MA GISTER UPPSA TS
Halmstad 2013-06-03
DYSLEXI, INTERNET OCH STIGMA – en netnografisk studie av nätbaserad kommunikation hos personer med dyslexi Helena Taubner
Handikappvetenskap 30 högskolepoäng
Sammanfattning
Titel: Dyslexi, internet och stigma – en netnografisk studie av nätbaserad kommunikation hos personer med dyslexi
Författare: Helena Taubner Handledare: Åsa Wengelin Examinator: Magnus Tideman
Magisteruppsats (30 hp) i handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad, våren 2013 Uppsatsen är skriven på svenska.
Vår kommunikation förändras ständigt, och internet är en viktig faktor i den utvecklingen.
Nya sätt att effektivisera skriften, som till exempel förkortningar och specialtecken, växer fram. Vi blandar det skrivna språket med foton, filmer, ljudklipp och länkar. Normerna för vad som anses vara korrekt språk förändras. När omgivningens förväntningar på oss inte motsvaras av våra förmågor uppstår ett stigma. Detta är vad som händer för en person med dyslexi när kraven på läs- och skrivförmåga blir för höga. Vad händer när kommunikationen flyttas till den sociala miljö som internet utgör, med de nya normer som råder där? Studien behandlar följande tre forskningsfrågor:
• Hur kommunicerar personer med dyslexi på nätet?
• Hur resonerar personer med dyslexi om sin nätbaserade kommunikation?
• Hur kontrollerar personer med dyslexi sitt stigma när de kommunicerar på nätet?
Studien är en dubbel, kvalitativ fallstudie baserad på semistrukturerade intervjuer och netnografisk skuggning av två informanter, Andreas och Linda. Resultaten har analyserats med hjälp av begrepp från Goffmans teori om stigmatisering. Trots att Andreas har större svårigheter med att läsa och skriva än Linda, har han ändå ett mindre stigma när det gäller kommunikation på nätet, eftersom han mer medvetet kontrollerar sitt stigma. En avgörande faktor för båda informanterna är om nätforumet är synkront eller asynkront (det är omöjligt för dem att passera i synkrona forum). Studien visar alltså att graden av svårigheter att läsa och skriva inte nödvändigtvis styr graden av stigmatisering.
Nyckelord: dyslexi, internet, stigma, netnografi, fallstudie
Abstract
Titel (translated from Swedish): Dyslexia, the internet and stigma – a netnographic study of online communication in people with dyslexia
Author: Helena Taubner Supervisor: Åsa Wengelin Examinator: Magnus Tideman
Masters thesis (30 ECTS) in Disability Studies, University of Halmstad, Sweden, spring 2013 The thesis is written in Swedish.
Our communication continually changes, and the internet is an important factor in that development. New ways of making writing more efficient, for example the use of
abbreviations and special symbols are emerging. We mix written language with photos, films, sound clips and links. Norms for what is considered to be the correct use of language are displaced. When our abilities do not match society’s expectations, stigmatization occurs. This is what happens to a person with dyslexia when the demands placed upon them for their reading and writing abilities become too high. What happens when the communication moves into the online environment? The following three issues are addressed:
• How do individuals with dyslexia communicate online?
• How do individuals with dyslexia relate to their online communication?
• How do individuals with dyslexia control their stigma when communicating online?
The study is a two-part qualitative case study based upon semi-structured interviews and netnographic shadowing with two informants, Andreas and Linda. The results were analysed with reference to Goffman’s theory of stigma. In spite of the fact that Andreas has greater difficulties with reading and writing than Linda, he experiences less stigma in relation to communication, since he more consciously manages to control his stigma. A crucial factor for both informants is whether or not the online forum is synchronous or asynchronous (it is impossible for them to pass in synchronous forums). Hence, the study suggests that the degree of stigmatization does not necessarily correspond to the degree of difficulties with reading and writing.
Keywords: dyslexia, internet, stigma, netnography, case study
Förord
Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av språk. Mitt första möte med dyslexi utspelade sig på lågstadiet, då jag tog på mig att försöka förklara för en jämnårig klasskamrat hur man egentligen kunde skilja lilla d från lilla b, men hon fortsatte att hävda att hon inte tyckte att det var någon skillnad.
Jag är född i slutet av 1970-talet och har fått vara med om en fantastisk teknikutveckling under min uppväxt. Från den väggfasta röda backelit-telefonen till mina två smartphones som jag ständigt har inom räckhåll. Från brevpapper och frimärken till chatt och webkamera. Och hela tiden har jag fortsatt att fundera över språkets förutsättningar, vilka normer vi bygger upp runt språket och vad det innebär att bryta mot dessa normer.
Under min utbildning i datalingvistik (magisterexamen vid Göteborgs Universitet år 2000) tog jag så fort det var möjligt chansen att inrikta mig mot området handikapp-teknik, vilket jag också undervisade om under mina år som universitetsadjunkt i datapedagogik vid Högskolan i Skövde. Jag fascineras av de tillfällen när tekniken kan göra skillnad på djupet för människor, och inte bara vara kul prylar att leka med.
Därför har det varit fantastiskt roligt att få ägna tid och kraft åt att fördjupa mig i relationen mellan kommunikation på nätet och dyslexi. Uppsatsskrivande är en krokig resa, och jag har lärt mig mycket under vägen. Min handledare, de andra lärarna och mina kurskamrater vid Högskolan i Halmstad har varit ovärderliga som bollplank och stöd under resan. Tack, Åsa, Magnus, Pethra, Helena och Tina! Ett särskilt tack också till mina vänner Anita, Katarina och Mervyn, för hjälpen! Och sist, men absolut inte minst – ett stort tack till mina två informanter!
