Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 102: Häfte 3-4, 2008

Framsidan:

Örshult Märgärt från Dalhems socken i Småland som bevarats i samma släkt i över hundra år (se sid.

153). Foto: Matti Leino.

Svensk Botanisk Tidskrift 102(3–4): 129–208 (2008)

Svensk Botanisk Tidskrift

102(3–4): 129–208

ISSN 0039-646X, Uppsala 2008

INNEHÅLL

129 Ordföranden har ordet: Sverige brinner för mosippan

130 Svensson, R, Jirle, E & Andersson, N-A: Brunkrissla åter i Sverige (Inula conyzae rediscovered in Sweden)

135 Strokirch, S von & Wallström, K: Botanisk mångfald i Lövstabukten (Botanical riches in the bay of Lövstabukten)

147 ^{Wendt, G:} Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär (Rubus vikensis, a new species of the section Corylifolii)

153 Leino, M & Nygårds, L: Puggor och pelusker – svenska lokalsorter av ärt

(Local cultivars of Pisum sativum in Sweden)

163 Magnusson, M: Klintsnyltroten i Skåne (Orobanche elatior in Skåne, southernmost Sweden)

177 Flodin, L-Å & Gunnarsson, U: Vegetationsförändringar på mossar och kärr i Halland

(Vegetation changes after five years on bogs and fens in south-west Sweden)

188 Botanisk litteratur: Floran i Karlskoga kommun

189 Olsson, G: Frösöblomster under 26 år

(Effects on meadow vegetation after 26 years of different management)

193 Oredsson, A: Florans förändring i södra Östergötland 1972–1998 (Floristic changes over 26 years in southern Östergötland, south Sweden)

206 Bohlin, A: Linnea – Årets växt 2007 (Linnaea borealis – Plant of the year 2007)

208 Botaniskt nytt: Sök pengar ur SBF:s jubileumsfond!

Inventera i Västerbottens län!

Fina fynd

Rapport till EU om Sveriges natur

Volym 102 • Häfte 3−4 • 2008

Volym 102 • Häfte 3−4 • 2008

Svenska Botaniska Föreningen

Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Avd. för växtekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala.

Intendent Barbro Beck-Friis Telefon: 018-471 28 91 Fax: 018-55 34 19

E-post: barbro.beck-friis@sbf.c.se Webbplats www.sbf.c.se

Medlemskap 2008 (inkl. tidskriften) 295 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

Styrelse

Ordförande Margareta Edqvist Syrengatan 19, 571 39 Nässjö Tel: 0380-106 29

E-post: margareta.edqvist@telia.com Vice ordförande Göran Mattiasson Torkel Höges gränd 15, 224 75 Lund Tel: 046-12 99 35

E-post: goran.mattiasson@telia.com Sekreterare Evastina Blomgren Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn Tel: 0523-320 22

E-post: evastina.blomgren@swipnet.se Kassör Lars-Åke Pettersson

Irisdalsgatan 26, 621 42 Visby Tel: 0498-21 83 87

Övriga ledamöter Leif Andersson, Töreboda Ulla-Britt Andersson,

Färjestaden

Gunnar Björndahl, Karlstad Stefan Grundström, Härnösand Anders Jacobson, Vellinge Olof Janson, Götene Per Milberg, Rimforsa Kjell-Arne Olsson, Åhus

Svensk Botanisk Tidskrift

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original- arbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 400 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen.

© Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel- författare och fotograf har upphovsrätterna.

Publicerade fotografier kan komma att åter- användas i tidskriften eller på webbplatsen.

Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.

Redaktör Bengt Carlsson, c/o Avd. för växt- ekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070-958 10 90. Fax: 018-55 34 19.

E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se

Instruktioner till författare finns på fören- ingens webbplats och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Pre- numerationspris för institutioner och före- tag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner. Se vidare under medlemskap.

Enstaka häften 50 kr, häften äldre än 2 år 10 kr. Vid köp av fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än 50 är priset 25 kr styck. Generalregister för 1967–86: 60 kr.

Beställningar av prenumerationer och tid- skrifter görs från föreningskansliet.

PlusGiro 48 79 11-0.

Tryck och distribution Grafiska Punkten, Växjö.

S ^venska B ^otaniska

F ^öreningen

Föreningar anslutna till Svenska Botaniska Föreningen

Adress samt en kontaktperson för varje förening.

Föreningen Blekinges flora Bengt Nilsson, Trestenavägen 5 A, 294 35 Sölvesborg.

Tel: 0456-127 48.

Hallands Botaniska Förening Bruno Toftgård, Prosten Bergs väg 7, 303 41 Halmstad. Tel:

035-362 04. E-post: bruno.

toftgard@spray.se

Föreningen Smålands flora Allan Karlsson, Liljeholmsvägen 6, 575 39 Eksjö. Tel: 0381- 104 16. E-post: allan.karlsson@

adress.eksjo.com

Vetlanda botaniska sällskap Helen Höijer, Sävsjövägen 23, 570 12 Korsberga. Tel: 0383- 607 68. E-post: helen.larsake@

telia.com

Botaniska sällskapet i Jönköping

Martin Sjödahl, Ladu-

gårdsgatan 3, 553 38 Jönköping.

Tel: 036-30 77 38. E-post:

lottamartin@telia.com Ölands Botaniska Förening Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden. Tel: 0485-332 24.

Hemsida: www.botanist.se Gotlands Botaniska Förening Jörgen Petersson, Humle- gårdsvägen 18, 621 46 Visby.

Tel: 0498-21 45 59. Hemsida:

www.gotlandsflora.se Östergötlands natural­

historiska förenings botanikgrupp

Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 586 63 Linköping.

Tel: 013-29 88 45.

Västergötlands botaniska förening

Anders Bohlin, Halltorpsgatan 14, 461 41 Trollhättan. Tel:

0520-350 40. E-post: anders.

bohlin@telia.com Botaniska Föreningen i Göteborg

Erik Ljungstrand, c/o Bota- niska inst., Box 461, 405 30 Göteborg. E-post: botaniska.

foreningen@dpes.gu.se Föreningen Bohusläns flora Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn. Tel:

0523-320 22. E-post: evastina.

blomgren@swipnet.se

Uddevalla botaniska förening Göran Johansson, Röane 119, 451 94 Uddevalla.

Tel: 0522-870 43.

Dalslands botaniska förening Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, 464 94 Mellerud.

Tel: 0530-301 45.

