Debatt
Eva Karlsson startade i nr 4/86 en diskus- sion om KVT.s jämställdhetsnummer
(3/86). Hennes kritik bemöttes i nr 1187av Maud Landby Eduards och Anita Dahl- berg. Eva Karlsson får nu tillfälle till re- plik och samtidigt publicerar vi ytterli- gare ett inlägg i debatten av Anita
Göransson. Hon vidareutvecklar diskus- sionen om statens karaktär och hävdar att Maud Landby Eduards och Eva Karlssons synpunkter inte är oförenliga.
S v a r till M a u d L a n d b y E d u a r d s o c h A n i t a D a h l b e r g
Blitz, K r e u t z , D o n n e r w e t t e r — h a b e n wir das Allés getan!
Mitt inlägg i K V T nr 4 / 1 9 8 6 o m svensk j ä m s t ä l l d h e t s p o l i t i k var kritiskt till de tre tidigare a r t i k l a r n a av A n i t a D a h l b e r g , M a u d L a n d b y E d u a r d s och K a r i n Wider- berg. J a g m e n a d e bl a, att de skrev o m vad j ä m s t ä l l d h e t s p o l i t i k e n inte är — for mig var
det angeläget att d r a u p p f r å g e s t ä l l n i n g a r kring vad d e n är.
Det var inte alldeles lätt att skriva arti- keln. Det är det inte, n ä r m a n k ä n n e r och respekterar de i n b l a n d a d e p e r s o n e r n a . För att göra ifrån mig så hederligt som möjligt, valde j a g att skriva rakt på, u t a n taktiska h ä n s y n .
M a u d L a n d b y E d u a r d s och A n i t a Dahl- berg h a r emellertid bägge tagit illa vid sig av kritiken. M a u d m e n a r dels, att j a g fört d e b a t t e n politiskt, inte a k a d e m i s k t , och d ä r m e d dragit den u n d e r lågvattensnivå.
Det tycker jag nu är ogentilt - självklart skriver j a g som d e n j a g är, alltså en politisk person m e d e r f a r e n h e t av j ä m s t ä l l d h e t s p o - l i t i k e n - s a m t i d i g t som j a g h a r intellektuella a n s p r å k . V i d a r e m e n a r M a u d , att j a g felak- tigt beskyllt h e n n e för att driva teser. Det är dock ett p å s t å e n d e som jag s t å r fast vid. För att inte göra historien alltför lång vill j a g citera vad som stod i ingressen till M a u d s artikel: " V i k v i n n o r bör föra v å r egen in- t r e s s e k a m p och inte bli passiva k o n s u m e n - ter av v ä l f ä r d . " D e t t a u p p f a t t a r j a g som en tes.
N u är det möjligen inte M a u d själv som formulerat d e n n a tes; det k a n v a r a en re- daktionell tillspetsning. M e n den är inte min. J a g u p p f a t t a r tesen som oklok och föga rimlig som h a n d l i n g s r e k o m m e n d a t i o n . H u r i all sin d a r skulle det gå till? M e n det skulle aldrig falla mig in att p å s t å , att M a u d L a n d b y E d u a r d s inte h a r rätt att driva d e n n a tes. T v ä r t o m . J a g tycker det ä r ange- läget att författare/forskare inte l ä m n a r lä- saren i sticket, u t a n t a l a r o m vad h a n / h o n själv m e n a r . M e n det m å s t e v a r a tydligt.
M a u d L a n d b y E d u a r d s ä r inte så tydlig i sin artikel. Det s k a p a r en viss f r u s t r a t i o n hos läsaren. För att b e n a u p p förhållandet mellan å b e r o p a d e teoretiker, författarens egna hypoteser och tillgänglig empiri krävs statsvetenskaplig kompetens. J a g själv tog en g e n v ä g m e d ett slags s u n t f ö r n u f t - b e - d ö m n i n g . D e n h a r också sina poänger, och j a g s a k n a r inte v a n a .
