaka timmertåg från timmerterminalen i Hoting ner mot sågverken och massaindustrin kring nedre Ångermanälven och Sundsvall. Men sommartid kan man ännu se turisträlsbussen på Inlandsbanan bromsa in på Hotings järnvägs- station några gånger i veckan. Bussar, last- och personbilar svarar nu för nästan all trafik här uppe och länsvägarna 45, 331 och 346 fungerar som socknarnas livlinor.

Landskapets ytformer

Nästan alla naturformationer – från sjöar och älvar till myrar och bergmassiv – är orienterade i nordvästlig–sydostlig riktning. Och det är rätt naturligt, då årmiljoners långsam erosion genom landisarnas och det rinnande vattnets arbete fått det skandinaviska urbergsblockets svenska del

Floran i tre socknar i nord-

västra Ångermanland

WESTERSTRÖM

Figur 1. De tre socknarna Tåsjö, Bodum och Fjäll- sjö bildar tillsammans Ångermanlands nordvästra hörn (markerat i svart på landskapskartan).

The three parishes of Tåsjö, Bodum and Fjällsjö form the north-western corner (in black on inset map) of the province of Ångermanland in north central Sweden.

att luta åt sydost. Sjöarna och vattendragen föl- jer de urgamla, preglaciala dalgångarna. Våra tre socknars centrala delar genomskärs av en sådan vindlande men sammanhängande sprickdal.

Den börjar uppe i Tåsjön, vars kalla vatten kommer dels från nordöstra Jämtlands fjäll och dels från södra Lapplands fjälltrakter. Tåsjön avvattnas mot sydost av Tåsjöälven, som via Hotingssjön och Hotingsån rinner in i Bodum- sjön. Därifrån rinner sedan Fjällsjöälven ner mot Fjällsjön och Backe. Längre söderut, någon mil norr om Näsåker, förenar den sig med Ånger- manälven.

I Bodum utvidgas dalgången genom att Rör- strömsälven mynnar in i Bölesjön med vatten från Doroteas fjälltrakter. Och söder om Fjäll- sjö mynnar Vängelälven ut i Fjällsjöälven med fjällvatten från Ströms Vattudalssystem. Vängel- älven är nästan unik som Sveriges, tillsammans med Tärendö älv i Lappland, enda exempel på en bifurkation, en älv som förenar två skilda älvdalar med varandra utan att någon av älvarna torrläggs.

Älvarna har eroderat sig ner genom de avlag-

ringar som isälvarna en gång deponerat. I Tåsjö

och Bodum har älven vid forspassagerna skurit