Örebro läns botaniska sällskap

Per Erik Persson, Gamla Viker 217, 713 92 Gyttorp. Tel: 0587- 704 06. E-post:

pererikpersson@spray.se Värmlands Botaniska Förening

Owe Nilsson, Utterbäcksvägen 10, 691 52 Karlskoga. Tel: 0586- 72 84 78. E-post: owe.kga@telia.

com

Botaniska sällskapet i Stockholm

Ida Trift, Nybrog. 66 A, 114 41 Stockholm. Tel: 08-667 66 85.

E-post: ida.trift@nrm.se

Botaniska sektionen i Uppsala Alexandra Holmgren, Kungs- ängsg. 53 A, 753 18 Uppsala.

Tel: 018-15 77 12. E-post:

botaniska.sektionen@gmail.com Dalarnas botaniska sällskap Staffan Jansson, S. Kyrkog. 4, 783 30 Säter. Tel: 0225-534 56.

E-post: staffan.jansson@snf.se Gävleborgs Botaniska Sällskap

Barbro Risberg, Högmarksg.

44, 813 33 Hofors. E-post:

barbro.risberg@edu.hofors.se Medelpads Botaniska Förening

Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, 860 35 Söråker. Tel:

060-57 94 44. E-post: olof.

l.svensson@telia.com

Jämtlands Botaniska Sällskap Bengt Petterson, Trollsåsen 2920, 830 44 Nälden.

Tel: 0640-208 45. E-post:

varglav@telia.com Västerbottens läns Botaniska Förening Katarina Winka,

Godemansvägen 4, 903 55 Umeå. Tel: 090-304 42.

E-post: katarina.winka@

umemail.se

Föreningen Pite lappmarks flora Elisabet Arvidsson, Lugnetv.

3, 930 90 Arjeplog. Tel: 0961- 109 03. E-post: elisabet.

arvidsson@telia.com

Föreningen Norrbottens flora Ulf Zethraeus, Görjängsv.

22, 944 32 Hortlax. Tel: 070- 345 96 85. E-post: ulf.allis@

telia.com

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Sverige brinner för mosippan

V

I Halland var listan lång över objekt som skulle brännas i vår, men planer på att bränna mark för att gynna biolo- gisk mångfald finns i praktiskt taget alla landskap. Vid två tillfällen var jag med Claes Uhlén från länsstyrelsen i Jön- köping och brände på några småländska lokaler. Att bränna bort det tjocka mosstäcket var inte lätt – Claes fick kämpa rejält!

Militären har bränt ett område på övningsfältet Rän- neslätt i Eksjö där det finns ett fint bestånd med mosippor.

Före bränningen vattnades mosipporna. De plantor som redan var i blom fick en hink över sig som skydd mot elden.

Det ser ganska festligt ut där nu med blommande mosippor mitt i det annars svartbrända området. Det ska bli spän- nande att följa mosipporna framöver.

Också i Örebro län försöker man bevara mosippan.

År 1962 sågs 150 blommande plantor i ett naturreservat med gles tallskog, men 2002 fanns bara 2–3 plantor kvar. Ett projekt för att rädda mosippan startade 2004.

Frön såddes in på brända markytor i skogen och efter ett par år blommade de första plantorna. Detta är en metod som måste användas på flera håll i södra Sverige om vi i framtiden ska få njuta av mosippans praktfulla blomning.

Att förstöra mosippans och andra sällsynta arters växt- platser borde inte vara tillåtet. Särskilt när det gäller arter som staten satsar pengar på för att ta fram åtgärdspro- gram för att bevara. Varför vill inte statsmakten ge dessa arter ett lagstadgat skydd som förhindrar att växtplatser förstörs och att livskraftiga bestånd kan utvecklas, sam- tidigt som de politiska miljömålen uppnås? Det brinner i knutarna för att skapa detta skydd!

Jag önskar er alla en fin sommar!

MARGARETA EDQVIST

Mosippan behöver dig!

Bli floraväktare!

Mosippan är en av över 300 arter som behöver vår hjälp.

Genom att bli floraväktare kan du bidra till att öka kunskaperna om de hotade arterna i din hemtrakt.

Mosippan Pulsatilla vernalis gynnas av att skogen är gles och att markytan hålls öppen, till exem- pel genom brand eller betande djur. På bilden brinner det under kontrollerade former på en mosippslokal i Kylahov söder om Värnamo.

Foto: Margareta Edqvist.

Det tog 33 år för brunkrisslan att åter bli en svensk växt. Nils-Arvid Andersson var den lycklige upptäckaren.

RUNE SVENSSON, ERLING JIRLE & NILS-ARVID ANDERSSON¹

L

de kommer överens om att det låter tillräckligt intressant för att kontrolleras nästa dag. En botanisk rundtur i Skåne var redan planerad av Erling Jirle och Rune Svensson och Vellinge- lokalen sattes in sist på listan.

Hemma hos Nils-Arvid i Vellinge stod kvis- ten i en vas på köksbordet och det var lätt att bekräfta fyndet av brunkrissla. Tidigare bekant- skap med arten från Danmark på lokalerna vid Kalundborg och i Köpenhamn undanröjde minsta tvivel.

Vidare mot fyndlokalen. Fanns det mer än ett exemplar? Den senaste tidens ihållande regn, med översvämningar som följd, gjorde att de tre herrarna fick vada ut till fyndlokalen i kalsong- erna. När vi nådde fram till vallen upptäcktes omedelbart ett nytt exemplar. Vi gick vidare mot primärplantan och lyfte blicken upp mot vallen lite längre fram. Där vajade ytterligare 25 exemplar i vinden! Två var döda, troligen på grund av översvämningen. Totalsumman på

1NAA hittade brunkrisslan. RS tog initiativ till artikeln och genomförde herbariestudier. RS och EJ har genomfört litteraturstudier och skrivit texten.

jordvallen blev sålunda 27 exemplar, alla knappt meterhöga och de flesta 3–6-grenade med mängder av blomkorgar.

Några följearter var hästhov, åkertistel, väg- tistel, åkerfräken, ängshaverrot, rödkörvel, knyl- havre, kvickrot, rödsvingel, storven, rosendun- ört, rörflen (Tussilago farfara, Cirsium arvense, C. vulgare, Equisetum arvense, Tragopogon pratensis, Torilis japonica, Arrhenatherum elatius, Elytrigia repens, Festuca rubra, Agrostis gigantea, Epilobium hirsutum, Phalaris arundinacea).

Brunkrissla åter i Sverige

Figur 1. Brunkrisslan är reslig, de flesta individerna på den nyupptäckta lokalen är cirka 80 cm höga.

Foto: Erling Jirle.

