Uppsala Universitet
Institutionen för informatik och media
C-Uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap Framlagd HT 2020
MAN KOPPLAR INTE EN VARG
EN STUDIE OM MOTSTÅND, MAKT OCH GENUS I PARADISE HOTEL
Författare: Julia Bengtsson & Sigge Sanner
Handledare: Kirill Filimonov
Abstract
This thesis examines the reproduction of gender norms and the resistance against them in the Swedish reality TV show Paradise Hotel, using Raewyn Connell's theories Hegemonic Masculinity and Gender Hierarchy together with the method multimodal critical discourse analysis.
Previous research has shown a reproduction of traditional gender norms in Reality-TV, along with the presence of a power imbalance between the contestants and the production itself, where the production holds the power. Despite discourses of feminist character taking a greater place in western society after the #MeToo movement, Paradise Hotel is yet today a subject of discussion in Swedish media, accused of presenting a sexist discourse.
Discourses of hegemonic gender norms and resistance against them has been the subject of study in eight episodes from season 11 of Paradise Hotel. Through the usage of a theoretical framework focusing on gender, culture making and representation, the results show that typical gender norms can be spotted through the contestants' practices of stereotypical traits connected to the traditional ideas of masculinity and femininity. The study also shows resistance against these norms, primarily by the female contestants and through their practice of typical masculine traits. The maintenance of the stereotypical gender norms is dominant by the production amplifying the contestant’s actions of resistance as comedy through special effects, reducing women to sexual objects intended for male pleasure and reinforcing the image of the man as the omnipotent gender role.
Keywords: Paradise Hotel, Gender, Reality-TV, Resistance, Hegemonic masculinity
Förord
Initialt vill vi tacka vår handledare Kirill Filimonov för en eminent och konsekvent vägledning.
Vidare vill vi även tacka Lovisa Brämming och Fredrik Lindström som under mittseminariet bidrog med goda synpunkter och nya perspektiv som vidare nyttjades under författandet av uppsatsen, samt Julia Cenner och Astrid Othelius som vid slutoppositionen bidrog med en förträfflig opponering och utförlig respons. Slutligen vill vi tacka Hugo Miller för hans bistånd i teknisk support, samt Justina Wahlqvist och Susanna Axmacher för assistans i den kreativa processen.
Julia Bengtsson och Sigge Sanner, 2021-01-20
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Problemformulering 1
1.2 Syfte och forskningsfrågor 2
1.3 Centrala begrepp 2
1.4 Disposition 3
2. Bakgrund och tidigare forskning 4
2.1 Paradise Hotel 4
2.2 Tidigare forskning 4
2.2.1 Produktionen har makten 5
2.2.2 Tropisk eskapism i postmodern förpackning 5
2.2.3 Heteronormen 6
2.2.4 Sammanfattning 7
3. Teoretiskt ramverk 8
3.1 Genus, normer och maktrelationer 8
3.1.1 Genushierarkin 8
3.1.2 Hegemonisk maskulinitet 10
3.1.3 Relationer mellan maskuliniteter: Hegemoni, underordnade, delaktighet och marginalisering 11
3.1.4 Genus och kroppen 13
3.2 Strukturering, meningsskapande och representation 13
3.2.1 Strukturering 13
3.2.2 Representation 14
3.3 Diskurs, kritisk diskursanalys (CDA) och social praktik 15
4. Metod och material 17
4.1 Forskningsdesign 17
4.2 Forskningstradition och metodologiska utgångspunkter 18
4.3 Analysmodell 19
4.3.1 Faircloughs tre dimensioner för diskursanalys 19
4.3.2 Studiens analysmodell 20
4.4 Multimodal Kritisk Diskursanalys 21
4.4.1 Centrala verktyg i Kritisk diskursanalys 22
4.4.2 Bild- och videoanalys 23
4.5 Material och Tillvägagångssätt 23
4.5.1 Material och Urval 23
4.5.2 Insamling och Analys 24
4.6 Metodologiska reflektioner och tillförlitlighet 24
4.7 Forskningsetiska reflektioner 25
5. Resultat och analys 27
5.1 Reproduktion av hegemoniska genusnormer 27
5.1.1 Den heterosexuella (och översexuella) normen 27
5.1.2 Den promiskuösa mannen 28
5.1.3 Wolfpack och hegemoni 31
5.1.4 Den aktiva kroppen 35
5.2 Motstånd mot hegemoniska genusnormer 38
5.2.1 Den moderna mannen 38
5.2.2 Helvetes-Helen och Jämlika Jennifer 41
5.2.3 Den promiskuösa kvinnan 45
5.2.4 Taktiska kvinnor 45
6. Slutsats, diskussion och framtida forskning 49
6.1 Slutsats 49
6.1.1 Reproduktion av hegemoniska genusnormer 49
6.1.2 Motstånd mot hegemoniska genusnormer 50
6.2 Diskussion och framtida forskning 50
Lista över referenser 53
Vetenskaplig litteratur 53
Tidningsartiklar och övrig media 55
1. Inledning
1.1 Problemformulering
Hösten 2017 utbröt de världsomspännande #MeToo-uppropen, vilka inleddes som en feministisk protestvåg mot sexuella trakasserier, men i slutändan inte bara hade lyckats synliggöra mängder av sådana fall utan också skakat om samhället i grunden genom en kraftig debatt som förändrade sociala normer, lagar och regler (HRW, 2019). Män som utnyttjat sin maktposition tvingades avgå och den debatt som pågick i massmedia och sociala medier kretsade kring samtycke och maktstrukturer – tillsammans med en växande insikt om att dessa ingår i ett större system av sociala strukturer (Donegan, 2018). Teoretikern Connell beskriver den dominanta maktposition mannen generellt har i samhället genom teorin om Genushierarkin. Teorin kretsar kring hegemoni – den ledande position en person eller grupp har, utan att ha fullständig makt. Den Hegemoniska maskuliniteten menar Connell är högst upp i hierarkin, en slags “idealman”, förknippad med makt, styrka och dominans. Hierarkin underbyggs av de underordnade rollerna och de som trots allt försöker bryta mot dessa hierarkiska strukturer förpassas till den lägsta positionen i maktordningen (Connell, 2005).
Två år senare, hösten 2019, sändes den elfte svenska säsongen av reality-programmet Paradise Hotel, där deltagaren Jespers beteende orsakade debatt i såväl sociala medier som i tidningsartiklar, där han exempelvis anklagades för att vara manipulerande och respektlös mot en kvinnlig deltagare (Dahlgren, 2019). Förutom att ha skapat starka reaktioner kring specifika deltagare, har programmet och dess speciella villkor flertalet gånger varit omdiskuterat utifrån frågan om huruvida det reproducerar en sexistisk diskurs. Skribenten Shide Jafari menar att programmet är hypersexuellt men att detta inte är problemet, utan snarare programmets reproduktion av traditionella, snäva genusroller. Tidigare deltagaren Anna Pankova säger till exempel att produktionen bakom programmet framställer de kvinnliga deltagarna som sexuella medan de manliga deltagarna får ta rollen som taktiska “spelare” (Jafari, 2017).
Varje avsnitt av Paradise Hotel ses av hundratusentals tittare och det är speciellt populärt bland den yngre publiken (MMS, 2019; Martinsson, 2014). Dess tävlingsformat beskrivs som en popularitetstävling (Madsen & Brinkmann, 2012) där deltagarna rycks ur sin samhälleliga kontext för att placeras i ett isolerat hus med samma grundförutsättningar och spelregler oavsett kön. Detta upplägg torde kunna bana väg för en mer jämställd situation, fri från det verkliga
samhällets strukturella och ojämlika maktförhållanden. Men deltagarna är givetvis produkter av det samhälle och den kultur de kommer ifrån, vilket också visar sig genom reproduktionen av dessa i själva programmet. Då en stor mängd unga människor tittar på programmet, riskerar de att bli påverkade av snäva normer och ideal som programmet reproducerar.
Vi anser att det är viktigt att förena studiet av genusnormer och maktstrukturer i reality-TV för att förstå den maktordning i samhället som upprätthåller genusnormer. Den här studien undersöker säsong 11 av programmet Paradise Hotel, en säsong som sändes efter #MeToo- rörelsen men trots detta alltså tycks innefatta deltagare med ett långt ifrån feministiskt beteende.
