Juridiska institutionen Vårterminen 2021
Examensarbete i internationell privat- och processrätt 30 högskolepoäng
Anpassning av utländska sakrätter – lagvalsrättsliga aspekter
Adaptation of Rights in Rem – Choice of Law Aspects
Författare: Marjolein Enneking Handledare: Docent Marie Linton
2
3
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 5
1 Inledning ... 6
1.1 Bakgrund ... 6
1.2 Syfte och avgränsning ... 8
1.3 Särskilda ställningstaganden beträffande avgränsningen ... 9
1.4 Metod och material ... 12
1.5 Terminologi ... 14
1.6 Disposition ... 15
2 Anpassning inom EU-rätten ... 16
2.1 Inledning ... 16
2.2 Artikel 31 i EU:s arvsförordning – anpassning av okända sakrätter .... 16
2.2.1 Allmänt ... 16
2.2.2 Begreppet “sakrätt” ... 17
2.2.3 Förutsättningen “okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas” ... 19
2.2.3.1 Inledande problembeskrivning ... 19
2.2.3.2 Fallet "Kubicka" ... 20
2.2.3.3 Reflektioner ... 21
2.2.4 ”Nödvändighet”, ”möjlighet” och rättsföljder ... 23
2.3 Artikel 29 i EUMF – anpassning av okända sakrätter ... 24
2.4 Slutsatser ... 26
3 Anpassning i Tyskland ... 28
3.1 Inledning ... 28
3.2 EU:s arvsförordning och EUMF i Tyskland ... 28
3.3 Artikel 43 EGBGB – en lagvalsregel ... 31
3.3.1 Översikt över regleringen i artikel 43 EGBGB ... 31
3.3.2 Syftet med artikel 43 andra stycket EGBGB ... 33
3.3.3 Förutsättningarna enligt artikel 43 andra stycket EGBGB ... 36
3.3.3.1 Begreppet sak ... 36
3.3.3.2 Sak behäftad med rättigheter ... 36
3.3.3.3 Sakrätten får ej stå i strid med den inhemska rättsordningen ... 38
3.3.4 Rättsföljder av artikel 43 andra stycket EGBGB ... 40
3.4 Slutsatser ... 43
4
4 Anpassning i Sverige ... 45
4.1 Inledning ... 45
4.2 EU:s arvsförordning och EUMF i Sverige ... 46
4.2.1 Kompletteringar till EU:s arvsförordning ... 46
4.2.2 Kompletteringar till EUMF ... 48
4.3 Svensk internationell privaträtt ... 50
4.3.1 Lex rei sitae-regeln – en översikt ... 50
4.3.2 Följden av lex rei sitae-regeln i svensk rätt ... 53
4.3.3 Läran om välförvärvade rättigheter ... 54
4.3.4 NJA 1972 s. 192 – ”Förverkandefallet” ... 56
4.3.5 NJA 1978 s. 593 – ”Mattfallet”... 57
4.3.5.1 Beskrivning av omständigheterna och domskälen ... 57
4.3.5.2 Reflektioner ... 58
4.3.6 NJA 1984 s. 693 – ”Bilfallet” ... 60
4.3.6.1 Beskrivning av omständigheterna och domskälen ... 60
4.3.6.2 Reflektioner - vilka intressen väger HD mot varandra?. 63 4.3.6.3 Reflektioner - hur väger HD intressen mot varandra? ... 64
4.3.6.4 Reflektioner - kan (en form av) anpassning sägas komma till uttryck i domskälet? ... 66
4.4 Slutsatser ... 68
5 Anpassning och den fria rörligheten... 70
5.1 Inledning ... 70
5.2 Reglering av den fria rörligheten inom EU ... 70
5.3 Förenligheten av den tyska regleringen med EU:s regler om fri rörlighet ... 73
5.3.1 De tyska anpassningsreglerna ... 73
5.3.2 Lex rei sitae-regeln och EU:s inre marknad ... 75
5.4 Är den svenska hanteringen av utländska sakrätter förenlig med EU:s regler om fri rörlighet? ... 77
5.5 Slutsatser ... 79
6 Avslutande kommentarer ... 80
Käll- och litteraturförteckning ... 82
5
Förkortningar
BGB Bürgerliches Gesetzbuch
BGH Bundesgerichtshof
EGBGB Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch
EU Europeiska unionen
EU:s arvsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg
EU-domstolen Europeiska unionens domstol
EUMF Rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden
FEU Fördraget om Europeiska unionen
FEUF Fördraget om Europeiska unionens Funktionssätt
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 1
NJW Neue Juristische Wochenschrift
Prop. Proposition
Rn. Regelnummer
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
ÄB Ärvdabalken
6
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Olika rättsordningar tillhandahåller olika möjligheter att belasta lösöre med rättigheter i syfte att exempelvis uppställa en säkerhet för en fordran. När en sak med en i utlandet stiftad sakrätt förflyttas till en annan rättsordning kan det uppstå problem om ett sådant rättsinstitut inte är känt i det nya landet.1 Då olika rättsordningar är inblandade i en sådan situation måste den internationella privat- och processrätten tas med i bedömningen. Den grundläggande uppgiften inom ämnet är att besvara frågan om domstolars internationella behörighet, frågan om vilken lag som ska tillämpas och frågan om erkännande och verkställighet av utländska domar och beslut i den egna staten.2 Problemen med hanteringen av främmande sakrätter uppstår främst vid lagvalsfrågan och vid erkännande- och verkställighetsfrågor.
Ett exempel på problem som kan uppstå när en säkerhetsrätt som är giltig enligt ett lands lag men som inte är känd i en annan rättsordning är följande situation. Det är i Italien möjligt att ha hypotek i lösöre. I Tyskland finns möjligheten att använda hypotek som säkerhetsrätt endast för fast egendom.3 Om en bil med hypotek som uppkommit giltigt i Italien därefter körs till Tyskland och borgenärer i Tyskland begär utmätning av bilen där, uppstår frågan om bilhypoteket fortfarande kan göras gällande där gentemot bilägarens borgenärer.
I Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (EGBGB), den tyska lagen som reglerar lagvalsfrågan inom den tyska internationella privaträtten, regleras den s.k. ”lex rei sitae-principen”. Principen innebär att tysk rätt ska användas på lös egendom som befinner sig i Tyskland.4 Frågan om bilhypotekets giltighet avgörs alltså enligt tysk rätt. På grund av den s.k. numerus clausus av sakrätter, som innebär att rättssystemet endast tillåter vissa typer av sakrätter, är
1 MüKo/Hein, Einleitung zum Internationalen Privatrecht, 8. uppl. 2020, rn. 236, 240.
2 Bogdan/Hellner, s. 26 f.
3 Ett hypotek används som säkerhet för lån och är en form av panträtt. I stället för att panten lämnas till kreditgivaren utfärdas vid hypotek ett pantbrev för att bevisa att egendomen är intecknad.