The Inula conyzae plants on the newly discovered locality in SW Skåne stand about 80 cm tall.

BRUNKRISSLA

Sedan växten fotograferats vadade vi tillbaka till ”fastlandet” och sökte i den närmaste omgiv- ningen. I ett område som låg i träda cirka fem- tio meter från huvudbeståndet växte ytterligare åtta exemplar varav tre var döda, troligen på grund av översvämningen. Dessa åtta exemplar växte i ett område där stånds Senecio jacobaea var dominerande följeart.

En närmare beskrivning av växtplatsens läge är av hänsyn till markägaren inte aktuell, men markägaren är intresserad av fyndet och kom- mer att ta hänsyn till växten i framtiden. Jord- vallen anlades enligt markägaren 1993. Materia- let är organogent med rikt innehåll av snäckskal från ett kärr som dikades ut i mitten av 1960- talet samt av underliggande varviga leror.

Beståndets individantal och plantornas storlek samt att det är två delbestånd indikerar att brunkrisslan har funnits på lokalen i flera år. Fröproduktionen på lokalen är riklig. Fram- tiden för brunkrisslan på vallen verkar således hoppfull. Däremot kan nog igenväxning hota de plantor som växer i det trädade området.

Vårt belägg har lämnats till herbariet i Lund (LD).

Utbredning

Enligt Pedersen (1961) når brunkrisslan till Medelhavsområdet i söder och till Krim och Kaukasus i öster. Nordgränsen går över Polen till centrala Tyskland. Den är lokalt vanlig i Storbritannien och Frankrike. Pedersen anger att Figur 2. Det nyupptäckta brunkrissle-

beståndet står i en slänt ovanför en liten damm i Vellinge kommun. Marken är kalkrik, väldränerad och kustnära, ideal- biotopen för arten.

Brunkrisslans blomkorgar har typiska violettspetsade inre holkfjäll och yttre holkfjäll som är finhåriga och har utböjd spets. Strålblommor hittar man bara i enstaka korgar, och då bara som knappt utstickande och trekluvna. Därav det äldre namnet tretungkrissla. Foto: Erling Jirle.

The newly discovered stand of Inula conyzae on a slope above a small pond in Vellinge, southwestern Skåne.

The capitula have violet-tipped inner bracts, and pubescent outer bracts. The short, three-cleft ligules are only rarely seen.

SVENSSON m.fl.

arten saknas i norra Tyskland men har utpost- lokaler på Rügen och i Danmark.

I Norge är brunkrisslan funnen som tillfäl- lig i Oslo 1903, troligen inkommen med barlast (Lid & Lid 2005).

Spridningsteorier

Vi tror i första hand att brunkrisslan har nått Vellingelokalen genom långspridning. Därför har vi mätt avståndet till alla andra kända fyndloka- ler i Östersjöområdet. Medelavståndet från alla gamla och nya lokaler i Sverige, Danmark och på Rügen i Tyskland är 141 km. Från de aktuella växtlokalerna är medelavståndet 108 km.

En annan möjlighet är att frön förts hit av flyttfåglar. Området är under flyttningen livligt frekventerat av olika arter gäss. Man skulle kunna tänka sig att gässen bär med sig frön på våren på väg mot sina häckningsplatser.

Brunkrisslan är relativt vanlig i England och Wales (Stace 1997) och förekommer även i Hol-

land. Gässens flyttväg går från Västeuropa över Danmark, Skåne och vidare uppåt mot Öland och Gotland, men även via Bornholm och Rügen samt vidare åt nordost.

Detta är en spridningsväg som man tänkt sig att kotula Cotula coronopifolia har nyttjat för att på senare tid kolonisera nordöstra Skåne, västra Blekinge och västra Gotland (Fröberg 2006, Petersson & Ingmansson 2007, Tyler 2007). Ännu en möjlig spridningsväg kan vara via tåg eller bil.

De flesta danska lokaler är belägna i kustnära branter med småträd och buskar där brunkriss- lan ingår som brynväxt. I dessa branter är en naturlig omrörning av marken i form av ras eller jordskred ganska vanliga, och kanske en bidra- gande orsak till att brunkrisslan kan etablera sig.

Den aktuella svenska lokalen liksom den tidi- gare i Sibbarp har mer karaktär av ruderatlokal.

Men ett omrört markskikt orsakat av grävnings- arbete kan vara en orsak till att arten kunnat etablera sig även på dessa lokaler.

Historik

Litteraturuppgifter

Det första publicerade svenska fyndet är Grön- vall (1859), som skriver: ”Denna växt är funnen vid Trolleberg nära Lund av Stud. C. O. Lindh.

Visserligen anträffades endast 1 ex.; men jag har trott mig böra fästa uppmärksamheten på den- samma, i den tanken, att detta möjligen skulle kunna leda till dess vidare efterspanande”. Lite mera detaljerade uppgifter finns hos Areschoug (1866): ”sparsamt på en pilvall nära Trolleberg vid Lund” och Lilja (1870): ”torra ställen, hagar, wallar, sällsynt, Trolleberg kring diken wid första wallen åt höger wid Lommawägen (först funnen af stud. C.O. Lindh)”. Senare med- delade Areschoug (1881): ”är numera genom lokalens upprödjande utrotad vid Trolleberg, men kan möjligen återfinnas på andra ställen i samma trakt.” – Våra eftersökningar vid Trolle-

Figur 3. Lokaler för brun- krissla i södra Östersjö- området. •: aktuella lokaler,

°: utgångna lokaler.

1 Vosnæs, 2 Skablund, 3 Sprams- huse, 4 Fyns Hoved, 5 Mejlø, 6 Vejlø, 7 Røsnæs, 8 Asnæs, 9 Lyngby, 10 Köpenhamn, 11 Assens, 12 Lehnskov, 13 Avedøre, 14 Amager, 15 Bornholm, 16 Lund, 17 Trol- leberg, 18 Sibbarp, 19 Limhamn, 20 Vellinge, 21 Rügen.

All known localities of Inula conyzae in the southern Bal- tic Sea region. No. 20 is the new locality in SW Skåne.

BRUNKRISSLA

berg i augusti 2007 gav som väntat negativt resultat.

Helge Rickman (1974) hittade 1965 två exemplar av brunkrissla på en nyuppkastad jordvall i Sibbarp, sydvästra Malmö. Då fyndet publicerades hade växten funnits i nio år på lokalen med få individ. Rickman tänkte sig att frö kommit in från Själland. Ett exemplar läm- nades till Botaniska trädgården i Lund 1967 för odling, men dess vidare öde är okänt. Dessutom odlade han den i sin trädgård i Limhamn. Vi besökte Sibbarp den 14 augusti 2007 för att som många före oss konstatera att brunkrisslan inte gick att återfinna.

