1
Karlsta
Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se
Estetisk-filosofiska fackulteten Estetiskt lärande
Kristin Sonnö
TV-tittande på förskolan
Hör barn-TV hemma i förskolan?
TV-watching in Preschools
Do childtvprograms belong in preschools?
Examensarbete 15 hp Lärarprogrammet
Datum: 13-01-16
Handledare: Barbro Rothelius
Abstract
The purpose with this essay is to reveal the recurrent debate about children’s TV-watching and to investigate if and how teachers should use the TV as a help in the preschool education.
The essay is written by a triangulation of literature, an opinion poll, Swedish preschool policy documents and an analysis of some children’s programs. By reading the literature, I have examined some Swedish children’s TV-programs according to some general questions and asked some teachers and some parents about the subject, I reveal how the debate about children’s TV-watching looks today.
I have come to the conclusion that the debate about children’s TV-watching isn’t very active today and that it has changed more into a debate of the children’s sedentary. I have also come to the conclusion much of the literature sees the TV as something positive, and that it can be a good tool for teaching. Finally, in my analysis I discover that the children’s programs are old- fangled, but not inappropriate.
Many names and programs returns in several of my literature. To get a wide picture as
possible, I’ve used many different types of document sources, but to find new research about
children’s TV-watching wasn’t simple.
Sammanfattning
Syftet med den här uppsatsen är att synliggöra den återkommande debatten om barns TV- tittande och att undersöka om och hur förskollärare skulle kunna använda TV:n som ett pedagogiskt redskap.
Uppsatsen är skriven genom en triangulering av litteratur, en enkätundersökning,
styrdokumenten för förskolan och en barnprogramsanalys. Jag har, genom att läsa in mig på litteraturen, granskat barnprogrammen utifrån några övergripande frågor och frågat några lärare och några föräldrar om ämnet, fått fram hur debatten kring barns TV-tittande ser ut idag i förhållande till 1970-, 80- och 90-talet.
Jag har kommit fram till att barns TV-tittande idag inte är så omdebatterat som det var tidigare och att fokus flyttats mer åt huruvida barnen ska sitta stilla eller ej. Jag har också kommit fram till att det mesta pekar på fördelar med att visa TV i förskolan, gentemot nackdelar. Slutligen har jag kommit fram till att de barnprogram jag analyserat är omoderna, men inte opassande för verksamheten.
Många namn och program nämns i flera av mina litteraturkällor. För att få en så bred bild av debatten som möjligt har jag använt flera olika typer av dokumentkällor, men att hitta ny forskning om synen på barns TV-tittande var inte så enkelt.
Nyckelord: barnprogram, barndomsideal, kultur, pedagogiskt redskap
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte ... 2
1.2 Frågeställning ... 2
2. Litteraturgenomgång ... 3
2.1 Den valda litteraturen om barn-TV ... 3
2.1.1 Hur ser barns TV-tittande ut? ... 3
2.1.2 Anses TV-tittande vara skadligt för barn? ... 5
2.1.3 Litteraturen om de fyra utvalda barnprogrammen ... 6
2.1.4 Pedagogik och barnprogram ... 7
2.1.5 Politik och barnprogram ... 9
2.1.6 Barnkultur ... 9
2.1.7 Historik om barn-TV i Sverige ... 10
2.1.8 Törst efter animationer ... 11
2.2 Sammanfattning av litteraturgenomgång ... 12
3. Metod ... 14
3.1 Facebookomröstningar som enkätverktyg ... 14
3.1.1 Etiska överväganden ... 15
3.1.2 Externt bortfall ... 15
3.1.3 Metodkritik ... 16
3.2 Barnprogramsanalys som metod ... 16
3.2.1 Metodkritik ... 16
4. Resultat av enkäten ... 18
4.1 Anses TV-tittande vara skadligt för barn? ... 18
4.2 Hör barn-TV hemma i förskolan? ... 18
5. Analys av några svenska barnprogram ... 19
5.1 Trazan Apanson ... 19
5.2 Fem myror är fler än fyra elefanter ... 20
5.3 Anita och Televinken ... 21
5.4 Dafo ... 22
5.5 Sammanfattning av barnprogramsanalyserna ... 22
6. Diskussion ... 24
6.1 Hur ser barns TV-tittande ut? ... 24
6.2 Anses TV-tittande vara skadligt för barn? ... 26
6.3 Är barnprogrammen i min analys lämpliga att visa på förskolan? ... 27
6.4 Hör barn-TV hemma i förskolan? ... 30
6.5 Kvalitetsdiskussion och metoddiskussion ... 31
7. Slutsats ... 32
7.1 Tips på vidare forskning ... 32
8. Källförteckning ... 33
1
1. Inledning
”När jag var liten gick det mycket bättre barnprogram på TV än det skräpet som visas idag” är ord som jag hört väldigt många gånger i mitt liv och jag har själv använt dem. Många anser att det läggs mindre hjärta, tid och pengar på dagens barnprogram och att det medfört en sämre kvalité, men är det verkligen så? Längs med vägen har jag fått en djupare förståelse för våra svenska barnprogram och därmed har mina åsikter förändrats. Jag har i denna studie granskat både nya och gamla barnprogram och utmanat mina minnen. Det kanske inte alls var bättre barnprogram förr.
Nu när surfplattorna blivit allt vanligare debatteras det om huruvida dessa ska användas i förskolan eller inte. Tidigare har datorer varit i fokus för en liknande debatt och en gång i tiden även barns TV-tittande. Att hitta färsk forskning och diskussioner om barns TV-tittande och dess inverkan var inte lätt. Det kanske inte är så många som debatterar i frågan idag, kanske är det färdigdebatterat? Även om jag inte upplever TV-debatten så het idag, så är det fortfarande ett känsligt ämne och de flesta har nog en åsikt. Behovet av en sådan debatt kommer nog alltid att återkomma, även om det idag inte är på samma nivå som diskussionen om surfplattorna är just nu. Om TV-tittande är skadligt för barn eller inte kommer det nog alltid forskas kring och finnas en debatt om.
Jag tycker att jag har valt ett roligt och intressant ämne, men då och då har jag funderat över
vad det är jag egentligen försöker ta reda på. Till en början var det svårt att hitta rätt bana. När
jag läst all litteratur och tittat på alla barnprogram som jag skulle analysera, var det lättare att
finna en röd tråd och smalna av mitt arbete. När jag tittade på barnprogrammen igen såg jag
nya saker och kunde tydligt se en koppling till litteraturen och en likhet med de övriga
programmen. Barnprogrammen som jag valt att analysera är Trazan Apanson, Fem myror är
fler än fyra elefanter, Anita och Televinken samt Dafo.
2
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att synliggöra den återkommande debatten kring barns TV- tittande och att undersöka om och hur förskollärare skulle kunna använda TV:n som ett pedagogiskt redskap.
1.2 Frågeställning
För att lättare uppnå mitt syfte har jag tagit hjälp av följande frågor:
o Hur ser barns TV-tittande ut?
o Anses TV-tittande vara skadligt för barn?
o Är följande barnprogram lämpliga att visa på förskolan: Trazan Apanson, Fem myror
är fler än fyra elefanter, Anita och Televinken samt Dafo? Varför/varför inte? Hur kan
de i så fall användas?
3
2. Litteraturgenomgång
2.1 Den valda litteraturen om barn-TV
Journalisten och filmkritikern Göran Everdahl skriver i sin bok Kom nu’rå! följande citat:
Det finns förstås många sätt att uppfatta barnteve: som pedagogiskt redskap, eller som konst, eller som en sorts termometer för samhällsutvecklingen. Jag har valt ett annat synsätt – barnteve som en del av mitt och ditt liv, helt enkelt. Som kollektiva minnen. Ofta ljusa, någon gång hotfulla, inte sällan absurda. Men de sitter där de sitter (2011, s. 9).
I den här uppsatsen kommer jag att utgå från flera av de perspektiv och synsätt som Everdahl nämner i citatet ovan, med mest fokus på TV:n som ett pedagogiskt redskap, eftersom det är kärnan i uppsatsen. Passivt och aktivt tittande är också begrepp som berörs. Ett passivt tittande innebär att barnet fördriver tid, går ner i varv och/eller kanske tittar därför att det är uttråkat. Ett aktivt tittande innebär att barnet aktiveras, inspireras till en ny lek/aktivitet, lär sig något och troligtvis kommer att lämna TV:n med ny energi. I olika situationer tittar barnet på olika sätt och det är ibland omöjligt för oss vuxna att veta på vilket sätt barnet tittar i varje enskild situation.