4 Principen regleras i artikel 43 första stycket EGBGB och kommer att närmare diskuteras nedan i avsnitt 3.3.1.
7
det inte möjligt att låta hypoteket stå kvar oförändrat. Enligt tysk rätt löses detta problem genom att man ”anpassar” det utländska rättsinstitutet till den närmast likvärdiga rättigheten i tysk rätt. I det här fallet, som baseras på ett tyskt rättsfall, valde den tyska domstolen att behandla hypoteket som en säkerhetsöverlåtelse, som kan sägas ha liknande funktion och effekt i tysk rätt.5
Denna uppsats kommer att handla om ”anpassning”, dvs. metoden att hantera främmande utländska rättsinstitut i den inhemska rättsordningen genom att ”förvandla” dem till en närmast likvärdig rättighet i den inhemska rättsordningen. I exemplet med det italienska bilhypoteket aktualiserades frågan om anpassning vid den internationellt privaträttsliga lagvalsfrågan. Anpassning kan som antytts även aktualiseras vid frågor om erkännande- och verkställighet, nämligen när ett utländskt avgörande ska verkställas i ett annat land, men där åtgärden som anges i avgörandet inte är känt i den anmodade staten.
Fenomenet ”anpassning” är numera reglerat i vissa EU-förordningar, närmare bestämt i artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel Ia-förordning)6, artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EU:s arvsförordning)7 och artikel 29 i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhets- förhållanden (EUMF)8.
5 BGHZ 39, 173 = NJW 1991, 1415, ”Det italienska bilhypotekfallet”, s. 174 ff. Fallet behandlas vidare i kapitel 3 nedan. Säkerhetsöverlåtelser enligt tysk rätt är en form av säkerhetsrätt där egendom överlåts mot en viss summa pengar, med tanken att egendomen efter viss tid återgår till den ursprungliga ägaren. Den ursprungliga ägaren bibehåller besittningen till saken då man avtalar om att hen innehar besittningen för köparens räkning (constitutum possessorium eller Besitzkonstitut). Det föreligger alltså inget krav på publicitet. Säkerhetsöverlåtelser i svensk rätt behandlas som en förtäckt pantsättning. Jfr. Håstad, s. 213.
6 EGT L 351, 20.12.2012, p.1.
7 EGT L 201 27.7.2012, s. 107.
8 EGT L 183 8.7.2016, s. 1.
8
Även i Tyskland finns det såsom nyss angivits en explicit reglering av anpassning inom den tyska internationella privaträttsliga sakrätten. I Sverige har anpassning inte reglerats i lag. På grund av den fria rörligheten inom EU, som innebär att varor, tjänster, personer och kapital ska kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna, är det av vikt att utreda hur de olika medlemsstaterna hanterar en sådan anpassning.
1.2 Syfte och avgränsning
Syftet med denna uppsats är att undersöka frågan om hur fenomenet ”anpassning”
har reglerats på EU-nivå samt i tysk och svensk rätt. I samband med att jag undersöker fenomenet ”anpassning” i Tyskland och Sverige kommer jag även att ställa frågan huruvida regleringen kan sägas vara förenlig med den fria rörligheten inom EU.
Anledningen till att tysk rätt tas med i denna undersökning är att tysk rätt innehåller en reglering i lag om anpassning, i motsats till Sverige, där fenomenet inte är reglerat i lag och inte heller har diskuterats i någon större omfattning i litteraturen. Tysk rätt får därför tjäna som exempel på hur anpassning kan regleras vid sidan av regleringarna i EU-rätten. Dessutom har tysk rätt historiskt sett haft inflytande på den svenska rättsordningen. Det finns även flera svenska rättsfall som handlar om just tyska säkerhetsöverlåtelser m.m., som har aktualiserat problemet inom ramen för den svenska rättsordningen.
Då anpassning är ett område där det finns litet skrivet i den svenska litteraturen är förhoppningen att denna uppsats kommer att bidra till en ökad förståelse av ämnet. Eftersom jag har en juristexamen från Tyskland har jag också möjlighet att på djupet undersöka rättsläget i tysk rätt.
Anpassning kan såsom antytts ovan i det föregående avsnittet aktualiseras både när det gäller lagvalsfrågor och vid frågan om verkställighet av domar. I denna uppsats kommer endast lagvalsfrågor att behandlas. Anledningen till det är att det vid kontakt med Kronofogden, som har uppdraget att genomföra anpassningar enligt artikel 54 i Bryssel Ia-förordningen, visades att frågan om anpassning vid verkställighet av en utländsk dom blivit aktuell endast en gång
9
sedan Bryssel Ia-förordningen trädde i kraft den 10 januari 2015. I det aktuella fallet berodde beslutet att inte verkställa inte på att anpassning inte kunde genomföras, utan snarare på formella kriterier.9 Jag har därför valt att avgränsa bort verkställighetsfrågan och endast beröra anpassning beträffande lagvalsfrågan.
Reglerna om anpassning i EU:s arvsförordning och EUMF finns i lagvalsavsnittet i förordningarna och berör därmed lagval. Dessa kommer därför att behandlas. Därtill handlar det vid den tyska regleringen i EGBGB om en lagvalsfråga. I dessa tre regleringar är det dessutom fråga om anpassning av sakrätter och min fokus kommer därför ligga på anpassning av sakrätter. Endast anpassning av sakrätter i lösöre, dvs. flyttbara saker, kommer att vara föremål för denna uppsats.10
1.3 Särskilda ställningstaganden beträffande avgränsningen
Den internationella privat- och processrätten i olika länder använder olika tekniker för att komma till rätta med frågan om hur man hanterar okända institut.
Anpassning är sålunda nära besläktad med flera andra sätt att hantera utländska institut som saknar motsvarighet i den inhemska rättsordningen. Det är därför av vikt att förtydliga vilken form av anpassning jag kommer att skriva om i denna uppsats och att avgränsa den från andra former.
Ett första exempel i svensk rätt där man försöker att hantera okända institut i den inhemska rättsordningen är kvalifikationen av ”mahr”, en morgongåva som avtalas om i anslutning till äktenskapets ingående i vissa arabiska länder. För att svenska domstolar ska kunna handlägga anspråk om typfrämmande mahr kvalificeras institutet till det i svensk rätt närmast kända rättsinstitutet.11
9 Kronofogdens beslut Dnr U-21416-17/2210 den 08.12.2017. Fallet handlade om en ansökan om verkställighet av en polsk dom, som innehöll beslutet att utmätning för en makes skuld även kunde ske i makarnas gemensamma egendom. Av beslutet framgick dock ingen explicit förpliktelse för den andra maken att personligen betala fordran eller i vilken specifik egendom verkställighet fick ske. Ansökan om verkställighet avslogs därför med stöd av de svenska reglerna i Utsökningsbalken (1981:774), SFS 1981:774.