Herbarieuppgifter

Enligt Hylander (1970) skulle första fyndet i Sverige vara av C. O Lindh 1858, taget i Trolle- berg och publicerat av Grönvall 1859. I herba- rierna ligger dock material taget av Goës (LD 1 ark 1848, S 2 ark 1848, GB 1 ark 1848, UPS 3 ark 1848, 1 ark 1850 (?) och ett utan årtal).

Uppenbarligen har Goës samlat brunkrissla för första gången i Trolleberg hela tio år tidigare än vad som förut publicerats.

Det vi får fram från herbarieuppgifterna är att brunkrissla samlades första gången i Trolleberg 1848 och att det sista belägget togs 1881, alltså under en period på 33 år. Antalet

belägg som vi känner till från Trolleberg är 40 stycken.

Totalt torde betydligt mer ha samlats. Miss- tanken att insamling på lokalen bidrog till artens försvinnande kan ha fog för sig. Att note- ra är att Areschoug (1881) skriver att brunkriss- lan är försvunnen, men trots detta samlar G.

von Cedervall den på Trollebergslokalen samma år.Intressant är att det ligger ett ark i LD av brunkrissla från Lunds botaniska trädgård sam- lat 1813. Dessutom skriver Zetterstedt (1838) att brunkrissla odlas i Lunds botaniska trädgård.

Danska och nordtyska lokaler

Pedersen (1990) skriver om ett mystiskt fynd som gjordes på en bakgård vid Nørre- port i Köpenhamn. Där växer ett bestånd av

brunkrissla sedan tio år på en bakgård som aldrig nås av solens strålar. Rune Svensson såg beståndet i september 1993. Eftersom arten odlas i den danska avdelningen i Botaniska trädgården i närheten låter ursprunget hölja sig i dunkel.

Övriga nutida förekomster i Danmark uppges vara som följer: Asnæs och Røsnæs på Själland, Fyns Hoved, Mejlø och Vejlø på Fyn, Vosnæs Pynt norr om Århus, Skablund vid Horsens fjord, Spramshuse vid Aabenraa Fjord, samt på norra Bornholm där den troligen är försvunnen.

I Mossberg & Stenberg (2003) finns fyra aktuella prickar för brunkrissla i Danmark. Vi har tolkat dessa som följer: Jylland: Vosnaes pynt och Skablund Skov. Fyn: Fyns Hoved. Själ- land: Røsnæs. På Røsnæslokalen sågs den av Rune Svensson och Erling Jirle i augusti 1993.

Den enda nordtyska lokal vi har kunnat identifiera är Sassnitz på Rügen. Därifrån har den varit känd åtminstone sedan 1869. Marsson (1869) skriver ”Bis jetzt nur auf Rügen an den hohen Ufern bei Crampas und Sassnitz, zuerst von Tesch gefunden”. Crampas är byn som senare inkorporerades med fiskehamnen Sassnitz och därefter blev stad 1906. Kritbranterna nord- väst och norr om staden är, förmodar vi, aktuell lokal.

Vi hoppas på fröspridning

Brunkrisslans framtid i Skåne är inte tryggad.

Antalet är litet: 35 exemplar 2007. Vår förhopp- ning är att insamling och störningar i form av nedtrampning och annat slitage inte ska ske.

Därför avslöjar vi inte den exakta lokalen. Efter- som lokalen är belägen i det skånska jordbruks- landskapet, svårfunnen och ganska isolerad, anser vi att en fredning av lokalen är onödig.

Förhoppningen är att brunkrisslan ska kunna frösprida sig till ytterligare lokaler och kanske etablera fler livskraftiga bestånd i Skåne, ett trevligt återtåg på Skandinaviska halvön, som vi hoppas blir beständigt. Dess förmåga att hålla sig kvar på etablerade lokaler i många år är ju framför allt bekräftad genom förekomsten vid Fyns Hoved i Danmark där den är känd sedan 1837, således i minst 170 år.

SVENSSON m.fl.

• Stort tack till alla som har bidragit med infor- mation och uppgifter som har gjort det möjligt för oss att skriva denna artikel.

Citerad litteratur

Areschoug, F. W. C. 1866. Skånes flora. – Gleerup, Lund.

Areschoug, F. W. C. 1881. Skånes flora, 2:a uppl.

– Gleerup, Lund.

Fröberg, L. 2006. Blekinges flora. – SBF-förlaget, Uppsala.

Grönvall, T. A. L. 1859. Några anteckningar till Skå- nes flora. Akademisk afhandling, Lunds universi- tet. – Cronholm, Malmö.

Hylander, N. 1970. Prima loca plantarium vascula- rium Sueciae. – Suppl. Svensk Bot. Tidskr. 64.

Lid, J & Lid, D. T. 2005. Norsk flora. – Norske Sam- laget, Oslo.

Lilja, N. 1870. Skånes flora. – Hierta, Stockholm.

Marsson, Th. Fr. 1869. Flora von Neu-Vorpommern und den Inseln Rügen und Usedom. – Engel- mann, Leipzig.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Pedersen, A. 1961. Kurvblomsternes udbredelse i Danmark (ekskl. Hieraceum og Taraxacum).

– Bot. tidskr. 57: Hefte 2 og 3.

Pedersen, A. 1990. Floristiske meddelelser. – Urt 14:

Petersson, J. & Ingmansson, G. 2007. Gotlands 11.

flora – en guide. – Gotlands Botaniska Förening, Visby.

Rickman, H. 1974. Skall Inula conyza DC vinna fotfäste i den skånska floran? – LBF Medlemsblad [1974](2): 8.

Stace, C. 1997. New flora of the British Isles. – Cam- bridge Univ. Press, Cambridge.

Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sones- son, M. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. – Lunds Botaniska Förening, Lund.

Zetterstedt, J. W. 1838. Conspectus plantarum in Horto Botanico et plantatione universitatis Lundensis præcipue annis 1834–1837 obviarum.

– Berling, Lund.

ABSTRACT

Svensson, R., Jirle, E. & Andersson, N.-A.

2008. Brunkrissla åter i Sverige. [Inula conyzae rediscovered in Sweden.] – Svensk Bot. Tidskr.

102: 130–134. Uppsala. ISSN 0039-646X.