2.1.1 Hur ser barns TV-tittande ut?
När vi frågar hur barnen tittar på TV måste vi också titta på kontexten som barnet befinner sig i – varför tittar barnet på TV just nu? Är barnet uttråkat och behöver underhållas eller
inspireras till nya lekar? Vilar barnet och/eller varvar ner? Författaren Margareta Rönnberg är docent i filmvetenskap och hon skriver i sin bok TV är bra för barn att precis som vuxna tittar barn på TV av olika skäl (Rönnberg, 1997, s. 109). Hon menar att om jag tittar på samma program som ett barn är det inte säkert att vi ser samma innehåll och är det något obehagligt kan barnen lugna sig själva genom att tänka på att det inte är på riktigt (1997, s. 12).
Rönnberg (1997, s. 169), berättar om när hon filmade förskolebarn som tittar på Fem myror
är fler än fyra elefanter. Hon berättar att 3-4-åringarna trodde att programmet var slut varje
gång det spelades musik. Hon säger också att barnen inte alltid blir rädda för det vi vuxna
tror, men att om de är rädda för orealistiska saker räcker det ofta med att en vuxen pratar med
dem för att lugna dem (1997, s. 39). När barnen tittar på svenskproducerade barnprogram kan
de känna igen sig i miljön och förstå språket, men det kan också bli mer skrämmande
4
eftersom det är mer likt deras eget liv (1997, s. 62). Rönnberg (1997, s. 39), påstår att barn blir rädda för det oväntade, som att någon råkar i knipa eller inte ser ut på ett väntat sätt. Hon menar att barnen tolkar TV efter sina egna barnerfarenheter och de har i alla tider tjuvlyssnat och tjuvkikat på de vuxnas värld. Om vi förbjuder barnen att titta på vissa program, kommer de inte söka tröst hos oss när de sett något förbjudet och obehagligt (1997, s. 11).
Barnen tycker om att välja ut vem de ”är” i programmet, men Rönnberg (1997, s. 177), menar att barnen inte på allvar tror att de är den karaktären. Hon påstår att man måste ha självdistans för att självmedvetet kunna leka med sin identitet. ”Genom att barnen helst ”identifierar sig”
med lekfullt aggressiva figurer, visar barnen i själva verket att de inte tolererar riktigt våld”
(Rönnberg, 1997, s. 31). Rönnberg påstår att barnen letar efter det som delvis redan är bekant för dem och identifierar sig med det, det som är för främmande för dem förkastar dem och kanske inte ens ser. Hon påstår att barnen egentligen bara får se olika perspektiv och att perspektivtagande tränas extra bra med TV, eftersom barnen då har en distans till händelsen och inte direkt är inblandad i den (1997, ss. 16 - 17). Hon säger att barnens fantasi utökas med hjälp av TV och deras lekar kryddas och tar nya former, men de kopierar inte programmen rakt av för då dör lekarna raskt ut. Rönnberg menar att barnen ofta analyserar efter
egenskaperna onda och goda när de ser på TV och då läggs en grund för ett etikintresse (1997, ss. 13, 93). I alla tider har barns lekar inspirerats av böcker (ex. bibeln) och verkligheten.
Fantasi och verklighet är beroende av varandra och fantasi uppstår när vår insida och utsida möts. En föregångare till Barbie har hittats i utgrävningar och är flera tusen år gammal, medan bebisdockorna inte uppfanns förrän på 1800-talet (Rönnberg, 1997, ss. 94, 95, 260).
Ingegerd Rydin, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, skriver i sin bok Barnens röster att utanförskap är det värsta barn vet och det kan skapa många hemska fantasier, vilket Rönnberg också skriver om (Rönnberg, 1997, s. 12; Rydin, 2000, s. 152). I en svensk
undersökning från 1960 framkom att barn med många vänner tittade på TV på ett annat sätt än de som hade bara några få. ”Det avgörande är inte vad televisionen utsätter barnet för utan vad för slags barn vi utsätter för televisionen” (Rydin, 2000, s. 152). Barn ser hellre fiktivt våld som inte är verklighetstroget än exempelvis våld på nyheterna, för att det blir obehagligt när det kommer för nära verkligheten. Det fiktiva våldet föder lekar där barnen tränar sina strategier om hur de skulle klara sig ur knipan om det trots allt skulle inträffa, kanske med hjälp från en hjälte, menar Rönnberg (1997, ss. 24 - 25).
Rydin (2000, ss. 191-192), skriver om en massiv undersökning som gjordes av TV2 i början
av 1970-talet, med dåvarande chefen på TV2:s Barn- och ungdomsredaktion Ingrid Edström i
5
spetsen. Med en bandspelare samlade redaktionen in 1000 frågor från barn om vad de ville lära sig genom TV. De besökte daghem, fritidshem och skolor och barnen som svarade var 3- 13 år. Vitsen med undersökningen var att skapa barnprogram utifrån ett barnperspektiv och inte längre ur ett vuxenperspektiv. Barnen lyfte frågor som hur och varför om till exempel religion och politik, men även om tillverkningsprocesser och andra saker. Barnen lyfte även frågor som var tabubelagda och som inte behandlats i TV förr, allra minst i ett barnprogram, exakt vad framgår inte i litteraturen.
Safa Safiari är idag chef för Barnkanalen och i radioprogrammet God morgon världen! Svensk barnkultur – var det bättre förr? påstår han att barnprogrammen är viktiga för alla eftersom alla verkar tycka att de var bättre förr (Brenner, 2012). Han påstår också att det idag görs samma typ av barnprogram som på 1970-talet och även andra typer av barnprogram. Safiari påstår att det är lätt att romantisera sina minnen och Everdahl (2011, s. 9) påstår att barn-TV ger känsloladdade minnen och menar att vi blir för gamla för barnteve men att vi alltid kan minnas tillbaka.
2.1.2 Anses TV-tittande vara skadligt för barn?
Enligt journalisten Helena Utter ("TV-tittande är farligt för barn", 2010), påstår ett
kanadensiskt forskningsprojekt att barn som tittat mycket på TV vid 2 och 4 års ålder löper stor risk att få det svårt i skolan och att TV-tittandet därför ska begränsas. Forskningen visar att dessa barn blir sämre på matematik, att de blir mindre engagerade i klassrummet och att de löper större risk för att bli mobbade. Barnen ska dessutom få sämre BMI, fysik och matvanor, enligt forskningen. Utter ställer Margareta Rönnberg till svars eftersom hon skrivit böcker på området och hon svarar att ingen forskning kunnat bevisa att tittande upp till en och en halv timme per dag skulle vara skadligt. Hon påstår också att det är omöjligt att isolera forskningen så att problemen som forskningen belyst enbart kan skyllas på TV-tittande. Vidare menar Rönnberg i sin bok (1997, s. 230), att barnen redan i förskoleåldern lär sig att vuxna ser TV som något illa, vilket kan ge dem skuldkänslor för att de så gärna vill se sitt favoritprogram.
Att de vuxna själva tittar på sådant som är obehagligt, tråkigt eller obegripligt kan de uppfatta
som dubbelmoral.
6
2.1.3 Litteraturen om de fyra utvalda barnprogrammen
Längre fram i texten har jag gjort en barnprogramsanalys av fyra svenska barnprogram. Alla dessa program fanns omskrivna i flera av mina litteraturkällor, vilket han inspirerat och influerat mig i min analys.
Everdahl (2011, s. 93), påstår att vuxna skrämt barn i alla tider och att det är naturligt att TV också tagit på sig denna roll. I en scen berättar Banarne en obehaglig och knasig historia, där det verkar självklart att barnen får skrämmas lite ibland. Avsnitt två av SVT:s produktion Historieätarna sändes den 22 november 2012 och handlade om Sverige på 1970-talet. De pratar om att bananerna kom till svenskarna och de blev så populära att det nästan blev hysteriskt. Lasse Åberg själv påstår i detta program att bananerna var frukternas clowner men lustiga former och egenskaper. Han påstår att det bland annat var därför som bananerna fick så central roll i hans program. 1992 gick en direktsänd julkalender med Klasse Möllberg, med tävlingar, pyssel, gäster och bus. Klasse var ”sig själv”, men många av karaktärerna från Trazan Apanson dök också upp, både Möllbergs och Åbergs karaktärer (Stenudd, 2004, s.