Då tidigare forskning rörande reality-TV inom fältet för feministiska medie- och diskursstudier – där vår studie placeras – antingen har fokuserat på förkroppsligandet av heteronormativa diskurser (Madsen & Brinkmann, 2012; Anthony & Thomas, 2008) eller maktförhållandet mellan produktion och deltagare (Carpentier, 2010), kombinerar denna studie dessa två aspekter. Genom att även studera motståndet mot dessa hegemoniska genusnormer avtäcks inte bara reproduktionen av dem utan också deras potential till förändring, och således skapas en mer kontextuell förståelse för ämnet.
1.2 Syfte och forskningsfrågor
Syftet med studien är att utifrån Connells teorier om hegemonisk maskulinitet och genushierarkin avtäcka de reproduktioner av genusnormer som underbygger samt motverkar hegemonisk maskulinitet i säsong 11 av Paradise Hotel.
Forskningsfrågor
(1) Hur reproduceras hegemoniska genusnormer i säsong 11 av Paradise Hotel?
(2) Vilket motstånd mot hegemoniska genusnormer kan urskiljas i säsong 11 av Paradise Hotel?
1.3 Centrala begrepp
Genus bestämmer den sociala aspekten av en individ, enligt Connell (2005). Alltså är genus en socialt konstruerad funktion medan könet utgör ett begrepp för kroppsliga attribut. Dessa två är starkt kopplade till varandra då genusnormer baserat på kön skapar förväntningar på individen:
det kvinnliga könet ska agera enligt feminin genusnorm och mannen enligt maskulin genusnorm. Vissa teoretiker anser att även kön är en social konstruktion (Butler, 1988), men då
vi använder Connells definition av genus anses kön vara biologiskt förankrat. I vår uppsats kategoriseras genus i manligt och kvinnligt – med reservation för att begreppet i andra sammanhang inte behöver avgränsas till det binära.
Hegemoni är ett begrepp som beskriver den dominanta ställning i samhället som inte innebär fullständig makt men en klart ledande position (Gramsci, 1992) i den bemärkelsen att ett övertag i maktbalans upprätthålls (ibid). I vår uppsats kretsar begreppet kring den hegemoniska
maskulinitetens roll i genushierarkin (Connell, 2005).
Genuspraktik i den mån begreppet används i denna uppsats syftar till det upprepade handlingsmönstret som gestaltar sig i större enheter i linje med “maskulint” och “feminint” för genuspraktik, alltså individens och kollektivets upprepade praktisering av vad som är väntat av de två könen (Connell, 2005).
1.4 Disposition
I Bakgrund och tidigare forskning (kapitel 2) ges en bakgrund av programmet Paradise Hotel, följt av en beskrivning av tidigare forskningsresultat i förhållande till denna studies syfte.
Vidare redogörs för studiens Teoretiska ramverk (kapitel 3), där Connells teorier Genushierarkin och Hegemonisk maskulinitet tillsammans med Giddens teori Strukturering samt Halls teorier om meningsskapande och Representation tillsammans förklarar genusnormernas hierarkiska ordning och påverkan på samhällsstrukturer och representation i media. Sist i det teoretiska ramverket presenteras den teoretiserande delen av Kritisk diskursanalys, vilket tillsammans med Bild- och videoanalys utgör studiens metod Multimodal kritisk diskursanalys. Detta behandlas i Metod och material (Kapitel 4), där även studien förankras i sin forskningsdesign, forskningstradition, metodologiska val och analysmodell, samt ger en redovisning av urval, material och reflektioner över dessa val samt etiska överväganden. Dessa kapitel ger en översikt av de villkor som studien genomförs enligt, och skapar förståelse för den kombinerade Resultat- och analysdelen (kapitel 5). Slutligen presenteras studiens Slutsatser i kapitel 6, vilket följs av en kontextualiserande Diskussion rörande studien samt förslag till framtida forskning.
2. Bakgrund och tidigare forskning
I detta kapitel beskrivs programmet Paradise Hotel, följt av tidigare forskning som även beskriver studiens övergripande forskningsfält feministiska medie- och diskursstudier. Detta ger en bakgrund och förklaring till hur studiens centrala områden genusnormer, representation i media och maktförhållanden tar ton i tidigare forskning.
2.1 Paradise Hotel
Paradise Hotel är ett reality-program som går ut på att ett dussintal deltagare under några veckors tid placeras på ett lyxhotell i Mexiko, där de parvis (man och kvinna) tävlar om att få stanna så länge som möjligt. Genom programmets gång följer en mängd tävlingar, utmaningar, twister och nya deltagare som ansluter. Varje veckas sändningar avslutas med en parceremoni, en ceremoniell tillställning där deltagarna själva bestämmer vem de vill bilda par med, och således vem som blir utan partner och därmed skickas hem från tävlingen (Viaplay, 2019). Det sista avsnittet består av en final där de kvarvarande vinnarna kan dela på 500 000 kronor eller svika sin partner och ta hem hela summan själv.
Förutom de utmaningar produktionen arrangerar under programmets gång består själva tävlingen av att hitta en (eller flera) partner(s) att lita på för att således få stanna kvar. Detta innebär alltså att tävlingen sker dygnet runt genom bildandet av vänskaper, allianser, romanser, samt motsättningar mellan deltagarna. Deltagarna filmas från morgon till kväll och går dessutom regelbundet in i ett separat inspelningsrum för att bli enskilt intervjuade. Varje dygn på hotellet klipper produktionen ned till ett avsnitt på 40 minuter och en säsong utgörs av 36 avsnitt. I den här uppsatsen analyseras den elfte säsongen av programmet, vilken sändes under hösten 2019. När begreppet programmet används i analysen åsyftas alltså just den säsongen.
Sedermera används också begreppet spelet, vilket handlar om den tidigare beskrivna tävlingen som programmet utgörs av – någonting som också deltagarna i programmet själva refererar till som just “spelet”. (Viaplay, 2019)
2.2 Tidigare forskning
Forskningen som bedrivs inom fälten för kulturvetenskap, i vårt fall feministiska medie- och diskursstudier, kan se olika ut beroende på det mer konkretiserade ämnet för forskningen; om det är mediet i sig, representation i mediet, eller den sociala praktiken av normer mellan
individer i mediet som undersöks. Oavsett ämne inom fälten syftar forskaren till att genom forskningen avtäcka ett sociokulturellt dolt fenomen som skapar maktförhållanden (Durham &
Kellner, 2012). Mer specifikt smalnas denna studie ned till inriktningen för representation och maktförhållanden rörande reality-TV. Inom denna inriktning finns det en rad olika infallsvinklar som medieteoretiker och sociologer utforskat. Vi har sorterat de teman vi har funnit relevanta för vår studie i underrubriker i detta kapitel.
2.2.1 Produktionen har makten
Debatten kring reality-TV kretsar till stor del kring hos vilken aktör makten ligger – deltagaren eller produktionen. Vissa teoretiker diskuterar huruvida mediaproduktioner är en viktig plattform för gemene mans deltagande och identitetsskapande, där individen har en chans att påverka medielandskapet (Carpentier, 2010; Madsen och Brinkmann, 2012). Enligt Carpentier (ibid), som i studier rörande mediaproduktion, publik och ideologi studerade programmet Temptation Island, är det produktionen som har makten. Programmet handlar om fyra generiska par som delas upp i kvinnor och män på två paradisöar. Målet är att testa huruvida paren kan vara trogna sin partner. Studien undersöker den visuella samt den underliggande maktbalansen mellan produktionen och deltagarna i programmet med hjälp av Foucaults maktanalys. Studien visar på ett ojämnt maktförhållande mellan deltagare och produktion, då produktionen innehar makten genom att skapa formatet och således även villkoren för programmet, samt välja ut deltagarna. Deltagarna kan påverka programmet genom hur de interagerar med andra deltagare.
Detta räcker dock inte för att skapa en jämlik motpol till produktionens makt, och produktionen förblir den hegemoniska innehavaren av makten (ibid).
