Examensarbete
Ämneslärare för gymnasiet 300 hp
Den humoristiske profeten
En kvalitativ studie av tre av Carl Michael Bellmans texter
Examensarbete i svenska för ämneslärare 15 hp
Halmstad 2021-06-22
Erik Hesselgren
Högskolan i Halmstad
Akademin för lärande, humaniora och samhälle
Uppsats 15 hp, Svenska språket 61–90 / 7,5 hp, Svenska språket 31–60 Författare: Erik
Förnamn: Hesselgren
Den humoristiske profeten
En kvalitativ studie av tre av Carl Michael Bellmans texter
Handledare:
Daniel Möller VT 2021
Abstrakt
Denna litteraturstudie undersöker tre av Carl Michael Bellmans texter för att undersöka deras relevans i svenskundervisningen, samt om och vad deras parodiska upplägg säger om
Bellmans attityd gentemot kristendomen och Gamla testamentet. Undersökningen fokuserar på epistel nr 23, sång nr 35 och sång nr 41. Studien grundar sig på en kvalitativ
litteraturundersökning där hermeneutiken används för att tolka fram ett resultat, för att sedan med hjälp av relevant forskning inom ämnet, analysera det framtagna resultatet. Utöver tidigare forskning kommer även litteratursociologisk teoribildning användas för att analysera empirin. Undersökningen urskilde en del tendenser och då framförallt det faktum att Bellman förmänskligar gestalter och berättelser ur Gamla testamentet med hjälp av allusion. I frågan om Bellmans parodi, visar studien att denna genre används av Bellman för att ta ner
religionen och dess karaktärer till en lägre och mer samhällsnära nivå. Studien påvisar
slutligen även att Bellmans relevans inom svenskundervisningen framför allt ligger i komiken och nöjet med att läsa lyrik som kan ses som mer verklighetsnära för eleverna.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 1
1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 1
1.2DISPOSITION ... 2
1.3BAKGRUND ... 2
1.3.1PARODI HOS BELLMAN ... 4
1.4TIDIGARE FORSKNING ... 5
1.5TEORETISK UTGÅNGSPUNKT ... 9
1.6METOD OCH MATERIAL ... 10
2. RESULTATANALYS ... 11
2.1EPISTEL 23 ... 11
2.2SÅNG 35 ... 17
2.3SÅNG 41 ... 22
2.4.DISKUSSION OCH SLUTSATSER ... 27
3. SAMMANFATTNING ... 31
4. SLUTORD ... 32
LITTERATURFÖRTECKNING ... 33
1. Inledning
”Supa, dricka och ha sin flicka, är vad sancte Fredman lär”, skrev Carl Michael Bellman (1740-1795) en gång. Denna bild av en försupen trubadur eller diktare är troligtvis den bild majoriteten av oss har av vår kära nationalskald. Den yngre generationen må kanske enbart känna igen Bellman i sällskap av en rysk och en tysk. En blandning av dessa bilder må inte vara helt missvisande, Bellman var trots allt en lyriker som skrev komiska texter samtidigt som han aldrig spottade i glaset och trivdes som bäst i Stockholms krogkvarter. Bellmans förkärlek för fest och lust syns tydligt i de två huvudverken, Fredmans epistlar och Fredmans sånger. Bellmans kärlek för parodi och ironi syns tydligt i dessa verk och i en del av dessa sånger och epistlar syns tydliga allusioner och anspelningar på texter och gestalter ur Gamla testamentet. Detta kan ses som extra intressant då Bellmans litterära karriär hade sin början i översättning av religiösa dikter, framför allt från Tyskland och Frankrike. Det är därför intressant att se hur Bellman använder humor kopplat till texter med religiös anspelning. Tar han hjälp av religionen för att skapa komisk lyrik eller underhåller han genom att göra religionen till objekt för förlöjligande?
Bellmans parodiska och ironiska skrivande må inte ha en given plats inom svenskundervisningen och faller hos vissa bort i urvalet kopplat till författare under upplysningen. Frågan är dock om inte Bellman bör användas i större utsträckning i
svenskundervisningen och bör han inte hans plats i det litterära finrummet ses som självklart?
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att med hjälp av litteratursociologisk teoribildning undersöka ett urval av Carl Michael Bellmans texter och dess förhållande till kristendomen, samt deras relevans och möjliga användningsområden inom nutida svenskundervisning. Studien ämnar undersöka Fredmans epistel nr 23 och Fredmans sånger nr 35 och 41. Undersökningen kommer utgå ifrån följande frågeställningar:
• På vilket sätt målar Bellman upp en bild av kristendomen med hjälp av parodi?
• Vilken attityd till kyrkan och kristendomen går att se i de utvalda texterna av Bellman?
• På vilket sätt går det att se en relevans av användandet av Bellman i svenskundervisningen?
1.2 Disposition
Denna studies disposition kommer vara uppdelad och presenteras under ett flertal rubriker samt underrubriker. Efter inledning, syfte och frågeställningar samt denna del fortsätter arbetet med att ge en kort bakgrund över Bellmans liv, epoken han var aktiv i samt en förklaring av begreppet parodi i Bellmans verk. Efter bakgrunden presenteras relevant forskning inom studiens fält och en övergriplig syn på forskningsfältet som helhet kommer ges men även en mer genomförlig förklaring av tre valda forskningstexter kommer
presenteras. Vidare i uppsatsen kommer studiens valda teoretiska utgångspunkt,
litteratursociologi, redovisas. I denna del förklaras de tre aspekter av vald teori som kommer användas i analysen av resultatet. Efter detta presenteras uppsatsens metod och material för att sedan komma fram till resultatanalysen. Resultatet presenteras och analyseras med hjälp av hermeneutisk lyriktolkning samt litteratursociologisk teoribildning. Under rubriken
resultatanalys kommer empirin även diskuteras i korrelation med tidigare forskning, som tagits upp tidigare i uppsatsen. Under rubriken diskussion och slutsatser kommer det som framkom i resultatanalysen diskuteras för att besvara studiens tre frågeställningar. I besvarandet av den tredje frågeställningen, angående Bellmans relevans i svenskämnet, kommer även den didaktiska implikationen diskuteras. Avslutningsvis kommer det en kortare sammanfattning om studiens helhet, där uppsatsen kortfattat redogörs för från inledning till slutsats. Samtliga av Bellmans texter som används i denna studie ligger som bilagor i slutet, efter litteraturförteckningen.
1.3 Bakgrund
Under denna rubrik kommer det redogöras för relevant bakgrund till studien. Det ges även en definition av parodi i Bellmans lyrik. En kortare beskrivning av Bellman och Fredmans epistlar och sånger samt en kort litteraturhistorisk överblick kommer även presenteras.
Carl Michael Bellmans mest kända verk är Fredmans epistlar som publicerades 1790 men påbörjades redan 20 år tidigare. (Hillbom 1994:10–12). Bellman undervisades i tidig ålder inom språk och skrivkonst och debuterade år 1757 med en del översättningar från tyska och
franska samt ett antal religiösa dikter. 1758 tog Bellmans litterära karriär en ny väg och
”Tankar om flickors ostadighet”, som var en moraliserande satirisk text, publicerades anonymt (Hillbom 1994:10–12). Hädanefter blir satir och humor ett frekvent använt verktyg av Bellman vilket leder till att den bibelparodiska sången ”Gubben Noak” skrivs 1766. Även om Fredmans sånger inte är en del av Fredmans epistlar, finns det en likhet i allusionen och förlöjligandet av kristendomen i en del sånger, framför allt sångerna nr 35–43.
Namnet Fredmans epistlar är en allusion på Nya testamentet och mer precist en allusion på Paulus epistlar (Hillbom 1994:18). Paulus epistlar riktas är skrivna till rad kristna
församlingar medan Bellmans verk, Fredmans epistlar, riktar in sig mot en annan typ av församling, nämligen krogens. Budskapet i stora delar av Fredmans epistlar mynnar ut i njutning och sprit, och redan i epistel nummer två får man läsa: ”Supa, dricka, och ha sin flicka. Är vad Sancte Fredman lär” (Hillbom 1994:18). Verket som helhet bör ses som en form av parodi och satir vars komiska inslag nämndes av Bellman själv i en privilegieansökan år 1774, där han skrev att man bör se Fredmans epistlar som ett verk i ”comique smak”, det vill säga ett litterärt verk av komisk karaktär (Hillbom 1994:69).