Inula conyzae was discovered in Vellinge, southwest- ern Skåne in July 2007. Twenty-seven plants were found along a slope leading down to a small pond,

and eight more individuals were discovered on a field nearby. The population seems to be several years old, and will hopefully expand. This is the first record of I. conyzae in Sweden since 1974. We dis- cuss possible ways of immigration from neighbour- ing countries. All localities in Sweden, Denmark and northernmost Germany are marked on a map. The average distance from recent localities to the Vel- linge site is 108 kilometres.

Rune Svensson arbetar som trädgårdsmästare i botaniska trädgården, Lunds universitet. För- utom att påta i den egna trädgården är fältbotanik den huvudsakliga hobbyn.

Ett genuint ölintresse ej att förglömma.

Adress: Skälshög 461, 225 91 Lund E-post: rune.svensson@ortofta.com

Erling Jirle arbetar som forskningsingenjör vid Lunds universitet. Han forskar på feromoner hos insekter. Fritidsintressen är botanik, ornitologi, öl- och vinprovning och webbsidesnickrande.

Adress: Måsvägen 10 B, 227 33 Lund E-post: erling.jirle@ekol.lu.se

Nils-Arvid Andersson är näringslivschef, turistchef och EU-samordnare i Vel- linge kommun. Han arbe- tar mestadels med utveck- lingsprojekt inom olika EU-program. Mykologi, matlagning och fotografe- ring är några av Nils-Arvids fritidsintressen.

Adress: Västra Grevie 91-14, 235 94 Vellinge E-post: nils-arvid.andersson@vellinge.se

Landhöjningen och det kalkrika underlaget ger förutsättningar för en rik och särpräglad flora i och kring Lövstabukten i norra Uppland. Två kännare av området berättar.

SVANTE VON STROKIRCH & KERSTIN WALLSTRÖM

E

Här finner man flertalet av de växter som man kan förvänta sig att hitta även längs andra delar av Upplandskusten, men också många arter med mer speciella krav på sin livsmiljö. Vi vill med denna artikel lyfta fram de botaniska värden som finns i Lövstabuktens olika naturmiljöer, från de inre skyddade områdena till de yttre vindpinade skären. Tyngdpunkten är lagd på strändernas och bottnarnas flora.

Lövstabukten (figur 1 & 2) är belägen i den låglänta delen av norra Uppland, enligt Alm- quist (1929) ”utan tvivel en av de plattaste i Sverige”. I denna havsbukt skapar den låga topo-

grafin breda stränder och grunda vatten längs en flikig fastlandskust och i en tät, inre skärgård.

Mot Bottenhavet i norr blir skärgården allt gle- sare och vattnen når djup på dryga 15 meter.

Landhöjningen är här cirka sex centimeter på tio år och har en tydlig inverkan på landskapet.

Under relativt kort tid, inom en generation, kan man se förändringar till följd av landhöjningen genom att stenar och kobbar växer upp ur havet, genom en gradvis förskjutning utåt av strand- linjen och av att sunden mellan öar och skär med tiden blir allt grundare. Landhöjningen ger på detta sätt upphov till ett unikt, föränderligt landskap med en fortgående avgränsning av grunda vattenområden från havet utanför, vilket leder till en successiv nybildning av kustnära sjöar och rika våtmarker.

Förutom en låg profil kännetecknas Lövsta- buktens kustlandskap av en rikedom av block och stenar som på sina håll gör landskapet svår- tillgängligt både på land och till sjöss. Bland blocken och stenarna finns inslag av hällmarker och låga moränstränder med övervägande kalk- rik jordmån. Under vattenytan har sediment

Botanisk mångfald i Lövstabukten

Figur 1. Den inre, täta skärgården i Lövstabukten, sedd från sydost.

Lötfjärden med Strömaråns myn- ningsområde i förgrunden. Foto:

Bergslagsbild AB.

The inner part of the bay of Lövstabukten is very rich in small islands.

STROKIRCH & WALLSTRÖM

med olika egenskaper ansamlats mellan ojämn- heterna på botten. Bottensedimentets beskaf- fenhet varierar mycket i olika delar av Lövsta- bukten, från näringsrik lös gyttja i de grunda, skyddade vikarna till fast sand mellan stenar och klippor i de yttre, vågexponerade delarna av kusten.

Förhållandena i vattenmiljön förändras allt- eftersom skärgården glesnar och kontakten med Bottenhavet ökar. Salthalten ökar från ca 3 pro- mille i de inre områdena till 4–5 promille i de yttre. Vattnets näringsnivå (kväve och fosfor) är naturligt hög i de täta och grunda inre delarna av skärgården och avtar mot de låga nivåer som normalt råder i öppna områden av Bottenhavet (Wallström 1999). De två större vattendrag som mynnar i de inre delarna av Lövstabukten, Tämnarån och Strömarån (medelvattenföring 10 respektive 1,1 kubikmeter per sekund; Brun-

berg och Blomqvist 1998), har viss betydelse för gradienterna i salthalt och näringsnivå, då de förutom tillförseln av sötvatten även bidrar med landbaserad näring från sina avrinningsområden.

Kusten och skärgården har nyttjats av män- niskan vartefter landet stigit ur havet, vilket också satt sin prägel på naturmiljön i Lövsta- bukten. Rester av fiskestugor och kokerier på öarna i yttre havsbandet vittnar om ett aktivt fiske långt in på 1900-talet, men som idag är begränsat till ett fåtal fiskarfamiljer och fri-

tidsfiske. Förutom fiske försörjde sig skärgårds- befolkningen även på jordbruk och nyttjade strandängar och öar för bete och slåtter. I dag finns områden med fast boende och fritids- bebyggelse både längs fastlandskusten och på öarna. Påverkan av människan är dock relativt begränsad och i Lövstabukten finner man också till synes helt opåverkade naturmiljöer.

Sammanfattningsvis består Lövstabukten av dynamiska och mångskiftande naturmiljöer både på land och i vattnet vilka utgör grund för såväl en naturligt utvecklad som en kulturpåver- kad flora.

Miljöer och växter på stränder och öar Klippstränder

Lövstabukten är i det stora hela täckt av kalk- haltig morän. Egentliga klippstränder förekom- mer bara längst ut i bukten; på den norra Håll- näskusten i öster, på Själgrund i väster och på några få av de yttre skären där emellan. Dessa stränder är i regel utsatta för hårda, nordliga stormar, där vågorna kan byggas upp ända från Haparanda. Här är växtligheten naturligtvis sparsam. I stänkzonen är det nästan bara salt- gräs Puccinellia capillaris, krypnarv Sagina pro­

cumbens och saltnarv Spergularia salina som kan hålla sig kvar i sprickorna. Högre upp, där inte allt vittringsgrus spolats bort och där det kan vara lite fågelgödslat, blir floran något rikare.