Hjo i juni 2013
Helena Taubner
Innehållsförteckning
Del I: Inledning och bakgrund...6
1
Syfte och forskningsfrågor ...7
2
Miljörelativ handikappsyn...7
3
Dyslexi – problematiskt att definiera...8
4
Nätbaserad kommunikation ... 10
4.1
Förändrade språknormer... 10
4.2
Synkron och asynkron kommunikation... 11
4.3
Kortfattad beskrivning av olika nätforum ... 11
4.4
Dyslexi och nätbaserad kommunikation ... 12
Del II: Teoretiskt ramverk – Goffmans teori om stigmatisering ... 13
5
Erving Goffman och stigma ... 13
6
Olika typer av identitet ... 14
7
Omgivningens kännedom om individens stigma ... 14
8
Stigma och den miljörelativa handikappmodellen... 16
Del III: Metod – intervjuer och netnografi ... 17
9
Metodologiska utgångspunkter ... 17
9.1
Handikappsyn, teoretiskt ramverk och metodval ... 17
9.2
Dubbel kvalitativ fallstudie... 17
9.3
Semistrukturerade intervjuer ... 18
9.4
Netnografi ... 18
9.5
Avgränsningar... 19
10
Studiens genomförande... 20
10.1
Pilotstudie ... 20
10.2
Urval av informanter ... 20
10.3
Genomförande av semistrukturerade intervjuer... 21
10.4
Genomförande av netnografisk skuggning ... 21
11
Etiska ställningstaganden... 23
11.1
Etik och intervjuer ... 23
11.2
Etik och netnografi ... 23
12
Metoddiskussion... 25
12.1
Studiens trovärdighet... 26
12.2
Studiens överförbarhet... 26
Del IV: Resultat och analys ... 27
13
Personlig identitet... 28
13.1
Biografisk information om Andreas... 28
13.1.1
Andreas dyslexidiagnos och skolgång... 28
13.1.2
Andreas nätvanor... 29
13.2
Biografisk information om Linda ... 30
13.2.1
Lindas dyslexidiagnos och skolgång ... 31
13.2.2
Lindas nätvanor ... 31
14
Jag-identitet ... 32
14.1
Andreas bild av sig själv ... 32
14.2
Lindas bild av sig själv... 33
15
Social identitet... 34
15.1
Andreas sociala identitet ... 34
15.2
Lindas sociala identitet... 35
16
Statussymboler... 35
16.1
Andreas användning av statussymboler på nätet... 36
16.1.1
Facebook ... 36
16.1.2
Pinterest ... 37
16.1.3
Twitter ... 38
16.1.4
Internchatten på arbetsplatsen... 39
16.1.5
Diskussionsforum om Andreas fritidsintresse... 39
16.2
Lindas användning av statussymboler på nätet ... 39
16.2.1
Facebook ... 40
16.2.2
Församlingsbloggen... 41
17
Stigmakontroll... 42
17.1
Att bli bedömd ... 42
17.2
Andreas som diskreditabel och diskrediterad på nätet ... 43
17.3
Andreas sätt att kontrollera sitt stigma... 45
17.4
Linda som diskreditabel och diskrediterad på nätet... 45
17.5
Lindas sätt att kontrollera sitt stigma ... 46
18
Sammanfattning utifrån uppsatsens forskningsfrågor ... 47
18.1
Hur kommunicerar Andreas och Linda på nätet? ... 47
18.2
Hur resonerar Andreas och Linda om sin nätbaserade kommunikation? ... 47
18.3
Hur kontrollerar Andreas och Linda sitt stigma när de kommunicerar på nätet? ... 48
18.4
Sammanfattning utifrån Goffmans begrepp ... 49
18.5
Slutsats... 50
Del V: Diskussion och avslutning ... 51
19
”Spegelvänt” och ”irrelevant” stigma? ... 51
20
Anonymitet på nätet – ”virtuell” personlig identitet? ... 52
21
Nya sätt att kommunicera... 54
21.1
Timing som statussymbol... 54
21.2
Att ”gilla” ... 55
21.3
Att läsa och skriva... 55
22
Dyslexi som social konstruktion ... 56
23
Slutord ... 57
Litteraturförteckning... 58
Bilaga 1 – Intervjuguide ... 61
Förteckning över skärmdumpar
Skärmdump 1 -‐ Exempel på inlägg på Twitter ...6Skärmdump 2 – Andreas längsta inlägg på Facebook... 29
Skärmdump 3 -‐ Andreas seger i Wordfeud... 32
Skärmdump 4 -‐ Ett typiskt facebookinlägg från Andreas... 36
Skärmdump 5 -‐ Facebookinlägg från Andreas ... 37
Skärmdump 6 -‐ Böcker som Andreas har läst, Pinterest ... 38
Skärmdump 7 -‐ Ett typiskt facebookinlägg från Linda ... 40
Skärmdump 8 -‐ Linda diskuterar religion på Facebook... 41
Del I: Inledning och bakgrund
I den västerländska kulturen får det skrivna ordet en allt mer betydande roll, inte minst som en följd av teknikutvecklingen och internets framväxt. Vi skriver och läser som aldrig förr, och med den utvecklingen följer ökade krav på läs- och skrivförmåga.
Runt vårt språk finns ett ramverk av normer. Där avgörs vad som är korrekt svenska och vad som är socialt accepterat att säga eller skriva. Några av normerna är formaliserade och bevakas av institutioner som Svenska Akademien och Språkrådet. Andra normer är mer icke- formaliserade och uppstår genom samspelet mellan människor. Är det till exempel ok att göra särskrivningar av sammansatta ord? Enligt Svenska Akademien är det inte tillåtet, men det börjar bli allt mer socialt accepterat att särskriva.
Som flitig nätanvändare har jag under flera år kunnat följa hur språket och
kommunikationsmönstren förändras i takt med att nya forum och funktioner dyker upp. Vi anpassar oss till snabbare överföringshastighet, till antal tillåtna tecken, till ”gilla”- och
”dela”-funktioner, och till varandras språk när vi möts över geografiska gränser. Det som för bara ett par decennier sedan var otänkbart är idag vedertagna uttrycksformer. Ett inlägg på Twitter kan till exempel se ut så här
1:
Skärmdump 1 - Exempel på inlägg på Twitter
Inlägget följer nästan inga av de språkregler för meningsbyggnad som vi får lära oss i skolan (så när som på meningen ”Du är en destination!”) men är ändå fullt begriplig och helt korrekt enligt det språkbruk som vuxit fram på Twitter.
För vissa personer är det en större utmaning att förhålla sig till språkets normer, än för andra.
När omgivningen förväntar sig en god förmåga att läsa och skriva, och en individ inte lever upp till de kraven, uppstår ett handikapp – ett stigma. Att leva med ett språkligt
funktionshinder, som till exempel dyslexi, innebär att ständigt behöva konfronteras med språkets normer, och med misslyckandet i att inte kunna leva upp till dem.
Vilka blir då konsekvenserna för personer med dyslexi när språkets normer förändras? Hur är det att ha dyslexi och kommunicera på nätet? Hur hanterar man sina läs- och skrivsvårigheter i en kontext där nya språkregler gäller?
1 Inlägget skall tolkas: Personen norrfjard säger till personen utmanamig att han är den destination.
Dessutom vill norrfjard att även personen heltunik (d.v.s. undertecknad) skall se detta. utmanamig svarar att norrfjard har rätt genom att skicka påståendet vidare (RT=retweet) och utbrista ”Korrekt!”. Eftersom jag håller med om detta, och vill säga att det även gäller mig, så retweetar jag inlägget ytterligare en gång, med tillägget +1, vilket kan ses som att utbrista ”jag också!”.
1 Syfte och forskningsfrågor
Denna uppsats syftar till att utifrån ett handikappvetenskapligt perspektiv belysa
förutsättningarna för personer med dyslexi att kommunicera på nätet, och på så sätt öka kunskaperna om dyslexi och nätanvändning.