Under Bellmans tid fanns tydliga tankar inom samhället som förknippades med ett
avståndstagande från kyrkan samt en tanke kopplad till att människan och dess frihet bör ligga i fokus. Allusionen på Nya testamentet blir därför en tydlig orsak till detta verks tydliga koppling till upplysningen. Litteratur och samhälle speglar ofta varandra och en av det mest betydelsefulla dikterna under upplysningen var Alexander Popes dikt, An Essay on Man (Olsson, Algulin, Sahlin 2015:223). Textens tydliga budskap var förenat med tanken om att människans studium bör ligga hos människan själv, inte Gud. Synen på religionen
förändrades under upplysningen vilket ledde till att religionens primära funktion framför allt blev att fungera som en form av morallära och deismen föddes. I sin enkelhet betyder deismen att Gud skapade världen men ingriper ej i människors liv utan det är människans förnuft, logik och vetenskapliga framsteg som påverkar människornas liv och frihet. Dessa idéströmningar ledde till att kyrkans makt i samhället reducerades och idéer som yttrande- och tryckfrihet blev viktiga tankar både inom samhället och litteraturen, samt så blev komedi och satir populära genrer (Olsson, Algulin, Sahlin 2015:227–231).
Även i Sverige var upplysningen en tid för kritisk tänkande, då framförallt emot kyrkan och teologi betraktades under denna tid som vidskeplighet (Olsson M. FL. 2009:107–108).
Upplysningens utveckling i Sverige minskade den respekt som kyrkan som institution besatt, kravet på religiös anständighet i litteraturen minskade och i samhället blomstrade krogarna.
Det är i kombinationen mellan dessa två fenomen som Bellman frodades (Olsson M. FL.
2009:126–127).
Fredmans epistlar är än idag en del av vårt kulturarv och är i undervisningen aktuell på ett flertal sätt. Bellmans användande av satir och komik för att förlöjliga kyrkan kan ses som ett av flera användbara arbetsområden i ett klassrum och tillfällesdiktning som helhet kan ha sin användning i ett klassrum. En stor del av relevansen i denna studie ligger i den upplevda brist som finns inom forskning om Bellmans texter och kopplingen till kristendomens heliga texter.
1.3.1 Parodi hos Bellman
Eva Haettner-Olafsson lyfter problematiken med att termen parodi till viss del är svårplacerad inom litteraturvetenskapen (1978: 142–143). Parodi som term angränsar till ett flertal andra litteraturvetenskapliga begrepp, såsom travesti, imitation och kontrafakt. I enlighet med vanlig etymologi är termens ursprungliga betydelse ”sång bredvid”. Haettner-Olafsson menar att paroditermen som klassiskt begrepp börjar hos J. C. Scaliger och hans förvrängning av eposet ”Est igitur Parodia Rapsodia inversa mutatis vocibus ad riducula sensum detrahens (1978: 142–143).
En relativt stor del av Bellmans verk betraktades redan under sin tid som parodi. Även om Haettner-Olafsson redan använts för att definiera den ursprungliga betydelsen för parodi, ger Lars Lönnroth en förenklad och tydligare förklaring vad parodi betyder, och då framför allt kopplat till Bellmans verk. Lönnroth förklarar att det som menas med parodi, är att en text förhåller sig ironiskt härmande till en förlaga eller individer (Lönnroth 2005:26). I Fredmans epistlar är namnet i sig en parodi på Nya testamentets apostel Paulus och vid ett flertal epistlar sker parodin i form av att Bellman anspelar på heliga texter eller bibliska gestalter. Det skall tilläggas att trots den parodiska infallsvinkeln i Fredmans epistlar är det inte ett förlöjligande av individer som är det stora fokusen. Bellman använder parodin för att sänka de religiösa texterna, det vill säga att när Fredman lånar formuleringar av bibliska gestalter blir denna man inte förlöjligad utan han blir ett helgon fast i en ”låg” miljö (Lönnroth 2005:26). Parodin i Bellmans verk om urmakaren Fredman skall inte förväxlas med satiren i samma texter.
Andra delar av Fredmans epistlar kan kategoriseras som satir men då ligger fokus på de politiska diskussionerna i dessa verk och inte på religionen (Lönnroth 2005:69).
1.4 Tidigare forskning
I detta kapitel kommer ett urval av det relevanta forskningsfältet återges. En generell
sammanfattning om ett antal studier läggs övergripligt fram och ett antal studier gås igenom mer genomförligt.
Forskning om Carl Michael Bellmans litterära arv är inget nytt och det finns en uppsjö av forskning och litteratur som på något sätt bearbetar Bellman eller hans texter. När det kommer till forskning om Fredmans sånger samt epistlar och deras koppling till kristendomen finns det däremot inte samma mängd. Gunnar Hillbom, som är ett välkänt namn i
Bellmansammanhang, skrev 1994 en essä om epistlarnas historia. Hillbom behandlar epistlarnas uppkomst och ger en översiktlig inblick i huvudpersonens karaktär (Hillbom 1994:18–19). I samma antologi publicerade Hans Nilsson en liknande text om Fredmans sånger. I det arbetet ligger fokus på Bellmans musikaliska arv samt Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerströms roll som Bellman-tolkare (Nilsson 1994:79–95). Forskning kopplat till Fredmans sånger och epistlar och Bellmans satiriska förmedling av den kristna tron är inte lika vanligt förekommande. Nils Afzelius har i sin bok, Myt och bild. Studier i Bellmans dikt (1964) studerat Bellmans verk och undersökt hur mytologin syns i olika karaktärer och dess namn. Afzelius fokuserar däremot inte enbart på den kristna tron utan undersöker
användandet av all form av mytologi, från grekisk till kristen . Samtliga av nämnda studier har haft fokus på antingen Fredmans epistlar eller Fredmans sånger. Alla studier har utgått utifrån någon form av lyrikanalys för att undersöka valda texter från något av de två nämnda verken.
Daniel Möller skriver i sin bok Rolldiktningens poetik (2019) om Olof von Dalins
tillfällesdikter och att han i dessa med jämna mellanrum parodierade på kyrkan eller kyrkans män (2019:70). Möller tar vidare upp att både Bellman och Dalin vid olika tillfällen på liknande sätt har publicerat litterära parodier på den kristna tron (2019:75). Anledningen att Möllers forskning finns med i denna översikt är studiens modernitet samt att den
undersökning som gjorts av Dalins tillfällespoesi till viss del liknar den undersökning som görs i denna uppsats.
Lars Lönnroth presenterar i sin bok Ljuva karneval. Om Carl Michael Bellmans diktning (2005) den förvandling som sker i Fredmans epistlar. Lönnroth lyfter fram förändringen i Fredmans epistlar som till att börja med var en parodi på Paulus epistlar men fortsatte som en
scenisk folklivsskildring (Lönnroth 2005:187). I epistelförordet som skrevs 1771, men ej publicerades under Bellmans livstid finns det en tydlig parodi på religiös uppbyggelseprosa och ger samtidigt en bild av Bellmans tanke om vilken väg detta verk skulle ta. Fredman målas upp som den så kallade Bacchuskultens apostel. Lönnroth menar vidare att Fredmans yrke, vilket är urmakare, även det är en skickligt skapad metafor som betonar Fredmans förhållande till tiden och evigheten samtidigt som timglaset sätts ihop med brännvinsglaset, det som upphäver tiden (Lönnroth 2005:190–191). Även den bacchanaliska världen står i förhållande till den kristna men för Baccusdyrkarna är jordelivet paradiset medan livet efter detta är fullt av brister på världsliga glädjeämnen (Lönnroth 2005:192). Vidare lyfter Lönnroth fram det faktum att Bellmans plan att använda Fredman som ett parodiskt helgon bara delvis uppfylldes. Det är framför allt i de två första delarna, epistel 1–25 och epistel 26–
50 som färdigställdes runt 1770-talet som Fredmans roll är mer av detta parodiska helgon eller apostel för Bacchusdyrkarna. I de resterande epistlarna som skrevs ett antal år efter finns det en mer realistisk skildring av Fredman och hans omgivning (Lönnroth 2005:193–194).
Lönnroth lägger stor vikt på epistel 23, ”Ack du min moder” som är ett soliloquim, en form av självrannsakan från rännstenen av Fredman. Denna text kan ses som en parodi på
bibeltexten Jobs klagan i Jobs bok. I denna studie av epistel 23 visar Lönnroth på flera likheter med Jobs klagan och Bellmans lyrik. Fredmans klagan må vara modernare än Jobs, men den bibliska tonen blir trots allt tydlig (Lönnroth 2005:195–198).
