http://www.diva-portal.org
Preprint
This is the submitted version of a paper presented at SVEBIs forskningskonferens, Perspektiv på idrottens prestationssystem – från debut till avslut, Umeå, 14-15 nov 2012.
Citation for the original published paper:
Larsson, H., Quennerstedt, M., Öhman, M. (2012)
Normkritisk undervisning i idrott och hälsa?: Ett queert fall.
In: SVEBIs forskningskonferens, Perspektiv på idrottens prestationssystem: från debut till avslut (pp. 1-10).
N.B. When citing this work, cite the original published paper.
Permanent link to this version:
1
Heterotopins möjlighetsvillkor - ett queert fall i idrott och hälsa
Håkan Larsson, GIH, Stockholm
Mikael Quennerstedt, Örebro universitet Marie Öhman, Örebro universitet
Paper presenterat under rubriken Fria föredrag vid SVEBI:s årliga konferens, Umeå, 2012-11-15
Studier pekar på att stabila könsmönster dominerar undervisningen i idrott och hälsa, såväl i Sverige (se t ex Carli, 1990, Skolverket, 2005; Öqvist, 2010) som internationellt sett (se t ex Brown, 2005; Paechter, 2003; Penney, 2002). ”Stabila könsmönster” handlar i stor
utsträckning om att undervisningen i idrott och hälsa bidrar till att pojkar statistiskt sett är mer positivt inställda till idrott och hälsa,
upplever att de rör sig mig under lektionerna,
uppfattar sig ha större möjligheter att ha inflytande över undervisningens upplägg och får högre betyg
jämfört med flickor (Larsson & Redelius, 2008). Detta mönster har varit stabilt i stort sett sedan införandet av en könsneutral kursplan under 1980-talets början. Stabila könsmönster handlar vidare om att undervisningen i idrott och hälsa, i mindre utsträckning än vad fallet verkar vara inom tävlingsidrotten, utmanar givna föreställningar om hur flickor och pojkar ”är”. Så är fallet trots skolans övergripande uppdrag att ”utmana traditionella könsmönster” (ref).
Under det senaste decenniet har vidare ett antal studier om heteronormativitet i ämnet idrott och hälsa presenterats (Clarke, 2006; Hunter, 2004; Larsson, Fagrell & Redelius, 2009; Larsson, Redelius & Fagrell, 2011a). Heteronormativitet handlar om att människor antas vara heterosexuella, om man inte blir uppmärksammad på att så inte skulle vara fallet (jfr. Kulick, 2005; Rosenberg, 2002). Heterosexualitet och heteronormativitet är inte synonyma begrepp, utan heteronormativitet handlar om sexualitet i en förväntad form. Tiina Rosenberg har formulerat heteronormativitetens ”ok” på följande vis:
osynliggörandet, stereotyperna och annorlundaskapet (för homo- och bisexuella; min anm.) är konsekvenser av att de dominerande grupperna (de heterosexuella; min anm.) framställer sig
2
själva, sina erfarenheter och sin kultur som allmängiltiga […] Oftast utan att de förstår det själva, projicerar de dominerande grupperna sina särskilda perspektiv och erfarenheter på mänskligheten som sådan och framställer dem som universellt giltiga […] Man är osynliggjord därför att de dominerande grupperna som regel inte förmår se att deras eget perspektiv bara är ett bland flera andra perspektiv. De ger inte plats för andra gruppers sociala erfarenheter.
Inte heller är heteronormativitet synonymt med homofobi. Homofobi går, lättare än
heteronormativitet, att ta på och ifrågasätta. Heteronormativiteten är svår att förhålla sig till eftersom den grundar sig ett tyst förgivettagande: heterosexualitet är naturligt, alla borde vara heterosexuella och alla vill egentligen leva som heterosexuella.