Studiens frågeställning är uppdelad på följande forskningsfrågor:
• Hur kommunicerar personer med dyslexi på nätet?
• Hur resonerar personer med dyslexi om sin nätbaserade kommunikation?
Det teoretiska verktyg som används för att analysera det empiriska materialet är Goffmans teori om stigmatisering (1971). En tredje forskningsfråga är därför:
• Hur kontrollerar personer med dyslexi sitt stigma när de kommunicerar på nätet?
För att kunna diskutera dessa tre forskningsfrågor behöver några områden först beskrivas. Här följer därför en redogörelse för hur jag ser på handikapp i allmänhet och dyslexi i synnerhet, samt en beskrivning av nätbaserad kommunikation och de förändrade språknormer som växer fram på nätet. Därefter följer ett kapitel om Goffmans teori om stigmatisering (1971).
2 Miljörelativ handikappsyn
Denna uppsats kretsar runt funktionshindret dyslexi. I skrivande stund pågår en debatt i Sverige om begreppen funktionsnedsättning, funktionshinder och handikapp
2. Röster höjs för att ordet handikapp inte skall användas, medan andra röster vill behålla begreppen som de använts de senaste decennierna.
Jag väljer att använda begreppet handikapp för att beskriva de konsekvenser som en person drabbas av på grund av sin dyslexi. Mitt beslut skall inte ses som ett ställningstagande i begreppsdebatten, utan som en praktisk lösning då jag menar att begreppet handikapp fortfarande är det mest etablerade
3och att det råder ganska stor förvirring kring hur övriga begrepp bör användas.
Det finns tre huvudsakliga förklaringsmodeller för hur ett handikapp uppstår. Två av
modellerna, vilka utgör de två ytterligheterna, beskrivs av Barnes, Oliver och Barton (2002).
Den individuella modellen betonar de medicinska orsakerna till handikappet, och lösningen ligger därför i medicinering, rehabilitering och kirurgi. Den sociala modellen betonar
samhällets strukturer (och hur de exkluderar vissa personer från de sammanhang där de skulle vilja ingå) som orsaken till att handikapp uppstår.
Den tredje modellen – den miljörelativa – kombinerar de två andra modellerna, genom att förklara handikapp med att det är konsekvensen av att individens bristande förmågor möter för höga krav från omgivningen. Begreppet miljörelativt användes första gången för att beskriva handikapp i början av 1980-talet av Mårten Söder (1982).
4Tideman (2000) är väldigt tydlig i att han tillämpar en miljörelativ modell för att förklara handikapp. Han skriver (p. 247):
2 Se bland andra Wermeling (2009).
3 Uppsatsen ingår dessutom i ämnet handikappvetenskap.
4 För en bra överblick över det miljörelativa handikappbegreppets framväxt, se Holme (2000).
Synsättet, som jag ansluter mig till, innebär ett bejakande både av att människor kan ha individuella funktionsnedsättningar och att samhället i olika avseende kan försvåra, förtrycka och diskriminera. Handikapp ses som ett relativt fenomen där det är i mötet mellan den enskilde och omgivningen som handikapp kan uppstå.
Även Grönvik (2005) beskriver den miljörelativa handikappmodellen (p. 58):
En person med en funktionsnedsättning försätts i en handikappande situation när hon eller han inträder i en fysisk eller social miljö som inte är tillgänglig. Handikapp är således ett relationistiskt tillstånd som uppkommer mellan en person med en funktionsnedsättning och en bristande miljö.
Det finns inga tydliga gränser mellan de olika förklaringsmodellerna, utan skalan mellan dem måste ses som flytande. Vad som anses vara orsakerna till att handikapp uppstår kommer att flytta längs skalan, beroende på politiska beslut, kulturella faktorer, tidpunkt i historien och mycket annat.
I denna uppsats utgår jag ifrån den miljörelativa handikappmodellen. Detta betyder att jag är medveten om att det finns individuella faktorer som kan ligga till grund för en individs funktionshinder (i det här fallet dyslexi), men att jag intresserar mig främst för hur samspelet med andra människor leder till att funktionshindret blir ett handikapp, det vill säga begränsar individens möjligheter till delaktighet.
3 Dyslexi – problematiskt att definiera
Det första belägget för att termen dyslexi (vilken betyder ”svårighet med ord”) har använts för att beteckna en viss typ av läs- och skrivsvårigheter är från 1896 (Wengelin, 2002) och trots att omfattande forskning har genomförts sedan dess finns det fortfarande ingen
överenskommen internationell definition (Chung & Ho, 2010). Wengelin (2002) menar att man inte ens är överens om varför dyslexi skall definieras, eller om man över huvud taget skall försöka skapa en definition.
Däremot finns det olika strömningar där man på olika sätt försöker förklara orsakerna till varför vissa personer inte lär sig läsa och skriva i samma takt som andra med motsvarande förutsättningar (som t.ex. ålder, intelligens, tillgång till undervisning). Dessa strömningar kan beskrivas som två motpoler, där den ena söker neurobiologiska eller kognitiva orsaker (se bland andra Cassar et al (2005); Furnes & Samuelsson (2009), (2010) och (2011); Hu et al (2010)) till hur dyslexi uppstår och den andra söker sociokulturella förklaringar (se bland andra Zetterqvist Nelson (2000); Blomberg (2006); Ingesson (2007)).
Dessa två ytterligheter motsvaras av den individuella/medicinska respektive den sociala (och den miljörelativa) modellen för att förklara handikapp (Barnes, Oliver, & Barton (2002);
Burns & Bell (2010)) och de är en del av det som Zetterqvist Nelson (2000) beskriver som en historisk pendel som slår fram och tillbaka mellan å ena sidan en strävan att förklara
”onormalt” beteende på medicinsk väg (medikalisering) och å andra sidan en vilja att hitta sociala förklaringar. Under 1900-talet har pendeln rört sig i ena riktningen under ca 20 år, för att sedan röra sig åt motsatt håll ungefär lika länge.
Zetterqvist Nelson (2000) och Blomberg (2006) bygger sina avhandlingar på ett konstruktivistiskt perspektiv, och ser alltså diagnosen
5som ett socialt fenomen som
5 Blomberg (2006) skriver inte om dyslexi utan om utvecklingsstörning, men diskussionen om diagnosen som social konstruktion är relevant oavsett vilken diagnos som avses.
reproduceras i sociala, kulturella och historiska processer. Enligt Zetterqvist Nelson har kvantitativ, medicinsk forskning om de biologiska/neurologiska orsakerna till dyslexi hittills varit den forskning som satsats mest resurser på. Kvalitativ forskning om andra sociala och samhälleliga orsaker och effekter för till exempel identitet är lägre prioriterat och därför mindre vanligt förekommande.