Lönnroth har i samma bok även undersökt Fredmans sång nummer 35, Gubben Noach och skriver om olika bibelsgestalter som dryckeshjältar. Lönnroth pekar på Noahs popularitet i dryckesvisor och pekar på att den bakomliggande faktorn för detta är att Noah i första moseboken, när han kliver av arken, var den första som anlade en vingård (2005:88). Den bibliska gestalten Abraham förknippades med sin sexuella energi och Bellman använde sig av båda dessa gestalter i sina sånger. Bellmans dryckesvisor går enligt Lönnroth att till viss del jämföra med den religiösa betraktelsedikten och även om man kan kalla dessa Bacchanaliska dikter, som alltid alluderar på Gamla testamentet, för bibelparodier är det inte ett helt korrekt antagande. Sångerna skall istället ses som ett försök av Bellman att sänka dessa myter till en mer mänsklig nivå och travestera dem i krogmiljöns samtalsform, därför är bibeltravestier ett mer passande namn (2005:88–89). Lönnroth visar att olika bibliska gestalter som Adam, Joachim och Josef används i Bellmans diktning (2005:92–100). Joachim förekommer i sång nr 41 och Josef i sång nr 38. Sång nr 38 tar sin utgångspunkt i kapitel 9 i första Moseboken som handlar om Josef, och framför att hur Protifars hustru får upp ögonen för den unga Josef och sliter av hans mantel (Lönnroth 2005:100–102). Bellman använder sitt språk och ett antal
scenografiska detaljer för att placera denna bibliska gestalt i en miljö som ligger närmare hans publik. Lönnroth pekar på det faktum att det var relativt okej att till en viss del skämta om Gamla testamentet och att Bellmans popularitet med dessa sånger ligger i att hans teknik går att likna med den religiösa betraktelsedikten (2005:104–105).
Även Örjan Lindberger och Reidar Ekner har i boken Att läsa poesi (1955) analyserat Fredmans epistel nummer 23. Lindberger och Ekner (1955) gör en lyrikanalys som är mer djupgående än Lönnroths (2005). En skillnad mellan dessa två studier finns i översättningen av det latinska ordet som är med i inledningen av denna epistel, nämligen soliloquium.
Lönnroth (2005) menar att den moderna översättningen bör vara självrannsakan. Lindberger och Ekner hänvisar till en mer ordagrann översättning och menar att det betyder självsamtal, eller monolog (1955:31). Lindberger och Ekner hänvisar även till Bellmansällskapet och de kommentarer till denna epistels standardupplaga som gjorts av Ivar Simonsson, där det menas att Bellman haft Davids psalm 116, även kallad ”Soliloquium Dawidis” i tanken när han skrev denna monolog av urmakare Fredman (1955:31). Tanken som Simonsson besitter om epistel 23:s parodiska koppling till Davids psalm 116 är något Lindberger och Ekner motsätter sig.
De menar att även om likheter så som att båda texterna är skrivna ur ångest och att det är Guds hjälp som ger själen frid, samt det faktum att Gud åkallas i psalmen och Fredman åkallar Bacchus, så är olikheterna större. Den största olikheten är att episteln inte följer utvecklingsgången som existerar i psalmen. Lindberger och Ekner ger Simonsson rätt i att epistel 23 härstammar från bibeln men menar att det inte är från Davids psalm 116 utan att det är så som Lönnroth (2005) menar, att texten är en allusion på Jobs bok (Lindberger och Ekner 1995:31–33). Förekommandet av kapitel i Jobs bok som inspirationskälla för dikt
förekommer både innan och efter Bellmans tid. Under 1600-talet var det bland annat barockdiktaren Hoffman von Hoffmanswaldau som fann inspiration i Jobs bok och i vår samtid har Hj. Bergman gjort detsamma. Båda dessa två lyriker och Bellman fann inspiration i liknande delar av Jobs bok (Lindberger och Ekner 1955:34). I vidare analys av episteln belyser Lindberger och Ekner olikheter ock likheter mellan Bellmans text och delar av Jobs bok. En olikhet är att Bellman tar bort viktiga delar, såsom förbannelsen av dagen som finns i Jobs bok och lägger större vikt vid förbannelse av själva avlelsen (1955:38–39). Den största skillnaden ligger i attityden som finns i de två texterna, Jobs bok är allvarligt skriven medan Bellman skrev epistel 23 som en parodi med komiska inslag. Lindberger och Ekner jämför även epistel 23 med den svenska 1600-talspoeten Cristopher Leyoncronas dikt Sorgeqväde och hur dessa förhåller sig till Jobs bok men även till varandra (1995:34). Leyoncronas dikt är allvarligare och mer lik Jobs bok än Bellmans epistel , även om den har en mjukare ton som
kan beskrivas som mer evangelisk (1955:36–37). Fortsättningsvis lyfter Linderberger och Ekner upp andra betydelsefulla texter och analyser av Epistel 23. De hänvisar till Atterbom, Ljungren, Leverin och Ek som samtliga till viss del bidrar till analys och diskussion angående Fredmans epistel 23 och dess motiv (1955:42–47). Avslutningsvis sammanfattar Lindberger och Ekner epistel 23 som en text med det verkningsfulla motivet av en människa som förkastar sin egen uppkomst och födelse och att det finns tydliga kopplingar till bibeln samt Jobbs bok och då framför allt delen med Jobs klagan (1955:38–40,55).
Lars Huldén skriver i sin bok Carl Michael Bellman (1994) om bibelkarikatyrer från Gamla testamentet i Bellmans visor, och då framför allt i Fredmans sånger nummer 35–43 (1994:47). Huldén fokuserar till viss del på samma visor som denna studie, nummer 35 och 43 och analyserar båda texterna och deras koppling till Gamla testamentet. Fredmans sång nummer 35 är en karikatyr av Noah och hans ark och sång nummer 43 kopplas till Joachim i Babylon (1994:48-49). Huldén analyserar texterna med utgångspunkt ur det Gamla
testamentet och påvisar att dessa bibliska gestalter får i Bellmans texter förmänskligande drag och att dessa texter ofta benämns som bibeltravestier (1994:47). Lars Huldén nämner även att denna typ av bibeltravesti inte var särskilt omfattande om man ser till Bellmans samlade verk men de bildar trots allt en serie (1994:55).
Huldén tar vidare upp att Bellmans relativt respektlösa behandling av bibliska gestalter inte stannar vid Joachim, Job och Gubben Noach. Bellman behandlar bröderna Moses och Aron från andra Moseboken med samma lätta hand och inställning och sätter dessa i en kontext av drickande och fylla (Huldén 1994:49). Inte heller Judith, från Judiths bok i de apokryfiska tilläggen kommer undan Bellmans penna. Fredmans sång nr 42 är en bibeltravesti och en komisk omskrivning av Judiths bok och berättelse.
Stora delar av den berörda forskningen rör sig kring de texterna denna studie ämnar undersöka. Det som ej finns i tidigare forskning är en studie med de tre utvalda texterna i samma sammanhang, samt så saknas det forskning som mynnar ut i en diskussion om dess användning i skolans värld. Relevansen för denna studie ligger därmed till viss del i att undersöka de tre utvalda texterna tillsammans men framförallt ligger relevansen i den didaktiska diskussion och reflektion som studiens resultat skall mynna ut i.
1.5 Teoretisk utgångspunkt
Under denna rubrik kommer studiens teoretiska utgångspunkt redogöras
Denna studie undersöker ett urval av Bellmans texter och analyserar förhållandet mellan samhälle och litteratur och dess påverkan på varandra. Den teoretiska utgångspunkten för denna uppsats kommer därav ligga inom litteratursociologin. Den litteratursociologiska forskningen har som syfte att analysera hela processen, från litteraturens struktur till dess verkningsmedel. Forskningen bör vara en systematisk analys angående relationen mellan samhälle och litteratur (Svedjedal 2012: 78). Analysen i denna studie kommer använda sig av tre litteratursociologiska aspekter; samhället i litteraturen; litteraturen i samhället; och
litteratursamhället. Aspekten samhället i litteraturen tar utgångspunkt i hur litteraturen skildrar det aktuella samhället. Intresset ligger i vilken bild litteraturen målar upp och till vilken grad samhället i litteraturen speglar det verkliga (Svedjedal 2012:78). Den generella fokusen i denna aspekt ligger ofta på kön, genus och etnicitet, men i denna uppsats kommer främst fokus ligga på religionen. I denna studie kommer denna aspekt framför allt beröra delen av vilken bild Bellman målar upp av religion och bibliska gestalter med hjälp av hans komiska lyrik.