116).
Fem myror är fler än fyra elefanter gillades av alla barn och ungdomar, t.o.m. av
högstadieelever (Everdahl, 2011, s. 131). Serien blev ett familjeprogram genom att den blev populär även bland de vuxna och recensenterna var positiva (Everdahl, 2011, s. 139; Rydin, 2000, s. 197). Från allra första början ansåg kritikerna att programmet var för glittrigt, innehöll en ”opassande glamour” och för lite politik (Everdahl, 2011, s. 131). Det ansågs också vara för kommersiellt (Rydin, 2000, s. 197). 1977 var programmet årets
adventskalender på TV (Rydin, 2000, s. 197; Everdahl, 2011, s. 131). Eftersom första advent det året inföll 27 november blev det 28 avsnitt – precis som antalet bokstäver i alfabetet (Everdahl, 2011, s. 131). Siffrorna fick dock inte vara med, enligt uppslagsverket Wikipedia (2012). Programmet har hämtat sin inspiration från Hensons (skapare av Mupparna och Fragglarna) program Sesame Street från 1969 och från början innehöll programmet också dockor (Everdahl, 2011, s. 29).
Rönnberg har själv filmat förskolebarn som tittar på Fem myror är fler än fyra elefanter. Hon
fann att barnen var väldigt aktiva. Barnen uppfattade Magnus och Eva som föräldrar och
Brasse som ett barn, ibland var till och med barnen själva mer vuxna än Brasse enligt dem
själva. De ”pedagogiska” delarna i programmet såg barnen som vila mellan de roliga
sketcherna och passade därför på att småprata och slänga ur sig kommentarer om de bitarna
7
de inte gillade. Under sketcherna var barnen ganska tysta, men ibland tänkte de högt och slängde ur sig kommentarer (Rönnberg, 1997, ss. 168-170).
Rydin (2000, s. 119), tycker att Anitas hantering av Televinken är charmerande. Everdahl (2011, ss. 19, 22), menar att Televinken gav Anita bus, medan hon gav honom stadga, utan att hon någonsin blev en tjatig auktoritetsfigur och att idag hade troligtvis Televinkens busighet gett honom en bokstavsdiagnos. Everdahl (2011, s. 22), spekulerar i vad de egentligen har för relation till varandra och Anita har i en intervju sagt att de inte är mor och son i alla fall.
Rydin, talar om att Anita och Televinken lär ut om ord och begrepp i en ”lekfull pedagogisk form” och påstår att Televinken är det mindre vetande barnet (2000, ss. 119, 183). Everdahl (2011, s. 22), å andra sidan påstår att Televinken har en pedagogisk ådra och att han på ett bra sätt lär ut om högertrafik och om säkert sex. 1973 gick radiokalendern Tjong i baljan!. Det var en fars med Televinken och Grodan boll och uttrycket tjong i baljan! kom fram när något gick på tok (Rydin, 2000, ss. 326, 327; Stenudd, 2004, s. 40). Grodan boll (röst av Thomas Funck) var bekant sedan 1950-talet och populär bland de som nu hade blivit föräldrar. Både han och Televinken var bångstyriga och äventyrslystna och alla deras bus, stök och deras vetgirighet gjorde att Anita hade fullt upp (Stenudd, 2004, s. 40).
Wretling och Björklund säger att de inte har någon speciell målgrupp, trots att programmet sänds på Barnkanalen och att programmet handlar om att våga leka, enligt journalisten Sara Haldert (Dafo blir tv-serie med lek i fokus, 2009). Haldert säger också att från början var Dafo ett radioprogram som sändes i P4 Västerbotten. Enligt journalisten Rebecka Åhlund vill Wretling och Björklund själva inte använda ordet dockor, utan miniatyrer (Barnserien Dafo rolig på udda vis, 2011). Wretling och Björklund påpekar att de spelar en utvecklad variant av sig själva i serien, med sitt eget barndomskvarter som inspiration till miljön (Haldert, 2009).
Tonen i Dafo påminner om barnprogrammen från 1970-talet – innan barnprogrammen skulle vara extremt färgglada, mysiga, snälla och pratas med bebisröst, skriver Åhlund (2011).
2.1.4 Pedagogik och barnprogram
I förskolans läroplan står det att vi med fördel kan använda oss av IT och multimedia i vår
pedagogiska verksamhet (Lärarförbundet, 2011, s. 25). ”datorförmedlat integrerat system av
ljud och (rörliga) bilder” (Allén, o.a., 2008, s. 721) är SAOL:s förklaring på vad ordet
multimedia betyder. Med andra ord påstår läroplanen att vi med fördel på olika sätt kan
8
använda oss av TV-program i vår verksamhet. Läroplanen pekar också på att vi ska lyfta fram och problematisera etiska dilemman, att vi ska lära barnen att upptäcka dilemman och att barnen ska tränas till att visa hänsyn (Lärarförbundet, 2011, ss. 26, 27).
Läroplanen innehåller följande citat: ”Arbetslaget ska beakta föräldrarnas synpunkter när det gäller planering och genomförande av verksamheten” (Lärarförbundet, 2011, s. 31) och därmed ta tillvara på föräldrarnas åsikter, alltså ska pedagogerna ta reda på vad föräldrarna har för syn på att barnen tittar på TV på förskolan, utifrån olika kontexter. Läroplanen säger också att verksamheten ska kännas rolig och meningsfull för barnen i deras utveckling
(Lärarförbundet, 2011, s. 29). Många barn tycker att det är roligt att se på TV, men är detta ett argument till att visa TV i förskolan?
Enligt Everdahl (2011, s. 127), är många av de roligaste barnprogrammen också de mest pedagogiska och att man lika gärna kan göra det till ett nöje, om man ändå ska lära sig någonting. Rönnberg (1997, s. 63), påstår däremot att pedagogiska program ger signaler om att det är dags att lära – inte uppleva och att de istället borde signalera att vi ska göra något spännande ihop. Vidare säger Rönnberg att underhållningsprogram också är pedagogiska, men på ett annat och kanske mer begripligt sätt (1997, s. 110). Med andra ord säger både Everdahl och Rönnberg att underhållande program också kan vara pedagogiska och att pedagogiska program också kan vara underhållande.
Blixt menade att det är förståeligt att barn tilltalas av TV:s rörliga bilder lättare än radions högre krav på inlevelse, koncentration och fantasi (Rydin, 2000, ss. 105, 109) och han ansåg att TV var ett bra pedagogiskt redskap, vilket han kallade för screen education (2000, s. 136).
Titta-leka-lära var ett barnprogram på 1960-talet som liknade en förskolemiljö med en
programledare som liknade en förskollärare. Programmet fick kritik för att inte vara
tillräckligt pedagogiskt, men enligt Rydin ansåg Blixt att det skulle vara så, då barnen
behövde vila från pedagogiken ibland (2000, ss. 138, 139). Frågan är om någon på förhand
kan bestämma vad barnen ska och inte ska lära sig av ett TV-program, eftersom barnet inte
alltid ser det vi vill att de ska se i ett program. Tanken kanske är att barnet ska lära sig
alfabetet med en sång, medan barnet kanske lär sig att sjunga bättre.
9
2.1.5 Politik och barnprogram
Enligt Everdahl (2011, ss. 102, 107, 114), har barnprogrammen fått kritik genom åren bland annat för att vara vänstervridna, ohyfsade och morallösa och på 1970-talet fanns barnprogram med ett tydligt politiskt syfte och han nämner ”socialistpropagandan” John Blund. Rydin (2000, s. 159), skriver att ibland ansågs programmen innehålla för lite politik, enligt kritikerna. Det fanns även en debatt om huruvida barnen skulle bli medvetna om eller skyddade från vuxenlivets problematik (2000, s. 160). Everdahl (2011, s. 108), påstår att Staffan Westerberg från många håll anklagats för att ha förstört bardomen för de barn som vuxit upp med Vilse i pannkakan (en dockteater på 1970-talet). Varför framgår dock inte i litteraturen. Vindarna vände dock och på 2000-talet blev han framgångsrik tack vare serien.
Ett annat barnprogram som anklagats för att ha förstört barndomar är Broster Broster!.