Forskningen som menar att dyslexi är en social konstruktion bygger på tanken att samhället ställer krav på läs- och skrivförmåga i allt högre grad men inte har beredskap att möta individers olika strategier och förmågor att lära sig läsa och skriva. Wengelin (2002) poängterar att Sveriges befolkning för ett par hundra år sedan bestod av en betydligt större andel analfabeter, och då klarade man sig bättre än idag om man hade svårt att läsa och skriva.
… in Sweden /…/ many children leave school without sufficient reading and writing skills.
For most of them (unlike two hundred years ago) this i certainly a disadvantage, if not a handicap. (s 18)
Flera försök att definiera dyslexi har gjorts genom åren, men definitionerna stöter ofta på kritik från olika håll. I Sverige används ofta en definition som skapades år 1991 av Torleiv Høien och Ingvar Lundberg (1999):
Dyslexi är en ihållande störning av kodningen av skriftspråket, förorsakad av en svaghet i det fonologiska systemet. (s 21)
Även denna definition, som finns i en mer utförlig version, se Høien & Lundberg, (1999, p.
20) får kritik, bland annat av Nauclér (1980) som menar att det är en alldeles för begränsad definition och att mer detaljerad lingvistisk forskning behövs för att klargöra vad som är särskiljande för just dyslexi.
Ett av de senare i raden av internationella försök att definiera dyslexi kommer från International Dyslexia Association (2002):
Dyslexia is a specific learning disability that is neurological in origin. It is characterized by difficulties with accurate and/or fluent word recognition and by poor spelling and decoding abilities. These difficulties typically result from a deficit in the phonological component of language that is often unexpected in relation to other cognitive abilities and the provision of effective classroom instruction. Secondary consequences may include problems in reading comprehension and reduced reading experience that can impede the growth of vocabulary and background knowledge.
Här menar man att dyslexi orsakas av någon form av neurologisk avvikelse (trots att det alltså finns kritiska röster mot en sådan utgångspunkt, se bla Zetterqvist Nelson (2000)) som
påverkar det fonologiska systemet hos individen. Men man nämner också att denna avvikelse får sekundära konsekvenser i form av bland annat mindre ordförråd och möjligheten att lära sig saker. Man betonar också att svårigheterna inte beror på bister i undervisningen, utan uppstår oavsett goda förutsättningar i klassrummet.
Som jag tidigare har nämnt tillämpar jag en miljörelativ handikappsyn i min studie. Jag väljer
att utgå ifrån dyslexidefinitionen från International Dyslexia Association (2002) men att inte
fördjupa mig närmare i de eventuella orsakerna till att dyslexin uppstår. Jag fokuserar istället
på vilka konsekvenserna av dyslexin blir när individen samspelar med omgivningen.
4 Nätbaserad kommunikation
Kommunikation via nätet blir en allt större del av vår vardag i den västerländska kulturen, vilket också medför att forskningen kring fältet ökar. Ett flertal avhandlingar (bland andra Sveningsson (2001), Hernwall (2001), Hård af Segerstad (2002), Collin (2005), Södergård (2007) och Bellander (2010)) har under de senare åren beskrivit hur vår kommunikation och vårt språk förändras i takt med teknikutvecklingen.
Södergård (2007) beskriver internet på tre olika sätt: som ett nätverk, som en plattform för datormedierad kommunikation och som en miljö.
Internet utgörs av ett världsomspännande nätverk av servrar, datorer, kablar och annan teknisk utrustning. I vissa sammanhang är det naturligtvis intressant att studera nätet på den nivån, men för denna uppsats är de två andra aspekterna mycket mer relevanta.
När jag betraktar internet som en plattform för datormedierad kommunikation så ser jag hur programmen är designade och tänkta att användas. Vilka val som är möjliga att göra (till exempel om det finns en ”gilla”-funktion, om det finns stavningskontroll, eller om användaren kan ladda upp en bild) skapar förutsättningarna för kommunikationen.
Att se internet som en miljö handlar om att lyfta blicken ytterligare och studera det samspel som sker nätanvändare emellan. Miljön utgörs av användarna och deras attityder och beteenden gentemot varandra. Det är när vi betraktar internet som en miljö som det blir intressant att diskutera normer och stigmatisering, och därför ligger min tyngdpunkt där.
4.1 Förändrade språknormer
Språk förändras över tid, det hör till grundförutsättningarna för mänsklig kommunikation.
Dessutom uppstår språkliga variationer beroende på geografiska faktorer (det vi kallar dialekter), och sociala faktorer (det vi kallar sociolekter, och som studeras inom
sociolingvistiken). När denna uppsats skrivs, i början av 2010-talet, pågår en samhällsdebatt om framför allt två språkliga fenomen.
Dels diskuteras det språk (vilket ibland lite slarvigt kallas ”Rinkeby-svenska”) som uppstår när svenskan möter andra språk genom att ett mer mångkulturellt samhälle växer fram (se bl.a. Källström & Lindberg (2011)), och dels det språk som uppstår när vi kommunicerar via nätet (vilket ibland kallas för ”nätspråk” eller ”chattspråk”) och som innehåller en rad icke- konventionella förkortningar, specialtecken och andra sätt att bryta mot de vedertagna skrivreglerna (se bl.a. (Sveningsson, 2001)). Den så kallade ”Rinkeby-svenskan” är i första hand ett sätt att utveckla talspråkets ordförråd och satsmelodi, medan ”nätspråket” främst handlar om att förnya skriftspråkets typografi.
De karaktäristiska förkortningarna inom nätspråket (se bl.a. (Sveningsson, 2001)) görs enligt (Hård af Segerstad, 2002) av tre skäl: att spara tid, ansträngning eller utrymme. Sveningsson (2001) betonar att den här typen av förkortningar inte bara handlar om att vara effektiv, utan också om att signalera grupptillhörighet (p. 179):
The emergence of these conventions should be seen as a result of technical conditions (the desire for faster communication) but also of conventions within groups, since all asynchronous media with the same technical conditions do not have the same principles for abbrevation.
Hård af Segerstad (2002) vänder sig emot uppfattningen att språket som används för att
kommunicera via nätet skulle vara sämre än annat skriftspråk. Hon menar att nätspråket är
kreativt och rikt, och att normen för vad som är ett korrekt skriftspråk ser annorlunda ut på nätet än i andra sammanhang (p. 263):
…these still rather new modes of communication have fostered new norms of expression and developed innovative ways of using written language.
Även Collin (2005) betonar att skriftspråket på nätet har sina egna normer och inte skall ses som en sämre version av annan skrift. Hon menar (p. 16) att nätspråket snarare skall ses
… som skrift som dragits i talets riktning, än som talat språk som har skrivits ner. En annan sak är sedan att den här typen av skrift i vissa sammanhang och i vissa bemärkelser ser rätt annorlunda ut än vad vi är vana vid.
