Lidén, Oskar
Fornvännen 32, 157-171
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_157 Ingår i: samla.raa.se
GROPHALLARNA I KULLABYGDEN
AV
OSKAR L I D E N
Under rubriken »Sliprännornas praktiska bruk» har musei- intendenten Torsten Mårtensson i Fornvännen 1936, häf- tet 3, ss 129—144, sökt visa, att de s. k. sliprännorna i Kullabygden och trakten däromkring skulle ha tillkom- mit i nyare tid och genom justering av ett slags slipstenar, »sän- nor», »vädjestenar», som huvudsakligen använts till att bryna lien med vid slätter för hand (fig. 8—9).
Då mina undersökningar rörande dessa rännor gå långt tillbaka i tiden och omfatta ett stort material, anser jag mig böra yttra några ord med anledning av nämnda uppsats. Och jag har så myc- ket större anledning därtill, som jag varit anlitad som sakkunnig i fråga om de nordvästskånska grophällarna både av professor Henr. Munthe och av dr John Nihlén i samband med tillkomsten av deras berörda uppsatser i ämnet.
D e t m a t e r i a l j a g f ö r f o g a r ö v e r v e r i f i e r a r p å i n t e t v i s d e n a v M. f r a m f ö r d a t e o r i e n om d e s s a r ä n n o r s n a t u r o c h t i d s b e s t ä m n i n g .
Vid den inventering av Kullabygdens fornlämningar, som jag företog för omkring 25 år sedan, framkommo samtliga de nu kända förekomsterna av grophällar därstädes på ett undantag när.
Genom eleverna vid den ungdomsskola, som jag då förestod och vilken vid den tiden hade anslutning från de flesta socknarna i Kullabygden, däribland Viken, stod jag i livlig förbindelse med ortens befolkning och gjorde vad göras kunde för att bringa upp traditioner rörande nämnda rännor. Resultatet blev dock negativt.
Det enda säkra jag lyckades inhämta var, att barnen i Döshults skola brukade slipa sina grifflar på de av sliprännor överhöljda sandstensblocken därutanför. En intresserad medhjälpare hade jag i handlanden, hembygdsforskaren och skalden Peter Andersson i
Fig. 1.
Nvavtäckt parti av gropblUl i Viken.
Döshult, en Intelligent, kunskapsrik (ich kritiskt lagd man, som länge grubblat över sliprännornas problem och hade god reda på grophällarna i trakten.1
De här på fig. 2 avbildade, av rännor överhöljda sandstensbloc- ken i Döshult befinna sig på ett avstånd av blott något stenkast från nämnde I'. Anderssons hem, och han meddelade, att de ur- sprungligen varit hel! övertäckta av ett jordhölje och kommit i dagen först på hans tid, och i hans närvaro, vid ett omfattande schaktningsarbete på platsen i fråga. Marken hade dessförinnan inte varit odlad eller på något sä K vidrörd. Det är alltså klart, dels att stenblocken i fråga varil fritt tillgängliga, då rännorna gröptes in, dels all överlagringen tillkommit sekulärt med början först sedan bearbetningen av stenarna hell upphört. Hur lång tid kräver nu uppkomsten nv on sådan överlagring under här före- liggande förhållanden? Svaret på den frågan skall mod absolut
1 P. A. var född 1850 och avled 1934. lians far, Anders Jönsson, som han ofta refererar till i sina anteckningar, var född 1801 och dog 1895.
G R O P H A L L A R N A I K U L L A B Y G D E N 159
Fig. 2.
Gropbällar i Döshult.
visshet tvinga oss tillbaka över gränsen till förhistorisk tid och sannolikt avsevärt tillbaka över denna gräns.
Därmed bör teorien om dessa urgröpningar» recenta tillkomst vara bragt ur världen.
Invid dessa stenhällar hade man vid nämnda schaktning på om- kring en halv meters djup framgrävt en i A:s ägo varande osli- pad flintyxa, närmast av spetsnackig och spetsoval form men med kärnyxans eggbehandling, och själv hittade jag vid ett av mina besök där ett fragment av en trindyxa på den invidliggande, då nyplöjda åkern.