Broster, broster! var en julkalender som sändes 1971, ett program om en familj som odlade och sålde granar och som fick stark kritik i media, men tittarsiffrorna var höga. Programmet anklagades för vänstervridning, julbrist och att småbarnen skrämdes. Två år efter kontrade TV2 och populära Mumindalen blev årets julkalender, som innehöll allt det som kritikerna saknade tidigare, vilket fick media att hålla tyst (Stenudd, 2004, ss. 36, 42). 1987 års julkalender hette Marias barn och var en tolkning av bibliska berättelser och den fick stark kritik från flera håll (Stenudd, 2004, s. 96). Mysteriet på Greveholm var en populär
julkalender, men liksom de flesta andra julkalendrar fick den kritik, bland annat för att den ansågs skrämma barnen (Stenudd, 2004, ss. 128, 132). Årets (2012) julkalender är en uppföljare på denna och den har också fått kritik, där det inte anses lämpligt att barn lär sig leka anden i glaset. Jag kan alltså konstatera att min granskning visar att samhället ser barn- TV som något viktigt, eftersom många barnprogram allvarligt kritiseras och ibland beskylls för problem i samhället, samtidigt som kritikerna inte står enade om vad som är fel i dessa program.
2.1.6 Barnkultur
Rönnberg (1997, s. 231), påstår att vår syn på barndomen speglar av sig på hur vi förhåller oss
till barnkulturen. Vi kan se barn som att de bara är barn just nu eller också kan vi se dem som
blivande vuxna. Om vi ser dem som blivande vuxna, med förskolan som ett jobb och gåvor
som belöning räknar vi med att detta ger någon form av avkastning i framtiden, medan om vi
10
bara ser dem som barn just nu så bryr vi oss inte om att vi ska få ut något av våra aktioner i framtiden. Enligt barnen själva är barnkultur och barnens egen kultur livet nu, inte en förberedelse för vuxenlivet, som vuxenproducerad barnkultur antyder (1997, ss. 233, 234).
Vad vuxna anser vara bra för barn kan vi se i 1900-talets barnkultur (Rydin, 2000, s. 17).
På sitt sätt är hela antikulten kring Vilse i pannkakan ändå ett rätt bra betyg på folkhemmet som barn- inkubator. För finns det inget farligare än Staffan Westerbergs sockdockor eller Claire Wikholm i rollen som gravid granodlare att drabbas av så har man antagligen trots allt haft en rätt trygg – kanske alltför trygg – uppväxt (Everdahl, 2011, s. 108).
I citatet ovan sätter Everdahl ord på hur många svenskar uppfattar vad som är jobbigt i livet.
Kan vi säga att vi har haft en svår barndom genom att skylla på att Vilse i pannkakan gick på TV? Att det gick på TV är dessutom inte detsamma som att vi var tvingade att titta.
Enligt Everdahl (2011, s. 69), så kan modet och tidens anda spela roll om ett barnprogram kommer att stå sig i tiden. Han menar att modet och miljön i Vi på Saltkråkan är lättare att ta till sig idag än i Karlsson på taket och att det därför står sig bättre. ”Förskolan ska sträva efter att varje barn känner delaktighet i sin egen kultur” står det i förskolans läroplan lpfö98
(reviderad 2010) (Lärarförbundet, 2011, s. 27).
2.1.7 Historik om barn-TV i Sverige
Det första barnprogrammet som visades i svensk TV var det brittiska Andy Pandy som riktade sig till de allra minsta, år 1956 (Everdahl, 2011, ss. 11, 12). Det handlade om en stum docka och finns idag i flera versioner. Samma höst gjorde den svenska dockan Felinda entré i rutan för att lära barnen pyssla och hon var ett plagiat på Andy Pandy. Under många år var barn-TV detsamma som dock-TV (Everdahl, 2011, s. 19), med bl.a. Anita och Televinken.
Sveriges första egenproducerade barnprogram var Sigges cirkus (Everdahl, 2011, s. 13) 1956.
Det handlade om en clown med tysk brytning som var ”sig själv” (dvs. Sigge) och studion gästades av barn som uppträdde. Sveriges första stora satsning på barnprogram var Villervalle i Söderhavet 1963, vilket också blev en stor ekonomisk skandal med en överskriden budget som redan från början var rejält tilltagen (Everdahl, 2011, s. 33; Rydin, 2000, s. 124).
På 1960-talet skulle barnprogrammen främst roa barnen, för att de skulle få lite vila från allt
lärande. De skulle informeras och utbildas, men inte på samma sätt som i skolan (Rydin,
11
2000, s. 111). Det var också tänkt att barnen skulle titta på TV tillsammans med sina mammor och många av programmen hade specifika målgrupper som ex. funktionshindrade (2000, s.
112).
1969 föddes TV2 och Edström då den första chefredaktören barnredaktionen (Everdahl, 2011, s. 34). Tidigare hade Edström arbetat för Svinhufvud och Blixt, men nu ställde hon höga krav på fasta sändningstider och en lika stor budget som för vuxen-TV (Rydin, 2000, s. 189).
Edström påstår att 1970-talet var barnprogrammens guldålder och att hela samhället då var intresserade och engagerade i barnprogrammen (Brenner, 2012). Everdahl (2011, s. 34), beskriver också 1970-talet som en guldålder för svenska barnprogram och hyllar Edström för detta. Samhällsklimatet var gynnsamt för barnkulturen att växa fram i, när SVT satsade på barn-TV genom att barnredaktionen blev självständig vid TV2:s födelse (Rydin, 2000, s.
189). Under 1970-talets början hade TV2 större budget för barnprogrammen och de var också mer genomarbetade, än barnprogrammen i kanal 1, men de skulle inte konkurrera utan
komplettera varandra (Rydin, 2000, s. 191).
Rydin (2000, ss. 107, 108), säger att TV kom till Sverige under ”det goda livet”, där ett nytt familjeideal skapades och en moderniseringsvåg svepte fram. Everdahl (2011, s. 146), menar att vi människor har ceremoniella behov och att TV:n förr var som ett altare i hemmet, där alla samlades, tittade tillsammans och åt någonting gott, eftersom TV slog igenom i samband med avkristningen i Sverige. Han menar att julkalendern är ett exempel på detta då alla vet vilken julkalender som var bäst, men inte vilka alla kyrkliga högtider är och varför vi firar dem. Julkalenderns föregångare var Adventskalendern (1960-71). Den visades från första advent, till skillnad mot Julkalendern som sänds från första december. Förändringen skedde i och med att TV2 tog över programmet, menar författaren Solveig Stenudd i sin bok
Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra (2004, ss. 5, 8). Julkalendrarna får ofta kritik från olika håll, oftast för att de innehåller för lite jul eller snö, men de populäraste kalendrarna innehåller inte nödvändigtvis dessa signum i någon större utsträckning de heller (Everdahl, 2011, s. 153).
2.1.8 Törst efter animationer
Linus Thorell (tidigare barnfilmskonsulent på SF) talar om att dagens barn inte är vana vid att
se svensk dramatik på TV, de är istället matade med amerikanska animationer (Brenner,
12
2012). Fram till 1987 och Lasse Åbergs Disneytajm hade Disneyproduktionerna bara visats på storhelgerna i Sverige och i samma stund kom TV3, video och kabel-TV, vilket drastiskt ökade tillgången till animationer (Everdahl, 2011, s. 88). Rönnberg (1997, s. 108), menar att förskolebarnen genast uppskattade videon, eftersom de tycker om att se samma program om och om igen.
Rydin (2000, s. 145), påstår att Barbro Svinhufvud (tidigare ansvarig för barnprogrammen på SVT) var kritisk till Disneyprogram och att deras tolkningar av bröderna Grimms sagor var för obehagliga för barn. Gösta Blixt (Svinhufvuds efterträdare) höll med Svinhufvud och menade att Disneyproduktionerna hade för högt tempo och för mycket sadism, så de släppte inte gärna in amerikanska barnprogram i utbudet (2000, ss. 146, 147). Kalle Anka och hans vänner önskar god jul är en svensk tradition att se varje år sedan det sändes för första gången 1960 (Everdahl, 2011, s. 80). Barnen förundras över de vuxnas plötsliga fascination för tecknat, när de alla strömmar till TV:n mitt i julfirandet (Rönnberg, 1997, s. 61).