Både Sveningsson (2001) och Södergård (2007) lyfter fram de sociala aspekterna av att kommunicera i grupp på nätet, och att språket används för att inkludera eller exkludera människor ur gemenskaper.
Bellander (2010) poängterar att språkbruket på nätet är intimt förknippat med i vilken kontext kommunikationen äger rum och vilken aktivitet den ingår i. Vi anpassar vårt språk till de konventioner som råder i just det nätforumet eller den chattfunktionen som vi använder för stunden.
Min utgångspunkt i denna uppsats är att språket är i ständig förändring och att en språklig variation varken är bättre eller sämre än någon annan. Jag är därför inte ute efter att kritisera nätspråket och dess normer, utan håller med Collin (2005) om att nätspråket måste ses som en ny och intressant form av språk där tal och skrift närmar sig varandra och där nya normer råder.
4.2 Synkron och asynkron kommunikation
Att kommunicera via internet gör det möjligt för oss att kombinera synkron och asynkron kommunikation (Södergård, 2007). Synkron kommunikation innebär att parterna är närvarande samtidigt, medan asynkron kommunikation innebär motsatsen. Ett traditionellt exempel på synkron kommunikation kan vara ett telefonsamtal, medan den asynkrona motsvarigheten kan vara att lämna meddelande på någons telefonsvarare. På internet innebär synkron kommunikation ofta någon typ av chat, och asynkron kommunikation kan till
exempel vara e-post. I forum som Facebook integreras dessa olika kommunikationsformer till ett system, men funktionerna är ändå de samma.
4.3 Kortfattad beskrivning av olika nätforum
När denna uppsats färdigställs, våren 2013, pratas det mycket om sociala medier, det vill säga olika nätforum för sociala syften. Eftersom alla läsare kanske inte är bekanta med de exempel som nämns i uppsatsen, och eftersom uppsatsen kan komma att läsas i en tid när nya forum har ersatt de nuvarande, följer här en kortfattad beskrivning av de olika nätforum som omnämns senare i uppsatsen.
Facebook är i skrivande stund världens största nätforum, med ungefär en miljard användare runt om i världen. Hälften av Sveriges befolkning (Findahl, 2012)
6använder sociala medier, och Facebook är det största av dessa forum. Det finns en rad olika sätt att kommunicera inom Facebook, både synkront och asynkront, både publikt och så att bara vissa personer ser.
6 Findahls rapport Svenskarna och internet 2012 finns i sin helhet på www.internetstatistik.se
Utmärkande för Facebook är gilla-funktionen där man med ett enkelt klick kan visa att man har sett ett inlägg.
Twitter kallas ibland för mikroblogg, vilket syftar på att användaren kommunicerar genom väldigt korta (max 140 tecken långa) meddelanden. Twitter som system är asynkront, men eftersom kommunikationen via Twitter ofta sker i hög hastighet så används det mer eller mindre synkront. Utmärkande för Twitter är så kallade ”hashtags”. En ”hashtag” är ett ord eller en förkortning märkt med # och som används för att kategorisera det som skrivs så att man kan hitta inlägg om ett visst ämne.
Pinterest är ett helt asynkront forum som bäst beskrivs som en digital anslagstavla. Man delar bilder med varandra på så kallade ”boards” där man ”pinnar” bilder man gillar. Det finns en möjlighet att skriva en kort bildtext till bilderna, men i övrigt står bilderna för innehållet.
Pinterest skiljer sig från en del andra bildbaserade forum (som t.ex. Instagram) genom att man delar bilder som man verkligen gillar och inte bara bilder som visar vad man gör just nu eller liknande. På det viset blir Pinterest väldigt estetiskt tilltalande.
LinkedIn påminner i många avseenden om Facebook, men syftar främst till att skapa och upprätthålla relationer som är kopplade till ens yrkesliv.
Instagram är en tjänst för att publicera och dela med sig av bilder. Det används ofta i
kombination med Twitter och Facebook, så att man från sin smartphone laddar upp en bild till Instagram och att den då delas vidare till andra forum per automatik. Inom Instagram används
”hastags”, precis som inom Twitter, vilket gör bilderna sökbara.
Wordfeud är en digital variant av det klassiska bokstavsspelet Alfapet. Man spelar Wordfeud i en app i sin smartphone. Spelet är asynkront till sin karaktär och man kan spela mot både personer man känner och personer som man slumpmässigt tilldelas som motståndare.
I uppsatsen nämns också bloggar (som är en typ av nätbaserad dagboksform där man
publicerar något längre texter kring ett visst tema), chatt (där användarna delar ett fönster för textbaserad, synkron och snabb kommunikationsform) och diskussionsforum (som baseras på något viss intresseområde och består av inlägg och svar från människor som delar just detta intresse). Dessa typer av forum finns i en rad olika varianter, men det är inte relevant för uppsatsen att utveckla detta ytterligare.
Begreppet forum används i uppsatsen för att benämna alla dessa varianter av nätbaserade kommunikationsplattformar.
4.4 Dyslexi och nätbaserad kommunikation
Att ha dyslexi
7är ett handikapp som innebär att ha svårt att läsa och skriva. Men ett
handikapp uppstår inte i ett vakuum, utan i relation till de normer och förväntningar som finns i den miljö
8där vi interagerar med andra.
Allt mer av vår textbaserade kommunikation äger idag rum på nätet, och där möter vi förändrade normer för vad som anses vara ett korrekt sätt att skriva. Vilka konsekvenser får detta för en person med dyslexi? Spelar det någon roll i vilket forum kommunikationen äger rum? Det är mitt intresse för den här typen av frågor som ligger till grund för min uppsats.
7 Se avsnitt 3 om dyslexi
8 Se avsnitt 2 om det miljörelativa handikappbegreppet
Del II: Teoretiskt ramverk – Goffmans teori om stigmatisering
I denna del av uppsatsen beskriver jag den teori som jag använder som analysredskap i uppsatsen, nämligen Goffmans teori om stigmatisering. Teorin kan ses som ett par glasögon genom vilka man betraktar världen och det fenomen man studerar, i det här fallet personer med dyslexi och deras nätkommunikation.
5 Erving Goffman och stigma
Den teoretiska ramen runt denna uppsats utgörs av Erving Goffmans stigmabegrepp, vilket kan användas för att diskutera normer och avvikelser. En person med ett stigma är en person som inte är delaktig i ett visst sammanhang eftersom han bryter mot någon av samhällets alla normer och förväntningar på honom.
Erving Goffman (1922-1982) är en omdiskuterad nordamerikansk sociolog. Dels är övriga vetenskapssamhället oenigt om i vilken grad Goffmans forskning är av någon större betydelse, och dels är man oenig om hur den bör placeras ämnesmässigt.