Den andra aspekten, litteraturen i samhället, fokuserar på litteraturens funktion som en form av opinionsbildare. Även om största fokus ligger på litterära kampanjer som riktas mot allmänheten och beslutsfattare, finns det ett intresse inom denna aspekt angående litteraturen som en förmedlare av idéer (Svedjedal 2012:79). Exempel på detta kan vara litterära
propagandakampanjer som fanns under andra världskriget. Denna aspekt koncentreras ofta på de berättartekniska aspekterna kopplat till opinionsbildning och hur författaren skriver för att fängsla och övertyga publiken. Denna aspekt kommer i studien av Bellmans epistlar framför allt undersöka hur lyrikens attityd mot religionen förmedlas genom satir och parodi..
Litteratursamhället, som är den sista av de tre litteratursociologiska aspekterna, berör bokmarknadens utveckling, författarnas försörjning m.m. (Svedjedal 2012:79–80). Denna aspekt är däremot inte relevant för denna studie och kommer enbart beröras oerhört kort i denna uppsats (Svedjedal 2012:79).
Litteratursociologi är ett brett forskningsfält och i denna uppsats appliceras det på en liten studie om en mindre mängd av en nationalskalds verk. Givetvis hade teorier som
nyhistorisism kunnat användas då den teorin intresserar sig för litteraturens kulturhistoriska
aspekter (Tenngart 2008:105) men litteratursociologin är ett bredare perspektiv som räknar in fler perspektiv i analysen vilket är den stora orsaken till att vald teoribildning används.
1.6 Metod och Material
I denna del av arbetet kommer studiens metodik och material förklaras och redovisas. Även den avgränsning som studien krävt kommer förklaras.
I denna studie kommer det att bedrivas en litteraturundersökning och en
litteratursociologisk analys av Carl Michael Bellmans texter Fredmans Epistel nummer 23 och Fredmans sånger nummer 35 och 41. epistlarna är tagna ur standardupplaga 1 från Bellmans skrifter publicerade år 1921, utgivet av Bellmansällskapet, medan sångerna är tagna ur standardupplaga 2 av Bellmans skrifter, med samma utgivare, år 1922. Samtliga av de texter som används är sammanställda av Gunnar Hillbom och språket i texterna har ej bearbetats utan är på sådant vis som Bellman skrev dem.
Texterna kommer läsas i sin helhet med ett litteratursociologiskt perspektiv, med inriktning på temat religion. Detta görs för att tydligt identifiera de delar av de utvalda texterna som på något sätt berör eller behandlar den kristna tron. Inom denna studies ramar faller kristna texter, kristna personer och kristna institutioner in under begreppet religion. Det som är av intresse är om och hur Bellmans parodidiska skrivande förmedlar en attityd eller
ställningstagande till kyrkan och religionen. Studien kommer luta sig på en huvudbok, Ljuva Karneval av Lars Lönnroth (2005) och i analys av sångerna ta hjälp av Lars Huldéns bok Carl Michael Bellman (1994). Böckerna kommer att fungera som en form av utgångspunkt i resultatsammanställningen på det vis att dess innehåll ses som inspiration och som
hjälpverktyg. Till hjälp i processen att tolka och identifiera alluderingar och hänvisningar till bibeln i de utvalda texterna kommer Karl XII:s bibel, tryckt 1703, användas. Anledningen till att denna äldre utgåva av bibeln används är för att i största möjliga utsträckning kunna matcha språk och innehåll med den bibeln som existerade under Bellmans aktiva karriär. Tanken med detta är att ge studien högsta tänkbara vetenskapliga reliabilitet.
Resultaten kommer färdigställas med hjälp av en hermeneutisk lyriktolkning, hämtad ur Lars Elleströms bok Lyrikanalys. En introduktion (2011). Anledningen att det blir denna metod för insamling och analys av empirin är att eftersom en lyrikanalys aldrig är självständig, finns det heller inga givna regler för detta tillvägagångssätt (Elleström 2011:114). I lyrikanalys utifrån hermeneutiken behöver man använda sig utav en tolkningsstrategi, en form av infallsvinkel. Detta görs för att det inte finns ett givet och
självklart sätt att närma sig en dikt eller andra former av lyrik (Elleström 2011:114–115).
Resultatet i denna studie kommer att tolkas fram utifrån ett litteratursociologiskt perspektiv men även till viss del ett litteraturhistoriskt. I sammanställandet av resultatet kommer
analysen ske i samarbete med tidigare forskning. Den tidigare forskningen inom detta område kommer fungera som ett hjälpmedel i färdigställandet av resultatet för att ge det mer
vetenskaplig tyngd. Efter färdigställandet av resultat och analys kommer det presenteras en slutsats där studiens frågeställningar besvaras och sedan följer ett avsnitt kopplat till didaktisk implikation för att diskutera hur Bellmans texter och hans lyrik kan användas i skolan.
Det har i urvalet av litteratur skett en avgränsning i vilka texter av Bellman som skall ligga till grund för studiens analys. Detta har gjorts då Bellmans litterära arv är för stort för denna studies ramar och tid. Urvalet har gjorts i samspel med handledare för denna studie i form av en dialog för vilka texter ur verken Fredmans epistlar och Fredmans sånger som bör vara aktuella för den undersökning som skall göras.
2. Resultatanalys
Under denna del av arbetet kommer resultatet presenteras och analyseras. Resultatet kommer bearbetas utifrån texterna med hjälp av litteratursociologisk teoribildning och med stöd av tidigare forskning och Karl XII:s bibel. Kapitlet avslutas med diskussion och slutsatser där det framtagna resultatet diskuteras med syfte att besvara studiens tre frågeställningar.
2.1 Epistel 23
Fredmans epistel 23 inleds med brödtexten: Som är et soliloquium då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot Banco-huset, en sommar-natt år 1768. Ett soliloquium är som tidigare nämnt en form av monolog och epistelns bittra motiv går att likna vid Jobs bok i Gamla testamentet och då framför allt kapitel tre. Det är denna del av bibeln som till störst del går att likna med Epistel 23, denna tanke håller både Lönnroth (2005) och Lindberger & Ekner (1955) med om och tanken kan ses som allmän konsensus hos Bellmanforskare. En tydlig koppling finns i tredje kapitlet av Jobs Bok. Denna del av Jobs bok börjar med att Job förkastar sin tillkomst och avel ”Den Dagen vare förtappad, på hvilkom jag är född; och den natten, då man sade : En man är aflad” (Jobs bok 3:3). Denna passage i Jobs bok går att jämföra med början av: Fredmans Epistel 35 och frasen:
(1) Ach du min moder! Säj hvem dig sände Just til min faders säng.
Du första gnista til mit lif uptände
Ach jag arma dräng!
Blott för din låga Bär jag min plåga Vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
När du dig svalka, Brann min blod i dig.
Du bordt haft lås och bom För din jungfrudom.
För din ljungfrudom. (EP 23)
Sjunde raden i (1), ’vandrar trött min stig’ är en vanlig metafor inom religionen och kopplas till jordelivets vedermödor och är en del av denna text som kan ses ha religiös koppling men inte specifikt till en viss del av bibeln (Lönnroth 2005:196). Även om
Fredmans ord kan ses som betydligt mer humoristiskt skrivna och inte uttalade med samma allvar som hos Job, är kontentan densamma: en förbannelse av sin egna tillkomst och födsel.
Både Fredman och Job uttrycker i dessa texter en önskan om död, eller åtminstone en önskan om sin egna icke-existens. I Jobs bok står det:
(2) ” Att hin icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortglömde olyckorna för min ögon.
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utom moderlifvet kommen var?
Hvi Hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
(Jobs bok 3:10-12).
I denna delen av Jobs klagan går det att se motsvarigheter med avslutningen på första versen av Fredmans epistel 23, (1), där orden ”Du bordt haft lås och bom. För din
jungfrudom. För din jungfrudom” ligger sist strofen. Likheten ligger i en önskan om att inte finnas eller leva längre och att denna vilja kopplas till förbannelsen av födelsen. I den andra strofen av epistel 23 fortsätter Fredman förbanna sin avlelse och allt som hör dit till. Fredman fördömer allt som har med en människas tillkomst och födsel förutom fadern.
(3) […]Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke, Som min far bedrog
Tvi och den stunden Då du blev bunden Och din tro förskrev.
Tvi dina fötter Då du blev trötter Och i sängen klev!