På det andra här avbildade stenpartiet, fig. 1, som är beläget i en åker invid Vikens miinicipalsamhälle, voro de så väl bibe- hållna och till synes alldeles nyslipade rännorna likaledes ur- sprungligen helt dolda av ett vegetationsbärande, av rötter ge- nomvävt jordhölje, vilket jag själv lät avtäcka våren 1917, i och för fotografering, övervallningen hade en tjocklek av 10 till 20 cm.
Stenpartiet mäter omkring 20 m i omkrets och är sålunda av be- tydlig storlek. Med undantag för den del därav, som jag lät av-
Fig. 3.
Grophällar i Döshult med efter regn vattonfyllda djupa backen.
täcka, kläder övervallningen fortfarande hela överplanet och döl- jer där förekommande ingröpningar. Det blottade partiet har un- der de gångna 20 åren blivit helt överdraget med en vegetation av lavar och, i de djupare rännorna, mossor. Mot atmosfäriliernas påverkan ha rännorna här liksom i Döshult, där avtäckningen skedde för ett par mansåldrar sedan, visat sig fullkomligt resis- tenta. Mänsklig åverkan har dock gått förstörande fram över det fotograferade partiet i Viken. För mekanisk påverkan är nämli- gen denna sandsten mycket ömtålig på grund av sin lösa kon- sistens. Den är så lös, att man utan svårighet kun trycka sönder smärre lösgjorda bitar med fingrarna. Man kan därför plöja upp nya gropar med snart sagt vilket föremål som helst.
På ringa avstånd härifrån ligger ännu etl av gropar höljt berg- parti tiv betydande storlek. Det har, om man medräknar do genom övervallning dolda utgreningarna därav, en längd av omkring 30 och en bredd av omkring 25 m. På toppkrönel synes en rundad skålgrop, omgiven av flera avlånga sädana. Möjligheten alt dessa urgröpningar kunna ha tillkommit i senare tid är väl inte uteslu-
G R O P H Ä L L A R N A 1 K U L L A B Y G D E N 161
ten, men nämnde A. sade sig ha observerat dem redan i sin barn- dom, då f. ö. även detta bergparti var överlagrat i långt större utsträckning än nu.
Uppgiften, att spår av boplatser skulle saknas vid grophällar- na, är inte riktig. Omkring den ovan avbildade grophällen i Viken har jag uppsamlat ett 50-tal flintspånor, 1 skivyxa, 1 kärnyxa, 1 flintkniv, 5 kärnor, alla koniska och av samma typ, 2 skivskra- por, 2 avlånga högryggade spånskrapor med konvex skrapegg och ett stenredskap med påbörjat skafthål, det senare framkommet in- vid själva hällen.
De två avlånga skraporna äro närmast av en typ som i Kulla- bygden hör till gropkeramikkulturen. Övriga fynd falla huvud- sakligen på äldre stenålder.
Fynden här och i Döshult kommo mig att uppfatta groparna som praktiska sliprännor, tillhörande boplatskulturerna, och som sådana presenterade jag dem i en avbildning i Aarbeger for Nor- disk Oldkyndighed og Historie, år 1920, sid. 37, och i Kullabygd III, 1930, sid. 9.
När det är visat, att boplatsfolket hållit till här, och när man känner, vilken roll sandstenen spelat på boplatserna, förefaller det väl rätt sannolikt, att dessa stenhällar inte gärna kunna ha undgått att i någon mån få göra praktisk tjänst vid tillformningen av olika redskap. Därav följer emellertid inte, att alla spåren av slipning eller skrapning på nämnda hällar tillkommit då eller på samma sätt.
Vilka hållpunkter ge då boplatsfynden för bedömande av sten- åldersfolkens sätt att slipa sina vapen och redskap?
På den äldre stenålderns strandboplatser i Kullabygden före- komma slipstenar av en enda och ensartad typ. Det är relativt tun- na skällor av en finkornig, medelhård, i ytan rödbrun eller grå- brun sandsten. I slipningen har i allmänhet så gott som hela ytan varit engagerad. På dessa stenplattor ha förmodligen till kultu- ren hörande redskap och vapen av horn, ben och grönsten fått sin eggslipning.