Larsson, Fagrell & Redelius (2011b) hävdar att heteronormer bidrar till att reproducera könsmönstren i idrott och hälsa, inte minst genom att låsa fast elevers kroppar och handlingar vid förment heterosexuella identiteter. Detta fastlåsande hänger delvis samman med
idrottslärares benägenhet att vilja ”anpassa” undervisningen efter kön (Larsson, Fagrell, Johansson, Lundvall, Meckbach & Redelius, 2010). Anpassning efter kön är en tankefigur som rimmar med föreställningar om att flickors och pojkars beteende i gymnastiksalen kan förklaras av egenskaper som de bär med sig in i undervisningen. Så här uttrycker sig till exempel lärare i idrott och hälsa:
Intervjuare: Har du själv reflekterat över varför man bör komma ifrån traditionella könsmönster? [...]
Hans: Bra fråga. Jag tycker nog faktiskt inte det helt. [...] Vissa saker är genetiska, tycker jag personligen. Jag har ju själv en liten tjej och en kille hemma och försöker lite medvetet motverka det där, men då får man en klubba i huvudet emellanåt så där, att min dotter gillar faktiskt de här urtjejiga grejerna, även fast vi [föräldrarna; vår anm.] är ganska aktiva. [...] Och jag menar, ska jag ändra på henne och göras till kille av henne och göra tjej av min kille, om du förstår vad jag menar. Det behöver inte motverkas till varje pris.
När beteenden i huvudsak förstås som genetiskt betingade blir ambitionen att motverka könsmönster problematisk. Frågor om likvärdighet och rättvisa relaterar då bättre till en strävan efter att ”anpassa” aktiviteterna efter kön. Exempel på sådana anpassningar kan vara att dela upp flickor och pojkar när aktiviteterna ställer krav på styrka, uthållighet,
kroppskontakt (i vissa spel) och så vidare och eventuellt också att man differentierar – anpassar – övningarna så att de ska passa för flickor respektive pojkar. Ser man flickors och
3
pojkars beteenden som svar på normer om hur flickor och pojkar ska vara, relaterar frågorna om likvärdighet och rättvisa bättre till strävan efter att ”utmana” könsmönster.
Citatet ovan utgör också en illustrering av en vanligt förekommande benägenhet bland lärare att hellre tänka i termer av ”ändra dem” (dvs. flickorna och pojkarna), än att fundera över hur man som lärare kan ändra undervisningen. Behovet av att kritiskt reflektera över
undervisningen, dess innehåll och genomförande, grundar sig i antagandet att den uttrycker normer som påverkar hur flickor och pojkar kan vara i idrott och hälsa. Könsmönstren uppstår då i mötet mellan eleverna och undervisningen. En förändring av undervisningen kan
samtidigt förändra könsmönstren.
Ambitionen med denna artikel är att formulera en utgångspunkt för förändringsarbete, som gör att lärare bättre kan leva upp till ambitionen att ”motverka traditionella könsmönster”. En sådan utgångspunkt innebär inte att det är eleverna som måste förändras, utan undervisningen. Med utgångspunkt hos den amerikanske pedagogen Kevin Kumashiro (2004) föreslår
Larsson, m fl (2011b) att lärare i idrott och hälsa, istället för att ”anpassa” undervisningen efter kön, ska undervisa paradoxalt (teaching paradoxically) för att utmana könsmönstren. Att undervisa paradoxalt handlar om att
not to teach the best way to move. Rather, it is to examine how all ways of moving have normative implications. Teachers might ask: How does this way of moving challenge stereotypes? “How does it reinforce it? What does it leave unchallenged? What does it raise critical questions about? Whom does it leave invisible? Whom does it call on to contest their own privileges?” (Kumashiro, 2004, p. 113).
Ett sådant förhållningssätt till undervisning i idrott och hälsa utmanar flera av de normer som under lång tid har dominerat i idrott och hälsa; till exempel ett starkt fokus på läraren och på undervisning samt på att läraren besitter värdefull kunskap som ska överföras till eleverna. När det gäller rörelser är deras innebörd i stort sett alltid fördefinierade, det vill säga lärare ger sig själva tolkningsföreträde när det kommer till hur barns och ungas rörelsemönster ska förstås och hur rörelser ska läras in. Med en paradoxal undervisning förflyttas fokus från lärare och undervisning till eleverna och deras lärande. ”Lärandet” handlar inte om
tillgodgörandet av fördefinierade (idrotts)rörelser, utan mer om att undersöka – upptäcka och begripa (kognitivt, emotionellt och sett till utförandet) – rörelser (jfr. Larsson & Quennerstedt, 2012).