2.2.2 Tropisk eskapism i postmodern förpackning
Trots att deltagarna vistas i en exotisk resort, jämförs formatet i Temptation Island med ett fängelse av Carpentier (2010), då deltagarna är övervakade dygnet runt och fast på en ö. En annan syn på vad den tropiska, isolerade öns symbolik kan innebära har Madsen och Brinkmann (2012), som diskuterar genusrepresentationen i de danska och norska upplagorna av Paradise Hotel. De menar att den exotiska omgivningen i programmet verkar efterlikna den himmelska miljö som förekommer i det bibliska paradiset. Madsen och Brinkmanns (2012) studie belyser även det postmodernistiska konsumtionssamhället, som avspeglas i idéen om att människan är både fri och friad från ångest, i bemärkelsen att friheten öppnar upp för att deltagarnas beteenden i programmet saknar skam. Temat av skam, eller snarare avsaknaden av den, är
således centralt i forskningen. Programmet ses som en koncentrerad och idoliserande spegling av det postmodernistiska idealet, där deltagarna bjuds in i en tropisk eskapism som avskärmar dem från det verkliga livet. Madsen och Brinkmann förklarar att det inte är någon typ av färdighet hos deltagarna, utan deras personlighet och attribut som blir viktiga och programmet blir en sorts popularitetstävling, med deltagarnas “sex appeal” som den centrala handelsvaran, i linje med den postmoderna exploateringen av den sexualiserade kroppen. Resultatet av forskningen visar på att programmet i första hand speglar drifter som återfinns i det postmoderna, kapitalistiskt drivna samhället som betonar kroppsideal och jaget, vilket framhävs genom reproduktionen av genusnormer (Madsen & Brinkmann, 2012).
2.2.3 Heteronormen
Ett centralt tema i flertalet studier är det heteronormativa. Madsen och Brinkmann (2012) jämför genusnormerna i Paradise Hotel med den heterosexuella norm som presenteras genom den bibliska skapelseberättelsen, där mannen och kvinnans (Adam och Evas) förhållande sedermera formar samhällets heterosexuella norm. Att paren i programmet är uppdelade kvinna/man stödjer det bibliska idealet som konstituerar förhållandet kvinna/man (ibid).
I syfte att utröna hur heteronormativa diskurser upprätthålls och förkroppsligas, undersökte Anthony och Thomas (2008) reality-programmet A shot at love with Tila Tequila genom en kritisk diskursanalys. Programmet särskiljer sig från andra reality-program då det vid första anblicken kan verka progressivt och deltagarna själva refererar till programmet som banbrytande (ibid). Programmet går ut på att 15 män och 15 kvinnor tävlar om att vinna den bisexuella sångaren och modellen Tila Tequilas kärlek. Anthony och Thomas (ibid) finner dock att porträtteringen av sexualiteter inte alls är banbrytande utan snarare speglar de typiska heteronormerna, där kvinnor som faller utanför ramarna för den typiskt kvinnliga mallen åker ut tidigt i programmet och där manliga deltagare vid flertalet tillfällen slipper ur sig rent homofobiska kommentarer. Det enda som enligt Anthony och Thomas tycktes potentiellt banbrytande i programmet, var hur pass översexualiserat det var. Kropparnas funktion i programmet menar Anthony och Thomas (2008) spelar en central roll i reproduktionen av den heterosexuella genusnormen, precis som faktumet att Tequila refererar till programmet som
“den ultimata tävlingen mellan könen”, och att den tävlingen slutligen vinns av en man (ibid).
2.2.4 Sammanfattning
Representation och maktförhållanden i reality-TV är trots sin förgrening i den väletablerade och mångfacetterade kritiska och feministiska medieforskningen ett tämligen nytt och outforskat fält. Utvalda studier har olika infallsvinklar på ämnet och fokuserar på produktionens format och porträttering av deltagarna utifrån en heterosexuell norm (Madsen och Brinkmann, 2012), representationen av den heterosexuella normen kopplad till genuspraktiker (Anthony och Thomas, 2008) eller maktförhållandet mellan produktionen och deltagarna i mediets format (Carpentier, 2010). Gemensamt för dessa infallsvinklar är att de avtäcker den kapitalistiskt och ideologiskt styrda sociala konstruktion som maktrelationer och genusnormer skapar från olika synsätt. Vi anser att forskningsfältet behöver utvidgas genom att kombinera tidigare infallsvinklar och inte bara ta hänsyn till maktrelationen mellan deltagarna och produktionen utan även den deltagarna sinsemellan, för att således skapa en mer nyanserad bild av maktstrukturer och genusreproduktioner. Genom att ta avstamp i tidigare forskning och teoretiskt ramverk kan studiens syfte och forskningsfrågor besvaras, studiens teoretiska ramverk presenteras i nästkommande kapitel.
3. Teoretiskt ramverk
Detta kapitel behandlar uppsatsens teoretiska ramverk. Ramverket består av tre avsnitt som innefattar tre olika teoretiska förankringar: Genus, meningsskapande och representation, samt kritisk diskursanalys. Teorierna behandlar uppsatsens teman: genusnormer, maktförhållanden och representation i media, och bygger på den kritiska och konstruktivistiska synen på samhället, där individen och samhällsstrukturer tillsammans genom diskurs och praktik skapar och reproducerar den sociala kultur som upprätthåller en genusstyrd maktordning. Begreppen representation, konnotation och denotation avhandlas som teoretiskt stöd för den visuella delen av den multimodala diskursanalysen.
3.1 Genus, normer och maktrelationer
3.1.1 Genushierarkin
Connell (2005) beskriver upprepade handlingar som gestaltar sig i större enheter i linje med
“maskulint” och “feminint” för genuspraktik. Alltså, individens och kollektivets upprepade praktisering av vad som är väntat av de två könen. Den förväntade praktiken av genus är dock i ständig förändring och beror på såväl individ som grupp, kultur och gemensamma erfarenheter. Det är viktigt att understryka att genus är föränderligt och komplext. Det är även viktigt att uppmärksamma den betydelse som historiska- och sociokulturella faktorer, tillsammans med placeringen av genus i olika relationsstrukturer, har vid analys av genus.
Maskuliniteter och femininiteter är således alltid mångfacetterade och komplexa då de innefattar en rad olika splittrade faktorer och processer (Connell, 2005).
Figur 1: Genushierarkisk modell
Med genushierarkin som analysmodell går det dock att analysera och sortera social praktik kopplad till genus. Genom att sammankoppla tidigare isolerade studier i olika delar av genusforskningen och se på maskuliniteter och femininiteter som en del av större strukturer går det att särskilja olika maskulinitetstyper samt urskilja maskulinitetens plats(er) i den större strukturen. Dessa typer lyfts in i ett ramverk som i sin tur baseras på tidigare genusstudier (Connell, 2002). Motpolen femininitet är relevant för att förstå maskulinitet – de förklarar varann och synliggör motsatspraktiker.
I den svenska översättningen av Giddens & Birdsalls (2003) bok Sociologi och även i denna uppsats används en förenklad förklaringsmodell baserad på Connells teori genushierarkin.
Denna modell visar de stiliserade “idealtyper” för maskulina och feminina roller som Connell beskriver (se figur 1). Högst upp i hierarkin finns den hegemoniska maskuliniteten (1). Denna dominerande maskulinitet förknippas med heterosexualitet, äktenskap, makt, lönearbete, kraft och fysisk styrka. Han ska enligt idealet vara aggressivt lagd, tuff, taktisk, rationell, analytisk
och promiskuös (Connell, 2002). Den hegemoniska mannen är en typ av “idealman” och attributen är svåra att leva upp till. Många män drar dock nytta av den hegemoniska mannens position i detta system då det främjar dem; detta kallas delaktig manlighet (2). Under detta finns det underordnade manlig- och kvinnligheter (3). Den viktigaste underordnade manligheten är den homosexuella manligheten (4), som i den hegemoniska maskulinitetens maktordning placeras längst ned i genushierarkin då han utgör motsatsen till de manliga idealen. En annan viktig roll som underbygger maskulinitetens ställning i hierarkin är framhävd kvinnlighet (5), som tillgodoser mannens intressen och begär. Hon förknippas i sin tur med följsamhet, omsorg, empati, sexuell mottaglighet och moderskap (Connell, 2002). Kvinnan ska alltså vara kommunikativ, emotionell och intuitiv (Giddens & Birdsall, 2003). Det är den framhävda kvinnligheten som är vanligt förekommande i media när femininitet ska porträtteras.