På de så fyndrika och intressanta gropkeramikboplatserna i Kullabygden förekomma i ymnighet slipstenar av två typer, skilda lill material och förmodad användning.
Den ena typen utgöres av större block av hård stenart: granit,
11 — Fornvännen 1937.
Fig. 4.
Stenblock med sliprännor från boplalsbygden i Jonstorp.
kvartsit eller mycket hård sandsten. Slipytan är än tämligen plan, än svagt och likformigt buktig från kanten och inåt, än brett av- lång, än utdragen och gropformig. Invid sådana gropar brukar det finnas en plan eller blott obetydligt inbuktig slipyta. De i slip- ningen engagerade partierna förete en liksom polerad, efter ren- göringen ofta glänsande yta. Hit höra de i orten förekommande stenblocken av hård stenart med ett fåtal rännor, i allmänhet 1—3, och med glatt, liksom polerad botten (fig. 4). P å d e m h a t i l l k u l t u r e n h ö r a n d e e g g v e r k t y g i f l i n t a e l l e r a n - n a n s t e n a r t b l i v i t s l i p a d e . D ä r o m k a n i n t e t t v i - v e l r å d a . D e k u n n a a l l t s å a v f ö r a s f r å n d a g - o r d n i n g e n s å s o m s ä k e r t b e s t ä m d a s å v ä l t i l l t i d s o m t i l l a n v ä n d n i n g .
Den andra typen, fig. 5 och 6, består av smärre block av en lös, skarpkornig, för känseln sträv och i ytan mörk sandsten. Dessa slipstenar, som uppträda i stor mängd, synas ha haft en mångsi- dig användning. En del av dem äro genomplöjda av rännor, stun- dom flera invid varandra. Där ha smärre redskap av trä, ben och horn kunnat avputsas och tillslipas.2 En del av dessa sandstens- block ha tydligen gjort tjänst vid avputsningen av större husge-
2 Likadana slipstenar av sandsten med analoga gropar förekommo redan i magdalénienkulturen, och professor Max V e r w o r n anser, att de an- vänts vid slipningen av föremål av ben (Korrespondenz-Blatt der Deutschen Gesellschaft fiir Anthropologie etc, febr.—mars 1913, s. 19, fig. 6).
G R O P II Ä L L A R N A I K U L L A B Y G D E N 163
^ ^ ^
Fig. 5.
Sandstensblock från boplatser i Jonstorp.
Fig. 6,
Sandstensblock från boplatser i Jonstorp.
råd eller redskap av nyss nämnda material och ha efter de av- sedda föremålens form en plan eller svagt inbuktig slipyta. Andra block förete tydliga spår efter avskrapning. Det förefaller tänk- bart, att det därvid lösgjorda stoftet med dess hårda och skarp- kantade kvartskorn kunnat finna användning vid slipningen av flintyxor, med eller utan tillsats av vatten.
Vi sakna väl säker kännedom om flintslipningens teknik. Men den striering, som den slipade flintan företer, synes inte kunna ha uppkommit på annat sätt än att man vid slipningen tillfört sand med kristaller av större hårdhet än flintan äger.
Man kan även ha använt stenmjöl till inblandning i lergods.
Man skulle av ovanstående kunna sluta till att även sliprännor- na vid sundet uppkommit antingen genom slipning av vapen och redskap av trä, horn, ben och möjligen grönston eller att det varit fråga om någon procedur, som haft till syfte att frigöra
sandstoft, vilket i sin tur haft att tjäna något praktiskt syfte.
En del fåror på grophällarna löpa tvärs över de höga vågryg- garna emellan de förutvarande groparna. (Motsvarigheter härtill finnas på boplatsernas slipstenar, om ock i obetydlig skala (fig. 6 a). Det är tydligt, att det här måste ha varit fråga om en mycket hårdhänt behandling av det föremål, som plöjt upp dessa nya fåror. Det skulle kunna tänkas ha varit större ämnen eller förarbeten till redskap e. d., som man velat ge sin första tillform- ning genom en dylik kraftig avskrubbning.3
Vad beträffar möjligheten att denna bearbetning av stenen kan ha haft till syfte att lösgöra sandstoft, så finnes det motsvarig- heter härtill i till vår tid bevarade bruk. I södra Västergötland t. ex. var i min barndom varje slåtterkarl utrustad med ett »sand- horn», fyllt med fint pulvriserad sandsten. Då man ville skärpa lien, vätte man don av ek tillverkade och med en knivspets för sandkornens kvarhållande strierade »liastickan», beströdde den med »liasand» och strök lien därmed.