Ell` kanske på ett bord
Att min bild blev gjord. […] (EP 23)
I Jobs bok, kapitel tre finns en liknande tendens att det är modern som bör beskyllas för livet och eländet men det är inte samma tydlighet i ställningstagandet som i Fredmans epistel 23. I jämförelse mellan (2) och (3) går det att se att beskyllningen för, samt fördömandet av livet är kopplat till modern. I (2) frågar Job varför hon tog upp honom i hennes sköte och i (3)
beskyller Fredman hans mor för hans födelse, trots att det går att tolka som att det är fadern som med tvång binder hans mor och på så sätt ger Fredman sitt liv. Beskyllandet av modern hos Fredman går även att se i början av detta soliloquium. I (1) ser man öppningsfrasen ”Ach du min moder” och får redan där en känsla av att modern är orsaken till Fredmans upplevda elände. Formuleringen och ordvalen i (3) gör att det går att tolka att det är moderns fel att fadern tvingar sig på henne då det enda han gör är att falla för frestelsen. Denna syn går även den att koppla till ett utdrag ur bibeln men denna gången är det historien om hur Eva frestade Adam i Edens lustgård (Genesis 3:9–13).
I den tredje strofen finns det inga tydliga kopplingar eller alluderingar på kristendomen eller bibeln, utan Fredman fortsätter att fördöma den kärlek och det äktenskap som försatt honom på denna jord. I fjärde och femte strofen av denna epistel framför Fredman vad man kan tolka vara en form av trosbekännelse (Lönnroth 2005:198). Tydliga kopplingar till Jobs bok finns ej men textens motiv och genretillhörighet gör så att stroferna 4–5 blir som en form av en parodisk bekännelse eller bikt.
(4) Känn mina händer magra och kalla Darra vid larm och dån;
Se dem af vanmagt vid min sida falla, Liksom visna strån.
Ögon och kinder, Alt sammanbinder Dubbel skröplighet.
Himmel! Min tunga Orkar ej sjunga Om den frögd jag vet;
Om kärlekens ro och qval Och en full pocal
Och en full pocal – (EP 23)
I (4) Beskriver Bellman Fredmans händer som magra och kalla samt liknar dessa med vissna strån. Detta menar Lönnroth (2005:199) är en erinring på den bibliska gestalten Jesaja och hans ord ”allt kött är hö” samt menar han att det finns en viss likhet i det första
Petrusbrevet där kött omtalas som ”vissnat gräs” (2005:199). Likheten med dessa två delar av bibeln och Bellmans beskrivning av Fredmans händer kan ligga i hopplösheten. Likheten med delen från Esaia (Jesaja i nyare översättningar) finns även i de riktade orden mot himmelen. I (4) pratar Fredman med himmelen och förklarar sin hopplöshet och som det visas i (5), är även den delen av Esaia, som Lönnroth (2005) menar att Bellman erinrar på, taget ur kontexten med ett samtal riktat mot himmelen eller i detta fallet Gud.
(5) Ty Herrans härlighet skall uppenbarad varda; och allt kött skall tillsammans se, att Herrans mun talar
En röst säger: Predika. Och han sade: Hvad skall jag predika? Allt kött är hö och all dess godhet är såsom ett blomster i markene (Esaia 40:5-6).
Likheten mellan beskrivningen av Fredmans händer och Esaias ord kan ses som till viss del långsökt och hade inte denna text som helhet varit uppbyggd på liknande sätt med tydlig allusion på en del av bibeln, hade kanske inte liknelsen gjorts. Det tycks däremot finnas en likhet i ordvalet och hopplösheten som båda formuleringarna är gjorda i. I (4) finns det en stark känsla av uppgivenhet och hopplöshet och Fredman pratar om sina ögon och kinder. I Jobs bok (16:11–18) pratar Job om att Gud har övergett honom och hans ansikte är svullet av gråt och ögonlocken är mörka. Kopplingen är inte lika tydlig som andra i dessa texter, men känslan i kapitel 16 i Jobs bok och (4) upplevs liknande och då blir dessa ord och
formuleringar en form av koppling mellan Fredman och Job. Fredmans bibelparodiska bikt fortsätter sedan i fjärde strofen.
(6) Läska min tunga, ach! Sötas safter Spriden i kärlen ljud.
Jag är en hedning, hjerta munn och krafter Dyrka vinets gud
Fattig, försupen, I denna strupen, Finns min rikedom.
I alla öden, I Bleka döden Läskar jag min gom Och i min sista stund Glaset för til min mund.
Glaset för til min mund. (EP 23)
I (6) beskrivs en form av förfall och Fredman beskriver sig själv som en hedning, en man som ej levt efter den kristna tron. Det är inte den kristna tron Fredman menar sig ha svikit utan det är vinets Gud och den bacchianska kulturen som Fredman ej lyckats leva upp till.
Frasen ”I denna strupen”, syftar på att vinet han druckit är den enda rikedom han har kvar, och eftersom han inga pengar har kan han ej dyrka vinets Gud. Han är en hedning på samma sätt som en kristen individ är när den ej kan leva efter läran eftersom han själv inte kan leva på ett sätt som en dyrkare av vinets Gud bör göra, vilket ger denna strof av epistel 23 en ännu större känsla av en parodisk trosbekännelse eller bikt. Den här delen av episteln är även botten på denna text och i nästkommande strof kommer vändpunkten för Fredman. I den sjätte strofen öppnas krogarna, mörkret försvinner och Fredman kommer alldeles strax få dricka så att han åter igen kan gå ner till Bacchus rum. Tolkar man den här textens helhet som en form av bibelparodi blir sjätte strofen en början på en besvarad bön. Ser man (4) och (6) som en
bikt, trosbekännelse eller bön blir sjätte och sjunde strofen som en form av bönesvar. En början på detta syns i sjätte strofen, (7) men det blir ännu tydligare i den sjunde (8).
(7) Men Krogdörn öppnas, Luckorna skrufvas;
Ingen i staden klädd.
Stjernan af morgon-rodnat liksom kufvas Ned i molnens bädd;
Solstrålar strimma, Kyrktornen strimma Luften blir så ljum Hvar är nu kappan?
Här ser jag trappan Ned till Bacchi rum
Gif mig en sup, min själ […] (EP 23)
I (7) kan man se vändningen som sker i denna epistel och det går att se det som att Fredmans klagovisa och bön har blivit besvarade och det är nu möjligt att återigen dyrka Bacchus, vinets Gud.
(8) Nå så gutår, jag vil mig omgjorda Ragla til bord och stop.
Nu ska de styfva leder blifva smorda, Smorda all ihop.
Hurra courage!
Lustigt Bagage!
Friskt i flaskan , hej!
Nu är jag modig Tapper och frodig Och jag fruktar ej.
Ännu en su ell`par
Tack min mor och far […] (EP 23)
I (8) blir känslan av besvarad bön starkare och med hjälp av detta blir Fredman stark igen.
Valet att skriva ’jag vil mig omgjorda’ innehåller en parallell med Jobs bok, kapitel 38:3 (Lönnroth 2005:202). Epistel 23 inleds med Fredman i rännstenen klagandes likt Job och till viss del följer Fredman en liknande utveckling som Job gör. Likheten med (8) och Jobs bok kan även finnas i hela kapitel 16, inte bara i vers tre. I kapitel 16 straffar Gud Job och det är i den delen av Jobs bok som huvudpersonen blir ödmjuk och ”omgjord” och det är därför det även är passande att Fredman i den här delen av episteln visar en vilja att göra det samma. I början av (8) förklarar Fredman att han vill ”omgjorda” sig, vilket kan ses som en koppling till Jobs bok, kapitel 16 och framför allt vers 3.
Epistel 23 avslutas i motsats till hur den började. Episteln började med att förbanna hans existens och hans mor och den avslutas med att livsglädjen är tillbaka och hans far nästintill välsignas.
(9) Tack för vart sänglag, Skål för Hvar trogen, Som gjort vid brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen Til min födslo-säng;
Tack för din låga, För din förmåga, Du min gamla far;
Kunde vi råkas, skulle vi språkas, Supa några dar,
Min bror du blifva skull,
Och som jag så full. […] (EP 23)
I (9) syns det, som tidigare nämnts, en form av förändring från att beskriva sin existens som en tragedi till att visa tacksamhet för sitt liv. När skiftet sker från positivt till negativt, sker även skiftet från mor till far. En liknande förändring går att se i Jobs bok. I kapitel tre fördömer även Job den dagen han både avlades och föddes för att sedan i slutet bekänna Guds nåd och bli välsignad.
(10) Jag havfer hört dig med öronen, och min ögon se dig ock nu.