Anita D a h l b e r g är u p p r ö r d j u s t över min ton. J a g kan säga, att h a d e j a g haft m e r tid till förfogande, skulle inlägget säkert blivit m e r i n g å e n d e och d ä r m e d b ä t t r e balanse- rat. J a g b e k l a g a r att j a g alltför slarvigt kom- m e n t e r a d e Anitas u p p s a t s - det tog så lång tid att a n a l y s e r a M a u d L a n d b y E d u a r d s . I a n n a t s a m m a n h a n g , och m e d m e r tid till förfogande, skall j a g å t e r k o m m a till A n i t a .
Anita D a h l b e r g är också irriterad över att j a g p r e s e n t e r a r en m ä n g d " u p p s l a g " . J a g skulle k u n n a förstå irritationen, o m de
kom mitt i skrivandet, om d e f r a m f ö r d e s direkt till författaren vid t ex ett s e m i n a - r i u m . S å d a n a g l a d a u p p s l a g f r å n en pigg s e m i n a r i e d e l t a g a r e kan ge u p p h o v till åt- skilligt m e r a r b e t e . M e n mitt inlägg h ö r d e inte till den kategorin.
Det är svårt för kvinnor att kritisera kvin- nor, skriver A n i t a . J a , visst är det det. Det kanske inte är att förvåna sig över, att det tar tid att hitta form, tonläge och gott hu- m ö r u t a n a r r o g a n s . H u r m å n g a m ä n klarar detta? M e n j a g ä r ä n d å övertygad o m att alla författarna håller m e d o m , att kritik och d e b a t t är n ö d v ä n d i g t . Bevare oss för den ängsliga försiktighet, som b i n d e r oss vid m e n u e t t e n s sirliga turer!
Eva Karlsson
S t a t e n , s t r u k t u r e r n a o c h p r a k t i k e n Det är en mycket viktig d e b a t t som tagits u p p i K V T : s två senaste n u m m e r om kvin- n o r n a och staten. D e n b e h a n d l a r s å d a n a centrala frågor som statens k a r a k t ä r , for- h å l l a n d e t m e l l a n klassrelaterad och könsre- laterad m a k t s t r u k t u r , r e f o r m i s m e n s möjlig- heter och — å t m i n s t o n e indirekt — f ö r h å l l a n d e t mellan olika analytiska nivåer.
J a g vill g ä r n a k o m m a m e d n å g r a s y n p u n k - ter och reflektioner m e d u t g å n g s p u n k t från M a u d L a n d b y E d u a r d s ' och Eva Karlssons artiklar.
De tar b å d a u p p viktiga aspekter av sta- tens1 f ö r h å l l a n d e till den sociala könsstruk- turen i s a m h ä l l e t . M e n i å t m i n s t o n e tre avseenden skiljer de sig åt p å ett sätt som gör att de i stor u t s t r ä c k n i n g talar förbi v a r a n d r a .
1. För det första d i s k u t e r a r de på olika abstraktionsnivåer. M a u d håller sig före- trädesvis på en mycket ö v e r g r i p a n d e nivå.
M e n hon söker n ä r m a sig den j o r d n ä r a verkligheten m e d h j ä l p av en r a d mycket konkreta exempel. Eva håller sig t v ä r t o m g e n o m g å e n d e p å en mycket konkret politisk nivå och försöker d ä r i g e n o m n y a n s e r a M a u d s generaliseringar i en riktning, som emellertid också i n n e b ä r en a n n a n helhets- b e d ö m n i n g . M o t s ä t t n i n g e n d e m emellan ligger alltså inte f r ä m s t på d e t t a formella plan.
2. De h a r olika u p p f a t t n i n g om statens karaktär. De b e t o n a r olika aspekter av stat- ligt i n g r i p a n d e . I n g e n av d e m skiljer egent- ligen i sin diskussion m e l l a n välfärdspolitik och j ä m s t ä l l d h e t s p o l i t i k . D e t t a försvårar ytterligare k o m m u n i k a t i o n e n , eftersom de b e t o n a r olika verksamheter.