Men det blir en återstod av gropar, som vänder sig mot alla här antydda förklaringsmöjligheter — de, som äro anbragta i så svår- tillgängliga och obekväma lägen, att de inte kunna antagas ha tjänat något praktiskt syfte. Här tränger sig gärna den gissningen fram, att det varit fråga om rituella akter, knutna till någon sten- kult.
Motsvarigheter härtill skulle vi då möjligen kunna ha i de rän- nor, som flerstädes uppträda tillsammans med älvkvarnar, t. ex.
på Drottninghall i V. K a m p (fig. 7) m. fl. ställen på Hallandsås, på Köpingestenen (Otto Rydbeck, Undersökningar av bronsålders- högar i Köpinge nära Ramlösa hälsobrunn i Skåne, Fornvännen 1912, sid. 103 ff) och på Nordbystenen i Schleswig (Henry Pe- tersen, Om Helleristninger i Danmark, Aarbeger 1875, sid. 415 ff.;
3 De i trakten talrikt representerade trindyxorna synas i många fall ha fått sin form genom dylik skrubbning, inte genom knackning. Det finns också i själva verket intet redskap som bättre skulle passa in i de runda fårorna t. ex. i Döshult än just trindyxan och även den tvåsidiga grönstens- yxan mod flyende egghörn.
G R O P H Ä L L A R N A I K U L L A B Y G D E N 166 Sophus Muller, Sönderjyl-
lands Broncealder, Aarbe- ger 1914, sid. 261 ff.) o. s. v.
Då de två sistnämnda knltblocken framkommit ur bronsåldershögar, skulle grophällarna vid sundet i sin slutliga utformning möjligen kunna tänkas till- höra samma tid. Vi känna i varje fall ingen kult, där hällgröpningar av olika art till den grad ingått som kultelement som just brons- ålderns.
Tilläggas bör, att det förr legat ett långsträckt gran il- block, överhöljt med skål- gropar och möjligen andra fördjupningar, på stamhem- manet nr 4 Döshult. Bloc- ket blev redan i början av förra seklet flyttat därifrån och gjorde länge tjänst som grindstolpe vid A:s han- delsbod i Döshult. Slutli- gen hamnade det i V. Klap- pe, där det urholkades till
vattenho. Allt enligt A:s skriftliga uppgifter. Platsen har alltså varit kultbetonad.
Fig. 7.
Gropbftll i V. Kamp.
M. åberopar vissa groppartiers välbehållcnhet som bevis för de- ras recenta tillkomst, men förbiser, att det just ä r d e u r - s p r u n g l i g e n d j u p a s t ö v e r l a g r a d e o c h s e n a s t b l o t t a de g r o p a r n a s o m ä r o b ä s t b e v a r a d e — a 111- s å d e p a r t i e r s o m v a r i t o å t k o m l i g a f ö r d e r e c e n - t a å t g ö r a n d e n , s o m s k u l l e h a f r a m k a l l a t d e m .
1. 3. 2.
Fig. 8.
1. Sanna ined alla sidor plana, 1. 33 cm, br, 15 cm. 2. Sanna ined svagt medformiga sidoplan, 1. 33 cm, hr. 17,7 cm. 3. Sanna ined starkt medformiga
sidoplan, 1. 21 cm, br. !(),:> cm.
Typen nr 3 är avsedd att föras i hand, typerna 1 och 2 att fästas i bänk.
När sännor av typerna 1 och 2 blivit så nedslipade, att de inte längre passa för bänk, användas de som handsännor.