Motståndskraftig kvinnlighet (6) befinner sig längst ned i genushierarkin då den förkastar den framhävda kvinnligheten och således även främjandet av “idealmannen”. Då de dominerande genuspraktikerna i samhället fortfarande uttrycks enligt denna maktstruktur får den motståndskraftiga kvinnligheten lite utrymme och frångår den genuspraktik-norm som samhället är uppbyggt av (ibid).
3.1.2 Hegemonisk maskulinitet
För att utröna hur dessa komplexa genuspraktiker färgar samhället kan en ta hjälp av begreppen makt, produktion och katexis, för att förstå den hegemoniska maskulinitetens sociala ställning (och således även femininitetens sociala ställning) (Connell, 2005).
Den västerländska genusordningen centrerar kring maktrelationen kvinna/man, där kvinnan är underordnad mannen. Detta benämns oftast som patriarkatet (Bryson, 2003), ett begrepp myntat av kvinnorörelsen (Connell, 2005) som beskriver den strukturella dominans mannen har över kvinnan. Denna maktordning genomsyrar diverse skikt av samhällets strukturer. Motstånd och omkastningar i leden kan lokaliseras, främst genom den feministiska rörelsen, men den allmänna maktordningen kvarstår motstånd till trots. Omkastningar och motstånd mot patriarkala strukturer skapar dock svårigheter för den patriarkala makten, och dessa motstånd är således ett hot för maskuliniteten. Genusordningen strukturerar även arbetsfördelningen – det Connell kallar produktionen – och likaså den ekonomiska konsekvensen för arbetsfördelningen som i relation till genus skapar skiljaktigheter (Connell, 2005). Detta är synligt genom differenser i lönenivåer och stereotypiska arbetsroller kopplade till genus. Även
känslan av åtrå är starkt länkad till genus, vilket synliggörs med hjälp av freudiansk terminologi:
emotionell energi knuten till ett objekt. Både hetero- och homosexuell åtrå samlas inom detta begrepp, vilket även beskriver ambivalensen i beskrivningen/uppfattningen av den (icke- genuspräglade) bi-sexualiteten. Detta kallas i Connells ordbok för katexis, eller emotionell bindning. Genom att åtrå kopplas till objektet reproduceras genusordningen då åtrån synliggörs genom genuskopplade praktiker som även dem underbygger genusordningen. (Connell, 2005).
3.1.3 Relationer mellan maskuliniteter: Hegemoni, underordnade, delaktighet och marginalisering
Utifrån begreppen hegemoni, underordnade, delaktighet och marginalisering (Connell, 2005) ringas genusrelationer mellan olika maskuliniteter in och ger en förklaring till underbyggandet av hegemonisk maskulinitet mellan män i samhället. Följande stycken förklarar alltså olika maskuliniteters relation i skapandet av maktstrukturer, samt ger genushierarkin ytterligare textualisering.
Hegemoni
Maskulinitetens yttersta sektion av maktinnehav och maktuppvisande är av hegemonisk karaktär och definieras via den konfiguration av genuspraktik som legitimerar patriarkatet.
Begreppet hegemonisk maskulinitet beskriver denna dominans, som sätter femininiteten och kvinnan som underordnad mannen. Hegemonisk maskulinitet behöver inte innebära att de som tydligast verkar bära attributen för denna maktposition faktiskt innehar maktpositioner – ideal av denna sort kan exempelvis skapas av skådespelare, eller till och med av fiktiva rollfigurer.
Det hegemoniska idealet som innefattar institutionell makt eller finansiell framgång behöver inte heller betyda att individen i fråga påvisar hegemoniska tendenser i sitt privatliv. Med det sagt dras starka kopplingar mellan hegemoni och de institutionella maktpositionerna i näringsliv, militär och stat som tillsammans utgör en kollektiv bild av maskulinitet och makt.
Maskulinitet hävdas främst genom auktoritet och inte genom våld enligt, även om Connell (2005) anser att auktoritet inte sällan stöds av våld. Hegemoni är en ”historiskt föränderlig relation” (Connell, 2005:101) då olika grupper kan utforma nya lösningar och utmana de gamla, och således även skapa nya typer av hegemoniska ideal. Med detta i beaktning menar Connell att denna strategi för ombyggnad av hegemoni är allmänt accepterad och dess ordning är om än dynamisk, om än systematisk (ibid).
Underordnade
Inom ramverket för maskulinitet finns det relaterade genusrelationer som utmärks av dominans och underordning olika manliga grupper emellan. Enligt Connell (2005) handlar detta i första hand om dominansen och underordningen av heterosexuella män och homosexuella män.
Aspekter som politisk och kulturell uteslutning, kulturell smutskastning, våld, ekonomisk diskriminering och personlig bojkott skapas av praktisering av hegemonisk maskulinitet och förtrycket lägger homosexuella män längst ned i rangordningen av olika maskuliniteter i genushierarkin. Som homosexuell praktiserar mannen allt som uteslutits från hegemonisk maskulinitet (ibid). Den homosexuella mannen är bara en av många olika maskuliniteter som är underordnade den hegemoniska maskuliniteten. Andra maskuliniteter som ger sken av femininitet sorteras även dem under den dominanta “manliga” mannen och etiketteras med symboliska ord som “tönt” (Connell, 2005).
Delaktighet och Marginalisering
Vad gäller den normativa synen på hegemonisk maskulinitet, bör det tas i beaktning att trots att det må vara en rådande samhällsnorm, är det en norm som väldigt få män helt och hållet lever upp till. Detta faktum innebär inte att dessa män nödvändigtvis blir utan utdelning av de patriarkala fördelar som kommer med de hegemoniska maktstrukturerna, och kvinnornas förfördelade ställning i dessa. Tvärtom är detta mycket vanligt och Connell (2005) använder begreppet delaktighet för att teoretisera situationen med män som deltar i det hegemoniska projektet utan att själv leva upp till de hegemoniska normerna, vilket utgör rollen delaktig manlighet i genushierarkin.
Samspelet mellan hegemoni, underordning och delaktighet utgör den maskulina genusordningens inre relationer, men även andra faktorer som etnicitet och klass påverkar ordningen och relationen mellan maskuliniteter. För att beskriva dessa relationer mellan maskuliniteter – i dominanta kontra underordnade klasser och etniska grupper – använder Connell (2005) begreppet marginalisering. Marginaliseringen förklarar dominanta samhällsgruppers legitimering av sin hegemoniska maskulinitet som används för att upprätthålla den egna gruppens auktoritära position i samhället.
3.1.4 Genus och kroppen
Utöver förståelsen av den samhällsstruktur som upprätthåller genusnormer måste en även se till individens varande och bidrag till genuspraktiker. Praktiseringar av genusnormer kan ses genom kroppar – mer specifikt det som skiljer olika kroppar åt. Den maskulina kroppens ideal innefattar specifika föreställningar av exempelvis hudtextur, musklers former och sammansättning, kroppshållning, rörelsesystem och positionering i sexuella sammanhang (Connell, 2005). Då manligt och kvinnligt har en dikotomisk relation är alltså typiskt manliga kroppsideal det motsatta till kvinnliga kroppsideal. Kroppen är enligt Connell (2005) central för vår uppfattning och skapade av jaget och vår omgivning – genom att uppfatta sin plats i världen utifrån regelverket man/kvinna skapar individen sin identitet. Den manliga kroppen förknippas med idrott och fysisk aktivitet, den blir ett verktyg för mannen som genom genuspraktiker framställs som aktiv. Kvinnans kropp förväntas tvärtom vara passiv, ett objekt, föremål för mannens idéer och patriarkala ideal. Det är viktigt att kroppen inkluderas vid studier av genusnormer då den är central för uppfattningen av ett tvådelat genus enligt kategoriseringen man och kvinna. Detta blir väsentligt när individer i rörlig bild analyseras, då kroppen och dess funktion utgör en grundpelare i förståelsen och uppfattningen av den genuspräglade kroppen.
Genom att studera kroppar i relation till varandra kan aktörer urskiljas som reproduktiva eller motståndare till genusnormer (Connell, 2005).