10 För en definition av sakrätter se avsnitt 1.5 nedan.
11 NJA 2017 s. 168. Se även Bogdan/Hellner, s. 104 samt Jänterä-Jareborg, Rätt och religion i ett mångkulturellt samhälle, s. 44 och Sayed, Svensk och islamisk familjerätt – en jämförelse, s. 211 ff.
10
Hanteringen av det typfrämmande institutet sker här alltså i ett tidigt skede i lagvalsbedömningen. Skillnaden mellan hanteringen av mahr genom kvalificering och anpassning såsom avses i denna uppsats är att denna anpassningsfråga uppkommer i ett senare skede än kvalifikationen, nämligen efter att lagvalsfrågan redan är avgjord.
Ett annat exempel där frågor angående kompatibilitet mellan rättsordningar uppstår är vid s.k. substitution. Vid tillämpning av den materiella rätten enligt lex causae, dvs. den i målet tillämpliga lagen, har vissa rekvisit ibland uppfyllts utomlands. Exempelvis finns det i den islamiska rätten en form av ”adoption” av barn, enligt vilken barn tas om hand av adoptivföräldrarna, men varken får deras namn eller kan ärva dem.12 Om föräldrarna flyttar till Sverige och vill bli svenska medborgare, har även deras ogifta barn som har hemvist i Sverige rätt att förvärva svenskt medborgarskap. Frågan ställs på sin spets om barn som har omhändertagits på detta sätt kan anses vara barn till personen som blir svenska medborgare. En bedömning måste då göras av om det utländska rättsinstitutet kan anses vara till sin natur och kvalitet ekvivalent med rättsinstitutet i den tillämpliga rättsordningen. Om så är fallet kan det utländska rättsinstitutet ”substituera” det inhemska.13 Vad gäller substitution föreligger likheten med anpassning såsom avses i denna uppsats i att båda innehåller en rättskomparativ komponent, dvs. att en prövning görs av om funktionell ekvivalens mellan rättsinstituten föreligger.
Skillnaden är dock att det utländska rättsinstitutet vid anpassning förvandlas till ett ekvivalent inhemskt rättsinstitut. Vid substitution subsumeras det utländska rättsinstitutet dock endast under ett inhemskt rekvisit. Här kollar man alltså endast om rekvisitet i den inhemska lagen är uppfyllt och själva rättsinstitutet ändras därmed inte.14
En tredje situation som kan uppstå är när den internationella privaträtten leder till en situation där två eller fler rättsordningar tillämpas på olika led i lösningen av en och samma rättstvist, bl.a. genom att olika led kan kvalificeras
12 Bogdan/Hellner, s. 111. S.k. ”kafala”. Se Bogdan/Hellner, s. 111 f. för ytterligare exempel på substitution.
13 Bogdan/Hellner, s. 111 f.
14 MüKo/Hein, Einleitung zum Internationalen Privatrecht, 8. uppl. 2020, rn. 249.
11
på annorlunda sätt.15 Det kan leda till orimliga eller motsägelsefulla resultat. Om exempelvis en make med utländsk nationalitet men med hemvist i Sverige har utverkat en svensk äktenskapsskillnad mot den andra maken som bor kvar i makarnas hemland, och denna yrkar underhåll efter skilsmässan, kommer en svensk domstol förmodligen att använda den andra makens hemvistlands lag på underhållsfrågan. Om denna lag kräver en prövning av skuldfrågan i samband med äktenskapsskillnaden, vilken dock inte har ägt rum eftersom svensk lag inte kräver en sådan prövning, vore det orimligt att den andre maken går miste om sitt underhållsanspråk enbart på grund av detta. Ett förslag är då att anpassa de utländska underhållsreglerna, t.ex. genom att avstå från en prövning av skuldfrågan.16 Man ändrar därmed de materiella reglerna som utpekades av lagvalsreglerna för att komma till en ”rättvis” lösning i det enskilda fallet. En annan lösning för dessa kompatibilitetsproblem som föreslås i litteraturen är att ändra lagvalsreglerna för att på så sätt undanröja problemet att olika rättsordningar är tillämpliga parallellt.17
Dessa två lösningar kallas i svensk litteratur för ”anpassning” och i tysk litteratur för ”Anpassung” eller ”Angleichung”.18 Skillnaden med anpassning såsom avses i denna uppsats är att man vid ”Angleichung” ändrar lagvalsreglerna eller de materiella reglerna i det enskilda fallet. Vid anpassning omvandlar man i stället de utländska rättsinstituten på ett sätt så att de kan omfattas av inhemska rättsregler.19
Slutligen kan anpassning vid en närmare granskning även sägas uppvisa vissa likheter med ordre public-förbehållet. Man kontrollerar nämligen i båda fall om ett visst rättsinstitut ska inlemmas i rättsordningen. Enligt mig ligger skillnaden i att man vid tillämpning av ett ordre public-förbehåll inte ”vill” tillåta rättsinstitutet i rättsordningen, och vid anpassning inte ”kan”. Denna skillnad är
15 Bogdan/Hellner, s. 113.
16 Bogdan/Hellner, s. 113.
17 BGH FamRZ 1986, 345, 347, BGHZ 205, 289, rn 31, 34. I svensk litteratur: Bogdan/Hellner, s. 113. Jfr. angående denna problematik även Jaksic, An essay on inconsistency of the method of adjustment in the conflict of laws och Dannemann, Adjustment/Adaptation (Anpassung).
18 MüKo/Hein, Einleitung zum Internationalen Privatrecht, 8. uppl. 2020, rn. 238, 274.
19 Looschelders, s. 183, MüKo/Hein, Einleitung zum Internationalen Privatrecht, 8. uppl. 2020, rn. 241.
12
förvisso vag och det finns röster i tysk litteratur som ser anpassning som en speciell form av ordre public.20 Jag kommer att närmare belysa detta i kapitel 3 nedan.
1.4 Metod och material
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur anpassning har reglerats på EU- nivå, i tysk rätt och svensk autonom internationell privaträtt. Eftersom frågeställningen handlar om att fastställa vad gällande rätt är kommer jag att söka svaren på dessa frågor i rättskällor. Jag använder därför en rättsdogmatisk metod i denna uppsats. Uppgiften är därmed att tolka och fastställa gällande rätt med ledning av de traditionellt accepterade rättskällorna.21
I samband med undersökningen av gällande rätt kommer anpassnings- reglerna granskas på ett kritiskt sätt, bl.a. mot en EU-rättslig bakgrund. En diskussion förs i litteraturen angående frågan om en kritisk granskning av rättskällorna kan anses inrymmas i den rättsdogmatiska metoden, eller om det i stället är uppgift för den rättspolitiska eller rättsanalytiska metoden.22
Enligt mig är en viktig uppgift för jurister att förhålla sig på ett kritiskt sätt mot rättskällorna och jag anser att en kritisk granskning av rättskällorna därför fortfarande ryms inom den rättsdogmatiska metoden. Denna uppsats gör alltså inga anspråk på att använda den rättspolitiska eller rättsanalytiska metoden.