Karlholms- bruk

Tämnarån Nöttbohavet

Karlholms- fjärden Sörfjärden

Stora och Lilla Skrakören

Kniven Själgrund Gårdskär●

●

● Fagerviken

Sikhjälma hamn Olsgrundet

Klubbholmen Flatgrund

Torkeln

Lötfjärden

Strömarån Kungsgrund Boholmen Ledskär

●

Figur 2. Lövstabukten ligger i nordli- gaste Uppland. Grundkarta: © Lantmäteri- verket. Medgivande 071306.

The bay of Lövstabukten is situated in the northernmost part of the province of Uppland in the southern Bothnian Sea.

LÖVSTABUKTEN

Där kan sprickorna vara fyllda med strandglim Silene uniflora spp. uniflora (figur 3), kustbal- dersbrå Tripleurospermum maritimum och vanlig kärleksört Hylotelephium telephium ssp. maxi­

mum.De öppna hällkaren härbärgerar ofta platt- bladig igelknopp Sparganium angustifolium, och de igenväxta hällkaren ofta sumpstarr Carex magellanica ssp. irrigua. På några sådana minia- tyrmossar har vi också funnit hönsbär Cornus suecica. I skrevor och svackor, där stenar och annat löst material samlats, dyker en rik strand- flora upp. Där kan vi notera rörsvingel Festuca arundinacea, strandkvanne Angelica archangelica ssp. litoralis, fackelblomster Lythrum salicaria, strandvänderot Valeriana sambucifolia ssp. salina, kråkvicker Vicia cracca, strandveronika Veronica longifolia, vejde Isatis tinctoria och strandloka Ligusticum scothicum i sin märkliga Bottenhavs-

förekomst. Från de första exemplaren av strand- loka som uppmärksammades 1943 i norra Gäst- rikland har arten blivit mer allmänt spridd längs svenska bottenhavskusten från Örnsköldsvik i norr till Ålands hav i söder (Cedergren-Gelting 1993).

I driftvallar på de yttre skären har vi gjort fynd av de i Uppland sällsynta havsstrandsväx- terna marviol Cakile maritima och strandkål Crambe maritima. Strandkål har här sin nordli- gaste förekomst på Sveriges östkust.

Moränöar

På moränöar är stränderna i utsatta lägen väl ursvallade och det har bildats stenstränder.

Där är växtligheten gles och stryktåliga arter som gultåtel Deschampsia bottnica, rörsvingel, strandfloka, strandråg Leymus arenarius och renfana Tanacetum vulgare klamrar sig fast mel- lan stenarna. Där sand går ner mot exponerade stränder växer ofta östersjötåg Juncus arcticus spp. balticus.

På andra öar där stenmaterialet har bil- dat klapperfält består växtligheten i de nedre delarna av lavar som kartlav Rhizocarpon geo­

graphicum och gråstenslav Aspicilia cinerea. När landhöjningen lyft fältet högre och lite vitt- ringsmaterial har bildats mellan stenarna, kan torktåliga växter som gul fetknopp Sedum acre, gråfibbla Pilosella officinarum och flockfibblor Hieracium sect. Hieracioides etablera sig. Allra

längst upp kan glesa martallar växa.

I mer skyddade lägen bildas på moränöar lik- som på fastlandet strandängar.

Naturliga strandängar

På svagt sluttande morän sker genom landhöj- ningen en fortlöpande nybildning av strand- ängar som hålls öppna av isens påverkan och i någon mån av gässens betande. Närmast vattnet och strax under och över medelvatten- linjen, på något sandigt och grusigt sediment Figur 3. Strandglim i de nordliga,

karga delarna av Lövstabuktens fastlandskust. I bakgrunden skymtar Kapplasse naturreservat. Foto: Svante von Strokirch.

Silene uniflora spp. uniflora is com- mon in rock crevices close to the shoreline.

STROKIRCH & WALLSTRÖM

mellan klappersten, finner man salttåliga växter som saltnarv, salttåg Juncus gerardii, gulkämpar Plantago maritima, havssälting Triglochin maritima, strandkrypa Glaux mari­

tima, brådmålla Atriplex longipes ssp. praecox, spjutmålla A. prostrata, gultåtel, kustgroblad Plantago major ssp. winteri och strandaster Tripolium vulgare.

Där sedimentet är mer organogent växer havssäv Schoenoplectus maritimus och blåsäv S. tabernaemontani kring medelvattenlinjen och i vattenspegeln innanför dessa sävar växer ofta bunge Samolus valerandi. Längre upp tätnar växttäcket snabbt med hjälp av agnsäv Eleocharis uniglumis, krypven Agrostis stolonifera, segstarr Carex extensa och liten ärtstarr C. viridula var.

pulchella, för att till slut presentera en vågtålig och artrik strandäng.

Blomprakten på dessa ängar kan tidvis vara iögonenfallande. På försommaren är en låg- vuxen form av ängsnycklar Dactylorhiza incar­

nata (Jonsell 1982) mest påtaglig, men man kan också finna arter som klapperstarr Carex glareo­

sa, norskstarr C. mackenziei och östersjömaskros Taraxacum balticum.

Allt eftersom sommaren framskrider ökar art- antalet och man kan få se ormtunga Ophioglos­

sum vulgatum, rödsvingel Festuca rubra, strand- rödtoppa Odontites litoralis, strätta Angelica sylvestris, kustarun Centaurium littorale, gåsört

Argentina anserina, gulsporre Linaria vulgaris, klapperögontröst Euphrasia frigida var. baltica, grå ögontröst E. nemorosa, höstskallra Rhinan­

thus serotinus ssp. serotinus, slåtterblomma Par­

nassia palustris, klappermolke Sonchus arvensis var. maritimus, rödklint Centaurea jacea och höstfibbla Leontodon autumnalis.

På hösten sprider strandmyntan Mentha aquatica ssp. litoralis sin doft över stränderna och allra sist dyker sumpgentianan Gentianella uliginosa upp.

I vikar och inbuktningar på stranden där det samlas relativt mycket organiskt material slår gärna en vassbård rot. Innanför denna bård blir strandängen frodig. I de yttre blötare partierna på en matta av krypven trivs vattenmåra Galium palustre, kabbleka Caltha palustris, strandlysing Lysimachia vulgaris, sumpförgätmigej Myosotis laxa ssp. caespitosa, kärrsilja Peucedanum palustre och svärdslilja Iris pseudacorus utmärkt. Högre upp ses stora bestånd av strandmyskgräs Hiero­

chloë odorata ssp. baltica.