Den svenske sociologen Anders Persson har skrivit en bok om Goffman och hans forskning, och han beskriver bristen på samförstånd kring Goffmans forskning på följande sätt (Persson, 2012, p. 174):
Idag är det många, men långtifrån alla, som instämmer i Fines och Mannings (2003, s 18) beskrivning av Goffman som ’den mest betydelsefulla amerikanska socialvetenskapliga teoretikern under 1900-talet’…
Persson (2012, p. 215) beskriver också svårigheten att placera Goffman i vetenskapssamhället. Han menar att det har gjorts
… många försök att placera och positionera Goffman – inte minst i syfte att in- eller utdefiniera hans sociologi. Visst var han symbolisk interaktionist. Existentialist.
Durkheimian. Nej, simmelian. Etnometodolog. Etnograf var han i alla fall. Ja, urban etnograf. Nej, han var semiotiker. Sociolingvist. Postmodernist. Socialkonstruktivist. Och så vidare.
Oavsett detta så är Goffmans olika vetenskapliga texter flitigt citerade, bland annat inom den svenska socialpsykologin. Bland hans mest kända verk finns Jaget och maskerna
9som beskriver hur vi spelar olika roller i olika sociala sammanhang. I min studie har jag valt att utgå ifrån den av Goffmans böcker som tydligast knyter an till handikappområdet; Stigma, den avvikandes roll och identitet
10(1971).
I den introducerar Goffman (1971) begreppet stigma och en rad underliggande begrepp för att förklara varför individer anses, både av sig själva och av sin omgivning, avvika från
samhällsnormen.
9 Goffman (1959), The presentation of self in everyday life. New York: Anchor Books.
Svensk översättning: Goffman (1974) Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik. Stockholm:
Rabén och Sjögren.
10 Den svenska översättningen är från 1971. Originalet från 1963 heter Stigma - notes on the management of spoiled identity och finns i ett nytryck från 1990, utgivet av Penguin Books.
Goffman menar att ett stigma uppstår när det finns en diskrepans mellan en individs virtuella sociala identitet och hans/hennes verkliga sociala identitet. Alltså måste vi börja med att förstå begreppen kring identitet.
6 Olika typer av identitet
Goffman (1971) skiljer mellan ett antal olika aspekter av en individs identitet.
Den sociala identiteten handlar om hur andra människor uppfattar oss, vilka sociala
sammanhang och kategorier vi ingår i. Det handlar alltså om hur vi är i relation till människor vi interagerar med. Den sociala identiteten delas upp i två kategorier: den virtuella, som beskriver hur andra tror att vi är, och den verkliga, som är de egenskaper som kan förknippas med oss som individer oavsett vem vi interagerar med.
Den personliga identiteten är de egenskaper hos oss som skiljer ut oss från varandra. Den går att hänga upp på ”hållhakar” som till exempel personnummer. Kopplat till den personliga identiteten finns biografisk information, d.v.s. personens dokumenterade livsberättelse. I den kan det finnas information som individen eventuellt försöker undanhålla från nya kontakter eftersom den skulle kunna innebära problem.
Vår jag-identitet är ett sätt att beskriva hur vi uppfattar oss själva, och den är alltså ett redskap för att analysera hur vi själva upplever vårt stigma. Det är inte en självklarhet att vår jag- identitet stämmer överens med vår verkliga sociala identitet, eftersom vi kan ha en annan självuppfattning än den identitet som skapas i samspelet med andra.
7 Omgivningens kännedom om individens stigma
En individ med ett stigma agerar olika beroende på om omgivningen känner till stigmat eller inte. I en situation där omgivningen känner till stigmat och det påverkar individen kallar Goffman personen för diskrediterad
11. Om omgivningen däremot inte känner till stigmat, men det skulle få konsekvenser för individen om de fick reda på det, är personen diskreditabel.
En diskrediterad persons utmaning ligger i att hantera spänningen som uppstår när han interagerar med omgivningen, medan en diskreditabel persons utmaning ligger i att avgöra hur mycket (och vilken) information som omgivningen skall få om honom. Den diskreditabla personen utför ständigt en balansakt mellan att berätta eller inte. Om man inte berättar riskerar man att bli illa bemött om sanningen kommer fram senare. Om man berättar måste man ta konsekvenserna av att folk vet om stigmat. Goffman (1971) beskriver att omgivningen utifrån kännedomen om stigmat ”tillgriper kategorisering”, och alltså tillskriver individen egenskaper som kanske inte alls stämmer med verkligheten (p. 27):
I sociala situationer där vi vet eller märker att en deltagande person har ett stigma, är alltså risken stor att vi tillgriper kategoriseringar som inte stämmer, och både för oss och den stigmatiserade ligger det nära till hands att bli besvärade.
Om omgivningen vet om en persons stigma eller inte beror delvis på om han bär några statussymboler. De kan vara positiva – prestigesymboler – eller negativa – stigmasymboler.
Det finns en tredje variant också – desidentifikatorer – som syftar till att medvetet vilseleda
11 I den svenska översättningen av Goffmans originaltext (1963) används begreppen
misskrediterad/misskreditabel parallellt med diskrediterad/diskreditabel. Jag väljer att följa Persson (2012) i att använda de senare begreppen konsekvent.
omgivningen. Statussymboler ingår i den sociala informationen om en person, och bidrar alltså till att skapa den sociala identiteten.
Goffman (1971) ger exempel på hur språkliga uttryck blir till statussymboler, och beskriver bland annat hur personer ur de lägre samhällsklasserna inte kan dölja vilken klass de tillhör eftersom språket avslöjar dem (p. 157):
… de medlemmar av de lägre klasserna som fullt tydligt bär sitt statusmärke i sitt tal…
På samma sätt utgör alltså stavfel och andra skrivfel, som till exempel en person med dyslexi gör, stigmasymboler när kommunikationen sker skriftligt.
Att lyckas undanhålla informationen som skulle avslöja ett stigma kallar Goffman (1971), enligt den svenska översättningen från 1971, att passera. Persson väljer att göra en mer direkt översättning av Goffmans eget begrepp (stigma management) och kallar det för
stigmakontroll (Persson, 2012, p. 135):
Den stigmatiserade personens arbete med att passera som lika god som andra kallar Goffman för stigma management, vilket kan översättas med stigmakontroll: att dölja det stigma som förorsakat stigmatiseringen, att om möjligt vända stigmat till något fördelaktigt och att eventuellt aktivt göra motstånd tillsammans med andra mot de stigmatiserande identitetsvärden som existerar i samhället.
Ett sätt att försöka passera är att dölja de stigmasymboler man bär på, ett annat att försöka förklara sina brister med någonting annat än själva stigmat (till exempel att bortförklara sin svårighet att läsa med att man glömt sina glasögon).
