Reproduktion av hegemoniska genusnormer

5.1.1 Den heterosexuella (och översexuella) normen

Det är tydligt att det i programmet råder såväl en heterosexuell norm som en översexuell norm. Deltagarna i programmet är öppna med sin strävan efter att få hångla och ligga och när en ny manlig deltagare ska äntra programmet hoppas en av de kvinnliga deltagarna på att han ska “hångla upp henne innan han hunnit presentera sig”, en annan på att han ska “vara jävligt snygg och en man och inte en pojke” och en tredje på att han ska “ha en stor snopp”. Detta blir särskilt tydligt när den nya deltagaren visar sig vara en homosexuell man, Armin. När en av de kvinnliga deltagarna sedan får frågan om vad hon tycker om Armin svarar hon att han verkar “snäll och gullig” – ord som i sig tycks positiva, men som skiljer sig tvärt från egenskaperna som förknippas med den hegemoniska maskuliniteten (se 3.1.1), utan istället verkar förminskande i kontrast till dem.

Armins visit på hotellet blir kortvarig, han är med i tre avsnitt, åker sedan ut i sin första parceremoni och försvinner därmed från programmet. Det kan därmed konstateras att om det från produktionens håll var ett försök att skapa en sorts normbrytande mångfald i programmet, var det ett misslyckat, kortvarigt sådant. Det går inte att fastslå huruvida Armins sexualitet skulle ha någonting att göra med att han åkte ut; under de tre dagarna han deltog nämndes den aldrig av de andra deltagarna i programmet. Vid parceremonin var Armin, sin läggning till trots, tvungen att bilda par med en kvinnlig deltagare, utifrån den traditionella heteronormen programmets spelregler är uppbyggda på.

Det är svårt, om inte omöjligt, att med exakthet avgränsa det heterosexuella från det översexuella. I vissa scener kan dock den heterosexuella normen märkas tydligt och det är i de fall när det homosexuella kommer på tal; deltagarna i programmet är inte rädda för, eller tar direkt avstånd från det homoerotiska, istället skämtar dem om det. Armins inträde i programmet hindrar inte de andra deltagarna från den sortens skämt – redan samma dag han anländer till hotellet ritar några deltagare en penis på en annan deltagares tröja och skriver “insert here” under, med en pil mot rumpan.

Ett annat exempel på hur deltagarna driver med det homosexuella är hur två av de manliga deltagarna, Marcelo och Fimpen, utmanar varandra i att våga slicka på den andres pung. Någonting som också genomförs av de båda i en skrattfylld procedur. Detta skulle kunna ses som motstånd mot Connells hegemoniska genushierarki, där den manliga idealbilden i form av den hegemoniska maskuliniteten, är starkt förknippad med heterosexualitet, medan homosexualiteten utgör raka motsatsen till det manliga idealet och således föraktas (3.1.1). Att två deltagare slickar på varandras pungar är – taget ur sin kontext – en betydligt mer homo- än heterosexuell handling. Men kontexten är givetvis essentiell, och i detta fall handlar det om att handlingen ses på som en utmaning; skratten visar att allting är på låtsas, att det homosexuella är någonting man skämtar om, och att dessa deltagare vill ge sken av att de är så pass trygga i sin heterosexuella utstrålning att de kan kosta på sig att våga skämta om det homosexuella utan att för den skull riskera att bli förknippade med denna – utifrån den hegemoniska maskulinitetens normer – klart mindre eftersträvansvärda läggning. Således bidrar detta endast till att stärka den heterosexuella normen.

5.1.2 Den promiskuösa mannen

En av de mest framträdande praktikerna som presenteras i idealen för den hegemoniska maskuliniteten är mannens promiskuösa natur – hans “lösaktiga” karaktär kopplat till sexuella relationer (3.1.1). I programmet är denna praktik ständigt förekommande, vilket inte är märkligt, då programmet har en starkt sexuellt präglad natur. Männen i programmet objektifierar genomgående kvinnor och kvinnokroppen. Kvinnorna reduceras ofta till endast sexuellt tillgängliga varelser i programmets diskurs. Benämningen av kvinnorna som “brudar” skalar bort deras identitet till förmån för mannens uppmuntrade promiskuösa karaktär, och när männen talar om kvinnor handlar det till största del om deras fysiska attribut och vad männen skulle vilja göra, eller har gjort, med dem. När flera män i programmet får frågan om hur de