Förr var tecknat/animerat på TV en bristvara och barnen kastade sig framför TV:n för att titta på allt tecknat som gick, även vinjetter för program som inte var riktade till barn (Everdahl, 2011, ss. 79, 80). Forskning visar att 1972 såg barnen lika mycket på TV som barnen gjorde 1997, men på 1970-talet var barnutbudet magrare så de barnen såg mer på vuxen-TV
(Rönnberg, 1997, s. 108). Idag finns istället många kanaler med enbart barnprogram och de kan ses av de flesta hushåll. Edström menar att det nog var till barnprogrammens nackdel att flytta över alla barnprogram från SVT 1 och 2 till en egen kanal, dvs. Barnkanalen, vilket hon också varnade för innan det genomfördes. Thorell påstår att samhället idag inte är lika
involverat i dagens barnprogram som det var förr och att föräldrar inte längre tittar på
barnprogrammen tillsammans med sina barn (Brenner, 2012), vilket Utter skriver att tidigare nämnda Margareta Rönnberg anser viktigt (2010).
2.2 Sammanfattning av litteraturgenomgång
I förskolans läroplan finns många verksamhetsmål som kan uppnås med hjälp av TV. Både barn-TV men också barnens TV-tittarvanor har förändrats med åren. Idag finns speciella barnkanaler och därmed fler vuxenkanaler. Idag tittar barnen mer på barnprogram, jämfört med tidigare år då utbudet av barn-TV var magrare och barnen därför såg mer på vuxen-TV.
På 1960-talet fanns diskussioner på SVT om barnprogrammen skulle vara pedagogiska, om
13
barnen skulle skolas eller om de skulle underhållas av barnprogrammen. TV:n kom till
Sverige i samband med att samhället förändrades i stort, bland annat genom avkristningen. I
början var barnprogrammen främst gjorda med hjälp av dockor, men sedan började SVT satsa
mer pengar och göra dyrare barnprogram. Barnprogrammen har, främst på 1970-talet, fått
kritik för att vara för politiska och för lite politiska. 1969 kom TV2 och med ny energi och
mer resurser kunde barnprogrammen utvecklas och hamna i en så kallad guldålder.
14
3. Metod
Jag har gjort en explorativ studie, där jag sökt efter en bredare kunskap genom att använda olika tekniker för insamling av information och jag har sedan gjort en triangulering genom att väga samman datainsamling från olika håll (Patel, Runa & Davidson, Bo 2011, ss. 12, 107).
Jag har använt dokument i form av litteratur, bilddokument (film), ljuddokument
(radioprogram) och ”kortlivade” dokument i form av e-artiklar och styrdokument (Patel &
Davidson, 2011, s. 42). Jag har forskat om svenska barnprogram och julkalendrar, om synen på barnprogram och om att barn tittar på TV över huvud taget. Som komplement till
dokumenten har jag gjort en studie genom att använda två omröstningsfora på Facebook, analyserat några barnprogram och granskat förskolans läroplan. E-artiklarna har jag använt för att nå de senaste rönen om mitt ämne. Jag har även använt mig av ett radioprogram från P1 där Ingrid Edström, Safa Safiari och Linus Thorell intervjuades, som heter God morgon världen! Svensk barnkultur - var det bättre förr? (Brenner, N. (Red.). sändes den 9 november 2012).
Först efter att ha gått igenom dokumenten kunde jag spetsa mitt arbete och formulera en problemlösning, enligt Patel & Davidsons metod (2011, ss. 44, 67). Det kändes självklart att använda läroplanen i arbetet med tanke på att jag alltid kommer att använda den när jag planerar verksamheten i mitt framtida yrke och den svarar ju faktiskt för vad mitt uppdrag som förskollärare är.
3.1 Facebookomröstningar som enkätverktyg
Jag hade två olika fora med två olika målgrupper. Grupperna fick svara på om de trodde att det var direkt skadligt för barn att titta på TV och om de ansåg att TV-tittande hörde hemma i förskolan/skolan. Den ena gruppen kallar jag för lärargruppen och den bestod av 16
respondenter verksamma inom skolan, med 8 förskollärare, 4 lärare, 2 fritidspedagoger och 2 övriga. Den andra gruppen kallar jag föräldrarna och den bestod av 15 föräldrar med barn i ålder upp till mellanstadiet. Grupperna fick svara på två frågor var. Informanterna är bekanta med mig, så detta var i princip en ”tillgänglig grupp”, då slumpen inte fick styra (Patel &
Davidson, 2011, s. 131). Större delen av informanterna är under 35 år och bor i Värmland.
15
Att jag valde att göra undersökningarna på Facebook berodde på att jag ville nå informanterna där de finns, att jag snabbt fick sammanställt deras åsikter och att både jag och de kunde göra undersökningen hemifrån. Enligt Steinar Kvale och Svend Brinkmann (2010, s. 165), är datorstödda intervjuer lämpliga i vissa sammanhang, men detta är en egen metod inspirerad av deras andra metoder. Undersökningen var tänkt som ett stickprov, där jag utifrån
generalisering av resultatet kunde dra en slutsats om vad pedagoger och föräldrar i stort har för attityd (Patel & Davidson, 2011, s. 109).
3.1.1 Etiska överväganden
Informanterna fick före deltagandet veta att de övriga i gruppen kunde se deras svar, men att ingen objuden gäst kunde ta del av informationen. I min planering såg jag till att alla inbjudna skulle hade tillgång till villkoren för undersökningen, med den konfidentiella nivån, att det var frivilligt att delta, vilka som kunde ta del av undersökningen och de gav sitt samtycke i och med att de besvarade frågorna (Kvale & Brinkmann, 2010, ss. 79, 87 - 88). Detta blev alltså ingen vanlig enkätundersökning eftersom deltagarna inte var anonyma för varandra och eventuella kommentarer och svar kunde ses av de andra. Det är svårt att säga om deltagarna blev påverkade av att deras svar syntes för de övriga deltagarna och om de påverkades av de andras svar, men det går inte att utesluta.
Resultatet är registrerat/arkiverat i min dator genom flera skärmdumpar, censurerade från namn och foton, raderad från Facebook (Kvale & Brinkmann, 2010, s. 194).
3.1.2 Externt bortfall
Det var betydligt fler som var inbjudna till undersökningarna än vad det var som svarade. De hade fem dagar på sig att svara. För att så många som möjligt skulle svara ville jag att det bara skulle vara två frågor och dessa hade fasta svarsalternativ. Att svara på om bortfallet
påverkade resultatet anser jag svårt, men troligtvis har det haft någon inverkan eftersom
mångfalden minskade (Patel & Davidson, 2011, ss. 79, 132).
16
3.1.3 Metodkritik
Den största fördelen med metoden anser jag är att den kunde genomföras när som helst, inom utsatt tid, och var som helst, så länge de hade tillgång till sitt Facebookkonto. Då det inte var fler än två frågor och dessa hade fasta svarsalternativ, ansåg jag att respondenterna inte behövde så lång tid på sig att besvara frågorna. En annan stor fördel var att jag själv inte behövde söka upp folk personligen, jäkta dem att svara och sedan samla ihop alla olika enkäter igen. Dessutom hade jag redan svaren sammanräknade direkt från början.
Nackdelen med metoden var just det att jag inte kunde göra omröstningarna anonyma för de andra deltagarna, så risken finns ju att någon inte vågade svara ärligt eller över huvud taget.
En annan nackdel var att det externa bortfallet blev så stort. Dock ser jag metoden som en möjlighet att väcka debatt hos deltagarna när de kunde se varandras svar och kanske starta tankebanor både hos föräldrar och hos pedagoger. Föräldrarna skrev fler kommentarer än lärarna, vilket kan tyda på att det är en viktigare fråga för dem.
3.2 Barnprogramsanalys som metod
För att få en bättre bild över våra svenska barnprogram och en tydligare forskningsanknytning har jag analyserat fyra av våra mest omtalade svenska barnprogram. Syftet med analysen är alltså att konkret se vad programmen innehåller och hur de kan tolkas av barnen. Enligt Lars Gustaf Andersson & Erik Hedlings bok Filmanalys (1999, s. 7), finns det ingen färdig modell för att göra en filmanalys, eftersom vi kan titta på film med många olika infallsvinklar och syften, därför har jag gjort en egen modell. Som inledning till varje barnprogram har jag motiverat varför jag har valt att granska just det programmet och vad programmet handlar om.