M a u d s ö v e r g r i p a n d e kategori ä r j ä m - ställdhetspolitiken, v a r u n d e r hon dock tycks i n k l u d e r a stora delar av socialpolitik och en del ekonomisk politik, vars effekter hon a n a l y s e r a r som o m även dess u t t a l a d e syfte vore j ä m s t ä l l d h e t mellan könen. H o n b e t o n a r könsaspekten m e r ä n klassaspekten och är i h u v u d s a k kritisk till statens åtgär- der, som hon m e n a r leder till ett k v i n n o r n a s b e r o e n d e av staten.
Eva tar f r ä m s t u p p välfärdspolitiken och b e t o n a r klassaspekten, dvs den o m f ö r d e - lande effekten mellan klasser och skikt, vil- ket hon m e n a r h a r g y n n a t k v i n n o r n a .
3. För det tredje b e d ö m e r de reformis- m e n s möjligheter olika. M a u d ser f r a m t i - den som a n t i n g e n ett u t ö k a t klientskap för k v i n n o r n a (ökade b i d r a g ) eller en inte när- m a r e specificerad s j ä l v v e r k s a m h e t u t a n kontakt m e d staten (eller kapitalet?). I n n e - bär d å d e t t a att hon inte a n s e r att k v i n n o r någonsin k o m m e r att k u n n a medverka i poli- tiska beslut, styra u t f o r m n i n g e n av statliga i n g r i p a n d e n eller p å v e r k a strukturella för- hållanden? H o n utvecklar inte de politiska konsekvenserna av sitt synsätt. Könsdikoto- min är i d e n n a diskussion a l l e n a r å d a n d e , m e d a n klassaspekten helt saknas. Eva är här h e n n e s r a k a motsats. Eva p o ä n g t e r a r klasspolitikens positiva möjligheter för k v i n n o r n a , m e n m å s t e för könspolitisk ut- j ä m n i n g lita till en k o m m a n d e tillväxt, ef-
tersom hon i enlighet m e d reformismens synsätt h a r svårt att t ä n k a sig en omfördel- ning av r e d a n befintliga och fördelade re- surser och m a k t p o s i t i o n e r .
Av d e r a s respektive a r g u m e n t a t i o n f r a m - går betydelsen av de teoretiska u t g å n g s - p u n k t e r n a för b e d ö m n i n g e n av samhälle- liga s t y r k e f ö r h å l l a n d e n och den politiska strategin. D e h a r olika syn p å statens hu- vudsakliga k a r a k t ä r , p å k ö n s m a k t s y s t e m e t s ställning och på r e f o r m i s m e n s möjligheter.
M e n j a g tror att m a n kan k o m b i n e r a d e r a s olika synsätt och d ä r i g e n o m få en nyanse- rad och historiskt specifik u p p f a t t n i n g , som b e a k t a r b å d e klassmakten och k ö n s m a k t e n . Det förefaller mig som om M a u d f r ä m s t diskuterar de s t r u k t u r e l l a förhållandena och Eva a k t ö r s p l a n e t eller dess institutio- nella nivå. M e n det m å s t e v a r a möjligt att k o m b i n e r a en strukturell syn m e d ett ak- törsperspektiv. S t r u k t u r e l l a förhållanden kan förändras eller förstärkas g e n o m indivi- ders och g r u p p e r s p r a k t i k / a g e r a n d e . Det intressanta i d e t t a s a m m a n h a n g ä r den po- litiska k a m p e n s p å v e r k a n p å s t r u k t u r e r n a i samhället. O c h h ä r blir det betydelsefullt vilken s t a t s u p p f a t t n i n g m a n har.
80
Statens karaktär
M a u d beskriver två h u v u d u p p f a t t n i n g a r : 1. Staten som medlare mellan m ä n och kvinnor verkar i riktning mot j ä m s t ä l l d h e t och är d ä r m e d systemfÖrändrande. (Det tycker j a g i och för sig inte behöver följa av vartannat. O c h det är väl heller inte refor- mismens syfte? Det beror på vilka krav m a n ställer på begreppet förändring.)