skulle önska att den nya tjejen ska vara haglar kommentarer om förväntningar som rör hennes utseende medan andra attribut och personlighetsdrag här verkar ointressanta. Deltagaren Marcelo tycker att det är viktigt att kvinnan som kommer in har “riktigt saftig röv och slank midja” och deltagaren Simon tycker att kvinnan som sen kommer in i huset stämmer överens med de ideal han söker hos kvinnor, “lång blond, fina kurvor, utmärkande bröst”. Produktionen tycks uppmuntra den objektifiering av kvinnor som främjar den promiskuösa mannen. Inklippta bilder speglar nämligen det Marcelo beskriver:

Bild 1 (Avsnitt 2).

Objektifieringen av kvinnan upprätthåller den maktstruktur där kvinnlig sexualitet är till för männen, en maktstruktur där kvinnans kropp blir en projektionsyta för manliga idéer och tankar. Deltagaren Marcelo kan ses som den individ i programmet som tilldelas huvudrollen som promiskuös man och upprätthåller med det maktstrukturen rörande kvinnans kropp, en roll han får av såväl sig själv som produktionen. Återkommande filmsekvenser finns med då Marcelo biter i en trosa (bild 2), samtidigt som han under programmets gång talar om kroppsattribut när kvinnor kommer på tal, utöver de gånger han med skräckblandad förtjusning istället diskuterar den kvinnliga deltagaren Camilla som verkar väldigt intresserad av honom.

Bild 2 (Avsnitt 3).

“Min sämsta egenskap är att tjejer blir kära i mig” och ”Jag diggar henne (Camilla) också men jag är inte redo för ett förhållande” säger Marcelo. Han uppvaktar andra kvinnliga deltagare då Camilla stängt in sig i ett rum och är ledsen över något han sagt, men anledningen till varför Marcelo inte vill ingå i en exklusiv romans med Camilla kan kanske återfinnas i ett återkommande citat. “Man kopplar inte en varg” upprepar Marcelo tillsammans med deltagaren

Jesper, vilket verkar syfta till Marcelos (och den hegemoniska maskulinitetens) strävan efter

att vara promiskuös och fri. Metaforen kring Marcelo som varg är intressant då sinnebilden av djuret speglar flera av den hegemoniska maskulinitetens attribut: kraft, fysisk styrka, tuffhet och aggressivitet (3.1.1).

Relationen mellan Marcelo och Jesper är intressant, då de “skiter tillsammans [...], ligger tillsammans” och “dricker tillsammans” vilket framkommer efter att männen delat en intim stund med varsin kvinnlig deltagare i samma säng. Marcelo berättar att “(Jesper) är min lillebrorsa, typ samma kött och blod, eller vi har iallafall varit inne i samma kött och blod”. Männens förhållningssätt till sexuella relationer är alltså lättsinnigt och öppet, och Marcelo berättar att han “legat med alla tjejer i huset”. Ett annat citat som männen ofta refererar till är “svinresan” med vilket de menar att deras resa genom programmet kommer ha en “svinig” karaktär. Vad en sådan karaktär innebär berättar ingen av de två männen, men en kan anta att

betydelsen av ordet svin i det här fallet har att göra med den betydelse som beskriver en man som beter sig ohederligt och respektlöst – en snuskhummer.

I en sekvens får deltagaren Fimpen frågan “Vad är det mest romantiska du har gjort?” varpå han svarar “Det var väl i Rhodos, mitt one night stand fick låna en tröja när hon gick hem”. Det intressanta i detta är dels ordvalet “one night stand” i relation till frågan om hans mest romantiska gest, tillsammans med gehöret från resterande män i sällskapet som ger honom uppmuntrande kommentarer – “Såja! Jag gillade den!” – utropar Marcelo och ger Fimpen en high five. Det uppmuntrande i denna sekvens handlar alltså inte om vad Fimpen gjorde utan snarare vad han inte har gjort, romantiskt sett, som visar på en nonchalant eller ointresserad inställning till romantisk förbindelse. De uppmuntrande männen tycker i sin tur att Fimpen är en man att se upp till, som gjort något bra, när han uttrycker ett ointresse för romantik utöver sexuella relationer. Det är alltså inte bara Marcelo och Jesper som är av denna promiskuösa natur, utan även andra män i programmet, och den generella synen på sexuella relationer verkar vara av promiskuös natur. Även vissa kvinnor i programmet har en liknande syn på sex och relationer, se 5.2.3.