Parallellt med min egen analys har jag dessutom vävt in vad litteraturen, några artiklar och styrdokumenten påstår om dessa barnprogram, precis som Andersson & Hedling (1999, s. 8), anser att man ska göra.
3.2.1 Metodkritik
Fördelen med analysen är att jag med aktiva ögon noga tittat på vad som faktiskt utspelas och
på så vis bildat mig en egen uppfattning och där romantiska nostalgiminnen läggs åt sidan.
17
Frågorna gör också att jag analyserar programmen utifrån samma perspektiv. En möjlighet är
att jag nu tittar på alla barnprogram med kritiska ögon. Under en analys bör man alltid ha i
åtanke att vi alla är färgade av vår kultur, vilket gör att jag inte ser programmet med samma
ögon som en person med en annan bakgrund. Min kultur i samklang med att jag är kvinna kan
göra att jag tolkar filmen på ett sätt, medan faktorn att jag är ung samtidigt gör att jag tolkar
filmen på ett till sätt och kanske tycker olika beroende på vilka glasögon jag väljer att titta
med (Andersson & Hedling, 1999, s. 49). Ibland var det svårt att vara opersonlig. Risken finns
också att jag påverkats för mycket av litteraturen, men i övrigt kan jag inte se några nackdelar
med den här metoden.
18
4. Resultat av enkäten
Jag valde att göra två omröstningsfora på Facebook, som en egen version av en
enkätundersökning. Facebook är ett socialt nätverk på Internet, som grundades av Mark Zuckerberg i USA 2004. Många svenskar är medlemmar och åldersgränsen är 12 år.
Facebook kan användas för kommunikation privatpersoner emellan, men också för kommunikation mellan privatperson och företag/föreningar.
4.1 Anses TV-tittande vara skadligt för barn?
I min undersökning på Facebook frågade jag ”Tror du att TV-tittande kan vara direkt skadligt för barn och att det kan skapa koncentrationsstörningar, aggressionsstörningar och hämma deras empatiförmåga?” 2 informanter i lärargruppen och 10 informanter i föräldragruppen svarade nej. 1 person, en förälder, svarade ja. Resten trodde att det kunde vara skadligt för vissa barn och en i lärargruppen påstod att barnets miljö påverkar hur mottagligt barnet är för påverkan. Flera menade att det beror på vad man visar och hur gammalt barnet är, dock trodde en förälder att TV nog kan ha en lugnande effekt. En förälder uttryckte oro för barnens
stillasittande. Det kan vara så att föräldrarna tänker att TV-tittandet skulle vara istället för lek, medan pedagogerna tänker att barnen troligtvis skulle ha haft en stillasittande aktivitet även om de inte såg på TV, som till exempel att lyssna på en bok.
4.2 Hör barn-TV hemma i förskolan?
Jag frågade gruppen med lärare om de kunde tänka sig att visa svenska barnprogram för sin barngrupp/klass och alla svarade ja. En ville bara visa barnprogram med ett tydligt
pedagogiskt syfte, medan resten kunde tänka sig att visa barnprogram i både pedagogiskt och
roande syfte. Föräldrarna däremot var av en annan åsikt. 8 stycken tyckte att det var ok att
deras barn tittade på både pedagogiska och roande barnprogram på förskolan/skolan, men 5
stycken tyckte att det bara var okej med pedagogiska barnprogram. 2 informanter svarade att
de var av en annan åsikt. En förälder ville att barnen skulle röra mer på sig, en annan pratade
om variation i verksamheten och en sa att det var okej att de såg på TV ibland.
19
5. Analys av några svenska barnprogram
Fem myror är fler än fyra elefanter har blivit framröstat till tidernas bästa barnprogram, så det kändes självklart att ha med det i mitt arbete. Everdahl (2011, s. 139), påstår att ett riktigt bra barnprogram även fångar föräldrarna. Kanske var det precis vad detta program gjorde och att det ledde till en så stor framgång. Anita och Televinken var väldigt omskrivet i min litteratur, så det kändes också självklart att bearbeta. Det känns fel att säga att vissa av programmen inte är underhållande, men jag upplever att Trazan Apanson är det enda programmet som
innehåller mycket humor.
Jag har, enligt egen formulering, analyserat programmen efter följande frågor:
o Har programmet ett tydligt pedagogiskt syfte?
o Är huvudkaraktärerna barn eller vuxna, eller får vi inte veta?
o Är karaktärerna medvetna om att vi tittare finns?
o Passar programmet för förskolebarn?
o Vilka delar av läroplanen kan kopplas till programmet?
o Anser jag att programmet hör hemma på förskolan?
5.1 Trazan Apanson
Trazan Apanson är ett barnprogram från 1978 med mycket musik och humor. Det handlar om Trazan (Lasse Åberg), som är en svensk motsvarighet till Tarzan, och hans gode vän apan Banarne (Klasse Möllberg). Jag uppfattar dem båda som vuxna, eller i alla fall inte som barn.
Det finns inslag av moral, för passar man sig inte kan man drabbas av Ole Dolyckan (Ted
Åström)! Bananer är något som återkommer hela tiden och hemlige Arne lurar runt hörnet för
att ställa till med bus. De bjuder på mycket musik, svängiga sångtexter och berättar gärna
roliga historier. Pulver och Nicko dyker ibland upp och drar buskishistorier. Vi får också
beskåda ett kulturmöte och stereotypa fördomar, fast med glimten i ögat, samtidigt som vi får
lite svenskhistoria när en pojke (Åberg) berättar om när han som feriebarn flyttade ut på
landet under en sommar och bodde ihop med Arne (Möllberg), som hade starka fördomar om
Stockholmare.
20
I läroplanen för förskolan (Lärarförbundet, 2011, s. 28) kan vi läsa följande: ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser/…/ i många uttrycksformer som /…/ sång och musik”. Ole Dolyckan används som skrämseltaktik för att lära barnen om trafikvett, med en hes röst, obehagligt kroppsspråk och kråklikt skratt dyker han upp med en musikvideo och sedan ”i verkligheten” när någon är på väg att göra något dumt (som att åka moped utan hjälm).
5.2 Fem myror är fler än fyra elefanter
Programmet har blivit framröstat till tidernas bästa barnprogram i Folktoppen (Everdahl, 2011, s. 131). Det är ett barnprogram från 1973-78 som har en tydlig pedagogisk anda, med många olika typer av klipp. Det är shownummer med gigantiska bokstäver, sketcher som går ut på att läsa eller skriva korta ord, tecknade djur som räknar antal och tecknade elefanter som visar upp bokstäver, samt tecknat intro och avslut. Programmet behandlar även begrepp som mitten och här och där. Det är ganska långa klipp och varje avsnitt är 28 minuter långt. De tecknade inslagen är ganska barnsligt ritade och de bygger för det mesta på humor, med lite lustig musik/ljudsättning som är lätt att nynna med i. I min granskning fann jag att de ofta sjöng och dansade på en stor scen med häftig rekvisita, men troligtvis utan publik eftersom det aldrig hörs applåder. Det finns bara tre skådespelare och bara tre karaktärer i hela serien och de är oftast mycket teatraliska. Det är det lugna oraklet (lite av en modersfigur) Eva (Ramaeus), energiska och kreativa Magnus (Härenstam) och mindre vetande, skojiga och lite barnsliga Brasse (Brännström). Eva och Magnus framstår tydligt som vuxna, medan Brasses roll är mer diffus. Ibland finner jag honom som ett barn i min granskning, men vid andra tillfällen känns han som en vuxen. Jag finner i min granskning att de alla är medvetna om att vi sitter och tittar på dem, och det sker ibland att de talar direkt till oss tittare.
Avsikten var inte bara att undervisa om siffror och bokstäver, utan också att få barnen att inse
hur kul det kan vara (Stenudd, 2004, s. 56). Alla scener och sketcher har en pedagogisk anda,
även om det märks att de försökte göra det med på ett humoristiskt sätt. Rydin påstår att
Brasse, i situationer när han liknar ett barn, går igenom sina lärprocesser så långsamt så att
barnen som tittar både ska hinna med och kanske före honom till lösningen (2000, s. 198). På
ett genomtänkt sätt ljudas bokstäverna i barnens namn när de stavas fram och vi kan tydligt se
hur bokstäverna ska skrivas korrekt. Jag kan vi se ett försök till etnisk mångfald med både
21
svenska och mångkulturella namn. I förskolans läroplan har jag hämtat följande citat, som kan kopplas till programmet:
Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar ett nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra, utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner, /…/utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring (Lärarförbundet, 2011, s. 28).