Längre in mot land där kalkhaltigt grund- vatten strömmar ut, bildas ofta växtsamhällen som närmast kan liknas vid kalkkärr, med slåt- terblomma, storvuxna ängsnycklar, kärrknipprot Epipactis palustris och kärrvial Lathyrus palustris.

På några platser är källutflödet så stort att det uppkommer vackra mattor av källört Montia fontana.

Figur 4. Smalfjällig strandmaskros från en betad strandäng i Lövsta- buktens södra del. Foto: Svante von Strokirch.

Taraxacum egregium, a red-listed spe- cies (EN), can be found on grazed seashore meadows.

LÖVSTABUKTEN

Betade strandängar

I söder har flacka och vida strandängar bildats på svämsand där Västlandsåsen mynnar i buk- ten. Havets vattenståndsväxlingar, vilka lägst varit 83 cm under och högst 144 cm över medel- vattenstånd under den senaste tioårsperioden (SMHI 2007), gör att strandlinjen här förflyttar sig en sex-, sjuhundra meter mellan hög- och lågvatten. Dessa ängar har vid Kungsgrund, Ledskär och Boholmen kontinuerligt betats sedan de steg ur havet. Högre upp har de suc- cessivt tagits i bruk som åkermark.

Vid sidan av många arter vi fann på de natur- liga strandängarna finns här naturligtvis också en betesgynnad flora. Grässvålen domineras här av smågröe Poa pratensis ssp. irrigata, madrör Calamagrostis stricta, stagg Nardus stricta, knä- gräs Danthonia decumbens och rödsvingel. En tuktad plattstarr Carex disticha och krypvide Salix repens tar, jämte hundstarr Carex nigra och vitklöver Trifolium repens också stor plats. Där har även smultronklöver Trifolium fragiferum några av sina nordligaste svenska lokaler. Om våren finner man på dessa ängar vid sidan av den lite allmännare östersjömaskrosen även exklusivare maskrosor som strandmaskros Figur 5. Utbredda strandäng-

ar vid Ledskär, Lövstabuk- ten, med typiska saltfrätor i förgrunden. Foto: Svante von Strokirch.

Large seashore meadows are common around Lövsta- bukten.

Figur 6. I Ledskärsängarnas saltfrätor växer salt- tåliga växter som saltnarv, saltgräs och glasört.

Foto: Svante von Strokirch.

In the most saline parts of the meadow Salicornia europaea can be found at its only locality in Uppland.

STROKIRCH & WALLSTRÖM

Taraxacum suecicum, saffransmaskros T. croci­

num, smalfjällig strandmaskros T. egregium (figur 4) och liten kärrmaskros T. litorale, av vilka de tre senare är förda till rödlistan (tabell 2). På och i anslutning till de betade strandäng- arna finner man även rödlistade arter som fält- gentiana Gentianella campestris och toppjungfru- lin Polygala comosa.

I grunda svackor har salt ackumulerats genom brackvattnets indunstning efter högvatten i så kallade saltfrätor (figur 5). Här kan bara de mest salttåliga växterna som saltnarv, gulkämpar och saltgräs överleva. I några sådana saltfrätor på Ledskärsängarna växer glasört Salicornia euro­

paea på sin enda uppländska lokal (figur 6).

För en mer detaljerad beskrivning av vege- tationen på ängarna i Ledskärsområdet och i omgivande marker hänvisar vi till Lennartsson och Vessby (1996)

Primärskogar

Ovanför strandängarna där isens verkan upp- hört, tar havtorn Hippophaë rhamnoides vid, tätt följd av klibbalen Alnus glutinosa. Dessas kvävefixering och de driftvallar som högvatt- nen lämnat här skapar en mycket näringsrik jord, där stora bestånd hampflockel Eupatorium cannabinum och krissla Inula salicina tar plats i brynen. Blåhallon Rubus caesius, lövbinda Fal­

lopia dumetorum och stenfrö Lithospermum offi­

cinale kan man också få se här. Längre in mot land blir högörtsfloran lite glesare med älggräs

Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, rödblära Silene dioica, stinksyska Stachys sylva­

tica, storrams Polygonatum multiflorum och höga gräs som knylhavre Arrhenatherum elatius, lun- delm Elymus caninus och lundskafting Brachy­

podium sylvaticum. Ytterligare längre in blandas alskogen upp med ask Fraxinus excelsior och lönn Acer platanoides och vi får mer buskar som måbär Ribes alpinum, olvon Viburnum opulus och skogstry Lonicera xylosteum. Markfloran blir nu lägre med gräs som lundgröe Poa nemoralis, bergslok Melica nutans och man finner lundarter som smånunneört Corydalis intermedia, desme- knopp Adoxa moschatellina, blåsippa Hepatica nobilis, myskmadra Galium odoratum, sårläka Sanicula europaea, lundsmörblomma Ranunculus elatior, nästrot Neottia nidus­avis och skogs- knipprot Epipactis helleborine.

Där det för 150 år sedan fanns grunda havs- vikar och sund, kan det idag ha vuxit upp vack- ra strandlundar med ett trädskikt av ask och lönn. Häri frodas brännässla Urtica dioica, älg- gräs och stora bestånd av lundskafting, vari en mängd stora och praktfulla lundkardborrar Arc­

tium nemorosum sticker upp. I en sådan strand- lund på ön Torkeln domineras högörtsskiktet på flera hektar av hässleklocka Campanula latifolia.

Längre upp, där moränen är mer ursvallad, tar barrblandskogen över. Utsatt som den är för nordliga stormar, innehåller den mycket död ved. På vissa öar, exempelvis på Olsgrundet där skogsbruk inte har bedrivits, kan man följa hela

Figur 7. I Tämnaråns utloppsområde utbreder sig frodiga vassbestånd. Foto:

Svante von Strokirch.

At the mouth of the river Tämnarån extensive stands of Phragmites australis occur.

LÖVSTABUKTEN

successionen från havsbotten till barrurskog. På andra öar som Lilla och Stora Skrakören ser man tydliga spår av bete med kvarstående enar Juniperus communis, getapel Rhamnus cathartica och här och var korskovall Melampyrum crista­

tum.

Åmynningarna

I den inre sydöstra delen där Strömarån har sitt mynningsområde, är svämsanden som härstam- mar från Västlandsåsen uppblandad med orga- nogent sediment. Här har vi funnit ävjebrodd Limosella aquatica och rikligt med dvärgsäv Eleo­

charis parvula. Den senare förekommer lite var- stans på stränder och grunda bottnar i bukten.