2. Staten u p p r ä t t h å l l e r den r å d a n d e ordningen viajämställdhetspolitiken och är d ä r m e d systembevarande. Hon avvisar själv det första och ansluter sig uppenbarli- gen till det a n d r a synsättet, vilket motiveras med hjälp av en tredje och fjärde punkt, som dock inte hänför sig till s a m m a teore- tiska nivå. Enligt den tredje - H a b e r m a s — är politiska maktmedel (en juridisk och by- råkratisk metod) inte rätt metod att driva kamp, eftersom staten då den utvecklas snärjer oss i stället. Den fjärde punkten är ett p å p e k a n d e av att det partipolitiska sys- tem vi har är konstruerat utifrån klassmot- sättningen, inte könsmotsättningen2.
Själv vill j a g utgå från tre olika, mer eller mindre marxistiskt orienterade statsupp- fattningar. Den första, ortodoxa, betraktar staten som den h ä r s k a n d e klassens instru- ment (Marx). Den a n d r a lite m o d e r n a r e uppfattningen ser staten som en arena för klasskampen eller en förtätning av olika krafter i samhället (Poulantzas). En tredje, ännu senare u p p f a t t n i n g tillmäter staten en viss autonomi i form av de statligt verksam- mas ("den nya klassen") egenintressen. Yt- terligare en riktning, som betraktar staten som totalkapitalets agent tillmäter staten en viss övergripande autonomi gentemot de enskilda kapitalfraktionerna. Den skulle kunna kopplas s a m m a n med den första uppfattningen, men den kan sägas försöka handskas med det faktum att staten ibland kan agera tvärtemot de enskilda kapitalens intressen; detta tolkas som en långsiktig strategi för att bevara systemet som sådant, alltså helt i totalkapitalets intresse.
Att dessa ytligt sett helt olika uppfatt- ningar kunnat utgå från ett och s a m m a hu- v u d p a r a d i g m beror - m e n a r j a g - bl a på att de var och en har ett korn av sanning. De
renodlar olika aspekter hos staten, som alla kan återfinnas i större eller m i n d r e grad i olika delar av staten, i olika s t a t s a p p a r a t e r och i olika typer av ingripanden, beroende på vilka krafter som berörs och deras inbör- des styrkeförhållanden. J a g tror inte att sta- ten kan ses som uttryck för något entydigt intresse, inte ens totalkapitalets.
Hur patriarkal är staten?
O v a n s t å e n d e kort a n t y d d a statsuppfatt- ningar har inte alls problematiserat statens förhållande till m ä n s och kvinnors olika ställning, m a k t a n s p r å k eller sfärer. De be- h a n d l a r inte heller m ä n s och kvinnors olika inflytande i olika s t a t s a p p a r a t e r eller typer av ingripanden.
M a u d s a n d r a huvudkategori förefaller närmast k u n n a betecknas som staten som agent för totalpatriarkatet (i analogi med totalkapitalet ovan). O c h detta tror j a g är en alltför funktionalistisk syn, som bortser från de faktiska feministiska fraktioner och praktiker samt de mer eller mindre oheliga allianser som finns. Statens praktik måste betraktas i sina enskilda delar mot bak- grund av faktiska styrkeförhållanden och intressemotsättningar i olika historiska si- tuationer. Olika delar av staten präglas av olika typer av social rekrytering, olika maktbefogenheter och ställning i en inom- statlig hierarki, inriktning på olika sam- hällsområden och sociala skikt m m. Dess- utom sker en kontinuerlig förändring över tid, både strukturellt och med avseende på aktörernas s a m m a n s ä t t n i n g och styrkeför- hållanden. Politiska beslut härrör ur olika konstellationer av intressen och i motsätt- ning till a n d r a intressen. De möter mot- stånd beroende på o m r å d e och situation, tidpunkt och personer. M a n skulle behöva en rad empiriska delstudier för att korrekt kunna b e d ö m a den svenska statens förhål- lande till kön som politisk kategori. De flesta beslut kan förmodligen tolkas som kompromisser mellan olika intressenter.
Vi far inte heller underskatta betydelsen av att kanske j u s t viss förvaltning, socialpo- litik, arbetsmarknadspolitik och utbildning kommit att bli viktiga o m r å d e n för särskilt
kvinnliga politiker och t j ä n s t e m ä n . Vi far inte f r å n k ä n n a d e n statsfeministiska frak- tionen ett u p p r i k t i g t e n g a g e m a n g och ärligt u p p s å t . D e t h a r också stor betydelse för k v i n n o r n a att d e t b ö r j a r finnas ett kvinnligt k o n t a k t n ä t m e l l a n olika positioner, som ka- naliserar och f o r m u l e r a r kvinnors krav.