5.1.3 Wolfpack och hegemoni

En intressant aspekt med programmets spel är att det, till skillnad från det reella samhället, inte grundar sig i några på förhand ojämlika förutsättningar som kön, klass eller etnicitet. Männen och kvinnorna äntrar programmet med samma behov av varandra för att “överleva” och ett till synes jämställt rådande maktförhållande. Trots detta dröjer det inte länge förrän en stor grupp (manliga och kvinnliga) deltagare bildar ett gäng de namnger ”Wolfpack” (bild 3), inom vilket det snabbt växer fram en tydlig makthierarki. Återigen används vargen som symbol (se 5.1.2). Makthierarkin inom gruppen tycks hegemonisk och påtagligt lik Connells genushierarki (3.1.1). Högst upp i hierarkin befinner sig Marcelo, som tycks vara något av en sinnebild för den hegemoniska maskuliniteten – alfahannen i vargflocken: stark, aggressiv och med det hegemoniska draget av taktiska val. ”Du är en av oss! Välkommen in i gänget!” utropar Marcelo till Fimpen när han gjort ett val i spelet som gynnar Marcelo och således Wolfpack. Och förvisso får Fimpen vara med i gruppen, men det är Marcelo som gagnas och bestämmer under spelets gång.

Även om Marcelos vän Jesper också står högt i kurs i hierarkin verkar Jesper fungera som en sorts sidekick till Marcelo. Marcelo själv berättar vid ett tillfälle att ”jag kommer luta mig tillbaka, vräka lite popcorn och applådera och sen får jag göra (gör skonas- eller dö-gesten) Vem ska ge dödsstöten? Jesper, döda honom”. Marcelo beskriver sig själv som ”gudfadern” i spelet, som styr och ställer medan Jesper, trots en högt uppsatt position inom Wolfpack, inte når hela vägen till toppen utan får springa bud åt Marcelo. Produktionen underbygger detta maktförhållande ytterligare genom att exempelvis infoga redigerade bilder på Marcelo som ”gudfadern” samt Marcelo och Jesper när deltagaren Nathalie pratar om ”gruppen” (bild 4). Bildspråket talar alltså för att det är Marcelo och Jesper som utgör den grupp deltagaren refererar till, och inte gruppens andra deltagare. Underförstått av såväl produktion som deltagare tycks alltså vara att det är de två männen som utgör såväl kärnan som ledarpositionerna i gruppen, vilka de andra strävar efter att tillfredsställa snarare än någon annan i gruppen.

Bild 4 (Avsnitt 3).

Även den konkurrerande ”sidan” i spelet påpekar Marcelos dominanta ställning: ”jag hoppas inte på någon Marcelo fanboy eller fangirl som alla andra i det här jävla huset” säger deltagaren

Adam när en ny deltagare ska komma in i tävlingen. Helen, som även hon spelar på den andra

sidan kommenterar en deltagares handling – ”det är ett dumt val, men han blev hjärntvättad av Marcelo och Jesper”.