5.3 Anita och Televinken
Anita (Lindman) och Televinken (röst av Ola Lundberg) handlar om en programledare och hennes marionettdocka. Tillsammans presenterar de barnprogram, pysslar och samtalar om olika saker, medvetna om att vi tittar på och de kopplar ofta ihop klippet vi nyss fått se (ex Mumindalen) med deras pyssel. Televinken är påhittig och lite busig och med vuxenröst och vuxenspråk finner jag honom som en vuxen, ett ganska kaxigt språk men det kan också var en dialekt. Från början var Anita en barnprogramshallåa som, utan att be om lov, tog med sig sin marionettdocka till en inspelning och började improvisera. En TV-tekniker fick styra dockan och svara ja eller nej på frågor. Vid tredje inspelningen jobbade den TV-tekniker som sedan fick vara Televinkens röst och Marionettspelare för evigt – Ola. Tillsammans var de ett stycke dynamit och de blev snabbt kända (Everdahl, 2011, s. 19). Enligt Wikipedia var detta år 1964 (Wikipedia, 2012). Filmklippen som jag har granskat är bara 3 – 6 minuter och är inspelade 1978, 1982 och 1994, i olika miljöer och sammanhang, där de oftast agerar hallåor för barnprogram. Ibland syns trådarna som styr Televinken. Ibland upplevs Televinken som busig, som när han råkar måla Anita i håret och i ansiktet
I min granskning fann jag att Anita påminner om en förskollärare, med en pedagogisk ton då hon är väl medveten om hur hon talar och att hon nästan artikulerar. Ibland medverkar inte Televinken, men Anita är på samma sätt ändå. Ofta vet Anita mer än Televinken, men inte alltid. Televinken är otroligt vetgirig och frågar på som en sexåring. Det finns ett program om högertrafikomläggningen, som förhandsvisades för en grupp barn, som testades både före och efter programmet för att se programmets effekt (Rydin, 2000, s. 142). Vilken effekt
programmet hade gett framgår dock inte i litteraturen. I förskolans läroplan står det ”Den
pedagogiska verksamheten ska genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets
utveckling och lärande.” (Lärarförbundet, 2011, s. 27). Både Televinken och Anita lär sig
massor i programmen, så varför skulle inte förskolebarnen kunna göra det? Läroplanen
22
betonar att lärandet ska baseras på att barnen lär av vuxna och av varandra (Lärarförbundet, 2011, s. 24).
5.4 Dafo
Dafo är ett barnprogram på cirka 10 minuter från 2009 som handlar om två vuxna karlar (Olof Wretling och Sven Björklund från humorgruppen Klungan) som leker med dockor. Det är dockor som de själva gjort och de har byggt en egen stad till dockorna. Leken äger rum i största hemlighet i en källare och dockorna står för både moralkaka och underhållning.
Barnen som knackar på är inte välkomna att vara med. Åldern på dockornas karaktär framgår inte, men jag fann i min granskning att de troligtvis är tonåringar. I motsats till Televinken så pratar Dafo och de andra dockorna bara med varandra, i sin lilla värld, inte med Sven och Olof eller oss tittare. De är dessutom helt stilla och förflyttas bara när vi inte ser på. Vi får heller inte se när Sven och Olof leker med dockorna, utan bara höra deras röster när de leker och se dem när de grejar med annat.
Sven och Olof lyfter frågor som växthuseffekten, vilket också läroplanen tar upp
(Lärarförbundet, 2011, s. 25). I läroplanen (Lärarförbundet, 2011, s. 26) står det följande
”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen” och ”Arbetslaget ska lyfta fram och problematisera etiska dilemman och livsfrågor” (2011, s. 27). Sven och Olof lyfter många etiska dilemman, men det är kanske inte uppenbart och uttalat att det är dags att lära sig något.
5.5 Sammanfattning av barnprogramsanalyserna
I min analys av fyra svenska, populära barnprogram har jag kommit fram till att de alla är
väldigt olika, men samtidigt väldigt lika. Jag tror att vi behöver en blandad kompott med
barnprogram – tecknat/dramatiserat, underhållande/avslappnande, obehagligt/mysigt och
pedagogiska. Vi får träffa vuxna som är vuxna, vuxna som är som barn och karaktärer som vi
inte kan (och inte behöver) avgöra åldern på.
23
Trazan Apanson är ett underhållande program med djungeltema, musik och sketcher, som handlar om två figurer som bor i djungeln. Fem myror är fler än fyra elefanter är ett pedagogiskt program med bokstäver och siffror som tema, underhållande och/eller
undervisande sketcher och variationsrik musik, med tre säregna figurer. Anita och Televinken handlar om kvinna och hennes marionettdocka, som har ett pedagogiskt utbyte av varandra.
Dafo är ett moraliskt dramaprogram som handlar om två vuxna män som både fysiskt och bildligt bygger upp en värld för sina dockor.
De granskade programmen har alla vuxna skådespelare i rollerna. Till skillnad från Brasse, Trazan och Banarne framgår det tydligt att Olof och Sven (i Dafo) är vuxna, bland annat för att de säger att de är 35 år och att det är pinsamt med dockor eftersom de är så gamla.
Karaktärerna har ingen riktig presentation i sina program. Barnprogrammen speglar inte bara
den svenska kulturen och barnkulturen, jag kan också se en positiv barnsyn med tro på
barnens som individer. Barnen får vara barn, men vi informerar dem också om att de en dag
kommer att bli vuxna, även om vi inte hårt fostrar dem till att vara små vuxna. Jag finner i
min granskning att de alla har ett pedagogiskt syfte, även om det inte är lika uppenbart och på
samma sätt. I en del program är pedagogiken lik den klassiska skolpedagogiken, i en del som
en dold pedagogik bakom en roande fasad.
24
6. Diskussion
Som jag nämnde innan tycker Rönnberg att perspektivförståelse tränas extra bra med hjälp av TV-program och jag håller med henne. Både animerade och ickeanimerade historier kan med hjälp av TV:n lyfta viktiga frågor, men vi får inte glömma bort att vi behöver samtala med barnen om vad vi sett. Här visar läroplanen sitt stöd till att vi kan använda oss av TV:n för att arbeta med etiska dilemman, eftersom det står att vi med fördel kan använda oss av IKT och multimedia. Läroplanen påstår också att barnen ska finna det roligt att lära, vilket jag tror att barnen tycker det är om de ibland få lära sig något via ett TV-program.
6.1 Hur ser barns TV-tittande ut?
Inte nog med att SVT inte längre har monopol på barns TV-tittande, TV har inte heller längre monopol på barnens tittande, eftersom barnprogrammen idag kan ses på datorn, i surfplattor och på mobiltelefoner. Uppstår behovet av att se på barnprogram när barnet åker bil eller ligger på en strand, kan det på några sekunder tillfredställas, genom att barnet får titta och föräldrarna får lite ro.
I min litteratur fann jag att Rönnberg (1997), hävdade att fler kanaler och VHS kom samtidigt som Disneytajm började sändas i Sverige, vilket var uppskattat av de flesta barn som suktat efter mer tecknat och att detta medfört att barnen nu tittar mer på program till för dem och mindre på vuxen-TV. Rydin (2000), menar att både Svinhufvud och Blixt ogillade
Disneyproduktionernas höga tempo och att de var sadistiska. Jag blir själv allt mer kritisk till Disneyproduktionerna, eftersom de inte alls hänger med i Sveriges starka arbete med
genusfrågor och den bilden av hur vi ska se ut inte levereras på ett ansvarsfullt sätt, det vill säga att de faktiskt spär på stereotyper som vi svenskar kämpar med att utrota.
Thorell påstår att dagens barn inte är vana vid att se svensk barndramatik, eftersom den största
tillgången av barnprogram är amerikanska animationer (Brenner, 2012) och det kan enligt
min mening bero på att barnen kan ha svårare att uppfatta att programmen är riktade till dem
när de inte är animerade. Utter (2010), skriver att Rönnberg säger att vi vuxna ska sitta med
barnen när de ser på TV, vilket jag också ser som viktigt, i den mån man kan.