3.2 Strukturering, meningsskapande och representation
3.2.1 Strukturering
Anthony Giddens (1984) teoretiserar förhållandet mellan individen och samhällsstrukturer genom att förena individen och samhället som studieobjekt. Giddens menar att både individen (mikro) och samhällsstrukturer (makro) påverkar och påverkas av varandra, där media har en betydelsefull roll som en del av samhällsstrukturerna. Genom att studera hur dessas förhållande kan samhällsordningen och utvecklingen förklaras, vilket Giddens kallar för strukturering (ibid). Samhällsstrukturer upprätthålls genom lagar och uppvisande av ideal och ideologi i massmedia, medan individen upprätthåller ordningen genom att agera efter normen, och på så vis reproduceras den sociala ordningen. Alltså finns det en social struktur genom traditioner, moral och oskrivna regler, men individen kan bryta mot dessa genom att göra motstånd.
Reglerna för dessa normer existerar inom oss som en kompass och då de är djupt rotade genom
reproduktion av både samhälle och individ blir reaktionen ibland negativ när motstånd mot dessa normer uppstår. När normkonventioner för feminint och maskulint beteende bestrids går det, enligt Giddens, emot uppfattningen av “normalt” beteende, exempelvis genom att en man bär kvinnokläder. Men samhället är ständig i förändring och normer går att förändra då individens intressen och åsikter är föränderliga (ibid).
Giddens (1984) beskriver hur det moderna samhället är mer benäget att inkludera en mer obunden syn på genus och sexualitet då samhället går ifrån traditionella ideal. Han menar att individen idag bygger och väljer en identitet och att samhällsstrukturer genom massmedia uppvisar olika exempel på vad denna identitet kan vara. Intåget av individualiserade- och romantiserade narrativ i populärkulturen har även gjort att individen känner behovet av att skildra sitt egna liv. Massmedia (makro) influerar individen (mikro) som bygger sin person och sitt narrativ utifrån denna påverkan, och samhällsstrukturen (makro) och massmedia vinner på denna process genom ekonomisk profitering. Precis som våra kroppar, våra ideal och vår lust influeras av samhällsstrukturer och massmedia influeras de senare av individens reproduktion (eller avsaknad av reproduktion) av ideal. Således konstrueras representation i media; genom en sorts dragkamp mellan individens reproduktion och samhällsstrukturens upprätthållande av regler och normer (ibid). I denna studie används Giddens teori som teoretisk förankring i förklaringen av reproduktion av kultur och normer.
3.2.2 Representation
Stuart Hall (1997) beskriver språket som ett medium genom vilket mening produceras och utbyts. Med språket menas inte bara det talade och skriftliga språket utan också tecken, symboler och bilder, som alla representerar koncept, känslor eller idéer. Således utgör språket inte bara ett kommunikationsmedlen utan också en form av representationssystem.
Representation kan i sin tur definieras som “produktionen av mening genom språket” (Hall, 1997:10) och är en process som utgörs av två olika representationssystem. Dels mental representation, som binder samman faktiska saker och objekt i den yttre världen med vårt konceptuella system för dem (den mentala representationen), vilket gör att de tillskrivs mening, betydelse. Dels det andra representationssystemet, vilket länkar samman våra konceptuella system med en uppsättning tecken (upprättade genom språket) vilka representerar särskilda koncept. Ett tecken innebär i det här sammanhanget ett verkligt objekt (signifier) som har länkats samman med vår konceptuella förståelse för objektet (signified) – och kan utgöras i
form av exempelvis ett ord eller en bild – och är således det som både skapar och för vidare mening i en kultur (Hall, 1997).
Att avkoda den första nivån av ett teckens innebörd kallas för denotation och handlar om att identifiera vilken konceptuell betydelse ett objekt skänker oss. Denna betydelse är i allmänhet detsamma för människor inom samma kultur och någonting det råder konsensus kring. Däremot är den andra nivån av tecknets innebörd desto mer komplicerad att avkoda. Denna nivå kallas konnotation och handlar om hur betydelsen av tecknet knyter an till bredare kulturella betydelser och idéer (Hall 1997). I vår studie utgör dessa två analysaspekter de grundläggande verktygen för den visuella delen av metoden (bild- och videoanalys).
3.3 Diskurs, kritisk diskursanalys (CDA) och social praktik
I generella termer kan diskurser betraktas som modeller av världen, men i kritisk diskursanalys avser diskurser vanligtvis idéerna som kommuniceras ut genom en text – eller som i den här uppsatsen: idéerna som kommuniceras ut genom innehållet i ett TV-program. Diskurser projicerar sociala idéer och värden, vilket gör dem till producenter, eller snarare reproducenter, av den sociala verklighet de verkar i (Hansen & Machin, 2013). Idéerna som framförs av diskurserna i ett samhälle lägger grunden för samhällets syn på verkligheten. Således återskapas den sociala verkligheten genom diskurserna och är därmed, precis som samhället i stort, påverkat och till viss del konstruerat av diskurserna och språket som dessa utgörs av (ibid).
Synen på språket som konstruktör av den sociala verkligheten, snarare än ett medel för kommunikation, är essentiellt för den kritiska diskursanalysen, som strävar efter att, genom undersökning och analys av språket, avslöja sociala maktförhållanden i samhället, genom deras uppenbarelse i diskursen (ibid). Makt i allmänhet, och (ojämlika) sociala maktförhållanden i synnerhet, utgör kärnan i den kritiska diskursanalysen. För att undersöka dessa saker spelar begreppet ideologi en viktig roll. Ideologi som koncept handlar om grundläggande sociala värderingar och idéer om hur världen fungerar, och ett mål med den kritiska diskursanalysen är att belysa var och hur ideologi gömmer sig i texter, då ideologi styr vilka diskurser som blir accepterade och således döljer hur dessa diskurser kan hjälpa till att upprätthålla ojämlika maktförhållanden (ibid).
På samma sätt som diskurser både formas av den sociala verkligheten och själva formar den sociala verkligheten, gäller ett liknande förhållande för språket och det sociala. Den kritiska
diskursanalysen undersöker båda dessa aspekter av språket och Fairclough (1995) menar att användandet av språket i en text såväl formar sociala identiteter, sociala förhållanden samt system av kunskap och övertygelser. De olika diskurserna som används i ett samhälle formar samhällets diskursiva praktik, vilken tar sig uttryck i vad som anses vara det normala språkbruket i samhället. Den diskursiva praktiken kan ses som ett system av diskurser inom vilket det kan råda en form av kulturell hegemoni, där de dominanta grupperna kämpar för att upprätthålla den befintliga ordningen (Fairclough, 1995).
4. Metod och material
I detta kapitel presenteras uppsatsens metod och material. Metoden är multimodal kritisk diskursanalys och materialet utgörs av åtta avsnitt av programmet Paradise Hotel, säsong 11.
Vidare redogörs för uppsatsens forskningsdesign, analysmodell, urval, forskningstradition och metodologiska utgångspunkter, samt metodologiska och forskningsetiska reflektioner.
4.1 Forskningsdesign
Den här studien placeras inom kulturvetenskapen; mer specifikt inom fälten för feministiska medie- och diskursstudier. Forskare som argumenterar för att kvalitativa studier är bäst lämpade för studier av feministisk karaktär menar att kvantitativ metod är närapå oanvändbar för ändamålet, då den lämnar lite utrymme åt subjektivitet, och ytterligare objektifierar kvinnan genom att reducera individen till en siffra eller ett värde för beräkning (Bryman, 2018).
Kvalitativ forskning ger istället det utrymme för subjektivitet som kvantitativ forskning saknar och tillåter även forskningen att bana väg för kvinnans emancipatoriska strävan (Bryman, 2018). Då denna studie är av feministisk karaktär, är således en kvalitativ metod ett lämpligt val.
Studien är en fallstudie med syftet att avtäcka de reproduktioner av genusnormer som underbygger samt motverkar hegemonisk maskulinitet i säsong 11 av Paradise Hotel. Enligt Lindstedt (2017) är fallstudier studier av ett specifikt fenomen – som en händelse eller person.