V a d b e t r ä f f a r det å b e r o p a d e fyndet av s l i p s t e n s f r a g m e n t ä r a t t a n m ä r k a , att b r o t t s t y c k e n a v f ö r b r u k a d e s ä n n o r och s ö n d e r s l a g n a k r i t p i p o r h ö r a till de v a n l i g a s t e fynden ö v e r a l l t på de s k å n s k a fälten. D e h a t y d l i g e n g e m e n s a m h i s t o r i a — de ha k a s t a t s på sop- högen och d ä r i f r å n f ö r t s ut på fälten.
S l u t l i g e n n å g r a ord om s ä n n a n s l i v s f ö r i n g — g r u n d v a l e n för den nya t e o r i e n .
»Vid s l i p n i n g e n » , h e t e r det i M:s u p p s a t s , » h å l l e s lien med bla- det på m a r k e n och e g g e n r i k t a d s n e t t u p p å t , v ä d j e s t e n e n föres med h ö g r a h a n d e n så, a t t dess k o n v e x a s m a l s i d a b e a r b e t a r e g g e n . Ef- ter n å g o n tids a n v ä n d n i n g blev s t e n e n emellertid s l i t e n och den u r s p r u n g l i g a k o n v e x a sidan plan eller u r h o l k a d . Det v a r h ä r i det k r i t i s k a momentet l å g ; m a n gick då till den välbekanta hällen för att på denna avslipa vädjestenen, s å att den slitna sidan återfick sin u r s p r u n g l i g a buktade form. Arbetet m o t s v a r a d e såle- des den j u s t e r i n g , som tid efter a n n a n måtte vidtagas med varje slipsten .» (Sid. 142).
D e s s a u p p g i f t e r om s l i p n i n g e n s metod och s ä n n o r n a s b e h a n d l i n g ä r o i behov a v j u s t e r i n g .
D e t f ö r e k o m m e r dels s l i p n i n g med f a s t s i t t a n d e s a n n a , dels slip- n i n g med r ö r l i g s a n n a och dels en kombination av dessa båda me-
G R O P H Ä L L A R N A I K U L L A B Y G D E N 167
»Brynetavlai Fig. 9.
med fastnaglad sanna.
toder — fast sanna vid slipning av liebladets undersida och rör- lig vid slipningen av översidan.
Vid den förstnämnda metoden, som torde vara den allmännaste, fästes sännan mellan två par starka tränaglar på en med fyra ben försedd »brynetavla» (fig. 9), över vilken sliparen sitter gränsle och för liebladet fram och åter. Vatten öses på av och till eller droppar ned från ett upphängt kärl, en träsko e. d. Sännan måste vändas då och då för att nötningen skall bli likformig. Här är det så långt ifrån, att den vid slipningen uppkomna planheten är ett fel, som måste justeras bort, att denna planhet tvärtom är betin- gelsen för en bekväm slipning.
Vid denna metod förekommer ingen annan justering än avlägs- nandet av någon »klack» eller »käringrumpa», och detta sker i re-
geln genom skrapning med liebladets »lår» (partiet närmast tån- gen), undantagsvis genom skrubbning mot en plan stenplatta.
Och fig. 9 visar, vilken form en så anbragt sanna normalt an- lager, då den kommit i bruk.
I trakter, där liebladet är fastbundet med vidjor av rotting eller sälg, förekommer slipning med rörlig sanna, antingen enbart eller blott vid slipningen av liebladets översida. Denna slipning av översidan tillgår så, att man låter bladet vila mot brynebyttans kant eller något annat stöd —'- mot ett hack i brynetavlan, när den kombinerade metoden användes —, under det man håller upp
»orvet» (skaftet) med vänster hand och för den i vattenbaljan dop- pade sännan med höger.
Vid denna bryning är bibehållandet av sännans buktighet en för- del. Genom att vid varje drag låta sännans kant passera liens egg kan formen bibehållas utan vidare åtgärder. Därtill bidrar också det förhållandet, att slipytan avtar i bredd mot sännans ändar. Nå- gon justering på häll behöver då inte förekomma.