Rättskällorna som är vedertagna i Sverige utgörs av svensk lag, förarbeten, praxis och doktrin.23 Eftersom anpassning inte är reglerad i lag kommer fokus i denna uppsats ligga på att utreda frågan om anpassning kan sägas komma till uttryck i rättspraxis och doktrin. Ledning för denna utredning hämtas från en jämförelse med tysk rätt, som har en lagbestämmelse om anpassning samt omfattande doktrin i ämnet.
Förhoppningen är att genom jämförelsen med tysk rätt kunna bidra till en ökad förståelse av ämnet även i Sverige. En annan metod som också kommer att
20 MüKo/Wendehorst, Art 43 EGBGB, 7. upplaga 2018, fotnot 226.
21 Sandgren, s. 49.
22 Sandgren, s. 49, Korling/Zamboni, s. 27.
23 Hellner, s. 22 f.
13
användas i denna uppsats är därför den komparativa metoden. Denna metod innebär att en jämförelse görs mellan minst två rättsordningar, bl.a. för att på så sätt utreda den ”bästa” lösningen på ett problem. Centralt för att avgöra om den komparativa metoden kommer att användas i ”renodlad” form eller om utländsk rätt endast används för att ”kasta ljus” över svensk rätt är jämförelsens syfte.24 Tysk rätt används i denna uppsats för att tjäna som exempel på hur anpassning kan regleras vid sidan av regleringarna i EU-rätten. Jag kommer därför att använda den komparativa metoden i ”renodlad” form. För att kunna göra så är det av vikt att på ett mer utförligt sätt fastställa gällande rätt i den utländska rättsordningen, i det här fallet Tyskland.25 Jag kommer för att underlätta förståelsen av denna för svenska jurister ofta främmande rättsordningen även ge viss bakgrundsinformation till de tyska rättsreglerna, för att på så sätt sätta de tyska reglerna i sin kontext.
För att fastställa gällande tysk rätt behöver även den i tysk rätt gällande rättskällehierarki beaktas. Angående denna kan det påpekas att tysk lagstiftning traditionellt är mycket precis och tekniskt utformad.26 Följden av detta är att lagtexten och de av professorer författade lagkommentarerna har stor betydelse för att avgöra gällande lag i jämförelse med förarbetena. Här föreligger alltså en skillnad med svensk rätt, där förarbetena har en förhållandevis stor betydelse i rättskälleläran.27 Materialet som kommer att användas för undersökningen av anpassning enligt tysk rätt utgörs till en stor del av nämnda lagkommentarer.
En annan aspekt av denna uppsats är att anpassningsreglerna kan aktualiseras i en EU-rättslig kontext. Det är dels en följd av att vissa anpassningsregler återfinns på EU-nivå, och dels en inneboende följd av anpassningsproblematiken.
24 Sandgren, s. 59.
25 Sandgren, s. 59. Det kan härvid noteras att jag har en tysk juristexamen, vilket underlättar att använda den komparativa metoden i ”renodlad” form.
26 Zweigert/Kötz, s. 144 f.
27 Jfr. Ek, s. 25: ”[Medan] lagförarbetena i Sverige spelar en mycket stor roll även flera år efter det att lagen har stiftats, finns i Tyskland i stället ett stort antal kommentarer och rättsfall.”. Det får dock påpekas att förarbetenas betydelse i svensk rätt har minskad efter Sveriges inträde i EU, jfr.
Reichel/Åhman, s. 8, 53 f.
14
Anpassningsreglerna på EU-nivå stadgas i vissa EU-förordningar, nämligen EU:s arvsförordning och EUMF. Reglerna är därmed direkt tillämpliga i medlemsstaterna och kräver inget genomförande i medlemsstaternas nationella rätt.28 EU-rätt har dessutom företräde framför nationell rätt, vilket innebär att nationella regler om anpassning, t.ex. i tysk rätt, i vissa fall måste ge vika för EU- rätten.29
Angående materialet som kommer att användas för att utreda rättsläget vid anpassning enligt EU-rätten kan nämnas att viss ledning hämtas från de inledande skälen i EU-förordningar. Dessa skäl är inte rättsligt bindande utan tjänar endast som hjälpmedel vid tolkningen. Det kan påpekas att EU-domstolen i sin praxis ibland tillmäter skälen stor betydelse för tolkningen och ibland lite betydelse.30
1.5 Terminologi
Det förekommer viss begreppsförvirring inom litteraturen angående vad som menas med ”anpassning”. Grunden till detta är bl.a. att anpassning såsom diskuterats ovan i avsnitt 1.3 är nära besläktad med andra sätt att hantera utländska institut som saknar motsvarighet i den inhemska rättsordningen. Vissa av dessa metoder betecknas ofta i såväl i tysk som svensk rätt också som
”anpassning”.31
När jag hädanefter använder ordet ”anpassning” i denna uppsats menar jag situationen då ett okänt rättsinstitut måste anpassas till det närmast likvärdiga rättsinstitutet i inhemsk rätt i den anmodade staten. Den engelska översättningen är ”adaptation” eller ”adjustment”.
I denna uppsats används vissa latinska uttryck. Bland annat benämns rättsordningen i landet där sakrätten stiftades som den ursprungliga lex rei sitae
28 Jfr. artikel 288 stycke 2 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, Europeiska unionens officiella tidning nr C 326, 26/10/2012 s. 1 – 390 (FEUF).
29 Jfr. mål 6-64 ”Costa/ENEL”, Flaminio Costa mot E.N.E.L, ECLI:EU:C:1964:66.
30 Jfr. t.ex. förenade målen C‑585/08 och C‑144/09, Peter Pammer mot Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG m.fl, ECLI:EU:C:2010:740, där skälen tillmätes ingen betydelse och mål C‑157/12, Salzgitter Mannesmann Handel GmbH mot SC Laminorul SA, ECLI:EU:C:2013:597, där skälen tillmätes stor betydelse.
31 Jfr. t.ex. Bogdan/Hellner, s. 113, där situationen som i tysk rätt kallas för ”Angleichung” betecknas som ”anpassning”.