( H ä r gäller det emellertid att se u p p m e d klassaspekten.) D e f r ä m s t a p r o b l e m e n h ä r - bortsett f r å n det ö p p e t politiska m o t s t å n - det och klassaspekten, som komplicerar k v i n n o k a m p e n — är, tror j a g liksom M a u d , svårigheten att e r k ä n n a kvinnors intressen som legitima g r u p p i n t r e s s e n och även att kvinnors auktoritet i b e s l u t s f a t t a n d e posi- tioner tycks kontroversiell, kanske särskilt hos L O och p r i v a t a företag.
O m m a n försöker särskilja olika kraftfält, a p p a r a t e r och g r u p p e r av aktörer i n o m sta- tens v e r k s a m h e t s o m r å d e n , m å s t e v a r j e po- litiskt beslut (t ex lagstiftning) ses som resultat av alla dessa faktorer i en viss his- torisk situation och k o m b i n a t i o n av j u s t den situationens specifika s t y r k e f ö r h å l l a n d e n och ö v e r h u v u d t a g e t s a m h ä l l s f ö r h å l l a n - d e n a som r å d e r j u s t d å . L a g s t i f t n i n g e n är ett medel att fixera k a m p r e s u l t a t och däri- g e n o m p å v e r k a den s t r u k t u r e l l a nivån. Det är t ex v ä l k ä n t att 1800-talets reformer för kvinnors f r i g ö r a n d e som individer ur famil- j e n k u n d e k o m m a till s t å n d g e n o m allianser
mellan m ä n f r å n olika klasser och skikt,
f r ä m s t för att lösa a k u t a försörjnings- och a r b e t s k r a f t s p r o b l e m .
M a u d s först n ä m n d a s t a t s u p p f a t t n i n g - den reformistiska a r b e t a r r ö r e l s e n s klassiska syn p å staten som r e f o r m i n s t r u m e n t e t p a r e x c e l l e n c e - h a r tror j a g en stark a n s l u t n i n g hos det svenska folket. Historiska erfaren- heter h a r f r ä m j a t ett s t a r k a r e folkligt förtro- ende för staten i Sverige ä n i m å n g a a n d r a länder. E n tradition av förhållandevis okor- r u m p e r a d e ä m b e t s m ä n , offentlighetsprin- cipen och s o c i a l d e m o k r a t i n s p r o g r a m m a - tiska tro p å staten som r e f o r m i n s t r u m e n t h a r gett staten en legitimitet, som d e n sak- n a r i t ex Syd- och M e l l a n e u r o p a . D e t t a synsätt m å s t e sägas h a b e k r ä f t a t s g e n o m m å n g a års politiska p r a k t i k m e d det svenska f o l k h e m m e t s u p p b y g g n a d i cent- r u m . S a m t i d i g t h a r a r b e t a r r ö r e l s e n s s t a r k a inflytande p å det svenska s a m h ä l l s b y g g e t även p r ä g l a t s av dess m a r k e r a d e , traditio- nella m a n s d o m i n a n s i teori och praktik.
Välfärd eller jämställdhet?
J a g tror v i d a r e det u n d e r l ä t t a r diskussionen om m a n skiljer m e l l a n välfärdspolitik (en po- litik som bl a syftar till u t j ä m n i n g av klass- skillnader och g e n e r a t i o n s s k i l l n a d e r p å för- delningsnivån) och jämställdhetspolitik (en politik som syftar till u t j ä m n i n g mellan kvinnor och m ä n ) . V ä l f ä r d s p o l i t i k e n måste
Birgit Ståhl-Nyberg, Kvinnans vardag, Keramikmålning i Åkalla Tunnelbanestation, 1977
82
betraktas som en klasspolitik förd av en m a n s d o m i n e r a d arbetarrörelse, men nu- mera genomförd med principiellt samtycke även av de flesta av kapitalets företrädare (om än med oenighet om nivåer och formu- leringar).