Antingen kan omgivningen ha för höga förväntningar på individen, som han då inte klarar att nå upp till, vilket leder till ett stigma. Eller så kan omgivningen ha för låga förväntningar, till exempel på grund av att de känner till hans diagnos. I det senare fallet har personen
fortfarande ett stigma, även om han överträffar omgivningens förväntningar, eftersom han då måste hantera deras förvåning. Goffman (1971) kallar detta dilemma för det imaginära accepterandet (p. 133), och menar att man är fast i sitt stigma även om omgivningen på ytan verkar låta en passera.
Relationen till ”de normala” är komplex för en individ med ett stigma. Han vinner på att få de normala att känna sig så bekväma som möjligt i samspelet, vilket leder till att han t.ex. låter någon bära hans rullstol nerför en trappa trots att han kunde klarat sig själv. Även om den stigmatiserade individen inte uppskattar ”hjälpen” så vinner han på att spela med.
Naturligtvis är inte alla personer i den stigmatiserade individens omgivning negativt inställda till honom. Goffman (1971) beskriver två typer av sympatiskt inställda medmänniskor, de egna och de visa. De egna är människor som själva ingår i samma grupp av stigmatiserade personer, och de visa är personer som av någon anledning har kunskap om och inblick i stigmat (till exempel genom att vara anhörig).
Den stigmatiserade individens mål är att uppnå vad Goffman (1971) kallar för normifikation, nämligen att (p. 39)
… framträda som en vanlig människa, även om han för den skull inte nödvändigtvis behöver hemlighålla sitt tillkortakommande.
8 Stigma och den miljörelativa handikappmodellen
Goffman menar att ett stigma uppstår när det finns en diskrepans mellan en individs virtuella sociala identitet och hans/hennes verkliga sociala identitet. Våra egenskaper skiljer sig då från vad andra förväntar sig av oss.
Persson sammanfattar definitionen av stigmabegreppet som följer (2012, p. 121):
Goffman definierar stigma som en individs avsaknad av socialt erkännande på grund av att individen inte kan svara upp mot de identitetsvärden som värdesätts i samhället.
Det finns alltså en tydlig koppling mellan stigmabegreppet och den miljörelativa
handikappmodellen. Även om individen är den som har en avvikelse, så är det i samspelet med omgivningen och oförmågan att leva upp till de krav som ställs där som själva stigmat uppstår, precis på samma sätt som ett funktionshinder förhåller sig till ett handikapp
12. En viktig aspekt är att stigmat är kontextberoende. Alla är stigmatiserade ibland, i vissa kontexter och vid vissa tidpunkter. Stigma är inte ett statiskt tillstånd, utan förändras med tid och plats (Goffman, 1971, p. 138):
Även de mest gynnade bland de normala har sannolikt sina till hälften dolda brister, och för varje liten brist finns det alltid någon social situation när den får fundamental betydelse, och ger upphov till en skamlig diskrepans mellan den virtuella och den verkliga sociala identiteten. Därför befinner sig både de vilkas identitet blott någon gång är i farozonen och de vilkas identitet ständigt är det, inom ramen för en och samma kontinuerliga skala…
Goffman betonar detta ytterligare i avslutningen av Stigma – den avvikandes roll och identitet att (1971, p. 149)
Sammanfattningsvis vill jag gärna upprepa att ett visst stigma inte så mycket berör ett antal konkreta individer som kan delas upp i två läger, de stigmatiserade och de normala, utan att det i stället bör betraktas som en tvåpolig, överallt närvarande process inom vilken varje individ spelar med i båda rollerna, åtminstone i vissa sammanhang och under vissa faser i livet. Den normala och den stigmatiserade är inte så mycket konkreta personer som de är olika perspektiv.
I min studie tar jag, vilket jag tidigare nämnt, min utgångspunkt i den miljörelativa
handikappmodellen, och därför är det relevant att använda Goffmans teori om stigmatisering som analysverktyg. Både begreppen handikapp och stigma handlar om vad som händer när en individs förutsättningar möter omgivningens krav. När en person med dyslexi kommunicerar på nätet utgör nätforumet den miljö där normerna och förväntningarna finns, och det blir därför intressant att studera vad som händer där i termer av stigmatisering.
12 Se avsnitt 2 ovan om handikappsyn
Del III: Metod – intervjuer och netnografi
I denna del av uppsatsen beskriver jag mina metodologiska utgångspunkter, och vilka praktiska konsekvenser dessa fått för genomförandet av studien. Forskningsetiska ställningstaganden ges också stort utrymme.
9 Metodologiska utgångspunkter
Studien är en dubbel kvalitativ fallstudie, som genomförts med hjälp av två olika
datainsamlingsmetoder. Den ena delen består av kvalitativa semi-strukturerade intervjuer (i två omgångar) med två personer som har dyslexidiagnos, och den andra delen består av en netnografisk skuggning (Kozinets, 2010) av samma personers kommunikativa aktiviteter på internet.
9.1 Handikappsyn, teoretiskt ramverk och metodval
Vilken metod man väljer för sin handikappvetenskapliga forskning är intimt förknippat med vilken forskningsfråga man ställer, vilken handikappsyn man har och vilken teoretisk ram man befinner sig inom. Jag har valt att använda den miljörelativa handikappmodellen som utgångspunkt för min studie och Goffmans stigmabegrepp (1971) som teoretisk ram. Båda dessa val får metodologiska konsekvenser.
För det första leder beslutet att använda Goffmans teori om stigmatisering (1971) till att det är nödvändigt att använda en kvalitativ metod och inte en kvantitativ. Att en studie är kvalitativ innebär att den syftar till att tolka och beskriva ett fenomen (Bryman, 2002). Målet är alltså inte att kvantifiera och generalisera. Objektivitet är inte heller ett mål i sig, utan snarare att försöka förstå informanternas subjektiva upplevelser av fenomenet. Goffman själv betonar (1971, p. 152) att det inte är möjligt att kvantifiera över informanternas berättelser:
Jag tror för min del inte att alla avvikare har tillräckligt mycket gemensamt för att möjliggöra någon speciell form av analys av dem; skiljaktigheterna dem emellan är i många avseenden viktigare än likheterna.
För det andra gör min utgångspunkt i den miljörelativa synen på handikapp att jag vinner på att studera den sociala kontext som informanterna befinner sig i (d.v.s. i det här fallet på nätet) och inte bara deras egna utsagor. Grönvik (2005) beskriver de metodologiska konsekvenserna av att utgå ifrån den miljörelativa handikappmodellen och menar att man som forskare måste studera både individen och miljön för att kunna tillämpa den miljörelativa synen (p. 58):
… innebär att både individens funktionsnedsättning och samhällets bristande tillgänglighet mäts vid ett och samma tillfälle.
Detta är det främsta argumentet för att kombinera intervjuer och netnografisk skuggning. Jag vill inte nöja mig med att höra informanterna berätta om sin kommunikation på internet, utan jag vill också ”närma mig själva fenomenet” genom att även studera kommunikationen och den miljö där den utspelar sig.