15
och den anmodade statens rättsordning som den nya lex rei sitae. Därtill benämns den i målet tillämpliga lagen som lex causae och för arvsfrågor används det mer specifika begreppet lex successionis för att beskriva den tillämpliga lagen.
Grunden till varför jag använder latinska uttryck är att dessa används på samma sätt i den svenska och tyska rättsordningen, vilket därmed underlättar jämförelser mellan dessa rättsordningar.
Såsom belysts kommer i denna uppsats även tysk rätt utgöra del av diskussionen. För att undvika begreppsförvirring översätter jag inte vissa tyska begrepp, utan dess betydelse förklaras i löpande text.
Slutligen är begreppet sakrätt ett centralt begrepp i denna uppsats.
Tolkningen av begreppet kan variera i olika rättsordningar, vilket gör det svårt att ge en allmän definition. I regel avser jag med begreppet sakrätt i denna uppsats rättigheter som skiljer sig från obligationsrätter genom att de kan göras gällande gentemot tredje man och inte bara i förhållande till en bestämd person. Som exempel kan vissa säkerhetsrätter såsom panträtter eller säkerhetsöverlåtelser, samt äganderätt nämnas.32
1.6 Disposition
Uppsatsen är indelad i 6 kapitel. Efter denna inledning följer först ett kapitel om hur anpassning har reglerats på EU-nivå, närmare bestämt artikel 31 i EU:s arvsförordningen och artikel 29 i EUMF. Eftersom tysk rätt kommer att användas som exempel på hur anpassning kan regleras vid sidan av regleringarna i EU- rätten belyses därefter i kapitel 3 anpassning enligt tysk rätt. I kapitel 4 följer sedan en utredning om hur anpassning sker enligt svensk rätt. I kapitel 5 undersöker jag regleringarnas förenlighet med den fria rörligheten inom EU och slutligen följer i kapitel 6 en sammanfattning samt avslutande kommentarer.
32 Jfr. för definitionen Bogdan/Hellner, s. 402.
16
2 Anpassning inom EU-rätten
2.1 Inledning
I detta avsnitt kommer jag att beröra hur anpassning har reglerats på EU-nivå inom två EU-förordningar, nämligen EU:s arvsförordning och EUMF.
Anledningen till att jag börjar i unionsrätten är att EU-förordningar är direkt tillämpliga i både Sverige och Tyskland och överordnade de nationella reglerna i enlighet med principen om EU-rättens företräde.33
2.2 Artikel 31 i EU:s arvsförordning – anpassning av okända sakrätter
2.2.1 Allmänt
En reglering av anpassning inom EU-rätten finns i artikel 31 i EU:s arsförordning.
I artikeln stadgas följande:
Om en person åberopar en sakrätt som vederbörande har rätt till enligt den lag som är tillämplig på arvet och denna sakrätt är okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas, ska denna sakrätt, om det är nödvändigt och i möjligaste mån, anpassas till den närmast likvärdiga sakrätten enligt den statens lagstiftning med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten motiveras av och av den verkan den har.
I artikeln regleras alltså anpassning såsom avses i denna uppsats. Av skäl (17) i förordningen framgår att artikeln inte utesluter andra former av anpassning i samband med tillämpningen av förordningen. Det innebär att de regler om anpassning som kan finnas i den autonoma internationella privaträtten i varje medlemsstat kan tillämpas parallellt med artikel 31 i EU:s arvsförordning.34
Syftet med artikeln är enligt skäl (16), att säkerställa att arvingar eller testamentstagare i en annan EU-medlemsstat ska kunna komma i åtnjutande av de rättigheterna som har uppkommit i eller överlåtits på dem genom arv i en
33 Jfr. mål 6-64 ”Costa/ENEL” i fotnot 29 ovan.
34 Dannemann, Adjustment/Adaptation (Anpassung), s. 10, BeckOGK/Schmidt, Art. 31 EuErbVO, Stand 01.11.2020, rn. 33.
17
annan medlemsstat. EU-lagstiftaren har genom artikel 31 försökt att lösa problemen som tillämpningen av EU:s arvsförordningen kan ge upphov till beträffande förhållandet mellan arvsrätt och sakrätt.35 Den på arvet tillämpliga lagen (lex successionis) tillämpas nämligen enligt artikel 23 stycke 2 punkt e) i EU:s arvsförordning även på överföringen av tillgångar, rättigheter och förpliktelser i kvarlåtenskapen till arvingar och eventuella testamentstagare.
Enligt artikel 1 stycke 2 punkt k) tillämpas förordningen dock inte på frågor som rör karaktären hos sakrätter, utan där tillämpas varje medlemsstats egen internationella privaträtt. De flesta medlemsstater använder här lagen där saken befinner sig (lex rei sitae).36 Det kan leda till problem med att en person ärver en viss sakrätt enligt lex successionis, som kan vara okänd i rättsordningen i den medlemsstaten där sakrätten görs gällande, lex rei sitae. Om medlemsstaten där saken befinner sig inte skulle genomföra en anpassning av sakrätten skulle en arvinge eller testamentstagare i en sådan situation gå miste om sin rätt. För att förhindra att detta sker har artikel 31 införts i EU:s arvsförordningen, och den garanterar att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna fastställer likvärdiga sakrätter i den anmodade medlemsstaten.37
Såsom framgår av artikelns ordalydelse krävs för att artikel 31 i EU:s arvsförordning ska vara tillämplig att en sakrätt görs gällande i en medlemsstat där denna sakrätt är okänd. Rekvisitet ”sakrätt” och rekvisitet ”okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas” kan i detta sammanhang behöva förtydligas. Jag kommer därför i det följande att belysa dessa rekvisit. Därefter beskriver jag artikelns möjliga rättsföljder.
2.2.2 Begreppet “sakrätt”
Såsom framgått krävs att det är fråga om en ”sakrätt”. En fråga som aktualiseras är hur detta begrepp ska tolkas, mot bakgrund av att EU saknar lagstiftnings-
35 Europeiska rådets Dokument 15245/10, s. 5, BeckOGK/Schmidt, Art. 31 EuErbVO, Stand 01.11.2020, rn. 3, Caravaca/Calzolaio och Vagni, Art. 31 EU Succession Regulation, s. 445.
36 Europeiska rådets Dokument 8444711, s. 2, Bogdan/Hellner, s. 403.
37 Europeiska rådets Dokument 15245/10, s. 5 samt Dokument 16500/11, s. 12. Se även https://e- justice.europa.eu/content_adapting_rights_in_rem-486-sv.do.