Effekterna av välfärdspolitiken kan emel- lertid variera, dels på g r u n d av politikens specifika utformning, dels på g r u n d av de strukturella förhållandena, som den är mer eller mindre väl a n p a s s a d e till. Formerna kan t ex vara mer eller mindre patriarkala.
En kontrollaspekt finns särskilt med när det inte gäller generella transfereringar u t a n specifika, dvs behovsprövade. De senare torde dock vara färre i Sverige än i m å n g a a n d r a länder3.
Den engelska staten är mer patriarkal I England och U S A h a r sedan 1970-talet pågått en feministisk d e b a t t om statens för- hållande till kvinnorna och till den könsre- laterade m a k t s t r u k t u r e n överhuvudtaget.
Det förefaller som om M a u d är influerad av den. T i t m u s s ' modell, som hon bl a utgår från, där m ä n ses som familjeförsörjare och kvinnor som h e m a r b e t a n d e , verkar starkt präglad av specifika engelska förhållanden, särskilt som de var på 1970-talet.
J a g tror dock att m a n måste betrakta de historiska, specifikt svenska förhållandena och hålla i minnet att den engelska (och amerikanska) feministiska debatten utgår från en rätt a n n o r l u n d a historisk utveckling och a n d r a köns- och klassmaktsförhållan- den.
I England h a r åtminstone tills helt nyli- gen viktiga socialförsäkringar dels varit knutna till arbetsgivaren (i stället för staten eller facket), dels beräknats utifrån familjens inkomster, inte individens. Det har t ex in- neburit att m å n g a kvinnor inte k u n n a t fa arbetslöshetsunderstöd, därför att deras m ä n haft för hög inkomst (däremot har det inte berört m ä n n e n s understöd). M a n n e n har betraktats som familjeförsörjare, kvin- nan som försörjd. Detta har även lett till problem för forskare och politiker, som inte kunnat b e d ö m a omfattningen av t ex kvin- nors arbetslöshet. Först u n d e r de allra se-
naste åren h a r även gifta kvinnor börjat registrera sig som arbetslösa. I England kan alltså familjeförsörjartanken sägas prägla statens praktik (och fackets!) på ett sätt och i en omfattning, som faktiskt är f r ä m m a n d e för den svenska staten i dag. Detta tror j a g starkt har präglat den engelska debatten om den patriarkala staten.
På det hela taget vill j a g h ä v d a att kvin- nor har ett a n n a t och bättre förhållande till staten i Sverige. J a g tror inte vi kan impor- tera den anglosaxiska debatten till Sverige utan att anpassa begrepp och modeller till vårt samhälles säregenheter. Dit hör för- visso den m a n s d o m i n e r a d e arbetarrörel- sens starka inflytande, den långtgående ar- betsdelningen mellan könen och deltidsarbetet, men också en historisk tradi- tion av kvinnors arbete som relativt vikti- gare än deras b a r n a f ö d a n d e (jämfört med t ex m å n g a a n d r a europeiska länder), en i jämförelse med England liten borgarklass (där den m a n s d o m i n e r a d e familjen upp- stod och frodades), arbetskraftsbrist u n d e r en stor del av efterkrigstiden och tjänsteyrk- enas offentliga organisering.
Den f r ä m s t a patriarkala aspekten hos den svenska staten i d a g är väl, som M a u d framhåller, snarast transfereringarnas (bi- dragens) avhängighet av lönearbetet i och med regeln om att det är inkomstbortfall som skall kompenseras i så m å n g a s a m m a n h a n g . Det snedfördelade ansvaret för hemarbetet samt den under lång histor- isk tid etablerade uppdelningen av arbets- m a r k n a d e n har lett till att d e n n a koppling reproducerar kvinnokollektivets sämre re- surstillgång, antingen det gäller sjukförsäk- ring, arbetslöshetsbidrag eller ATP. Lag- stiftningen har anpassats till den strukturella över- och u n d e r o r d n i n g e n , inte sökt motverka den.
M e n den patriarkala effekten beror alltså inte här på en syn på kvinnor som under- o r d n a d e en familjeförsörjare - utan på det betalda och obetalda arbetets snedfördel- ning.