9.2 Dubbel kvalitativ fallstudie
En fallstudie är en kvalitativ studie där forskaren studerar ett specifikt fall (Bryman, 2002),
vilket kan vara en enskild person eller till exempel en familj. Fallstudien syftar till att beskriva
fallet så noggrant som möjligt och därför blir det viktigt att ta hänsyn till den kontext som
fallet befinner sig inom och den interaktion som sker med andra personer eller grupper.
Studien som beskrivs i den här uppsatsen utgörs av en dubbel
13fallstudie, vilket i praktiken innebär att jag studerar två informanter som var och en i sig är föremål för en fallstudie.
Tillsammans bildar de sedan en helhet där jag kan få en mer dynamisk bild av fenomenet jag studerar än om jag bara hade haft ett enskilt fall med i studien.
9.3 Semistrukturerade intervjuer
Mina intervjuer är semi-strukturerade (Bryman, 2002) vilket innebär att jag under intervjun ställer frågor till deltagarna för att starta igång samtalet, men att jag är öppen för att
deltagarna får styra samtalet åt det håll som de vill. Jag utgår ifrån en samling frågor som jag vill att vi skall diskutera, men det är inte relevant i vilken ordning samtalsämnena kommer upp. När deltagaren säger någonting som väcker mitt intresse ställer jag följdfrågor som inte är bestämda på förhand.
Alternativen till den semi-strukturerade intervjuformen är antingen den strukturerade
intervjun eller den ostrukturerade intervjun. Den förra påminner mest om en talad enkät, där intervjuaren inte avviker från ett förutbestämt protokoll och deltagaren ges begränsat
utrymme att göra tillägg och egna associationer. Den senare är å andra sidan en mycket fri form där intervjuaren är nästintill passiv och låter deltagaren associera helt fritt kring något givet tema.
Båda dessa två former har stora nackdelar. När det gäller strukturerade intervjuer handlar nackdelarna främst om att jag som intervjuare kan missa värdefull information när jag inte tillåter mig att improvisera. Eftersom mitt intresseområde än så länge är relativt outforskat är det extra viktigt att jag är öppen för deltagarnas åsikter och låter dem styra samtalet. Å andra sidan skulle det vara allt för tidskrävande att låta dem styra helt och hållet över intervjuns innehåll, eftersom det då skulle kunna dröja väldigt länge innan deltagaren berör det som jag vill veta. Den semi-strukturerade formen ger mig möjlighet att balansera mellan att vara styrande och att tillåta mig att bli överraskad av svaren.
9.4 Netnografi
Begreppet netnografi (eng. netnography) förknippas med den kanadensiske professorn Robert V. Kozinets, som har skrivit ett stort antal publikationer om hur grupper och kulturer uppstår och utvecklas på nätet.
Metoden netnografi bygger på den mer traditionella etnografin, med skillnaden att netnografins studieobjekt finns på internet medan etnografin traditionellt sett har studerat fenomen som inte har med internet att göra. Däremot poängterar Kozinetz (2010) att man inte per automatik genomför en netnografisk studie bara för att den handlar om internet. En
”vanlig” etnografisk studie kan mycket väl syfta till att beskriva en kultur där internet används. Det som skiljer netnografin från en sådan studie är att någon del av internet utgör själva kulturen som studeras.
Etnografin har sitt ursprung i antropologin (Kozinets, 2010) vilket innebär att fokus ligger på att förstå kulturella fenomen och har mycket gemensamt med metoden deltagande observation har (se temaruta 13.1, Bryman (2002)). Etnografen för noggranna anteckningar om sina iakttagelser, med syfte att beskriva gruppen ur ett kulturellt perspektiv. Dessa anteckningar kan sedan kombineras med till exempel intervjuer, och resultatet av forskningen blir en väldigt detaljerad beskrivning av den studerade kulturen.
13 Bryman (2002) beskriver multipla fallstudier (temaruta 2.25, s 71), men eftersom min studie bygger på
”endast” två fall väljer jag att beskriva studien som en dubbel fallstudie.
Att använda netnografi som metod i min studie är en fördel eftersom den är utvecklad för att studera nätkulturer, vilket också utgör den kontext jag studerar. Genom att använda
netnografin kommer jag ”närmare” den faktiska nätkommunikationen som informanterna är inblandade i, än om jag ”bara” skulle intervjua dem. Jag kan med egna ögon se
förstahandsdata, på samma sätt som informanterna och är alltså inte enbart beroende av deras tolkningar och berättelser.
Den netnografiska processen består av fem steg (Kozinets, 2010, p. 61), nämligen följande (min översättning):
1. Definition av forskningsfrågor, sociala medier eller teman att studera 2. Identifiering och val av forum
3. Deltagande observation i forumet och datainsamling 4. Dataanalys och iterativ tolkning av resultatet
5. Rapportskrivning och presentation av resultatet och/eller teoretiska och/eller politiska implikationer
Kozinets (2010) beskriver olika typer av netnografi, bland annat en ”renodlad” form där forskaren iakttar ett visst nätforum i syfte på att få syn på fenomenet som är i fokus för studien. Det är naturligtvis ett bra sätt att verkligen studera sociala konstruktioner, men samtidigt kan det ta mycket lång tid och kräva en mycket stor mängd insamlad data innan fenomenet visar sig. Därför har jag valt att redan på förhand välja ut vilka personer jag vill studera och sedan följa dem på nätet i de forum där de själva säger att de är delaktiga
14. I avsnitt 10.4 nedan beskriver jag hur jag på en mer konkret nivå har gått till väga för att genomföra den netnografiska delen av min studie.
9.5 Avgränsningar
Att studera hur personer med en dyslexi förhåller sig till internet är intressant ur flera olika synvinklar. Ett ställningstagande som jag har gjort är att välja ut informanter som aktivt kommunicerar via nätet. Eftersom jag är intresserad av dyslexi som ett stigma, så vore det naturligtvis intressant att även studera varför personer med dyslexi väljer att inte
kommunicera via nätet. Av tidsskäl har jag valt att ändå avgränsa studien till att handla om personer som faktiskt använder sig av nätet, eftersom det är där som mitt huvudsakliga intresse ligger.
Jag väljer medvetet att inte göra någon genusanalys i min studie. Naturligtvis vore det
intressant att studera om män och kvinnor har olika upplevelser av att kommunicera på nätet i relation till sin dyslexidiagnos (det är rimligt att anta att det finns en sådan skillnad, eftersom genusfrågorna är högst relevanta inom teknikanvändning i övrigt) men det ryms inte inom tidsramarna för den här studien. Informanterna är inte heller tillräckligt många för att en genusanalys skulle vara genomförbar, även om en av dem är man och en är kvinna.
14 Se vidare nedan i avsnitt 12 (metoddiskussion)