Forskaren är inte nödvändigtvis intresserad av att generalisera resultaten utan söker förståelse för fenomenet genom en djuplodande undersökning. Då denna studie ämnar att förstå representationen av traditionella genusroller i programmet utan att göra anspråk på någon särskild form av generalisering eller jämförelse antar studien alltså skepnaden av en fallstudie.
Datan insamlades genom en särskild process (se 4.5.2) och analys utfördes genom att analysmetoden applicerades på tv-materialet, som alltså undersöktes i en genus- och maktkontext. Eftersom feministiska studier ofta avser att synliggöra maktstrukturer och utgår från ett kritiskt perspektiv (Durham & Kellner, 2012) är multimodal kritisk diskursanalys lämplig då den genom insamling och analys inringar återkommande teman i det utvalda materialet för att genom dessa avtäcka, i denna studiens fall, genusreproducerande diskurser.
Genom att kombinera metoden med det teoretiska ramverket utrönas sociala praktiker kopplat till genusreproduktion enligt Connells genushierarkiska modell (förklaras ytterligare i 4.3.2).
4.2 Forskningstradition och metodologiska utgångspunkter
Vår studie placeras inom forskningsfältet för feministiska medie- och diskursstudier, vilket i sin tur grundas i en kritiskt lagd forskningsansats (Durham & Kellner, 2012). Inriktningarna inom fältet grenas till mindre fält, men grundas samtliga i feministiska ansatser till att avtäcka orättvisor och maktutövanden i samhället genom att studera funktionen av genus, etnicitet, klasstillhörighet, nationalitet och sexuella preferenser – dimensioner som konstruerar kulturella kontexter (ibid).
Forskningstraditioner tenderar att mer eller mindre omedvetet påverka forskarna och deras infallsvinklar, och formar såväl tankar och åsikter som val av studiens byggstenar;
forskningsfrågor, syfte, metod och teori (Ahrne & Svensson, 2015). Två högst relevanta begrepp i detta sammanhang är epistemologi, som handlar om den teoretiska synen på kunskap, och ontologi, som handlar om världsbilden (Bryman, 2018). Studien placeras inom den epistemologiska ansatsen kritisk realism, då denna kunskapsteori har som mål att studera den sociala verkligheten för att kunna förändra den, i linje med studiens metod- och teorival (Bryman, 2018). Vår studie tillämpar multimodal kritisk diskursanalys, som enligt Hansen &
Machin (2013) ser på diskurser som någonting ständigt subjektivt, där det inte handlar om vad som sägs utan vad som finns bakom orden. Diskurser och praktiker, i detta fall rörande genusnormer, konstruerar den kultur som finns i samhället på såväl individ- som samhällsstrukturell nivå enligt Giddens teori strukturering (se 3.2). Detta synsätt på sociala praktiker som skapande av kulturen i samhället och den sociala ordningen genomsyrar studien och gör att den placerar sig inom den ontologiska inriktningen konstruktivism (Bryman, 2018), samt forskningsparadigmet socialkonstruktionism (Burr, 2003).
Trots att diskursanalys som metod är lämpad att även falla under kritisk teori, då den till naturen är kritisk och emancipatorisk (frigörande) (Sohlberg & Sohlberg, 2013), anser vi att socialkonstruktionism är bäst lämpad som studiens utgångspunkt då paradigmet antar ståndpunkten att människan skapar kulturen och den sociala verklighet som hon uppfattar (Burr, 2003), i samklang med Giddens teori. Människan formas inte av kulturen och samhällsnormer utan det är hon som själv formar dessa genom sociala konstruktioner (ibid). Varseblivningar om fenomen konstrueras på samma sätt, genom reproduktion och upprätthållning av inlärda normer och värderingar, som i sin tur konstrueras genom samspel (Sohlberg & Sohlberg, 2013), och språket är här centralt (Burr, 2003). Paradigmet används ofta i feministisk forskning där
genuspraktiker ses på som verktyg för konstruktion av människors sociala verklighet. Med en konstruktion kommer möjlighet till dekonstruktion, vilket är själva syftet med paradigmet som forskningsmetod, som ämnar att dekonstruera – i detta fall genuspraktiker och normer – för att förstå hur dessa fenomen skapar sociala verkligheter. (Sohlberg & Sohlberg, 2013)
Denna studie använder en abduktiv slutledning. Abduktiv slutledning frångår slutledningsprocessens natur som snäv och logisk, och handlar om skapandet av abstraktioner som i sin tur skapar sammanhang åt forskningens observationer. Tanken med abduktiv metod är att successivt formulera studiens olika delar genom att fastställa de sakförhållanden som ligger bakom ett sedan tidigare bekant utfall. Abduktiv slutledning utgår ifrån en viss observation av ett sakförhållande, i denna studiens fall maktstyrda genusdiskurser och motstånd mot dessa i Paradise Hotel, och handlar om att successivt skapa de villkor som gör sakförhållandet greppbart genom att exempelvis använda teorin som språngbräda (Sohlberg &
Sohlberg, 2013).
4.3 Analysmodell
4.3.1 Faircloughs tre dimensioner för diskursanalys
Norman Fairclough har skapat en analysmodell som grund för att analysera diskursers roll i skapandet av sociala värden, samt relationen mellan det kommunikativa och det sociala och samhälleliga. Modellen består av tre dimensioner. Den första nivån kallar Fairclough för text och är central i bemärkelsen att den omges av de andra och således utgör den naturliga utgångspunkten. Texten är i det här fallet dock inte begränsad till det vi i vår uppsats benämner som det lingvistiska, det språkliga – även om detta är kärnan i denna analysdimension – utan består av hela den kommunikativa händelsen. I den här uppsatsen utgörs den kommunikativa händelsen av innehåll som helhet i programmet Paradise Hotel. (Jørgensen & Philips, 2000)
Den andra dimensionen i Faircloughs modell är den diskursiva praktiken. Denna dimension omsluter texten och sätter den i ett större sammanhang genom att undersöka relationen mellan texten och diskursiva praktiker: om texten är en del av dessa och bidrar till att reproducera befintliga diskurser eller om den går emot rådande diskursordning och istället bidrar till att förändra den. Den tredje och sista dimensionen, vilken omsluter de andra två i modellen, är den sociala praktiken. Det finns ingen tydlig gräns mellan den sociala- och diskursiva praktiken, utan de går in i varandra. Den sociala praktiken är dock viktig då den behövs för att ge den
diskursiva praktiken än mer kontext och förståelse för vilka verkningar diskurserna kan få i det sociala, samhälleliga. För att anknyta till den sociala praktiken i den här uppsatsen, använder vi oss av det vårt teoretiska ramverk. (Jørgensen & Philips, 2000)
4.3.2 Studiens analysmodell
Figur 2: Studiens analysmodell
Denna analysmodell beskriver samspelet mellan teori och metod i den här uppsatsen. Genom att ta avstamp i det teoretiska ramverket tillämpas den multimodala kritiska diskursanalysen på det undersökta materialet. Den multimodala analysen består i sin tur av två förgreningar: den lingvistiska delen1 (1), vilken analyserar avsnitten med utgångspunkt i det som sägs i programmet, samt den visuella delen (2), som analyserar avsnitten med utgångspunkt i visuella bilder. Dessa två delar ska inte endast ses som komplement till varandra, utan överlappar och går in i varandra; men det gemensamma användandet av dem bildar en mer heltäckande modell än vad var och en gör på egen hand. Därefter kopplas dessa analyser till diskursanalysens
1I vårt fall används lingvistisk och språklig som distinktion till det visuella och innebär således det som sägs i programmet och det som händer i programmet; med andra ord programmets “manus” om det hade rört sig om en regisserad serie eller film.
teoretiska del, vilket innebär att de olika diskurserna i programmet utrönas (3). Dessa diskurser kopplas sedermera till den teoretiska del som fokuserar på genusteori och mediateori, vilket innebär att relevanta slutsatser dras utifrån det valda teoretiska perspektivet för att besvara forskningsfrågorna (4).