Att välfärdspolitiken gynnat kvinnorna beror alltså j u s t på att kvinnokollektivet är strukturellt missgynnat i jämförelse med manskollektivet, inte för att den är avsedd
att g y n n a kvinnokollektivet som s å d a n t4. J ä m s t ä l l d h e t s p o l i t i k e n är d ä r e m o t j u s t avsedd att lyfta kvinnokollektivet i förhål- lande till manskollektivet. D e n h a r en utta- lad a m b i t i o n att u t j ä m n a kvinnors och m ä n s livssituationer. P r o b l e m e n m e d d e n n a ä r i h u v u d s a k två. Dels u t g å r d e n från att m ä n och k v i n n o r i lika m å t t o d r a b - bas av kvinnors u n d e r o r d n i n g och arbets- delningen. D e n e r k ä n n e r inte m a k t f ö r h å l - landet mellan k v i n n o r och m ä n5. Dels g å r all reformistisk praktik ut p å att fördela f r ä m s t tillväxten i u t j ä m n a n d e syfte. D ä r - emot — som Eva p å p e k a r — a n s e r m a n inte att m a n kan o m f ö r d e l a d e resurser, som r e d a n är fördelade.
D e t t a är dock en s a n n i n g m e d modifika- tion. D e politiska p a r t i e r n a s t r ä v a r s t ä n d i g t efter att o m f ö r d e l a i olika riktningar. Eko- nomisk politik h a r o m f ö r d e l a n d e konse- kvenser via t ex arbetslöshet och inflation, s t r u k t u r s t ö d till v a r v s i n d u s t r i m e n inte till textilindustri osv. Skattepolitiken som så tydligt gäller o m f ö r d e l n i n g s t å r det ofta k a m p o m . D e t b o r d e d å inte finnas något som h i n d r a r att m a n — d å m a n väl e r k ä n t kvinnors u n d e r o r d n i n g som ett p r o b l e m - (detta m å s t e v a r a v å r t första mål!) — faktiskt särskilt satsar p å en o m f ö r d e l n i n g mellan m ä n och kvinnor. D e t t a kompliceras för- visso av klassfaktorn. D e t ligger tyvärr n ä r a till h a n d s att privilegierade m ä n (och kvin- nor) allierar sig m e d kapital och a n d r a m a k t h a v a r e m o t d e m , som h o t a r d e r a s pri- vilegier. M e n det b o r d e k u n n a lösas yrkes- vis och arbetsplatsvis. Särskilt viktig för k v i n n o r n a s a r b e t s m a r k n a d ä r j u d e n påbör- j a d e d e b a t t e n o m d e offentligt anställdas
löner och villkor.
Kvinnors praktik
K v i n n o r s e n d a alternativ ä r inte en auto- n o m offentlighet och organisering. V i behö- ver dessa också. M e n lika viktigt som att bygga en egen a u t o n o m p l a t t f o r m är att infiltrera och bevaka d e m a k t b a s e r , som re- d a n finns. D e sätter r a m a r n a för v å r a liv. Vi m å s t e kräva och a r b e t a för en större g r a d av f u l l b o r d a n i d e m o k r a t i n i form av verklig r e p r e s e n t a t i o n och d r i v a n d e av b å d e kvin-
Birgit Ståhl-Nyberg, Kvinnans vardag, Keramikmålning i Åkalla Tunnelbanestation, 1977, Detalj
nors m a k t a n s p r å k och kvinnokulturellt ba- serade frågor.
Ett exempel som ä r aktuellt j u s t nu ä r den nyss p å b ö r j a d e k a m p e n o m ett n y t t skattesystem. D ä r h a r m a n n ä s t a n o m ä r k - ligt fört in ett förslag b å d e f r å n SAP:s och FP:s sida (det är alltså brett f ö r a n k r a t i riksdagen), som bl a går ut p å att avskaffa g r u n d a v d r a g e t och s k ä r p a b e s k a t t n i n g e n av deltidsarbete. Ö v e r h u v u d t a g e t är hu- vudsyftet b a k o m förslaget att m i n s k a mar- ginalskatterna, ett p r o b l e m som k n a p p a s t är det mest a k u t a för majoriteten kvinnor i det h ä r landet. ( D ä r e m o t berörs i d e b a t t e n inte alls k o m m u n a l s k a t t e n , som är den del av skatten som för de flesta m ä n n i s k o r i vanliga lönelägen är u t a n j ä m f ö r e l s e störst.)