I vissa delar av södra Småland och norra Skåne, där jag varit i tillfälle att följa allmogen i dess dagliga gärning, förekommer dock en sådan justering. Och det enligt uppgift mera nu än förr, enär rutinerade slåtterkarlar med intränad skicklighet i konsten att umgås med lie och sanna bli allt sällsyntare. Man placerar där- vid gärna brynedonen intill en sten med plan yta — ofta densam- ma år för år —, där man vid behov kan utföra justeringen. D e n - n a ä r g j o r d p å n å g r a ö g o n b l i c k o c h e f t e r l ä m n a r i n g a a n d r a s p å r ä n a t t d e n a n v ä n d a s t e n e n s y t a v i d å r e f t e r å r , k a n s k e i m a n s å l d r a r , u p p r e p a t b r u k k a n b l i n å g o t b l a n k n ö t t. Det gäller ju blott att sänka den plana slipytan mot sännans poler någon millimeter.
Nu är det väl möjligt, att slåtterfolket vid Vikens Ry någon gång kan ha utfört denna procedur på därvarande stora bergparti.
Men då har man måst hålla sig till de plana ytorna och föra red- skapet så, att inga för den ömtåliga slipytan ödesdigra gropbild- ningar fått uppstå. Till hela bergytornas våldsamma sönderplöj- ning i djupa, högst oregelbundna fåror är denna ömtåliga process utan skuld. Hela bygden är f. ö. rik på stenblock, lämpligare för ifrågavarande justering än de ojämna och skrovliga sandstens- knallarna. Vid Viken ligga stengärdsgårdarna lika tätt som nå-
G R O P I I A L L A R N A I K U L L A B Y G D E N 169
Fig. 10.
1. Tvärsnitt av sanna. — 2. Tvärsnitt av grop, sådan den, åstadkommen med sanna, bort vara. — 3 och 5. Tvärsnitt av gropar, sådana de i verkligheten äro. •— 4. Längdsnitt av grop i Döshult. 40 cm lång och 10,1 cm djup. —
5. Samma grop i tvärsnitt.
gonsin i Småland. Ingenstädes i Kullabygden har det förefunnits någon anledning att i förevarande fall gå över ån efter vatten.
Tilläggas bör, att nämnda bergparti i Vikens Ry företer samma överlagringsfenomen som övriga här nämnda gropstenar. Varhelst nmllbildning kunnat uppstå och finna fäste, förekommer överlag- ring. Varhelst man lyfter på detta täcke, träda nya, välbehållna gropar i dagen. Men där finnas också relativt plana ytor, särskilt i de starkare sluttningarna, som förmodligen alltid legat öppna och tillgängliga, där man i brist på andra närliggande möjligheter kunnat justera en felslipad sanna.
Sännans alibi bevisas också tydligt och fullständigt av rännor- na själva. Varje till lieslipning använd sanna har ett tvärsnitt med rätlinig bas (fig. 10: 1). Denna rätlinighet måste man bibe- hålla eller, om den genom vårdslös slipning gått förlorad, åter- ställa vid justoringen, och detta är möjligt endast vid plant un- derlag. Skulle man med nödig varsamhet tillräckligt länge föra en sådan sanna fram och tillbaka i den lösa sandstenen, så skulle det visserligen uppstå en ränna, men den uppkomna rännans tvär- snitt skulle förete r a k b o t t e n l i n j e (fig. 10: 2). Men e n s å d a n b o t t e n l i n j e f ö r e k o m m e r i n t e i g r o p a r n a , u t a n t v ä r s n i t t e t s b a s l i n j e ä r r u n d a d (fig. 10: 3),
ofta s p e t s i g t r u n d a d (fig. 10: 5), m y c k e t ofta sned och s t a r k t lu- tande mot ena sidan, ofta ä v e n v å g f o r m i g eller försedd med g r o - p a r och a v s a t s e r . H u r s k u l l e m å n n e s l i p y t a n på en s a n n a s e ut efter a t t h a v a r i t u p p h o v till en s å d a n g r o p ?
D e t b ö r f a s t s l å s s o m o b e s t r i d l i g t , a t t d e t i n t e ä r m ö j l i g t a t t m e d e n t i l l s l i p n i n g a n v ä n d s a n n a
— m e d d e s s r e k t a n g u l ä r a e l l e r k v a d r a t i s k a t v ä r s n i t t4 — å s t a d k o m m a e n s l i p r ä n n a m e d r u n - d a t t v ä r s n i t t u t a n a t t r e d s k a p e t f ö r s t ö r e s .