18
kompetens på det sakrättsliga området, och eftersom ”sakrätter” inte innebär samma sorts rättighet i varje medlemsstat.38
Inom EU-rätten är utgångspunkten att kvalificering av rättstvister sker ”EU- autonomt”, vilket innebär att tolkningen är oberoende av hur begrepp kan ha definierats i medlemsstaterna.39 Tolkningen ska i stället ske på ett enhetligt sätt för alla medlemsstater i EU.40 Trots att EU saknar lagstiftningskompetens på det sakrättsliga området finns det enstaka regleringar i EU-förordningar som berör sakrätter och begreppet sakrätt återfinns därför i några EU-förordningar. Exempel är rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen)41 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EU- Insolvensförordningen)42.
Angående tolkningen av begreppet ”sakrätt” i Bryssel I-förordningen har EU- domstolen uttalat att den främsta skillnaden mellan en sakrätt och en obligationsrätt består i att sakrätten, knuten till materiell egendom, verkar i förhållande till alla personer, medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot en viss gäldenär.43 Man avgränsar alltså sakrätter från rent personliga rättigheter.
Som exempel på sakrätter i EU-rättslig mening kan de rättigheterna som nämns i artikel 8 i EU:s insolvensförordning användas.44 I artikelns första stycke regleras sakrättsligt skydd i insolvensförfarandet och i andra stycket
38 Caravaca/Calzolaio och Vagni, Art. 31 EU Succession Regulation, s. 443. Begreppet tolkas exempelvis på ett annorlunda sätt i common law länder, där det finns ett annorlunda koncept av
”egendom” än i civil law länder. Jfr. även Europeiska rådets Dokument 13508/10, s. 2 där problemet uppmärksammades.
39 Mål C-518/99 ”Gaillard”, Richard Gaillard mot Alaya Chekili, ECLI:EU:C:2001:209, rn. 13.
40 Bogdan/Hellner, s. 66, 69.
41 EGT nr L 012, 16/01/2001 s. 1 – 23.
42 EGT L 141 5.6.2015, s. 19.
43 Mål C-518/99 ”Gaillard”, rn. 17. Uttalandet gjordes beträffande begreppet ”sakrätt” som återfanns i artikel 22 nr 1) Bryssel I-förordningen. Förordningen ersattes senare av ovannämnda Bryssel Ia- förordningen, men enligt dess skäl (34) gäller kontinuitet mellan Brysselinstrumenten, vilket innebär att EU-domstolens tolkningsavgöranden angående Bryssel I-förordningen fortfarande gäller.
44 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvens- förfaranden, EUT L 141, 5.6.2015, s. 19–72.
19
exemplifieras vad som avses med sakrätter. Där nämns bl.a. rätten att förfoga över tillgångar, rätten att begära tillgångarna åter från den som inte har rätt till saken och en sakrättsligt skyddad nyttjanderätt till tillgångar.
Tolkningen av begreppet sakrätt i artikel 31 i EU:s arvsförordning ska alltså ske på samma sätt som i Bryssel I-förordningen och EU:s insolvensförordning.
2.2.3 Förutsättningen “okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas”
2.2.3.1 Inledande problembeskrivning
En förutsättning i artikel 31 i EU:s arvsförordning är att sakrätten ska vara okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas. I litteraturen förs här en diskussion angående frågan i vilken utsträckning sakrätten ska vara ”okänd”.45 Vissa argumenterar att sakrätten ska vara helt okänd i rättsordningen, andra tycker, med hänvisning till artikelns syfte, att det för användningen av artikel 31 i EU:s arvsförordning räcker att rättsordningen förvisso känner till en sådan sakrätt men att den inte medger lika långtgående befogenheter.46
Ett exempel på när denna fråga blir aktuell är när lex successionis tillerkänner en sambo en sakrättslig skyddad nyttjanderätt, men rättsordningen som är tillämplig på saken tillerkänner endast makar en sådan nyttjanderätt.
Calzolaio och Vagni argumenterar att en anpassning enligt artikel 31 i EU:s arvsförordningen i ett sådant fall inte ska genomföras, då en sakrättslig skyddad nyttjanderätt som sådan är känd i både rättsordningarna. Nyttjanderätten ska alltså enligt författarna inte anpassas utan helt enkelt även tillerkännas en sambo.47
Ett annat exempel på problematiken, som tidigare var mycket omdiskuterat men som EU-domstolen numera har uttalat sig om, är frågan angående s.k.
damnationslegat och vindikationslegat.48 Med detta avses olika metoder som
45 Caravaca/Calzolaio och Vagni, Art. 31 EU Succession Regulation, s. 445.
46 Bonomi/Wautelet/Wautelet, Art. 31 le Règlement successions, rn. 11, vill använda artikel 31 endast när rättigheten får en ”tout autre configuration”, dvs. en helt annan gestalt. Jfr. även BeckOGK/Schmidt, Art. 31 EuErbVO, Stand 01.11.2020, rn. 13. Vad gäller artikelns syfte hänvisas till skäl (16) i EU:s arvsförordning samt ovan i avsnitt 2.2.1.
47 Caravaca/Calzolaio och Vagni, Art. 31 EU Succession Regulation, s. 446.
48 Mål C-218/16 ”Kubicka”, se nedan i avsnitt 2.2.3.2.
20
rättsordningar använder för att överföra äganderätt vid arv. Ett damnationslegat, som används i bl.a. Sverige och Tyskland, innebär att den som enligt ett testamente ska ärva endast får ett obligationsrättsligt anspråk gentemot de legala arvingarna.49 Ett vindikationslegat innebär däremot att testamentstagaren omedelbart och direkt vid testators död förvärvar en sakrättslig rätt till legatet.50 Här uppkommer frågan om en anpassning av vindikationslegat får genomföras i medlemsstater som använder damnationslegat, eller om konceptet att ”föra över egendom” är känt i både medlemsstater och att en anpassning därför inte bör ske.
2.2.3.2 Fallet ”Kubicka”
Frågan aktualiserades i EU-domstolens avgörande Kubicka.51 Målet handlade om Aleksandra Kubicka, en polsk medborgare som var bosatt i Tyskland och gift med en tysk medborgare. Makarna ägde var sin hälft av en fastighet i Tyskland, och Aleksandra Kubicka vände sig till en notarius publicus i Polen för att få ett testamente om bl.a. hennes andel i huset upprättat.52 I testamentet ville hon uttryckligen undvika att använda ett damnationslegat enligt tysk rätt. I stället ville hon upprätta ett testamente med ett vindikationslegat enligt polsk lag. Den polske notarius publicus vägrade dock att upprätta ett sådant testamente, med hänvisning till att ett vindikationslegat strider mot tysk lagstiftning. Därtill påpekade notarius publicus att utländska vindikationslegat i Tyskland enligt förarbetena till Internationales Erbrechtsverfahrensgesetz, den tyska lagen som kompletterar EU:s arvsförordning, hanteras på så sätt att de enligt artikel 31 i EU:s arvsförordning anpassas till damnationslegat.53 Aleksandra Kubicka ansåg att bestämmelserna i EU:s arvsförordning skulle ges en självständig tolkning och
49 Bergquist, s. 787. Bestämmelsen om damnationslegat i tysk rätt finns i § 2174 BGB. Motsvarande bestämmelse i svensk rätt finns i 22:1 ÄB.