4.4 Multimodal Kritisk Diskursanalys
Vi använder oss av multimodal kritisk diskursanalys som analysmetod, vilket är en utveckling av den kritiska diskursanalysen som är inriktad på analys av språk (eller text), och syftar till att undersöka språkbruket i materialet föremål för analysen. Metoden är väl beprövad inom medieforskning och har ett kritiskt förhållningssätt – dels till materialet som undersöks, men också till synen på språket som en objektiv förmedlare av verkligheten; tvärtom menar man att det är omöjligt att ge en helt och hållet objektiv bild av verkligheten genom språket. Den kritiska diskursanalysen tittar exempelvis närmare på vilka termer som används för att referera till olika aktörer i en text och vad som betonas i anslutning till dem (vilket får dem att framställas i ett visst skimmer). (Hansen & Machin, 2019)
Kärnan i den kritiska diskursanalysen består i mångt och mycket av en strävan att synliggöra ojämlika maktförhållanden i samhället och analysera hur dessa reproduceras och upprätthålls genom språkbruket i diskurser (Hansen & Machin, 2019). I och med att uppsatsen ämnar undersöka hur genusstrukturer reproduceras (/produceras/upprätthålls) i ett tv-program, ligger naturligtvis den kritiska diskursanalysen nära till hands, med tanke på den lämpliga approachen till undersökningen. Ett problem med den kritiska diskursanalysen kan vara dess lingvistiska fokus, som lämpar sig väl vid analyser av språkliga och textliga diskurser, men där ett Tv- program naturligtvis består av fler betydande kommunikativa aspekter än dessa. Det vill säga, vid en transkribering av avsnitten och en vidare kritisk diskursanalys av innehållet, skulle betydande delar av kontexten riskera att gå förlorad längs vägen. Därför har vi valt att använda oss av en multimodal kritisk diskursanalys. Denna på senare tid utvecklade analysmetod, delar den kritiska utgångspunkten för undersökningen med den mer traditionella kritiska diskursanalysen, men tar samtidigt vara på det visuella, inspirerade av semiotiken – i den här uppsatsen mer specifikt av Stuart Hall (se 3.2.2) – och bildar således en mer omfattande analysmetod som består av såväl lingvistisk analys som bild- och videoanalys. (Ledin &
Machin, 2018)
Den multimodala kritiska diskursanalysen består alltså av en lingvistisk (kritisk) diskursanalys som tillämpas på den talade diskursen i programmet, samt av en visuell bild- och videoanalys som appliceras på de rörliga bilderna samt bildsättningarna i programmet. Dessa två metoddelar som vi kombinerar presenteras i kommande sektioner.
4.4.1 Centrala verktyg i Kritisk diskursanalys
När det kommer till den förstnämnda kritiska diskursanalysen har vi använt oss av sju analysverktyg från Hansen och Machin (2019) vilka presenteras här under:
(1) Elementär lexikalisk analys, som tittar närmare på hur specifika ordval skapar en mer positiv eller negativ beskrivning av personer eller grupper.
(2) Överlexikaliseringsanalys, som synliggör hur överflödiga ord används för att beskriva saker som kan vara problematiska eller gå emot rådande ideologi och normer.
(3) Referensanalys, som tittar närmare på hur olika personer eller grupper refereras till, något som kan ge en mer positiva eller mer negativ bild av personerna ifråga, samt bidra till en indelning av “vi och dem”.
(4) Klassificeringsanalys, som undersöker klassificerandet av sociala aktörer och exempelvis användandet av personliga/opersonliga beskrivningar, generaliserande beskrivningar samt anonymiserande beskrivningar.
(5) Representationsanalys, som tittar närmare på hur sociala aktörers beteende blir porträtterat i en diskurs, där det till exempel kan handla om vilka verb som beskrivs för att beskriva en handling.
(6) En ytterligare form av verb-analys (passivised verbs without agents), som undersöker hur användandet av verbstrukturer exempelvis kan antyda vem som bär ansvar för en viss handling och vem som inte gör det, utan att säga det rakt ut.
(7) Slutligen har också en nominaliseringsanalys tillämpats, som precis som de senare nämnda analysverktygen fokuserar på meningsuppbyggnaden och den ideologiska betydelse denna kan innefatta - i detta fall rör det mer specifikt hur användandet av substantiv istället för verb i en mening kan ändra budskapet som kommuniceras ut. (Hansen & Machin, 2019)
Den kritiska diskursanalysen lämpar sig väl med hänsyn till studiens teoretiska utgångspunkt i att försöka synliggöra och blottlägga ojämlika genusstrukturer. Den kompletterande, mer visuellt inriktade analysen, lämpar sig väl med anledning av att det undersökta materialet består av rörliga bilder, vilket gör att analysen kan närma sig en mer komplett bild av den undersökta diskursen.
4.4.2 Bild- och videoanalys
Hansen & Machin (2019) skriver om bild- och videoanalys utifrån ett perspektiv som utgörs av en blandning av traditionellt semiotiska förhållningssätt och den kritiska diskursanalysens multimodala förhållningssätt. Typiska semiotiska analysaspekter som används vid bildanalys är denotation, som handlar om vad bilden visar upp, och konnotation som handlar om vilka bredare idéer och värden bilden kommunicerar ut till betraktaren (Hall, 1997), se 3.2.2. Det senare analyserar exempelvis betydelsen av objekten porträtterade på bilden, porträtterade personers poseringar och blickar, samt vilken omgivning dessa porträtteras i, och vad allt detta kommunicerar ut för budskap (Hansen & Machin, 2019). I en videoanalys är särskilt objektens porträttering samt omgivningen de porträtteras i relevanta, tillsammans med ett fokus på vad som faktiskt händer i videon samt hur deltagarnas förhållande till varandra målas upp på bilderna (Hansen, 2019). I vår bildanalys utgår vi från de denotativa och konnotativa aspekterna, men förenar dem på ett tidigt plan med den övriga kritiska diskursanalysen och det teoretiska ramverket, och separerar inte de båda analysaspekterna ifrån varandra i själva analysen.
4.5 Material och Tillvägagångssätt
4.5.1 Material och Urval
Grundmaterialet för studien är Paradise Hotel säsong 11, som sändes hösten 2019. Säsongen valdes för att den ligger nära tillbaka i tiden och således spelades in efter #MeToo, samt eftersom den är dokumenterat omdebatterad (se 1.1). Säsongen har även tidigare setts av författarna, vilket ledde till ett ökat intresse för att analysera säsongen i fråga. En säsong består av 36 avsnitt fördelat på tolv veckors sändningar (tre avsnitt per vecka). Med anledning av det stora materialet detta utgör gjordes avvägningen att titta närmare på åtta av dessa avsnitt för att skaffa ett rimligt omfång av materialet. Avsnitten valdes slumpmässigt ut, för att få ett mer
representativt urval av säsongen som helhet (Bryman, 2018). Analyserade avsnitt från säsong 11 blev avsnitt 2, 3, 6, 8, 14, 15, 19 och 22, och hämtades från streamingtjänsten Viaplay (2019).
Eftersom multimodal kritisk diskursanalys till sin natur ämnar att leta efter relevanta delar för analys, delar som i studiens fall kretsar kring representation av genusroller, valdes därmed material i avsnitten bort som inte var relevanta för studiens ändamål. Urvalskriterierna för de relevanta delarna baserades på att sekvenserna på något sätt kunde kopplas till de stiliserade attribut presenterade i Connells genurhierarkin (se 3.1), exempelvis uppvisande av promiskuöst beteende – oavsett om detta gjordes av en man eller kvinna. Således är urvalet, trots den slumpmässiga gallringen av avsnitt, en form av målstyrt urval, där analysenheterna gallrades ut på premisserna av studiens ändamål och dess forskningsfrågor (Bryman, 2018).
4.5.2 Insamling och Analys
Som brukligt i fallet av en kritisk diskursanalys skedde analysen mer eller mindre samtidigt som insamlingen av materialet (Hansen & Machin, 2019), där relevanta delar av materialet lokaliserades och transkriberades under gemensamma visningstillfällen. Det visuella materialet dokumenterades genom skärmavbildning på författarnas datorer. Därefter användes det insamlade materialet som utgångspunkt för fortsatt tematisering av diskurser, där analysen av transkriberingarna och skärmavbilderna skedde parallellt. Vid den fortsatta tematiseringen av materialet användes en kommentarsfunktion i dokumentet och transkriberingar av relevans fick en markör, samt markerades med olika färgkodningar som matchade de olika verktygen för lexikal analys (4.4.1).