25
Jag håller med Edström om att barnprogramkulturen farit illa av att flyttas till ett isolerat forum som endast ses av barn. Idag har inte längre SVT monopol på barns TV-tittande, vilket gör det svårt för oss vuxna att ha koll och intresse för och i alla barnprogram som finns att tillgå. Jag tror att detta också är en bidragande faktor till att samhället inte längre bryr sig så mycket om barnprogrammen – de måste helt enkelt inte eftersom barnprogrammen inte längre
”stör” vuxen-TV. Vi måste försöka förstå barns sätt att tänka och tolka, så att vi kan möta deras reaktioner på ett värdigt sätt. Jag ser dock en fördel med en egen barnkanal – att redaktionen och inredarna av studion rejält kan ta ut svängarna. När jag granskade Anita och Televinken i en inspelning från mitten av 1990-talet såg jag att Bolibompastudion inte alls såg inbjudande ut. Då satt den stackars lilla programledaren intryckt i en mörk och trång lokal, jämfört med idag då de har ett jättestort rum och vill göra sken av att det är ett helt hus.
Eftersom några av föräldrarna i min Facebookundersökning var kritiska till att barnen skulle sitta stilla och titta på TV i förskolan, kan jag ana att de tycker att barnen sitter stilla
tillräckligt hemma, kanske genom att de ser på TV eller sitter med en annan skärm, ex.
surfplatta. Alla informanter i lärargruppen kunde tänka sig att visa TV i förskolan, vilket också kan tyda på att de redan idag gör det. Jag tolkar min Facebookundersökning som ett tecken på att de flesta barnen runt om i landet tittat på TV någon gång.
I min barnprogramsanalys fann jag att Fem myror är fler än fyra elefanter och Trazan Apanson bestod av avsnitt på omkring en halvtimme, vilket jag bedömde som lite för långt.
Dafo är ett mycket nyare barnprogram, som fortfarande tillverkas, och avsnitten är inte ens på tio minuter. Det kanske är så att dagens barnprogram är kortare, så att barnen inte ska hinna tröttna och tappa fokus.
Enligt litteraturen tittade barnen inte lika ofta på animerade barnprogram förr och utbudet är både större och lättillgängligare idag. På 1960- och 70-talet fanns dessutom ett motstånd från SVT:s barnredaktion till att visa Disneyproduktioner, på grund av diverse anledningar.
Rönnberg säger att vi ska titta på barnprogrammen tillsammans med barnen och kanske var barnprogrammen förr anpassade efter detta, då barnprogrammen avbröt vuxen-TV och därför fick fler vuxna tittare, jämfört med idag då barnprogrammen har helt egna kanaler. Här har jag svårt att göra en triangulering eftersom resultaten från Facebookundersökningen och
barnprogramsanalysen bara är antaganden.
26
6.2 Anses TV-tittande vara skadligt för barn?
”Barn kan inte skilja mellan fantasi och verklighet och förstår inte att det som visas på TV inte är på riktigt” är uttryck som fortfarande finns i vårt samhälle, men jag tror inte att det stämmer. Kan forskning verkligen ge ett korrekt svar på denna gåta?
I min litteratur fann jag att en kanadensisk undersökning visar att barn som tittar mycket på TV löper större risk att få det svårt i skolan, bland annat genom att de blir sämre på
matematik, har sämre engagemang, BMI och fysik, samt att risken för att bli mobbad ökar (Utter, 2010). När Utter frågar Rönnberg om hennes åsikter i frågan, svarar hon att det är omöjligt att isolera forskningen så att den säkert kan svara på att TV-tittandet är den enda orsaken till dessa problem.
Rönnbergs tankar om barns identifikation med karaktärerna låter trovärdigt. Hur vi ser på barns förmåga att skilja på fiction och verklighet tycker jag säger en del om vår barnsyn och jag tror att barn är kompetenta. Att barn påverkas av TV anser jag däremot lika självklart som att vi vuxna gör det, men inte i den mån att de tror att allt på TV är på riktigt och förväntar sig att det som sker på TV kan ske i verkligheten. Vi får aldrig glömma bort att vi pedagoger måste prata med barngruppen om det som vi visar för dem eller som vi vet att de tittar på hemma, så att de kan bearbeta vad de sett och upplevt.
I min Facebookundersökning ställde jag frågan ”Tror du att TV-tittande kan vara direkt skadligt för barn och att det kan skapa koncentrationsstörningar, aggressionsstörningar och hämma deras empatiförmåga?” och endast en person av 31 (en förälder) svarade ja. 12 personer, 2 lärare och 10 föräldrar, svarade nej. Resten, allstå 18 personer, trodde att det kunde vara skadligt för vissa barn. Här kan vi se att de allra flesta tillfrågade i lärargruppen ansåg att det kunde vara skadligt för vissa barn, medan bara en tredjedel av föräldrarna tänkte i samma bana.
Jag finner inget direkt svar på frågan i min barnprogramsanalys, men skulle dessa
barnprogram ens ha tillverkats om SVT ansåg att barn inte borde titta på TV? Då skulle det väl inte finnas några svenska barnprogram alls?
I min Facebookundersökning har jag formulerat frågan utifrån ett psykologiskt perspektiv,
medan Utter svarar utifrån ett både psykologiskt och fysiologiskt perspektiv. Rönnberg
skriver i sin bok utifrån ett psykologiskt perspektiv och när Utter ställer henne till svars så
försvarar hon sig och nästan ogiltigförklarar den kanadensiska undersökningen genom att
27
säga att undersökningen inte kunnat isoleras och därmed hålla just TV-tittandet som
problemet. Jag och drygt en tredjedel av informanterna i Facebookundersökningen håller med Rönnberg, samtidigt som några av föräldrarna uttrycker en viss oro i Utters linje. På frågan om det anses vara skadligt för barn att titta på TV, blir alltså svaret både ja och nej, beroende på vilket perspektiv frågan ställs utifrån. Ett måttligt tittande verkar vara ledordet.
6.3 Är barnprogrammen i min analys lämpliga att visa på förskolan?
Jag har analyserat följande barnprogram: Trazan Apanson, Fem myror är fler än fyra
elefanter, Anita och Televinken samt Dafo, är de lämpliga att visa på förskolan? Varför/varför inte? Hur kan de i så fall användas?
I min litteratur fann jag att läroplanen säger att lärandet ska baseras på att barnen lär av vuxna och av varandra (Lärarförbundet, 2011, s. 24). Barn och vuxna finns i TV-rutan och barnen kan lära av dem oavsett om det är tänkt som ett pedagogiskt program eller inte. Många
pedagoger klär ut sig för att skoja till undervisningen eller tar hjälp av dockor eller flanosagor, vilket borde bli ungefär detsamma som att se på TV. Skillnaden är att TV:n inte kan påverkas av och besvara barnens reaktioner. Däremot kan pedagogerna ta inspiration från TV till den pedagogiska verksamheten. Vidare i läroplanen (Lärarförbundet, 2011, s. 25) står det att vi ska lägga stor vikt vid miljöfrågor och jag tycker att det är bra om vi kan göra det på så många olika sätt som möjligt, så att det både blir självklart och inte något tråkigt. Metoden som används i Dafo till att lyfta frågor och problem med hjälp av dockorna, borde fungera utmärkt i förskolan också, om pedagogen vågar försöka.
Efter att ha analyserat barnprogrammen ställer jag mig tveksam till att visa något av dem på förskolan, av olika anledningar. Det är visserligen ganska svängigt med all musik, men det är många inslag som känns omoderna och svårförstådda och det är långa program. Kanske tröttnar barnen. Pulver och Nicko (i Trazan Apanson) är nästan obegripligt för mig som vuxen. Det är mycket som är omodernt, som kläderna och inredningen och jag tror att barnen kan ha lite svårt att ta till sig innehållet om de har fullt upp med att skratta åt miljön eller inte ens förstår sig på vissa moment eller ord. Dafo känns lite tveksamt att visa för förskolebarnen – förstår de sig på det? Möjligtvis att jag skulle visa det för de äldsta barnen och för en förskoleklass, men det känns som att dramatiken och de svåra orden får barnen att tröttna.
Anita och Televinken skulle jag bara visa för de yngsta barnen. Jag finner egentligen inget fel
28