I Tämnaråns utlopp har det bildats ett delta som domineras av bladvass Phragmites australis med inslag av smalkaveldun Typha angustifolia, vilka binder upp mycket av den näring som ån bär med sig (figur 7).

Miljöer och växter i flador och fjärdar I följande beskrivning av bottenvegetationen har endast växter som lever på sediment beaktats (tabell 1). Utöver dessa utgör alger på klippor, block och stenar en stor del av bottenvegetatio- nen, särskilt i de yttre exponerade områdena.

Från flada till kärr

Fastlandets och öarnas strandlinjer bildar en mångfald av grunda, mer eller mindre avgrän- sade vikar, så kallade flador, vars botten avgrän- sas med ett eller flera tröskelområden mot havet.

Genom en gradvis avsnörning från havet till följd av landhöjningen utvecklar dessa flador karakteristiska stadier: förstadium till flada, flada, gloflada och glo (Munsterhjelm 1997), vilka så småningom övergår i kärr. Förstadiet till en flada har en relativt djupt belägen tröskel vilken med tiden blir allt mer ytnära i flada- och senare i glofladastadiet. Minskningen i tröskel- djup medför ett gradvis minskat vattenutbyte med havet och i glostadiet är kontakten med havet bruten varvid fladan har övergått till en sjö. Denna naturliga utveckling störs om man fördjupar tröskelområdet, vilket ofta sker i farle- der in till bryggor och båthus. Längs den västra

kusten från Nöttbohavet och norrut finns dock ett flertal mer eller mindre opåverkade flador som befinner sig i olika utvecklingsstadier vilka utgör en värdefull potential för en framtida naturlig landhöjningsutveckling.

Även mellan öarna sker en successiv isolering av vattenområden. Detta är speciellt framträ- dande i den grunda inre skärgården av Lövsta- bukten där öarna på sina ställen ligger så tätt att nya vikar och sjöar håller på att bildas genom uppgrundning av sunden mellan öarna.

Bottenvegetationens artsammansättning och utbredning förändras allt eftersom fladorna förändras. I fladornas förstadier utvecklas först en sparsam vegetation i de delar där ljuset når Tabell 1. Kransalger och kärlväxter på mjukbotten i Lövstabukten

Stoneworts and vascular plants occurring on soft bottoms in Lövstabukten.

Kransalger

Borststräfse Chara aspera Grönsträfse C. baltica Hårsträfse C. canescens Tuvsträfse C. connivens Skörsträfse C. globularis Mellanträfse C. intermedia Rödsträfse C. tomentosa Papillsträfse C. virgata Havsrufse Tolypella nidifica Kärlväxter

Höstlånke Callitriche hermaphroditica Hornsärv Ceratophyllum demersum Dvärgsäv Eleocharis parvula Hästsvans Hippuris vulgaris Hårslinga Myriophyllum alterniflorum Knoppslinga M. sibiricum

Axslinga M. spicatum Kransslinga M. verticillatum Havsnajas Najas marina Trådnate Potamogeton filiformis Borstnate P. pectinatus Ålnate P. perfoliatus Spädnate P. pusillus

Vitstjälksmöja Ranunculus peltatus var. baudotii Hjulmöja R. circinatus

Storsärv Zannichellia palustris var. major Skaftsärv Z. palustris var. pedicellata Småsärv Z. palustris var. repens

STROKIRCH & WALLSTRÖM

ner till botten, ofta med glesa bestånd av ålnate Potamogeton perfoliatus. Med vikarnas successiva uppgrundning och isolering från havet tätnar växtligheten.

I det utvecklade fladastadiet är vegetatio- nen som regel frodig med utbredd och i vissa områden ensartad vegetation av en eller fler relativt storvuxna arter såsom rödsträfse Chara tomentosa, borststräfse C. aspera, havsnajas Najas marina och borstnate Potamogeton pectinatus (figur 8). Vattnet i opåverkade och naturligt utvecklade flador är ofta kristallklart till följd av växtlighetens effektiva näringsupptag och av att växttäcket hindrar det lösa sedimentet från att grumlas upp.

Artsammansättningen i glofladastadiet, där vattenutbytet med havet blivit allt mer begränsat, är densamma som i fladorna, men växttäcket är ofta glesare och växterna generellt i sämre kondition än i fladastadiet. Andelen kransalger är relativt stor och förutom nämnda arter intar även grönsträfse Chara baltica på sina ställen en ökande andel. De kransalger som växer i glofla- dorna längs kusten är vanligen svagt kalkinkrus- terade, till skillnad mot de kransalger som lever i mer öppen kontakt med havet. Algernas kalkinkrustering kan vara en effekt av att glo- fladorna med tiden får en allt större påverkan av sötvattenstillrinning från land och därmed av strändernas kalkrika jordmån.

Följande stadium, glosjöar, är relativt ovanligt i Lövstabukten. Typiska glosjöar finner man dock på några av de större öarna, bland annat på Flatgrund och Olsgrundet. I dessa utgör kransalger ett karakteristiskt inslag i bottnarnas vegetation, med mellansträfse Chara intermedia och skörsträfse C. globularis på Flatgrund samt grön- och rödsträfse på Olsgrundet. Längs Lövstabuktens kantområden är glosjöarna få, men några snart helt igenväxta vattenspeglar kan bland annat påträffas i de låga områdena väster om bukten (figur 9). I och med att botten- vegetationen försvinner övergår glosjöarna så småningom i rika kalkkärr vilka ofta domineras av axag Schoenus ferrugineus. I dessa kalkkärr kan man också finna sällsynta arter som gul- yxne Liparis loeselii och knottblomster Microsty­

lis monophyllos (tabell 2).

Fjärdar och vikar

I den inre täta skärgården i söder samt i den relativt stora Karlholmsfjärden i Lövstabuktens sydvästra del, består bottnarna huvudsakligen av tjocka lager av finsediment. Liksom i fladorna är kransalger såsom röd- och borststräfse vanliga här, samt havsnajas, borstnate och slingor av släktet Myriophyllum. I områden med begrän- sad vattenomsättning är tillgången på näring tidvis hög vilket bland annat antyds av att stora mängder löst liggande trådalger täcker botten-

Figur 8. Borstnate bildar täta undervattensbestånd i många grunda vikar av Lövstabukten. Foto:

Kerstin Wallström.

Potamogeton pectinatus forms dense stands in many shallow coves of Lövstbukten.