Därföre gifver jag mig skuld, och gör bot i stof och asko (Job 42:5.6)
(11) Och Herren välsignade Job mer än tillförene; så att han fick fjortontusend får, och sextusend camelar, och tusende par oxar, och tusende åsnar; (Job 42:12)
I (10) och (11) ser man att Job i slutet av sin berättelse får Guds välsignelse och han accepterar Gud istället för att som i början fördöma sitt liv och födelse.
Den stora skillnaden mellan Fredmans epistel 23 och Jobs bok är att Fredman slår fast enbart på hans födelse och hur han kom till medan Jobs bok är en livsberättelse. Även om det i analysen lyfts fram en hel del liknelser och kopplingar mellan Bibeln och Epistel 23 skall det inte ses som någon form av religiös text utan det bör ses som en väldigt välskriven parodisk text som till viss del är en allusion och anspelning på delar och gestalter ur Gamla
testamentet.
Ser man epistel 23 ur den första aspekten i den litteratursociologiska teorin som används i denna studie och undersöker hur litteraturen skildrar samhället finns det en del att ta fasta vid.
Den breda kunskapen om Bellmans liv i Stockholm och det konsensus som råder kring att Bellman levde och uppträdde på krogar och levde sitt liv i spriten och festens tecken ger honom ett starkt etos när han skriver om dessa krogar på Stockholms bakgator. Strofen som redogörs i (7) är en del av denna epistel som lovordats i större mängd för hur den beskriver att Stockholm vaknar till liv (Lönnroth 2005:201). Det vill säga att det får ses som att Bellman i denna text skildrar miljön och samhället på ett trovärdigt och korrekt sätt. När det kommer till den andra aspekten går det att se vissa epoktypiska drag i den attityd och i det sättet Bellman förhåller sig till kyrkan. Valet av användandet av parodi för att på något sätt kritisera eller
förlöjliga kyrkan är en konsekvens av att det under denna epistels tid fortfarande låg en censur över texter som behandlade teologiska frågor (Olsson M. FL. 2009:106). Det låg även i
Bellmans tid att på något sätt motverka kyrkan. Epistel 23 kan ses som en väldigt liten del av en typ av litteratur som under senare delen av 1700-talet på något sätt motverkade eller kritiserade kyrkan. Även om det under denna tid i samhället dominerades av idéströmningar om lycka, nytta och förnuft var samhället till stor del kritisk till kyrkan (Olsson M. FL.
2009:108). Detta gör att det går att motivera epistel 23 som en opinionsbildare mot kyrkan och en liten del av ett manifest för människans egna vilja och frihet.
2.2 Sång 35
På Bellmans tid var bibelvisor ingen nyhet utan det var redan då en traditionell genre (Huldén 1994:47). Sång nr 35 är en form av bibeltravesti som fokuserar på Gamla testamenten och berättelsen om Noah, som förekommer i första Moseboken, kapitel 6–9. Det är framförallt kapitel 9 i första Moseboken som är av intresse för Fredmans sång nr 35 och då främst verserna 20–27. Sång nr 35 är den första av flera av dessa bibeltravestier i Fredmans sånger och sångerna 35–43 har alla någon koppling till en gestalt i Gamla testamentet. Sång nummer 35, även kallad Gubben Noach inleds med (12):
(12) Gubben Noach :||:
Var en hedersman, När han gick ur arken Plantera han på marken Mycket vin, ja mycket vin ja Detta gjorde han. (Sång 35)
Denna del kan ses som en allusion på vers 20–21 i kapitel nio i första Moseboken:
(13) Och Noah Begynte till och vardt en åkerman, och plantade en vingård.
(14) Och då han drack af vinet, vardt han drucken, och låg oskyld uti sine huddo (1 Mos: 20-21).
(12) är en tydlig allusion på (13) och (14). Bellmans allusion på Noahs berättelse tar plats i det skedet då Noah räddat människosläktet och lämnat arken och gått i land. Det vill säga att Bellman väljer ut den delen av Noahs berättelse som fokuserar på Noahs hjältemod och heroiska handling. I denna dryckesvisa avstår Bellman att ta upp den delen av Noahs
berättelse där han blir så berusad i sin hydda så att hans son hittar honom utslagen och naken på sitt golv (1 Mos. 9:22–23). Huldén menar att Bellman i stället syftar på denna del av Noahs berättelse i epistel nr 5 när han använder frasen ”Gå baklänges bort där som nykterhet rår”
(Huldén 1994:48). Anledningen att bortse från delen som innefattar Noah naken i sin hydda kan ses som särskilt undersamt då det hade passat perfekt i textens tema, men det kan även vara så att Bellman medvetet valde att fokusera på bibelgestalten i stället för hans berättelse. I nästkommande vers av sång nr 35 fortsätter Bellman att sätta Noah i en situation där
alkoholen är primär:
(15) Noach rodde :||:
Ur sin gamla ark, Köpte sig buteljer , Sådana man sälljer, För at dricka, för at dricka På vår nya park. (Sång 35)
I (15) fortsätter berättelsen av Noach att präglas av festligheter och alkoholhaltiga drycker.
Bellman gör en man av Gud till en man av vinet. I Gamla testamentet var Noah först med att plantera en vingård och har som följd av detta blivit central i flera dryckesvisor och även till viss del hyllad. Jean le Houx skrev på 1500-talet en dikt där Noah målas upp som en
hedervärd patriark som vi skall tacka då det var han som gav oss vinet (Lönnroth 2005:88). I (12) och (15) går det att tyda, att Bellman valt att måla upp en annan bild av Noah. Noah förmänskligas och plockas ner från de heliga berättelserna till det som kan ses som Bellmans dryckeskultur och syndfulla levnadssätt. Raden, ’på vår nya park’ i (15), fungerar som en allusion på jorden efter syndafloden. Parken symboliserar den nya och rena jorden som var ett resultat av syndafloden. I bibeln är livet efter syndafloden rent och nytt och som det går att se i (21) pratas det om vår gröna jord, vilket kan ses som en anspelning på en jord som frodas och växer. I Bellmans fall blir denna nya park likvärdig med jorden efter syndafloden, det är i denna park vin skall drickas och livet åter skall bli en fröjd. 1 (12) och (15) går Noah från att plantera vin till att sälja det och dricka vinet i deras nya park, det vill säga en början på ny och bättre värld, en värld där det går at införskaffa sig vin.
Trots att Noah i denna bibelparodi används för att göra en parodi av en kristen text, går det att se i (16) att Noah ändå ges attribut såsom omtanke och välvilja mot sina medmänniskor.
(16) Han väl visste, han väl visste At en mänska var :||:
Torstig af naturen Som de andra djuren
Därför han ock, därför han ock Vin planterat har. (Sång 35)
Det blir i (16) tydligt att Noach trots allt bidrog stort till människors välmående. Detta leder till att det upplevda förlöjligandet som finns i denna parodi, inte fokuserar på Noah, utan
på kristendomen som helhet. Det går även att se en mindre parallell mellan (16) och vers 3 i kapitel nio i första Moseboken där Gud förklarar att allt som lever och rör sig skall vara Noah och hans familjs föda (1 Mos. 9:3). Parallellen finns i att i (16) och även i både (12) och (15) är det Noah som är ansvarig för den föda eller vätska som uppskattas mest av människor, nämligen vin.
I (16) lyfts Noahs förståelse och välvilja till människorna fram och i (17) ser vi den delen av Noahs bibliska berättelse där det blir tydligt att livet efter floden kommer bli en bättre tid.
(17) Och vill göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt kött förderfvadt varda med flodens vatten, och skall härefter ingen mer flod komma, den jordena förderfva skall (1 Mos. 9:11)
Likheten mellan (16) och (17) ligger i positiviteten kopplat till livet efter den stund då floden slutar forsa och Noah kliver ur arken. I bibeln är livet efter syndafloden början på en ny tidsålder och i Bellmans sång är livet efter det att Noah planterat sin vingård betydligt festligare och även till viss del början på en ny tidsålder. Bellmans sång och den bibliska berättelsen har i (16) och (17) likvärdiga budskap. Budskapet är att livet är betydligt bättre, tack vare Noah. Skillnaden är att Noah i bibeln utför en handling från Gud och i Bellmans sång förser han oss med vin. (16) blir helt enkelt ytterligare ett exempel på den karikatyr av Noah som Bellman målar upp. Noahs bidrag till mänskligheten blir inte att han räddar och hjälper till att ge människorna en ny start utan Noahs bidrag blir hos Bellman frambringandet av vin. Den kopplingen som finns mellan (16) och (17) går att se tack vare den utgångspunkt Bellman tar i början av denna sång. Kopplingen är inte lika tydlig som den (12) är en allusion på (13) och (14) men kopplingen mellan (16) och (17) finns i symboliken och det
underliggande budskapet.