Deltagaren Theos plats som delaktig i underbyggandet av den hegemoniska maskuliniteten tillsammans med Fimpen syns exempelvis genom den tydliga hierarkiska ordningen som gruppen själv talar om. Detta uttrycks av Theo med en viss skämtsam ton under en tid i programmet då Jesper fått lämna huset – ”Rangordningen är nog tyvärr så Marcelo (1) fimpen (2) och tyvärr Theo-ponken längst ner. Jag är tyvärr valpen men det har jag skapat själv”. Marcelo beskriver maktordningen i Wolfpack, ”Theo har inte klättrat i hierarkin, men däremot har Fredrik fått en högre post inom Wolfpack och det känns bra”. Genom att göra val i spelet som gynnar Marcelo klättrar männen på Marcelos spelsida i rang, och de taktiska val som tas i spelet grundas helt på vad som gynnar Marcelo. Theos ställning i Wolfpack och även genushierarkin syns tydligt när Fimpen beskriver Theos karaktär. ”Theo bajsar ju på sig, […] tror han är på vår sida, alltså Wolfpack, men han är fåret”. Theo jämförs med ett får, ett klassiskt motsatsförhållande till en varg och såldes även en motpol till deltagaren Marcelo. Då Marcelo är ledaren blir Theo den fåraktiga karaktären, följaren, som ser till ”idealmannens” intressen.

”Theo grow some balls, [...] han slickar Marcelos röv” säger deltagaren Jennifer. Det är tydligt att Theo drar nytta av den dominanta mannens förmåner i spelet, likt hur Connell beskriver att delaktig manlighet drar nytta av den hegemoniska maskuliniteten i samhället utan att själv praktisera särskilt mycket av den (3.1.3). Samtidigt, likt den underordnade maskuliniteten, följer och stöttar han den hegemoniska mannen genom att praktisera ideal i motsatsförhållande till Connells maskulina ideal, likt det följsamma och hegemoniskt dominerade fåret.

”Det är klart man är en varg och backar Marro i Wolfpack” säger Fimpen, men Marcelo själv praktiserar en hård taktik och säger att han “kanske skickar Teo rätt in i döden [...] Ingen seger utan offer”. Att Marcelo som utövande av idealmannens praktiker är en hård ”spelare” står klart, men inte bara det – han blandar ogärna kvinnor med taktik. I Wolfpack står nämligen de kvinnliga deltagarna utanför beslutsfattandet i spelet, och används som spelbrickor av Marcelo och Jesper. ”Det räcker med att alla tjejer här inne slickar hans röv” säger Jennifer, och syftar till de kvinnliga deltagarnas lystring till Marcelos planläggning. Detta understryks ytterligare av produktionen, som illustrerar de olika kvinnliga deltagarna med haklappar, placerade bakom Marcelos rygg (bild 5).

Bild 5 (Avsnitt 14).

Att Marcelo gynnas när någon i Wolfpack får en fördel är ett genomgående tema och de kvinnliga deltagarna följer Marcelo – stundtals ackompanjerad av Jesper – blint, tillsammans

med Fimpen och Theo. Bilden av Marcelo som praktikant av den hegemoniska maskulinitetens ideal är inte bara något som påverkar genuspraktiker och dynamiken bland deltagarna, utan även hur den hierarkiska fördelningen av förmåner och makt i spelsammanhang tycks utdelas enligt Connells genushierarki. Detta stärks ytterligare av det faktum att Marcelo sedermera vinner säsongen (Viaplay, 2019). Att han dessutom gör det genom att svika sin partner i avslutningen (istället för att dela på pengarna), kan tolkas symboliskt: den hegemoniska mannen som ovillig att förändra den makthierarki som gör honom till vinnare.

5.1.4 Den aktiva kroppen

Kroppen är ett nyckelverktyg i analysen av genusnormer då den utgör genuspraktik genom sin blotta existens, samt hur den agerar och reagerar. Genom att studera kroppar i relation till varandra urskiljs aktörer som reproduktiva av, eller motståndare till genusnormer. Madsen och Brinkmann (2012) påpekar hur programmet inte kretsar kring någon färdighet, att deltagarnas handelsvara och centrala egenskaper blir kroppen och personligheten. Framförallt mannens kroppsspråk kan diskuteras utifrån de attribut som den hegemoniska idealmannen innefattar. Styrka och aggressivitet är två attribut som representeras av såväl deltagarna som produktionen. Upprätthållandet av kroppsliga ideal återfinns i deltagarnas fysiska attribut; männen är vältränade, resliga och lägger stor vikt vid sin muskulatur medan kvinnorna är slanka och piffade, även dem måna om sitt yttre. Det kan antas att produktionen, då representationen av kroppstyper tycks generiskt i programmet jämfört med det verkliga livet, väljer ut de deltagare som är visuellt attraktiva enligt genusnorm, och således upprätthåller dessa ideal. Styrka blir en central handelsvara bland männen och uppmuntras av kvinnorna i programmet. Exempelvis pratar deltagaren Nathalie ofta om männen i kroppsfixerade termer, där muskler, och således styrka, är ett centralt tema för vad hon finner iögonfallande. “Han har utseendet, musklerna, sexpacket, honom skulle jag vilja ta en body-shot på” berättar Nathalie medan produktionen zoomar in mannens magmuskler (bild 6).