4
Hittills har det emellertid varit svårt att i litteraturen identifiera mer konkret vad denna paradoxala undervisning skulle kunna bestå i när det gäller idrott och hälsa. I artikeln ”Challenging gender in Physical Education. A queer lens on PE teaching” (Larsson, et al., 2011) utvecklar författarna ett mer hypotetiskt resonemang om hur paradoxal undervisning i idrott och hälsa skulle kunna bedrivas. Utgångspunkten för resonemanget tas i olika händelser som dokumenterats i tidigare studier, där ”det queera”, det vill säga det som potentiellt kan utmana heteronormen, tystas ner och görs osynligt. Författarna försöker istället diskutera hur man ”skulle kunna” använda dessa situationer i syfte att utmana heteronormer och
traditionella könsmönster. Inom ramen för projektet ”Idrott och hälsa – ett ämne för lärande?” utspelades emellertid en lektionssekvens som kan betraktas som en så kallad heterotopi, en plats i rummet där dominerande normer utmanas (Foucault, 1998).
Syfte & teoretisk ram
Presentationen bygger på ett fall, en situation i en gymnastiksal under en lektion i idrott och hälsa, där ”det queera” inte tystas ner och görs osynligt, utan där det ”exploateras” för att ge näring åt en mer gränsöverskridande undervisning i förhållande till könsmönster. Syftet med presentationen är att visa en analys av denna heterotopi, detta tillfälle i undervisningen där heteronormer utmanas, avseende dess möjlighetsvillkor. Begreppet ”möjlighetsvillkor” härleds, precis som begreppet heterotopi, ofta till den franske filosofen Michel Foucault (se t ex Foucault, 1980, s. 182). Begreppet betecknar de villkor som måste vara uppfyllda för att en viss händelseutveckling ska möjliggöras. I förlängningen är ambitionen med presentationen att, utifrån analysen, diskutera normkritisk undervisning i idrott och hälsa i termer av hur man kan undervisa paradoxalt i idrott och hälsa?
Den teoretiska referensramen formas i mötet mellan normkritisk pedagogik (att undervisa paradoxalt), en pedagogisk tradition med rötter bland annat hos Foucault, och sociokulturell lärandeteori (se t ex Säljö, 2000). Det sociokulturella synsättet handlar här om att lärande sker i termer av deltagande i aktiviteter vari gemenskapen utvecklar olika resurser eller redskap för lärande. Att lära sig ”motverka traditionella könsmönster” är då, såväl för lärare som för elever, något som man gör tillsammans; det är en aktivitet (en process). Analytiskt riktas fokus mot heterotopins möjlighetsvillkor, framför allt avseende det sociala sammanhang vari situationen uppstår (inklusive den aktivitet som står på schemat) samt de normkritiska resurser som lärare och elever ger uttryck för i situationen.