50 Bergquist, s. 787.
51 Mål C-218/16 ”Kubicka”, Aleksandra Kubicka och Przemysława Bac, i egenskap av notarius publicus, ECLI:EU:C:2017:755.
52 Mål C-218/16 ”Kubicka”, rn. 18. En notarius publicus är en aktör som spelar en stor roll i många EU-medlemsstater men som inte finns i den betydelsen i Sverige. Vanligtvis omfattar tjänsterna som en notarius publicus kan utföra upprättandet av dokument samt rådgivning i samband med bl.a. arvsfrågor, registrering av bostäder, upprättandet av kommersiella avtal, företagsbildning och utfärdandet av fullmakter.
53 Mål C-218/16 ”Kubicka”, rn. 21 f., BegrRegE IntErbRVG, BR-Drs. 644/14, 54, 67.
21
att det var omotiverat att Tyskland inskränkte den sakrättsliga verkan av ett vindikationslegat på så sätt. Hon överklagade beslutet till en polsk domstol, som ställde tolkningsfrågan till EU-domstolen om artikel 1 stycke 2 punkt k) och l) samt artikel 31 i EU:s arvsförordning ska tolkas så att medlemsstater kan vägra att erkänna de sakrättsliga verkningarna av ett vindikationslegat.54
EU-domstolen konstaterade inledningsvis i sakfrågan att det följer av artikel 23 stycke 1 i EU:s arvsförordningen att den lag som är tillämplig på arvet är lagen som ska styra arvet i dess helhet, och att syftet med detta enligt skäl (37) är att undvika att arvet splittras genom att flera rättsordningar är tillämpliga på samma arv.55 Därefter uttalade domstolen att både damnationslegat och vindikationslegat utgör olika rättsliga villkor för att överföra äganderätten till egendom. Trots att EU:s arvsförordning enligt artikel 1 stycke 2 punkt k) inte är tillämplig på sakrätter och att det i skäl (15) anges att EU:s arvsförordning inte inverkar på numerus clausus av sakrätter som finns i medlemsstaternas lagstiftning, så ansåg domstolen att rättsliga villkor för att överföra äganderätten inte omfattas av denna artikel.56
Domstolen konstaterade därmed att artikel 1 stycke 2 punkt k) och artikel 31 ska tolkas så, att de utgör hinder för medlemsstater, vars rättssystem inte innehåller några bestämmelser om vindikationslegat, att inte erkänna de sakrättsliga verkningarna av ett sådant legat. Tyska domstolar och myndigheter får alltså inte vägra att erkänna de sakrättsliga verkningarna av ett vindikationslegat enligt polsk rätt.57
2.2.3.3 Reflektioner
Den direkta slutsatsen som man kan dra av domen är att en anpassning av vindikationslegat inte får ske, då det endast handlar om en metod för att överföra äganderätt, och äganderätten i sig är en sakrätt som även finns i tysk rätt.
54 Mål C-218/16 ”Kubicka”, rn. 23, 29. Angående artikel 1 stycke 2 punkt k) se ovan i avsnitt 2.2.1.
55 Mål C-218/16 ”Kubicka”, rn. 43 f.
56 Mål C-218/16 ”Kubicka”, rn. 48, 50.
57 Mål C-218/16 ”Kubicka”, rn. 51, 64 ff. Jfr. här även den s.k. ursprungslandsprincipen, som härleds ur avgörandet Cassis de Dijon och som innebär att medlemsstater ska erkänna varandras rättsregler på de områden där EU inte har skapat en enhetlig reglering än. Se vidare avsnitt 5.2 nedan.
22
Oklart är om man även kan använda detta resonemang i situationer som inte handlar om vindikationslegat, och särskilt om detta då skulle innebära att ovannämnda åsikt i litteraturen ˗ att en sakrätt ska vara helt okänd i rättsordningen för att kunna genomföra en anpassning ˗ skulle motsvara EU-domstolens tolkning.
Vid en första anblick framstår denna åsikt som en snäv tolkning av artikel 31 i EU:s arvsförordning, särskilt mot bakgrund av artikelns syfte att förhindra att personer går miste om sina sakrätter i andra medlemsstater. Syftet med att utesluta anpassning i det föreliggande fallet var dock att möjliggöra att vindikationslegat kan tas över landgränserna och att de därmed får sakrättslig verkan i Tyskland. Enligt min åsikt är den i litteraturen förespråkade åsikten att en sakrätt ska vara helt okänd i rättsordningen för att kunna genomföra en anpassning att föredra framför åsikten som förespråkar att anpassning redan får ske om sakrätten finns i rättsordningen men inte medger lika långtgående befogenheter. Följden av förstnämnda åsikten är nämligen att sakrätten kan tas med över landgränserna i sin ursprungliga form, utan att den modifieras, vilket är någonting som även verkar ha varit syftet med domen.
Jag anser dock att det skulle gå för långt att utifrån EU-domstolens dom dra den allmänna slutsatsen att det för anpassning krävs att en sakrätt ska vara helt okänd i en medlemsstats rättsordning. Domen har en för specifik koppling till vindikationslegat samt en för snäv frågeställning för att kunna dra en så långtgående slutsats.
En mer allmän slutsats som man däremot kan dra av domen är att anpassning ska användas restriktivt, samt att den inte får genomföras om just anpassningen leder till att en utmärkande effekt av sakrätten försvinner. Inte heller får en anpassning göras om det endast är fråga om en metod för att överföra äganderätt. Dessa slutsatser synes även kunna användas i situationer som inte handlar om vindikationslegat.
Ett problem som jag avslutningsvis ser med att hindra medlemsstaterna från att genomföra en anpassning är att det kan uppstå praktiska problem i dessa staters rättstillämpning. Exempelvis tvingas en medlemsstat i sådana fall att
23
tillämpa lagen även på sambor och inte endast på makar såsom den inhemska rättsordningen egentligen avser. Myndigheter och domstolar kommer då att behöva tolka lagen extensiv och i vissa fall även contra legem för att komma till rätta med de EU-rättsliga kraven. Särskilt i medlemsstater där familjerätten fortfarande bygger på mera traditionella föreställningar kan jag tänka mig att det kan stöta på motstånd.
2.2.4 ”Nödvändighet”, ”möjlighet” och rättsföljder
Slutligen ska jag i detta avsnitt kort belysa rättsföljderna i artikel 31 i EU:s arvsförordning.