Bild 6 (Avsnitt 2).

Männen visar här sina känslor genom fysisk aktivitet till den grad att det nästan upplevs som överdrivet. Upprätthållandet av styrka, aggressivitet och våldskapital är tydligt i hur männen uttrycker känslor via kroppen – om mannen är besvärad höjer han blicken och skjuter fram hakan samtidigt som han bröstar upp sig. Om mannen istället är glad vrålar han mot kameran och spänner musklerna, och om mannen är vred vrålar han återigen mot kameran och spänner ännu en gång musklerna. När deltagaren Simon riskerar att åka hem från programmet gör han just det som beskrivs ovan: höjer huvudet, bröstar upp sig och reagerar med aggressivitet. Kvinnornas kroppsspråk står genomgående i stark kontrast till männens. Nathalie, som även hon riskerar att få lämna, har ett kroppsspråk som står i rak motsats till Simons – hon är ihopsjunken, med huvudet nedsänkt, ledsen. Kvinnorna använder under programmets gång sin kropp för att visa sexuell tillgänglighet, i linje med Connells genuspraktiker som ringar in framhävd kvinnlighet, där kvinnan ska tillgodose mannens intressen och begär och vara sexuellt tillgänglig (3.1.1). Detta exemplifieras genom kvinnornas erotiska danser i programmet.. Kvinnorna baserar sina samkönade motspelares potentiella hotbild i spelet på att värdera deras fysiska attribut. Genom detta dras slutsatser om kvinnan är någon att se upp för eller inte. Då en kvinnlig deltagare “ser bra ut” blir hon ett hot, eftersom männen kan finna henne attraktiv och värd att ha kvar i spelet (se bild 11 och vidare analys i 5.2.2). I linje med Connells inringning

av framhävd kvinnlighet blir kvinnans kropp sedd som handelsvaran för att ta sig fram i spelet: det handlar om att vara populär bland männen, vilket hon blir genom en åtråvärd kropp. Den av männen upprepade praktiken av maskulin styrkeuppvisning mot kameran blir närapå teatralisk, men kroppsspråket finns även där när deltagarna interagerar med varann. En sekvens visar hur Marcelo blir upprörd då hans partner Nathalie berättar att rivalen Adam spelat på Marcelos känslor. Hans kroppsspråk i sekvensen är hotfullt, och hans kroppshydda sväller av ilska trots att det är Nathalie som avslöjat Adam och med det gjort Marcelo en tjänst (bild 7). Muskelspelets representation av styrka, tillsammans med aggressiviteten samspelar med idéalmannens drag gällande just dessa två praktiker. Han höjer handen och verkar anklaga Nathalie i ton och kroppsspråk, varpå hon blir märkbart osäker trots att det är Adam han egentligen är arg på.

Bild 7 (Avsnitt 6).

Kroppen som aktiv/passiv kan även relateras till genus rörande de normaliserade lexikala diskurser som berör mannen som aktör och kvinnan som passiv (3.1.4). Detta märks på sättet männen talar om kvinnorna i relation till exempelvis sex. När Marcelo och Jesper diskuterar huruvida Marcelo bör visa intresse för deltagaren Camilla eller inte upprepas meningen “don’t put your dick in crazy”. Dessa ord påvisar starkt att det är mannen, penisbäraren, som kan välja att ha sex med kvinnan, objektet. Det är alltså mannen som här utför den aktiva handlingen, och

kvinnan som blir objekt för den handling mannen utsätter henne för. Kroppar som aktiva och passiva är en central del av de genuspraktiker som formar diskursen i programmet.