Det är alltså inte b a r a välfärdspolitik och j ä m s t ä l l d h e t s p o l i t i k vi m å s t e hålla ögonen
på. M i n s t lika stor betydelse h a r d e n van- liga ekonomiska politiken och familjepoliti- ken. N ä r det gäller familjepolitiken finns p å senare å r krafter som vill u n d e r l ä t t a en åter- g å n g till den m a n s d o m i n e r a d e familjefor- men. Vi m å s t e relatera kvinnors verklighet
(t ex i form av det u t b r e d d a deltidsarbetet) till de förslag som k o m m e r och se o m de skulle i n n e b ä r a förbättringar eller försäm- ringar för d e flesta kvinnor.
S a m m a n f a t t n i n g s v i s tycks det alltså för- hålla sig p å d e t lätt a b s u r d a viset att väl- färdspolitiken ( u t a n j ä m s t ä l l d h e t s s y f t e ) g y n n a t kvinnor, m e n j ä m s t ä l l d h e t s p o l i t i - ken (med s å d a n t syfte) g y n n a t f r ä m s t m ä n6. Det visar att d e n s t r u k t u r e l l a snedfördel- ningen i arbete, m a k t och resurser mellan m ä n och k v i n n o r ä r m e r a v g ö r a n d e ä n en politik, som i p r i n c i p s a k n a r s a n k t i o n s m ö j - ligheter och reella o m f ö r d e l n i n g s m ö j l i g h e - ter mellan k v i n n o r och m ä n , dvs en politik som inte e r k ä n n e r att brist p å j ä m s t ä l l d h e t inte d r a b b a r m ä n och kvinnor lika. E n verk- ligt r e s u l t a t i n r i k t a d politik m å s t e v å g a ta från m ä n eller å t m i n s t o n e låta bli att ge d e m m e r - och g e n o m kvotering (av j o b b , förtroendeuppdrag, föräldraledighet m m) m o t v e r k a d e n informella m a n s k v o t e r i n g som så länge och så systematiskt d o m i n e - rat.
Anita Göransson
NOTER
1. Därmed menar jag stat, landsting och pri- märkommuner, både valda församlingar och anställda tjänstemän.
2. I detta sammanhang tycker jag att det är viktigt att skilja mellan kvinnokulturella frågor uppkomna ur arbetsdelningen och underord- ningen å ena sidan och kvinnors maktanspråk, dvs frågor avsedda att vidga kvinnors utrymme och makt, å den andra. Den första typen av frågor är trots allt lättare att få gehör för, även om de ställer till det för de klassbaserade parti- erna. Miljöpartiet försöker ju f ö just organisera sig kring den typen av frågor. Och vad beträfTar övriga partier har man ju mycket diskuterat den allt tydligare övergången till åsiktspartier i stäl- let för renodlade klasspartier (en utveckling som jag dock tror har överbetonats). Kvinnors makt-
anspråk är däremot mycket provocerande, både på de klassbaserade partierna som sådana och - som Maud påpekar — för att kvinnors kollektiva intressen inte uppfattas som legitima.
3. I detta sammanhang kan man f ö fråga sig om all kontroll och allt beroende definitions- mässigt är patriarkalt? En sådan tanke fram- skymtar ofta i feministiska filosofiska texter.
Själv tror jag inte det är så enkelt.
4. Detsamma gäller låglönesatsningarna på 1970-talet, som kom att främst gynna kvinnor, eftersom det var kvinnor som hade låg lön.
5. Men det måste ses som ett framsteg från statsfeministernas sida att man ändå säger sig i första omgången behöva främja kvinnors vill- kor.
6. Anita Dahlberg har visat detta i sin utvärde- ring av jämställdhetslagens effekter i Jämt eller ibland — om jämställdhet, Arbetslivscentrum/
Brevskolan 1984.