5
Metod
Projektet ”Idrott och hälsa – ett ämne för lärande?” startade år 2011 och pågår alltjämt. Det övergripande syftet med projektet är att undersöka kunskapsbildning, undervisning och lärande i skolämnet idrott och hälsa (ur ansökan till Vetenskapsrådet). Centrala frågor i projektet är” ”Vilken kunskap framstår som relevant i ämnet idrott och hälsa och hur gestaltas denna kunskap i ämnets praktik? Vilket lärande främjas mot bakgrund av olika typer av undervisning, och hur kan detta lärande beskrivas?” Innehållet i föreliggande presentation relaterar såväl till vilken kunskap som framstår som relevant i idrott och hälsa, hur den gestaltas i ämnets praktik samt vilket lärande som främjas mot en viss typ av undervisning. Empirin i projektet består av videofilmer av ett trettiotal lektioner i idrott och hälsa på
högstadiet respektive i gymnasieskolan, vilka genomfördes vid åtta olika skolor på fyra orter i landet, samt av intervjuer med åtta lärare och tjugofyra elever som även deltog i de filmade lektionerna. För en diskussion om urval, genomförande och etiska aspekter av projektet, hänvisas till projektansökan och till Quennerstedt, et al. (pågående). Delar av intervjuerna har karaktären av så kallad stimulated recall (ung. ”stimulerad återerinring”) (jfr. Denley & Bishop, 2010). Tanken med att visa filmerna för intervjupersonerna var att hjälpa
intervjupersonerna att, med hjälp av konkreta händelser och situationer under lektionens gång, återerinra tankar och känslor under lektionen. Vår ambition var vidare att så konkret som möjligt relatera händelser under lektionens gång till intervjupersonernas tidigare erfarenheter. Många av de lektionssituationer som valdes ut hade karaktären av critical incidents (ung. ”kritiska händelser”) (jfr. Tripp, 1993), eller ”didaktiska irritationer/händelser” (Quennerstedt, m fl, pågående; se även Rønholt, 2002). Med ”didaktiska irritationer/händelser” avses
situationer under lektionen där lektionens ”didaktiska kontrakt” (Amade-Escôt, 2006), det vill säga överenskommelsen mellan olika parter som deltar under lektionen gällande aktivitetens lärobjekt, står under förhandling.
I det aktuella fallet används videofilmer av två lektioner som innehåller undervisning i dans (schottis), där samtal mellan elever och mellan elever och lärare hörs. Samtalet ger uttryck för vad vi benämner som didaktiska irritationer, vilket innebär att det lärobjekt som är förknippat med den pågående aktiviteten omförhandlas mellan några elever och läraren. I de
efterföljande intervjuerna med läraren och tre elever som deltog på lektionen ägnas särskild uppmärksamhet åt denna situation. Ambitionen i samband med intervjuerna var att vaska fram indikationer på några villkor som behöver vara uppfyllda för att situationen skulle kunna uppstå.
6
Resultat
I samband med den första av de två utvalda lektionerna undervisades eleverna i schottis på ett vad man skulle kunna kalla ”traditionellt” sätt. Detta innebar att pojkarna fick lära sig dansens ”pojksteg” och ”pojkturer”, medan flickorna fick lära sig dansens ”flicksteg” och ”flickturer”. Eleverna övade upp viss förmåga i schottis under denna lektion, vilken förflöt till synes utan att det didaktiska kontraktet utmanades: läraren undervisade eleverna i traditionell schottis, och eleverna ”lät sig undervisas” utan alltför mycket knot (som det ibland kan vara i samband med danslektioner).
Under den andra lektionen, i samband med en sittande samling, började emellertid några elever, några flickor, ifrågasätta upplägget.
- Måste vi dansa med killarna? invände flickorna.
Till en början framhärdade läraren. Han motiverade upplägget med att ”det är så man dansar schottis i det sociala livet”.
- Jag kanske är lesbisk, genmälde en av flickorna.
Denna kommentar verkar komma som en överraskning för läraren, som möjligen inte förväntat sig denna vändning av konversationen. Efter stunds funderande utbrister han:
- Det är min heteronormativitet som spökar!
Efter denna ordväxling bestämde sig läraren för att överge kravet på dans flicka-pojke. Istället delades eleverna in på så vis att alla fick ett nummer, ett eller två, och där ”ettorna” i
utgångsläget fick stå i dansens inre ring och ”tvåorna” i den yttre ringen. Eleverna, dansarna, kom att benämnas ”förare och följare”. Då eleverna hittills lärt sig dansa endast det ena könets turer, uppstod visst tumult i samkönade par eftersom det är svårt att helt plötsligt bryta det rörelsemönster man så mödosamt ansträngt sig för att bemästra. På så vis kom den andra lektionen att sluta på ett helt annat sätt än den första lektionen.