Enligt artikelns ordalydelse ska sakrätten, om det är ”nödvändigt” och ”i möjligaste mån” anpassas till ”den närmast likvärdiga sakrätten enligt den statens lagstiftning”, med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten motiveras av och den verkan den har.
Myndigheter och domstolar ska alltså jämföra alla syften och intressen bakom den okända sakrätten med inhemska sakrätter som har motsvarande syften och intressen. På basis av vad man i denna jämförelse har kommit fram till måste sedan utredas vilken inhemsk reglering som är närmast likvärdig. Här krävs dock inte att syften, intressen och sakrättens verkan är identiska, eftersom det då de facto skulle handla om en rätt som är känd i den inhemska rättsordningen och en anpassning skulle då inte behövas.58
Anpassningens ”nödvändighet” saknas om sakrätten kan genomföras i en medlemsstat utan att den anpassas.59 Vad gäller anpassningens ”möjlighet” gäller att den inhemska myndigheten eller domstolen måste uttömma alla i rättsordningen befintliga medel för att ge sakrätten genomslag i den inhemska rättsordningen. Exempelvis kan man behöva kombinera flera inhemska rätter.60 Om sakrätten är så annorlunda än sakrätter i den inhemska rättsordningen, att en jämförelse inte rimligtvis kan göras, bortfaller skyldigheten till anpassning.61
58 BeckOGK/Schmidt, Art. 31 EuErbVO, Stand 01.11.2020, rn. 16, 18.
59 BeckOGK/Schmidt, Art. 31 EuErbVO, Stand 01.11.2020, rn. 20.
60 Caravaca/Calzolaio och Vagni, Article 31 EU Succession Regulation, s. 449 f.
61 BeckOGK/Schmidt, Art. 31 EuErbVO, Stand 01.11.2020, rn. 21.
24
Vad gäller det praktiska utförandet av anpassningen anges i skäl (16) till EU:s arvsförordning att medlemsstaterna, för att kunna bedöma vad som är den närmast likvärdiga sakrätten i sin nationella rätt, får kontakta myndigheterna eller andra behöriga personer i den stat vars lag tillämpas på arvet för att erhålla ytterligare information om rättens natur och verkningar. Här kan påpekas att befintliga nätverk på området för rättsligt samarbete kan användas.62 Ett exempel är det europeiska rättsliga nätverket, en hemsida där relevant rättslig information i varje medlemsstat samlas.63 Hemsidan är enligt mig ett bra första steg för att kunna bedöma den närmast likvärdiga sakrätten, men behöver utvecklas mer. I många fall lär det därför bli nödvändigt att inhämta rättsutlåtanden av sakkunniga i den utländska rättsordningen.
2.3 Artikel 29 i EUMF – anpassning av okända sakrätter
En annan artikel som reglerar anpassning inom EU-rätten är artikel 29 i EUMF.
Artikeln är en parallell till artikel 31 i EU:s arvsförordning och är i sin ordalydelse mycket lik denna artikel, men den handlar om makars förmögenhetsförhållanden i stället för arvsrätt. Ordalydelsen i artikel 29 i EUMF är:
Om en person åberopar en sakrätt som denne har rätt till enligt den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden och denna sakrätt är okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas, ska denna sakrätt, om det är nödvändigt och i möjligaste mån, anpassas till den närmast likvärdiga rätten enligt den statens lag med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten motiveras av och av den verkan den har.
Syftet med artikeln är, liksom enligt artikel 31 i EU:s arvsförordning, att säkerställa att makarna ska kunna komma i åtnjutande i en annan medlemsstat av de rättigheter som har uppkommit eller överlåtits på de som en följd av makarnas
62 Se även Europeiska rådets dokument 16500/11, s. 12. Såsom påpekats i avsnitt 1.4 är skälen innan en EU-rättsförordning inte rättsligt bindande. I det här fallet kan dock argumenteras att principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna som följer av artikel 4.3 FEU medför att det åligger staternas myndigheter en skyldighet att svara på andra medlemsstaters frågor.
63 https://e-justice.europa.eu/home.do.
25
förmögenhetsförhållanden.64 Artikeln försöker att lösa problemen som vid tillämpningen av EUMF kan uppstå beträffande förhållandet mellan den lagen som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och lagen som är tillämplig på sakrätten.65 Av artikel 27 stycke 1 punkt a) och b) framgår att den på makarnas förmögenhetsförhållanden tillämpliga lagen även omfattar klassificeringen av egendomen i olika kategorier under och efter äktenskapet samt överföringen av egendom från en kategori till en annan. Enligt skäl (24) första stycket kan detta medföra överlåtelsen och uppkomsten av sakrätter.66 Skäl (24) andra stycket anger dock att reglerna i EUMF inte bör inverka på numerus clausus av sakrätter som är kända i vissa medlemsstaters nationella rätt, vilket innebär att medlemsstaterna inte är skyldiga att acceptera okända sakrätter i medlemsstaten. I artikel 1 stycke 2 punkt g) utesluts därför karaktären hos sakrätten från förordningens tillämpningsområde. Sakrätter behandlas i stället i de flesta medlemsstater enligt lex rei sitae.67
För att förhindra att sakrätter som är okända i medlemsstaten där saken befinner sig inte kan göras gällande där föreskriver artikel 29 i EUMF att sådana sakrätter ska anpassas till den närmast likvärdiga sakrätten i den inhemska rättsordningen.68
Vad gäller förutsättningarna för anpassning i artikel 29 i EUMF samt artikelns rättsföljder kan hänvisas till vad som beskrivits ovan i avsnitt 2.2 angående artikel 31 i EU:s arvsförordning. Vad gäller EU-domstolens avgörande i målet Kubicka kan framhållas att domens direkta slutsats, nämligen att en anpassning av ett vindikationslegat inte får ske då det endast handlar om en metod för att överföra äganderätt, har en specifik koppling till arvsrätt och är därför inte av relevans i det aktuella sammanhanget. Den allmänna slutsatsen som man kan dra av domen, nämligen att anpassning ska användas restriktivt, kan dock enligt
64 Detta framgår av skäl (25) s. 1.
65 BeckOGK/Wiedemann, Art. 29 EuGüVO, Stand 01.11.2020, rn. 1, MüKo/Looschelders, Art. 29 EuGüVO, 8. uppl. 2020, rn. 1.
66 BeckOGK/Wiedemann, Art. 29 EuGüVO, Stand 01.11.2020, rn. 1.
67 Skäl (24) s. 2, Schulze/Kemper, Art. 29 EuGüterRVO, 10 uppl. 2019, rn. 1, Bogdan/Hellner, s. 403.
68 MüKo/Looschelders, Art. 29 EuGüVO, 8. uppl. 2020, rn. 2.