En stor skillnad mellan den bibliska berättelsen om Noah och Fredmans sång nr 35 finns i nämnandet av Noahs fru.
(18) Gumman Noach, Gumman Noach Var en heders fru; :||:
Hon gaf man sin dricka;
Fick jag sådan flicka, Gifte jag mig, gifte jag mig Just på stunden nu. (Sång 35) (19) Aldrig sad` hon, aldrig sad´ hon
Kära far nå nå;
Sätt ifrån dig kruset;
Nej det ena ruset
På det andra, på det andra Lät hon gubben få. (Sång 35)
I både (18) och (19) pratar Bellman om Noahs fru som i denna dryckesvisa benämns som Gumman Noach. Gumman beskrivs som en duktig hustru då hon låter hennes man dricka och roa sig. Detta skiljer sig en del från den bibliska ursprungsberättelsen där Noahs hustru bara nämns kort och ej vid något namn:
(20) Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur (1 Mos. 8:18).
Orsaken till att Gumman Noach nämns kan ligga i ett försök att göra Noah till en man av folket samt en man som tillhör det verkliga samhället och livet. Genom att använda sig av Gumman Noach, lyckas Bellman måla upp en traditionell bild av en helt vanlig man som får sin sprit upphälld av hans välvilliga fru.
Det finns således en stor skillnad mellan Fredmans sång nr 35 och den bibliska berättelsen om Noah. Anledningen att det finns stora skillnader ligger i det faktum att sång nr 35 ej är skriven som epistel nr 23, nämligen en ren allusion på en bibeltext utan sången är mer en karikatyr och ett förmänskligande av en enskild individ ur bibeln. I de två sista verserna av sången fortsätter Bellman att fokusera på drickandet och alkoholen. Det är även i dessa verser han knyter ihop säcken och avslutar historien om Gubben Noach. Historien avslutas i dur och i fest.
(21) Då var lustigt, då var lustigt På vår gröna jord; :||:
Man fick väl til bästa, Ingen torstig nästa
Satt och blängde, satt och blängde Vid et dukadt bord. (Sång 35) (22) Inga skålar, inga skålar
Gjorde då besvär, :||:
Då var ej den äran;
Jag skal ha den äran;
Nej i botten, nej i botten Drack man ur såhär. (Sång 35)
Bellmans positiva avslut på denna sång liknar det positiva slutet på Noahs berättelse i första Moseboken där det redogörs att Noah lever ytterligare 350 år efter Guds syndaflod.
Likt (16) pekar (21) på det ”lustiga” det vill säga det positiva med att leva på Noahs tid.
Både (21) och (22) ger en form av utopisk känsla där drickat flödar och det finns inget behov av skålar och borden var dukade. Dessa rader och den känslan går att till viss del hitta i första Moseboken, där Gud uppmanar Noah och hans söner att vara fruktsamma och föröka sig samt uppfylla jorden (1 Mos. 9:1). Dessa likheter får ses som långsökta men bör ändå nämnas då det trots allt finns små likheter och en eventuell koppling.
Lönnroth kallar denna sång en komisk variant av den religiösa betraktelsegenren och lyfter fram den kontroversen sången skapade inom den religiösa världen (Lönnroth 2005:90). Vid första publiceringen av Gubben Noach fördömde prästerskapet denna text och i en skrivelse till stiftets präster skrev domkapitlet i Lund att:
(23) Gubben noah må bedröva och oroa alla rättsinnade, i det att denna heliga gudsmannen uti denna visa, vilken såsom pränt en stor del av gemene man tro vara infallibel, framställer såsom en extreme drickare, som dageligen sovit ut det ena ruset efter det andra.
(Lönnroth 2005:90–91).
Bellmans gestaltning av Noah kretsar kring vinet och Bellman tar ner Noah från gudsman till en man av hans egen verklighet. Det går att se i (12), (15), (16), (21) och (22) att Bellmans Noach till stor del var en man vars svaghet var alkoholen. Bellman gör Noah mänsklig och gör honom till en verbal karikatyr (Huldén 1994:47). I kontexten av att Bellman var den Bellman var, plockar han ner Noah till sitt eget sätt att leva. Vid tillfällen där Bellman pratar om en ”Ny park” går detta att likställa med ett nytt ställe att förtära alkohol på. Noah som bibelgestalt är som tidigare nämnt den där det finns den största samhörigheten till Bellman och hans sätt att leva, av enda orsaken att det var Noah som planterade den första vingården.
Kyrkans ilska angående denna text visar till stor del hur mycket en kort text kan säga om ett samhälle men det visar även en del av hur bokmarknaden till viss del såg ut under
upplysningen. Det låg under Bellmans tid en censur i litteratur kopplad till teologiska frågor (Olsson M. FL. 2009:106), vilket påverkade uppmärksamheten detta verk fick.
Uppmärksamheten var till stor del negativ och inbringade inte någon stor summa pengar för Bellman, som aldrig riktigt fick det ekonomiska erkännandet vissa idag anser att han borde fått. Parodin på Noah som syns i sång nr 35 är ett sätt att undgå den censur som förekom under Bellmans tid. Likt epistel nr 23, kan detta verk ses som en del av en opinionsbildning mot kyrkan i ett samhälle där det redan fanns tankar och idéer som
ifrågasatte både Gud och kyrkans makt. Bellman må kanske inte skrivit denna sång med syftet att skapa opinion men korrelationen mellan litteraturen och samhället, som alltid finns där, gör tolkningen av denna text som opinionsbildare möjlig. Syftet med parodi är att förlöjliga och skämta med någon eller något, därav bör denna text ses som ett komiskt verk vars budskap går att tolkas som en text vars syfte är att på något sätt motverka kyrkan, eller i minsta fall åtminstone ta avstånd från den religiösa värd som Bellman själv startade sin karriär i. Texten säger även en del om den delen av samhället som Bellman själv levde i. Likt många av hans andra texter formulerar Bellman sig på ett sätt samt förhåller sig
innehållsmässigt på ett sätt som ger alkoholen och kroglivet en gudomlig status. Ser man till
den litteratursociologiska aspekten kopplat till hur litteraturen skildrar samhället får man i denna text sätta det i kontexten av det liv Bellman levde. Bellman tar ner en biblisk gestalt till sin egen verklighet och är väldigt selektiv i vilken del av Noahs bibliska bakgrund han
använder sig av. Bellman väljer att framför allt använda sig av kapitel nio i första Moseboken som har som under rubrik ”Blods förbud. Bagans tecken. Noahs vin. Canaans förbannelse.” (1 Mos. 9). Sång nr 35 placerar Noah i den typen av samhälle som Bellman levde i och beskriver på så sätt en liten del av upplysningens samhälle.
2.3 Sång 41
Sång nr 41, även kallad Joachim uti Babylon är en allusion på berättelsen om Susanna, en kvinna i babylonisk fångenskap som står i det apokryfiska tillägget till Daniels profetia. Det finns enbart en liten del av den bibliska texten i Fredmans sång nr 41, men tillräckligt mycket för att den som kan sin bibel kunde få händelseförloppet aktualiserat (Huldén 1994:50).
Fredmans sång nr 41 tar utgångspunkt i början av berättelsen av Susanna.
(24) Joachim uti Babylon Hade en hustru Susanna.
Töm våran kanna; :||:
Skål för des person!
Joachim var en genom ärliger man, Frun lika ärliger också som han;
Fru Susanna :||:
Många hjärtan vann. (Sång 41)
(25) En man war i babylon/be-nämnd Jojakim: Han hade ena hustru som heet Susanna/ Helkie dotter: hon war ganska dägelig och gud-fruchtig: Ty hon hade froma föräldrar/ som henne lärdt hade/ efter Mose Lagh. Och Hennes man Jojakim war ganska rijk/ och hade en skiön trädgård widh sitt huus: och judarna kommo alt städes tilsamman när honom/ efter han then ypperste war ibland them alla (Apokryfiska tillägget till Daniels profetia).