Under den första lektionen instruerades eleverna av läraren enligt det traditionella mönstret ”jag visar, ni gör efter”. Rörelserna och deras innebörd (eller funktion) var givna och på förhand definierade av läraren, det vill säga för eleverna handlade det främst om att, tämligen mekaniskt, öva upp de rörelser som i schottis är förknippade med det ena könets roll i dansen.
7
Under den andra lektionen öppnade sig helt andra möjligheter för att upptäcka schottis; liksom att upptäcka de innebörder (och normer) som är förkroppsligade i dansens olika steg och dansarnas traditionella roller. Detta kan ses som ett exempel på paradoxal undervisning. Lektionen går inte ut på ett mekaniskt lärande av ”rätt teknik”, utan om att upptäcka dansen schottis, det vill säga även de sociala innebörder som är förknippade med rörelser och interaktioner i schottis.
Finns det då några händelser som ligger före lektionen i tiden som kan förklara varför denna relativt ovanliga scen utspelar sig just här och just vid detta tillfälle? Intervjun med flickan gav vid handen att hon i samband med ett utvecklingssamtal fått uppmaningen att ”ta för sig mer” – en inte ovanlig uppmaning, särskilt till flickor – och att öva upp sin
argumentationsteknik. I samband med lektionen i schottis tog hon helt enkelt tillfället i akt att pröva sin förmåga att argumentera och att ”ta för sig” i undervisningen.
Genom intervjuerna framkom vidare att klassen hade samma lärare både i idrott och hälsa och i NO. Vid ett tillfälle några veckor före den aktuella lektionen hade läraren och eleverna tillsammans, under rubriken ”sex och samlevnad”, ett samtal om heteronormativitet i
samhället. Begreppet och dess innebörd var således känt såväl för läraren som för eleverna – och möjligen är det av vikt i detta sammanhang att det var bekant för eleverna att det var känt för läraren. Kanske medförde detta att lärarens tolkning av situationen (”Det är min
heteronormativitet som spökar”) var enklare att göra än i många andra situationer, åtminstone enklare än i det fall läraren inte hade varit insatt i samhällets normer kring sex och samlevnad. Läraren förstår situationen utifrån ett begrepp – heteronormativitet – som han tillsammans med klassen har fördjupat sig i under lektioner i ett annat ämne.
Diskussion
Vi menar att fallet pekar ut en väg som kan utvecklas mot att undervisa paradoxalt i idrott och hälsa, eller mer allmänt uttryckt, mot en normkritisk pedagogik för ämnet. Avslutningsvis ska vi formulera några imperativ som syftar till att peka ut de möjlighetsvillkor som vi tror skulle kunna underlätta för skapandet av en normkritisk pedagogik.
Skapa situationer där heteronormerna är så tydliga att de blir tillgängliga för eleverna och möjliga att ifrågasätta. Även denna situation uttrycker en paradox. Lärare behöver inte sträva efter att undvika könssteoreotyper. Däremot finns det skäl att skapa sig
8
kunskaper om hur stereotyper kring kön är uppbyggda, allt för att hjälpa eleverna att förstå dem och utmana dem. Detta för oss över till nästa punkt.
Se till att du som lärare utrustar dig med redskap för att skapa potentiellt queera situationer samt för att förvalta elevernas utmaningar av heteronormativiteten. Utbilda dig i innebörden i begreppet heteronormativitet och hur detta begrepp kan vara
användbart för att analysera människors handlingar och sociala situationer. Utrusta eleverna med redskap för att utmana normerna. Detta kan handla om att
utbilda även eleverna i innebörden av begreppet heteronormativitet, men också att underlätta för elever att ha inflytande på undervisningsinnehåll och –upplägg. Här handlar det om att vara uppmärksam på i vilken utsträckning de olika försöken att utöva inflytande pekar i riktning mot stereotypa handlingar eller mot utmaning av stereotypier.
Detta kan vara att undervisa paradoxalt.
Litteratur
Carli, Barbro (1990) Flickors situation i skolans idrottsundervisning. Kandidatuppsats. Örebro: Högskolan i Örebro.
Skolverket (2005) Nationella utvärderingen av grundskolan 2003 (NU-03) - Idrott och hälsa. Stockholm.