Analysen fortskred genom att kombinera de metodologiska verktygen beskrivna under Multimodal Kritisk Diskursanalys (4.4) och de förväntade attribut och ideal som diskuteras i avsnittet om genusteori (3.1). Utifrån detta eftersöktes både reproduktion av, och motstånd mot hegemonisk maskulinitet och genushierarkins olika roller. De teman som utrönades i denna process utgör underrubrikerna i kapitel 5.
4.6 Metodologiska reflektioner och tillförlitlighet
Kritisk diskursanalys som metod ämnar avtäcka dolda samhällsrelaterade maktstrukturer och har en kritiskt lagd ansats som även innebär att forskaren förutsätter att det finns mönster i samhället som konstruerar orättvisa – sociala konstruktioner som går att dekonstruera (Bryman,
2018). Enligt socialkonstruktionismen och den kritiska diskursanalysen kan inte dessa konstruktioner skapas av enbart individen – de skapas av gruppens kollektiva praktiserande och reproducerande av, exempelvis, genusnormer (ibid). Vi anser således att det inte är av primärt intresse för vår kritiska studie att undersöka det individuella- och mottagarperspektivet, även om detta skulle kunna ses som en brist i den valda metoden – att studien går miste om perspektiv som exempelvis intervjuer eller netnografi skulle kunna tillföra, vilket hade kunnat ge ytterligare bredd till studien.
Generellt sett i kvalitativa undersökningar finns en risk att undersökningen blir alltför impressionistisk och subjektiv då kvalitativa studier fokuserar på att studera det subjektiva istället för räknebar statistik eller siffror (Bryman, 2018). Detta är en särskilt betydande aspekt för en studie med kritisk ansats likt denna, då den subjektiva förförståelsen bejakas och anses mer eller mindre nödvändig för att genomföra studien på ett gediget sätt (Fairclough, 1995;
Bryman, 2018). Utgångspunkten för vår studie är alltså inte opartisk utan utgår från att det finns orättvisa maktstrukturer att avtäcka. Urvalet av materialet, och sedermera analysen av det, präglas av denna strävan efter att avtäcka dessa maktstrukturer, vilket således färgar studien från början till slut. Detta kan skapa problem gällande studiens tillförlitlighet – ett övergripande begrepp som beskriver fyra kriterier för en valid studie (Bryman, 2018). Vi följer dock tydligt metod och teori, och tolkar resultaten utifrån det metodologiska ramverkets principer, vilket kan framföras som argument för att kriterierna trovärdighet (intern validitet), objektivitet och pålitlighet uppnås; med en god anknytning mellan det teoretiska ramverket och studiens observationer, samt interna tydligheter vid tolkningen av resultatet. Även om vi inte strävar efter någon fullständig objektivitet ser vi i största möjliga mån till att inte våra egna värderingar och åsikter präglar undersökningen. Eftersom syftet med studien är att undersöka ett specifikt avsmalnat område i reality-TV fältet utan att sträva efter att resultaten ska kunna generaliseras och tillämpas inom andra områden ses överförbarhet (extern validitet) som ett någorlunda irrelevant kriterium, även om detta torde vara möjligt.
4.7 Forskningsetiska reflektioner
Forskning inom samhälle och humaniora söker oftast svar på forskningsfrågorna genom att inkludera studie av människan inom insamlingen av empiri på ett eller annat sätt, då människan och hennes natur ofta är det centrala föremålet för forskningsämnet (Lindstedt, 2017). Denna
studiens forskning inom genus och representation är inget undantag. Forskning genom kvalitativa metoder används ofta vid denna typ av studier, vilket för med sig en rad regler och krav för att skydda individen och samhället, men även för att legitimera studien (Sohlberg &
Sohlberg 2019). Forskningsetik bejakar dessa regler och krav, och vetenskapsrådets skrift god forskningssed (2017) kan ses på som en sorts regelbok för forskning.
När det kommer till vetenskapsrådets etiska riktlinjer anser vi att det för vår del har varit av stor vikt att förhålla oss till den kategori som Sohlberg och Sohlberg (2019) kallar för noggrannhet och transparens; vår studie bygger till viss del på förförståelse för ämnet vi undersöker och eftersom den förförståelsen inkluderar skäl att tro att det förekommer reproduktion av genus – och det vi studerar framförallt handlar om hur den reproduktionen tar sig uttryck och inte om den förekommer – är det särskilt viktigt att noggrant tydliggöra hur vi gick till väga med urval, metod och presentation av resultat, för att inte riskera att ge en förvrängd bild av att denna reproduktion och undvika missförstånd och otydlighet. Obekväma resultat får inte sållas bort och tidigare forskning och studiens teoretiska utgångspunkter redovisas tydligt för att undvika brist på validitet och reliabilitet i studien. Tillsammans med detta är vi även medvetna om att vår förförståelse för ämnet kan färga studien, vilket tas i beaktning. Centrala begrepp som genus definieras som det tar sig uttryck i uppsatsen, då begreppet i sig är flytande och kan användas olika beroende på sammanhang.
Informationskravet och samtyckeskravet (Lindstedt, 2017) kan utgöra ett eventuellt dilemma för studien då deltagare och produktion inte är medvetna om att de är studieobjekt och således inte godkänner sitt deltagande i studien. Detta gör att de inte heller blir informerade om studiens villkor och syfte. Det är något vi reflekterat över, men eftersom deltagarna själva gått med på att ställa upp i ett program med kännedom om att det inspelade materialet kommer göras tillgängligt för allmänheten, har vi gjort bedömningen att detta samtycke i det här fallet inte behövs för att använda materialet för analys. Vidare kommer inte deltagarnas fullständiga namn skrivas ut utan enbart deras förnamn. Om någon av deltagarna spelat en karaktär i tv- programmet kommer vår analys kopplas till den karaktären och inte deltagaren som privatperson, på så vis hålls det privata ytterligare borta från innehållet i uppsatsen.
5. Resultat och analys
I detta kapitel redovisas analyser av studiens empiriska underlag genom att presentera ett antal teman som lokaliserats med hjälp av metod och teoretiskt ramverk. Underrubrikerna utgör de teman som kunnat urskiljas i arbetet med materialet. I del 5.1 presenteras den tematiska sektion som behandlar representation av hegemoniska genusnormer. Nästkommande del, 5.2 behandlar istället de teman i materialet som är kopplade till motstånd mot den hegemoniska maskuliniteten. I båda sektionerna tas såväl deltagarnas, som produktionens bidragande till upprätthållande av och/eller motstånd mot genusnormerna.
5.1 Reproduktion av hegemoniska genusnormer
5.1.1 Den heterosexuella (och översexuella) normen
Det är tydligt att det i programmet råder såväl en heterosexuell norm som en översexuell norm.
Deltagarna i programmet är öppna med sin strävan efter att få hångla och ligga och när en ny manlig deltagare ska äntra programmet hoppas en av de kvinnliga deltagarna på att han ska
“hångla upp henne innan han hunnit presentera sig”, en annan på att han ska “vara jävligt snygg och en man och inte en pojke” och en tredje på att han ska “ha en stor snopp”. Detta blir särskilt tydligt när den nya deltagaren visar sig vara en homosexuell man, Armin. När en av de kvinnliga deltagarna sedan får frågan om vad hon tycker om Armin svarar hon att han verkar “snäll och gullig” – ord som i sig tycks positiva, men som skiljer sig tvärt från egenskaperna som förknippas med den hegemoniska maskuliniteten (se 3.1.1), utan istället verkar förminskande i kontrast till dem.
Armins visit på hotellet blir kortvarig, han är med i tre avsnitt, åker sedan ut i sin första parceremoni och försvinner därmed från programmet. Det kan därmed konstateras att om det från produktionens håll var ett försök att skapa en sorts normbrytande mångfald i programmet, var det ett misslyckat, kortvarigt sådant. Det går inte att fastslå huruvida Armins sexualitet skulle ha någonting att göra med att han åkte ut; under de tre dagarna han deltog nämndes den aldrig av de andra deltagarna i programmet. Vid parceremonin var Armin, sin läggning till trots, tvungen att bilda par med en kvinnlig deltagare, utifrån den traditionella heteronormen programmets spelregler är uppbyggda på.