A l l t s å : a t t m a n p å i c k e ö v e r l a g r a d e d e l a r a v s a n d s t e n s h ä l l a r n a i K u l l a b y g d e n k u n n a t j u s t e - r a f e l s l i p a d e s ä n n o r ä r e n s a k , d e o m s k r i v n a r ä n n o r n a s h i s t o r i a e n a n n a n .
D e s. k. s v ä r d s l i p a r s t e n a r n a u t g ö r a t y d l i g e n ett problem för sig, som i n g e n t i n g h a r a t t g ö r a med de h ä r i f r å g a v a r a n d e gropste- n a r n a .
Z U S A M M E N F A S S U N G .
O. Liden: Die Rinnenfelsen in der Gegend des Kullen.
In einem Aufsatz »Sliprännornas praktiska bruk> in Fornvännen 1936, H. 3, S. 129—144 hat Dr. Torsten Mårtensson nachzuweisen versucht, dass die sog. Schleifrinnen in der Gegend des Kullen nördlich von Hälsingborg in späterer Zeit und zwar durch Zurichtung gcwisser Schleifsteine, »sän- nor», »vädjestenar», entstanden seien, welch letztere hauptsächlich zum Schleifen der beim Mähen verwendeten Senson benutzt worden seien (Abb.
8—9).
Auf steinzeitlichen Wohnplätzen in der Gegend kommen jedoch Stein- blöcke mit Schleifrinnen vor, fiir die ein Zusammenhang mit den fraglichen Kulturen angenommen worden muss (Abb. 4—6).
Die auf Felsen vorkommenden Vertiefungen in Viken sind im allge- meinen bis in die letzte Zeit hinein vollständig odcr teilweise von Erde uberlagert gewesen. Einige sind zufällig beim Abtragon der oberfläcblichen Erdschicht zutage getreten (Abb. 2—3).
* Sännans ursprungligen rektangulära tvärsnitt blir så småningom kva- dratiskt för att sedan åter antaga rektangulär form genom att de forna smalsidorna bli bredsidor och vice versa.
G R O P H Ä L L A R N A I K U L L A B Y G D E N 1 1 1
Diese Uberlagerung, die sich erst eingestellt haben känn, nachdem die zur Bildung der Vertiefungen ftihrende Boarbeitung des Sandsteins auf- gehört hatte, muss säkular geschehen sein und zu ihrer Entstehung sobr länge Zeit gebraucht haben. Die fraglichen Vertiefungen gehören daher zweifellos vorgeschichtlicher Zeit an.
M. beruft sich auf die gute Erhaltung gewisser der Vertiefungen als Beweis fiir deren rezente Entstehung, libersiebt aber, dass es eben die urspriinglich am iiefsten ilberlagerten und am spätesten blossgelegten Vertiefungen sind, die am besten erhalten sind — also die Partien, die den rezenten Handlungen, die sie hervorgerufen haben sollen, umugänglich ge- wesen sind.
Die von M. angeftihrte Zurichtung von Wctzsteinen känn nur auf planer Unterlage geschehen. Aber die Bascnlinie des Querschnitts der Vertiefungen ist nicht gerade, sondern rund (Abb. 10: 3), oft zugespitzt (Abb. 10: 5), sehr oft schräg und stark nach der einen Seite hin gencigt, oft auch wellen- törmig öder mit Gruben öder Absätzen versehen.
Es ist als unbesireitbar festzustellen, dass es nicht möglich ist, mil einem.
zum Schleifen verwendet en Wetzstein — mit seinem rechteckigen öder quadratischen Querschnitt — eine Schleifrinne mit rundem Querschnitt zu erzeugen, ohne dass das Gerät zerstört wird.
Also: dass man auf nicht iiberlagertcn Teilen der Sandsteinfelsen in der Gegend des Kullen falsch gescbliffene Wetzsteine hat zurichten können, ist eine Sache, die Geschichte der zur Frage stehenden Rinnen ist eine andere.
Die sog. Schwortschleifsteine bilden offenbar ein Problem fiir sich, das nichts mit den hier behandelten Rinnensteinon zu tun hat.