Öqvist, Anna (2010) Aktivitetens betydelse för hur kön görs i skolämnet idrott och hälsa. Svensk Idrottsforskning, 1, 52-57
Brown, David (2005): An economy of gendered practices? Learning to teach physical education from the perspective of Pierre Bourdieu’s embodied sociology. Sport, Education and Society, 10(1): 3-23.
Paechter, Carrie (2003) Power, Bodies and Identity: How different forms of physical education construct varying masculinities and femininities in secondary schools. Sex Education, 3(1), 47-59.
Penney, D. (Ed)(2002) Gender and Physical Education. Contemporary issues and future directions. London: Routledge.
Larsson, Håkan and Redelius, Karin (2008) Swedish physical education research questioned – current situation and future directions. Physical Education and Sport Pedagogy 13(4): 381-398.
Clarke, G. (2006). Sexuality and physical education. In: D. Kirk, D. Macdonald & M. O'Sullivan (Eds). The handbook of physical education (pp. 723–39). London: Routledge.
9
Hunter, Lisa (2004) Bourdieu and the Social Space of the PE class. Reproduction of Doxa through Practice. Sport, Education and Society 9(2): 175-192.
Larsson, H., Fagrell, B. & Redelius, K. (2009). Queering physical education. Between benevolence towards girls and a tribute to masculinity, Physical Education and Sport Pedagogy, 14 (1), 1-17.
Larsson, H., Redelius, K. & Fagrell, B. (2011a). Moving (in) the heterosexual matrix. On heteronormativity in secondary school physical education. Physical Education and Sport Pedagogy, 16(1): 67-81.
Kulick, D. (2005). Introduktion. In: D. Kulick (Ed.), Queersverige (pp. 9-22). Stockholm: Natur & Kultur.
Rosenberg, T. (2002). Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas.
Larsson, Håkan; Fagrell, Birgitta & Redelius, Karin (2011) Challenging Gender in Physical Education. A queer lens on PE teaching. SVEBI:s årsbok, ss. 27-48.
Larsson, H., Fagrell, B., Johansson, S., Lundvall, S., Meckbach, J. & Redelius, K. (2010). Jämställda villkor i idrott och hälsa – med fokus på flickors och pojkars måluppfyllelse. Unpublished report to the Swedish National Agency for Education.
Kumashiro, K. (2004) Uncertain Biginnings: Learning to Teach Paradoxically. Theory into Practice, 43(2): 111-115.
Larsson, Håkan & Quennerstedt, Mikael (2012) Understanding Movement. A Socio-Cultural Approach to Exploring Moving Humans. Quest, 64(4), 283-298.
Foucault, Michel (1998) Different Spaces. Michel Foucault. Aesthetics, Method, and Epistemology. New York: The New Press, 175-185.
Foucault, Michel (1980) Questions on geography. Power/Knowledge. Selected Interviews & Other Writings 1972-1977 by Michel Foucault. New York: Pantheon Books, 63-77.
Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma. Denley, Paul & Bishop, Keith (2010) The potential of using stimulated recall approaches to explore teacher thinking, in: Susan Rodrigues (Ed.) Using Analytical Frameworks for Classroom Research. Collecting data and analysing narrative. London: Routledge, ss. 109-124.
Tripp, David (1993) Critical Incidents in Teaching. Developing professional judgement. London: Routledge.
Quennerstedt, Mikael, m fl (pågående) What did they learn in school today? A method of approach to explore aspects of learning in physical education. Manuskript till metodartikel för projektet “Idrott och hälsa – ett ämne för lärande?”
Rønholt, H. (2002). ’It’s Only the Sissies …’: Analysis of Teaching and Learning Processes in Physical Education: A Contribution to the Hidden Curriculum. Sport, Education and Society, 7(1): 25-36.
10
Amade-Escôt, C. (2006). Student learning within the didactique tradition. I: D. Kirk, D. Macdonald & M. O’Sullivan (Eds.). The handbook of Physical Education. London: Sage, 347-365.