(24) är den inledande versen på sång nr 41 medan (25) är de inledande verserna på tillägget till Daniels bok. I (25) målas Susanna upp som en gudfruktig kvinna som fått en korrekt uppfostran av sina föräldrar och i (24) likställs Susanna med sin man, Joachim och båda målas upp som ärliga och rättfärdiga personer. I Bellmans sång väljer han att till stor del fokusera på Susanna och oftast beskriva henne ur ett positivt perspektiv. I vers 2 samt 3 av sång nr 41, fortsätter Bellman hylla Susanna:
(26) Tacka vil jag Joachims fru, Skål för hvar dygdiger maka!
Lät oss smaka :||:
Denna saften nu.
Klinga med glasen, lät oss sjunga i chor!
Gosse, Flicka, Gubbe och Mor!
Lät oss sjunga, :||:
Skålen är så stor. (Sång 41) (27) Joachim var för riker spord,
Kun tractera sin nästa, Ge til bästa :||:
Vid et dukadt bord;
Frun uti huset vann så mycket behag, Hungriga friare hvar endaste dag.
Hurra gubbar :||:
I så lustiga lag! (Sång 41)
I (26) och (27) blir det stora fokusen på Susanna och hennes skönhet samt hennes bra egenskaper som hustru. Likt de flesta av Bellmans sånger, tillför han ett ytterligare element av alkohol. I Bibeln förklaras det att Joachim är rik med en stor trädgård medan i (27) förknippas Joachims rikedom med möjligheten att bjuda på alkohol och ett dukat bord. Det vill säga att både Bellman och Bibeln nämner Joachims rikedom, men skillnaden ligger i hur denna rikedom motiveras; stor trädgård i bibeln och möjlighet att bjuda på dryck och mat hos Bellman. När Bellman i (27) pratar om hungriga friare och lustiga lag kan det tros att han fortsatt i sången kommer följa den bibliska berättelsen relativt verklighetsnära, vilket inte är helt korrekt. I den bibliska texten sker det av två domare ett våldtäktsförsök på Susanna:
(28) Sij/ trädgården är igensluten/ och ingen seer oss; och wij äre brinnande i tin kärlek: therföre giör wår wilja: Men om tu icke wilt/ så wilje wi bekänna emot tigh/ att wij en ung man när tigh allena funnet hafwe/ och at tu för den saken skul tina pigor vtsändt hafwer. (Apokryfiska tillägget till Daniels profetia)
(28) är det våldtäktsförsök Susanna blir utsatt för efter att två domare stått och kikat på henne i trädgården och på sådant sätt byggt upp en åtrå för Susanna. Domarna ger Susanna valet att antigen ha sex med dem eller efter deras fabricerade historia om henne och en ung man, bli dömd till döden. Susanna anser att det är viktigare att vara sann sin Gud än att ligga med dessa två och börjar ropa på hjälp. Bellman väljer att inte ta fasta på själva
våldtäktsförsöket utan fokuserar i stället på domarnas snuskiga beteende samt Susannas styrka i att säga nej. Bellman väljer däremot att ta upp Susannas skönhet och beskriva denna med vissa sensuella antydningar.
(29) […] Ekar och Lindar stodo rundt om en Dam.
Sköna Susanna hon plaska och samm.
När hon plaska, :||:
Skymta liljorna fram. (Sång 41)
I (29) målar Bellman upp en bild av den vackra Susanna badandes i en dam. Liljorna symboliserar brösten, vilket går att se som en sensuell antydan på att hennes bröst går att
skymta när hon plaskar. Faktumet att det är ekar och lindar runt dammen är en hänvisning till bibeltexten då domarna, när de skulle försvara sin fabricerade historia om Susanna, inte kunde bestämma sig om det stod under en ek eller lind (Lönnroth 2005:98).
(30) Ner uti blomster-gården nu Gingo allena två bofvar, Slogo lofvar :||:
Kring vår lilla fru
Hej, sade bofven till den andra så slem, Hej det är middag kom lät oss gå hem Två Canaljer i Hvar enda lem! (Sång 41) (31) Och blefwo vrsinnige ther öfwer/ och kasta-
de ögonen så hårdt vppå henne/ at the intet kunde see vp til himmelen/ och tänckte hwarken på Gudz ord eller straff.
Men the woro både tillika vptände til henne;
Och then ene skämdes vppenbara thet för them andra/ och hwar thera hade gierna bolat medh henne:
Och togo dagliga grant wahra på henne/ at he måtte få see henne:
Men then ene sade til then andra: Hey/ lät oß gå heem/ ty thet är måltijd.
Och när the ifrå hwar annan gångne woro/
så wände hwar thera om igen/ och kommo åter tilhopa. Tå nu then ene then andra frågade/ be- kände the både sin onda lusta. Sedan wordo the öfwerens/ at taga ther wahra vppå/ när the kun-
de finna qwinnona allena. (Apokryfiska tillägget till Daniels profetia)
(30) är Bellmans sätt att till viss del beskriva det som händer i (31). I den bibliska
berättelsen i (31) spionerar de två domarna på Susanna, skäms över det, säger att dem skall gå hem till sig själva och äta men de båda återvänder till att spionera på den vackra kvinnan. Det är detta som föregår våldtäktsförsöket i (28) och det är i slutet av (31) domarna bestämmer sig för att de skall ta sig frihet med Susanna. Bellman benämner dessa två domare som bovar och i (30) kommer det tydligt fram att dessa bovar står kring Susanna och pratar skurkaktigt med varandra. Bellman tar bort den trovärdighet domarna har i bibeltexten och ger dem
skurkaktiga attribut och målar till viss del upp dem som sliskiga gubbar. Detta skiljer sig relativt stort till texten i bibeln där domarna ej beskrivs nämnvärt negativt.
Även om Bellman inte ordagrant tar fasta på det våldtäktsförsök som finns i den bibliska texten, väljer han att i den näst sista versen prata runt den händelsen och läser man båda texterna blir kopplingen tydlig.
(32) Väl förstår man gubbarna nog, Hvad de hade i sinne;
Hvita linne :||:
Ögat lätt bedrog
Ögat drog hjertat, men Susanna drog alt.
Lås var för porten, det var så befalt.
Hurra gubbar! :||:
Blodet blifver kallt. (Sång 41)
Det är den delen av den bibliska texten som förekommer i (31) och (28) som (32) är en allusion på. Det som sker är att sångens parodiska utgångsläge gör att hyllningarna och
förståelsen för gubbarna bör läsas med ironi. När Bellman menar att man förstår gubbarna och hurrar för dem, bör detta ses som ett sätt att göra dem till åtlöje. Det vita linnet i (32) får symbolisera en oskuld, en oskuld som dessa gubbar har tänkt ta. Hela (32) är ett textutdrag vars ironi skapar ett budskap som är aktuellt i vår nutid. Bellman säger med ironi att det går att förstå gubbarnas aktion eftersom Susana var så vacker och deras åtrå var så stark. Ironin fungerar så att budskapet blir det motsatta, gubbarna är vidriga och gör fel oavsett vad. En kvinnas rätt till att klä sig och föra sig hur hon vill utan att bli trakasserad är ett ämne som i vår nutid fortsatt är en del av samhällsdebatten och liknande budskap går att tolka i den parodi på kristendomen som sker i sång nr 41. Lönnroth menar att det finns en symbolisk innebörd av den stängda porten. Den ordagranna betydelsen är att Susanna sa till pigorna att stänga porten som var mot trädgården medan den symboliska innebörden är att gud spärrat av vägen för de obehöriga till den kvinna som är gift och på så vis blir trädgården likt Edens lustgård i skålvisan om Adam, en form av metafor för den kvinnliga kroppen (Lönnroth 2005:100).
Bellman avslutar sång nr 41 med liknande tema som det apokryfiska tillägget till Daniels bok mynnar ut i.
(33) Så var sakens sammanhang, Himlen Susanna belöna, Bland de sköna :||:
Har hon dubbel rang.
Klinga med glasen, lät oss lefva väl!
Vackra små Hjertan uti tankar och själ.
Låt oss dricka :||:
Utan larm och gräl. (Sång 41)
I (33) avslutas sången i glädje och Susanna är bland de sköna och för det skall det firas. I slutet av bibeltexten hittar vi snarlikt tema:
(34) Och stodo vp emot the twå äldsta/ efter Daniel medh theras ord hade them öf- wertygat/ at the falsk witne woro/
Och giorde medh them efter Mose lagh/ så- som the på sin nästa förskyllat hade */ och dråpo them: altså wardt i then samma dagen thet oskyl- diga blodet vndsatt.
Men Helkia samt medh sine hustru/ lof- wade Gudh för Susanna theras dot-
ter/ medh Jojakim hennes man/ och hela slächte-
