Utifrån det analyserade materialet kan vi konstatera att reproduktionen av hegemoniska genusnormer såväl som motståndet mot dessa är synligt på flera olika plan, främst genom deltagarnas praktiker, men också genom produktionens visuella effekter. I denna sektion presenteras diskursanalysens slutgiltiga steg där det analyserade materialet och funna diskurser kontextualiseras ytterligare i förhållande till social praktik (se 4.3.2).
Precis som Anthony och Thomas (2008) fann i sin undersökning, tycks en av de starkaste diskurserna i programmet vara den översexuella. Den översexuella praktiken är intressant, då den både bidrar till att reproducera och stärka normen av den hegemoniska maskuliniteten som promiskuös, men samtidigt till motstånd mot den hegemoniska genusnormen, genom att producera en norm där även kvinnan “ska” vara promiskuös. Att förstärka bilden av kvinnan som promiskuös, är dock det enda produktionen gör som går emot reproduktionen av hegemoniska genusnormer. Till skillnad från Anthony och Thomas studie (2008) saknar Paradise Hotel anspråk på att målas upp som progressivt och utmanande av heteronormen, utan redan i programmets förutsättningar, när produktionen väljer ut deltagarna till programmet, står produktionen skyldiga till att upprätthålla de sexistiska kroppsnormer som sedan råder i programmet; i och med valet av generiska kroppar stärker de traditionella ideal för vad som anses attraktivt.
Den översexuella normen bidrar inte bara till ett överdrivet fokus på “sex appeal” likt Madsen och Brinkmann (2012) finner i sin studie, utan även en skadlig reproduktion av objektifiering på kvinnans bekostnad. För även om kvinnorna i programmet uppvisar hegemoniska ideal genom att vara sexuellt frisläppta gör de det alltså på villkoret att kvinnan ska vara sexig enligt kriterierna för normidealen hos en åtråvärd kvinna – hon finns till för att tillgodose mannens preferenser och intressen vilka speglar de patriarkala strukturer som förtöjer kvinnan som underordnad mannen. Trots att den studerade säsongen ligger flera år efter #Metoos norm-omskakande framfart tycks alltså inte produktionen särskilt observant kring samhällets kulturella förändring. Innehållet i programmet paketeras i en sexig förpackning med unga, attraktiva människor på en vacker plats, vilket kan skapa ett skimmer av att det är det unga, moderna som visas upp, när programmet i själva verket reproducerar en föråldrad, dammig genusnorm som ger föga utrymme för normbrytande utveckling, men där den unga, formbara publiken som följer programmet lätt kan missta det senare för det tidigare.
Carpentier (2010) menar att produktionen har den övergripande makten över innehållet, och förutom att den väljer vad som ska visas, såg vi i vår studie att de dessutom använder sig av visuella effekter för att förstärka abnormiteter hos deltagare. Detta motarbetar deltagarnas motstånd mot traditionella normer, genom att de porträtteras i ett skimmer av åtlöje när de agerar normbrytande. Samtidigt blir motståndet mot dem representerat i programmet. I den bemärkelsen tycks alltså inte produktionen ha fullständig makt över reproduktionen av
genusnormer, för även om produktionen väljer vad som ska visas, drivs produktionen av att visa bra innehåll som genererar hög profit. Om deltagare som bryter mot normerna kan utgöra detta (bra innehåll), kommer produktionen ta till vara på det, som i de uppdagade fallen i den här undersökningen; genom att göra komik eller identitetsskapande av det. Varken produktionen eller deltagarna kan på egen hand styra över reproduktionen av hegemoniska genusnormer utan, som Giddens uttrycker det, formas individen av samhället och media, samtidigt som samhället och media formas av individen. Deltagarna är en produkt av samhället, och om de visar upp motstånd mot traditionella genusnormer är det ett tecken på att någonting förändrats i samhället, samtidigt som representationen av detta i media öppnar upp för att ytterligare förändra idealen för individerna som konsumerar mediet – det är en stegvis process att förändra ideal och normer i ett samhälle.
Vår metod är främst lämpad för att skönja hur reproduktionen av traditionella normer (och motståndet mot dessa) tar sig uttryck i programmet, och är bristfällig i avseendet att bedöma hur förändringen av detta ser ut över tid. Med den kritiska diskursanalysen som metod är det även svårt att göra några anspråk på ett objektivt närmande, då också vi som forskare är produkter av det samhälle och den kultur vi lever i, vilket påverkar vår förståelse för, och slutsatsen av, resultatet. Således kan analysen av materialet bygga på våra subjektiva uppfattningar och förförståelse för ämnet – något som förhoppningsvis undvikits genom ett starkt teoretiskt ramverk, som gör att andra forskare skulle kunna upprepa studien med ett liknande perspektiv och förförståelse.
För framtida forskning skulle en ytterligare dimension av studien kunna innebära en jämförande forskning av reality-program på samma tema över tid, exempelvis genom att studera ett antal olika års upplagor av samma program. Detta skulle bidra till en bredare insikt i hur representationen av genusnormer förändras. Utöver detta vore det intressant att vidare undersöka de postmoderna ideal som både påverkar samhällets genusnormer och vad som visas i media, och vars drivkrafter, enligt Madsen och Brinkmann, kan uttydas i reality-TV. Vidare skulle en annan användning av Connells genushierarki vara att undersöka hur den hegemoniska maktordningen förändras i takt med samhällsutvecklingen – enligt Connells prognos. Denna typ av undersökning behöver inte begränsas till mediaforskning, utan skulle kunna genomföras på andra sätt än genom reality-TV då connell menar att den hegemoniska maktordningen genomsyrar samhället på i stort sett alla plan.